Ersättningsrätt

anf.167 Jonas Gunnarsson (S):

Fru talman! Vi ska nu debattera civilutskottets betänkande CU10 om ersättningsrätt. I betänkandet finns en gemensam S-, MP- och V-reservation om skadeståndsansvar vid radiologiska olyckor som jag vill börja med att yrka bifall till. Frågan om kärnkraftsbolagens ansvar i händelse av en olycka har diskuterats många gånger i den här kammaren. Jag vill börja med att förklara innehållet i den gemensamma reservationen och sätta in det i en kontext som går att förstå. I våra förslag pekar vi på ett antal brister i lagen om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor, en lag som trots försäkringar från tidigare miljöminister Andreas Carlgren ännu ej är satt i kraft. Målsättningen med den nya ännu ej gällande lagstiftningen var att ge kärnkraftsbolagen och andra som bedriver kärnteknisk verksamhet ett större ekonomiskt ansvar i händelse av en olycka. De av oss som kommer ihåg presentationen av Alliansens energiöverenskommelse minns att den här frågan var Centerpartiets käpphäst och att det var detta som skulle göra nybyggnation av kärnkraftverk för dyrt. Vi anser dock att det finns ett antal problem med lagen, förutom det faktum att den ännu ej gäller och att en av de viktigaste hörnpelarna i Alliansens energiöverenskommelse ännu inte är förverkligad. Vi vill peka på det faktum att trots prat om obegränsat ansvar finns det de facto ett antal stora undantag från principen om att förorenaren är den som ska stå för notan. I lagstiftningen, som trots löften om annat ännu inte gäller, finns bestämmelser om en preskriptionstid på 30 år för skador som uppstår till följd av en olycka. För mig är det en tydlig begränsning av ansvaret. Det ter sig också som en ganska orimlig begränsning då vi nu närmar oss ett trettioårsperspektiv på det som är den kanske största kärnkraftsolyckan någonsin, nämligen Tjernobyl. Vi vet att det område som utsattes för de värsta nedfallen av radioaktiva ämnen i framför allt Vitryssland och Ukraina ännu i dag lider av konsekvenserna genom till exempel en ökad prevalens av olika former av cancer. Med tanke på att det är så otroligt svårt att bedöma hur länge och i vilka former människor kommer att påverkas vid en eventuell olycka är det inte annat än rimligt att överväga om inte preskriptionstiden borde förlängas. Herr talman! Vi tar också upp frågan om vem som ska stå för de kostnader som oundvikligen kommer att uppstå för att tillhandahålla sjukvård till dem som blir offer för en eventuell kärnkraftsolycka. Att inte åtminstone fundera över om det inte vore rimligt att lägga ansvaret på den som har orsakat det som kan bli en jättenota för sjukvårdskostnader är inte annat än oansvarigt. Sist men inte minst tycker vi att det vore rimligt att överväga en ändring i aktiebolagslagen som möjliggör att kärnkraftens ägare fullt ut får ta ansvar för den förödelse som oundvikligen kommer att uppstå vid en stor olycka. Vi måste erkänna att ett kärnkraftsbolag inte är ett bolag som alla andra, då den verksamhet som bedrivs av bolaget kan orsaka en sådan fruktansvärd förödelse, och med tanke på att man i händelse av en olycka kan anta att kärnkraftsbolagets tillgångar i det närmsta har uttömts. Herr talman! Det är mot den bakgrunden och därför att vi är burna av tanken att den som skitar ned ska göra rätt för sig som vi lägger fram de förslag vi gör. I den svenska energidebatten trivialiseras ofta de problem kärnkraften dras med, trots alla de lärdomar vi borde ha dragit av de olyckor som faktiskt har skett genom åren. Diskussionen handlar om en lagstiftning vars grund är risken för olyckor som vi alla hoppas aldrig ska ske, men som runt om i världen ändå har skett. Frågan är vem eller vilka som ska ha ansvaret och hur stort och omfattande det ska vara. Kärnkraften är en livsfarlig verksamhet vars risker vi förhoppningsvis till det yttersta har lyckats begränsa. Tyvärr kan vi aldrig vara säkra på det, och med erfarenheter från andra vet vi att en olycka kan få förödande konsekvenser, minns Fukushima, minns Tjernobyl! I händelse av en så fruktansvärd olycka måste det vara tydligt att det är den som driver verksamheten som är ansvarig för samtliga kostnader som uppstår.

anf.168 Jan Lindholm (MP):

Herr talman! Civilutskottets betänkande om ersättningsrätt behandlar 17 motionsyrkanden från oss ledamöter. Ett flertal av de här yrkandena tar upp frågan om hur försäkringsbolag på olika sätt försöker komma undan från det ansvar som de rimligen har mot sina kunder. Metoden går enkelt uttryckt ut på att försäkringsbolagen betalar egna läkare som skriver ut intyg på löpande band som frikänner bolaget från ansvar. De här läkarna träffar som regel inte de skadade, och de tar oftast inte in någon information från de experter som de skadelidande har intyg från. Här står alltså köpta intyg tydligt mot expertutlåtanden, och tyvärr fungerar systemet så att bolagens intyg väger tungt medan expertutlåtanden som försäkringstagarna har och kan visa upp sopas bort och betraktas som ovidkommande handlingar. Rättssäkerheten är obefintlig. Vetenskapligheten är åsidosatt. Det är helt enkelt ganska slumpartat hur till exempel trafikskadenämnden bedömer. Herr talman! Den här frågan hanterar utskottet i år med förenklad behandling, vilket innebär att vi inte har några reservationer att yrka på. Jag kan bara hänvisa till ett särskilt yttrande som i sin tur hänvisar till tidigare ställningstaganden för samtliga de yrkanden som behandlas förenklat. Eftersom många väljare som är engagerade i sådana här frågor lyssnar på debatten nämner jag det här med förenklad behandling. Jag har förstått att det är många medborgare som är väldigt besvikna när de har valt att följa och bevaka en fråga och det blir ett sådant här snöpligt slut på ärendet. Men att driva frågor till omröstning när vi vet att majoriteten i kammaren ändå kommer att avslå förslaget innebär för oss ledamöter bara att vi tar upp en massa tid utan resultat. Därför väljer vi ofta den här förenklade hanteringen av väldigt många av de förslag som väcks i kammaren. Ni där ute som är besvikna, det gäller att rösta fram en annan majoritet i nästa val för att exempelvis den här typen av frågor ska få en välvilligare behandling. Herr talman! Det finns en reservation i betänkandet, och den är väldigt viktig. Den handlar om skadeståndsansvaret vid radiologiska olyckor, alltså vem som ska betala om det händer en olycka med radioaktivt material som förorenar och skadar omgivningen. Den 17 juni 2010 beslutade riksdagen att anta en ny lag om skadeståndansvar för kärnkraften. I beslutet ingår att lagen ska träda i kraft den dag som regeringen bestämmer. Trots att regeringens företrädare hela tiden hänvisar till den här nya lagen med det utökade ansvaret är det faktiskt den gamla lagen som fortfarande gäller. Det gör att diskussionen riskerar att bli ganska märklig när vi behandlar ansvarsfrågan, precis som om ett tre år gammalt riksdagsbeslut faktiskt redan skulle ha trätt i kraft. Men verkligheten är den att det är den 45 år gamla atomansvarighetslagen som fortfarande gäller. Att regeringen inte har förmått att se till att det här snart tre år gamla riksdagsbeslutet har börjat gälla kan naturligtvis tas som en separat anledning till att kritisera regeringen. Men sanningen är ju den att vi inte ens vet om lagen någonsin kommer att träda i kraft. Om den nya lagen ska kunna träda i kraft och också fungera krävs det nämligen att tillräckligt många konventionsstater ratificerar 2004 års ändringsprotokoll till 1960 års Pariskonvention. Och länder som Storbritannien, Belgien och Italien är långt ifrån klara med sin lagstiftning. I dag kan ingen säga när den nya lagen kan börja gälla. Det faktum att EU genom ändringsprotokollet får exklusiv rätt att besluta om domstolsbehörighet - i praktiken betyder det att de beslutar i vilket land en tvist ska lösas - kan naturligtvis skrämma, inte minst de 2 av de totalt 15 konventionsstaterna som inte är EU-länder. Eftersom vi inte kan veta om den lagstiftning riksdagen har beslutat om någonsin kommer att kunna träda i kraft på det sätt som det var tänkt kan man ju tycka att det vore rimligt om regeringen så här efter tre år hade påbörjat en process med de nödvändigheter som måste göras om man ska kunna sätta lagen i kraft även utan att tillräckligt många konventionsstater ratificerar ändringsprotokollet. I Tyskland gäller till exempel redan ansvarsgenombrott, så man kan ju gå före. Det vore möjligt. Med det här sagt, herr talman, tänkte jag övergå till att försöka bemöta de argument som majoriteten använder sig av när de motsätter sig kravet på att skadeståndsansvaret snarast borde anpassas till något som mer liknar den verklighet vi faktiskt befinner oss i och måste ta hänsyn till. Enligt gällande lag uppgår kärnkraftsindustrins ansvar till maximalt 3 miljarder kronor - om den nu ställs till ansvar när en olycka inträffar. Det är inte heller en självklarhet. Med den nya lagen skulle beloppet höjas till storleksordningen 11-12 miljarder kronor. Eftersom det är en EU-lagstiftning är beloppen fastställda i euro, inte kronor. Värdet i svenska pengar beror ju på valutakursen. 12 miljarder kan tyckas vara ett stort belopp, men i de här sammanhangen är det småpengar. För att få lite grepp om vad olyckor kostar är det alltid bra med exempel. Den nya sarkofagen, den inneslutning man planerar att bygga för att begränsa läckaget från den havererade reaktorn i Tjernobyl - det nya skalet - är kostnadsberäknad till drygt 100 miljarder. Det är rätt många år sedan den kostnadsberäkningen gjordes. Slutnotan kommer säkert att bli betydligt större. Den lilla olyckan i Harrisburg - den kanske många har glömt - har faktiskt redan kostat över 100 miljarder, trots att man inte ens har börjat gå in och ta hand om det förorenade materialet. Ett annat exempel på vad det kan komma att kosta att sanera efter en olycka är de beräkningar som har gjorts i Japan efter Fukushima. Där räknar man nu med att kostnaderna kommer att överstiga 1 500 miljarder. I Frankrike har man genomfört en studie för att skaffa sig en uppfattning om kostnaderna om någon av deras reaktorer skulle drabbas av en härdsmälta. Då hamnar man någonstans runt 4 000 miljarder kronor. När man tar del av erfarenheterna från olyckor som har skett och beräkningar över sannolika kostnader om olyckor skulle inträffa, inser man att en härdsmälta i en svensk reaktor kan kosta inte bara en hel statsbudget utan kanske två, tre eller till och med fyra hela statsbudgetar. Jag menar att det finns tungt vägande skäl att fundera över hur skadeståndsansvaret för kärnkraften är konstruerad i Sverige. Nu har förmodligen regeringssidan förstått att 12 miljarder är på tok för lite pengar. Då väljer regeringen att påstå att det finns mer pengar att hämta hos ägarna än de 12 miljarderna eftersom lagen säger att alla tillgångar hos anläggningshavaren kan användas för att täcka kostnader som uppstår vid olyckan. Anläggningshavaren. Det kan låta bra, men om man undersöker vad det betyder blir det en tom kassakista att ösa ur. Den svenska kärnkraftsindustrin är betydligt smartare än regeringen, så den har garderat sig för en sådan eventualitet. Anläggningshavaren är därför ett separat bolag. Det är inte ens ett dotterbolag till de stora energibolagen utan ett helt separat bolag; ett för varje kärnkraftsanläggning i landet. De bolagen har inga andra tillgångar eller värden än själva kärnkraftverken och den mark de står på. Om en allvarlig olycka skulle inträffa torde den av de tre anläggningshavarna som drabbas bli tämligen värdelös. De 12 miljarderna tvingas emellertid ägarna till anläggningshavarna - de bolag som äger anläggningshavarna - garantera, vilket är preciserat i lagstiftningen. Trots att det finns formuleringar om obegränsat ansvar i lagstiftningen, kan jag inte se att det finns mycket hopp för den som förväntar sig att det ska finnas mer resurser än 12 miljarder att hämta vid en olycka. Så här kortfattat kan man beskriva hela lagen och det faktiska läget, inte i dag utan den dag som den lagstiftning riksdagen antog för snart tre år sedan träder i kraft. Än så länge gäller alltså den 45 år gamla lagen om kärnkraftsindustrins ansvar, och fortfarande är ansvarsbeloppet begränsat till maximalt 3 miljarder. Varför är Miljöpartiet kritiskt till regeringens brist på agerande när det gäller skadeståndsansvaret? Grunden i vår kritik handlar naturligtvis om att riskerna i sig är oacceptabla och att den som skapar riskerna rimligtvis måste stå för kostnaderna. Men vårt huvudargument har sedan regeringspartierna gjorde den så kallade historiska energiöverenskommelsen - den då energipolitiken slutade vara en blocköverskridande, långsiktig och hållbar politik, och i stället blev ett politiskt slagträ och ett osäkert politikområde - utgått från det faktum att regeringspartierna i samband med överenskommelsen även lovade att kärnkraften skulle bära sina egna kostnader. Det allvarliga är att under arbetet med propositionen om kärnkraftens skadeståndsansvar gjordes inga beräkningar på vad det skulle kosta att försäkra det obegränsade ansvaret som lagen vill få oss att känna oss trygga med. Vi påstår att den okända försäkringspremien är en ren statlig subvention till kärnkraften. Den tar därför bevisligen inte sina egna kostnader. Så här långt i resonemangen brukar kärnkraftens förespråkare säga att olyckan i Fukushima inte kan inträffa hos oss. Så kraftiga jordbävningar inträffar inte i vår del av världen. Det där är naturligtvis helt sant. Olyckan i Fukushima har redan inträffat, och just den olyckan kan inte inträffa igen - och inte här hos oss, som Tage Danielsson förmodligen skulle ha uttryckt saken. Ingen kärnkraftsolycka i historien så här långt har varit någon annan lik. Ingen kärnreaktor är exakt lik någon annan. Alla svenska reaktorer är faktiskt unika anläggningar, även om grundkonstruktionen är en standardkonstruktion. Orsaken till ett reaktorhaveri går därför aldrig att förutse utifrån historien eller det som redan har skett. Herr talman! Säkerhetskulturen är viktig på en kärnkraftsanläggning. Att exempelvis tre av 25 anställda vid en alkotest - jag ska inte nämna vid vilket kärnkraftverk - fick skickas hem på grund av allvarlig berusning visar hur svaga länkarna kan vara, även i en hårt kontrollerad och riskfylld verksamhet. Att tillbud skulle kunna få allvarliga konsekvenser även här i Sverige finns det också exempel på. Efter ett snabbstopp med påföljande långvarigt elavbrott i augusti 2006 i Forsmark bedömde en före detta konstruktionschef på Forsmark att det inte handlade om något annat än ren tur att vi slapp undan ett svenskt Tjernobyl. Att de som har driftansvaret är kreativa utan att konsekvenserna har utretts finns det också svenska exempel på. I mars 2007 avslöjades det att ett helt säkerhetssystem som är avsett att bidra till att en härdsmälta inte ska kunna inträffa vid ett reaktorhaveri helt enkelt hade monterats bort av personalen. De ansåg att det var för dyrt att underhålla, men någon konsekvensanalys hade man inte gjort före det ingreppet. Herr talman! Jag har ett flertal gånger i kammaren hållit långa föreläsningar om olyckor som har inträffat i kärnkraftsanläggningar runt om i världen, men jag tänker inte trötta er med det i dag. Jag har även berättat om mina två inspektionsturer till Sellafield i England där jag har sett hur problematisk hanteringen av utbränt kärnbränsle kan vara. Jag har även berättat om erfarenheterna från de studiebesök som jag inom ramen för Nordiska rådets verksamhet har gjort i både Ukraina och Vitryssland. Där har jag besökt sjukhus där strålskadade vårdas liksom själva den havererade reaktorn i Tjernobyl - även staden Prypjat som låg i vindriktningen och därför genast tömdes efter olyckan. Jag har alltså sett vilka oerhörda arealer och vilka enorma resurser som skadas och förstörs och vilka oerhörda mängder material som krävs för att ta hand om det som förorenas vid en olycka. Men jag tänkte hoppa över det den här gången också. I vår reservationstext i betänkandet nämner vi frågan om ansvarsgenombrott. Vi i Miljöpartiet föreslog att ett ansvarsgenombrott skulle införas när lagen antogs 2010, men regeringspartierna avslog förslaget. Jag tror emellertid, herr talman, att när väl regeringspartierna har förstått omfattningen av ansvaret som de lägger på skattebetalarnas axlar kommer även de partierna att ansluta sig till vårt förslag. När regeringen argumenterar mot förslaget om ansvarsgenombrott gör man det ungefär på samma sätt som en gång Don Quijote enligt berättelsen slogs mot väderkvarnar. Vi hävdar att det är möjligt att skapa en speciallagstiftning kopplat till ägandet av de anläggningsägande bolagen, alltså de som i lagstiftningen benämns som anläggningshavare. Sådan lagstiftning finns faktiskt redan i andra länder. Vi har inga som helst planer på att skapa en lagstiftning som skulle få som konsekvens att alla som äger aktier skulle bli ansvariga för de kostnader som bolagen de äger aktier i drar på sig. Det är fullständigt främmande för oss. Därför blir det ganska uppenbart i betänkandetexten att regeringen slåss mot sina egna fantasifoster i stället för mot oppositionens förslag. Lika främmande som det är för oppositionen att införa ett generellt ansvarsgenombrott för allt aktieägande, lika främmande är det dock för oss att de stora aktiebolagen årligen kan tjäna miljarder på ägandet av dessa anläggningshavare utan att på något sätt ta ansvar för verksamhetens risker och eventuellt andra avigsidor. Om nu någon av er på regeringssidan skulle påstå att vinsterna inte är så stora har den ledamot som gör det rätt så långt att de stora energibolagen även på det området faktiskt har garderat sig. Självklart redovisas inte några stora vinster, och man delar inte ut några ohemula summor från de anläggningshavande bolagen till sina ägare. Vinsterna gör i stället de stora energibolagen på att sälja den el de får från anläggningshavarna. Även om det formellt handlar om fristående bolag är det alltså i praktiken fråga om mycket tydliga oligopolförhållanden där ägarna tar hem alla vinster och slipper alla risker. Som herr talmannen förstår yrkar jag bifall till reservationen. Jag är säker på att även regeringspartierna om några år kommer att ansluta sig till vår linje när det gäller ansvarsgenombrott. Vi får bara hoppas att ingen allvarlig olycka inträffar innan vi har fått en bättre ordning i ansvarsfrågan.

anf.169 Marianne Berg (V):

Herr talman! Innehavaren av en kärnreaktor ska finansiera skadestånd upp till 12 miljarder kronor. Det är en liten summa i detta sammanhang. Redan 2004 gjorde dåvarande Statens strålskyddsinstitut en kalkyl över vad det egentligen skulle kosta om en olycka hände på hemmaplan i en kärnkraftsreaktor, med därtill kommande härdsmälta. Man beräknade att kostnaderna skulle uppgå till flera hundra miljarder. Vad är då 12 miljarder? Det är som sagt en struntsumma och ett belopp som definitivt inte kommer att räcka på långa vägar i händelse av en olycka här i Sverige. Vänsterpartiet anser att kärnkraftsindustrin bör stå för sina egna kostnader och att nivån på skadeståndsansvaret ska vara obegränsat. Det ska täcka allt, och det är moderbolaget som har ansvaret - utan inblandning av och fixande och tricksande med eventuella dotterbolag. Det får alltså inte vara något fixande och tricksande i den frågan. Herr talman! Det är till hösten 33 år sedan Sverige folkomröstade om kärnkraften. Det var en folkomröstning som genomfördes med olyckan i Harrisburg i minnet. På nej-sidan i folkomröstningen stod Vänsterpartiet sida vid sida med Centerpartiet. Det var alltså alternativ tre. Alternativ tre stod för en snabb avveckling av kärnkraften. Alternativ två kom in däremellan - det blev ett nja. Det var dock alternativ två som tog hem folkomröstningen med 0,4 procent. Ja-alternativet fick minst röster. Hur som helst gjorde man en kompromiss om att avveckling skulle ske och att den skulle vara klar till 2010. Så hände dock inte. Sverige, som skulle avveckla kärnkraften, gjorde precis tvärtom - fortsatte utbyggnaden. Kärnkraftskramarna fortsatte med sitt mantra att kärnkraften i Sverige var säker. En olycka som i Tjernobyl kan inte hända här, sade man. Då undrar jag: Vem tror på tomten? Vad har hänt på de svenska kärnkraftverken under de senaste sex sju åren? Jo, det är en rad händelser. Låt mig ta upp några för att belysa detta. Det har varit bränder i Ringhals och flera stopp när det gäller Oskarshamn. I Oskarshamns reaktor 1 var det 2011 fyra snabbstopp under loppet av 17 dagar. Ni i Alliansen störs väl inte av detta, för ni menar hela tiden att våra anläggningar är mycket säkra. Det är skrämmande att ni inte ifrågasätter kärnkraften på något vis. Ni traskar bara vidare som om ingenting hänt och som om ingenting heller kommer att hända i framtiden. Miljöminister Lena Ek skrev i oktober förra året till socialdemokraten Hans Hoff som svar på hans skriftliga fråga om säkerheten är garanterad på de svenska kärnkraftverken: "Låt mig vara mycket tydlig på en punkt. Den kärnkraft vi har i Sverige ska vara säker. Det finns ingen tvekan från min sida på den punkten." Sedan kom EU:s stresstester. Man gick igenom alla reaktorer i Europa, och det kom fram att man pekat ut några svenska kärnkraftverk. Exempelvis kom det fram att Forsmarks kärnkraftverk inte skulle klara av ett elavbrott under en längre tid, eftersom det tar så lång tid innan säkerhetssystemet sätter in. Detta skulle i värsta fall kunna leda till en härdsmälta. Herr talman! Förra året gjorde Greenpeace intrång på Forsmark och Ringhals. Det var ett fredligt stresstest, som de kallade det. Det är helt förbluffande att en stor grupp fredliga aktivister kan klättra in på svenska kärnkraftverk. Nu får vi verkligen vara glada att dessa personer hade ett fredligt uppsåt. Det vore nämligen en mardröm, herr talman, att tänka sig att det var en grupp illasinnade terrorister. Vad hade då hänt? I mars 2011 skedde kärnkraftsolyckan i Fukushima i Japan. Det var en sorgens dag. Hundratusentals människor drabbades, och många fick sätta livet till. Kostnaderna är för närvarande uppe i flera hundra miljarder kronor och beräknas bli långt över tusen miljarder kronor. När vi ser dessa oerhörda konsekvenser av en olycka på ett kärnkraftverk är det för mig som vänsterpartist helt omöjligt att förstå varför Sverige fortfarande vill behålla kärnkraften, tillika bygga fler kärnkraftverk. Centerpartiet, som var så drivande för en avveckling inför folkomröstningen 1980, svängde i frågan under 2009. Då gick dåvarande näringsminister Maud Olofsson glad och förnöjsam ut och presenterade Alliansens energiöverenskommelse: Nya kärnkraftverk kan byggas. Man kan bara sucka och konstatera att Centerpartiet i och med denna överenskommelse svek sina anhängare och många fler. Herr talman! Jag vill avsluta med att nämna något om personskador vid en olycka. De kan bli enorma för dem som överlever. Ska vi då acceptera att skador som uppkommer ska preskriberas efter 30 år, och därefter är det stopp? Nej, det är faktiskt horribelt när vi vet att generation efter generation kommer att få lida när en olycka inträffar. Radioaktiv strålning förföljer människor i generation efter generation. Jag anser därför: Skrota kärnkraften! Börja avveckla! Satsa på förnybara energikällor! Jag yrkar bifall till reservationen i detta betänkande.

anf.170 Margareta Cederfelt (M):

Herr talman! Ärendet vi nu debatterar är redan presenterat av tidigare talare, men jag tänkte ändå säga att det heter Ersättningsrätt och består av 17 olika motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 2012. Precis som tidigare talare har sagt har flera av yrkandena behandlats tidigare år. Det är exakt samma yrkanden som återkommer år efter år, och då är utskottets ledamöter överens om att behandla dessa i förenklad form. Jag nämner detta därför att det precis som Jan Lindholm sade finns lyssnare som undrar vad det innebär. Jag vill här också säga att alla ledamöter i riksdagen har möjlighet att inte bara motionera utan också ställa skriftliga frågor, ställa interpellationer och delta i frågestunden. Det finns alltså alla möjligheter att både lyfta fram frågan i motioner och lyfta upp den till debatt på annat sätt. Sammanfattningsvis kan jag säga att detta motionsbetänkande är oerhört viktigt, för det handlar om ersättningsrätt - ersättningar när skadan eller olyckan är framme. Det är en fråga som rör oss alla. Det är väldigt lätt att glömma bort behovet och vikten av att teckna en försäkring när man är frisk, när livet flyter på och när huset står på stadig grund. Just därför är det här betänkandet viktigt. Det gäller att det finns försäkringar som täcker skador som kan uppstå. Det behövs hemförsäkringar, barnförsäkringar och trafikförsäkringar. Det behövs information om försäkringar. Handläggning, skadeståndsansvar med mera är viktigt. Det är inte så att utskottet inte vill debattera dessa saker, men vi har debatterat de här frågorna tidigare. Därför bereds de i förenklad form. Jag ska lyfta upp frågan om barnförsäkringar innan jag kommer in på den punkt där det finns reservationer. Barnförsäkringar är ett område där civilutskottet har ägnat en del av året åt att göra en uppföljningsrapport. Det har civilutskottet valt att göra eftersom frågan är viktig. Det har funnits signaler om att barnförsäkringarna inte har fungerat fullt ut. Den rapport som civilutskottet har tagit fram tyder på att andelen barnförsäkringar som beviljats med ordinarie villkor har ökat under senare år. Det är förstås en positiv utveckling, men rapporten visar också på problem. Det finns också tecken på att marknaden har kommit med lösningar. Det finns förändringar som gör det lättare att teckna försäkringar för prematura barn. I rapporten finns det också exempel som visar att försäkringslösningar har utarbetats av organisationer såsom till exempel Adoptionscentrum. Jag vill också understryka att den rapport som civilutskottet har tagit fram på intet sätt ersätter den översyn av barnförsäkringar som regeringen planerar att göra. Jag hoppas att rapporten också kan vara en del i regeringens arbete och att rapporten på så sätt kan fylla ytterligare funktioner. Herr talman! I betänkandet finns det en reservation, och den rör skadeansvar vid radiologiska olyckor. Jag vill börja med att säga att energi är en viktig fråga för oss alla. Ska vi ha ett fungerande, modernt samhälle krävs det energi. Vi behöver energi för vårt privata liv, för att näringslivet ska fungera och för att samhället ska fungera. Det är också viktigt att metoderna för att producera energi är reglerade i lagen. Det är viktigt att det är reglerat vad som händer om någonting går fel. Jag vill hävda att få områden är så reglerade som produktionen av energi. Kärnkraften är, precis som har sagts här tidigare, en viktig del av vår svenska energiproduktion, och det gäller inte bara i Sverige utan i ett stort antal andra länder också. Det är lätt att säga att kärnkraften ska avvecklas här och nu. Jag tror att de flesta av oss är överens om att det inte är möjligt. Det är inte möjligt om vi ska ha kvar ett fungerande samhälle såsom vi känner samhället i dag. Det är inte heller någonting som jag eller Alliansen förespråkar. Däremot förespråkar vi att det ska finnas en lagreglering som är tydlig när det gäller ansvarsfördelningen. Det ska finnas möjlighet att få ersättning. Nu kommer jag in på den fråga som har varit uppe här. Vad är det som egentligen gäller? Våren 2010 antog riksdagen en ny lag, 2010:950 om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor. Jag vill också betona att det riksdagen då beslutade var att lagen skulle träda i kraft när regeringen så bestämmer. Vad innebär detta? Varför fattade riksdagen detta beslut, herr talman? Förklaringen är mycket enkel. Lagen vilar på en internationell konvention. Det är ett material som Sverige inte äger helt ensamt. För att lagen ska kunna implementeras i Sverige krävs det att samtliga länder har ratificerat konventionen. Två länder återstår i dagsläget. Det har gått flera år sedan vi fattade beslutet här i riksdagen. Därför har regeringen nu börjat titta på att göra en översyn av om det är möjligt att utarbeta en proposition som ska se till att den lagstiftning som riksdagen har beslutat om ska kunna implementeras utan att den lag vi redan har antagit är ratificerad. Jag vet att detta är mycket svåra begrepp. Det är svårt att ta till sig. Jag tycker att det här är oerhört komplicerade frågor som är viktiga att ta på största allvar eftersom de rör vårt samhälle i grunden. Jag ska säga några ord om vad som gäller nu. Det heter Pariskonventionens ändringsprotokoll med tillägg. Konventionen innehåller grundläggande regler om ansvaret för skador vid radiologiska olyckor. Den ändring av Pariskonventionen och dess tillägg som vi fortfarande väntar på ska ratificeras av fler länder så att vi också kan implementera den i Sverige innehåller flera principer. För det första är ansvaret för atomskador strikt. Det gäller oberoende av eget vållande. För det andra ska ansvaret kanaliseras till anläggningsinnehavaren, vilket innebär att exempelvis huvud- och underleverantörer inte kan bli ersättningsskyldiga för att ha vållat en radiologisk skada. Det är anläggningsinnehavaren som är ansvarig. För det tredje är ansvaret som huvudregel begränsat genom det obegränsade skadeståndsansvaret, vilket är styrt av internationella regler. Då är vi inne på ratificeringen. För det fjärde är ansvaret täckt av en försäkring som ska garanteras av annan ekonomisk säkerhet. Vad innebär det? Jag återkommer till det. Pariskonventionen kommer också att innebära att ansvarsbeloppen höjs avsevärt. Jag kommer inte att debattera några belopp, men jag vill nämna en sak här. Det som står i den förändrade Pariskonventionen är egentligen inte uttryckt explicit i euro, utan det talas om andelar som sedan omsätts i euro, vilket ligger till grund för beloppen. Jag tycker att det är viktigt, annars talar vi om skilda saker. Jag vill inte gå in på detaljerna eftersom jag inte kan dem. Däremot tycker jag att det är viktigt att veta att det finns ett obegränsat ansvar. En annan fråga som har lyfts upp här är ansvarsgenombrott. Som har sagts av många är det en fråga som vi i Alliansen inte är beredda att ändra. Frågan om ansvarsbrott och förändrad lagstiftning med anledning av detta har utretts av Alliansen och av tidigare socialdemokratiska regeringar. Ingen har kommit fram till att det är en bra lösning att göra en ändring här. Därför har vi kvar den lagstiftning som finns. Jag är helt övertygad om att övriga talare kan vidimera att det förhåller sig så. Herr talman! Jag vill yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationen. (Applåder)

anf.171 Jan Lindholm (MP):

Herr talman! Det var ett mycket intressant anförande som Margareta Cederfelt höll. Jag tycker att det är mycket lovvärt att vi har fått reda på att regeringen har börjat jobba för att ta fram underlag och möjligheter för att komma med en proposition till riksdagen om att skärpa skadeståndsansvaret för kärnkraften i Sverige även om den här ratificeringsprocessen drar ut på tiden. Vad jag förstår är det i alla fall tre EU-länder som fortfarande inte är färdiga med sin lagstiftning, vilket jag nämnde i mitt anförande. Det här tycker jag alltså var mycket positivt. Jag vill ändå ställa en fråga om ansvarsgenombrottet. Faktum är att staten äger Vattenfall. Vi har tre huvudägare till de här reaktorerna - det finns ju ett antal mindre ägare också - och de är Eon, Fortum och Vattenfall. Jag undrar varför man inte vill ha jämlika villkor för de här företagen. Vad är det som gör att regeringen inte tycker att det ska vara samma villkor för de här företagen? För Vattenfall gäller ju redan ansvarsgenombrottet, till och med det ansvarsgenombrott som vi inte vill införa, alltså det ansvarsgenombrott som ni fäktar emot med för att ni skapar er egen modell av vad vi föreslår. Staten äger Vattenfall, och det är staten som får betala de där 1 000 eller 2 000 miljarderna, alltså allt det där som inte täcks av försäkringen. Notan hamnar hos Vattenfalls ägare, alltså staten. Redan det tycker jag gör hela upplägget fullständigt orimligt. Varför ska Eon och Fortum inte vara med och dela på det? Varför ska de andra ägarna till de anläggningsägande företagen inte vara med och ta ansvar när Vattenfall, och staten som ägare till Vattenfall, hamnar i den sitsen? Allting utöver de här 12 miljarderna hamnar ju hos staten, alltså hos Vattenfalls ägare. Vi har redan ett ansvarsgenombrott i verkligheten när det gäller Vattenfalls ägare. Varför ska inte de andra bolagen ha samma villkor?

anf.172 Margareta Cederfelt (M):

Herr talman! Det jag har sagt är att regeringen har börjat se över om en proposition kan läggas fram för riksdagen för att implementera den lagstiftning som riksdagen har antagit men som inte har varit möjlig att tillämpa såsom riksdagen beslutade - inte på grund av regeringen utan på grund av att det finns andra länder som inte har ratificerat överenskommelsen. Regeringen anser, precis som kammaren gör, att det har tagit lång tid. Därför pågår det nu ett arbete. Frågan du ställer förstår jag inte, för det finns ingen skillnad. Ansvaret gäller fullt ut. Det finns överenskommelser och lagstiftning, och det är ingen tvekan om att det finns ett fullt ansvarstagande för företagen.

anf.173 Jan Lindholm (MP):

Herr talman! Jag trodde att Margareta Cederfelt hade förstått lagstiftningen, men nu inser jag att hon inte har förstått någonting om hur den fungerar. Det här obegränsade ansvaret, enligt § 27 i lagstiftningen, gäller anläggningshavaren och har ingenting att göra med Eon, Fortum och Vattenfall. Det är anläggningshavaren som har ansvaret, och anläggningshavaren har inga andra tillgångar än reaktorerna och den mark man står på. Eon, Fortum och Vattenfall kommer inte att behöva betala en enda krona. De har inget ansvar i den här lagstiftningen. Det är anläggningshavarna som har allt ansvar. Då menar jag att eftersom det ansvaret, utöver de 12 miljarderna, hamnar hos staten hamnar det hos Vattenfalls aktieägare. Där råder det redan ett ansvarsgenombrott på grund av att det är ett statligt bolag. Varför ska det bolagets ägare ha så mycket tuffare ansvar än Eons och Fortums ägare? Eons och Fortums ägare har inget som helst ansvar för det som händer utöver att de ska garantera de här 12 miljarderna. Det är lite olika för de här tre bolagen, för de har lite olika andelar i Oskarshamns, Forsmarks och Ringhals anläggningar. De delar på ansvaret för de här 12 miljarderna, men därutöver har de inget ansvar. Det är lite pinsamt att jag behöver förklara det här, men jag har förstått att ni fäktar mot något som ni inte begriper. Sedan vill jag också säga, eftersom Margareta Cederfelt tog upp en fråga som egentligen inte har med det här att göra och började prata om kärnkraftens framtid och så vidare, att 2012 hade vi ett nettoöverskott på el på 20 terawattimmar. Vi är snart uppe i en produktion av el i det här landet som motsvarar hälften av den el som kärnkraften producerar. Om man påstår att vi inte kan avveckla kärnkraften har man alltså ingen aning om vad vi sysslar med i det här landet.

anf.174 Margareta Cederfelt (M):

Herr talman! Det som gäller är ett fullt ansvarstagande och ersättning fullt ut. Jag kan inte förstå vad Jan Lindholm pratar om. När jag läser lagen kommer jag fram till helt andra saker och att det råder helt andra förhållanden. Det finns ett ansvar som gäller fullt ut. När det gäller ansvarsfördelningen mellan bolag finns en uppdelning i huvudbolag och dotterbolag. I det här fallet är det dotterbolagen som har ett strikt ansvar när det gäller driften och när det gäller försäkringar. Det handlar om att skydda allmänheten och att vara klar, tydlig och precis när det gäller var ansvaret ligger.

anf.175 Jonas Gunnarsson (S):

Herr talman! Även jag gläds av beskedet från Margareta Cederfelt om att regeringen jobbar på en lagstiftning som kan ta hand om de här frågorna. Men jag blir liksom Jan Lindholm lite konfunderad när det gäller det här med det fulla ansvarstagandet och vad det innebär. Hur ska ett kärnkraftsbolag kunna ta ett fullt ansvar i händelse av en olycka ifall det inte finns några tillgångar kvar? Det skulle jag vilja ha svar på, Margareta Cederfelt.

anf.176 Margareta Cederfelt (M):

Herr talman! Det är det här som är den viktiga delen. Vem är ansvarig? Är det ett dotterbolag är det också det som är ansvarigt för att betala ut ersättningar. Det finns en skyldighet när man tar försäkringar som täcker kostnader, och här är det viktigt att det inte kan transporteras resurser från dotterbolag till huvudbolag eller till andra sidobolag, utan att kapitalet finns där. Staten kan också gå in och kan ersätta tillfälligt, och sedan ska bolaget återbetala. Nu hoppas jag innerligt, och jag är helt övertygad om att alla andra här också gör det, att vi ska vara förskonade från denna typ av stora olyckor. Hittills har vi varit förskonade i Sverige, och jag skulle vilja säga att det beror på den rigorösa lagstiftning om kontroller som finns här när det gäller kärnkraftverken. Men det måste naturligtvis finnas en ekonomisk trygghet för alla som blir skadelidande, och det är därför regeringen arbetar med att ta fram en proposition så att vi kan få den lagstiftning till stånd som riksdagen har beslutat om.

anf.177 Jonas Gunnarsson (S):

Herr talman! Det är ju bra att en proposition är på väg som tar hänsyn till det som riksdagen redan har beslutat om. Jag vet att Margareta Cederfelt inte ville tala om siffror, men om det här ska följa den lagstiftning som kammaren redan har beslutat om är det ett ansvar som bara är fyra gånger högre än det som råder i dag, bortåt 12 miljarder. Vi vet att 12 miljarder på inga sätt kommer att kunna täcka en stor kärnkraftsolycka. Det är inga pengar över huvud taget i händelse av en större olycka. Om man då ska prata om ett obegränsat ansvar, var ligger det? Hur ska det finansieras av de här bolagen? Går en reaktor i luften kan man anta att de flesta tillgångar har försvunnit i och med olyckan. Hur ska man då finansiera och stå för det obegränsade ansvaret som regeringen talar om? Det förstår inte jag.

anf.178 Margareta Cederfelt (M):

Herr talman! Jag refererar till det som står i betänkandet, i regeringens skrivelse och i tidigare propositioner i ärendet. Det handlar om ett obegränsad ansvarstagande. Det handlar om att det finns försäkringar som går in och täcker. Det handlar om att staten går in och tillfälligt tillskjuter resurser som bolaget sedan är skyldigt att återbetala. På så sätt fungerar det fullständiga ansvarstagandet. Återigen: Vi kan inte ha nog med debatter i denna viktiga fråga. Inte heller kan vi förringa den lagstiftning som finns. Därför ser jag fram emot att vi kommer att få en proposition till riksdagen. Allra helst skulle jag vilja se att de länder som inte har ratificerat den förändrade Parisöverenskommelsen gör det så snart som möjligt. En eventuell kärnkraftsolycka känner inte av de nationella gränserna. Den drabbar en stor del av världen, och därför behövs internationella överenskommelser. Vi ska inte förledas att tro att svensk lagstiftning skyddar oss helt och fullt.

anf.179 Marianne Berg (V):

Herr talman! Margareta Cederfelt sade i sitt anförande att vi lever i ett modernt samhälle och att energi behövs. Vi producerar ju även överskott av energi. Hon sade också att det är lätt att säga att kärnkraften ska avvecklas nu. Därför undrar jag när Margareta Cederfelt tycker att kärnkraften ska avvecklas.

anf.180 Margareta Cederfelt (M):

Herr talman! Låt mig säga att det egentligen inte är den frågan vi debatterar utan frågan om ersättningsrätt. Jag kan dock, för att vara artig, säga att jag vill se en avveckling av kärnkraften den dagen den kan ersättas av andra energislag. Dessförinnan är det orealistiskt att tala om att vi ska avveckla kärnkraften. Det är därför vi satsar på forskning. Det är därför det satsas på utbildning inom området. Det är därför vi måste se till att vi har alternativ. Jag vill betona att det är viktigt att vi har försäkringslösningar så att människor kan känna sig säkra.

anf.181 Marianne Berg (V):

Herr talman! Då ska jag inte vara ohövlig, utan låt oss gå in på skadestånden. Det handlar om ansvarsfrågan, vilket de två tidigare talarna tagit upp. Även jag tog upp den i mitt anförande. De 12 miljarderna är en struntsumma. Om en olycka händer, var finns då pengarna? Om kostnaderna uppgår till flera hundra miljarder, tycker Margareta Cederfelt att skattebetalarna ska stå för dem?

anf.182 Margareta Cederfelt (M):

Herr talman! Det jag sagt är att det finns ett obegränsat ansvar. Det innebär att det är möjligt för den skadade eller dennes ombud att vända sig till anläggningsinnehavaren och kräva ersättning. Den garanterade ersättningen kan krävas direkt från den som har försäkringen. Ansvarsförhållandet är tydligt. Att driva verksamheten utan en försäkring går inte. Det är helt omöjligt.

anf.183 Nina Lundström (FP):

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationen. Som Margareta Cederfelt sade behandlar vi motioner från allmänna motionstiden, och många av motionerna behandlas förenklat. Jag tänkte ta upp två frågor, frågan om barnförsäkringar och naturligtvis frågan om radiologiska olyckor. Utskottet är enigt om barnförsäkringar, vilket är mycket glädjande. Avseende radiologiska olyckor finns en reservation. Herr talman! Vad beträffar barnförsäkringar skulle jag inledningsvis vilja tacka Jessika Vilhelmsson och Carina Ohlsson samt kansliet för det arbete som gjorts och görs inom ramen för uppföljning och utvärdering i utskottet. Uppföljning och utvärdering är väldigt viktigt och dessutom ett bra verktyg för att vi ska få mer kunskap i frågor som rör utskottets beredningsansvar. Vi som kommer från kommunpolitiken är vana vid att exempelvis årsredovisningar debatteras i kommunfullmäktigeförsamlingar. Det är bra att följa upp hur tidigare beslut utvecklas. Det är viktigt också i riksdagen även om uppföljningen är mer komplicerad. Dessutom sker uppföljning genom andra fristående organ där också myndigheternas verksamhet granskas. När det gäller barnförsäkringar beslutade utskottet i februari 2012, som ett led i civilutskottets arbete med uppföljning och utvärdering, att göra en övergripande inventering av försäkringsbolagens hantering av barnförsäkringar och bolagens praxis vad gäller beslut om försäkring. Det ersätter naturligtvis inte regeringens arbete med uppföljning. Den 21 mars 2013 presenterades resultatet av inventeringen i rapporten Kontraheringsplikt vid tecknandet av barnförsäkringar . Rapporten innehåller en kartläggning av hur försäkringsbolagen hanterar ansökningar om barnförsäkringar och bolagens praxis på området. Under arbetets gång har författaren till denna rapport gjort vissa iakttagelser som redovisas i rapporten. Iakttagelserna handlar om barns försäkringsskydd i allmän och privat försäkring, försäkringsbolagens riskbedömningar vid individuell barnförsäkring, kontraheringspliktens påverkan på andelen beviljade barnförsäkringar, tillämpning av undantagsregeln i kontraheringsplikten, försäkringsskydd genom gruppförsäkring, rättsläget när det gäller tillämpningen av kontraheringsplikten, nya försäkringslösningar som utvecklats samt kontraheringsplikten i framtiden. Utskottet har hållit sammanträde och lyssnat på synpunkter från de olika aktörerna. När det gäller motioner om barnförsäkringar har utskottet inte någon annan principiell uppfattning än motionärerna beträffande angelägenheten av att så många barn som möjligt bör få tillfälle att tecknas för en barnförsäkring och att det är en angelägen fråga att försäkringsbolagen hanterar barnförsäkringar på ett korrekt sätt. Herr talman! Låt mig så gå över till frågan om radiologiska olyckor. Denna fråga har debatterats många gånger i kammaren, även nyligen. Utskottet avstyrkte liknande motionsyrkanden i lagstiftningsärendet om den nya lagen om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor. Utskottet vidhöll våren 2011 i betänkandet 2010/11:CU16 sina ställningstaganden i lagstiftningsärendet om den nya lagen om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor och avstyrkte ett motionsyrkande om ansvarsgenombrott. Riksdagen följde utskottets förslag. Frågan om ansvarsgenombrott debatterades i kammaren i samband med betänkandet. Även våren 2012 stod utskottet i betänkande 2011/12:CU3 fast vid de ställningstaganden om ansvarsbeloppets storlek, ansvarsgenombrott och ansvaret för sjukvårdskostnader efter en radiologisk olycka som utskottet gjorde i samband med lagstiftningsärendet om den nya lagen om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor. Också ett motionsyrkande rörande regeringens möjlighet att göra ekonomiska åtaganden till staten avstyrktes. Vad slutligen gällde frågan om preskriptionstidens längd delade utskottet regeringens uppfattning i proposition 2010/11:173, nämligen att preskriptionstiden för personskador inte bör förlängas utöver de 30 år som följer av den reviderade Pariskonventionen varför också ett sådant motionsyrkande avstyrktes. Riksdagen följde utskottets förslag. Utskottet anser, herr talman, att det i dag inte finns skäl att frångå de tidigare ställningstagandena. Vi i Folkpartiet anser att det är viktigt att värna aktiebolagslagens principer, men vi anser också att förorenaren ska betala. Det är en viktig princip inom alla områden. Den här debatten handlar om radiologiska olyckor, men ibland tenderar debatten att bli en fråga om kärnkraft eller inte kärnkraft. Det är dock inte frågan i denna debatt. Jag noterar i reservationen att det finns en vilja från vissa partier i kammaren att höja beloppsgränserna, men i reservationen anges inte var beloppsgränsen i så fall ska ligga. Jag noterar också att reservanterna vill att regeringen ska återkomma. Det står följande, herr talman: "Vi anser därför att regeringen bör verka för att höja nivån på finansieringen av det obegränsade skadeståndsansvaret." Därmed, herr talman, yrkar jag återigen bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationen. (Applåder)

anf.184 Ola Johansson (C):

Herr talman! I februari 2009 träffade Alliansen en historisk överenskommelse om en hållbar energi- och klimatpolitik för miljö, konkurrenskraft och trygghet. Det innebar att decennier av osäkerhet kring energipolitiken kombinerat med att en utveckling av förnybar energi som oavsett regeringsunderlag varit näst intill obefintlig tog slut, decennier av oförmåga att göra verkstad av det beslut som fattades i folkomröstningen. Marianne Berg kallade dessa regeringar väldigt träffande för kärnkraftskramare. Jag vill påminna om att de i flera fall stöddes av Vänsterpartiet. Sedan dess har mycket hänt. Vi producerar till exempel sju terawattimmar vindkraft. Det ska jämföras med en terawattimme innan Alliansen tillträdde 2006. Det här är ingen energidebatt, som någon sade tidigare, men det måste ändå tjäna som en bakgrund till de årligen återkommande debatterna om skadeståndsansvar vid radiologiska olyckor. Vi har verkligen åstadkommit en förändring. En sådan förändring har gjorts möjlig just genom att radiologisk verksamhet fortsatt är en del av kraftproduktionen, men då under strikt begränsande villkor vad gäller omfattningen, antalet reaktorer och driften. Från att ansvaret från kraftägarna varit näst intill obefintligt har vi nu, i och med den här historiska överenskommelsen, nått till ett obegränsat skadeståndsansvar och utöver det krav på garantier som ska täcka konsekvenserna av en olycka i form av personskador och förstörelse. De gällande reglerna, som vi nu ändrar på, bygger på en lagstiftning från 1968, då den socialdemokratiska regeringen inledde marschen in i kärnkraftsberoendet. Då var det inte tal om att ställa krav på reaktorägarna. De skulle stöttas till varje pris! Som väl är så är det inte bara vi i Sverige som har haft ett grönt kärnkraftsmotstånd som har lett till ökande säkerhetskrav och andra villkor. De europeiska länderna är enligt Pariskonventionen överens om att det ska vara möjligt att ställa krav motsvarande 7 miljarder kronor eller mer. Centerpartiet och regeringen menar att det inte räcker. För att starta krävs det således garantier motsvarande 11 miljarder kronor, och som sagts utöver det en möjlighet att mäta ut resten av de tillgångar som finns i ägarbolaget. Garantierna är högt ställda just därför att man vill motverka risken att ägarbolagen står med tomma fickor den dagen som ansvaret ska utkrävas. Dessutom måste det finnas sakförsäkringar, och där är det ägarbolaget som ska vara förmånstagare, inte moderbolaget eller någon annan än just ägarbolaget. I de värsta av fallen inser nog alla att det inte finns några försäkringar eller garantier i världen som skulle räcka för att ersätta den förödelse som vore följden av en riktigt allvarlig olycka. Några här har nämnt dem som redan har skett. Det är inte heller troligt att ett ansvarsgenombrott i det läget skulle ge så hemskt mycket mer. Det är bland annat därför som Centerpartiet fortfarande har som mål att Sverige ska bli oberoende av kärnkraften. Inom en generation menar vi att Sverige har en möjlighet att driva och utveckla samhället med 100 procent förnybar energi. Det är för kommande generationers skull som vi vill ställa om till ett fossiloberoende, klimatneutralt samhälle som inte lämpar över skulder, avfallsproblematik och klimatpåverkan på kommande generationer, på framtiden. Det är så, herr talman, som vi i Centerpartiet tacklar frågan om årtal, belopp och preskriptionstider - genom att ersätta kärnkraften med annan kraftproduktion så snart det är möjligt. Det som framförs här i en gemensam reservation från Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är som att väcka orimliga förväntningar på vad som är möjligt att åstadkomma. Det är som att säga hur långt ett snöre är eller hur stort universum är. Lika svårt är det att beräkna kostnaderna för en stor radiologisk olycka, ett omfattande världskrig eller andra av människan orsakade mänskliga katastrofer eller naturkatastrofer. Det finns ingen gräns, och så länge det inte gör det kan man alltid bjuda över och föreslå något som är mer, bättre, mindre eller någonting annat som i praktiken blir svårt att genomföra, för att inte tala om hur svårt det kommer att bli för er tre att en gång komma överens om det här om det någonsin skulle bli aktuellt. Principen i den här försäkringsfrågan är att det är förorenaren som ska betala och som ska ta det fulla ansvaret. Inte nog med det; redan i förväg ska den visa att den har en beredskap genom att garantera det här beloppet. Utöver det har de stater som står bakom konventionen ett solidariskt ansvar som gör att det i själva verket handlar om 15 miljarder kronor som ska garanteras och som det ska ersättas med. Som framgår här väntar vi på att de tre återstående länderna under 2013, kanske någon gång in på 2014, ska ratificera konventionen och tilläggsprotokollet som medger att vi kan utkräva ett större ansvar än vad vi kan i dag med den föråldrade lagstiftningen från 1968. Sverige är inte ensamt om att trycka på dessa länder, och utöver de 13 EU-medlemmar som har ratificerat är det Norge och Turkiet som omfattas av Pariskonventionen. Sverige kan inte ensamt gå före utan är beroende av att de övriga, om det skulle behövas, kan komma överens om att göra de ändringar som behövs av beslutet om konventionen från 2004. Detta om det mot förmodan skulle dröja innan Storbritannien, Belgien och Italien ansluter sig och ratificerar. Herr talman! Jag har ägnat min talartid åt den här frågan eftersom det är det här som det finns önskan från partierna om att debattera. I huvudsak är vi ense om det mesta inom detta område som rör ersättningsrätten. Frågan om barnförsäkringar har uppmärksammats av utskottets uppföljningsgrupp och en del talare här. Vi har fått en gemensam bild av på vilket sätt utbudet av barnförsäkringar anpassats till kontraheringsplikten, som det kallas, som betyder att inget försäkringsbolag kan neka någon att teckna en försäkring. Jag har egen erfarenhet av svårigheten att teckna försäkringar för mina barn och det på grund av ganska lindriga besvär av astma, atopisk hy och andra hudbesvär hos dem. Man kan föreställa sig hur det varit för dem som vill försäkra barn med hjärnskador och utvecklingstörningar, tidigt födda barn eller barn som från början har en nedsättning av sin hjärt- och lungfunktion. Det är bra att det i dag verkar vara fler barn än tidigare som försäkras till ordinarie villkor. Det här är ett område som vi måste fortsätta följa noga så att avsikten med den förändrade lagen uppnås. Jag vill därför passa på att tacka civilutskottets uppföljningsgrupp som tagit initiativet till den här rapporten, som redovisades för utskottet för någon månad sedan. Vi har gemensamt i utskottet, över partigränserna, tagit ett ansvar för att ta initiativ till ytterligare skärpningar om det skulle visa sig att den här utvecklingen ändå inte leder till att alla barn i fortsättningen kommer att vara möjliga att försäkra. (Applåder)

anf.185 Jan Lindholm (MP):

Herr talman! Jag tycker att det är viktigt att vi håller oss till fakta. De decennier av osäkerhet på energipolitikens område som Ola Johansson hänvisar till var den period då man hade en blocköverskridande överenskommelse mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna. Det här var Vänsterpartiet över huvud taget inte inbjudet, inte heller Miljöpartiet. Vi var aldrig inbjudna i den blocköverskridande energiuppgörelse som vi har haft i Sverige och som har gett säkerhet och stabilitet sedan 70-talet. Ola Johansson hävdar att utöver de nämnda 12 miljarderna skulle det finnas ett krav på försäkringar. Man ska läsa på. § 30: En innehavare av en svensk anläggning ska ha en ansvarsförsäkring eller se till att annan ekonomisk säkerhet ställs. Det handlar alltså inte om några ytterligare pengar, utan det står i lagen hur man kan garantera dessa 12 miljarder. Som Margareta Cederfelt påpekade tidigare handlar det inte om belopp utan om dragningsrätter. Det är lite mer komplicerat. I den här lagtexten har man valt att först förklara det hela, och sedan talar man om euro i den svenska lagtexten. Det är alltså belopp som kan variera lite, men det finns en förklaring. Jag tycker att det är viktigt att vi inte vrider på fakta. Jag kan också säga till Ola, vilket jag inte hann tidigare, att ordet obegränsat finns med en gång i lagstiftningen. Då handlar det inte alls om något belopp över 12 miljarder. I denna lagstiftning är det mycket klart och tydligt att det handlar om 12 miljarder, ingenting därutöver. Det obegränsade ansvaret är att om en bonde får sin mark förstörd och den marken är värderad till 12 miljarder har han rätt till hela summan 12 miljarder, inte bara en andel av den. På det viset är det obegränsat, alltså upp till det fulla värdet. Men när det gäller ordet obegränsat i den här lagstiftningen har ni blivit lurade av Andreas Carlgren. Det har ingenting med något totalbelopp att göra.

anf.186 Ola Johansson (C):

Herr talman! Det sista begrep jag inte, Jan Lindholm. Jag är ledsen, men jag är inte lika smart som du. Däremot lyssnar jag bra. Du hörde inte vad jag sade. När jag talade om ansvarsförsäkringar talade jag om vem som är förmånstagare till en ansvarsförsäkring. Jag blandade inte ihop summorna. Jag lade inte till några ansvarsförsäkringar utöver de 12 miljarder som vi har diskuterat. Det jag sade var att konventionsstaterna har förbundit sig om ytterligare 300 miljoner euro, vilket gör att vi kommer upp i summan 15 miljarder kronor. Det var det jag sade. När det gäller tiden direkt efter folkomröstningen var jag också med på den tiden. Det gick ganska många år innan det över huvud taget gjordes några blocköverskridande överenskommelser. Det var flera regeringar på 80-talet som inte tog sitt ansvar i den delen.

anf.187 Jan Lindholm (MP):

Herr talman! Socialdemokraterna har haft en energiuppgörelse sedan 1977 med Centerpartiet. Men okej - vi kan lämna det. Oavsett vad Ola Johansson nu påstår att han har sagt finns det inte något ansvar utöver de 12 miljarderna. Det gör inte det. Då kommer frågan här: Anser Centerpartiet att det nu är helt okej att villkoren är så olika för aktieägarna i Vattenfall, Eon och Fortum? Det förhåller sig ju på det sättet att ni inte accepterar idén om ett ansvarsgenombrott. Ni gör inte det. Och ett ansvarsgenombrott föreligger när det gäller staten som aktieägare, eftersom allt ansvar utöver dessa 12 miljarder - nu är det 3 miljarder som Sverige ska vara med och dela på med de andra europeiska länderna därutöver - alltså överskridande belopp, hamnar på aktieägaren staten i Vattenfall. Alltså råder det ett ansvarsgenombrott. Nu har debattörerna från regeringssidan sagt att de inte förstår. Det är väl ett sätt att försvara sig om man inte vill förstå, för det här är väldigt enkelt. Vi har tre bolag, huvudägare till Oskarshamn, Forsmark och Ringhalsgruppen, och de äger lite olika delar. Aktieägarna i det ena företaget får betala allt utöver 12 miljarder. De andra slipper betala en enda krona utöver 12 miljarder. Det är väl väldigt enkelt att förstå. Alltså råder det faktiskt ansvarsgenombrott för aktieägarna till Vattenfall men inte till de andra. Är det rättvisa konkurrensförhållanden? Hur mycket skulle det kosta att försäkra det här ansvaret? Det är inte utrett. Det är ett gigantiskt stöd till ägarna av Eon och Fortum, men inte till Vattenfall. Är det vettigt som ägare att ha en sådan ägarstyrning?

anf.188 Ola Johansson (C):

Herr talman! Retoriska frågor besvarar jag inte. Jan Lindholm beskrev en verklighet i Miljöpartiets förslag. Om jag hörde rätt sade Jan Lindholm att aktieägare inte skulle drabbas. Nu säger han att aktieägaren kommer att drabbas vid ett ansvarsgenombrott. Han beskrev också en verklighet där ägarbolagen var fristående bolag. Vilka äger aktierna i de fristående bolagen? Jo, det gör ju i så fall ägaren, och det handlar om ett aktieägarförhållande. Jag tror att Jan Lindholm väl illustrerar komplikationerna med att skapa en sådan här lagstiftning. Sedan vill jag läsa upp vad som står i betänkandet på s. 5: "Vidare ska staten tillsammans med andra konventionsstater betala ytterligare ersättning till skadelidande med högst 300 miljoner euro. Genom den nya lagen höjs alltså den sammanlagda garanterade ersättningen från 6 miljarder kronor till 1 500 miljoner euro (ca 15 miljarder kronor). Statens återkravsrätt gentemot anläggningshavare är obegränsad." Detta innebär således att jag har rätt och Jan Lindholm har fel.

anf.189 Jonas Gunnarsson (S):

Herr talman! Jag får hoppas att mina frågor inte blir alltför retoriska så att jag kan få svar på dem. Jag kan börja med att konstatera att 1968 var jag inte ens påtänkt. Vid folkomröstningen 1980 kanske jag låg i mammas mage - jag kommer inte riktigt ihåg vilket datum den var. Jag väljer därför att inte ta något ansvar för vad som sades då. När vi ändå pratar om dessa frågor och har en centerpartist i talarstolen måste jag fråga, herr talman, hur han ser på det faktum att en centerpartistisk miljöminister i april 2011 lovar att denna lagstiftning ska träda i kraft vid årsskiftet 2011/12. Han står alltså i samma talarstol som denne centerpartist och lovar att denna lagstiftning ska träda i kraft. Vi har fortfarande inte sett någon lagstiftning. Det skulle jag vilja ha svar på först av allt.

anf.190 Ola Johansson (C):

Herr talman! Den frågan var inte retorisk. Det går att läsa sig till svaret. Det handlar om ratificeringen av tilläggsprotokollet till Pariskonventionen från 2004 som inte alla stater som står bakom Pariskonventionen ännu har godkänt. Det innebär att vi väntar på Italien, Belgien och Storbritannien. Belgien och Storbritannien förväntas ratificera det under detta år. I det underlag som jag kan läsa står det att Italien har val 2013, och vi vet hur det gick med det valet. Sannolikt kan det dröja. Det gläder mig då att Margareta Cederfelt har fått besked som inte jag har fått i mitt underlag som innebär att det finns tankar och funderingar på att förbereda en proposition på detta område. Vi ser fram emot det, och det är härligt att vi kan förlita oss på att regeringen tar frågan på allvar.

anf.191 Jonas Gunnarsson (S):

Herr talman! Ja, redan i propositionen och den lagstiftning som beslutades 2010 står det att om det drar ut på tiden kan regeringen sätta delar av lagstiftningen i kraft. Det har man ännu inte gjort, och det är anmärkningsvärt med tanke på hur lång tid det har tagit. Jag förstår mig inte på Centerpartiets hållning i den här frågan, herr talman. Man talar sig varm för kärnkraftsnedrustning, och det är jättebra - här är vi helt överens. Kärnkraften är en omodern och vedervärdig energikälla som vi aldrig kan överblicka konsekvenserna av om det händer en olycka eller vad som kommer att hända med avfallet. Det är en vedervärdig energikälla, och det är vi överens om. Men då sätter sig Centerpartiet ihop med Folkpartiet, som också de tar denna energiöverenskommelse som en framgång och säger: Nu kan vi bygga nya kärnkraftverk! Centerpartiets ingång i det hela var ju att det skulle bli för dyrt därför att man skulle utöka ansvaret för kärnkraftsinnehavarna. Man skulle sluta subventionera kärnkraften genom att frånta dem ansvaret. Men nu skulle det bli så dyrt att det inte skulle byggas några nya kärnkraftverk. Hur går det ihop att ha företrädare från två olika partier i samma regering som tolkar samma lagstiftning på så fruktansvärt olika sätt? Det förstår inte jag. Och jag förstår inte vad Centerpartiet vinner på detta.

anf.192 Ola Johansson (C):

Herr talman! Vad Centerpartiet vinner på detta är tämligen ointressant. Det är vad Sverige, mänskligheten, miljön och klimatet vinner på detta som är den intressanta frågan. Jag kunde i mitt anförande konstatera att vindkraften efter 2006 har ökat från 1 terawattimme till 7 terawattimmar. Det är det påtagliga resultatet av denna överenskommelse som gör att vi nu står och diskuterar gränser för försäkringsbelopp, som är en väldigt viktig detalj i energiöverenskommelsen. Hade jag fått ställa en retorisk fråga, vilket jag inte får, hade den i så fall handlat om verkligheten när det gäller ansökningar om ny kärnkraft. Ännu så länge är ingen sådan ansökan inlämnad. Det vi ser är en utveckling av förnybar energi i väldigt stor skala - i större skala än vad vi någonsin har sett under någon regering under annan ledning. Det ska bli intressant att se vilka besked som i praktiken kommer ut av ledarskap i de samlade oppositionspartierna kring den här frågan.

anf.193 Roland Utbult (KD):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på reservationen. Vi behandlar nu civilutskottets betänkande CU10 Ersättningsrätt med 17 motioner, varav 14 behandlas förenklat. De har alltså varit uppe tidigare under mandatperioden. Jag vill framför allt ta upp frågan om barnförsäkringar. Det kanske är bra eftersom vi nu har talat om radiologiska olyckor under nästan hela debatten. Barnförsäkringar är en fråga som jag tror ligger alla varmt om hjärtat. Det visade sig inte minst när riksdagens utredningstjänst presenterade resultatet av den utredning om barnförsäkringar som beställdes av utskottet för cirka ett år sedan. Vid den presentationen fanns det ett mycket stort engagemang. För oss kristdemokrater har detta varit en fråga som vi drivit under lång tid. En av mina kolleger, Ragnwi Marcelind, drev den här frågan på sin tid. Hon är nu statssekreterare hos Maria Larsson. Riksdagens utredningstjänst riktar in sig i sin utredning på kontraheringsplikten, som innebär att försäkringsbolagen inte får vägra någon att teckna en personförsäkring, däribland barnförsäkringar, som bolaget normalt tillhandahåller allmänheten såvida man inte åberopar särskilda skäl. Barn med funktionsnedsättning eller för tidigt födda barn, adoptivbarn eller barn med väldigt låg födelsevikt liksom barn med hörselskada kan komma i kläm, och det finns ett antal som nekas barnförsäkring. Vad det alltså handlar om är följande, och nu citerar jag från riksdagens utredningstjänst: "Det förefaller som om intentionen, att försäkringsbolagen endast i undantagsfall ska avslå en begärd försäkring, inte helt har uppfyllts." Det finns alltså brister här. Alla barn i Sverige omfattas av socialförsäkringen, men eftersom samhällets skydd inte räcker till så blir barnförsäkringarna ett komplement. Det handlar om en kombinerad sjuk- och olycksfallsförsäkring som går ut vid 25 års ålder, då den kan övergå till en mer vuxenrelaterad försäkring. För en förälder - jag har själv två söner och har naturligtvis haft att göra med den här försäkringen, även med att det bröt vid 25 års ålder - är det naturligtvis mycket viktigt att kunna teckna en barnförsäkring som ett komplement till samhällets skydd. Därför är det också intressant att den kontraheringsplikt som vi arbetat för och som satt press på försäkringsbolagen resulterar i att det kommer nya försäkringslösningar på marknaden. Det finns ett bolag som har gått före med en barnförsäkring för alla barn. Den generella riskbedömningen förkortas och förenklas, och för de barn som har diagnoser som kan leda till framtida problem i form av ohälsa eller funktionshinder skapas en försäkringslösning som ersätter allt det som inte noterats vid försäkringstillfället eller det som händer inom sex månader, en så kallad kvalificeringstid. Ersättningsnivåerna är desamma för friska och för redan insjuknade barn. Premien för barnförsäkringen med kvalificeringstid är 35 kronor högre per månad än för helt friska barn. Om jag har förstått det aktuella försäkringsbolaget rätt vill man gärna att föräldrar tecknar försäkringen redan under graviditeten, eller direkt när barnet är fött. Men vi är inte nöjda. Det finns fortfarande försäkringsbolag som säger nej till barn som inte uppfyller villkoren. Försäkringsbolagen skulle kunna anpassa villkoren eller höja premien, men icke. I många fall görs det inte. Det är naturligtvis oerhört viktigt att vi fortsätter att sätta press på de här bolagen. Av alla som vill teckna en barnförsäkring får 7 procent avslag. Beslutet överklagas, och 5 procent får så småningom acceptans medan 2 procent blir utan försäkringslösning. Regeringen har aviserat att man under mandatperioden ska utvärdera och följa upp kontraheringsplikten, som ju infördes för åtta år sedan. När det gäller övrig motionsbehandling i betänkandet vill jag bara säga att jag stöder utskottets ställningstaganden. (Applåder)

anf.194 Jan Lindholm (MP):

Herr talman! Den här debatten handlar om skadeståndsansvar, i huvudsak skadeståndsansvar för kärnkraften. Det är inte någon energipolitisk allmändebatt, även om företrädarna för regeringssidan har försökt att föra debatten dit. Det är viktigt att vi har rätt uppgifter om saker och ting. De bolag som i lagstiftningen kallas för anläggningshavare är inga dotterbolag till vare sig Vattenfall, Eon eller Fortum. De är självständiga bolag. De ägs inte bara av de här tre bolagen utan även av andra bolag. Jag vet att i Fortum ägs 1 procent av Skellefteå Kraft - detta är bara en kuriosakunskap. Det är de här bolagen som tecknar detta enligt lagen mycket tydliga ansvar. Det uppgår till ett antal dragningsrätter, som enligt lagstiftningen motsvarar 1,2 miljarder euro, alltså ungefär 12 miljarder kronor, brukar vi säga. Ansvaret är alltså begränsat till detta belopp. Det finns inget därutöver. Att prata om försäkringar är bara bullshit. Att ordet "obegränsat" används i lagstiftningen beror på att för den skada som inträffar är man ansvarig upp till hela dess värde. Men när de 12 miljarderna är slut finns det ju inga mer pengar att ta av. Det är detta som vi i oppositionen diskuterar. Det är därför vi vill ha ett ansvarsgenombrott, och det är därför det blir så fel när ni från regeringssidan frågar vilket takbelopp vi ska ha i stället. Vi vill ju ha ett ansvarsgenombrott, och vi vill alltså ha ett obegränsat ansvar på riktigt. Då försöker ni konstruera ett fantasifoster och säga att det inte går, men detta finns redan i Tyskland. Där finns det en lagstiftning separat för just anläggningshavare och ansvarsgenombrott i just den relationen. Därför tycker jag att de argument som ni har i betänkandet är felaktiga och grundar sig på osaklighet.

anf.195 Ola Johansson (C):

Herr talman! Detta är riktigt spännande! Det är möjligt att jag var lite otydlig i mitt anförande. Som jag sade där nämnde Jan Lindholm att vi inte ska uppfatta det som att det Miljöpartiet föreslår är något som innebär att vanliga aktieägare drabbas. Nu beskriver han den här verkligheten med de fristående ägarbolagen, som ägs inte bara av en moder eller kanske inte alls av en moder utan av olika aktörer. Det kan vara enstaka energibolag. Det kan vara Jan Lindholm själv, och det kan vara ytterligare konstellationer av aktieägare som motsvarar bilden av de parter som alltså inte kommer att drabbas av Jan Lindholms förslag. Då är min fråga: Vad menar Jan Lindholm då med att inga aktieägare kommer att drabbas om det är den här typen av ägarbolag som åsyftas, som har flera olika ägare, som inte har en moder och som inte ingår i en koncern?

anf.196 Jan Lindholm (MP):

Herr talman! Det man från majoritetens sida säger i betänkandet är att detta skulle drabba aktiebolag i annan verksamhet i Sverige. Det har vi aldrig för avsikt att det ska göra. Vi vill ha en särskild lagstiftning just för den här verksamheten, just för ägarna till anläggningshavarna - inte till aktieägarna i Scania, Volvo eller liknande. De berörs inte av det här. Vi menar att det är orimligt att man under de här åren kan lyfta ut oerhörda värden ur den här verksamheten. Man gör det inte genom utdelning utan genom att man har vad man kan kalla för ett oligopolförhållande. Man styr alltså priserna på den el man får från de här anläggningarna, som man därigenom tjänar mycket pengar på. De kan göra detta utan att ha ansvar. Där menar vi att vi måste ha ett ansvarsgenombrott, så att det faktiskt är de bolag som sitter på resurserna som blir betalningsskyldiga om det händer något - utöver de 12 miljarderna som de måste garantera i en försäkring. Någon ska betala därutöver, och det ska inte vara de svenska skattebetalarna. Det är vår avsikt.

anf.197 Ola Johansson (C):

Herr talman! Vi kan vara överens om att det är en god ambition att inte skattebetalare, det vill säga normala skattebetalare som inte ens äger aktier i något, ska drabbas. Men det Jan Lindholm försöker beskriva är utformningen av det här ansvarsgenombrottet. Hur ska man kunna skapa en lagstiftning som i någorlunda paritet med svensk bolagsordning kan reglera att det är de ansvariga som drabbas, inte de som inte är ansvariga? Hur ska en sådan lagstiftning utformas? Det är väldigt viktigt för dem som lyssnar på den här debatten att förstå hur Jan Lindholm kan påstå att vi ska utforma en lagstiftning som inte drabbar normala aktieägare utan andra aktieägare. Hur menar Jan Lindholm att det här ansvaret och definitionen av ansvaret ska särskiljas? Vad är det som säger att inte Scania har ett ansvar, om det nu skulle vara så att de är aktieägare? Vad är det som säger att ett kraftbolag har ett ansvar eller inte har ett ansvar om det kraftbolaget ägnar huvuddelen av sin verksamhet åt att producera vindenergi men äger en del i ett företag som producerar kärnenergi?

anf.198 Jan Lindholm (MP):

Herr talman! Det är ett intressant resonemang som Ola Johansson för. Men jag tycker inte att det är så komplicerat som han försöker göra det. Aktieägarna i de anläggningshavande bolagen, alltså de som äger anläggningshavaren, måste naturligtvis räkna med detta. Det skulle faktiskt kunna stå i den här lagen; det skulle inte behöva vara mer komplicerat än så. De får naturligtvis räkna med att det är en högriskaktie som de har köpt. Den kanske blir värdelös. Men jag menar att det förekommer på aktiemarknaden att folk förlorar de pengar de har investerat. Låt oss säga att det nu skulle vara så att Ola Johansson äger aktier i Fortum eller Oskarshamns kraftbolag. De kan faktiskt bli värdelösa i ett sådant här läge. Jag tycker inte att det är märkvärdigt.