Proposition 2008/09:67 Civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område - genomförande av direktiv 2004/48/EGTillbaka
Regeringens proposition
2008/09:67
Civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område
– genomförande av direktiv 2004/48/EG
Prop.
2008/09:67
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 4 december 2008
Fredrik Reinfeldt
Beatrice Ask
(Justitiedepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen lämnas förslag till genomförande av Europaparlamentets
och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställande
av skyddet för immateriella rättigheter (det s.k. civilrättsliga
sanktionsdirektivet). Direktivets syfte är att närma medlemsstaternas
lagstiftningar till varandra när det gäller säkerställandet av skyddet för
immateriella rättigheter för att på så sätt uppnå en hög, likvärdig och
enhetlig skyddsnivå för immateriella rättigheter på den inre marknaden.
Direktivet skulle ha varit genomfört i medlemsstaterna senast den 29
april 2006.
Svensk rätt uppfyller redan direktivets krav i flera avseenden. I några
avseenden saknas dock svenska bestämmelser som motsvarar direktivets
krav. I direktivet finns bl.a. regler som innebär att en domstol får ålägga
en person som gjort intrång i en immateriell rättighet att under vissa
förutsättningar lämna information om ursprung och distributionsnät för
de varor eller tjänster som intrånget gäller. Även andra aktörer ska enligt
direktivet kunna åläggas att lämna sådan information. Mot denna
bakgrund föreslås i propositionen regler som gör det möjligt för en
domstol att vid vite förelägga den som påstås ha gjort eller medverkat till
ett intrång att tillhandahålla information om ursprung och
distributionsnät för de varor eller tjänster som intrånget gäller
(informationsföreläggande). Ett informationsföreläggande får enligt
förslaget också meddelas mot bl.a. den som i kommersiell skala har
tillhandahållit en tjänst, exempelvis en elektronisk kommunikationstjänst
, som har använts vid det intrång som påstås ha begåtts. En effekt
av förslaget blir att rättighetshavare ges en civilrättslig möjlighet att få ut
information från en Internetleverantör om vem som har ett abonnemang
1
(en IP-adress) som har använts vid ett immaterialrättsintrång via Internet.
För att informationen ska lämnas ut krävs dels en domstolsprövning, dels
att det finns sannolika skäl för intrånget. En Internetleverantör som har
lämnat ut information ska efter viss tid underrätta abonnenten om detta.
Införandet av regler om informationsföreläggande bedöms medföra
ökade kostnader för rättsväsendets myndigheter som får finansieras inom
utgiftsområdet.
Prop. 2008/09:67
2
I propositionen föreslås vidare uttryckliga bestämmelser om att
rättighetshavare ska få samla in och behandla personuppgifter om
intrångsgörare (bl.a. IP-adresser), i den mån behandlingen är nödvändig
för att ett rättsligt anspråk ska kunna fastställas, göras gällande eller
försvaras. I dag kräver sådan behandling särskilt tillstånd från
Datainspektionen. Den som hanterar uppgifterna kommer fortfarande att
stå under Datainspektionens tillsyn.
Vidare föreslås att domstolarna ges möjlighet att ålägga den som har
begått ett intrång att bekosta lämpliga åtgärder för att sprida information
om dom i målet, exempelvis kostnader för att publicera den i en tidning.
Det föreslås också att skadeståndsbestämmelserna i den immaterialrättsliga
lagstiftningen förtydligas.
Det föreslås vidare regler som ger domstolarna möjlighet att vid vite
förbjuda den som gjort sig skyldig till ett försök eller en förberedelse till
intrång att fortsätta med åtgärden. I dag kan sådana vitesförbud endast
meddelas vid fullbordade intrång.
I förtydligande syfte föreslås uttryckliga bestämmelser om att åtgärder
som kan vidtas mot den som gör intrång också ska kunna vidtas mot den
som medverkar till ett intrång.
Slutligen föreslås att bestämmelserna om s.k. korrigeringsåtgärder i de
immaterialrättsliga lagarna justeras för att uppnå bättre överensstämmelse
med direktivet.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 2009.
I propositionen behandlas även det förslag till ändring i upphovsrättslagen
som lämnades i departementspromemorian Musik och film på
Internet – hot eller möjlighet? (Ds 2007:29). Förslaget i promemorian
innebar att en Internetleverantör skulle ges rätt och skyldighet att under
vissa förutsättningar säga upp ett abonnemang som används för systematiska
intrång i upphovsrätt och närstående rättigheter. Regeringen väljer
att inte gå vidare med detta förslag. Promemorian innehöll också förslag
till andra åtgärder. Dessa frågor behandlas inte i detta lagstiftningsärende.
De bereds fortfarande inom Regeringskansliet.
Prop. 2008/09:67
3
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut ................................................................ 7
2 Författningsförslag ........................................................................... 8
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1960:729) om
upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.................. 8
2.2 Förslag till lag om ändring i varumärkeslagen
(1960:644) ....................................................................... 17
2.3 Förslag till lag om ändring i varumärkeslagen
(1960:644) ....................................................................... 27
2.4 Förslag till lag om ändring i patentlagen (1967:837) ...... 28
2.5 Förslag till lag om ändring i mönsterskyddslagen
(1970:485) ....................................................................... 37
2.6 Förslag till lag om ändring i firmalagen (1974:156)........ 45
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1685) om
skydd för kretsmönster för halvledarprodukter ............... 54
2.8 Förslag till lag om ändring i växtförädlarrättslagen
(1997:306) ....................................................................... 62
3 Ärendet och dess beredning ........................................................... 71
4 Huvuddragen i gällande rätt ........................................................... 72
4.1 Inledning.......................................................................... 72
4.2 Grundläggande drag i det svenska sanktionssystemet..... 73
4.3 EG-rättsliga regleringar ................................................... 78
4.3.1 EG-förordningar ............................................. 78
4.3.2 EG-direktiv..................................................... 82
4.4 Vissa internationella konventioner .................................. 84
4.4.1 Pariskonventionen .......................................... 84
4.4.2 Bernkonventionen........................................... 84
4.4.3 Trips-avtalet.................................................... 84
4.4.4 WCT och WPPT............................................. 86
5 Europaparlamentets och rådets direktiv om säkerställande av
skyddet för immateriella rättigheter ............................................... 87
5.1 Inledning.......................................................................... 87
5.2 Huvuddragen i direktivet................................................. 87
6 Talerätt m.m. .................................................................................. 92
6.1 Rätt att begära de åtgärder som regleras i direktivet ....... 92
6.1.1 Nuvarande ordning ......................................... 92
6.1.2 Överväganden................................................. 95
6.2 Presumtion om innehav av upphovsrätt eller
närstående rättighet........................................................ 100
6.2.1 Nuvarande ordning ....................................... 100
6.2.2 Överväganden............................................... 100
7 Tillgång till bevisning .................................................................. 102
7.1 Edition och syn.............................................................. 102
7.1.1 Nuvarande ordning ....................................... 102
7.1.2 Överväganden............................................... 105
7.2 Intrångsundersökning .................................................... 109
7.2.1 Nuvarande ordning........................................109 Prop. 2008/09:67
4
7.2.2 Överväganden ...............................................112
8 Rätt till information om varors och tjänsters ursprung m.m. ........121
8.1 Nuvarande ordning.........................................................121
8.2 Överväganden ................................................................127
8.2.1 Införandet av nya bestämmelser om rätt
till information ..............................................127
8.2.2 Vem ska ha rätt till information?...................129
8.2.3 Vem ska vara skyldig att lämna
information? ..................................................130
8.2.4 När ska det föreligga en skyldighet att
lämna information? .......................................143
8.2.5 Hur ska förfarandet utformas?.......................151
8.2.6 Vilken typ av information ska kunna
erhållas? ........................................................157
8.2.7 Vissa begränsningar av skyldigheten att
lämna information .........................................160
8.2.8 Bör det införas särskilda bestämmelser
om missbruk av informationen? ....................167
8.2.9 Ersättning för kostnader och besvär ..............170
8.2.10 Informationsföreläggande efter hävning
av registrerad rättighet?.................................171
8.2.11 Undantag från 21 § personuppgiftslagen.......172
8.2.12 Sammanfattande bedömning av hur den
föreslagna regleringen förhåller sig till
grundläggande rättigheter och allmänna
principer för gemenskapsrätten .....................174
9 Kvarstad och civilrättsligt beslag..................................................175
9.1 Nuvarande ordning.........................................................175
9.2 Överväganden ................................................................178
10 Vitesförbud ...................................................................................186
10.1 Vitesförbud i samband med slutligt avgörande..............186
10.1.1 Nuvarande ordning........................................186
10.1.2 Överväganden ...............................................187
10.2 Interimistiska vitesförbud m.m. .....................................196
10.2.1 Nuvarande ordning........................................196
10.2.2 Överväganden ...............................................199
11 Korrigeringsåtgärder.....................................................................208
11.1 Åtgärder för att förebygga missbruk av egendom..........208
11.1.1 Nuvarande ordning........................................208
11.1.2 Överväganden ...............................................210
11.2 Alternativa åtgärder........................................................221
11.2.1 Nuvarande ordning........................................221
11.2.2 Överväganden ...............................................223
12 Skadestånd....................................................................................225
12.1 Nuvarande ordning.........................................................225
12.2 Överväganden ................................................................227
13 Rättegångskostnader och offentliggörande av
domstolsavgöranden..................................................................... 236
Prop. 2008/09:67
5
13.1 Rättegångskostnader...................................................... 236
13.1.1 Nuvarande ordning ....................................... 236
13.1.2 Överväganden............................................... 236
13.2 Offentliggörande av domstolsavgöranden..................... 237
13.2.1 Nuvarande ordning ....................................... 237
13.2.2 Överväganden............................................... 238
14 Gemenskapsrättigheter................................................................. 242
14.1 Särskilda beteckningar på jordbruksprodukter och
livsmedel m.m. som är skyddade inom den
europeiska unionen........................................................ 242
14.1.1 Nuvarande ordning ....................................... 242
14.1.2 Överväganden............................................... 244
14.2 Gemenskapens växtförädlarrätt ..................................... 247
14.2.1 Nuvarande ordning ....................................... 247
14.2.2 Överväganden............................................... 248
14.3 Gemenskapsvarumärken................................................ 249
14.3.1 Nuvarande ordning ....................................... 249
14.3.2 Överväganden............................................... 250
14.4 Gemenskapsformgivning............................................... 251
14.4.1 Nuvarande ordning ....................................... 251
14.4.2 Överväganden............................................... 252
15 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser................................ 253
16 Ekonomiska och andra konsekvenser .......................................... 254
17 Författningskommentar ................................................................ 257
17.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1960:729) om
upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.............. 257
17.2 Förslag till lag om ändring i varumärkeslagen
(1960:644) ..................................................................... 276
17.3 Förslag till lag om ändring i varumärkeslagen
(1960:644) ..................................................................... 285
17.4 Förslag till lag om ändring i patentlagen (1967:837) .... 286
17.5 Förslag till lag om ändring i mönsterskyddslagen
(1970:485) ..................................................................... 294
17.6 Förslag till lag om ändring i firmalagen (1974:156)...... 299
17.7 Förslag till lag om ändring i lag (1992:1685) om
skydd för kretsmönster för halvledarprodukter ............. 305
17.8 Förslag till lag om ändring i växtförädlarrättslagen
(1997:306) ..................................................................... 310
Bilaga 1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av
den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för
immateriella rättigheter...................................................... 319
Bilaga 2 Sammanfattning av departementspromemorian
Civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område –
genomförande av direktiv 2004/48/EG (Ds 2007:19)........ 348
Bilaga 3 Promemorians lagförslag ................................................... 350
Bilaga 4 Företeckning över remissinstanserna..................................399 Prop. 2008/09:67
6
Bilaga 5 Lagförslaget från departementspromemorian Musik och
film på Internet – hot eller möjlighet? (Ds 2007:29) ..........400
Bilaga 6 Förteckning över remissinstanserna ...................................402
Bilaga 7 Lagrådsremissens lagförslag...............................................403
Bilaga 8 Lagrådets yttrande ..............................................................459
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 december
2008 .....................................................................................466
Rättsdatablad ........................................................................................467
1 Förslag till riksdagsbeslut
Prop. 2008/09:67
7
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och
konstnärliga verk,
2. lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644),
3. lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644),
4. lag om ändring i patentlagen (1967:837),
5. lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485),
6. lag om ändring i firmalagen (1974:156),
7. lag om ändring i lagen (1992:1685) om skydd för kretsmönster för
halvledarprodukter,
8. lag om ändring i växtförädlarrättslagen (1997:306).
Prop. 2008/09:67
8
2 Författningsförslag
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1960:729) om
upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk
Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (1960:729) om upphovsrätt till
litterära och konstnärliga verk
dels att 53 b–56 b §§ ska ha följande lydelse,
dels att det i lagen ska införas sex nya paragrafer, 53 c–53 h §§, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
53 b §2
På yrkande av upphovsmannen
eller hans rättsinnehavare eller av
den som på grund av upplåtelse
har rätt att utnyttja verket får domstolen
vid vite förbjuda den som
vidtar eller medverkar till en åtgärd
som innebär intrång eller
överträdelse som avses i 53 § att
fortsätta med åtgärden.
Om käranden visar sannolika
skäl för att en åtgärd som innebär
intrång eller överträdelse som
avses i 53 §, eller medverkan till
åtgärden, förekommer och om det
skäligen kan befaras att svaranden
genom att fortsätta med åtgärden,
eller medverkan till den, förringar
värdet av den ensamrätt som upphovsrätten
medför, får domstolen
meddela vitesförbud för tiden intill
dess att målet slutligt har avgjorts
eller annat har beslutats. Innan ett
sådant förbud meddelas skall svaranden
ha fått tillfälle att yttra sig,
om inte ett dröjsmål skulle medföra
risk för skada.
På yrkande av upphovsmannen
eller hans eller hennes rättsinnehavare
eller av den som på grund
av upplåtelse har rätt att utnyttja
verket får domstolen vid vite
förbjuda den som vidtar eller
medverkar till en åtgärd som
innebär intrång eller överträdelse
som avses i 53 § att fortsätta med
åtgärden.
Om käranden visar sannolika
skäl för att en åtgärd som innebär
intrång eller överträdelse som
avses i 53 §, eller medverkan till
åtgärden, förekommer och om det
skäligen kan befaras att svaranden
genom att fortsätta med åtgärden
, eller medverkan till den,
förringar värdet av den ensamrätt
som upphovsrätten medför, får
domstolen meddela vitesförbud
för tiden intill dess att målet slutligt
har avgjorts eller annat har
beslutats. Innan ett sådant förbud
meddelas ska svaranden ha fått
tillfälle att yttra sig, om inte ett
dröjsmål skulle medföra risk för
skada.
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om
säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter (EUT L 195, 2.6.2004, s. 16, Celex
32004L0048).
2 Paragrafen fick sin nuvarande beteckning genom 2005:360.
Förbud enligt andra stycket får
meddelas endast om käranden
ställer säkerhet hos domstolen för
den skada som kan tillfogas svaranden
. Saknar käranden förmåga
att ställa sådan säkerhet, får domstolen
befria honom från detta. I
fråga om slaget av säkerheten
gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken
. Säkerheten skall prövas av
domstolen, om den inte har godkänts
av svaranden.
När målet avgörs skall domstolen
pröva om förbud som har
meddelats enligt andra stycket
fortfarande skall bestå.
I fråga om överklagande av beslut
enligt andra eller tredje
stycket samt i fråga om handläggningen
i högre domstol gäller vad
som föreskrivs i rättegångsbalken
om överklagande av beslut enligt
15 kap. rättegångsbalken.
Talan om utdömande av vite
förs av den som har ansökt om
förbudet. I samband med sådan
talan får talan föras om nytt vitesförbud
.
Bestämmelserna i första och
andra styckena tillämpas också i
fråga om försök eller förberedelse
till intrång eller överträdelse
som avses i 53 §.
Förbud enligt andra stycket får
meddelas endast om käranden
ställer säkerhet hos domstolen för
den skada som kan tillfogas svaranden
. Saknar käranden förmåga
att ställa sådan säkerhet, får domstolen
befria honom eller henne
från detta. I fråga om slaget av
säkerheten gäller 2 kap. 25 §
utsökningsbalken. Säkerheten ska
prövas av domstolen, om den inte
har godkänts av svaranden.
När målet avgörs ska domstolen
pröva om förbud som har
meddelats enligt andra stycket
fortfarande ska bestå.
I fråga om överklagande av beslut
enligt andra eller fjärde
stycket samt i fråga om handläggningen
i högre domstol gäller
rättegångsbalkens bestämmelser
om överklagande av beslut enligt
15 kap. rättegångsbalken.
Talan om utdömande av vite
förs av den som har ansökt om
förbudet och ska handläggas
enligt reglerna i rättegångsbalken
om åtal för brott för vilket svårare
straff än böter inte är föreskrivet.
I samband med sådan
talan får talan föras om nytt vitesförbud
.
Prop. 2008/09:67
9
53 c §
Om sökanden visar sannolika
skäl för att någon har gjort ett
intrång eller gjort sig skyldig till
en överträdelse som avses i 53 §,
får domstolen vid vite besluta att
någon eller några av dem som
anges i andra stycket ska ge sökanden
information om ursprung
och distributionsnät för de varor
eller tjänster som intrånget eller
överträdelsen gäller (informationsföreläggande)
. Ett sådant
Prop. 2008/09:67
10
beslut får meddelas på yrkande av
upphovsmannen eller
upphovsmannens rättsinnehavare
eller den som på grund av upplåtelse
har rätt att utnyttja verket.
Det får bara meddelas om informationen
kan antas underlätta
utredning av ett intrång eller en
överträdelse som avser varorna
eller tjänsterna.
Skyldigheten att lämna information
omfattar den som
1. har gjort eller medverkat till
intrånget eller gjort sig skyldig till
eller medverkat till överträdelsen,
2. i kommersiell skala har förfogat
över en vara som intrånget
eller överträdelsen gäller,
3. i kommersiell skala har använt
en tjänst som intrånget eller
överträdelsen gäller,
4. i kommersiell skala har tillhandahållit
en elektronisk kommunikationstjänst
eller en annan
tjänst som har använts vid intrånget
eller överträdelsen, eller
5. har identifierats av någon
som anges i 2–4 såsom delaktig i
tillverkningen eller distributionen
av en vara eller tillhandahållandet
av en tjänst som intrånget eller
överträdelsen gäller.
Information om varors eller
tjänsters ursprung och distributionsnät
kan särskilt avse
1. namn på och adress till producenter,
distributörer, leverantörer
och andra som har innehaft
varorna eller tillhandahållit
tjänsterna,
2. namn på och adress till avsedda
grossister och detaljister,
och
3. uppgifter om hur mycket som
har producerats, levererats, mottagits
eller beställts och om vilket
pris som har bestämts för varorna
eller tjänsterna.
Bestämmelserna i första–tredje
styckena tillämpas också i fråga
om försök eller förberedelse till
intrång eller överträdelse som
avses i 53 §.
Prop. 2008/09:67
11
53 d §
Ett informationsföreläggande
får meddelas endast om skälen för
åtgärden uppväger den olägenhet
eller det men i övrigt som åtgärden
innebär för den som drabbas
av den eller för något annat motstående
intresse.
Skyldigheten att lämna information
enligt 53 c § omfattar inte
uppgifter vars yppande skulle röja
att uppgiftslämnaren eller någon
honom eller henne närstående som
avses i 36 kap. 3 § rättegångsbalken
har begått en brottslig handling.
I personuppgiftslagen
(1998:204) finns bestämmelser
som begränsar hur mottagna personuppgifter
får behandlas.
53 e §
Ett beslut om informationsföreläggande
får meddelas av den
domstol där rättegång om intrånget
eller överträdelsen pågår.
I övrigt gäller i fråga om behörig
domstol det som föreskrivs i 58 §
för där avsedda mål och i rättegångsbalken
om tvistemål för
andra fall som rör intrång eller
överträdelse. Det som sägs i rättegångsbalken
om inskränkning av
domstols behörighet i fråga om
tvist som ska tas upp i annan ordning
än inför domstol ska dock
inte tillämpas.
Om yrkandet om informationsföreläggande
riktar sig mot den
som är sökandens motpart i ett
mål om intrång eller överträdelse,
ska bestämmelserna om rättegång
som gäller för det målet tillämpas.
Beslut om informationsföreläggande
får överklagas särskilt.
Om yrkandet om informationsföreläggande
riktar sig mot någon
annan än den som anges i andra
stycket, ska lagen (1996:242) om
domstolsärenden tillämpas. För
prövning av frågan får det även
hållas förhör enligt 37 kap. rättegångsbalken.
Domstolen får bestämma
att vardera parten ska
svara för sina rättegångskostnader.
Talan om utdömande av vite får
föras av den som har ansökt om
föreläggandet och ska handläggas
enligt reglerna i rättegångsbalken
om åtal för brott för vilket svårare
straff än böter inte är föreskrivet. I
samband med en sådan talan får
talan föras om nytt informationsföreläggande
.
Prop. 2008/09:67
12
53 f §
Den som på grund av bestämmelserna
i 53 c § andra stycket 2–
5 har förelagts att enligt första
stycket samma paragraf lämna
information har rätt till skälig
ersättning för kostnader och besvär.
Ersättningen ska betalas av
den som har framställt yrkandet
om informationsföreläggande.
Den som tillhandahåller en
elektronisk kommunikationstjänst
och som till följd av ett informationsföreläggande
har lämnat ut
information som avses i 6 kap.
20 § lagen (2003:389) om
elektronisk kommunikation ska
sända en skriftlig underrättelse om
detta till den som uppgifterna
gäller tidigast efter en månad och
senast efter tre månader från det
att informationen lämnades ut.
Kostnaden för underrättelsen
ersätts enligt första stycket.
53 g §
Trots förbudet i 21 § personuppgiftslagen
(1998:204) får personuppgifter
om lagöverträdelser
som innefattar brott enligt 53 §
behandlas om detta är nödvändigt
för att ett rättsligt anspråk ska
kunna fastställas, göras gällande
Prop. 2008/09:67
13
eller försvaras.
53 h §
På yrkande av käranden får
domstolen, i mål om intrång eller
överträdelse som avses i 53 §,
ålägga den som har gjort eller
medverkat till intrånget eller gjort
sig skyldig till eller medverkat till
överträdelsen att bekosta lämpliga
åtgärder för att sprida information
om domen i målet.
Bestämmelserna i första stycket
tillämpas också i fråga om försök
eller förberedelse till intrång eller
överträdelse som avses i 53 §.
54 §3
Den som i strid mot denna lag
eller mot föreskrift enligt 41 §
andra stycket utnyttjar ett verk
skall till upphovsmannen eller
hans rättsinnehavare betala ersättning
, utgörande skäligt vederlag
för utnyttjandet.
Sker det uppsåtligen eller av
oaktsamhet, skall ersättning även
utgå för annan förlust än uteblivet
vederlag, liksom för lidande eller
annat förfång.
Den som annars uppsåtligen
eller av oaktsamhet vidtar åtgärd,
som innebär intrång eller överträdelse
enligt 53 §, skall ersätta
upphovsmannen eller hans
rättsinnehavare förlust, lidande
eller annat förfång av åtgärden.
Den som i strid mot denna lag
eller mot föreskrift enligt 41 §
andra stycket utnyttjar ett verk ska
betala skälig ersättning för utnyttjandet
till upphovsmannen eller
hans eller hennes rättsinnehavare.
Sker det uppsåtligen eller av
oaktsamhet, ska ersättning även
betalas för den ytterligare skada
som intrånget eller överträdelsen
har medfört. När ersättningens
storlek bestäms ska hänsyn särskilt
tas till
1. utebliven vinst,
2. vinst som den som har begått
intrånget eller överträdelsen har
gjort,
3. skada på verkets anseende,
4. ideell skada, och
5. upphovsmannens eller
rättsinnehavarens intresse av att
intrång inte begås.
Andra stycket gäller även den
som annars uppsåtligen eller av
oaktsamhet vidtar en åtgärd, som
innebär intrång eller överträdelse
enligt 53 §.
3 Senaste lydelse 2005:359.
Prop. 2008/09:67
14
Ersättningsskyldighet enligt första eller andra stycket gäller inte den
som i samband med framställning av exemplar för privat bruk enbart
överträder 12 § fjärde stycket, om inte denna överträdelse sker uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet.
55 §4
Den som vidtager åtgärd som
innebär intrång eller överträdelse
varom i 53 § sägs är skyldig att,
såvitt det finnes skäligt, mot lösen
avstå egendom med avseende på
vilken intrång eller överträdelse
föreligger till upphovsmannen
eller hans rättsinnehavare. Detsamma
gäller i fråga om trycksats,
kliché, form och liknande hjälpmedel,
som kan användas endast
för framställning av egendom som
nu har sagts.
I stället för att förordna om inlösen
enligt första stycket får
rätten, på yrkande av upphovsmannen
eller hans rättsinnehavare,
efter vad som är skäligt,
besluta att egendom som där avses
skall förstöras eller på visst sätt
ändras eller att andra åtgärder
skall vidtas med den till förebyggande
av missbruk.
Bestämmelserna i första och
andra styckena gäller ej mot den
som i god tro förvärvat egendomen
eller särskild rätt till den och
ej heller om det olagliga förfarandet
bestått i utförande av byggnadsverk
.
Beslut som avses i denna paragraf
skall inte meddelas, om förverkande
eller åtgärd till förebygPå
yrkande av upphovsmannen
eller hans eller hennes rättsinnehavare
får domstolen, efter vad
som är skäligt, besluta att egendom
som ett intrång eller en överträdelse
som avses i 53 § gäller
ska återkallas från marknaden,
ändras eller förstöras eller att
någon annan åtgärd ska vidtas
med den. Detsamma gäller i fråga
om hjälpmedel som har använts
eller varit avsett att användas vid
intrånget eller överträdelsen.
Bestämmelserna i första stycket
tillämpas också i fråga om försök
eller förberedelse till intrång eller
överträdelse som avses i 53 §.
Bestämmelserna i första stycket
gäller inte om det olagliga förfarandet
bestått i utförande av byggnadsverk
.
Ett beslut om åtgärd enligt
första stycket får inte innebära att
upphovsmannen eller hans eller
hennes rättsinnehavare ska betala
ersättning till den som åtgärden
riktas mot.
Åtgärder enligt första stycket
ska bekostas av svaranden om det
inte finns särskilda skäl mot detta.
Ett beslut som avses i denna
paragraf ska inte meddelas, om
förverkande eller någon åtgärd till
4 Senaste lydelse 2005:360.
Prop. 2008/09:67
15
gande av missbruk skall beslutas
enligt 53 a § eller enligt brottsbalken
.
förebyggande av missbruk ska
beslutas enligt 53 a § eller enligt
brottsbalken.
56 §
Utan hinder av vad i 55 § är
stadgat äger rätten, om det med
hänsyn till det konstnärliga eller
ekonomiska värdet hos exemplar
av verk eller övriga omständigheter
finnes skäligt, på därom framställt
yrkande meddela tillstånd att
exemplaret mot särskild ersättning
till upphovsmannen eller hans
rättsinnehavare göres tillgängligt
för allmänheten eller eljest användes
för avsett ändamål.
Trots 55 § får domstolen, om det
med hänsyn till det konstnärliga
eller ekonomiska värdet hos ett
exemplar av ett verk eller övriga
omständigheter är skäligt, på yrkande
av den som har handlat i
god tro, meddela tillstånd att exemplaret
mot särskild ersättning
till upphovsmannen eller hans
eller hennes rättsinnehavare görs
tillgängligt för allmänheten eller
används för annat avsett ändamål.
56 a §5
Om det skäligen kan antas att
någon har gjort ett intrång, eller en
överträdelse som avses i 53 §, får
domstolen för att bevisning skall
kunna säkras om intrånget eller
överträdelsen besluta att en undersökning
får göras hos denne för att
söka efter föremål eller handlingar
som kan antas ha betydelse för
utredning om intrånget eller överträdelsen
(intrångsundersökning).
Om det skäligen kan antas att
någon har gjort eller medverkat till
ett intrång, eller gjort sig skyldig
till eller medverkat till en överträdelse
som avses i 53 §, får domstolen
för att bevisning ska kunna
säkras om intrånget eller överträdelsen
besluta att en undersökning
får göras hos denne för att söka
efter föremål eller handlingar som
kan antas ha betydelse för en utredning
om intrånget eller överträdelsen
(intrångsundersökning).
Ett beslut om intrångsundersökning får meddelas endast om skälen för
åtgärden uppväger den olägenhet eller det men i övrigt som åtgärden
innebär för den som drabbas av den eller för något annat motstående
intresse.
Bestämmelserna i första och
andra styckena tillämpas också i
fråga om försök och förberedelse
till intrång eller överträdelse enligt
53 § femte stycket.
Bestämmelserna i första och
andra styckena tillämpas också i
fråga om försök eller förberedelse
till intrång eller överträdelse som
avses i 53 §.
56 b §6
Ett beslut om intrångs-undersökning
meddelas av den domstol
där rättegång som rör intrånget
pågår.
Om rättegång inte är inledd,
Ett beslut om intrångsundersökning
meddelas av den domstol där
rättegång som rör intrånget pågår.
Om rättegång inte är inledd, gäller
5 Senaste lydelse 1998:1454.
6 Senaste lydelse 1998:1454.
gäller i fråga om behörig domstol
vad som är bestämt om tvistemål
som rör intrång. Vad som sägs i
rättegångsbalken om inskränkning
av domstols behörighet i fråga om
tvist som skall tas upp i annan
ordning än inför domstol skall
dock inte tillämpas.
i fråga om behörig domstol det
som föreskrivs i 58 § för där avsedda
mål och i rättegångsbalken
om tvistemål för andra fall som
rör intrång eller överträdelse. Det
som sägs i rättegångsbalken om
inskränkning av domstols behörighet
i fråga om tvist som ska tas
upp i annan ordning än inför domstol
ska dock inte tillämpas.
En fråga om intrångsundersökning
får tas upp endast på yrkande
av upphovsmannen eller upphovsmannens
rättsinnehavare eller
den som på grund av upplåtelse
har rätt att utnyttja verket. Om
rättegång inte är inledd, skall
yrkandet framställas skriftligen.
En fråga om intrångsundersökning
får tas upp endast på yrkande
av upphovsmannen eller upphovsmannens
rättsinnehavare eller
den som på grund av upplåtelse
har rätt att utnyttja verket. Om
rättegång inte är inledd, ska
yrkandet framställas skriftligen.
Innan ett beslut om undersökning
meddelas skall motparten ha
fått tillfälle att yttra sig. Domstolen
får dock omedelbart meddela
ett beslut som gäller till dess
annat har beslutats, om ett dröjsmål
skulle medföra risk för att
föremål eller handlingar som har
betydelse för utredning om
intrånget skaffas undan, förstörs
eller förvanskas.
Innan ett beslut om undersökning
meddelas ska motparten ha
fått tillfälle att yttra sig. Domstolen
får dock omedelbart meddela
ett beslut som gäller till dess
annat har beslutats, om ett dröjsmål
skulle medföra risk för att
föremål eller handlingar som har
betydelse för utredning om
intrånget skaffas undan, förstörs
eller förvanskas.
I övrigt skall en fråga om intrångsundersökning
som uppkommer
då rättegång inte är inledd
handläggas på samma sätt
som om frågan uppkommit under
rättegång.
I övrigt ska en fråga om intrångsundersökning
som uppkommer
då rättegång inte är inledd
handläggas på samma sätt
som om frågan uppkommit under
rättegång.
Prop. 2008/09:67
16
1. Denna lag träder i kraft den 1 april 2009.
2. Bestämmelserna i 53 c–53 f och 53 h §§ ska inte tillämpas när intrånget
eller överträdelsen, eller försöket eller förberedelsen till intrånget
eller överträdelsen, har begåtts före ikraftträdandet.
Prop. 2008/09:67
17
2.2 Förslag till lag om ändring i varumärkeslagen
(1960:644)
Härigenom föreskrivs1 i fråga om varumärkeslagen (1960:644)
dels att 37 b, 38, 41–41 b §§ ska ha följande lydelse,
dels att det i lagen ska införas sju nya paragrafer, 37 c–37 h och 68 §§,
samt närmast före 68 § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
37 b §2
På yrkande av den som innehar
ett varukännetecken enligt 1–3 §§
eller av den som på grund av
licens har rätt att utnyttja varukännetecken
får domstolen vid vite
förbjuda den som gör varumärkesintrång
att fortsätta intrånget
.
Om käranden visar sannolika
skäl för att intrång förekommer
och om det skäligen kan befaras
att svaranden genom att fortsätta
intrånget förringar värdet av ensamrätten
till varukännetecknet,
får domstolen meddela vitesförbud
för tiden intill dess att målet slutligt
har avgjorts eller annat har
beslutats. Innan ett sådant förbud
meddelas skall svaranden ha fått
tillfälle att yttra sig, om inte ett
dröjsmål skulle medföra risk för
skada.
Förbud enligt andra stycket får
meddelas endast om käranden
ställer säkerhet hos domstolen för
den skada som kan tillfogas
svaranden. Saknar käranden förPå
yrkande av den som innehar
ett varukännetecken enligt 1–3 §§
eller av den som på grund av
licens har rätt att utnyttja varukännetecken
får domstolen vid vite
förbjuda den som gör eller medverkar
till varumärkesintrång att
fortsätta med det.
Om käranden visar sannolika
skäl för att intrång, eller medverkan
till intrång, förekommer
och om det skäligen kan befaras
att svaranden genom att fortsätta
intrånget, eller medverkan till det,
förringar värdet av ensamrätten till
varukännetecknet, får domstolen
meddela vitesförbud för tiden intill
dess att målet slutligt har avgjorts
eller annat har beslutats. Innan ett
sådant förbud meddelas ska
svaranden ha fått tillfälle att yttra
sig, om inte ett dröjsmål skulle
medföra risk för skada.
Bestämmelserna i första och
andra styckena tillämpas också i
fråga om försök eller förberedelse
till intrång.
Förbud enligt andra stycket får
meddelas endast om käranden
ställer säkerhet hos domstolen för
den skada som kan tillfogas
svaranden. Saknar käranden för1
Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om
säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter (EUT L 195, 2.6.2004, s. 16, Celex
32004L0048).
2 Paragrafen fick sin nuvarande beteckning genom 2005:287.
måga att ställa sådan säkerhet, får
domstolen befria honom från
detta. I fråga om slaget av säkerheten
gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken.
Säkerheten skall
prövas av domstolen, om den inte
har godkänts av svaranden.
När målet avgörs skall domstolen
pröva om förbud som har
meddelats enligt andra stycket
fortfarande skall bestå.
I fråga om överklagande av beslut
enligt andra eller tredje
stycket samt i fråga om handläggningen
i högre domstol gäller vad
som föreskrivs i rättegångsbalken
om överklagande av beslut enligt
15 kap. rättegångsbalken.
måga att ställa sådan säkerhet, får
domstolen befria honom eller
henne från detta. I fråga om slaget
av säkerheten gäller 2 kap. 25 §
utsökningsbalken. Säkerheten ska
prövas av domstolen, om den inte
har godkänts av svaranden.
När målet avgörs ska domstolen
pröva om förbud som har meddelats
enligt andra stycket fortfarande
ska bestå.
I fråga om överklagande av beslut
enligt andra eller fjärde
stycket samt i fråga om handläggningen
i högre domstol gäller
rättegångsbalkens bestämmelser
om överklagande av beslut enligt
15 kap. rättegångsbalken.
Talan om utdömande av vite
förs av den som har ansökt om
förbudet. I samband med sådan
talan får talan föras om nytt vitesförbud
.
Talan om utdömande av vite
förs av den som har ansökt om
förbudet och ska handläggas enligt
reglerna i rättegångsbalken
om åtal för brott för vilket svårare
straff än böter inte är föreskrivet. I
samband med sådan talan får talan
föras om nytt vitesförbud.
Prop. 2008/09:67
18
37 c §
Om sökanden visar sannolika
skäl för att någon har gjort ett
varumärkesintrång får domstolen
vid vite besluta att någon eller
några av dem som anges i andra
stycket ska ge sökanden information
om ursprung och distributionsnät
för de varor eller tjänster
som intrånget gäller (informationsföreläggande)
. Ett sådant
beslut får meddelas på yrkande av
den som innehar varukännetecknet
enligt 1–3 §§ eller den som på
grund av licens har rätt att utnyttja
detta. Det får bara meddelas
om informationen kan antas
underlätta utredning av ett intrång
som avser varorna eller tjänsterna
.
Skyldigheten att lämna information
omfattar den som
1. har gjort eller medverkat till
Prop. 2008/09:67
19
intrånget,
2. i kommersiell skala har förfogat
över en vara som intrånget
gäller,
3. i kommersiell skala har använt
en tjänst som intrånget gäller,
4. i kommersiell skala har tillhandahållit
en elektronisk kommunikationstjänst
eller en annan
tjänst som har använts vid intrånget,
eller
5. har identifierats av någon
som anges i 2–4 såsom delaktig i
tillverkningen eller distributionen
av en vara eller tillhandahållandet
av en tjänst som intrånget gäller.
Information om varors eller
tjänsters ursprung och distributionsnät
kan särskilt avse
1. namn på och adress till producenter,
distributörer, leverantörer
och andra som har innehaft
varorna eller tillhandahållit
tjänsterna,
2. namn på och adress till avsedda
grossister och detaljister,
och
3. uppgifter om hur mycket som
har producerats, levererats, mottagits
eller beställts och om vilket
pris som har bestämts för varorna
eller tjänsterna.
Bestämmelserna i första–tredje
styckena tillämpas också i fråga
om försök eller förberedelse till
intrång.
37 d §
Ett informationsföreläggande
får meddelas endast om skälen för
åtgärden uppväger den olägenhet
eller det men i övrigt som åtgärden
innebär för den som drabbas
av den eller för något annat
motstående intresse.
Skyldigheten att lämna information
enligt 37 c § omfattar inte
uppgifter vars yppande skulle röja
att uppgiftslämnaren eller någon
honom eller henne närstående som
Prop. 2008/09:67
20
avses i 36 kap. 3 § rättegångsbalken
har begått en brottslig
handling.
I personuppgiftslagen
(1998:204) finns bestämmelser
som begränsar hur mottagna
personuppgifter får behandlas.
37 e §
Ett beslut om informationsföreläggande
får meddelas av den
domstol där rättegång om intrånget
pågår. I övrigt gäller i
fråga om behörig domstol det som
föreskrivs i 67 § för där avsedda
mål och i rättegångsbalken om
tvistemål för andra fall som rör
intrång. Det som sägs i rättegångsbalken
om inskränkning av
domstols behörighet i fråga om
tvist som ska tas upp i annan ordning
än inför domstol ska dock
inte tillämpas.
Om yrkandet om informationsföreläggande
riktar sig mot den
som är sökandens motpart i ett
mål om intrång, ska bestämmelserna
om rättegång som gäller för
det målet tillämpas. Beslut om
informationsföreläggande får
överklagas särskilt.
Om yrkandet om informationsföreläggande
riktar sig mot någon
annan än den som anges i andra
stycket, ska lagen (1996:242) om
domstolsärenden tillämpas. För
prövning av frågan får det även
hållas förhör enligt 37 kap. rättegångsbalken.
Domstolen får bestämma
att vardera parten ska
svara för sina rättegångskostnader.
Talan om utdömande av vite får
föras av den som har ansökt om
föreläggandet och ska handläggas
enligt reglerna i rättegångsbalken
om åtal för brott för vilket svårare
straff än böter inte är föreskrivet. I
samband med en sådan talan får
talan föras om nytt informationsföreläggande
.
Prop. 2008/09:67
21
37 f §
Den som på grund av bestämmelserna
i 37 c § andra stycket 2–
5 har förelagts att enligt första
stycket samma paragraf lämna
information har rätt till skälig
ersättning för kostnader och besvär.
Ersättningen ska betalas av
den som har framställt yrkandet
om informationsföreläggande.
Den som tillhandahåller en
elektronisk kommunikationstjänst
och som till följd av ett informationsföreläggande
har lämnat ut
information som avses i 6 kap.
20 § lagen (2003:389) om
elektronisk kommunikation ska
sända en skriftlig underrättelse om
detta till den som uppgifterna
gäller tidigast efter en månad och
senast efter tre månader från det
att informationen lämnades ut.
Kostnaden för underrättelsen
ersätts enligt första stycket.
37 g §
Trots förbudet i 21 § personuppgiftslagen
(1998:204) får
personuppgifter om lagöverträdelser
som innefattar brott enligt
37 § behandlas om detta är nödvändigt
för att ett rättsligt anspråk
ska kunna fastställas, göras gällande
eller försvaras.
37 h §
På yrkande av käranden får
domstolen, i mål om intrång,
ålägga den som har gjort eller
medverkat till intrånget att bekosta
lämpliga åtgärder för att sprida
information om domen i målet.
Bestämmelserna i första stycket
tillämpas också i fråga om försök
eller förberedelse till intrång.
Prop. 2008/09:67
22
38 §3
Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet gör varumärkesintrång
skall betala skälig ersättning för
utnyttjandet av varukännetecknet
samt ersättning för den ytterligare
skada som intrånget har medfört.
Vid bestämmande av ersättningens
storlek skall hänsyn tas även till
rättighetshavarens intresse av att
varumärkesintrång inte begås och
till övriga omständigheter av annan
än rent ekonomisk betydelse.
Den som utan uppsåt eller oaktsamhet
gör varumärkesintrång
skall betala ersättning för utnyttjandet
av varukännetecknet, om
och i den mån det är skäligt.
Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet gör varumärkesintrång
ska betala skälig ersättning för
utnyttjandet av varukännetecknet
samt ersättning för den ytterligare
skada som intrånget har medfört.
När ersättningens storlek bestäms
ska hänsyn särskilt tas till
1. utebliven vinst,
2. vinst som den som har begått
intrånget har gjort,
3. skada på varukännetecknets
anseende,
4. ideell skada, och
5. rättighetshavarens intresse av
att intrång inte begås.
Den som utan uppsåt eller oaktsamhet
gör varumärkesintrång ska
betala ersättning för utnyttjandet
av varukännetecknet, om och i den
mån det är skäligt.
41 §4
På yrkande av den som har lidit
varumärkesintrång får domstolen
efter vad som är skäligt till förebyggande
av fortsatt intrång besluta
att varukännetecken som
olovligen förekommer på varor,
förpackningar, reklamtryck,
affärshandlingar eller liknande
skall utplånas eller ändras. Kan en
sådan åtgärd inte ske utan att
egendomen på vilken kännetecknet
förekommer förstörs eller på visst
sätt ändras får domstolen besluta
om detta. I ett sådant fall får domstolen
också, på yrkande, besluta
att egendomen skall mot lösen
lämnas ut till den som har lidit
intrånget.
På yrkande av den som lidit intrånget
får domstolen efter vad
som är skäligt till förebyggande av
fortsatt intrång besluta att föremål
, vars användande skulle innePå
yrkande av den som har lidit
varumärkesintrång får domstolen,
efter vad som är skäligt, besluta att
egendom på vilken varukännetecken
olovligen förekommer ska
återkallas från marknaden, ändras
eller förstöras eller att någon
annan åtgärd ska vidtas med den.
Detsamma gäller i fråga om
hjälpmedel som har använts eller
varit avsett att användas vid intrånget
.
3 Senaste lydelse 1994:232.
4 Senaste lydelse 2005:287.
Prop. 2008/09:67
23
bära varumärkesintrång, skall
förstöras eller ändras på visst sätt.
Sådan egendom som avses i första
och andra styckena får tas i
beslag om det skäligen kan antas
att ett brott enligt 37 § har begåtts.
I fråga om ett sådant beslag tilllämpas
reglerna om beslag i
brottmål i allmänhet.
Bestämmelserna i första–tredje
styckena tillämpas också i fråga
om försök och förberedelse enligt
37 § andra stycket.
Beslut som avses i denna paragraf
skall inte meddelas, om förverkande
eller åtgärd till förebyggande
av missbruk skall beslutas
enligt 37 a § eller enligt
brottsbalken.
Sådan egendom som avses i första
stycket får tas i beslag om det
skäligen kan antas att ett brott
enligt 37 § har begåtts. I fråga om
ett sådant beslag tillämpas reglerna
om beslag i brottmål i allmänhet.
Bestämmelserna i första och
andra styckena tillämpas också i
fråga om försök eller förberedelse
till intrång.
Ett beslut om åtgärd enligt första
stycket får inte innebära att
den som har lidit varumärkesintrång
ska betala ersättning till
den som åtgärden riktas mot.
Åtgärder enligt första stycket
ska bekostas av svaranden om det
inte finns särskilda skäl mot detta.
Ett beslut som avses i denna
paragraf ska inte meddelas, om
förverkande eller någon åtgärd till
förebyggande av missbruk ska
beslutas enligt 37 a § eller enligt
brottsbalken.
41 a §5
Om det skäligen kan antas att
någon har gjort ett intrång, får
domstolen för att bevisning skall
kunna säkras om intrånget besluta
att en undersökning får göras hos
denne för att söka efter föremål
eller handlingar som kan antas ha
betydelse för utredning om intrånget
(intrångsundersökning).
Om det skäligen kan antas att
någon har gjort eller medverkat till
ett intrång, får domstolen för att
bevisning ska kunna säkras om
intrånget besluta att en undersökning
får göras hos denne för att
söka efter föremål eller handlingar
som kan antas ha betydelse för en
utredning om intrånget (intrångsundersökning)
.
Ett beslut om intrångsundersökning får meddelas endast om skälen för
åtgärden uppväger den olägenhet eller det men i övrigt som åtgärden
innebär för den som drabbas av den eller för något annat motstående
intresse.
Bestämmelserna i första och
andra styckena tillämpas också i
fråga om försök och förberedelse
enligt 37 § andra stycket.
Bestämmelserna i första och
andra styckena tillämpas också i
fråga om försök eller förberedelse
till intrång.
5 Senaste lydelse 1998:1455.
Prop. 2008/09:67
24
41 b §6
Ett beslut om intrångs-undersökning
meddelas av den domstol
där rättegång som rör intrånget
pågår. Om rättegång inte är inledd,
gäller i fråga om behörig domstol
vad som är bestämt om tvistemål
som rör intrång. Vad som sägs i
rättegångsbalken om inskränkning
av domstols behörighet i fråga om
tvist som skall tas upp i annan
ordning än inför domstol skall
dock inte tillämpas.
Ett beslut om intrångsundersökning
meddelas av den domstol
där rättegång som rör intrånget
pågår. Om rättegång inte är inledd,
gäller i fråga om behörig domstol
det som föreskrivs i 67 § för där
avsedda mål och i rättegångsbalken
om tvistemål för andra fall
som rör intrång. Det som sägs i
rättegångsbalken om inskränkning
av domstols behörighet i fråga om
tvist som ska tas upp i annan ordning
än inför domstol ska dock
inte tillämpas.
En fråga om intrångsundersökning
får tas upp endast på yrkande
av den som innehar ett varukännetecken
enligt 1–3 §§ eller
den som på grund av licens har
rätt att utnyttja varukännetecknet.
Om rättegång inte är inledd, skall
yrkandet framställas skriftligen.
En fråga om intrångsundersökning
får tas upp endast på yrkande
av den som innehar ett varukännetecken
enligt 1–3§§ eller den
som på grund av licens har rätt att
utnyttja varukännetecknet. Om
rättegång inte är inledd, ska
yrkandet framställas skriftligen.
Innan ett beslut om undersökning
meddelas skall motparten
ha fått tillfälle att yttra sig. Domstolen
får dock omedelbart meddela
ett beslut som gäller till dess
annat har beslutats, om ett dröjsmål
skulle medföra risk för att
föremål eller handlingar som har
betydelse för utredning om intrånget
skaffas undan, förstörs
eller förvanskas.
Innan ett beslut om undersökning
meddelas ska motparten
ha fått tillfälle att yttra sig. Domstolen
får dock omedelbart meddela
ett beslut som gäller till dess
annat har beslutats, om ett dröjsmål
skulle medföra risk för att
föremål eller handlingar som har
betydelse för utredning om intrånget
skaffas undan, förstörs
eller förvanskas.
I övrigt skall en fråga om intrångsundersökning
som uppkommer
då rättegång inte är inledd
handläggas på samma sätt
som om frågan uppkommit under
rättegång.
I övrigt ska en fråga om intrångsundersökning
som uppkommer
då rättegång inte är inledd
handläggas på samma sätt
som om frågan uppkommit under
rättegång.
6 Senaste lydelse 1998:1455.
Prop. 2008/09:67
25
Särskilda beteckningar på jordbruksprodukter
och livsmedel
som är skyddade inom den europeiska
unionen
68 §
Bestämmelserna i 37 b–41 h §§
ska tillämpas vid intrång i den
rätt till en beteckning som följer
av
1. rådets förordning (EG) nr
509/2006 av den 20 mars 2006
om garanterade traditionella
specialiteter av jordbruksprodukter
och livsmedel7,
2. rådets förordning (EG) nr
510/2006 av den 20 mars 2006
om skydd av geografiska
beteckningar och
ursprungsbeteckningar för
jordbruksprodukter och livsmedel8
,
3. rådets förordning (EEG) nr
1576/89 av den 29 maj 1989 om
allmänna bestämmelser för definition,
beskrivning och presentation
av spritdrycker9,
4. Europaparlamentets och
rådets förordning (EG) nr
110/2008 av den 15 januari 2008
om definition, beskrivning, presentation
och märkning av, samt
skydd av geografiska
beteckningar för, spritdrycker,
samt om upphävande av rådets
förordning (EEG) nr 1576/8910,
eller
5. rådets förordning (EG) nr
1493/1999 av den 17 maj 1999
om den gemensamma
organisationen av marknaden för
vin11.
7 EUT L 93, 31.3.2006, s. 1 (Celex 32006R0509).
8 EUT L 93, 31.3.2006, s. 12 (Celex 32006R0510).
9 EGT L 60, 12.6.1989, s. 1, (Celex 31989R1576).
10 EUT L 39, 13.2.2008, s. 16 (Celex 32008R0110).
11 EGT L 179, 14.7.1999, s. 1 (Celex 31999R1493).
1. Denna lag träder i kraft den 1 april 2009. Prop. 2008/09:67
26
2. Bestämmelserna i 37 c–37 f och 37 h §§ ska inte tillämpas när intrånget,
eller försöket eller förberedelsen till intrånget, har begåtts före
ikraftträdandet.
2.3 Förslag till lag om ändring i varumärkeslagen
(1960:644)
Härigenom föreskrivs1 att 68 § varumärkeslagen (1960:644)
ska ha följande lydelse.
Prop. 2008/09:67
Tidigare föreslagen lydelse enligt
Prop. 2008/09:67
Föreslagen lydelse
68 §2
Bestämmelserna i 37 b–41 h §§ ska tillämpas vid intrång i den rätt till
en beteckning som följer av
1. rådets förordning (EG) nr 509/2006 av den 20 mars 2006 om garanterade
traditionella specialiteter av jordbruksprodukter och livsmedel,
2. rådets förordning (EG) nr 510/2006 av den 20 mars 2006 om skydd
av geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter
och livsmedel,
3. rådets förordning (EEG) nr 1576/89 av den 29 maj 1989 om allmänna
bestämmelser för definition, beskrivning och presentation av
spritdrycker,
4. Europaparlamentets och rådets
förordning (EG) nr 110/2008 av den
15 januari 2008 om definition, beskrivning
, presentation och märkning
av, samt skydd av geografiska
beteckningar för, spritdrycker, samt
om upphävande av rådets förordning
(EEG) nr 1576/89, eller
5. rådets förordning (EG) nr
1493/1999 av den 17 maj 1999 om
den gemensamma organisationen av
marknaden för vin.
4. Europaparlamentets och rådets
förordning (EG) nr 110/2008 av den
15 januari 2008 om definition, beskrivning
, presentation och märkning
av, samt skydd av geografiska
beteckningar för, spritdrycker, samt
om upphävande av rådets förordning
(EEG) nr 1576/89,
5. rådets förordning (EG) nr
1493/1999 av den 17 maj 1999 om
den gemensamma organisationen av
marknaden för vin, eller
6. rådets förordning (EG) nr
479/2008 av den 29 april 2008 om
den gemensamma organisationen
av marknaden för vin, om ändring
av förordningarna (EG) nr
1493/1999, (EG) nr 1782/2003,
(EG) nr 1290/2005 och (EG) nr
3/2008 samt om upphävande av
förordningarna (EEG) nr 2392/86
och (EG) nr 1493/19993.
Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2009.
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om
säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter (EUT L 195, 2.6.2004, s. 16, Celex
32004L0048).
2 Senaste lydelse 2009:000.
3 EUT L 148, 6.6.2008, s. 1 (Celex 32008R0479).
27
Prop. 2008/09:67 2.4 Förslag till lag om ändring i patentlagen (1967:837)
Härigenom föreskrivs1 i fråga om patentlagen (1967:837)
dels att 57 b–59 b och 61 §§ ska ha följande lydelse,
dels att det i lagen ska införas sex nya paragrafer, 57 c–57 h §§, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
57 b §2
På yrkande av patenthavaren
eller den som på grund av licens
har rätt att utnyttja uppfinningen
får domstolen vid vite förbjuda
den som gör patentintrång att
fortsätta intrånget.
Om käranden visar sannolika
skäl för att intrång förekommer
och om det skäligen kan befaras
att svaranden genom att fortsätta
intrånget förringar värdet av ensamrätten
till patentet, får domstolen
meddela vitesförbud för
tiden intill dess att målet slutligt
har avgjorts eller annat har beslutats.
Innan ett sådant förbud
meddelas skall svaranden ha fått
tillfälle att yttra sig, om inte ett
dröjsmål skulle medföra risk för
skada.
Förbud enligt andra stycket får
meddelas endast om käranden
ställer säkerhet hos domstolen för
den skada som kan tillfogas svaranden
. Saknar käranden förmåga
att ställa sådan säkerhet, får domstolen
befria honom från detta. I
fråga om slaget av säkerheten
gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken
. Säkerheten skall prövas av
På yrkande av patenthavaren
eller den som på grund av licens
har rätt att utnyttja uppfinningen
får domstolen vid vite förbjuda
den som gör eller medverkar till
patentintrång att fortsätta med det.
Om käranden visar sannolika
skäl för att intrång, eller medverkan
till intrång, förekommer
och om det skäligen kan befaras
att svaranden genom att fortsätta
intrånget, eller medverkan till det,
förringar värdet av ensamrätten till
patentet, får domstolen meddela
vitesförbud för tiden intill dess att
målet slutligt har avgjorts eller
annat har beslutats. Innan ett sådant
förbud meddelas ska svaranden
ha fått tillfälle att yttra sig, om
inte ett dröjsmål skulle medföra
risk för skada.
Bestämmelserna i första och
andra styckena tillämpas också i
fråga om försök eller förberedelse
till intrång.
Förbud enligt andra stycket får
meddelas endast om käranden
ställer säkerhet hos domstolen för
den skada som kan tillfogas svaranden
. Saknar käranden förmåga
att ställa sådan säkerhet, får domstolen
befria honom eller henne
från detta. I fråga om slaget av
säkerheten gäller 2 kap.
25 § utsökningsbalken
. Säkerheten ska
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om
säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter (EUT L 195, 2.6.2004, s. 16, Celex
32004L0048).
2 Paragrafen fick sin nuvarande beteckning genom 2005:289.
28
domstolen, om den inte har godkänts
av svaranden.
När målet avgörs skall domstolen
pröva om förbud som har
meddelats enligt andra stycket
fortfarande skall bestå.
I fråga om överklagande av beslut
enligt andra eller tredje
stycket samt i fråga om handläggningen
i högre domstol gäller
vad som föreskrivs i rättegångsbalken
om överklagande av beslut
enligt 15 kap. rättegångsbalken.
prövas av domstolen, om den inte
har godkänts av svaranden.
När målet avgörs ska domstolen
pröva om förbud som har meddelats
enligt andra stycket fortfarande
ska bestå.
I fråga om överklagande av beslut
enligt andra eller fjärde
stycket samt i fråga om handläggningen
i högre domstol gäller
rättegångsbalkens bestämmelser
om överklagande av beslut enligt
15 kap. rättegångsbalken.
Talan om utdömande av vite
förs av den som har ansökt om
förbudet. I samband med sådan
talan får talan föras om nytt vitesförbud
.
Talan om utdömande av vite
förs av den som har ansökt om
förbudet och ska handläggas enligt
reglerna i rättegångsbalken
om åtal för brott för vilket svårare
straff än böter inte är föreskrivet. I
samband med sådan talan får talan
föras om nytt vitesförbud.
Prop. 2008/09:67
57 c §
Om sökanden visar sannolika
skäl för att någon har gjort ett
patentintrång får domstolen vid
vite besluta att någon eller några
av dem som anges i andra stycket
ska ge sökanden information om
ursprung och distributionsnät för
de varor eller tjänster som intrånget
gäller (informationsföreläggande)
. Ett sådant beslut får
meddelas på yrkande av patenthavaren
eller den som på grund av
licens har rätt att utnyttja uppfinningen.
Det får bara meddelas om
informationen kan antas underlätta
utredning av ett intrång som
avser varorna eller tjänsterna.
Skyldigheten att lämna information
omfattar den som
1. har gjort eller medverkat till
intrånget,
2. i kommersiell skala har förfogat
över en vara som intrånget
gäller,
3. i kommersiell skala har använt
en tjänst som intrånget gäller,
4. i kommersiell skala har till29
handahållit en elektronisk Prop
kommunikationstjänst eller en
annan tjänst som har använts vid
intrånget, eller
. 2008/09:67
30
5. har identifierats av någon
som anges i 2–4 såsom delaktig i
tillverkningen eller distributionen
av en vara eller tillhandahållandet
av en tjänst som intrånget gäller.
Information om varors eller
tjänsters ursprung och distributionsnät
kan särskilt avse
1. namn på och adress till producenter,
distributörer, leverantörer
och andra som har innehaft
varorna eller tillhandahållit
tjänsterna,
2. namn på och adress till avsedda
grossister och detaljister,
och
3. uppgifter om hur mycket som
har producerats, levererats, mottagits
eller beställts och om vilket
pris som har bestämts för varorna
eller tjänsterna.
Bestämmelserna i första–tredje
styckena tillämpas också i fråga
om försök eller förberedelse till
intrång.
57 d §
Ett informationsföreläggande
får meddelas endast om skälen för
åtgärden uppväger den olägenhet
eller det men i övrigt som åtgärden
innebär för den som drabbas
av den eller för något annat
motstående intresse.
Skyldigheten att lämna information
enligt 57 c § omfattar inte
uppgifter vars yppande skulle röja
att uppgiftslämnaren eller någon
honom eller henne närstående som
avses i 36 kap. 3 § rättegångsbalken
har begått en brottslig
handling.
I personuppgiftslagen
(1998:204) finns bestämmelser
som begränsar hur mottagna
personuppgifter får behandlas.
Prop. 2008/09:67 57 e §
Ett beslut om informationsföreläggande
får meddelas av
domstol som avses i 65 §.
Om yrkandet om informationsföreläggande
riktar sig mot den
som är sökandens motpart i ett
mål om intrång, ska bestämmelserna
om rättegång som gäller för
det målet tillämpas. Beslut om
informationsföreläggande får
överklagas särskilt.
Om yrkandet om informationsföreläggande
riktar sig mot någon
annan än den som anges i andra
stycket, ska lagen (1996:242) om
domstolsärenden tillämpas. För
prövning av frågan får det även
hållas förhör enligt 37 kap. rättegångsbalken.
Domstolen får bestämma
att vardera parten ska
svara för sina rättegångskostnader.
Talan om utdömande av vite får
föras av den som har ansökt om
föreläggandet och ska handläggas
enligt reglerna i rättegångsbalken
om åtal för brott för vilket svårare
straff än böter inte är föreskrivet. I
samband med en sådan talan får
talan föras om nytt informationsföreläggande
.
57 f §
Den som på grund av bestämmelserna
i 57 c § andra stycket 2–
5 har förelagts att enligt första
stycket samma paragraf lämna
information har rätt till skälig
ersättning för kostnader och besvär.
Ersättningen ska betalas av
den som har framställt yrkandet
om informationsföreläggande.
Den som tillhandahåller en
elektronisk kommunikationstjänst
och som till följd av ett informationsföreläggande
har lämnat ut
information som avses i 6 kap. 20
§ lagen (2003:389) om elektronisk
kommunikation ska sända en
skriftlig underrättelse om detta till
31
Prop. 2008/09:67 den som uppgifterna gäller tidigast
efter en månad och senast
efter tre månader från det att informationen
lämnades ut. Kostnaden
för underrättelsen ersätts
enligt första stycket.
57 g §
Trots förbudet i 21 § personuppgiftslagen
(1998:204) får
personuppgifter om lagöverträdelser
som innefattar brott enligt 57 §
behandlas om detta är nödvändigt
för att ett rättsligt anspråk ska
kunna fastställas, göras gällande
eller försvaras.
57 h §
På yrkande av käranden får
domstolen, i mål om intrång,
ålägga den som har gjort eller
medverkat till intrånget att bekosta
lämpliga åtgärder för att sprida
information om domen i målet.
Bestämmelserna i första stycket
tillämpas också i fråga om försök
eller förberedelse till intrång.
58 §3
Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet begår patentintrång
skall utge skälig ersättning för
utnyttjandet av uppfinningen samt
ersättning för den ytterligare skada
som intrånget har medfört. Vid
bestämmande av ersättningens
storlek skall hänsyn tas även till
patenthavarens intresse av att
patentintrång inte begås och till
övriga omständigheter av annan
än rent ekonomisk betydelse.
Begår någon patentintrång utan
uppsåt eller oaktsamhet, skall han
utge ersättning för utnyttjandet av
Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet gör patentintrång ska
betala skälig ersättning för utnyttjandet
av uppfinningen samt ersättning
för den ytterligare skada
som intrånget har medfört. När
ersättningens storlek bestäms ska
hänsyn särskilt tas till
1. utebliven vinst,
2. vinst som den som har begått
intrånget har gjort,
3. skada på uppfinningens anseende,
4. ideell skada, och
5. patenthavarens intresse av att
intrång inte begås.
Den som utan uppsåt eller oaktsamhet
gör patentintrång ska betala
ersättning för utnyttjandet av
3 Senaste lydelse 1986:233.
32
Prop. 2008/09:67 uppfinningen, om och i den mån
det finnes skäligt.
Talan om ersättning för patentintrång
må avse skada endast under
de fem senaste åren innan talan
väcktes. För skada under tid
dessförinnan är rätten till ersättning
förlorad.
uppfinningen, om och i den mån
det är skäligt.
Talan om ersättning för patentintrång
får endast avse skada under
de fem senaste åren innan talan
väcktes. Om talan inte förs inom
den tiden, är rätten till ersättning
förlorad.
59 §4
På yrkande av den som har lidit
patentintrång får domstolen efter
vad som är skäligt till förebyggande
av fortsatt intrång besluta
att ett patentskyddat alster, som
har tillverkats utan patenthavarens
lov eller ett föremål, vars användande
skulle innebära patentintrång,
skall ändras på visst sätt
eller sättas i förvar för återstoden
av patenttiden eller förstöras eller,
i fråga om ett patentskyddat alster,
mot lösen lämnas ut till den som
har lidit intrånget. Vad nu har
sagts gäller inte mot den som i god
tro har förvärvat egendomen eller
särskild rätt till den och själv inte
har begått patentintrång.
På yrkande av den som har lidit
patentintrång får domstolen, efter
vad som är skäligt, besluta att ett
patentskyddat alster som har tillverkats
utan patenthavarens lov
ska återkallas från marknaden,
ändras, sättas i förvar för återstoden
av patenttiden eller förstöras
eller att någon annan åtgärd
ska vidtas med det. Detsamma
gäller i fråga om hjälpmedel som
har använts eller varit avsett att
användas vid intrånget.
Egendom som avses i första stycket får tas i beslag, om det skäligen
kan antas att ett brott enligt 57 § har begåtts. I fråga om ett sådant beslag
tillämpas reglerna om beslag i brottmål i allmänhet.
Trots vad som sägs i första
stycket får domstolen, om det
finns synnerliga skäl, på yrkande
besluta att en innehavare av egendom
som avses i första stycket
skall få förfoga över egendomen
under återstoden av patenttiden
eller del av den, mot skälig ersättning
och på skäliga villkor i övrigt.
Trots vad som sägs i första
stycket får domstolen, om det
finns synnerliga skäl, på yrkande
besluta att en innehavare av egendom
som avses i första stycket ska
få förfoga över egendomen under
återstoden av patenttiden eller del
av den, mot skälig ersättning och
på skäliga villkor i övrigt. Ett
sådant beslut får meddelas endast
om innehavaren har handlat i god
tro.
Bestämmelserna i första–tredje
styckena tillämpas också i fråga
om försök eller förberedelse enligt
57 § andra stycket.
Bestämmelserna i första–tredje
styckena tillämpas också i fråga
om försök eller förberedelse till
intrång.
Ett beslut om åtgärd enligt för4
Senaste lydelse 2005:289.
33
Prop. 2008/09:67
Beslut som avses i denna paragraf
skall inte meddelas, om förverkande
eller åtgärd till förebyggande
av missbruk skall beslutas
enligt 57 a § eller enligt brottsbalken
.
sta stycket får inte innebära att
den som har lidit patentintrång
ska betala ersättning till den som
åtgärden riktas mot.
Åtgärder enligt första stycket
ska bekostas av svaranden om det
inte finns särskilda skäl mot detta.
Ett beslut som avses i denna
paragraf ska inte meddelas, om
förverkande eller någon åtgärd till
förebyggande av missbruk ska
beslutas enligt 57 a § eller enligt
brottsbalken.
59 a §5
Om det skäligen kan antas att
någon har gjort ett intrång, får
domstolen för att bevisning skall
kunna säkras om intrånget besluta
att en undersökning får göras hos
denne för att söka efter föremål
eller handlingar som kan antas ha
betydelse för utredning om intrånget
(intrångsundersökning).
Om det skäligen kan antas att
någon har gjort eller medverkat till
ett intrång, får domstolen för att
bevisning ska kunna säkras om
intrånget besluta att en undersökning
får göras hos denne för att
söka efter föremål eller handlingar
som kan antas ha betydelse för en
utredning om intrånget (intrångsundersökning)
.
Ett beslut om intrångsundersökning får meddelas endast om skälen för
åtgärden uppväger den olägenhet eller det men i övrigt som åtgärden
innebär för den som drabbas av den eller för något annat motstående
intresse.
Bestämmelserna i första och
andra styckena tillämpas också i
fråga om försök och förberedelse
enligt 57 § andra stycket.
Bestämmelserna i första och
andra styckena tillämpas också i
fråga om försök eller förberedelse
till intrång.
59 b §6
Ett beslut om intrångsundersökning
meddelas av den domstol
där rättegång som rör intrånget
pågår. Om rättegång inte är inledd,
gäller i fråga om behörig
domstol vad som är bestämt om
tvistemål som rör intrång. Vad
som sägs i rättegångsbalken om
inskränkning av domstols behörighet
i fråga om tvist som skall
tas upp i annan ordning än inför
domstol skall dock inte tillämpas.
Ett beslut om intrångsundersökning
meddelas av domstol som
avses i 65 §.
5 Senaste lydelse 1998:1456.
6 Senaste lydelse 1998:1456.
34
Prop. 2008/09:67 En fråga om intrångsundersökning
får tas upp endast på
yrkande av patenthavaren eller den
som på grund av licens har rätt att
utnyttja uppfinningen. Om rättegång
inte är inledd, skall yrkandet
framställas skriftligen.
En fråga om intrångsundersökning
får tas upp endast på
yrkande av patenthavaren eller den
som på grund av licens har rätt att
utnyttja uppfinningen. Om rättegång
inte är inledd, ska yrkandet
framställas skriftligen.
Innan ett beslut om undersökning
meddelas skall motparten ha
fått tillfälle att yttra sig. Domstolen
får dock omedelbart meddela
ett beslut som gäller till dess
annat har beslutats, om ett dröjsmål
skulle medföra risk för att
föremål eller handlingar som har
betydelse för utredning om intrånget
skaffas undan, förstörs
eller förvanskas.
Innan ett beslut om undersökning
meddelas ska motparten ha
fått tillfälle att yttra sig. Domstolen
får dock omedelbart meddela
ett beslut som gäller till dess
annat har beslutats, om ett dröjsmål
skulle medföra risk för att
föremål eller handlingar som har
betydelse för utredning om intrånget
skaffas undan, förstörs
eller förvanskas.
I övrigt skall en fråga om intrångsundersökning
som uppkommer
då rättegång inte är inledd
handläggas på samma sätt
som om frågan uppkommit under
rättegång.
I övrigt ska en fråga om intrångsundersökning
som uppkommer
då rättegång inte är inledd
handläggas på samma sätt
som om frågan uppkommit under
rättegång.
61 §7
Om ett patent har upphävts eller
förklarats ogiltigt genom ett beslut
eller en dom som har vunnit laga
kraft, får domstolen inte enligt 57–
60 §§ döma till straff, besluta om
förverkande, meddela vitesförbud,
döma ut vite eller ersättning eller
besluta om säkerhetsåtgärd eller
skyddsåtgärd.
Förs talan rörande patentintrång
och gör den mot vilken talan förs
gällande att patentet är ogiltigt, får
frågan om ogiltighet prövas endast
sedan talan om detta har väckts.
Domstolen skall förelägga den
som gör gällande att patentet är
ogiltigt att inom viss tid väcka
sådan talan.
Förs i samma rättegång talan om
patentintrång och talan om
patentets ogiltighet och är det med
hänsyn till utredningen lämpligt att
Om ett patent har upphävts eller
förklarats ogiltigt genom ett beslut
eller en dom som har vunnit laga
kraft, får domstolen inte döma till
straff, besluta om förverkande,
meddela vitesförbud, döma ut vite
eller ersättning eller besluta om
annan åtgärd enligt 57–60 §§.
Förs talan rörande patentintrång
och gör den mot vilken talan förs
gällande att patentet är ogiltigt, får
frågan om ogiltighet prövas endast
sedan talan om detta har väckts.
Domstolen ska förelägga den som
gör gällande att patentet är ogiltigt
att inom viss tid väcka sådan talan.
Förs i samma rättegång talan om
patentintrång och talan om
patentets ogiltighet och är det med
hänsyn till utredningen lämpligt att
7 Senaste lydelse 2005:289.
35
frågan huruvida patentintrång P
föreligger avgörs särskilt för sig,
får på begäran av någon av parterna
särskild dom ges i den frågan
. Om särskild dom ges, får
domstolen förordna att målet om
ogiltighet ska vila till dess domen
har vunnit laga kraft.
rop. 2008/09:67
36
frågan huruvida patentintrång
föreligger avgörs särskilt för sig,
får på begäran av någon av
parterna särskild dom ges i den
frågan. Om särskild dom ges, får
domstolen förordna att målet om
ogiltighet skall vila till dess domen
har vunnit laga kraft.
1. Denna lag träder i kraft den 1 april 2009.
2. Bestämmelserna i 57 c–57 f och 57 h §§ ska inte tillämpas när intrånget,
eller försöket eller förberedelsen till intrånget, har begåtts före
ikraftträdandet.
Prop. 2008/09:67
37
2.5 Förslag till lag om ändring i mönsterskyddslagen
(1970:485)
Härigenom föreskrivs1 i fråga om mönsterskyddslagen (1970:485)
dels att 35 b–37 b §§ ska ha följande lydelse,
dels att det i lagen ska införas sex nya paragrafer, 35 c–35 h §§, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
35 b §2
På yrkande av mönsterhavaren
eller den som på grund av licens
har rätt att utnyttja mönstret får
domstolen vid vite förbjuda den
som gör mönsterintrång att fortsätta
intrånget.
Om käranden visar sannolika
skäl för att intrång förekommer
och om det skäligen kan befaras
att svaranden genom att fortsätta
intrånget förringar värdet av ensamrätten
till mönstret, får domstolen
meddela vitesförbud för
tiden intill dess att målet slutligt
har avgjorts eller annat har beslutats.
Innan ett sådant förbud
meddelas skall svaranden ha fått
tillfälle att yttra sig, om inte ett
dröjsmål skulle medföra risk för
skada.
Förbud enligt andra stycket får
meddelas endast om käranden
ställer säkerhet hos domstolen för
den skada som kan tillfogas
svaranden. Saknar käranden förmåga
att ställa sådan säkerhet, får
domstolen befria honom från
detta. I fråga om slaget av säkerPå
yrkande av mönsterhavaren
eller den som på grund av licens
har rätt att utnyttja mönstret får
domstolen vid vite förbjuda den
som gör eller medverkar till
mönsterintrång att fortsätta med
det.
Om käranden visar sannolika
skäl för att intrång, eller medverkan
till intrång, förekommer
och om det skäligen kan befaras
att svaranden genom att fortsätta
intrånget, eller medverkan till det,
förringar värdet av ensamrätten till
mönstret, får domstolen meddela
vitesförbud för tiden intill dess att
målet slutligt har avgjorts eller
annat har beslutats. Innan ett sådant
förbud meddelas ska svaranden
ha fått tillfälle att yttra sig, om
inte ett dröjsmål skulle medföra
risk för skada.
Bestämmelserna i första och
andra styckena tillämpas också i
fråga om försök eller förberedelse
till intrång.
Förbud enligt andra stycket får
meddelas endast om käranden
ställer säkerhet hos domstolen för
den skada som kan tillfogas
svaranden. Saknar käranden förmåga
att ställa sådan säkerhet, får
domstolen befria honom eller
henne från detta. I fråga om slaget
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om
säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter (EUT L 195, 2.6.2004, s.
16, Celex
32004L0048).
2 Paragrafen fick sin nuvarande beteckning genom 2005:291.
heten gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken.
Säkerheten skall
prövas av domstolen, om den inte
har godkänts av svaranden.
När målet avgörs skall domstolen
pröva om förbud som har
meddelats enligt andra stycket
fortfarande skall bestå.
I fråga om överklagande av beslut
enligt andra eller tredje
stycket samt i fråga om handläggningen
i högre domstol gäller
vad som föreskrivs i rättegångsbalken
om överklagande av beslut
enligt 15 kap. rättegångsbalken.
av säkerheten gäller 2 kap. 25 §
utsökningsbalken. Säkerheten ska
prövas av domstolen, om den inte
har godkänts av svaranden.
När målet avgörs ska domstolen
pröva om förbud som har meddelats
enligt andra stycket fortfarande
ska bestå.
I fråga om överklagande av beslut
enligt andra eller fjärde
stycket samt i fråga om handläggningen
i högre domstol gäller
rättegångsbalkens bestämmelser
om överklagande av beslut enligt
15 kap. rättegångsbalken.
Talan om utdömande av vite
förs av den som har ansökt om
förbudet. I samband med sådan
talan får talan föras om nytt vitesförbud
.
Talan om utdömande av vite
förs av den som har ansökt om
förbudet och ska handläggas enligt
reglerna i rättegångsbalken
om åtal för brott för vilket svårare
straff än böter inte är föreskrivet. I
samband med sådan talan får talan
föras om nytt vitesförbud.
Prop. 2008/09:67
38
35 c §
Om sökanden visar sannolika
skäl för att någon har gjort ett
mönsterintrång får domstolen vid
vite besluta att någon eller några
av dem som anges i andra stycket
ska ge sökanden information om
ursprung och distributionsnät för
de varor eller tjänster som intrånget
gäller (informationsföreläggande)
. Ett sådant beslut får
meddelas på yrkande av mönsterhavaren
eller den som på grund av
licens har rätt att utnyttja mönstret
. Det får bara meddelas om
informationen kan antas underlätta
utredning av ett intrång som
avser varorna eller tjänsterna.
Skyldigheten att lämna information
omfattar den som
1. har gjort eller medverkat till
intrånget,
2. i kommersiell skala har förfogat
över en vara som intrånget
gäller,
3. i kommersiell skala har använt
en tjänst som intrånget gäller,
Prop. 2008/09:67
39
4. i kommersiell skala har tillhandahållit
en elektronisk kommunikationstjänst
eller en annan
tjänst som har använts vid intrånget,
eller
5. har identifierats av någon
som anges i 2–4 såsom delaktig i
tillverkningen eller distributionen
av en vara eller tillhandahållandet
av en tjänst som intrånget gäller.
Information om varors eller
tjänsters ursprung och distributionsnät
kan särskilt avse
1. namn på och adress till producenter,
distributörer, leverantörer
och andra som har innehaft
varorna eller tillhandahållit
tjänsterna,
2. namn på och adress till avsedda
grossister och detaljister,
och
3. uppgifter om hur mycket som
har producerats, levererats, mottagits
eller beställts och om vilket
pris som har bestämts för varorna
eller tjänsterna.
Bestämmelserna i första–tredje
styckena tillämpas också i fråga
om försök eller förberedelse till
intrång.
35 d §
Ett informationsföreläggande
får meddelas endast om skälen för
åtgärden uppväger den olägenhet
eller det men i övrigt som åtgärden
innebär för den som drabbas
av den eller för något annat motstående
intresse.
Skyldigheten att lämna information
enligt 35 c § omfattar inte
uppgifter vars yppande skulle röja
att uppgiftslämnaren eller någon
honom eller henne närstående som
avses i 36 kap. 3 § rättegångsbalken
har begått en brottslig
handling.
I personuppgiftslagen
(1998:204) finns bestämmelser
som begränsar hur mottagna
personuppgifter får behandlas.
Prop. 2008/09:67
40
35 e §
Ett beslut om informationsföreläggande
får meddelas av den
domstol där rättegång om intrånget
pågår. I övrigt gäller i
fråga om behörig domstol det som
föreskrivs i 43 och 52 §§ för där
avsedda mål och i rättegångsbalken
om tvistemål för andra fall
som rör intrång. Det som sägs i
rättegångsbalken om inskränkning
av domstols behörighet i fråga om
tvist som ska tas upp i annan ordning
än inför domstol ska dock
inte tillämpas.
Om yrkandet om informationsföreläggande
riktar sig mot den
som är sökandens motpart i ett
mål om intrång, ska bestämmelserna
om rättegång som gäller för
det målet tillämpas. Beslut om
informationsföreläggande får
överklagas särskilt.
Om yrkandet om informationsföreläggande
riktar sig mot någon
annan än den som anges i andra
stycket, ska lagen (1996:242) om
domstolsärenden tillämpas. För
prövning av frågan får det även
hållas förhör enligt 37 kap. rättegångsbalken.
Domstolen får bestämma
att vardera parten ska
svara för sina rättegångskostnader.
Talan om utdömande av vite får
föras av den som har ansökt om
föreläggandet och ska handläggas
enligt reglerna i rättegångsbalken
om åtal för brott för vilket svårare
straff än böter inte är föreskrivet. I
samband med en sådan talan får
talan föras om nytt informationsföreläggande
.
35 f §
Den som på grund av bestämmelserna
i 35 c § andra stycket 2–
5 har förelagts att enligt första
stcket samma paragraf lämna
information har rätt till skälig
Prop. 2008/09:67
41
ersättning för kostnader och besvär.
Ersättningen ska betalas av
den som har framställt yrkandet
om informationsföreläggande.
Den som tillhandahåller en
elektronisk kommunikationstjänst
och som till följd av ett informationsföreläggande
har lämnat ut
information som avses i 6 kap. 20
§ lagen (2003:389) om elektronisk
kommunikation ska sända en
skriftlig underrättelse om detta till
den som uppgifterna gäller tidigast
efter en månad och senast
efter tre månader från det att informationen
lämnades ut. Kostnaden
för underrättelsen ersätts
enligt första stycket.
35 g §
Trots förbudet i 21 § personuppgiftslagen
(1998:204) får
personuppgifter om lagöverträdelser
som innefattar brott
enligt 35 § behandlas om detta är
nödvändigt för att ett rättsligt
anspråk ska kunna fastställas,
göras gällande eller försvaras.
35 h §
På yrkande av käranden får
domstolen, i mål om intrång,
ålägga den som har gjort eller
medverkat till intrånget att bekosta
lämpliga åtgärder för att sprida
information om domen i målet.
Bestämmelserna i första stycket
tillämpas också i fråga om försök
eller förberedelse till intrång.
36 §3
Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet gör mönsterintrång
skall betala skälig ersättning för
utnyttjandet av mönstret samt
ersättning för den ytterligare skada
som intrånget har medfört. Vid
bestämmandet av ersättningens
Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet gör mönsterintrång
ska betala skälig ersättning för
utnyttjandet av mönstret samt
ersättning för den ytterligare skada
som intrånget har medfört. När
ersättningens storlek bestäms ska
3 Senaste lydelse 1994:235.
Prop. 2008/09:67
42
storlek skall hänsyn tas även till
mönsterhavarens intresse av att
mönsterintrång inte begås och till
övriga omständigheter av annan
än rent ekonomisk betydelse.
Den som gör mönsterintrång
utan uppsåt eller oaktsamhet skall
betala ersättning för utnyttjandet
av mönstret, om och i den mån det
är skäligt.
hänsyn särskilt tas till
1. utebliven vinst,
2. vinst som den som har begått
intrånget har gjort,
3. skada på mönstrets anseende,
4. ideell skada, och
5. mönsterhavarens intresse av
att intrång inte begås.
Den som utan uppsåt eller oaktsamhet
gör mönsterintrång ska
betala ersättning för utnyttjandet
av mönstret, om och i den mån det
är skäligt.
Rätten till ersättning för mönsterintrång preskriberas, om talan inte
väcks inom fem år från det skadan uppkom.
37 §4
På yrkande av den som har lidit
mönsterintrång får domstolen efter
vad som är skäligt till förebyggande
av fortsatt intrång besluta
att en produkt som tillverkats eller
förts in till Sverige i strid mot
annans mönsterrätt eller ett föremål
vars användande skulle innebära
mönsterintrång, skall ändras
på visst sätt eller sättas i förvar för
återstoden av skyddstiden eller
förstöras eller, i fråga om olovligen
tillverkad eller till Sverige
införd produkt, mot lösen lämnas
ut till den som har lidit intrånget.
Detta gäller inte mot den som i
god tro har förvärvat egendomen
eller särskild rätt till den och själv
inte har gjort mönsterintrång.
På yrkande av den som har lidit
mönsterintrång får domstolen,
efter vad som är skäligt, besluta att
en produkt som tillverkats eller
förts in till Sverige i strid mot
annans mönsterrätt ska återkallas
från marknaden, ändras, sättas i
förvar för återstoden av skyddstiden
eller förstöras eller att någon
annan åtgärd ska vidtas med den.
Detsamma gäller i fråga om
hjälpmedel som har använts eller
varit avsett att användas vid intrånget
.
Egendom som avses i första stycket får tas i beslag, om det skäligen
kan antas att ett brott enligt 35 § har begåtts. I fråga om ett sådant beslag
tillämpas reglerna om beslag i brottmål i allmänhet.
Trots vad som sägs i första
stycket får domstolen, om det
finns synnerliga skäl, på yrkande
besluta att en innehavare av egendom
som avses i första stycket
skall få förfoga över egendomen
under återstoden av skyddstiden
eller del av den, mot skälig ersättning
och på skäliga villkor i övTrots
vad som sägs i första
stycket får domstolen, om det
finns synnerliga skäl, på yrkande
besluta att en innehavare av egendom
som avses i första stycket ska
få förfoga över egendomen under
återstoden av skyddstiden eller del
av den, mot skälig ersättning och
på skäliga villkor i övrigt. Ett
4 Senaste lydelse 2005:291.
Prop. 2008/09:67
43
rigt. sådant beslut får meddelas endast
om innehavaren har handlat i god
tro.
Bestämmelserna i första–tredje
styckena tillämpas också i fråga
om försök eller förberedelse enligt
35 § andra stycket.
Bestämmelserna i första–tredje
styckena tillämpas också i fråga
om försök eller förberedelse till
intrång.
Beslut som avses i denna paragraf
skall inte meddelas, om förverkande
eller åtgärd till förebyggande
av missbruk skall beslutas
enligt 35 a § eller enligt brottsbalken
.
Ett beslut om åtgärd enligt första
stycket får inte innebära att
den som har lidit mönsterintrång
ska betala ersättning till den som
åtgärden riktas mot.
Åtgärder enligt första stycket
ska bekostas av svaranden om det
inte finns särskilda skäl mot detta.
Ett beslut som avses i denna
paragraf ska inte meddelas, om
förverkande eller någon åtgärd till
förebyggande av missbruk ska
beslutas enligt 35 a § eller enligt
brottsbalken.
37 a §5
Om det skäligen kan antas att
någon har gjort ett intrång, får
domstolen för att bevisning skall
kunna säkras om intrånget besluta
att en undersökning får göras hos
denne för att söka efter föremål
eller handlingar som kan antas ha
betydelse för utredning om intrånget
(intrångsundersökning).
Om det skäligen kan antas att
någon har gjort eller medverkat till
ett intrång, får domstolen för att
bevisning ska kunna säkras om
intrånget besluta att en undersökning
får göras hos denne för att
söka efter föremål eller handlingar
som kan antas ha betydelse för en
utredning om intrånget (intrångsundersökning)
.
Ett beslut om intrångsundersökning får meddelas endast om skälen för
åtgärden uppväger den olägenhet eller det men i övrigt som åtgärden
innebär för den som drabbas av den eller för något annat motstående
intresse.
Bestämmelserna i första och
andra styckena tillämpas också i
fråga om försök och förberedelse
enligt 35 § andra stycket.
Bestämmelserna i första och
andra styckena tillämpas också i
fråga om försök eller förberedelse
till intrång.
37 b §6
Ett beslut om intrångsundersökning
meddelas av den domstol
där rättegång som rör intrånget
Ett beslut om intrångsundersökning
meddelas av den domstol
där rättegång som rör intrånget
5 Senaste lydelse 1998:1457.
6 Senaste lydelse 1998:1457.
pågår. Om rättegång inte är inledd,
gäller i fråga om behörig domstol
vad som är bestämt om tvistemål
som rör intrång. Vad som sägs i
rättegångsbalken om inskränkning
av domstols behörighet i fråga om
tvist som skall tas upp i annan
ordning än inför domstol skall
dock inte tillämpas.
pågår. Om rättegång inte är inledd,
gäller i fråga om behörig domstol
det som föreskrivs i 43 och 52 §§
för där avsedda mål och i rättegångsbalken
om tvistemål för
andra fall som rör intrång. Det
som sägs i rättegångsbalken om
inskränkning av domstols behörighet
i fråga om tvist som ska tas
upp i annan ordning än inför domstol
ska dock inte tillämpas.
En fråga om intrångsundersökning
får tas upp endast på yrkande
av mönsterhavaren eller den som
på grund av licens har rätt att
utnyttja mönstret. Om rättegång
inte är inledd, skall yrkandet framställas
skriftligen.
En fråga om intrångsundersökning
får tas upp endast på yrkande
av mönsterhavaren eller den som
på grund av licens har rätt att
utnyttja mönstret. Om rättegång
inte är inledd, ska yrkandet framställas
skriftligen.
Innan ett beslut om undersökning
meddelas skall motparten ha
fått tillfälle att yttra sig. Domstolen
får dock omedelbart meddela
ett beslut som gäller till dess
annat har beslutats, om ett dröjsmål
skulle medföra risk för att
föremål eller handlingar som har
betydelse för utredning om intrånget
skaffas undan, förstörs
eller förvanskas.
Innan ett beslut om undersökning
meddelas ska motparten ha
fått tillfälle att yttra sig. Domstolen
får dock omedelbart meddela
ett beslut som gäller till dess
annat har beslutats, om ett dröjsmål
skulle medföra risk för att
föremål eller handlingar som har
betydelse för utredning om intrånget
skaffas undan, förstörs
eller förvanskas.
I övrigt skall en fråga om intrångsundersökning
som uppkommer
då rättegång inte är inledd
handläggas på samma sätt
som om frågan uppkommit under
rättegång.
I övrigt ska en fråga om intrångsundersökning
som uppkommer
då rättegång inte är inledd
handläggas på samma sätt
som om frågan uppkommit under
rättegång.
Prop. 2008/09:67
44
1. Denna lag träder i kraft den 1 april 2009.
2. Bestämmelserna i 35 c–35 f och 35 h §§ ska inte tillämpas när intrånget,
eller försöket eller förberedelsen till intrånget, har begåtts före
ikraftträdandet.
Prop. 2008/09:67
45
2.6 Förslag till lag om ändring i firmalagen (1974:156)
Härigenom föreskrivs1 i fråga om firmalagen (1974:156)
dels att 15 och 19–20 b §§ ska ha följande lydelse,
dels att det i lagen ska införas sex nya paragrafer, 18 b–18 g §§, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
15 §2
Om ett näringskännetecken eller dess användning strider mot goda
seder eller allmän ordning eller är vilseledande, får domstolen vid vite
förbjuda innehavaren att använda kännetecknet.
Ett sådant förbud får även meddelas,
om någon gör intrång i
någon annans rätt till näringskännetecken
(firmaintrång).
Ett sådant förbud får även meddelas,
om någon gör eller medverkar
till intrång i någon annans
rätt till näringskännetecken
(firmaintrång).
Talan om förbud får föras av var och en som lider skada av kännetecknet
eller dess användning. Talan om förbud enligt första stycket får
föras även av den myndighet som regeringen bestämmer och av sammanslutning
av berörda näringsidkare.
Om käranden visar sannolika
skäl för att firmaintrång förekommer
och om det skäligen kan
befaras att svaranden genom att
fortsätta intrånget förringar värdet
av ensamrätten till näringskännetecknet
, får domstolen meddela
vitesförbud för tiden intill dess att
målet slutligt har avgjorts eller
annat har beslutats. Innan ett sådant
förbud meddelas skall
svaranden ha fått tillfälle att yttra
sig, om inte ett dröjsmål skulle
medföra risk för skada.
Förbud enligt fjärde stycket får
meddelas endast om käranden
ställer säkerhet hos domstolen för
Om käranden visar sannolika
skäl för att firmaintrång, eller
medverkan till intrång, förekommer
och om det skäligen kan befaras
att svaranden genom att
fortsätta intrånget, eller medverkan
till det, förringar värdet av ensamrätten
till näringskännetecknet, får
domstolen meddela vitesförbud för
tiden intill dess att målet slutligt
har avgjorts eller annat har beslutats.
Innan ett sådant förbud
meddelas ska svaranden ha fått
tillfälle att yttra sig, om inte ett
dröjsmål skulle medföra risk för
skada.
Bestämmelserna i andra–fjärde
styckena tillämpas också i fråga
om försök eller förberedelse till
intrång.
Förbud enligt fjärde stycket får
meddelas endast om käranden
ställer säkerhet hos domstolen för
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om
säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter (EUT L 195, 2.6.2004, s.
16, Celex
32004L0048).
2 Senaste lydelse 1996:850.
den skada som kan tillfogas Pr
svaranden. Saknar käranden förmåga
att ställa sådan säkerhet, får
domstolen befria honom eller
henne från detta. I fråga om slaget
av säkerheten gäller 2 kap. 25 §
utsökningsbalken. Säkerheten ska
prövas av domstolen, om den inte
har godkänts av svaranden.
op. 2008/09:67
46
den skada som kan tillfogas
svaranden. Saknar käranden förmåga
att ställa sådan säkerhet, får
domstolen befria honom från
detta. I fråga om slaget av säkerheten
gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken.
Säkerheten skall
prövas av domstolen, om den inte
har godkänts av svaranden.
När målet avgörs skall domstolen
pröva om förbud som har
meddelats enligt fjärde stycket
fortfarande skall bestå.
I fråga om överklagande av beslut
enligt fjärde eller femte
stycket samt i fråga om handläggningen
i högre domstol gäller
vad som föreskrivs i rättegångsbalken
om överklagande av beslut
enligt 15 kap. rättegångsbalken.
När målet avgörs ska domstolen
pröva om förbud som har meddelats
enligt fjärde stycket fortfarande
ska bestå.
I fråga om överklagande av beslut
enligt fjärde eller sjätte
stycket samt i fråga om handläggningen
i högre domstol gäller
rättegångsbalkens bestämmelser
om överklagande av beslut enligt
15 kap. rättegångsbalken.
Talan om utdömande av vite
förs av den som har ansökt om
förbudet eller, om detta meddelats
enligt första stycket, av den myndighet
som regeringen bestämmer.
I samband med sådan talan får
talan föras om nytt vitesförbud.
Talan om utdömande av vite
förs av den som har ansökt om
förbudet eller, om detta meddelats
enligt första stycket, av den myndighet
som regeringen bestämmer.
Talan ska handläggas enligt reglerna
i rättegångsbalken om åtal
för brott för vilket svårare straff
än böter inte är föreskrivet. I samband
med sådan talan får talan
föras om nytt vitesförbud.
18 b §
Om sökanden visar sannolika
skäl för att någon har gjort ett
firmaintrång får domstolen vid vite
besluta att någon eller några av
dem som anges i andra stycket ska
ge sökanden information om ursprung
och distributionsnät för de
varor eller tjänster som intrånget
gäller (informationsföreläggande).
Ett sådant beslut får meddelas på
yrkande av den som har lidit
intrånget. Det får bara meddelas
om informationen kan antas
underlätta utredning av ett intrång
som avser varorna eller
tjänsterna.
Skyldigheten att lämna informa
Prop. 2008/09:67
47
tion omfattar den som
1. har gjort eller medverkat till
intrånget,
2. i kommersiell skala har förfogat
över en vara som intrånget
gäller,
3. i kommersiell skala har använt
en tjänst som intrånget gäller,
4. i kommersiell skala har tillhandahållit
en elektronisk kommunikationstjänst
eller en annan
tjänst som har använts vid intrånget,
eller
5. har identifierats av någon
som anges i 2–4 såsom delaktig i
tillverkningen eller distributionen
av en vara eller tillhandahållandet
av en tjänst som intrånget gäller.
Information om varors eller
tjänsters ursprung och distributionsnät
kan särskilt avse
1. namn på och adress till producenter,
distributörer, leverantörer
och andra som har innehaft
varorna eller tillhandahållit
tjänsterna,
2. namn på och adress till avsedda
grossister och detaljister,
och
3. uppgifter om hur mycket som
har producerats, levererats, mottagits
eller beställts och om vilket
pris som har bestämts för varorna
eller tjänsterna.
Bestämmelserna i första–tredje
styckena tillämpas också i fråga
om försök eller förberedelse till
intrång.
18 c §
Ett informationsföreläggande
får meddelas endast om skälen för
åtgärden uppväger den olägenhet
eller det men i övrigt som åtgärden
innebär för den som drabbas
av den eller för något annat motstående
intresse.
Skyldigheten att lämna information
enligt 18 b § omfattar inte
uppgifter vars yppande skulle röja
att uppgiftslämnaren eller någon
Prop. 2008/09:67
48
honom eller henne närstående som
avses i 36 kap. 3 § rättegångsbalken
har begått en brottslig
handling.
I personuppgiftslagen
(1998:204) finns bestämmelser
som begränsar hur mottagna personuppgifter
får behandlas.
18 d §
Ett beslut om informationsföreläggande
får meddelas av den
domstol där rättegång om intrånget
pågår. I övrigt gäller i
fråga om behörig domstol det som
föreskrivs i 24 § för där avsedda
mål och i rättegångsbalken om
tvistemål för andra fall som rör
intrång. Det som sägs i rättegångsbalken
om inskränkning av
domstols behörighet i fråga om
tvist som ska tas upp i annan ordning
än inför domstol ska dock
inte tillämpas.
Om yrkandet om informationsföreläggande
riktar sig mot den
som är sökandens motpart i ett
mål om intrång, ska bestämmelserna
om rättegång som gäller för
det målet tillämpas. Beslut om
informationsföreläggande får
överklagas särskilt.
Om yrkandet om informationsföreläggande
riktar sig mot någon
annan än den som anges i andra
stycket, ska lagen (1996:242) om
domstolsärenden tillämpas. För
prövning av frågan får det även
hållas förhör enligt 37 kap. rättegångsbalken.
Domstolen får bestämma
att vardera parten ska
svara för sina rättegångskostnader.
Talan om utdömande av vite får
föras av den som har ansökt om
föreläggandet och ska handläggas
enligt reglerna i rättegångsbalken
om åtal för brott för vilket svårare
straff än böter inte är föreskrivet. I
samband med en sådan talan får
talan föras om nytt informations
föreläggande. Prop. 2008/09:67
49
18 e §
Den som på grund av bestämmelserna
i 18 b § andra stycket 2–
5 har förelagts att enligt första
stycket samma paragraf lämna
information har rätt till skälig
ersättning för kostnader och besvär.
Ersättningen ska betalas av
den som har framställt yrkandet
om informationsföreläggande.
Den som tillhandahåller en
elektronisk kommunikationstjänst
och som till följd av ett informationsföreläggande
har lämnat ut
information som avses i 6 kap. 20 §
lagen (2003:389) om elektronisk
kommunikation ska sända en
skriftlig underrättelse om detta till
den som uppgifterna gäller tidigast
efter en månad och senast efter tre
månader från det att informationen
lämnades ut. Kostnaden för underrättelsen
ersätts enligt första
stycket.
18 f §
Trots förbudet i 21 § personuppgiftslagen
(1998:204) får personuppgifter
om lagöverträdelser
som innefattar brott enligt 18 §
behandlas om detta är nödvändigt
för att ett rättsligt anspråk ska
kunna fastställas, göras gällande
eller försvaras.
18 g §
På yrkande av käranden får
domstolen, i mål om intrång,
ålägga den som har gjort eller
medverkat till intrånget att bekosta
lämpliga åtgärder för att
sprida information om domen i
målet.
Bestämmelserna i första stycket
tillämpas också i fråga om försök
eller förberedelse till intrång.
Prop. 2008/09:67
50
19 §3
Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet gör firmaintrång skall
betala skälig ersättning för utnyttjandet
av näringskännetecknet
samt ersättning för den ytterligare
skada som intrånget har medfört.
Vid bestämmande av ersättningens
storlek skall hänsyn tas även till
rättighetshavarens intresse av att
firmaintrång inte begås och till
övriga omständigheter av annan
än rent ekonomisk betydelse.
Den som gör firmaintrång utan
uppsåt eller oaktsamhet, skall
betala ersättning för utnyttjandet
av näringskännetecknet, om och i
den mån det är skäligt.
Avser intrånget en firma som är
skyddad enbart på grund av registrering
, skall ersättning för det
intrång som skett före registreringsdagen
betalas endast om
intrånget gjorts uppsåtligen.
Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet gör firmaintrång ska
betala skälig ersättning för utnyttjandet
av näringskännetecknet
samt ersättning för den ytterligare
skada som intrånget har medfört.
När ersättningens storlek bestäms
ska hänsyn särskilt tas till
1. utebliven vinst,
2. vinst som den som har begått
intrånget har gjort,
3. skada på näringskännetecknets
anseende,
4. ideell skada, och
5. rättighetshavarens intresse av
att intrång inte begås.
Den som gör firmaintrång utan
uppsåt eller oaktsamhet, ska betala
ersättning för utnyttjandet av
näringskännetecknet, om och i den
mån det är skäligt.
Avser intrånget en firma som är
skyddad enbart på grund av registrering
, ska ersättning för det
intrång som skett före
registreringsdagen betalas endast
om intrånget gjorts uppsåtligen.
Rätten till ersättning för skada preskriberas, om talan inte väcks inom
fem år från det skadan uppkom. Rätten till ersättning med anledning av
intrång i firma som är skyddad enbart på grund av registrering preskriberas
dock inte i något fall tidigare än ett år från registreringsdagen.
20 §4
Vid överträdelse av ett vitesförbud
som meddelats enligt 15 §
första stycket kan domstol efter
vad som är skäligt besluta att näringskännetecken,
som i strid mot
förbudet förekommer på skyltar,
varor, förpackningar, reklamtryck,
affärshandlingar eller liknande
skall utplånas eller ändras så att
det inte längre strider mot goda
seder eller allmän ordning eller är
vilseledande.
Kan en sådan åtgärd
inte ske utan att egendomen på
Vid överträdelse av ett vitesförbud
som meddelats enligt 15 §
första stycket får en domstol efter
vad som är skäligt besluta att
näringskännetecken, som i strid
mot förbudet förekommer på
skyltar, varor, förpackningar,
reklamtryck, affärshandlingar eller
liknande ska utplånas eller ändras
så att det inte längre strider mot
goda seder eller allmän ordning
eller är vilseledande. Kan en sådan
åtgärd inte ske utan att egendomen
3 Senaste lydelse 1994:237.
4 Senaste lydelse 2005:293.
Prop. 2008/09:67
51
vilket kännetecknet förekommer
förstörs eller ändras på visst sätt,
får domstolen besluta om detta.
Vid överträdelse av ett vitesförbud
som meddelats enligt 15 §
andra stycket eller annars vid
firmaintrång kan domstol på yrkande
av den som har lidit intrånget
efter vad som är skäligt till
förebyggande av fortsatt intrång
besluta om en åtgärd som anges i
första stycket eller besluta att
egendomen skall lämnas ut mot
lösen till den som har lidit intrånget,
samt att ett föremål vars
användande skulle innebära
firmaintrång, skall förstöras eller
ändras på visst sätt.
på vilken kännetecknet förekommer
förstörs eller ändras på visst
sätt, får domstolen besluta om
detta.
Vid överträdelse av ett vitesförbud
som meddelats enligt 15 §
andra stycket eller annars vid
firmaintrång får en domstol på
yrkande av den som har lidit intrånget
, efter vad som är skäligt,
besluta att egendom på vilken
näringskännetecken olovligen
förekommer ska återkallas från
marknaden, ändras eller förstöras
eller att någon annan åtgärd ska
vidtas med den. Detsamma gäller i
fråga om hjälpmedel som har
använts eller varit avsett att användas
vid intrånget.
Om ett vitesförbud överträtts eller om det skäligen kan antas att ett
brott enligt 18 § har begåtts, får egendom som avses i första eller andra
stycket tas i beslag. I fråga om ett sådant beslag tillämpas reglerna om
beslag i brottmål i allmänhet.
Bestämmelserna i andra och
tredje styckena tillämpas också i
fråga om försök eller förberedelse
till brott.
Beslut som avses i denna paragraf
skall inte meddelas, om förverkande
eller åtgärd till förebyggande
av missbruk skall beslutas
enligt 18 a § eller enligt brottsbalken
.
Bestämmelserna i andra och
tredje styckena tillämpas också i
fråga om försök eller förberedelse
till intrång.
Ett beslut om åtgärd enligt
andra stycket får inte innebära att
den som har lidit firmaintrång ska
betala ersättning till den som
åtgärden riktas mot.
Åtgärder enligt andra stycket
ska bekostas av svaranden om det
inte finns särskilda skäl mot detta.
Ett beslut som avses i denna
paragraf ska inte meddelas, om
förverkande eller någon åtgärd till
förebyggande av missbruk ska
beslutas enligt 18 a § eller enligt
brottsbalken.
20 a §5
Om det skäligen kan antas att
någon har gjort ett intrång, får
domstolen för att bevisning skall
kunna säkras om intrånget besluta
att en undersökning får göras hos
Om det skäligen kan antas att
någon har gjort eller medverkat till
ett intrång, får domstolen för att
bevisning ska kunna säkras om
intrånget besluta att en undersök5
Senaste lydelse 1998:1458.
Prop. 2008/09:67
52
denne för att söka efter föremål
eller handlingar som kan antas ha
betydelse för utredning om intrånget
(intrångsundersökning).
ning får göras hos denne för att
söka efter föremål eller handlingar
som kan antas ha betydelse för en
utredning om intrånget (intrångsundersökning)
.
Ett beslut om intrångsundersökning får meddelas endast om skälen för
åtgärden uppväger den olägenhet eller det men i övrigt som åtgärden
innebär för den som drabbas av den eller för något annat motstående
intresse.
Bestämmelserna i första och
andra styckena tillämpas också i
fråga om försök och förberedelse
enligt 18 § andra stycket.
Bestämmelserna i första och
andra styckena tillämpas också i
fråga om försök eller förberedelse
till intrång.
20 b §6
Ett beslut om intrångsundersökning
meddelas av den domstol
där rättegång som rör intrånget
pågår. Om rättegång inte är inledd,
gäller i fråga om behörig domstol
vad som är bestämt om tvistemål
som rör intrång. Vad som sägs i
rättegångsbalken om inskränkning
av domstols behörighet i fråga om
tvist som skall tas upp i annan
ordning än inför domstol skall
dock inte tillämpas.
En fråga om intrångsundersökning
får tas upp endast på yrkande
av den som lider skada av kännetecknet
eller dess användning. Om
rättegång inte är inledd, skall
yrkandet framställas skriftligen.
Innan ett beslut om undersökning
meddelas skall motparten ha
fått tillfälle att yttra sig. Domstolen
får dock omedelbart meddela
ett beslut som gäller till dess
annat har beslutats, om ett dröjsmål
skulle medföra risk för att
föremål eller handlingar som har
betydelse för utredning om intrånget
skaffas undan, förstörs
eller förvanskas.
I övrigt skall en fråga om intrångsundersökning
som uppEtt
beslut om intrångsundersökning
meddelas av den domstol
där rättegång som rör intrånget
pågår. Om rättegång inte är inledd,
gäller i fråga om behörig domstol
det som föreskrivs i 24 § för där
avsedda mål och i rättegångsbalken
om tvistemål för andra fall
som rör intrång. Det som sägs i
rättegångsbalken om inskränkning
av domstols behörighet i fråga om
tvist som ska tas upp i annan ordning
än inför domstol ska dock
inte tillämpas.
En fråga om intrångsundersökning
får tas upp endast på yrkande
av den som lider skada av kännetecknet
eller dess användning.
Om
rättegång inte är inledd, ska yrkandet
framställas skriftligen.
Innan ett beslut om undersökning
meddelas ska motparten ha
fått tillfälle att yttra sig. Domstolen
får dock omedelbart meddela
ett beslut som gäller till dess
annat har beslutats, om ett dröjsmål
skulle medföra risk för att
föremål eller handlingar som har
betydelse för utredning om intrånget
skaffas undan, förstörs
eller förvanskas.
I övrigt ska en fråga om intrångsundersökning
som upp6
Senaste lydelse 1998:1458.
kommer då rättegång inte är inledd
handläggas på samma sätt
som om frågan uppkommit under
rättegång.
kommer då rättegång inte är inledd
handläggas på samma sätt
som om frågan uppkommit under
rättegång.
Prop. 2008/09:67
53
1. Denna lag träder i kraft den 1 april 2009.
2. Bestämmelserna i 18 b–18 e och 18 g §§ ska inte tillämpas när intrånget,
eller försöket eller förberedelsen till intrånget, har begåtts före
ikraftträdandet.
Prop. 2008/09:67
54
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1685) om
skydd för kretsmönster för halvledarprodukter
Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (1992:1685) om skydd för
kretsmönster för halvledarprodukter
dels att 9 b och 11–12 b §§ ska ha följande lydelse,
dels att det i lagen ska införas sex nya paragrafer, 9 c–9 h §§, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 b §2
På yrkande av innehavaren av
kretsmönstret eller den som på
grund av licens har rätt att utnyttja
kretsmönstret får domstolen vid
vite förbjuda den som vidtar en
åtgärd som innebär intrång eller
överträdelse enligt 9 § att fortsätta
med åtgärden.
Om käranden visar sannolika
skäl för att en åtgärd som innebär
intrång eller överträdelse enligt
9 § förekommer och om det skäligen
kan befaras att svaranden
genom att fortsätta med åtgärden
förringar värdet av ensamrätten till
kretsmönstret, får domstolen meddela
vitesförbud för tiden intill
dess att målet slutligt har avgjorts
eller annat har beslutats. Innan ett
sådant förbud meddelas skall
svaranden ha fått tillfälle att yttra
sig, om inte ett dröjsmål skulle
medföra risk för skada.
Förbud enligt andra stycket får
meddelas endast om käranden
ställer säkerhet hos domstolen för
den skada som kan tillfogas
svaranden. Saknar käranden förPå
yrkande av innehavaren av
kretsmönstret eller den som på
grund av licens har rätt att utnyttja
kretsmönstret får domstolen vid
vite förbjuda den som vidtar eller
medverkar till en åtgärd som innebär
intrång att fortsätta med åtgärden
.
Om käranden visar sannolika
skäl för att en åtgärd som innebär
intrång, eller medverkan till åtgärden
, förekommer och om det
skäligen kan befaras att svaranden
genom att fortsätta med åtgärden,
eller medverkan till den, förringar
värdet av ensamrätten till kretsmönstret
, får domstolen meddela
vitesförbud för tiden intill dess att
målet slutligt har avgjorts eller
annat har beslutats. Innan ett sådant
förbud meddelas ska svaranden
ha fått tillfälle att yttra sig, om
inte ett dröjsmål skulle medföra
risk för skada.
Bestämmelserna i första och
andra styckena tillämpas också i
fråga om försök eller förberedelse
till intrång.
Förbud enligt andra stycket får
meddelas endast om käranden
ställer säkerhet hos domstolen för
den skada som kan tillfogas
svaranden.
Saknar käranden för1
Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om
säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter (EUT L 195, 2.6.2004, s. 16, Celex
32004L0048).
2 Paragrafen fick sin nuvarande beteckning genom 2005:304.
måga att ställa sådan säkerhet, får
domstolen befria honom från
detta. I fråga om slaget av säkerheten
gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken.
Säkerheten skall
prövas av domstolen, om den inte
har godkänts av svaranden.
När målet avgörs skall domstolen
pröva om förbud som har
meddelats enligt andra stycket
fortfarande skall bestå.
I fråga om överklagande av beslut
enligt andra eller tredje
stycket samt i fråga om handläggningen
i högre domstol gäller
vad som föreskrivs i rättegångsbalken
om överklagande av beslut
enligt 15 kap. rättegångsbalken.
måga att ställa sådan säkerhet, får
domstolen befria honom eller
henne från detta. I fråga om slaget
av säkerheten gäller 2 kap. 25 §
utsökningsbalken. Säkerheten ska
prövas av domstolen, om den inte
har godkänts av svaranden.
När målet avgörs ska domstolen
pröva om förbud som har meddelats
enligt andra stycket fortfarande
ska bestå.
I fråga om överklagande av beslut
enligt andra eller fjärde
stycket samt i fråga om handläggningen
i högre domstol gäller
rättegångsbalkens bestämmelser
om överklagande av beslut enligt
15 kap. rättegångsbalken.
Talan om utdömande av vite
förs av den som har ansökt om
förbudet. I samband med sådan
talan får talan föras om nytt vitesförbud
.
Talan om utdömande av vite
förs av den som har ansökt om
förbudet och ska handläggas enligt
reglerna i rättegångsbalken
om åtal för brott för vilket svårare
straff än böter inte är föreskrivet. I
samband med sådan talan får talan
föras om nytt vitesförbud.
Prop. 2008/09:67
55
9 c §
Om sökanden visar sannolika
skäl för att någon har gjort ett
intrång i ett kretsmönster får domstolen
vid vite besluta att någon
eller några av dem som anges i
andra stycket ska ge sökanden
information om ursprung och
distributionsnät för de varor eller
tjänster som intrånget gäller
(informationsföreläggande). Ett
sådant beslut får meddelas på
yrkande av innehavaren av kretsmönstret
eller den som på grund
av licens har rätt att utnyttja
kretsmönstret. Det får bara meddelas
om informationen kan antas
underlätta utredning av ett intrång
som avser varorna eller
tjänsterna.
Skyldigheten att lämna information
omfattar den som
1. har gjort eller medverkat till
intrånget,
Prop. 2008/09:67
56
2. i kommersiell skala har förfogat
över en vara som intrånget
gäller,
3. i kommersiell skala har använt
en tjänst som intrånget gäller,
4. i kommersiell skala har tillhandahållit
en elektronisk kommunikationstjänst
eller en annan
tjänst som har använts vid intrånget,
eller
5. har identifierats av någon
som anges i 2–4 såsom delaktig i
tillverkningen eller distributionen
av en vara eller tillhandahållandet
av en tjänst som intrånget gäller.
Information om varors eller
tjänsters ursprung och distributionsnät
kan särskilt avse
1. namn på och adress till producenter,
distributörer, leverantörer
och andra som har innehaft
varorna eller tillhandahållit
tjänsterna,
2. namn på och adress till avsedda
grossister och detaljister,
och
3. uppgifter om hur mycket som
har producerats, levererats, mottagits
eller beställts och om vilket
pris som har bestämts för varorna
eller tjänsterna.
Bestämmelserna i första–tredje
styckena tillämpas också i fråga
om försök eller förberedelse till
intrång.
9 d §
Ett informationsföreläggande
får meddelas endast om skälen för
åtgärden uppväger den olägenhet
eller det men i övrigt som åtgärden
innebär för den som drabbas
av den eller för något annat motstående
intresse.
Skyldigheten att lämna information
enligt 9 c § omfattar inte
uppgifter vars yppande skulle röja
att uppgiftslämnaren eller någon
honom eller henne närstående som
avses i 36 kap. 3 § rättegångsbalken
har begått en brottslig
Prop. 2008/09:67
57
handling.
I personuppgiftslagen
(1998:204) finns bestämmelser
som begränsar hur mottagna
personuppgifter får behandlas.
9 e §
Ett beslut om informationsföreläggande
får meddelas av den
domstol där rättegång om intrånget
pågår. I övrigt gäller i
fråga om behörig domstol det som
föreskrivs i rättegångsbalken om
tvistemål som rör intrång. Det som
sägs i rättegångsbalken om inskränkning
av domstols behörighet
i fråga om tvist som ska tas upp i
annan ordning än inför domstol
ska dock inte tillämpas.
Om yrkandet om informationsföreläggande
riktar sig mot den
som är sökandens motpart i ett
mål om intrång, ska bestämmelserna
om rättegång som gäller för
det målet tillämpas. Beslut om
informationsföreläggande får
överklagas särskilt.
Om yrkandet om informationsföreläggande
riktar sig mot någon
annan än den som anges i andra
stycket, ska lagen (1996:242) om
domstolsärenden tillämpas. För
prövning av frågan får det även
hållas förhör enligt 37 kap. rättegångsbalken.
Domstolen får bestämma
att vardera parten ska
svara för sina rättegångskostnader.
Talan om utdömande av vite får
föras av den som har ansökt om
föreläggandet och ska handläggas
enligt reglerna i rättegångsbalken
om åtal för brott för vilket svårare
straff än böter inte är föreskrivet. I
samband med en sådan talan får
talan föras om nytt informationsföreläggande
.
9 f §
Den som på grund av bestämmelserna
i 9 c § andra stycket 2–5
har förelagts att enligt första
stycket samma paragraf lämna
information har rätt till skälig
ersättning för kostnader och besvär.
Ersättningen ska betalas av
den som har framställt yrkandet
om informationsföreläggande.
Den som tillhandahåller en
elektronisk kommunikationstjänst
och som till följd av ett informationsföreläggande
har lämnat ut
information som avses i 6 kap. 20
§ lagen (2003:389) om elektronisk
kommunikation ska sända en
skriftlig underrättelse om detta till
den som uppgifterna gäller tidigast
efter en månad och senast
efter tre månader från det att informationen
lämnades ut. Kostnaden
för underrättelsen ersätts
enligt första stycket.
Prop. 2008/09:67
58
9 g §
Trots förbudet i 21 § personuppgiftslagen
(1998:204) får
personuppgifter om lagöverträdelser
som innefattar brott
enligt 9 § behandlas om detta är
nödvändigt för att ett rättsligt
anspråk ska kunna fastställas,
göras gällande eller försvaras.
9 h §
På yrkande av käranden får
domstolen, i mål om intrång,
ålägga den som har gjort eller
medverkat till intrånget att bekosta
lämpliga åtgärder för att sprida
information om domen i målet.
Bestämmelserna i första stycket
tillämpas också i fråga om försök
eller förberedelse till intrång.
11 §
Den som i strid mot denna lag
utnyttjar ett kretsmönster skall
betala ersättning för utnyttjandet
till den som innehar rätten till
mönstret om och i den mån det är
skäligt.
Om det sker uppsåtligen eller av
Den som i strid mot denna lag
utnyttjar ett kretsmönster ska betala
ersättning för utnyttjandet till
den som innehar rätten till
mönstret om och i den mån det är
skäligt.
Om det görs uppsåtligen eller av
Prop. 2008/09:67
59
oaktsamhet skall ersättning betalas
också för den ytterligare skada
som intrånget har medfört. Då
ersättningens storlek bestäms skall
hänsyn tas även till innehavarens
intresse av att intrång inte begås
och till övriga omständigheter av
annan än rent ekonomisk betydelse.
oaktsamhet ska ersättning betalas
också för den ytterligare skada
som intrånget har medfört. När
ersättningens storlek bestäms ska
hänsyn särskilt tas till
1. utebliven vinst,
2. vinst som den som har begått
intrånget har gjort,
3. skada på kretsmönstrets anseende
,
4. ideell skada, och
5. innehavarens intresse av att
intrång inte begås.
12 §3
Den som vidtar en åtgärd som
innebär intrång i rätten enligt 2 §
är skyldig att, om det är skäligt,
mot lösen avstå den egendom som
överträdelsen avser till den som
innehar rätten till kretsmönstret.
I stället för att förordna om inlösen
enligt första stycket får domstolen,
om det är skäligt, besluta
att egendomen skall förstöras,
ändras eller utsättas för andra
åtgärder som är ägnade att förebygga
missbruk. Talan enligt detta
stycke förs av den som innehar
rätten till kretsmönstret.
Bestämmelserna i första och
andra styckena gäller inte mot den
som i god tro har förvärvat egendomen
eller en särskild rätt till
den.
Beslut som avses i denna paragraf
skall inte meddelas, om förverkande
eller åtgärd till förebyggande
av missbruk skall beslutas
enligt 9 a § eller enligt brottsPå
yrkande av den som innehar
rätten till kretsmönstret får domstolen,
efter vad som är skäligt,
besluta att den egendom som ett
intrång gäller ska återkallas från
marknaden, ändras eller förstöras
eller att någon annan åtgärd ska
vidtas med den. Detsamma gäller i
fråga om hjälpmedel som har
använts eller varit avsett att användas
vid intrånget.
Bestämmelserna i första stycket
tillämpas också i fråga om försök
eller förberedelse till intrång.
Ett beslut om åtgärd enligt första
stycket får inte innebära att
den som innehar rätten till kretsmönstret
ska betala ersättning till
den som åtgärden riktas mot.
Åtgärder enligt första stycket
ska bekostas av svaranden om det
inte finns särskilda skäl mot detta.
Ett beslut som avses i denna
paragraf ska inte meddelas, om
förverkande eller någon åtgärd till
förebyggande av missbruk ska
beslutas enligt 9 a § eller enligt
3 Senaste lydelse 2005:304.
Prop. 2008/09:67
60
balken. brottsbalken.
12 a §4
Om det skäligen kan antas att
någon har gjort ett intrång, får
domstolen för att bevisning skall
kunna säkras om intrånget besluta
att en undersökning får göras hos
denne för att söka efter föremål
eller handlingar som kan antas ha
betydelse för utredning om intrånget
(intrångsundersökning).
Om det skäligen kan antas att
någon har gjort eller medverkat till
ett intrång, får domstolen för att
bevisning ska kunna säkras om
intrånget besluta att en undersökning
får göras hos denne för att
söka efter föremål eller handlingar
som kan antas ha betydelse för en
utredning om intrånget (intrångsundersökning)
.
Ett beslut om intrångsundersökning får meddelas endast om skälen för
åtgärden uppväger den olägenhet eller det men i övrigt som åtgärden
innebär för den som drabbas av den eller för något annat motstående
intresse.
Bestämmelserna i första och
andra styckena tillämpas också i
fråga om försök och förberedelse
enligt 9 § andra stycket.
Bestämmelserna i första och
andra styckena tillämpas också i
fråga om försök eller förberedelse
till intrång.
12 b §5
Ett beslut om intrångs-undersökning
meddelas av den domstol
där rättegång som rör intrånget
pågår. Om rättegång inte är inledd,
gäller i fråga om behörig domstol
vad som är bestämt om tvistemål
som rör intrång. Vad som sägs i
rättegångsbalken om inskränkning
av domstols behörighet i fråga om
tvist som skall tas upp i annan
ordning än inför domstol skall
dock inte tillämpas.
En fråga om intrångs-undersökning
får tas upp endast på yrkande
av innehavaren av kretsmönstret
eller den som på grund av licens
har rätt att utnyttja kretsmönstret.
Om rättegång inte är inledd, skall
yrkandet framställas skriftligen.
Innan ett beslut om undersökning
meddelas skall motparten ha
fått tillfälle att yttra sig. Domstolen
får dock omedelbart meddela
ett beslut som gäller till dess
Ett beslut om intrångsundersökning
meddelas av den domstol
där rättegång som rör intrånget
pågår. Om rättegång inte är inledd,
gäller i fråga om behörig domstol
det som föreskrivs i rättegångsbalken
om tvistemål som rör intrång
. Det som sägs i rättegångsbalken
om inskränkning av domstols
behörighet i fråga om tvist
som ska tas upp i annan ordning
än inför domstol ska dock inte
tillämpas.
En fråga om intrångsundersökning
får tas upp endast på yrkande
av innehavaren av kretsmönstret
eller den som på grund av licens
har rätt att utnyttja kretsmönstret.
Om rättegång inte är inledd, ska
yrkandet framställas skriftligen.
Innan ett beslut om undersökning
meddelas ska motparten ha
fått tillfälle att yttra sig. Domstolen
får dock omedelbart med4
Senaste lydelse 1998:1459.
5 Senaste lydelse 1998:1459.
annat har beslutats, om ett dröjsmål
skulle medföra risk för att
föremål eller handlingar som har
betydelse för utredning om intrånget
skaffas undan, förstörs
eller förvanskas.
I övrigt skall en fråga om intrångsundersökning
som uppkommer
då rättegång inte är inledd
handläggas på samma sätt
som om frågan uppkommit under
rättegång.
dela ett beslut som gäller till dess
annat har beslutats, om ett dröjsmål
skulle medföra risk för att
föremål eller handlingar som har
betydelse för utredning om intrånget
skaffas undan, förstörs
eller förvanskas.
I övrigt ska en fråga om intrångsundersökning
som uppkommer
då rättegång inte är inledd
handläggas på samma sätt
som om frågan uppkommit under
rättegång.
Prop. 2008/09:67
61
1. Denna lag träder i kraft den 1 april 2009.
2. Bestämmelserna i 9 c–9 f och 9 h §§ ska inte tillämpas när intrånget,
eller försöket eller förberedelsen till intrånget, har begåtts före ikraftträdandet.
Prop. 2008/09:67
62
2.8 Förslag till lag om ändring i växtförädlarrättslagen
(1997:306)
Härigenom föreskrivs1 i fråga om växtförädlarrättslagen (1997:306)
dels att 9 kap. 2, 3, 6–7 b och 8 §§ samt 12 kap. 2 § ska ha följande lydelse,
dels att det i lagen ska införas sex nya paragrafer, 9 kap. 5 a–5 f §§, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 kap.
2 §
På yrkande av innehavaren av
växtförädlarrätten eller den som på
grund av licens har rätt att utnyttja
växtsorten får allmän domstol vid
vite förbjuda den som gör intrång i
växtförädlarrätten att fortsätta
intrånget.
På yrkande av innehavaren av
växtförädlarrätten eller den som på
grund av licens har rätt att utnyttja
växtsorten får allmän domstol vid
vite förbjuda den som gör eller
medverkar till intrång i växtförädlarrätten
att fortsätta med det.
Bestämmelserna i första stycket
tillämpas också i fråga om försök
eller förberedelse till intrång.
3 §
Om käranden visar sannolika
skäl för att intrång i växtförädlarrätten
förekommer och om det
skäligen kan befaras att svaranden
genom att fortsätta intrånget förringar
värdet av ensamrätten till
växtsorten, får domstolen meddela
vitesförbud för tiden intill dess att
målet slutligt avgjorts eller något
annat har beslutats. Innan ett sådant
förbud meddelas skall
svaranden ha fått tillfälle att yttra
sig, om inte ett dröjsmål skulle
medföra risk för skada.
Ett förbud enligt första stycket
Om käranden visar sannolika
skäl för att intrång, eller medverkan
till intrång, i växtförädlarrätten
förekommer och om det
skäligen kan befaras att svaranden
genom att fortsätta intrånget, eller
medverkan till det, förringar värdet
av ensamrätten till växtsorten, får
domstolen meddela vitesförbud för
tiden intill dess att målet slutligt
avgjorts eller något annat har beslutats.
Innan ett sådant förbud
meddelas ska svaranden ha fått
tillfälle att yttra sig, om inte ett
dröjsmål skulle medföra risk för
skada.
Bestämmelserna i första stycket
tillämpas också i fråga om försök
eller förberedelse till intrång.
Ett förbud enligt första stycket
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om
säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter (EUT L 195, 2.6.2004, s. 16, Celex
32004L0048).
får meddelas endast om käranden
ställer säkerhet hos domstolen för
den skada som kan tillfogas
svaranden. Kan käranden inte
ställa sådan säkerhet, får domstolen
befria käranden från detta. I
fråga om slaget av säkerhet gäller
2 kap. 25 § utsökningsbalken.
Säkerheten skall prövas av domstolen,
om den inte har godkänts
av svaranden.
När målet avgörs skall domstolen
pröva om förbud som har
meddelats enligt första stycket
fortfarande skall bestå.
får meddelas endast om käranden
ställer säkerhet hos domstolen för
den skada som kan tillfogas
svaranden. Kan käranden inte
ställa sådan säkerhet, får domstolen
befria käranden från detta. I
fråga om slaget av säkerhet gäller
2 kap. 25 § utsökningsbalken.
Säkerheten ska prövas av domstolen,
om den inte har godkänts
av svaranden.
När målet avgörs ska domstolen
pröva om förbud som har meddelats
enligt första stycket fortfarande
ska bestå.
Prop. 2008/09:67
63
5 a §
Om sökanden visar sannolika
skäl för att någon har gjort ett
intrång i en växtförädlarrätt får
domstolen vid vite besluta att
någon eller några av dem som
anges i andra stycket ska ge
sökanden information om ursprung
och distributionsnät för de
varor eller tjänster som intrånget
gäller (informationsföreläggande).
Ett sådant beslut får meddelas på
yrkande av innehavaren av
växtförädlarrätten eller den som
på grund av licens har rätt att
utnyttja växtsorten. Det får bara
meddelas om informationen kan
antas underlätta utredning av ett
intrång som avser varorna eller
tjänsterna.
Skyldigheten att lämna information
omfattar den som
1. har gjort eller medverkat till
intrånget,
2. i kommersiell skala har förfogat
över en vara som intrånget
gäller,
3. i kommersiell skala har använt
en tjänst som intrånget gäller,
4. i kommersiell skala har tillhandahållit
en elektronisk kommunikationstjänst
eller en annan
tjänst som har använts vid intrånget,
eller
5. har identifierats av någon
Prop. 2008/09:67
64
som anges i 2–4 såsom delaktig i
tillverkningen eller distributionen
av en vara eller tillhandahållandet
av en tjänst som intrånget gäller.
Information om varors eller
tjänsters ursprung och distributionsnät
kan särskilt avse
1. namn på och adress till producenter,
distributörer, leverantörer
och andra som har innehaft
varorna eller tillhandahållit
tjänsterna,
2. namn på och adress till avsedda
grossister och detaljister,
och
3. uppgifter om hur mycket som
har producerats, levererats, mottagits
eller beställts och om vilket
pris som har bestämts för varorna
eller tjänsterna.
Bestämmelserna i första–tredje
styckena tillämpas också i fråga
om försök eller förberedelse till
intrång.
5 b §
Ett informationsföreläggande
får meddelas endast om skälen för
åtgärden uppväger den olägenhet
eller det men i övrigt som åtgärden
innebär för den som drabbas
av den eller för något annat motstående
intresse.
Skyldigheten att lämna information
enligt 9 kap. 5 a § omfattar
inte uppgifter vars yppande skulle
röja att uppgiftslämnaren eller
någon honom eller henne närstående
som avses i 36 kap. 3 § rättegångsbalken
har begått en brottslig
handling.
I personuppgiftslagen
(1998:204) finns bestämmelser
som begränsar hur mottagna
personuppgifter får behandlas.
Prop. 2008/09:67
65
5 c §
Ett beslut om informationsföreläggande
får meddelas av den
domstol där rättegång om intrånget
pågår. I övrigt gäller i
fråga om behörig domstol det som
föreskrivs i rättegångsbalken om
tvistemål som rör intrång. Det som
sägs i rättegångsbalken om inskränkning
av domstols behörighet
i fråga om tvist som ska tas upp i
annan ordning än inför domstol
ska dock inte tillämpas.
Om yrkandet om informationsföreläggande
riktar sig mot den
som är sökandens motpart i ett
mål om intrång, ska bestämmelserna
om rättegång som gäller för
det målet tillämpas. Beslut om
informationsföreläggande får
överklagas särskilt.
Om yrkandet om informationsföreläggande
riktar sig mot någon
annan än den som anges i andra
stycket, ska lagen (1996:242) om
domstolsärenden tillämpas. För
prövning av frågan får det även
hållas förhör enligt 37 kap. rättegångsbalken.
Domstolen får bestämma
att vardera parten ska
svara för sina rättegångskostnader.
Talan om utdömande av vite får
föras av den som har ansökt om
föreläggandet och ska handläggas
enligt reglerna i rättegångsbalken
om åtal för brott för vilket svårare
straff än böter inte är föreskrivet. I
samband med en sådan talan får
talan föras om nytt informationsföreläggande
.
5 d §
Den som på grund av bestämmelserna
i 9 kap. 5 a § andra
stycket 2–5 har förelagts att enligt
första stycket samma paragraf
lämna information har rätt till
skälig ersättning för kostnader och
besvär. Ersättningen ska betalas
av den som har framställt yrkandet
om informationsföreläggande.
Den som tillhandahåller en
elektronisk kommunikationstjänst
och som till följd av ett informationsföreläggande
har lämnat ut
information som avses i 6 kap. 20
§ lagen (2003:389) om elektronisk
kommunikation ska sända en
skriftlig underrättelse om detta till
den som uppgifterna gäller tidigast
efter en månad och senast
efter tre månader från det att informationen
lämnades ut. Kostnaden
för underrättelsen ersätts
enligt första stycket.
Prop. 2008/09:67
66
5 e §
Trots förbudet i 21 § personuppgiftslagen
(1998:204) får
personuppgifter om lagöverträdelser
som innefattar brott
enligt 9 kap. 1 § behandlas om
detta är nödvändigt för att ett
rättsligt anspråk ska kunna fastställas,
göras gällande eller försvaras.
5 f §
På yrkande av käranden får
domstolen, i mål om intrång,
ålägga den som har gjort eller
medverkat till intrånget att bekosta
lämpliga åtgärder för att sprida
information om domen i målet.
Bestämmelserna i första stycket
tillämpas också i fråga om försök
eller förberedelse till intrång.
6 §
Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet gör intrång i en växtförädlarrätt
skall betala skälig
ersättning för utnyttjandet av
växtsorten samt ersättning för den
ytterligare skada som intrånget har
medfört. När ersättningens storlek
bestäms skall hänsyn även tas till
det intresse som innehavaren av
växtförädlarrätten har av att intrång
inte görs och till övriga
Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet gör intrång i en växtförädlarrätt
ska betala skälig ersättning
för utnyttjandet av växtsorten
samt ersättning för den
ytterligare skada som intrånget har
medfört. När ersättningens storlek
bestäms ska hänsyn särskilt tas till
1. utebliven vinst,
2. vinst som den som har begått
intrånget har gjort,
Prop. 2008/09:67
67
omständligheter av annan än rent
ekonomisk betydelse.
Den som gör intrång i en växtförädlarrätt
utan uppsåt eller oaktsamhet
skall betala ersättning för
utnyttjandet av sorten, om och i
den utsträckning det är skäligt.
3. skada på växtsortens anseende
,
4. ideell skada, och
5. innehavarens intresse av att
intrång inte begås.
Den som gör intrång i en växtförädlarrätt
utan uppsåt eller oaktsamhet
ska betala ersättning för
utnyttjandet av sorten, om och i
den utsträckning det är skäligt.
Talan om ersättning får endast
avse skada under de fem senaste
åren innan talan väcktes. Om talan
inte förs inom den tid som nu har
sagts, är rätten till ersättning förlorad
.
Talan om ersättning får endast
avse skada under de fem senaste
åren innan talan väcktes. Om talan
inte förs inom den tiden, är rätten
till ersättning förlorad.
7 §2
På yrkande av den som har lidit
intrång i en växtförädlarrätt får
domstolen efter vad som är skäligt
till förebyggande av fortsatt intrång
besluta att sådant växtmaterial
som intrånget gäller skall
lämnas ut mot lösen till den som
har lidit intrånget eller förstöras
samt att ett föremål vars användande
skulle innebära intrång
skall på visst sätt ändras eller
förstöras. Vad som nu har sagts
gäller inte mot den som i god tro
har förvärvat materialet eller
särskild rätt till det och som inte
själv har gjort intrång i växtförädlarrätten
.
På yrkande av den som har lidit
intrång i en växtförädlarrätt får
domstolen, efter vad som är skäligt
, besluta att sådant växtmaterial
som intrånget gäller ska återkallas
från marknaden eller förstöras
eller att någon annan åtgärd ska
vidtas med det. Detsamma gäller i
fråga om hjälpmedel som har
använts eller varit avsett att användas
vid intrånget.
Trots det som sägs i första
stycket får domstolen, om det finns
synnerliga skäl, på yrkande besluta
att en innehavare av växtmaterial
som avses där ska få
förfoga över materialet mot skälig
ersättning och på skäliga villkor i
övrigt. Ett sådant beslut får meddelas
endast om innehavaren har
handlat i god tro.
Bestämmelserna i första och
andra styckena tillämpas också i
fråga om försök eller förberedelse
2 Senaste lydelse 2005:314.
Prop. 2008/09:67
68
Beslut som avses i denna paragraf
skall inte meddelas, om förverkande
eller åtgärd till förebyggande
av missbruk skall beslutas
enligt 1 a § eller enligt brottsbalken
.
till intrång.
Ett beslut om åtgärd enligt första
stycket får inte innebära att
den som har lidit intrång i en
växtförädlarrätt ska betala ersättning
till den som åtgärden riktas
mot.
Åtgärder enligt första stycket
ska bekostas av svaranden om det
inte finns särskilda skäl mot detta.
Ett beslut som avses i denna
paragraf ska inte meddelas, om
förverkande eller någon åtgärd till
förebyggande av missbruk ska
beslutas enligt 9 kap. 1 a § eller
enligt brottsbalken.
7 a §3
Om det skäligen kan antas att
någon har gjort ett intrång, får
domstolen för att bevisning skall
kunna säkras om intrånget besluta
att en undersökning får göras hos
denne för att söka efter föremål
eller handlingar som kan antas ha
betydelse för utredning om intrånget
(intrångsundersökning).
Om det skäligen kan antas att
någon har gjort eller medverkat till
ett intrång, får domstolen för att
bevisning ska kunna säkras om
intrånget besluta att en undersökning
får göras hos denne för att
söka efter föremål eller handlingar
som kan antas ha betydelse för en
utredning om intrånget (intrångsundersökning)
.
Ett beslut om intrångsundersökning får meddelas endast om skälen för
åtgärden uppväger den olägenhet eller det men i övrigt som åtgärden
innebär för den som drabbas av den eller för något annat motstående
intresse.
Bestämmelserna i första och
andra styckena tillämpas också i
fråga om försök och förberedelse
enligt 9 kap. 1 § andra stycket.
Bestämmelserna i första och
andra styckena tillämpas också i
fråga om försök eller förberedelse
till intrång.
7 b §4
Ett beslut om intrångs-undersökning
meddelas av den domstol
där rättegång som rör intrånget
pågår. Om rättegång inte är inledd,
gäller i fråga om behörig domstol
vad som är bestämt om tvistemål
som rör intrång. Vad som sägs i
rättegångsbalken om inskränkning
av domstols behörighet i fråga om
Ett beslut om intrångs-undersökning
meddelas av den domstol
där rättegång som rör intrånget
pågår. Om rättegång inte är inledd,
gäller i fråga om behörig domstol
det som föreskrivs i rättegångsbalken
om tvistemål som rör intrång.
Det som sägs i rättegångsbalken
om inskränkning av dom3
Senaste lydelse 1998:1460.
4 Senaste lydelse 1998:1460.
Prop. 2008/09:67
69
tvist som skall tas upp i annan
ordning än inför domstol skall
dock inte tillämpas.
En fråga om intrångsundersökning
får tas upp endast på yrkande
av innehavaren av växtförädlarrätten
eller den som på grund av
licens har rätt att utnyttja växtsorten
. Om rättegång inte är inledd,
skall yrkandet framställas
skriftligen.
Innan ett beslut om undersökning
meddelas skall motparten ha
fått tillfälle att yttra sig. Domstolen
får dock omedelbart meddela
ett beslut som gäller till dess
annat har beslutats, om ett dröjsmål
skulle medföra risk för att
föremål eller handlingar som har
betydelse för utredning om intrånget
skaffas undan, förstörs
eller förvanskas.
I övrigt skall en fråga om intrångsundersökning
som uppkommer
då rättegång inte är inledd
handläggas på samma sätt
som om frågan uppkommit under
rättegång.
stols behörighet i fråga om tvist
som ska tas upp i annan ordning
än inför domstol ska dock inte
tillämpas.
En fråga om intrångsundersökning
får tas upp endast på yrkande
av innehavaren av växtförädlarrätten
eller den som på grund av
licens har rätt att utnyttja växtsorten
. Om rättegång inte är inledd,
ska yrkandet framställas
skriftligen.
Innan ett beslut om undersökning
meddelas ska motparten ha
fått tillfälle att yttra sig. Domstolen
får dock omedelbart meddela
ett beslut som gäller till dess
annat har beslutats, om ett dröjsmål
skulle medföra risk för att
föremål eller handlingar som har
betydelse för utredning om intrånget
skaffas undan, förstörs
eller förvanskas.
I övrigt ska en fråga om intrångsundersökning
som uppkommer
då rättegång inte är inledd
handläggas på samma sätt
som om frågan uppkommit under
rättegång.
8 §5
Egendom som avses i 7 § får tas
i beslag, om det skäligen kan antas
att ett brott enligt 1 § har begåtts. I
fråga om ett sådant beslag tillämpas
reglerna om beslag i brottmål i
allmänhet.
Trots vad som sägs i första
stycket kan domstolen på yrkande
besluta att innehavare av material
som avses där skall få förfoga över
materialet mot skälig ersättning
och på skäliga villkor i övrigt.
Bestämmelserna i 7 § och i första
och andra styckena tillämpas
också i fråga om försök och förberedelse
enligt 1 § andra stycket.
Egendom som avses i 9 kap. 7 §
får tas i beslag, om det skäligen
kan antas att ett brott enligt 9 kap.
1 § har begåtts.
I fråga om ett
sådant beslag tillämpas reglerna
om beslag i brottmål i allmänhet.
Bestämmelserna i första stycket
tillämpas också i fråga om försök
eller förberedelse till intrång.
5 Ändringen innebär bl.a. att andra stycket upphävs.
Prop. 2008/09:67
70
12 kap.
2 §6
Vid intrång i en gemenskapens
växtförädlarrätt tillämpas bestämmelserna
i 9 kap. 1 och 1 a §§ om
ansvar och förverkande samt 7 a–7
h §§ om intrångsundersökning.
Vid intrång i en gemenskapens
växtförädlarrätt tillämpas bestämmelserna
i 9 kap. 1 och 1 a §§ om
ansvar och förverkande samt 7 a–7
h §§ om intrångsundersökning. I
övrigt gäller 9 kap. 2–7 §§ i den
mån inte något annat följer av
rådets förordning (EG) nr 2100/94
av den 27 juli 1994 om gemenskapens
växtförädlarrätt7. I dessa
fall ska det som sägs om intrång i
växtförädlarrätt gälla intrång i
gemenskapens växtförädlarrätt.
1. Denna lag träder i kraft den 1 april 2009.
2. Bestämmelserna i 9 kap. 5 a–5 d och 5 f §§ ska inte tillämpas när
intrånget, eller försöket eller förberedelsen till intrånget, har begåtts före
ikraftträdandet.
6 Senaste lydelse 2005:314.
7 EGT L 227, 1.9.1994, s.1 (Celex 31994R2100).
3 Ärendet och dess beredning
Prop. 2008/09:67
71
Immaterialrättsligt skydd är av grundläggande betydelse för att främja
innovation och kreativitet. Om det saknas effektiva medel för att skydda
immateriella rättigheter minskar intresset för innovation och nyskapande.
De medel som finns för att säkerställa skyddet för immateriella rättigheter
skiljer sig åt i EU:s medlemsstater.
Detta är bakgrunden till Europaparlamentets och rådets direktiv
2004/48/EG om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter,
som antogs den 29 april 2004 (EGT L 195, 2.6.2004, s. 16). Direktivet
finns, i svensk respektive engelsk version, som bilaga 1.
Direktivet publicerades i Europeiska unionens officiella tidning den 30
april 2004. Ändringar i direktivet publicerades den 2 juni 2004 och den
26 november 2004. Enligt direktivet skulle medlemsstaterna senast den
29 april 2006 ha satt i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar
som är nödvändiga för att följa detta direktiv. Svensk rätt uppfyller
redan direktivets krav i flera avseenden. I några avseenden saknas
dock svenska bestämmelser som motsvarar direktivets krav. Europeiska
gemenskapernas domstol har genom dom den 15 maj 2008 fastställt att
Sverige har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt direktivet
genom att inte inom den föreskrivna fristen anta alla de lagar och andra
författningar som är nödvändiga för att följa detsamma (mål C 341/07).
Direktivets syfte är att närma medlemsstaternas lagstiftningar till varandra
när det gäller säkerställandet av skyddet för immateriella rättigheter
för att på så sätt uppnå en hög, likvärdig och enhetlig skyddsnivå
för immateriella rättigheter på den inre marknaden.
I början av förhandlingarna skickades direktivförslaget för synpunkter
till berörda kretsar. Under förhandlingarna behandlades vidare direktivförslaget
i riksdagens EU-nämnd. Information lämnades också i riksdagens
lagutskott.
Genomförandet av direktivet i svensk rätt behandlades i en departementspromemoria
som utarbetades inom Justitiedepartementet under
2007, Civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område – genomförande
av direktiv 2004/48/EG (Ds 2007:19). I promemorian behandlades
och föreslogs även vissa andra frågor som inte direkt följer av direktivet
men som har nära samband med frågor som direktivet behandlar.
En sammanfattning av promemorian och promemorians lagförslag bifogas
som bilaga 2–3. Promemorians förslag har remissbehandlats. En
förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. Samtliga remissvar
och en remissammanställning finns tillgängliga i Justitiedepartementet
(dnr Ju2007/6426/L3).
I augusti 2006 gavs en utredare i uppdrag att redovisa utvecklingen
samt överväga och föreslå åtgärder när det gällde vissa upphovsrättsliga
frågor på Internet. Arbetet resulterade i departementspromemorian Musik
och film på Internet – hot eller möjlighet? (Ds 2007:29). Promemorian
innehöll ett lagförslag.
Det avsåg att en Internetleverantör skulle ges rätt
och skyldighet att under vissa förutsättningar säga upp ett abonnemang
som används för systematiska intrång i upphovsrätt och närstående
rättigheter. Lagförslaget behandlas i detta ärende. Promemorian innehöll
också förslag till andra åtgärder. Dessa frågor behandlas inte i detta lag
stiftningsärende. De bereds fortfarande inom regeringskansliet. Promemorians
lagförslag bifogas som bilaga 5. Promemorians förslag har
remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 6.
Samtliga remissvar och en remissammanställning finns tillgängliga i
Justitiedepartementet (dnr Ju2007/7778/L3).
Prop. 2008/09:67
72
I propositionen föreslås de ändringar som behövs för att genomföra
Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG om säkerställande av
skyddet för immateriella rättigheter. Härutöver föreslås vissa följdändringar
och lagändringar som har nära samband med de frågor som
direktivet behandlar. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april
2009.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 9 oktober 2008 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 7. Lagrådets yttrande finns i bilaga
8. Lagrådet har föreslagit vissa språkliga och redaktionella justeringar
och tillägg. Regeringen har i allt väsentligt följt Lagrådets förslag. Lagrådets
synpunkter har vidare föranlett vissa följdändringar. Lagrådets
synpunkter på förslagen behandlas i övervägandena (avsnitt 7.2.2, 8.2.3,
8.2.4 och 8.2.5) eller i anslutning till att enskilda bestämmelser kommenteras
i författningskommentaren. I propositionens lagförslag har
också vissa redaktionella ändringar gjorts jämfört med lagrådsremissens
lagförslag.
4 Huvuddragen i gällande rätt
4.1 Inledning
Immaterialrätten är den del av civilrätten som behandlar det rättsliga
skyddet för intellektuella prestationer och för kännetecken. Den immaterialrättsliga
regleringen ger ett skydd mot olika former av kopiering eller
efterbildning och mot annat obehörigt utnyttjande.
Utgångspunkten är att varje stat reglerar vilket skydd som ska gälla
där. På immaterialrättens område finns dock en rad internationella konventioner
och avtal där Sverige är part samt omfattande EG-rättsliga
regleringar. Detta beror främst på att författare och uppfinnare med flera
ofta behöver ett internationellt skydd för sina verk respektive uppfinningar
och att internationell handel kan hindras om det är alltför stora
skillnader i det skydd som olika stater tillhandahåller. På internationell
nivå finns således bl.a. regler som harmoniserar de materiella förutsättningarna
för immaterialrättsligt skydd och, i viss mån, det immaterialrättsliga
sanktionssystemet. Det finns också ett antal gemenskapsrättigheter,
dvs. autonoma och enhetliga rättigheter som har samma rättsverkan
i samtliga EU-stater och i princip uteslutande regleras i EG-förordningar
. Sådana gemenskapsrättigheter finns i fråga om varumärken,
mönster/formgivning och växtförädlarrätt. På gemenskapsnivå tillhandahålls
även ett rättsligt skydd för geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar.
Prop. 2008/09:67
73
Den immaterialrättsliga regleringen finns för svensk del i varumärkeslagen
(1960:644), lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och
konstnärliga verk, nedan kallad upphovsrättslagen, patentlagen
(1967:837), mönsterskyddslagen (1970:485), firmalagen (1974:156),
lagen (1992:1685) om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter,
nedan kallad kretsmönsterlagen, och växtförädlarrättslagen (1997:306).
Någon lag som föreskriver ett positivt skydd för geografiska beteckningar
och ursprungsbeteckningar finns däremot inte i Sverige. Sådana
beteckningar kan dock vara skyddade som kollektivmärken, se exempelvis
RÅ 2003 ref. 26. Av 2 § kollektivmärkeslagen (1960:645) följer att
de i sådana fall omfattas av varumärkeslagens sanktionssystem (se vidare
avsnitt 14.1 om särskilda beteckningar på jordbruksprodukter och livsmedel
m.m. som är skyddade inom den europeiska unionen).
Gemensamt för de immateriella rättigheterna är ensamrättskonstruktionen
. Regleringen är uppbyggd så att en närmare angiven person, som
har gett upphov till en viss prestation, får en ensamrätt att exploatera den.
En konstnär får alltså en viss ensamrätt att förfoga över det konstverk
han eller hon har skapat och en uppfinnare får en viss ensamrätt att industriellt
utnyttja sin uppfinning. Ensamrätten kan avse olika slags utnyttjande
av en prestation, exempelvis tillverkning, försäljning eller
uthyrning.
Den som utan rättighetshavarens samtycke vidtar en åtgärd som omfattas
av ensamrätten begår ett immaterialrättsintrång. Ett immaterialrättsintrång
kan exempelvis bestå i att en person utan upphovsmannens
samtycke tillverkar eller säljer upphovsrättsligt skyddade verk.
Vid ett immaterialrättsintrång kan såväl straffrättsliga som civilrättsliga
sanktioner komma i fråga. Vidare kan domstol besluta om vissa skydds och
säkerhetsåtgärder. I det följande redogörs för de grundläggande dragen
i nuvarande sanktionssystem. Därefter redovisas viss EG-rättslig
reglering som är av särskild betydelse i detta sammanhang. Slutligen
redogörs för vissa internationella konventioner och avtal.
4.2 Grundläggande drag i det svenska sanktionssystemet
Straffbestämmelser
I samtliga immaterialrättsliga lagar finns bestämmelser som innebär att
den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet gör intrång i en
immateriell ensamrätt döms till böter eller fängelse i högst två år (37 §
varumärkeslagen, 53 och 57 §§ upphovsrättslagen, 57 § patentlagen, 35 §
mönsterskyddslagen, 18 § firmalagen, 9 § kretsmönsterlagen och 9 kap.
1 § växtförädlarrättslagen). För försök eller förberedelse döms till ansvar
enligt 23 kap. brottsbalken. Straffansvaret är inte begränsat till den som
utfört intrånget, utan omfattar även andra som har främjat gärningen med
råd eller dåd (23 kap.
4 § första stycket brottsbalken).
Åklagare får väcka åtal för upphovsrättsintrång och för intrång enligt
kretsmönsterlagen om målsäganden anger brottet till åtal eller åtal är
påkallat från allmän synpunkt (59 § upphovsrättslagen respektive 9 §
kretsmönsterlagen). Enligt övriga immaterialrättsliga lagar krävs däremot
såväl att målsäganden anger brottet till åtal som att åtal av särskilda skäl
är påkallat från allmän synpunkt (37 § varumärkeslagen, 57 §
patentlagen, 35 § mönsterskyddslagen, 18 § firmalagen och 9 kap. 1 §
växtförädlarrättslagen).
Prop. 2008/09:67
74
Därutöver finns bl.a. straffbestämmelser i upphovsrättslagen som gäller
kringgående av tekniska åtgärder och avlägsnande eller ändring av elektronisk
information om rättighetsförvaltning (52 d–52 h och 57 a–57 b
§§).
Förverkande i brottmål
I de immaterialrättsliga lagarna finns särskilda bestämmelser om att bl.a.
egendom som har framställts eller importerats i strid mot den immaterialrättsliga
lagstiftningen, eller värdet av egendomen, och utbyte av sådant
brott ska förklaras förverkad om det inte är uppenbart oskäligt (37 a §
varumärkeslagen, 53 a § upphovsrättslagen, 57 a § patentlagen, 35 a §
mönsterskyddslagen, 18 a § firmalagen, 9 a § kretsmönsterlagen och
9 kap. 1 a § växtförädlarrättslagen). Där anges också att egendom som
har använts eller varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott får
förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga brott eller om det
annars finns särskilda skäl. I stället för egendomen får dess värde förklaras
förverkat. Regleringen är tillämplig såväl vid fullbordat intrång som
vid försök och förberedelse därtill. Den är också tillämplig vid brott
enligt upphovsrättslagen som gäller kringgående av tekniska åtgärder och
avlägsnande eller ändring av elektronisk information om rättighetsförvaltning
.
Dessutom är vissa andra bestämmelser om förverkande tillämpliga vid
alla typer av brott, exempelvis 36 kap. 3–4 §§ brottsbalken. Se vidare
prop. 2004/05:135.
Husrannsakan i brottmål
Bestämmelser om husrannsakan i brottsutredande syfte finns i 28 kap.
rättegångsbalken. Husrannsakan kan vara antingen reell eller personell,
dvs. avse antingen föremål eller personer.
Reell husrannsakan företas för att söka efter föremål som är
underkastade beslag eller för att utröna omständigheter som kan få betydelse
för utredning om brott. En sådan husrannsakan kan enligt 28 kap. 1
§ rättegångsbalken vidtas om det förekommer anledning att det har förövats
ett brott för vilket fängelse kan följa, vilket är fallet vid immaterialrättsintrång
.
I normalfallet krävs skälig misstanke mot en person för att en husrannsakan
ska få genomföras hos honom eller henne. Hos annan än den som
skäligen kan misstänkas för brottet får husrannsakan ske endast om
brottet förövats hos honom eller henne, om den misstänkte gripits där
eller om det annars förekommer synnerlig anledning att man genom
husrannsakan ska anträffa föremål som är underkastat beslag eller vinna
annan utredning om brottet.
Ett beslut om husrannsakan meddelas enligt 28 kap. 4 § rättegångsbalken
av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Om en husrannsakan
kan antas bli av stor omfattning eller medföra synnerlig olägenhet
för den hos vilken åtgärden vidtas, bör åtgärden inte vidtas utan rättens
förordnande.
Prop. 2008/09:67
75
Enligt 28 kap. 3 a § rättegångsbalken får husrannsakan beslutas endast
om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden
innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.
Beslag i brottmål
Bestämmelser om beslag finns i 27 kap rättegångsbalken. Enligt huvudregeln
i 1 § får ett föremål tas i beslag om det skäligen kan antas äga
betydelse för utredning om brott eller vara någon avhänt genom brott
eller på grund av brott förverkat. Beslag får dock beslutas endast om
skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden
innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse (se
27 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken). Vad som sägs om föremål
gäller i princip även skriftliga handlingar. I 2 och 3 §§ finns dock särskilda
regler som begränsar möjligheterna att beslagta skriftliga handlingar
och brev, telegram och andra försändelser.
I den immaterialrättsliga lagstiftningen finns därutöver särskilda bestämmelser
om beslag, se till exempel 41 § tredje stycket varumärkeslagen
och 59 § tredje stycket upphovsrättslagen. Enligt dessa bestämmelser
får även bl.a. egendom med avseende på vilken intrång föreligger tas
i beslag. Bestämmelserna är motiverade av att rättegångsbalkens regler
om beslag föreskriver att beslag kan läggas bl.a. på föremål som kan
”vara genom brott någon avhänt”. Om exemplar framställs olagligen har
målsäganden (innehavaren av den immateriella rättigheten) emellertid
inte någon äganderätt till de framställda exemplaren. Dessa kan därför
inte sägas vara avhända denne och den berörda beslagsregeln i rättegångsbalken
kan därför inte tillämpas (se t.ex. SOU 1956:25 s. 443).
Vitesförbud
Om ett immaterialrättsintrång har begåtts får domstol utfärda ett förbud
att fortsätta intrånget, vilket kan förenas med vite (se 37 b § varumärkeslagen
, 53 b § upphovsrättslagen, 57 b § patentlagen, 35 b § mönsterskyddslagen
, 15 § firmalagen, 9 b § kretsmönsterlagen och 9 kap. 2–3 §§
växtförädlarrättslagen). Det måste alltså ha skett ett intrång för att ett
vitesförbud ska kunna meddelas. Ett vitesförbud kräver emellertid inte att
käranden kan styrka vare sig uppsåt eller oaktsamhet hos den som gör
intrång. Det är tillräckligt att det i objektiv mening föreligger ett intrång.
Ett vitesförbud kan även meddelas interimistiskt, dvs. i avvaktan på
slutligt avgörande.
Förutsättningarna för ett sådant förbud är att det föreligger
sannolika skäl för intrång och att det skäligen kan befaras att
svaranden genom att fortsätta intrånget förringar värdet av kärandens
ensamrätt. Vidare krävs att käranden ställer säkerhet för det skadestånd
som han eller hon kan bli skyldig att betala, om det senare visar sig att
något intrång inte har ägt rum. Saknar käranden ekonomiska möjligheter
att ställa säkerhet kan dock han eller hon befrias från detta krav. Innan ett
vitesförbud meddelas ska svaranden ha fått tillfälle att yttra sig, om inte
ett dröjsmål skulle medföra risk för skada.
Prop. 2008/09:67
76
Vid sidan av nämnda reglering finns bl.a. en bestämmelse i upphovsrättslagen
som ger domstol en möjlighet att på talan av vissa myndigheter
vid vite förbjuda offentlig återgivning av ett verk om återgivandet är
kränkande för verket, det s.k. klassikerskyddet. Denna möjlighet till
vitesförbud gäller endast efter upphovsmannens död, se 51 § upphovsrättslagen.
Vidare finns det bestämmelser i 35 § varumärkeslagen och 15
§ firmalagen som gör det möjligt för domstolen att vid vite förbjuda bl.a.
användning av vilseledande varukännetecken respektive näringskännetecken.
En talan om vitesförbud kan föras separat eller tillsammans med
exempelvis en talan om skadestånd. I båda fallen gäller rättegångsbalkens
regler om talan i tvistemål. Det är också möjligt att föra en sådan
talan inom ramen för ett straffrättsligt förfarande. I sådana fall handläggs
frågan enligt bestämmelserna i 22 kap. rättegångsbalken om enskilt anspråk.
Åtgärder med olovliga exemplar m.m.
I samtliga immaterialrättsliga lagar finns bestämmelser som gör det möjligt
att i civilrättslig ordning ingripa mot bl.a. intrångsgörande egendom
(41 § varumärkeslagen, 55 och 57 §§ upphovsrättslagen, 59 § patentlagen
, 37 § mönsterskyddslagen, 20 § andra stycket firmalagen, 12 §
kretsmönsterlagen och 9 kap. 7 § växtförädlarrättslagen). Innebörden av
dessa bestämmelser är i korthet att den som vidtar en åtgärd som innebär
intrång i en immateriell ensamrätt får, om det anses skäligt, tåla att egendom
med viss anknytning till intrånget ändras, sätts i förvar, förstörs eller
mot lösen lämnas ut till den som har lidit intrånget. Syftet med åtgärderna
är att förebygga fortsatt kränkning av den immateriella rättigheten.
Dessa åtgärder, som är centrala i det immaterialrättsliga sanktionssystemet
, brukar benämnas skydds- eller säkerhetsåtgärder. Bestämmelserna
är tillämpliga även om intrånget inte är straffbart eller kan leda till
skadeståndsskyldighet. Det räcker att ett intrång i objektiv mening föreligger.
Åtgärderna är inte att anse som förverkande eller annan rättsverkan
av brott; här är närmast fråga om en speciell immaterialrättslig
rättsverkan (prop. 1993/94:122 s. 61 f. och prop. 1969:168 s. 241).
Den egendom som kan bli föremål för en skyddsåtgärd är sådan som
intrånget gäller, till exempel olovligt framställda exemplar.
Därutöver
kan skyddsåtgärder tillgripas avseende vissa hjälpmedel som har använts
eller har varit avsedda att användas vid framställningen av de olovliga
exemplaren.
En talan om skyddsåtgärd kan föras av den som lidit intrång, antingen
separat eller tillsammans med exempelvis en talan om skadestånd. I båda
fallen gäller rättegångsbalkens regler om talan i tvistemål. En rättighetshavare
har vidare möjlighet att föra talan om skyddsåtgärd inom ramen
för en talan om straffansvar för intrång. Då handläggs rättighetshavarens
anspråk enligt reglerna om enskilt anspråk i 22 kap. rättegångsbalken.
I brottmål kan den egendom som omfattas av skyddsåtgärderna enligt
särskilda bestämmelser i de immaterialrättsliga lagarna tas i beslag (se
ovan). Om talan om skyddsåtgärder i stället handläggs som ett tvistemål
kan reglerna i 15 kap. 3 § rättegångsbalken tillämpas för att säkerställa
sökandens rätt.
Prop. 2008/09:67
77
Skadestånd och kvarstad
Samtliga immaterialrättsliga lagar innehåller bestämmelser om att den
som har begått ett intrång ska ersätta den skada som har orsakats av gärningen
, se 38 § varumärkeslagen, 54 och 57 §§ upphovsrättslagen, 58 §
patentlagen, 36 § mönsterskyddslagen, 19 § firmalagen, 11 § kretsmönsterlagen
och 9 kap. 6 § växtförädlarrättslagen.
Enligt upphovsrättslagen gäller att den som olovligen utnyttjar något
som skyddas av annans ensamrätt ska betala skälig ersättning för utnyttjandet
. Detta gäller även vid intrång som sker i god tro. Sker intrånget
uppsåtligen eller av oaktsamhet har rättighetshavaren dessutom rätt till
ersättning för annan förlust än utebliven ersättning för utnyttjandet samt
för lidande eller annat förfång.
Enligt övriga immaterialrättsliga lagar gäller att den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet gör sig skyldig till intrång ska betala skälig ersättning
för utnyttjandet av rättigheten samt ersättning för den ytterligare skada
som intrånget har medfört. Vid bestämmande av skadeståndets storlek
ska hänsyn tas även till rättighetshavarens intresse av att intrång inte
begås och till övriga omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.
Om ett sådant intrång begås i god tro ska ersättning för utnyttjandet
utges om och i den mån det är skäligt.
Svensk rätt innehåller också bestämmelser om kvarstad, vilka syftar till
att säkerställa att intrångsgöraren verkligen betalar utdömt skadestånd.
I tvistemål gäller att om någon visar sannolika skäl för att han eller hon
har en fordran, som är eller kan antas bli föremål för rättegång och det
skäligen kan befaras att motparten genom att avvika, skaffa undan egendom
eller förfara på annat sätt undandrar sig att betala skulden, får domstol
förordna om kvarstad på så mycket av motpartens egendom att fordringen
kan antas bli täckt vid utmätning (15 kap. 1 § rättegångsbalken).
Motsvarande bestämmelse för brottmål återfinns i 26 kap. rättegångsbalken
.
Edition och syn
Om någon innehar en skriftlig handling som kan antas ha betydelse som
bevis, är han eller hon enligt 38 kap. 2 § rättegångsbalken skyldig att
förete den. Det ställs krav på bl.a. precisering av vilka dokument som
efterfrågas och vad dokumenten ska styrka, för att en svensk domstol ska
utfärda ett editionsföreläggande. Edition får alltså inte användas för att
efterforska bevis.
Dessutom gäller vissa undantag från editionsplikten,
bl.a. beträffande företagshemligheter.
Enligt huvudregeln kan edition endast komma i fråga efter att ett mål i
sak har inletts. Regleringen kompletteras dock av bestämmelserna i
41 kap. 1 § rättegångsbalken om bevisupptagning för framtida säkerhet.
Denna reglering innebär i korthet att bl.a. edition kan beslutas innan en
rättegång i sak har inletts, om det är fara för att bevisningen framledes
går förlorad eller endast med svårighet kan föras. Sådan edition får dock
inte användas för att vinna utredning om brott, exempelvis brottsligt
immaterialrättsintrång.
Prop. 2008/09:67
78
En domstol får förena ett editionsföreläggande med vite eller, om det
anses vara lämpligare, förordna att handlingen ska tillhandahållas genom
kronofogdemyndighetens försorg (38 kap. 2 § rättegångsbalken).
Beträffande andra föremål än skriftliga handlingar finns en liknande
reglering i 39 kap. 5 § rättegångsbalken, dvs. den som innehar ett föremål
som lämpligen kan flyttas till rätten och som kan antas ha betydelse som
bevis, kan åläggas att tillhandahålla den för syn. I rättegångsbalken finns
även bestämmelser om syn av fastigheter och andra föremål som inte
lämpligen kan flyttas till rätten, se 39 kap. 1 § rättegångsbalken.
Intrångsundersökning
I den immaterialrättsliga lagstiftningen finns bestämmelser om s.k. intrångsundersökning
(se 41 a–41 h §§ varumärkeslagen, 56 a–56 h §§
upphovsrättslagen, 59 a–59 h §§ patentlagen, 37 a–37 h §§ mönsterskyddslagen
, 20 a–20 h §§ firmalagen, 12 a–12 § kretsmönsterlagen och
9 kap. 7 a–7 h §§ växtförädlarrättslagen). Bestämmelserna innebär att en
rättighetshavare i ett civilrättsligt förfarande kan begära att det görs en
undersökning för att säkra bevis hos den som på goda grunder misstänks
för att ha gjort intrång eller för försök eller förberedelse till intrång. Allmän
domstol kan besluta om intrångsundersökning om det skäligen kan
antas att någon har gjort intrång. Vid undersökningen får föremål och
handlingar som kan antas ha betydelse för utredning om intrånget eftersökas.
På samma sätt som gäller i fråga om beslag eller husrannsakan
enligt rättegångsbalken får beslut om intrångsundersökning endast meddelas
om skälen för åtgärden uppväger den olägenhet eller det men i
övrigt som åtgärden innebär för den som drabbas av den eller för något
annat motstående intresse. Det krävs vidare att sökanden ställer säkerhet
för den skada som kan tillfogas motparten. Saknar sökanden förmåga att
ställa säkerhet får domstolen dock befria sökanden från detta krav. Ett
beslut om intrångsundersökning verkställs av kronofogdemyndigheten.
4.3 EG-rättsliga regleringar
4.3.1 EG-förordningar
Tullmyndigheternas ingripanden
Sedan den 1 juli 2004 gäller rådets förordning (EG) nr 1383/2003 av den
22 juli 2003 om tullmyndigheternas ingripande mot varor som misstänks
göra intrång i vissa immateriella rättigheter och om vilka åtgärder som
ska vidtas mot varor som gör intrång i vissa immateriella rättigheter.
Denna förordning innehåller, som titeln antyder, bl.a. bestämmelser om
att tullmyndigheterna ska ingripa mot varor som misstänks göra intrång i
någons immateriella rättighet.
Varor som befunnits göra intrång i en immateriell rättighet får enligt
förordningen inte införas på gemenskapens tullområde, övergå till fri
omsättning, avlägsnas från gemenskapens tullområde, exporteras, återexporteras,
hänföras till ett suspensivt arrangemang, eller läggas upp i en
frizon eller ett frilager (artikel 16). Utan att det påverkar tillämpningen av
andra rättsmedel som står rättighetshavaren till buds ska medlemsstaterna
enligt artikel 17 dessutom vidta de åtgärder som är nödvändiga för att
göra det möjligt för de behöriga myndigheterna att a) i överensstämmelse
med tillämpliga bestämmelser i nationell lagstiftning förstöra varor som
befunnits göra intrång i en immateriell rättighet eller placera dem utanför
handelsflödet på ett sätt som eliminerar skadan för rättighetshavaren,
utan kompensation av något slag och, såvida inte annat anges i den
nationella lagstiftningen, utan kostnad för statskassan, och b) med avseende
på dessa varor vidta alla andra åtgärder som har till resultat att de
berörda personerna faktiskt berövas den ekonomiska vinningen av
transaktionen. I bestämmelsen tilläggs att enbart avlägsna de varumärken
som utan tillstånd har anbringats på de varumärkesförfalskade varorna
endast i undantagsfall ska anses faktiskt beröva de berörda personerna
ekonomisk vinning av transaktionen samt att varor som befinns göra
intrång i en immateriell rättighet får överlåtas till statskassan.
Prop. 2008/09:67
79
Gemenskapsvarumärken
Rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken
innehåller bestämmelser om varumärken med ett enhetligt
skydd och enhetlig verkan inom gemenskapens hela territorium.
Förordningen innehåller bl.a. bestämmelser om domstols behörighet, om
påföljder och om vilket lands lag som ska tillämpas i frågor som inte
regleras i förordningen, se artiklarna 91- 103.
Vid intrång i ett gemenskapsvarumärke är principen, enligt artikel 14,
att nationell lagstiftning om varumärkesintrång ska tillämpas med vissa
tillägg som föreskrivs i förordningen (se prop. 1995/96:26 s. 26 f.). Om
det inte finns särskilda skäl mot detta ska domstolen förbjuda den som
gör intrång – eller riskerar att göra intrång – att fortsätta med det. Domstolen
ska dessutom vidta sådana åtgärder som finns i nationell rätt för att
säkerställa att ett sådant förbud efterlevs (artikel 98.1). I övriga
hänseenden ska domstolen i intrångssituationer tillämpa den lagstiftning
som gäller i landet där intrånget eller de handlingar som skulle kunna
innebära intrång begicks (artikel 98.2) Att interimistiska åtgärder kan
begäras framgår av artikel 99.
Gemenskapsformgivning
Rådets förordning (EG) nr 6/2002 av den 12 december 2001 om gemenskapsformgivning
innehåller bestämmelser om formgivning (mönster)
med ett enhetligt skydd och enhetlig verkan inom gemenskapens hela
territorium.
Förordningen innehåller bl.a. bestämmelser om domstols
behörighet, om påföljder och om vilket lands lag som ska tillämpas beträffande
vissa frågor som inte regleras i förordningen, se exempelvis
artiklarna 88 och 90.
Vid intrång i en gemenskapsformgivning är principen att nationell lagstiftning
om intrång i formgivning ska tillämpas med vissa tillägg som
föreskrivs i förordningen om gemenskapsformgivning Pro
(prop.2003/04:177). Finner domstolen att svaranden har begått ett intrång
– eller skapat fara för ett intrång – i rätten till en gemenskapsformgivning
ska den, om det inte finns särskilda skäl mot det, vidta vissa sanktionsåtgärder
(artikel 89). Domstolen ska, om det inte finns särskilda skäl mot
detta, enligt artikel 89.1.a förbjuda den som gör intrånget att fortsätta
med det. Vidare ska domstolen enligt artikel 89.1.b, om inte särskilda
skäl mot det föreligger, besluta om beslag av de intrångsgörande
produkterna samt av material och utrustning som använts för att tillverka
sådana produkter. Slutligen ska domstolen enligt artikel 89.1.c meddela
annan påföljd som är lämplig med hänsyn till omständigheterna och som
föreskrivs i lagstiftningen i den medlemsstat där intrånget har ägt rum.
Domstolen ska dessutom enligt artikel 89.2 vidta sådana åtgärder som
finns i nationell rätt för att säkerställa att de redan nämnda åtgärderna
efterlevs. Att interimistiska åtgärder kan begäras och beslutas om framgår
av artikel 90.
p. 2008/09:67
80
Gemenskapens växtförädlarrätt
Rådets förordning (EG) nr 2100/94 av den 27 juli 1994 om gemenskapens
växtförädlarrätt innehåller bestämmelser om växtförädlarrätt
med ett enhetligt skydd och enhetlig verkan inom gemenskapens hela
territorium. Förordningen innehåller också bestämmelser om domstols
behörighet, se artiklarna 101 och 102.
Vid intrång i en gemenskapens växtförädlarrätt kan domstol, enligt
artikel 94, förbjuda intrångsgöraren att fortsatta intrånget och/eller ålägga
intrångsgöraren att betala rimlig ersättning. Om intrånget har begåtts
uppsåtligen eller av försumlighet kan intrångsgöraren även åläggas att
ersätta rättsinnehavaren för eventuell ytterligare skada som uppstått på
grund av åtgärden i fråga. Vid ringa försumlighet kan dock sådana krav
sänkas i förhållande till graden av ringa försumlighet, dock inte i sådan
utsträckning att de blir lägre än den fördel som den överträdande parten
haft till följd av överträdelsen. Om intrångsgöraren genom överträdelsen
uppnått en vinst på bekostnad av rättighetshavaren eller en licensinnehavare,
ska dock domstolen tillämpa nationell lagstiftning, inklusive
internationell privaträtt, i fråga om ersättning (artikel 97.1). Detta har
ansetts innebära att nationell rätt gäller i fråga om skadeståndets beräkning
(prop. 1995/96:177 s.
15).
Bestämmelser om skadestånd vid intrång under perioden mellan
offentliggörandet av ansökan om gemenskapens växtförädlarrätt och
beviljandet av denna finns i artikel 95. Preskription regleras i artikel 96.
Slutligen gäller, enligt artikel 107, att medlemsstaterna ska vidta alla
nödvändiga åtgärder för att säkerställa att samma bestämmelser tillämpas
för att sanktionera överträdelser av gemenskapens växtförädlarrätt som
de som tillämpas vid överträdelser av motsvarande former av nationell
äganderätt. Denna bestämmelse har dock, till skillnad från liknande bestämmelser
i förordningen om gemenskapsvarumärken och i förordningen
om gemenskapsformgivning, ansetts vara begränsad till att endast
omfatta straffrättsliga påföljder (prop. 1995/96:177 s. 15).
Geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar Prop. 2008/09:67
81
Inom den europeiska gemenskapen finns ett antal förordningar som ger
ett gemenskapsrättsligt skydd för vissa beteckningar på jordbruksprodukter
och livsmedel. Beteckningarna används för geografiskt ursprung på
produkterna eller är på något annat sätt starkt kopplade just till vissa
produkter. I rådets förordning (EG) nr 510/2006 av den 20 mars 2006 om
skydd av geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter
och livsmedel ges skydd för beteckningar som avser
geografiskt ursprung på dessa produkter. Förordningen ska inte tillämpas
på spritdrycker och vinprodukter (artikel 1.1). Skyddet uppkommer
genom registrering. Ansökan, som bara får göras av en grupp, ska om
den avser ett geografiskt område inom en stat ges in till en särskild myndighet
i den staten. Själva registreringen sker hos kommissionen.
Registreringen ska offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning
. Registrerade beteckningar skyddas exempelvis mot direkt eller
indirekt kommersiellt bruk av den skyddade beteckningen för produkter
som inte omfattas av registreringen, om dessa produkter är jämförbara
med de produkter som har registrerats eller bruket av den skyddade beteckningen
innebär att dess anseende utnyttjas (artikel 13.1.a). I förordningen
finns inte några bestämmelser om sanktioner. I ingressen (skäl
12) anges att Avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter
(Trips-avtalet, 1994, som ingår i bilaga 1 C till avtalet om upprättande av
Världshandelsorganisationen) innehåller närmare bestämmelser om
tillgång till immateriella rättigheter, deras förvärv, omfattning och upprätthållande
samt hur de ska efterlevas.
Enligt rådets förordning (EG) nr 509/2006 av den 20 mars 2006 om
garanterade traditionella specialiteter av jordbruksprodukter och livsmedel
kan en grupp ansöka om registrering på gemenskapsnivå av en
garanterad traditionell specialitet. Registreringen handhas av
kommissionen och ska offentliggöras i Europeiska unionens officiella
tidning. Registrerade benämningar ska skyddas mot allt bruk som sannolikt
kommer att vilseleda konsumenten, bland annat bruk som antyder att
en jordbruksprodukt eller ett livsmedel är en ”garanterad traditionell
specialitet” (artikel 17.2). Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som
behövs för att säkerställa lagligt skydd mot missbruk eller vilseledande
bruk av beteckningen ”garanterad traditionell specialitet” (artikel 17.1).
Enligt rådets förordning (EG) nr 1493/1999 av den 17 maj 1999 om
den gemensamma organisationen av marknaden för vin skyddas vissa
beteckningar avseende vin på gemenskapsnivå. Skyddet förutsätter inte
någon registrering utan ger vissa rättigheter på grundval av geografiskt
ursprung. Produkter vars beteckningar eller presentation inte överensstämmer
med bestämmelserna i förordningen får varken innehas för
saluföring eller släppas ut på gemenskapsmarknaden eller exporteras.
Rådets förordning (EG) nr 479/2008 av den 29 april 2008 om den
gemensamma organisationen av marknaden för vin, om ändring i förordningarna
(EG) nr 1493/1999, (EG) nr 1782/2003, (EG) nr 1290/2005 och
(EG) nr 3/2008 samt om upphävande av förordningarna (EEG) nr
2392/86 och (EG) nr 1493/1999 är avsedd att ersätta den tidigare förordningen
på detta område. Enligt den nya förordningen krävs en registrering
för skydd för ursprungsbeteckningar och geografiska beteck
ningar. Registreringen ska hanteras av kommissionen efter ett förberedande
nationellt förfarande. Registrerade beteckningar skyddas mot
kommersiellt bruk och viss annan användning av de skyddade beteckningarna
. Förordningen tillämpas från och med den 1 augusti 2008. Bestämmelserna
om skydd för beteckningarna ska dock tillämpas först från
och med den 1 augusti 2009.
Prop. 2008/09:67
82
Skyddet för vissa beteckningar avseende sprit reglerades fram till och
med den 19 maj 2008 i rådets förordning (EG) nr 1576/89 av den 29 maj
1989 om allmänna bestämmelser för definition, beskrivning och presentation
av spritdrycker. Enligt förordningen, som ändrades enligt Europaparlamentets
och rådets förordning nr 3378/94 av den 22 december 1994,
(artikel 11.a), skulle medlemsstaterna förhindra att en geografisk benämning
som identifierar produkter som omfattas av förordningen användes
inom gemenskapen för en produkt som inte har sitt ursprung på den plats
som den geografiska beteckningen hänvisar till. Skyddet förutsatte inte
någon registrering. Förordningen är nu ersatt av Europaparlamentets och
rådets förordning (EG) nr 110/2008 av den 15 januari 2008 om definition,
beskrivning, presentation och märkning av, samt skydd av geografiska
beteckningar för, spritdrycker, samt om upphävande av rådets förordning
(EEG) nr 1576/89. Den förordningen ska tillämpas från och med
den 20 maj 2008. Enligt den nya förordningen krävs en registrering för
att skyddet ska gälla. Registreringen hanteras av kommissionen. De registrerade
beteckningarna skyddas mot användning i kommersiellt syfte
när det gäller produkter som inte omfattas av registreringen samt mot
viss annan användning av beteckningarna.
4.3.2 EG-direktiv
Direktiv 87/54/EEG
Rådets direktiv 87/54/EEG av den 16 december 1986 om rättsligt skydd
för kretsmönster i halvledarprodukter innehåller bl.a. vissa bestämmelser
som har betydelse för möjligheterna att tillgripa sanktioner vid intrång i
kretsmönster i halvledarprodukter.
Enligt artikel 5.6 ska en person som vid förvärvandet av en halvledarprodukt
inte vet, eller inte har skälig anledning att anta, att produkten är
skyddad av en ensamrätt meddelad av en medlemsstat i enlighet med
detta direktiv, inte hindras att kommersiellt utnyttja produkten ifråga.
Beträffande handlingar som utförs efter det att personen ifråga fått
kännedom om eller fått skälig anledning att anta att halvledarprodukten
är skyddad, ska emellertid medlemsstaterna tillse att en domstol, på
yrkande av rättighetshavaren, kan utdöma skälig ersättning i enlighet
med gällande nationell lag.
Dessa bestämmelsers genomförande i svensk rätt behandlas i prop.
1992/93:48 s. 59 f.
Direktiv 91/250/EEG Prop. 2008/09:67
83
Rådets direktiv 91/250/EEG av den 14 maj 1991 om rättsligt skydd för
datorprogram innehåller bl.a. vissa bestämmelser som syftar till att säkerställa
skyddet för datorprogram.
Enligt artikel 7.1 ska medlemsstaterna i enlighet med sin nationella
lagstiftning besluta om ”lämpliga åtgärder” mot personer som omsätter
eller för kommersiella ändamål innehar ett datorprogram eller ett hjälpmedel
vars enda syfte är att underlätta att en teknisk anordning som har
anbringats för att skydda ett datorprogram avlägsnas eller kringgås utan
tillstånd.
Varje kopia av ett datorprogram som medför intrång i upphovsrätten
ska, enligt artikel 7.2, kunna tas i beslag i enlighet med lagstiftningen i
den berörda medlemsstaten. Medlemsstaterna får även införa bestämmelser
om beslag av hjälpmedel vars enda syfte är att underlätta att en teknisk
anordning som har anbringats för att skydda ett datorprogram avlägsnas
eller kringgås utan tillstånd.
Dessa bestämmelsers genomförande i svensk rätt behandlas i prop.
1992/93:48 s. 131 f.
Direktiv 96/9/EG
Europaparlamentets och rådets direktiv 96/9/EG av den 11 mars 1996 om
rättsligt skydd för databaser innehåller en allmän bestämmelse om att
medlemsstaterna ska föreskriva ändamålsenliga sanktioner mot intrång i
sådana rättigheter som avses i detta direktiv (artikel 12). Bestämmelsens
genomförande i svensk rätt behandlas i prop. 1996/97:111 s. 42 f.
Direktiv 2001/29/EG
Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001
om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter
i informationssamhället innehåller bl.a. bestämmelser som syftar
till att säkerställa skyddet för upphovsrättsligt skyddade verk.
Enligt artiklarna 6-7 ska medlemsstaterna ge ett tillfredsställande rättsligt
skydd för vissa tekniska åtgärder, bl.a. kopieringsspärrar, och beträffande
information om rättighetsförvaltning.
Enligt artikel 8 ska medlemsstaterna se till att det finns lämpliga sanktioner
och möjligheter att vidta rättsliga åtgärder i fråga om intrång i de
rättigheter och skyldigheter som fastställs i detta direktiv samt vidta alla
åtgärder som krävs för att säkerställa att dessa sanktioner och möjligheter
att vidta rättsliga åtgärder tillämpas. Sanktionerna ska vara effektiva,
proportionella och avskräckande.
Varje medlemsstat ska dessutom vidta
de åtgärder som krävs för att säkerställa att rättsinnehavare, vilkas intressen
berörs av en intrångshandling som utförs inom dess territorium, kan
föra talan om skadestånd och/eller begära föreläggande samt, i tillämpliga
fall, föra talan om beslag av det material som använts vid intrånget
och även av sådana anordningar, produkter eller komponenter som avses
i regleringen om tekniska åtgärder. Medlemsstaterna ska också se till att
rättsinnehavare har möjlighet att begära ett föreläggande gentemot
mellanhänder vars tjänster utnyttjas av en tredje part för att begå intrång i
en upphovsrätt eller närstående rättighet.
Prop. 2008/09:67
84
Dessa bestämmelsers genomförande i svensk rätt behandlas i prop.
2004/05:110 s. 285 f. respektive s. 331 f.
4.4 Vissa internationella konventioner
4.4.1 Pariskonventionen
Pariskonventionen för industriellt rättsskydd (PK), som tillkom år 1883,
är den grundläggande internationella överenskommelsen om skydd för
bl.a. patent, varumärken, firma och mönster. Till konventionen är Sverige
och ytterligare drygt 150 stater anslutna. Pariskonventionen innehåller
bl.a. ett antal bestämmelser om minimiskydd.
Enligt artikel 9 ska varor som är märkta med någon annans skyddade
varumärke eller firma kunna beslagtas vid gränskontroll. Motsvarande
ska enligt artikel 10 gälla även i andra fall där någon direkt eller indirekt
lämnar falska uppgifter om varans kommersiella ursprung. Enligt artikel
10ter ska de kontraktsslutande staterna även tillhandahålla andra effektiva
rättsmedel mot nyss nämnda åtgärder. Artikeln innehåller också
bestämmelser om branschorganisationers rätt att företräda rättighetshavaren
i sådana processer.
4.4.2 Bernkonventionen
Bernkonventionen tillkom år 1886 och har sedan dess genomgått flera
revisioner, den senaste i Paris år 1971. Sverige anslöt sig till konventionen
redan år 1904 och har sedan dess ratificerat de därefter antagna
texterna. För svensk del gäller alltså den version som antogs i Paris år
1971. För närvarande är cirka 150 stater anslutna till Bernkonventionen.
Konventionen innehåller främst minimibestämmelser om vilka
förfoganden som tillkommer upphovsmannen till ett skyddat verk. I
konventionen finns dock även vissa bestämmelser som är av betydelse
vid ingripanden mot intrång.
Enligt artikel 15 ska den vars namn eller allmänt kända pseudonym på
sedvanligt sätt förekommer på verket presumeras vara upphovsman. Där
finns även en motsvarande presumtion för skapare av filmer. Regleringen
innehåller dessutom bestämmelser om vem som kan företräda upphovsmannen
när denne är okänd.
Konventionen innehåller också bestämmelser om att det enligt nationell
lagstiftning ska vara möjligt att beslagta intrångsgörande egendom
(artiklarna 13.3 och 16).
4.4.3 Trips-avtalet
I samband med att Världshandelsorganisationen (World Trade Organisation
, WTO) bildades år 1994 antogs en immaterialrättslig överenskommelse,
Avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter. Avtalet
är känt som Trips-avtalet och omfattar för närvarande ca 150 länder.
Avtalet har ratificerats av Sverige och trädde i kraft år 1996. Även den
Europeiska gemenskapen är part till avtalet. Trips-avtalet (som bl.a. finns
publicerat i prop. 1994/95:35 del C s. 103 f.) innehåller 73 artiklar uppdelade
på sju delar som i sin tur är uppdelade i avsnitt.
Prop. 2008/09:67
85
Av intresse för detta ärende är främst del III, som handlar om säkerställande
av skyddet för immateriella rättigheter. Denna del är i sin tur
uppdelad i fem avsnitt. Det första avsnittet innehåller en artikel med
vissa allmänna skyldigheter. Av artikeln följer bl.a. att staterna ska ha
regler som gör det möjligt att vidta effektiva åtgärder mot intrång. Åtgärderna
ska vara ändamålsenliga för att förebygga intrång samt avskräcka
från vidare intrång (artikel 41.1). Förfarandena vid immaterialrättsliga
intrång ska inte vara onödigt komplicerade, kostsamma eller medföra
oskäliga tidsfrister eller omotiverade dröjsmål (artikel 41.2). Avtalet
innebär inte någon skyldighet att inrätta en från den övriga rättsordningen
skild ordning för säkerställande av immateriella rättigheter.
Avsnitt 2 tar upp de förfaranden och rättsmedel som ska finnas mot intrång
antingen i civilrättslig eller administrativ form. Artikel 43 handlar
om bevisning, artikel 44 om förbud och artikel 45 om skadestånd. I artikel
46 finns bestämmelser om andra rättsmedel. Här anges bl.a. att de
rättsliga myndigheterna ska vara behöriga att besluta att varor som gjort
intrång ska avlägsnas från marknaden eller förstöras. Vidare ska även
kunna beslutas att material och redskap som använts vid framställning av
de intrångsgörande varorna ska avlägsnas från marknaden. I artikel 47
finns bestämmelser om rätt till information. Enligt artikeln får medlemmarna
föreskriva att de rättsliga myndigheterna ska vara behöriga att
ålägga den som gör intrång att underrätta rättighetshavaren om
identiteten hos tredje man som tagit del i framställningen och
distributionen av de intrångsgörande varorna eller tjänsterna och om
dessas distributionskanaler.
Avsnitt 3 behandlar interimistiska åtgärder, avsnitt 4 behandlar särskilda
krav i samband med gränsåtgärder och avsnitt 5 behandlar straffrättsliga
förfaranden.
Trips-avtalets bestämmelser om interimistiska åtgärder finns i artikel
50.
Artikeln gäller i första hand de rättsliga instansernas handläggning
(artikel 50.1). Huvudregeln om interimistiska åtgärder innebär att de
rättsliga myndigheterna ska ha behörighet att snabbt och effektivt besluta
om åtgärder för att förebygga att intrång görs i immaterialrätterna (artikel
50.1.a) och för att bevara bevisning av betydelse för det påstådda intrånget
(artikel 50.1.b). I förekommande fall och särskilt om fara är i
dröjsmål ska myndigheterna vara behöriga att utan hörande av motparten
besluta om åtgärden (artikel 50.2). Särskilt gäller detta om ett dröjsmål
kan antas vålla rättighetshavaren oersättlig skada eller när bevisning
löper uppenbar risk att förstöras.
I artikel 50.3 finns procedurregler som innebär att myndigheterna får
avkräva en sökande skälig bevisning om att han är rättighetshavare och
om att intrång förekommer. Enligt bestämmelsen får också säkerhet för
den skada som kan tillfogas motparten krävas av sökanden. Enligt artikel
50.5 är det dessutom möjligt för den verkställande myndigheten att avkräva
sökanden ytterligare information för verkställigheten.
I artiklarna 50.4 och 50.6 finns ytterligare procedurregler som syftar
till att säkerställa motpartens rätt och som bl.a. innebär att motparten ska
få tillfälle att yttra sig senast efter verkställigheten av ett interimistiskt
förordnande och att åtgärder som gjorts med stöd av förordnandet ska
upphöra att gälla om inte ett förfarande i sak inleds inom rimlig tid. Om
förordnandet visar sig vara oberättigat har myndigheterna, enligt artikel
50.7, rätt att bestämma om skadestånd till motparten som på ett lämpligt
sätt ersätter denne.
Prop. 2008/09:67
86
4.4.4 WCT och WPPT
På upphovsrättens område antogs i december 1996 två nya konventioner,
vid en diplomatkonferens inom ramen för Världsorganisationen för den
intellektuella äganderätten (World Intellectual Property Organisation,
Wipo). Den ena konventionen reglerar upphovsrätten och brukar benämnas
WCT (Wipo Copyright Treaty eller Wipo-fördraget om upphovsrätt).
Den andra reglerar vissa till upphovsrätten närstående rättigheter, nämligen
skyddet för sångare, musiker eller andra utövande konstnärer när
det gäller ljudupptagningar av deras framföranden t.ex. på CD-skivor och
skyddet för producenter av ljudupptagningar (fonogram), dvs. skivbolag
m.fl., och brukar benämnas WPPT (Wipo Performances and Phonograms
Treaty eller Wipo-fördraget om framföranden och fonogram). Båda dessa
konventioner syftar till att uppdatera skyddet av upphovsrätten, och de
till upphovsrätten närstående rättigheterna, till den digitala utvecklingen.
Envar av konventionerna har hittills ratificerats av drygt sextio stater och
har därmed trätt i kraft. WCT trädde i kraft den 6 mars 2002 och WPPT
den 20 maj 2002. Avsikten är att medlemsstaterna i EU och EU ska tillträda
fördragen samordnat genom att samtidigt deponera sina ratifikationsinstrument
hos Wipo så snart som samtliga EU:s medlemsstater har
genomfört Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG om harmonisering
av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i
informationssamhället (upphovsrätts-direktivet). Sverige har alltså inte
ännu tillträtt fördragen.
Konventionerna innehåller bl.a. bestämmelser om att staterna ska vidta
nödvändiga åtgärder för att tillämpa konventionen och se till att deras
lagstiftning möjliggör effektiva åtgärder mot intrång, inklusive snabba
åtgärder för att förhindra intrång och sanktioner som avskräcker från
ytterligare intrång (artikel 14 WCT respektive artikel 23 WPPT). I konventionerna
finns även bestämmelser om skydd för vissa tekniska åtgärder
, bl.a. kopieringsspärrar, och beträffande information om rättighetsförvaltning
(artiklarna 11-12 WCT respektive 18-19 WPPT).
5 Europaparlamentets och rådets direktiv om
säkerställande av skyddet för immateriella
rättigheter
Prop. 2008/09:67
87
5.1 Inledning
Direktivet är indelat i fem kapitel och innehåller sammanlagt 22 artiklar.
Till detta kommer 32 skäl i direktivets ingress.
Direktivets första kapitel innehåller bestämmelser om syfte (artikel 1)
och tillämpningsområde (artikel 2).
I det andra kapitlet finns bestämmelser om diverse åtgärder, förfaranden
och sanktioner. Det kapitlet är i sin tur uppdelat i sju avsnitt. Det
första avsnittet, som har rubriken allmänna bestämmelser, innehåller
bestämmelser om allmänna skyldigheter för medlemsstaterna (artikel 3),
om vilka personer som har rätt att begära tillämpning av direktivets åtgärder
, förfaranden och sanktioner (artikel 4) och om vem som ska presumeras
vara rättighetshavare i vissa fall (artikel 5). Avsnitt 2 handlar om
bevisning och innehåller bestämmelser om edition och syn (artikel 6)
samt s.k. intrångsundersökning (artikel 7). I avsnitt 3 återfinns en bestämmelse
om rätt till information. Enligt bestämmelsen kan vissa
aktörer åläggas att ge rättighetshavaren information om de intrångsgörande
varornas eller tjänsternas ursprung och distributionsnät (artikel
8). I avsnitt 4 (artikel 9) finns bestämmelser om interimistiska åtgärder
och säkerhetsåtgärder, bl.a. interimistiska förbudsförelägganden, beslag
och kvarstad. Det femte avsnittet gäller åtgärder efter beslut i sakfrågan.
Där finns bestämmelser om förbudsförelägganden (artikel 11) och om
vad som ska hända med intrångsgörande varor etc. när det har
konstaterats att ett intrång föreligger (artiklarna 10 och 12). I avsnitt 6
regleras skadestånd (artikel 13) och rättegångskostnader (artikel 14).
Bestämmelser om offentliggörande av domstolsavgöranden återfinns i
avsnitt 7 (artikel 15).
Kapitel 3 innehåller endast en bestämmelse, där det klargörs att
skyldigheten att tillhandahålla åtgärder, förfaranden och sanktioner enligt
kapitel 2 inte hindrar att medlemsstaterna även tillämpar andra sanktioner
.
Bestämmelser om uppförandekoder (artikel 17), utvärdering av direktivet
(artikel 18) samt informationsutbyte och kontaktpersoner (artikel
19) återfinns i kapitel 4.
Det femte kapitlet innehåller slutbestämmelser. Där anges bl.a. när
direktivet träder ikraft, att det ska vara genomfört i medlemsstaterna
senast den 29 april 2006 och att det riktar sig till medlemsstaterna.
5.2 Huvuddragen i direktivet
Syfte
Direktivet har antagits med stöd av artikel 95 i Fördraget om upprättandet
av Europeiska gemenskapen. Det har således till syfte att undanröja
hinder mot den fria rörligheten av varor och tjänster inom den inre mark
naden. Detta syfte utvecklas i direktivets ingress, där det framhålls att
immaterialrättsligt skydd är en grundläggande förutsättning för en framgångsrik
inre marknad. Skyddet är viktigt inte bara för att främja innovation
och kreativitet utan också för att öka sysselsättningen och förbättra
konkurrenskraften (skäl 1).
Prop. 2008/09:67
88
I direktivets ingress anförs även följande. Om det saknas effektiva medel
för att skydda immateriella rättigheter minskar intresset för innovation
och nyskapande och investeringsviljan dämpas. De medel som finns
för att säkerställa skyddet för immateriella rättigheter är därför av
avgörande betydelse för en framgångsrik inre marknad (skäl 3). För
närvarande är det stora skillnader mellan sanktionssystemen i medlemsstaterna,
vilket skadar den inre marknaden (skäl 7-8). Härtill kommer att
immaterialrättsintrången förefaller att alltmer vara kopplade till organiserad
brottslighet samt att den ökade användningen av Internet gör det
möjligt att sprida piratkopior över hela världen på ett ögonblick. En tillnärmning
av medlemsstaternas lagstiftning på detta område är således en
avgörande förutsättning för att den inre marknaden ska kunna fungera väl
(skäl 9).
Syftet med direktivet är med andra ord att tillnärma lagstiftningarna i
fråga om sanktioner för att uppnå en hög, likvärdig och enhetlig skyddsnivå
för immateriella rättigheter på den inre marknaden (skäl 10). Direktivet
innehåller därför bestämmelser om de åtgärder, förfaranden och
sanktioner som är nödvändiga för att säkerställa skyddet för immateriella
rättigheter (artikel 1).
Tillämpningsområde
Enligt artikel 2 ska direktivet tillämpas i fråga om alla intrång i immateriella
rättigheter som skyddas enligt gemenskapsrätten och/eller den
aktuella medlemsstatens nationella rätt. Direktivet innehåller inte någon
definition av begreppet immaterialrätt, annat än att det i artikel 1 klargörs
att det omfattar det industriella rättsskyddet. Detta förtydligande infördes
på begäran av vissa medlemsstater som hävdade att uttrycket immaterialrätt
på deras språk ofta används som en synonym till upphovsrätt. Av ett
uttalande från kommissionen framgår att direktivet omfattar följande
immateriella rättigheter: upphovsrätt, till upphovsrätten närstående rättigheter,
sui generis skydd för databaser, skydd för kretsmönster för
halvledarprodukter, varumärkesrätt, mönsterrätt, patenträtt (inklusive
tilläggsskydd), skydd geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar,
skydd för bruksmodeller, växtförädlarrätt och firmarätt (EUT
L 94, 13.4.2005, s. 37). Skydd för företagshemligheter faller alltså utanför
direktivets tillämpningsområde, jfr ingressens skäl 13.
I artikel 2 klargörs vidare att direktivet är ett minimidirektiv, vilket innebär
att medlemsstaterna får föreskriva om åtgärder och förfaranden
som är gynnsammare för rättighetshavaren än de som följer av direktivet.
Genom en uttrycklig bestämmelse klargörs vidare att de specialbestämmelser
som EG tidigare har antagit på upphovsrättens område har företräde
framför bestämmelserna i detta direktiv (lex specialis). Slutligen
klargörs att direktivet inte påverkar den materiella delen av immaterialrätten
(t.ex. frågor om rättigheters uppkomst och innehåll), bestämmel
serna i direktiven 95/46/EG, 1999/93/EG eller 2000/31/EG, medlemsstaternas
skyldigheter enligt internationella överenskommelser eller
medlemsstaternas straffprocessuella och straffrättsliga bestämmelser
avseende immaterialrättsintrång.
Prop. 2008/09:67
89
Grundläggande principer
Enligt artikel 3 ska medlemsstaterna föreskriva om nödvändiga åtgärder,
förfaranden och sanktioner för att skydda de immateriella rättigheter som
omfattas av direktivet. Dessa åtgärder, förfaranden och sanktioner ska
vara rättvisa och skäliga, inte onödigt komplicerade eller dyra och inte
orsaka onödiga dröjsmål. De ska också vara effektiva, proportionerliga
och avskräckande. Vidare ska de tillämpas så att hinder för lagenlig handel
inte uppkommer och så att missbruk undviks.
I ingressen framhålls dessutom att de åtgärder som föreskrivs i direktivet
inte bör användas för att begränsa konkurrensen på ett otillbörligt
sätt i strid mot fördraget (skäl 12). Vidare framhålls att de åtgärder, förfaranden
och sanktioner som anges i direktivet bör tillämpas så att det i
varje enskilt fall tas vederbörlig hänsyn till omständigheterna i det enskilda
fallet, inklusive särdragen hos de olika typerna av immateriella
rättigheter och, när så är lämpligt, om intrånget har begåtts avsiktligt eller
oavsiktligt (skäl 17).
Rätt att begära åtgärder enligt direktivet
Enligt artikel 4 ska de åtgärder, förfaranden och sanktioner som avses i
direktivet kunna påkallas av rättighetshavaren. Vissa andra aktörer,
exempelvis licenstagare och branschorganisationer, ska också kunna göra
detta i den mån detta tillåts i och överensstämmer med bestämmelserna i
tillämplig lag. Detta innebär att det har överlåtits till medlemsstaterna att
reglera i vilken utsträckning andra än rättighetshavaren ska ha talerätt,
dock att frågan i vissa fall kan regleras i exempelvis EG-förordningar.
Beträffande upphovsrätt och upphovsrätten närstående rättigheter har
det i artikel 5 intagits en presumtion om vem som ska anses vara rättighetshavare
och följaktligen ha den rätt som anges i föregående stycke. I
bestämmelsen anges att den omständigheten att en persons namn på
sedvanligt sätt finns angivet på ett litterärt eller konstnärligt verk ska vara
tillräckligt för att den personen ska anses som upphovsman, om inte
motsatsen bevisas. Vidare anges att motsvarande presumtion ska tillämpas
avseende till upphovsrätten närstående rättigheter.
Tillgång till bevisning och information
Artikel 6 innehåller bestämmelser om edition och syn. Regleringen innebär
i korthet att medlemsstaterna ska föreskriva att domstol under vissa
närmare angivna förutsättningar ska kunna förelägga en part att lämna ut
bevisning som han eller hon förfogar över.
Editionsplikten omfattar även
bank-, finans- och affärshandlingar, men sådana handlingar behöver bara
kunna lämnas ut när det är fråga om intrång som har begåtts i
kommersiell skala.
Artikel 7 innehåller bestämmelser om s.k. intrångsundersökning.
Regleringen innebär i korthet att domstol ska kunna förordna om
omedelbara och effektiva åtgärder för att säkra bevisning om ett intrång, i
vissa fall utan att höra motparten. Där finns också skyddsmekanismer i
form av rätt till omprövning och krav på säkerhet med mera.
Prop. 2008/09:67
90
Artikel 8 innehåller bestämmelser en rätt till information som i korthet
innebär att bl.a. intrångsgörare och vissa mellanhänder under vissa förutsättningar
ska kunna åläggas att ge rättighetshavaren information om
intrångsgörande varors och tjänsters ursprung och distributionsnät.
Vitesförelägganden och säkerhetsåtgärder
Enligt artikel 9 ska domstol kunna utfärda olika typer av förelägganden
avseende tiden till dess att frågan är avgjord slutligt (för tiden därefter, se
nedan). Dessa förelägganden ska syfta till att hindra ett omedelbart förestående
intrång eller tillfälligt förbjuda – eventuellt vid vite – en fortsättning
av ett påstått intrång. Domstolen ska också ha möjligheten att i
stället göra en sådan fortsättning avhängig av att det ställs säkerhet för
den skada som kan drabba rättighetshavaren.
Av samma bestämmelse följer även att domstol ska kunna besluta att
varor som misstänks göra intrång i en immateriell rättighet ska tas i beslag
, för att förhindra att de förs ut på marknaden. När det gäller intrång
som har begåtts i affärsmässig skala ska domstol också kunna besluta att
egendom ska beläggas med kvarstad. För att kunna avgöra vad som ska
beläggas med kvarstad ska den aktuella myndigheten kunna tvinga fram
information om den misstänkte intrångsgörarens banktillgodohavanden
etc.
Samtliga åtgärder enligt ovan ska, där så är lämpligt, kunna vidtas utan
att motparten har hörts, särskilt om ett dröjsmål skulle orsaka rättighetshavaren
irreparabel skada.
Om domstolen i sitt slutliga avgörande kommer fram till att det har begåtts
ett intrång i en immateriell rättighet, ska den enligt artikel 11 kunna
förbjuda fortsatt intrång. Även ett sådant förbud får sanktioneras med
vite.
Åtgärder med intrångsgörande varor m.m.
Enligt artikel 10 ska domstolen kunna besluta att lämpliga åtgärder ska
vidtas på intrångsgörarens bekostnad med varor som har konstaterats
göra intrång i en immateriell rättighet samt, i förekommande fall, med
material och verktyg som huvudsakligen har använts för att skapa eller
tillverka dessa varor.
Ett sådant beslut ska kunna innebära att varorna ska
återkallas från marknaden, att de slutgiltigt ska avlägsnas från marknaden
eller att de ska förstöras.
Alternativa åtgärder
I vissa undantagsfall kan det tyckas vara oproportionerligt att besluta om
ett vitesförbud eller att intrångsgöraren ska bli av med den aktuella egendomen
utan ersättning, samtidigt som det kan vara orimligt att inte vidta
någon åtgärd alls. Enligt artikel 12 får medlemsstaterna ge domstolen
behörighet att i vissa sådana situationer i stället förordna att ersättning
ska utgå till rättighetshavaren.
Prop. 2008/09:67
91
Skadestånd
Enligt artikel 13 ska den som uppsåtligen eller av oaktsamhet (visste eller
rimligen borde ha vetat) gör intrång i en immateriell rättighet betala
skadestånd till rättighetshavaren. Vid beräkningen av skadeståndet, som
ska vara ersättning för faktisk skada, ska de rättsliga myndigheterna
enligt huvudregeln beakta alla relevanta omständigheter, exempelvis de
negativa ekonomiska konsekvenserna, inklusive utebliven vinst, för den
drabbade parten, den obehöriga vinst som intrångsgöraren har gjort och, i
tillämpliga fall, omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse,
såsom ideell skada orsakad genom intrånget. Som ett alternativ till denna
beräkningsmodell ska de rättsliga myndigheterna, där så är lämpligt,
kunna fastställa skadeståndet till ett engångsbelopp på grundval av
faktorer som exempelvis åtminstone den licensavgift som skulle ha utgått
om intrångsgöraren hade begärt tillstånd att nyttja den immateriella rättigheten.
Slutligen anges att medlemsstaterna får föreskriva om
skadeståndsskyldighet även då intrånget varken har begåtts uppsåtligen
eller av oaktsamhet.
Rättegångskostnader och offentliggörande
Enligt artikel 14 ska huvudregeln vara att den vinnande parten får ersättning
av motparten för rimliga och proportionerliga rättegångskostnader,
om inte detta vore oskäligt.
Artikel 15 innehåller bestämmelser om offentliggörande av domstolsavgöranden
. Enligt denna artikel ska de rättsliga myndigheterna kunna
besluta om lämpliga åtgärder för att sprida information om avgörandet i
ett mål om immaterialrättsintrång, exempelvis att det ska anslås och
publiceras helt eller delvis. Detta ska kunna ske på intrångsgörarens
bekostnad. Medlemsstaterna får även föreskriva om andra åtgärder för
offentliggörande av avgörandet, inklusive framträdande annonsering.
Övriga frågor
Medlemsstaterna ska enligt artikel 16 uppmuntra företagar- och branschorganisationer
att på gemenskapsnivå utarbeta uppförandekoder som ska
bidra till att skydda de immateriella rättigheter som anges i artikel 2,
speciellt genom att förorda att optiska skivor (CD, CD-ROM, DVD)
förses med källkoder så att deras ursprung kan spåras. Medlemsstaterna
ska även uppmuntra att förslag till uppförandekoder som utarbetats på
nationell nivå eller på gemenskapsnivå lämnas till kommissionen tillsammans
med eventuella utvärderingar av tillämpningen av dessa uppförandekoder
.
Enligt artikel 17 ska kommissionen utvärdera tillämpningen av
direktivet, på grundval av rapporter som medlemsstaterna ska lämna om
genomförandet av detta direktiv. Kommissionen ska också göra en be
dömning av hur direktivet har påverkat innovation och informationssamhällets
utveckling. Till rapporten ska fogas förslag till ändringar av
detta direktiv, om sådana behövs. För att främja samarbete mellan medlemsstaterna
och mellan dem och kommissionen, åläggs medlemsstaterna
i artikel 18 att var och en utse en eller flera kontaktpersoner för frågor
som gäller genomförandet av de åtgärder som föreskrivs i direktivet.
Prop. 2008/09:67
92
Enligt artikel 19 ska medlemsstaterna genomföra direktivet i nationell
lagstiftning senast den 29 april 2006. Medlemsstaterna ska till kommissionen
överlämna texterna till nationella bestämmelser som de antar
inom det område som omfattas av direktivet.
Artikel 20 slår fast att detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
6 Talerätt m.m.
6.1 Rätt att begära de åtgärder som regleras i direktivet
6.1.1 Nuvarande ordning
Inom processrätten skiljer man mellan bestämmelser om talerätt, som
avser behörigheten att vara part i en rättegång angående frågan om käromålet
ska bifallas eller ogillas, och materiella bestämmelser som begränsar
möjligheterna att få bifall till talan. Skälet till att man gör denna
distinktion är att bristande talerätt är ett rättegångshinder som medför att
käromålet ska avvisas ex officio (34 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken),
medan brister i fråga om de materiella förutsättningarna leder till
att käromålet ska ogillas. (Fitger, Rättegångsbalken, Del 1, s. 13:10 b).
Enligt svensk rätt är huvudregeln att den som anser sig ha rätt till en
prestation endast behöver påstå detta för att talan ska tas upp till prövning
(13 kap. 1 § rättegångsbalken). Om det vid den prövningen konstateras
att han eller hon inte har rätt till den aktuella prestationen, ska
talan inte avvisas utan ogillas. Väcker någon en talan mot någon annan
till förmån för en tredje person, dvs. om sökanden inte ens påstår att det
är han eller hon som har det aktuella anspråket, ska talan däremot i regel
avvisas på grund av bristande talerätt.
Som närmare beskrivs i det följande är de immaterialrättsliga sanktionsbestämmelserna
i regel utformade så att det i respektive bestämmelse
anges att domstolen får pröva eller besluta något på yrkande av
den som tillhör en viss närmare angiven personkrets. Den typen av bestämmelser
brukar ibland betraktas som talerättsbestämmelser. I litteraturen
har dock anförts att flertalet av bestämmelserna i den immaterialrättsliga
lagstiftningen istället bör betraktas som materiella förutsättningar
för bifall (Westberg, Det provisoriska rättsskyddet i tvistemål,
Bok 2, s. 290 f. och Bengtsson/Lyxell, Åtgärder mot
immaterialrättsintrång, s.
54). Oavsett hur det förhåller sig med detta kan
konstateras att bestämmelserna innebär en begränsning av den krets som
kan få till stånd olika åtgärder, förfaranden och sanktioner till följd av ett
immaterialrättsintrång.
Det tydligaste exemplet på en immaterialrättslig bestämmelse som begränsar
vem som kan få till stånd olika åtgärder, förfaranden och sank
tioner till följd av ett immaterialrättsintrång är 6 § kollektivmärkes-lagen
(1960:645). Där anges att vid intrång ska endast kännetecknets
innehavare anses som målsägande. Bestämmelsen innebär att andra som
får utnyttja ett kollektiv-, garanti- eller kontrollmärke inte har någon
självständig rätt att ingripa mot intrång (SOU 1958:10 s. 372 f.).
Innehavaren av kännetecknet får dock, enligt samma paragraf, föra talan
om ersättning även för skada tillfogad annan som är berättigad att använda
kännetecknet. Innehavaren kan även överlåta sin fordran på
skadestånd, exempelvis till den som har lidit skada (jfr NJA 1994 s. 751,
där det även framgår att möjligheterna att överlåta vissa andra anspråk är
begränsade).
Prop. 2008/09:67
93
I övriga immaterialrättsliga lagar varierar reglerna beroende på vilken
typ av beslut det är fråga om. Det finns också skillnader mellan de olika
immaterialrättsliga lagarna.
En fråga om intrångsundersökning får enligt 41 b § andra stycket
varumärkeslagen (1960:644), 59 b § andra stycket patentlagen
(1967:837), 37 b § andra stycket mönsterskyddslagen (1970:485), 12 b §
andra stycket lagen (1992:1685) om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter
(kretsmönsterlagen) och 9 kap. 7 b § andra stycket växtförädlarrättslagen
(1997:306) tas upp endast på yrkande av den som
innehar rättigheten eller den som på grund av upplåtelse, dvs. ett licensavtal,
har rätt att utnyttja det aktuella varumärket, mönstret etc. En förutsättning
för att en licenstagare ska kunna få bifall till ansökan är dock att
intrånget avser den rätt som licenstagaren har förvärvat (prop.
1998/99:11 s. 59 och 164). Motsvarande gäller enligt 56 b § andra
stycket lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga
verk (upphovsrättslagen), men där används uttrycket ”upphovsmannen
eller upphovsmannens rättsinnehavare eller den som på grund av
upplåtelse har rätt att utnyttja verket”. I 20 b § andra stycket firmalagen
(1974:156) anges att en fråga om intrångsundersökning får tas upp endast
på yrkande av den som lider skada av kännetecknet eller dess användning
. I förarbetena anförs att detta innebär att en talan som grundas på att
en firmaanvändning gör intrång i ett enskilt intresse får föras av den som
företräder detta intresse (prop. 1974:4 s. 221). Även detta uttryck torde
alltså innebära att endast rättighetshavaren och en eventuell licenstagare
kan få till stånd en intrångsundersökning.
Den personkrets som kan få till stånd en intrångsundersökning kan
även utverka förbud mot fortsatt intrång (37 b § första stycket varumärkeslagen,
53 b § första stycket upphovsrättslagen, 57 b § första
stycket patentlagen, 35 b § första stycket mönsterskyddslagen, 9 b §
första stycket kretsmönsterlagen, 15 § tredje stycket firmalagen och
9 kap. 2 § första stycket växtförädlarrättslagen).
Åtgärder med intrångsgörande varor m.m. får, enligt 55 § upphovsrättslagen,
beslutas på yrkande av upphovsmannen eller hans rättsinnehavare,
vilket anses inkludera licenstagare som genom avtalet har förvärvat
en ensamrätt (Olsson, Copyright, 7 uppl., s. 288 och 323. Se även
Rosén, Upphovsrättens avtal, 3 uppl., s. 307 f.). Ett sådant beslut får
däremot inte meddelas på yrkande av den som ”på grund av upplåtelse
har rätt att utnyttja verket”, dvs. licenstagare som inte har förvärvat någon
ensamrätt. Regleringen i 12 § kretsmönsterlagen är utformad med 55
§ upphovsrättslagen som förebild (prop. 1986/87:49 s. 24). I bestämmel
sen anges att beslut som här avses får meddelas på yrkande av den som
innehar rätten till kretsmönstret. Enligt övriga immaterialrättsliga lagar
får ett sådant beslut meddelas på yrkande av den som har lidit intrång (41
§ varumärkeslagen, 59 § patentlagen, 37 § mönsterskyddslagen, 20 §
andra stycket firmalagen och 9 kap. 7 § växtförädlarrättslagen). Sist
nämnda uttryck omfattar rättighetshavare och eventuella licenstagare
(NU 1963:6 s. 342 och 345, prop. 1987/88:4 s. 22 och prop. 1995/96:26
s. 48).
Prop. 2008/09:67
94
En innehavare av egendom som kan bli föremål för åtgärder till förebyggande
av intrång kan i vissa fall få fortsätta att använda egendomen,
mot skälig ersättning och på skäliga villkor i övrigt. Ett sådant beslut kan
enligt 59 § tredje stycket patentlagen, 37 § tredje stycket mönsterskyddslagen
och 9 kap. 8 § andra stycket växtförädlarrättslagen meddelas
på yrkande av egendomens innehavare i ett mål där motparten, exempelvis
en rättighetshavare, har framställt ett yrkande om att åtgärder ska
vidtas med egendomen till förebyggande av intrång (NU 1963:6 s. 345).
Enligt 56 § upphovsrättslagen kan denna typ av beslut meddelas på
yrkande av den som kan drabbas av ett förordnande om att åtgärder ska
vidtas med egendomen till förebyggande av intrång (SOU 1956:25 s.
444). Motsvarande bestämmelse i 10 § kretsmönsterlagen är däremot
utformad så att den som har förvärvat ett exemplar under vissa förhållanden
får fortsätta att utnyttja det. Vidare anges att ersättning för utnyttjandet
ska lämnas till innehavaren av kretsmönstret. Enligt kretsmönsterlagen
krävs alltså inte något särskilt beslut, men både innehavaren av
kretsmönstret och förvärvaren av exemplaret bör kunna åstadkomma en
domstolsprövning genom att exempelvis väcka en fastställelsetalan enligt
13 kap. 2 § rättegångsbalken angående rätten att utnyttja kretsmönstret.
Några bestämmelser om fortsatt rätt till användning av egendom finns
inte i varumärkeslagen eller firmalagen.
Skadestånd kan enligt 54 § upphovsrättslagen erhållas av upphovsmannen
och hans rättsinnehavare. Detta uttryckssätt anses omfatta
licenstagare som genom avtalet har förvärvat en ensamrätt (Olsson,
Copyright, 7 uppl., s. 288 och 323. Se även Rosén, Upphovsrättens avtal,
3 uppl., s. 307 f.). Enligt 11 § kretsmönsterlagen kan skadestånd erhållas
av den som innehar rätten till mönstret. Övriga immaterialrättsliga lagar
innehåller inte några uttryckliga bestämmelser om vem som kan erhålla
skadestånd, utan där anges endast att skadestånd ska utgå i vissa fall
(38 § varumärkeslagen, 58 § patentlagen, 36 § mönsterskyddslagen, 19 §
firmalagen och 9 kap.
6 § växtförädlarrättslagen). Av allmänna principer
följer dock att skadestånd endast tillkommer den som har orsakats en
adekvat skada till följd av intrånget, vilket i praktiken torde innebära att
skadestånd kan erhållas av rättighetshavare och licenstagare samt, i
undantagsfall, eventuella panthavare (NU 1963:6 s. 342, prop. 1987/88:4
s. 22 och prop. 1995/96:26 s. 48).
Samtliga bestämmelser i upphovsrättslagen som beskrivits ovan ska
enligt 57 § upphovsrättslagen tillämpas också i fråga om till upphovsrätten
närstående rättigheter. Dessutom innehåller 59 § andra stycket upphovsrättslagen
särskilda bestämmelser om efterlevandes möjligheter att
få nämnda åtgärder till stånd vid vissa specifika överträdelser efter upphovsmannens
död.
Avslutningsvis ska nämnas att den som är part i ett mål om immaterialrättsintrång
kan få till stånd beslut om edition och syn (38 kap. 2 §
respektive 39 kap. 1 och 5 §§ rättegångsbalken) samt erhålla ersättning
för rättegångskostnad (18 kap. rättegångsbalken). Föreligger sannolika
skäl för ett anspråk på skadestånd kan även beslut om kvarstad meddelas
(15 kap. 1 § rättegångsbalken). På motsvarande sätt kan den som har
visat sannolika skäl för ett anspråk på att åtgärder ska vidtas med egendom
till förebyggande av intrång få till stånd ett beslut om omhändertagande
(15 kap. 3 § rättegångsbalken).
Prop. 2008/09:67
95
Beträffande gemenskapsrättigheter hänvisas till avsnitt 14.
6.1.2 Överväganden
Regeringens bedömning: Några ändringar i bestämmelserna om vem
som kan få till stånd åtgärder, förfaranden och sanktioner enligt varumärkeslagen
, kollektivmärkeslagen, upphovsrättslagen, patentlagen,
mönsterskyddslagen, firmalagen, kretsmönsterlagen och växtförädlarrättslagen
krävs inte med anledning av direktivet och bör inte heller
genomföras av andra skäl.
Promemorians bedömning: Promemorians bedömning överensstämmer
med regeringens (se promemorian s. 125). Promemorian innehåller
inte någon bedömning av om lagändringar krävs av andra skäl än som en
följd av direktivet.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har lämnat bedömningen
i promemorian utan erinran eller tillstyrkt den. Några remissinstanser
har dock krävt lagändringar av andra skäl än vad som följer av
direktivet. Svenska Förläggarföreningen, Svenska Filminstitutet, Svenska
Artisters och Musikers Intresseorganisation (SAMI), Svenska Antipiratbyrån
och Bildleverantörernas Förening m.fl. har framfört att branschorganisationer
bör ges en självständig rätt att ingripa mot intrång. Patent
och Registreringsverket (PRV) har ifrågasatt varför de som utnyttjar ett
kollektivmärke begränsas i sin möjlighet att föra talan vid ett intrång och
anfört att det bör förtydligas i vilken utsträckning som innehavaren av en
kollektivmärkesrättighet har möjlighet att överlåta en fordran.
Skälen för regeringens bedömning
Allmänna utgångspunkter
Direktivets artikel 4 innehåller bestämmelser om vem som ska kunna
begära tillämpning av de åtgärder, förfaranden och sanktioner som regleras
i direktivets kapitel 2, dvs. edition och syn (artikel 6), intrångsundersökning
(artikel 7), rätten till information (artikel 8), kvarstad (artikel
9.2), beslag (artikel 9.1.b), förbud mot fortsatt intrång m.m. (artikel 9.1.a
och artikel 11), åtgärder med intrångsgörande varor m.m. (artikel 10),
skadestånd (artikel 13), ersättning för rättegångskostnader (artikel 14)
och offentliggörande av domstolsavgöranden (artikel 15).
Medlemsstaterna ska, enligt artikel 4.a, tillerkänna personer som innehar
immateriella rättigheter, i överensstämmelse med bestämmelserna i
tillämplig lag, rätten att ansöka om nämnda åtgärder, förfaranden och
sanktioner. Medlemsstaterna ska dessutom enligt artikel 4.b-4.d tillerkänna
denna rätt till tre andra kategorier i den mån detta tillåts i och
överensstämmer med bestämmelserna i tillämplig lag. Dessa tre kategorier
är alla andra personer som får utnyttja dessa rättigheter, i synnerhet
licenstagare, organ som förvaltar kollektiva immateriella rättigheter
som regelmässigt anses ha rätt att företräda innehavare av immateriella
rättigheter och organ som tillvaratar branschintressen som regelmässigt
anses ha rätt att företräda innehavare av immateriella rättigheter. Av den
engelska lydelsen framgår att uttrycket ”organ som förvaltar kollektiva
immateriella rättigheter” rätteligen avser organ som bedriver kollektiv
rättighetsförvaltning (”intellectual property collective rights-management
bodies”).
Prop. 2008/09:67
96
Artikel 4 kompletteras av skäl 18 i direktivets ingress, där det anges att
inte bara rättighetshavare, utan också andra personer som har ett direkt
intresse och partsbehörighet, vilket kan inbegripa branschsammanslutningar
som förvaltar rättigheter eller tillvaratar gemensamma och enskilda
intressen inom sitt ansvarsområde, bör ha rätt att begära tillämpning
av åtgärderna, förfarandena och sanktionerna i den mån detta tillåts i
och överensstämmer med tillämplig lag.
När det gäller i vilken utsträckning som bestämmelserna i artikel 4.a4
.d är tvingande gör regeringen följande bedömning. I inledningen till
artikeln 4 finns bestämmelsens grundläggande regel. Medlemsstaterna
ska enligt denna tillerkänna de i punkterna a–d närmare angivna
personerna och organen rätten att ansöka om tillämpningen av de åtgärder,
förfaranden och sanktioner som avses i kapitlet. I artikel 4.a som är
tillämplig på innehavare av immateriella rättigheter finns det inget förbehåll
i förhållande till denna huvudregel. Det finns det däremot i bestämmelserna
som ryms i artikel 4.b–4.d där det slås fast att huvudregeln
endast är tillämplig i den mån detta tillåts i tillämplig lag. Detta kan
enligt regeringen inte rimligtvis tolkas på något annat sätt än att avsikten
är att ge medlemsstaterna utrymme att i dessa fall avgöra om även de
personer och organ som omnämns i artikel 4.b–4.d ska ges rätt att ansöka
om de aktuella åtgärderna. Regeringen kommer alltså till samma slutsats
som promemorian att huvudregeln i inledningen till artikel 4 är tvingande
när det gäller innehavare av immateriella rättigheter enligt artikel 4.a
men inte när det gäller de övriga kategorier som återfinns i artikel 4.b–
4.d.
Ingen remissinstans har haft en avvikande åsikt i den här frågan.
Närmare om artikel 4.a
Som ovan konstaterats ska medlemsstaterna, enligt artikel 4.a, tillerkänna
personer som innehar immateriella rättigheter, i överensstämmelse med
bestämmelserna i tillämplig lag, rätten att ansöka om aktuella åtgärder,
förfaranden och sanktioner. Enligt ordalydelsen av artikel 4.a är det tillräckligt
att en innehavare av en immateriell rättighet kan ansöka om de
aktuella åtgärderna. Bestämmelsen skulle emellertid vara helt utan funktion
om medlemsstaterna skulle tillåtas att uppställa formella eller mate
riella hinder som innebär att en ansökan aldrig kan bifallas. Artikel 4.a
bör således, i enlighet med vad som konstaterades i promemorian, förstås
så att den som ”innehar en immateriell rättighet” ska tillhöra den
personkrets som kan få bifall till ett yrkande om de åtgärder, förfaranden
och sanktioner som regleras i direktivet.
Prop. 2008/09:67
97
Vad som i artikel 4.a menas med ”i överensstämmelse med tillämplig
lag” preciseras inte i direktivet. Innebörden kan vara den som beskrevs i
promemorian, nämligen att det är upp till medlemsstaterna att avgöra de
närmare kraven på en sådan ansökan, exempelvis om den ska vara skriftlig
och vad den ska innehålla (jfr 42 kap. 1 och 2 §§ rättegångsbalken).
Innebörden kan också vara att enbart slå fast att rättigheterna ska innehas
i enlighet med nationella bestämmelser, dvs. att inte direktivet utan
nationella bestämmelser avgör vem som är varumärkesinnehavare, upphovsman
etc. Oavsett vilket så kräver inte detta att gällande svenska
bestämmelser ändras.
En innehavare av en immateriell rättighet kan enligt svensk rätt redan i
dag få till stånd ett beslut om edition, syn, intrångsundersökning, kvarstad,
omhändertagande, förbud mot fortsatt intrång, åtgärder med bl.a.
intrångsgörande varor, skadestånd och ersättning för rättegångskostnader
(37 b, 38, 41 och 41 b §§ varumärkeslagen, 2 och 6 §§ kollektivmärkeslagen,
53 b, 54, 55, 56 b och 57 §§ upphovsrättslagen, 57 b, 58, 59 och
59 b §§ patentlagen, 35 b, 36, 37 och 37 b §§ mönsterskyddslagen, 9 b,
11, 12 och 12 b §§ kretsmönsterlagen, 15, 19, 20 och 20 b §§ firmalagen,
9 kap. 2, 6, 7 och 7 b §§ växtförädlarrättslagen, 15 kap. 1 och 3 §§, 18
kap., 38 kap. 2 § och 39 kap. 1 och 5 §§ rättegångsbalken). Detta uppfyller
de krav som ställs i artikel 4.a och precis som konstaterades i promemorian
krävs det alltså inte några lagändringar för att uppfylla
direktivets krav. Ingen av remissinstanserna har uttryckt någon
avvikande åsikt i denna fråga. Svensk rätt innehåller dock inte några
särskilda bestämmelser om rätt till information och offentliggörande av
domstolsavgöranden i immaterialrättsliga mål. Möjligheterna att få till
stånd sådana åtgärder behandlas i avsnitt 8 respektive avsnitt 13.2.
Närmare om artikel 4.b – 4.d
Som tidigare har konstaterats följer det av direktivet att medlemsstaterna
får ge de personer och organ som nämns i artikel 4.b – 4.d rätten att
ansöka om aktuella åtgärder, förfaranden och sanktioner.
Enligt svensk
rätt har licenstagare, med vissa undantag vad gäller icke exklusiva
licenser inom upphovsrätten och kretsmönsterrätten, möjlighet att få till
stånd beslut om de åtgärder, förfaranden och sanktioner som regleras i
direktivet. Organisationer som tillvaratar branschintressen eller bedriver
kollektiv rättighetsförvaltning har däremot inte någon självständig rätt att
få till stånd sådana beslut. I promemorian konstaterades det att denna
reglering är förenlig med direktivet eftersom direktivet inte innehåller
några tvingande bestämmelser när det gäller dessa aktörer. Remissinstanserna
har inte haft något att invända mot denna bedömning. Även
regeringen instämmer i promemorians bedömning i denna del.
Bildleverantörernas förening, Svenska filminstitutet, SAMI, Svenska
Förläggarföreningen tillsammans med Föreningen Svenska Läromedel,
Prop. 2008/09:67
98
samt Svenska Antipiratbyrån tillsammans med Sveriges Videodistributörers
Förening, Sveriges Biografägareförbund, Sveriges
Filmuthyrareförenin upa och Filmfolket (Antipiratbyrån m.fl.) har visserligen
instämt i promemorians bedömning att det inte krävs några lagändringar
för att tillgodose direktivets krav. De har dock framfört att
branschorganisationer bör ges en självständig talerätt vad gäller förelägganden
om information om intrångsgörande varors ursprung. SAMI har
uttryckt sig mer generellt än de övriga och framfört att det kan finnas
anledning att titta närmare på frågan om en självständig talerätt för
organisationer som bedriver kollektiv rättighetsförvaltning.
Som redovisats under nuvarande ordning är det enligt svensk rätt normalt
inte tillåtet att föra talan mot någon annan till förmån för en tredje
person. Det finns visserligen några specifikt angivna undantag från denna
huvudregel. T.ex. följer det av lagen (2002:599) om grupprättegång att
en kärande som företrädare för flera personer kan föra talan med rättsverkan
för dessa personer trots att de inte är parter i målet. Denna möjlighet
infördes för att komma till rätta med de olägenheter som kan uppstå
när ett stort antal personer kan rikta likartade anspråk mot någon
annan, se prop. 2001/02:107. I inledningen av en grupptalan består gruppen
av de personer som omfattas av kärandens beskrivning i stämningsansökan.
Omständigheterna i det enskilda fallet avgör hur exakt gruppen
måste anges. Gruppen kan t.ex. anges som alla personer som skadats i en
viss olycka, se prop. 2001/02:107 s 145. Personer som i och för sig ingår
i den ursprungliga gruppen ska emellertid inte behöva träffas av domens
rättskraft om de inte vill. En gruppmedlem som inte skriftligen inom den
tid som domstolen bestämmer har anmält till domstolen att han eller hon
vill omfattas av grupptalan ska därför anses ha utträtt ur gruppen.
Förfarandet kräver alltså ett medgivande av den enskilde. Ett annat
exempel finns i lagen (2003:307) om förbud mot diskriminering där bl.a.
Jämställdhetsombudsmannen som part kan föra talan för en enskild person
som anser sig ha blivit diskriminerad eller utsatt för repressalier.
Även här är det en förutsättning att den enskilde för vars räkning talan
förs medger detta. Det finns alltså några specifikt angivna undantag från
huvudregeln som är motiverade av särskilda skäl. Även i dessa fall finns
det dock krav på medgivande från den enskilde för att inte riskera att han
eller hon ofrivilligt drabbas av domens rättskraft.
Bildleverantörernas Förening och Antipiratbyrån m.fl.
har som skäl
för sin framställan anfört att rättigheter ofta överlåts i flera led och att det
är svårt och omständligt att styrka överlåtelsekedjan. De har tillsammans
med Svenska Filminstitutet, Svenska Förläggarföreningen och Föreningen
Svenska Läromedel även anfört att en talerätt för
branschorganisationer i detta avseende skulle möjliggöra ett snabbare
agerande och minska kostnaderna vid intrångsprocesser.
Som tidigare konstaterats finns det i och för sig utrymme i direktivet
för att införa en sådan talerätt för branschorganisationer och regeringen
har förståelse för att detta i vissa fall skulle vara praktiskt på det sätt som
remissinstanserna har påpekat. Denna aspekt måste dock vägas mot att en
innehavare av en immateriell rättighet har ett intresse av att i största
möjliga mån kunna kontrollera vilka processer som förs avseende hans
eller hennes rättigheter. Regeringen anser att detta intresse väger tungt
och att en talerätt för branschorganisationer inte bör införas utan att detta
på ett tillfredställande sätt kan tillgodoses. Motsvarigheten till denna
aspekt har tillgodosetts i lagen om grupprättegång och lagen om förbud
mot diskriminering genom att den enskildes medgivande krävs för att en
talerätt ska vara möjlig. En liknande lösning i det här fallet skulle som
regeringen ser det medföra att den avsedda effekten i många fall gick
förlorad eftersom man fortfarande skulle ha kvar de av remissinstanserna
angivna problemen med att styrka överlåtelsekedjor. Branschorganisationerna
har även i de flesta fall större möjligheter att i förväg, eller när
en tvist uppkommit, skaffa in fullmakter från sina medlemmar än vad
som är fallet i en grupptalan där gruppen ofta är mer oprecis, exempelvis
genom att den kan vara beskriven utifrån en viss olyckshändelse. Sammantaget
anser regeringen därför att det inte bör göras några lagändringar
som ger branschorganisationerna en självständig talerätt.
Prop. 2008/09:67
99
Övriga taleberättigade
Även vissa andra aktörer än de som nämnts ovan, framför allt panthavare
och upphovsmäns efterlevande släktingar, har viss möjlighet enligt
svensk rätt att ingripa mot intrång. Dessa kategorier av personer nämns
inte uttryckligen i direktivet. Det generella uttalandet i skäl 18 i ingressen
talar dock för att direktivet tillåter att även sådana aktörer ges möjlighet
att ingripa mot intrång. I promemorian gjordes bedömningen att dessa
regler under alla förhållanden fick anses vara till fördel för rättighetshavare
och därmed tillåten enligt artikel 2.1. Remissinstanserna har lämnat
promemorians bedömning utan anmärkning. Regeringen gör samma
bedömning som i promemorian. Någon lagändring krävs alltså inte heller
i denna del.
Något om användare av kollektivmärkesrätt
Patent och registreringsverket (PRV) har inte haft något att erinra mot
promemorians bedömning att några lagändringar inte krävs till följd av
direktivet. PRV har dock av andra skäl ifrågasatt varför de som utnyttjar
en kollektivmärkesrätt inte har möjlighet att självständigt föra talan vid
ett intrång i kollektivmärkesrätten och därigenom inte har samma rätt
som t.ex. en licenstagare av en immateriell rättighet. PRV har i detta
sammanhang även framfört att lagtexten bör förtydligas med avseende på
i vilken utsträckning som innehavaren av en kollektivmärkesrätt har
möjlighet att överlåta en fordran på annan.
I Varumärkeskommitténs slutbetänkande (SOU 2001:26) föreslås
systematiska förändringar när det gäller kollektivmärkesrätten. Beredningen
av detta ärende pågår inom Regeringskansliet.
Ett kompletterande
beredningsunderlag för vissa delar skickades ut på remiss i april 2008
(Ds 2008:28). Efter att remissynpunkter kommit in kommer regeringen
att ta ställning till hela ärendet, dvs. även till de delar som gäller
kollektivmärkesrätten. Regeringen gör därför bedömningen att PRV:s
synpunkter inte bör behandlas här utan inom ramen för den pågående
översynen av varumärkeslagen.
Sammanfattning Prop. 2008/09:67
100
Sammanfattningsvis anser regeringen att svensk rätt uppfyller direktivets
krav i de delar som behandlas i detta avsnitt och att det alltså inte krävs
några lagändringar till följd av direktivet. Några lagändringar bör inte
heller genomföras av andra skäl.
6.2 Presumtion om innehav av upphovsrätt eller närstående
rättighet
6.2.1 Nuvarande ordning
Utgångspunkten enligt svensk rätt är att den som påstår sig vara upphovsman
till ett verk ska styrka detta. Den fysiska person vars namn,
allmänt kända pseudonym eller allmänt kända signatur på sedvanligt sätt
har satts ut på ett exemplar av verket eller angivits när detta gjorts tillgängligt
för allmänheten ska dock, enligt 7 § första stycket upphovsrättslagen,
presumeras vara upphovsman. Syftet med denna bestämmelse
är att göra det enklare för upphovsmannen att göra sin rätt gällande. Har
upphovsmannen angivits på detta sätt är det alltså inte nödvändigt för den
som uppger sig vara upphovsman att på annat sätt styrka sitt upphovsmannaskap
. Presumtionen kan dock motbevisas.
Presumtionen i 7 § tillämpas på motsvarande sätt i fråga om innehavare
av till upphovsrätten närstående rättigheter (45 § tredje stycket, 46 §
tredje stycket, 48 § tredje stycket, 49 § tredje stycket och 49 a § fjärde
stycket upphovsrättslagen).
6.2.2 Överväganden
Regeringens bedömning: Några ändringar i upphovsrättslagens bestämmelser
om presumtion om innehav av rättigheter krävs inte med
anledning av direktivet och bör inte heller genomföras av andra skäl.
Promemorians bedömning: Promemorians bedömning överensstämmer
med regeringens (se promemorian s. 130). Promemorian innehåller
inte någon bedömning av om lagändringar krävs av andra skäl än som en
följd av direktivet.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har lämnat bedömningen
i promemorian utan erinran eller tillstyrkt den. SAMI har dock begärt
att en lagändring ska genomföras av andra skäl än vad som följer av
direktivet.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt direktivets artikel 5.a ska
den person vars namn på sedvanligt sätt finns angivet på ett litterärt eller
konstnärligt verk anses vara upphovsman, om inte motsatsen bevisas.
Motsvarande presumtion ska enligt artikel 5.b efter nödvändiga ändringar
gälla även beträffande innehavare av till upphovsrätten närstående rättigheter.
I direktivets ingress (skäl 19) motiveras denna presumtion enligt följande.
Eftersom upphovsrätt uppstår när verket skapas och inte kräver
någon formell registrering är det lämpligt att anta den bestämmelse som
Prop. 2008/09:67
101
finns i artikel 15 i Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga
verk och som slår fast presumtionen att upphovsmannen till ett litterärt
eller konstnärligt verk ska anses som sådan om dennes namn förekommer
på verket. I samma skäl anges att en liknande presumtion bör
tillämpas beträffande innehavare av närstående rättigheter, eftersom det
ofta är innehavaren av en närstående rättighet, till exempel en fonogramframställare,
som kommer att försöka göra sina rättigheter gällande och
bekämpa piratkopiering.
Bestämmelsen i artikel 5.a baseras alltså på artikel 15 i
Bernkonventionen men är avsedd att gå längre genom att gälla på motsvarande
sätt i fråga om till upphovsrätten närstående rättigheter. I Bernkonventionen
anges uttryckligen att bestämmelsen även gäller om namnet
är en pseudonym.
7 § första stycket upphovsrättslagen innehåller en bestämmelse som
innebär att den vars namn på sedvanligt sätt satts på ett verk ska anses
vara upphovsman till verket. Bestämmelsen är även tillämplig på de till
upphovsrätten närstående rättigheterna och innehåller en uttrycklig referens
till allmänt kända pseudonymer. Regeringen delar promemorians
uppfattning att bestämmelsen därmed uppfyller de krav som ställs i artikel
5 i direktivet.
Presumtionsbestämmelsen i 7 § gäller emellertid även när någons allmänt
kända signatur har satts ut på ett exemplar av verket och när upphovsmannen
har angetts i samband med att ett verk har gjorts tillgängligt
för allmänheten. I promemorian konstaterades att om detta är att betrakta
som avvikelser från artikel 5 så försätter de rättighetshavaren i en bättre
position än vad som annars vore fallet. Det följer av direktivets artikel
2.1 att bestämmelser som är mer gynnsamma för rättighetshavare än vad
som föreskrivs i direktivet är tillåtna. Dessa svenska bestämmelser är
alltså enligt promemorian förenliga med de krav som direktivet ställer
även om de skulle anses avvika från artikel 5. Ingen av remissinstanserna
har haft någon invändning mot denna bedömning som också regeringen
instämmer i.
SAMI har påtalat att det sällan är den enskilde utövaren som råder över
presentationen av en produktion och att presumtionsregeln i 7 § upphovsrättslagen
skulle fylla sin funktion bättre om den kompletterades med en
skyldighet för den som ansvarar för produktionen att se till att information
om rättighetshavare finns tillgänglig på lämpligt sätt.
Den enskilde utövaren råder i grunden över sin rättighet och kan alltså
fritt bestämma under vilka förutsättningar denna ska kunna disponeras av
annan.
Detta borde utgöra en bra grund för att parter avtalsvägen ska
kunna komma överens om sådant som t.ex. information om rättighetshavare
. Dessutom finns det redan bestämmelser i upphovsrättslagen som
innebär att upphovsmannen och utövande konstnärer ska anges i den
omfattning och på det sätt god sed kräver när verk framställs eller görs
tillgängligt för allmänheten (3, 11 och 45 §§). Sammantaget anser
regeringen därför att det inte finns skäl för att komplettera lagstiftningen
på det sätt som SAMI föreslagit.
7 Tillgång till bevisning
Prop. 2008/09:67
102
7.1 Edition och syn
7.1.1 Nuvarande ordning
Edition
Bestämmelser om processuell editionsplikt finns i 38 kap. rättegångsbalken
. Regleringen innebär att den som innehar en skriftlig handling,
vars innehåll kan antas ha betydelse som bevis i ett pågående mål, är
skyldig att ge in den till domstolen eller till annan som domstolen har
anvisat (38 kap. 2 § rättegångsbalken). Detta gäller även bank-, finans och
affärshandlingar (NJA 1998 s. 590 och RH 1997:46). Editionsplikten
är inte begränsad till personer som har med den aktuella processen att
göra, utan även tredje man kan åläggas att förete skriftliga handlingar (jfr
38 kap. 7 § rättegångsbalken).
För att ett yrkande om edition ska bifallas krävs att parten har preciserat
vilka handlingar han eller hon önskar att få tillgång till. Det kan dock
vara tillräckligt att ange vilken kategori av handlingar som avses,
exempelvis ”handlingarna i kärandens kreditakt”, eller att yrkandet formuleras
så att det omfattar alla handlingar som har betydelse för ett noga
beskrivet bevistema. (NJA 1998 s. 590).
Editionsplikten är inte begränsad till att gälla ”existerande handlingar”,
utan omfattar även information som finns lagrad exempelvis i en dator
eller på ett magnetband (se exempelvis NJA 1998 s. 829). Det sistnämnda
innebär att den som innehar informationen kan vara skyldig att
utföra en del arbete för att sortera fram uppgifterna ur skilda handlingar.
Det har exempelvis förekommit att en påstådd intrångsgörare har förelagts
att upprätta och inge en skriftlig – av revisor bestyrkt – handling
innehållande uppgifter om antalet tillverkade och sålda varor av aktuellt
slag (Hovrätten för Övre Norrland den 3 februari 2006 i mål nr Ö 86205
; jfr NJA 1953 s. 19 och NJA 1986 s. 398).
För att ett yrkande om edition ska bifallas krävs att det kan antas att
den begärda handlingen har betydelse för ett i målet aktuellt bevistema
(Fitger, Rättegångsbalken, Del 3, s. 38:7). Vidare krävs att partens intresse
av att få tillgång till den väger tyngre än motpartens intresse av att
inte lämna ut den (NJA 1998 s. 829). Vid denna intresseavvägning kan
bl.a. beaktas om partens talan är välgrundad (jfr NJA 1986 s. 398).
Viss konfidentiell information behöver endast lämnas ut om det finns
synnerlig anledning därtill. Denna begränsning gäller dels handlingar
varigenom en yrkeshemlighet skulle uppenbaras, dels minnesanteckningar
och andra sådana uppteckningar som är avsedda uteslutande för
personligt bruk (38 kap. 2 § andra stycket jämfört med 36 kap. 6 § andra
stycket rättegångsbalken respektive 38 kap. 2 § tredje stycket rättegångsbalken)
.
Det finns också konfidentiell information som aldrig behöver lämnas
ut. Exempelvis gäller enligt 38 kap.
2 § andra stycket rättegångsbalken
att en part och vissa av dennes närstående inte får åläggas att förete
skriftliga meddelanden dem emellan, eller meddelanden mellan sådana
närstående inbördes. Närståendekretsen definieras i 36 kap. 3 § rätte
gångsbalken. Av 38 kap. 2 § andra stycket rättegångsbalken följer även
att en person aldrig är skyldig att förete handlingar som skulle avslöja att
han eller hon – eller någon närstående – har förövat en brottslig eller
vanärande handling (jfr 36 kap. 6 § första stycket rättegångsbalken). Det
finns dessutom begränsningar i fråga om uppgifter som hänför sig till
särskilt personsäkerhetsarbete eller som en befattningshavare eller någon
annan som avses i 36 kap. 5 § rättegångsbalken, exempelvis en advokat
eller läkare, har anförtrotts i yrkesutövningen eller i samband därmed
erfarit (38 kap. 2 § andra stycket rättegångsbalken). Möjligheten att meddela
editionsförelägganden är begränsad även med hänsyn till det
anonymitetsskydd som gäller enligt 3 kap. tryckfrihetsförordningen och 2
kap. yttrandefrihetsgrundlagen.
Prop. 2008/09:67
103
Den ovan beskrivna regleringen om edition är inte tillämplig i förhållande
till myndigheter. Möjligheterna att genom edition få tillgång till
handlingar som innehas av en myndighet regleras istället i 38 kap. 8 §
rättegångsbalken. Där framgår att rätten får förordna om att en allmän
handling ska tillhandahållas om den kan antas ha betydelse som bevis.
Av paragrafen följer även att vissa typer av sekretess har företräde framför
editionsplikten. Detta gäller dels sekretess till skydd för bl.a. rikets
säkerhet, förhållandet till andra stater och rikets finanspolitik, dels sekretess
avseende uppgifter som en befattningshavare eller någon annan
som avses i 36 kap. 5 § rättegångsbalken, exempelvis en advokat eller
läkare, har anförtrotts i yrkesutövningen eller i samband därmed erfarit.
Dessutom krävs synnerlig anledning för att ålägga en myndighet att utge
en handling genom vilken en yrkeshemlighet skulle uppenbaras.
Bestämmelser om tystnadsplikt och sekretess som inte uttryckligen
undantas enligt ovan hindrar däremot inte ett beslut om edition (RH
1997:46; jfr Fitger, Rättegångsbalken, Del 3, s. 36:19). Det innebär bl.a.
att edition har företräde framför den tystnadsplikt som gäller för Internetleverantörer
m.fl. enligt bestämmelserna i 6 kap. 20 § lagen om
elektronisk kommunikation respektive 9 kap. 8 § andra stycket sekretesslagen
. I ett tvistemål om immaterialrättsintrång kan rättighetshavaren
alltså, genom edition, få tillgång till uppgifter från en Internetleverantör
som styrker rättighetshavarens påståenden om vad som exempelvis har
laddats upp eller laddats ned via Internet (se prop. 2002/03:74 s. 45 f.
angående motsvarande fråga i brottmål). Detta förutsätter dock, som
tidigare nämnts, att partens intresse av att få tillgång till uppgifterna
väger tyngre än intresset av att de inte lämnas ut (NJA 1998 s.
829).
Eftersom editionsbestämmelserna bara kan tillämpas i ett pågående mål
kan de inte utnyttjas för att identifiera en motpart, t.ex. vilken Internetabonnent
som har ett visst IP-nummer som används för att begå ett upphovsrättsintrång
på Internet, jfr rätten till information som behandlas i
avsnitt 8.
Om någon är skyldig att förete en skriftlig handling får rätten förelägga
honom eller henne att göra detta (38 kap. 4 § rättegångsbalken). Domstolen
får förena ett sådant beslut med vite eller, om det anses vara lämpligare,
förordna om att beslutet ska verkställas genom Kronofogdemyndighetens
försorg (38 kap. 5 § rättegångsbalken).
Syn Prop. 2008/09:67
104
Den ovan beskrivna editionsplikten omfattar endast skriftliga handlingar
vars innehåll kan antas ha betydelse som bevis. Skriftliga handlingar kan
dock ha bevisvärde även på annat sätt än genom sitt innehåll, exempelvis
på grund av att de är försedda med fingeravtryck. Dessutom kan andra
föremål – exempelvis maskiner och andra hjälpmedel som har använts
för att begå ett immaterialrättsintrång – ha betydelse som bevis. Bevismedlet
för att få tillgång till sådan bevisning i ett pågående mål kallas
syn och regleras i 39 kap. rättegångsbalken (se Fitger, Rättegångsbalken,
Del 3, s. 39:3 f.).
När det gäller fastigheter och föremål som inte lämpligen kan flyttas
till rätten får syn hållas på stället (39 kap. 1 § rättegångsbalken). Med
stöd av denna bestämmelse kan domstolen exempelvis besöka en fabrik
där det har tillverkats piratkopior av en immaterialrättsligt skyddad produkt
. För att en yrkeshemlighet därvid ska få röjas krävs att det finns
synnerlig anledning därtill (39 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken).
Den som innehar ett annat föremål, som lämpligen kan flyttas till rätten
och som kan antas ha betydelse som bevis, är skyldig att förete det för
syn (39 kap. 5 § rättegångsbalken). Är det aktuella föremålet en skriftlig
handling gäller, enligt 39 kap. 5 § första stycket sista punkten rättegångsbalken
, de undantag för bl.a. konfidentiell information som anges i 38
kap. 2 § rättegångsbalken (se ovan). Undantagen i fråga om andra föremål
regleras däremot genom särskilda bestämmelser i 39 kap. 5 § första
stycket rättegångsbalken. Där framgår bl.a. att innehavaren inte behöver
tillhandahålla föremål som skulle avslöja att innehavaren eller någon av
dennes närstående har begått en brottslig eller vanärande handling (39
kap. 5 § första stycket rättegångsbalken jämfört med 36 kap. 6 § första
stycket). Vidare framgår att det krävs synnerlig anledning för att ålägga
någon att tillhandahålla ett föremål som skulle avslöja en yrkeshemlighet
(39 kap. 5 § första stycket jämfört med 36 kap. 6 § andra stycket rättegångsbalken)
. I 39 kap. rättegångsbalken finns däremot inte något uttryckligt
undantag avseende föremål som har anförtrotts en befattningshavare
eller annan som avses i 36 kap. 5 § rättegångsbalken, exempelvis
en advokat eller en läkare.
Av förarbetena till bestämmelsen framgår att
skälet för detta är att den situationen bedömdes vara så ovanlig att särskilda
bestämmelser inte behövdes (NJA II 1943 s 506 f.). Motsvarande
undantag i 38 kap. 2 § andra stycket rättegångsbalken, som gäller edition,
anses dock kunna tillämpas analogt om en sådan situation ändå skulle
uppstå (NJA 1981 s. 791).
Enligt 39 kap. 5 § andra stycket ska 38 kap. 3–9 §§ rättegångsbalken
ha motsvarande tillämpning beträffande föremål eller skriftlig handling
som ska tillhandahållas för syn. Hänvisningen avser bl.a. förfarandet när
någon ska åläggas att tillhandahålla handlingar eller föremål.
7.1.2 Överväganden
Regeringens bedömning: Några ändringar i bestämmelserna om edition
och syn krävs inte med anledning av direktivet.
Promemorians bedömning: Promemorians bedömning överensstämmer
med regeringens (se promemorian s. 137 f.).
Remissinstanserna: Alla remissinstanser utom Sveriges advokatsamfund
och Svenska Föreningen för Industriellt Rättsskydd (SFIR) har tillstyrkt
eller lämnat promemorians bedömning utan erinran. Advokatsamfundet
har önskat att regeringen ska belysa frågan huruvida direktivets
artikel 6 innebär att någon kan föreläggas att förete s.k. indirekt bevisning
, dvs. bevisning med vars stöd annan bevisning kan spåras. SFIR har
anfört att direktivets bestämmelser om skydd för sekretessbelagd och
annan konfidentiell information i samband med bl.a. edition, enligt
SFIR:s bedömning, inte tillgodoses i svensk rätt.
Prop. 2008/09:67
105
Skälen för regeringens bedömning
Grundläggande krav
Enligt direktivets artikel 6.1 ska medlemsstaterna se till att de behöriga
rättsliga myndigheterna, dvs. den behöriga domstolen, på begäran av en
part som har lagt fram skälig bevisning som är tillräcklig för att visa
grund för talan och har angivit bevisning som motparten förfogar över till
stöd för sin talan, kan besluta att motparten ska lägga fram denna bevisning
, förutsatt att sekretessbelagd och annan konfidentiell information
skyddas. Bestämmelsen motsvarar artikel 43.1 i Trips-avtalet.
Bestämmelsen bygger alltså på principen att en part som har presenterat
viss bevisning till stöd för sin talan under vissa förutsättningar ska
kunna få tillgång till ytterligare bevisning till stöd för denna talan. Detta
innebär att den bevisning som erhålls ska användas till stöd för en talan
som parten redan för. Avsikten med bestämmelsen är alltså att artikel 6
ska kunna användas endast i ett pågående mål. Denna slutsats stöds av att
exempelvis artikel 7, som gäller intrångsundersökning, innehåller särskilda
bestämmelser om att åtgärden ska kunna vidtas redan innan talan
har väckts i sak, medan några motsvarande bestämmelser inte finns i
artikel 6.
Av bestämmelsens ordalydelse framgår vidare att artikel 6.1 gäller sådan
bevisning som motparten förfogar över och att bevisningen ska läggas
fram. Bestämmelsen torde därmed ta sikte på handlingar och andra
bevisföremål och alltså inte omfatta muntlig bevisning. Så har bestämmelsen
också tolkats i Danmark vid genomförandet där.
I artikel 6.2 finns en särskild bestämmelse om tillgången till bank finans-
och affärshandlingar.
Där anges att vid intrång som har begåtts i
kommersiell skala ska de behöriga rättsliga myndigheterna, där så är
lämpligt, under samma förutsättningar som anges i artikel 6.1, kunna
besluta att bank-, finans- eller affärshandlingar som motparten förfogar
över ska läggas fram, förutsatt att sekretessbelagd och annan konfidentiell
information skyddas. Intrång som utförs i kommersiell skala är,
enligt ingressens skäl 14, sådana handlingar som utförs för att uppnå en
direkt eller indirekt kommersiell eller ekonomisk fördel. Förhållandet
mellan den generella bestämmelsen i artikel 6.1 och den mer preciserade
bestämmelsen i artikel 6.2 diskuterades under förhandlingarna. Vid
diskussionerna framkom att vissa medlemsstater med automatik betraktar
bank-, finans- och affärshandlingar som konfidentiella. Avsikten med
artikel 6.2 var att klargöra att den typen av begränsningar inte tillåts vid
intrång som har begåtts i kommersiell skala. Vid sådana intrång kan
endast handlingens innehåll – inte dess karaktär som bank-, finans- eller
affärshandling – motivera att den inte lämnas ut.
Prop. 2008/09:67
106
Grundprincipen i artikel 6 är alltså att en part, i en pågående rättegång,
under vissa förutsättningar ska kunna få ut av parten angivna handlingar
och andra föremål som motparten förfogar över, för att använda dem som
bevisning i målet. Bank-, finans- och affärshandlingar behöver dock bara
lämnas ut vid intrång som har begåtts i kommersiell skala.
38 och 39 kap. rättegångsbalken innehåller bestämmelser om edition
och syn som innebär att en part, i en pågående rättegång, under vissa
förutsättningar kan få tillgång till av parten angivna handlingar och andra
föremål som kan antas ha betydelse som bevis och som innehas av
exempelvis motparten. En skillnad mellan rättegångsbalkens bestämmelser
om edition och syn och artikel 6 i direktivet är att bank-, finans- och
affärshandlingar enligt de svenska bestämmelserna är åtkomliga även vid
intrång som inte har begåtts i kommersiell skala. Att en sådan avvikelse
är förenlig med direktivet framgår av skäl 14 i ingressen där det uttryckligen
sägs att direktivet inte hindrar medlemsstaterna att tillämpa de
åtgärder som föreskrivs i artikel 6.2 även på andra handlingar än de som
sker i kommersiell skala.
Av artikel 6.1 följer att det som ska omfattas är bevisning som part angivit
till stöd för sin talan. Det finns ingen vägledning i direktivet när det
gäller vilka handlingar som ska kunna omfattas av ett editionsföreläggande
mer än att det ska vara bevisning till stöd för talan. Ordalydelsen
är alltså så allmänt hållen att den får anses ge medlemsstaterna stort eget
utrymme att närmare utforma editionsbestämmelserna. Enligt rättegångsbalkens
editionsbestämmelser kan den som innehar en skriftlig handling,
vars innehåll kan antas ha betydelse som bevis i ett pågående mål, föreläggas
att ge in den till domstolen eller till annan som domstolen har
anvisat (38 kap.
2 §). Sveriges advokatsamfund har ställt sig frågande till
om artikel 6.1 medför att en misstänkt intrångsgörare ska kunna
förpliktas att lägga fram handlingar som inte har direkt betydelse som
bevis, t.ex. handlingar med vars stöd sökanden kan spåra relevanta
dokument, vittnen eller inhämta annan information.
Enligt svensk rätt ska den som framställer ett editionsyrkande ange vad
han eller hon vill styrka med beviset och också ange den eller de handlingar
yrkandet avser. I den mån handlingen inte exakt kan identifieras är
det enligt rättspraxis tillräckligt att parten anger att editionsföreläggandet
avser en viss kategori av handlingar eller alla handlingar som är av betydelse
för ett noga beskrivet bevistema (NJA 1998 s. 590). Ett
editionsföreläggande kan innebära att den förelagde måste utföra en del
arbete för att sortera fram de begärda handlingarna (NJA 1998 s. 829).
Eftersom direktivets bestämmelse är så allmänt hållen och måste anses
lämna medlemsstaterna ett stort eget utrymme att utforma editionsbestämmelserna,
är regeringens bedömning att svensk rätt inte behöver
ändras i fråga om vilka handlingar ett editionsföreläggande ska kunna
omfatta.
Prop. 2008/09:67
107
Svensk rätt ger alltså parterna en möjlighet att, under pågående rättegång
, få tillgång till sådan bevisning som avses i direktivet. De grundläggande
krav som ställs i artikel 6.1 och 6.2 om möjlighet för domstol
att förplikta part att lägga fram bevisning tillgodoses alltså redan i svensk
rätt. Regeringen gör därför, på samma sätt som promemorian, bedömningen
att det inte krävs några lagändringar i detta avseende.
Beviskravet
En förutsättning enligt artikel 6 för att bevisningen ska lämnas ut är att
parten har presenterat skälig bevisning som är tillräcklig för att visa
grund för talan. Detta beviskrav preciseras inte på annat sätt än att det av
artikel 6.1 framgår att medlemsstaterna får föreskriva att domstolen ska
anse att ett rimligt urval av ett betydande antal exemplar av ett verk eller
något annat skyddat föremål utgör skälig bevisning. Medlemsstaterna får,
enligt direktivets artikel 2.1, ha en reglering som är mer gynnsam för
rättighetshavare än vad som annars följer av direktivet. Detta innebär att
så länge beviskravet inte ställs högre än vad som kan bedömas vara
”skälig bevisning” är regleringen förenlig med direktivet.
Svensk rätt innehåller inte något uttryckligt krav på att den som begär
edition eller syn ska presentera annan bevisning till stöd för sin talan.
Däremot följer det av praxis att partens intresse av att få tillgång till
bevisningen måste väga tyngre än motpartens intresse av att inte lämna ut
den och att det vid en sådan intresseavvägning bl.a. kan beaktas om partens
talan är välgrundad (NJA 1986 s. 829, NJA 1986 s. 398). Denna
tillämpning innebär som regeringen ser det att de svenska reglerna får i
princip samma effekt som direktivets krav på skälig bevisning. Tillämpningen
innebär i vart fall inte att det ställs ett högre beviskrav än vad som
följer av direktivet. Svensk rätt innehåller inte heller någon motsvarighet
till bestämmelsen i artikel 6.1 om att domstolen ska anse att ett rimligt
urval av ett betydande antal exemplar av ett verk eller något annat skyddat
föremål utgör skälig bevisning. Detta beror på att principerna om fri
bevisföring och bevisvärdering generellt sett gäller i svensk rätt, 35 kap 1
§ rättegångsbalken. Att i svensk rätt införa en bestämmelse som specificerar
vad som i ett visst fall ska anses vara skälig bevisning skulle strida
mot dessa principer.
Mot denna bakgrund kommer regeringen till samma
slutsats som promemorian, dvs. att en att en sådan bevisregel inte bör
införas. Det är inte heller nödvändigt enligt direktivet. Sammanfattningsvis
anser regeringen att den svenska regleringen och dess tillämpning
i praxis är förenlig med direktivet när det gäller vilken bevisning
som ska krävas av den som begär edition eller syn.
Skydd av sekretessbelagd information m.m.
Enligt bestämmelsen i artikel 6 är en förutsättning för ett beslut om edition
eller syn att sekretessbelagd och konfidentiell information skyddas.
Svenska Föreningen för Industriellt Rättsskydd (SFIR) har anfört att den
befintliga svenska regleringen av edition inte i tillräcklig utsträckning
tillgodoser det skyddssyfte som här betonas i direktivet. SFIR menar att
det vid genomförandet av direktivet är nödvändigt att se över sekretessbehandlingen
vid domstolsbeslut av frågor av det aktuella slaget och att
ett korrekt genomförande av direktivet sannolikt förutsätter en ytterligare
översyn av såväl sekretesslagen som rättegångsbalken. SFIR har illustrerat
detta genom att peka på att det t.ex. inte går att begränsa sökandens
möjligheter att använda företagshemlig information som erhållits genom
edition.
Prop. 2008/09:67
108
Den svenska regleringen om edition och syn innehåller vissa bestämmelser
som begränsar skyldigheten att lämna ut bevisning som är sekretessbelagd
eller konfidentiell (38 kap. 2 och 8 §§ samt 39 kap. 1 och 5 §§
rättegångsbalken). Exempelvis behöver meddelanden mellan en part och
vissa av dennes närstående, eller mellan sådana närstående inbördes, inte
lämnas ut. Vidare krävs synnerlig anledning för att en yrkeshemlighet,
eller en uppteckning som är avsedd uteslutande för personligt bruk
(exempelvis en dagbok) ska lämnas ut. Det finns också begränsningar i
fråga om uppgifter som hänför sig till särskilt personsäkerhetsarbete eller
som en befattningshavare eller någon annan som avses i 36 kap. 5 §
rättegångsbalken, exempelvis en advokat eller en läkare, har anförtrotts i
yrkesutövningen eller i samband därmed erfarit. (jfr. 36 kap. 6 § rättegångsbalken)
. Samtliga dessa undantag utgör skydd för sekretessbelagd
eller konfidentiell information i samband med beslut om edition eller
syn. De är därför enligt regeringen i och för sig förenliga med direktivets
artikel 6. SFIR anser emellertid att direktivet kräver mer och att de
svenska bestämmelserna ger ett otillräckligt skydd för den här typen av
information. Direktivet preciserar emellertid inte närmare på vilket sätt
sekretessbelagd eller konfidentiell information ska skyddas eller på vilken
nivå ett sådant skydd ska ligga. Det enda direktivet säger är att ett
sådant skydd ska finnas. Direktivet preciserar inte heller vad som är
sekretessbelagd eller konfidentiell information. Vidare innebär bestämmelsen
i direktivets artikel 2.1 att medlemsstaterna får ha bestämmelser
som skiljer sig från direktivet under förutsättningar att de är mer gynnsamma
för rättighetshavare. Ett lägre skydd för sekretessbelagd eller
konfidentiell information gynnar i regel rättighetshavare. Detta innebär
sammantaget att medlemsstaterna har ett stort utrymme att själva göra
den närmare avgränsningen av vilken information som inte ska lämnas
ut. Sammantaget anser regeringen därför att de svenska bestämmelserna
uppfyller de krav som direktivet ställer när det gäller skydd för sekretessbelagd
eller konfidentiell information och att några lagändringar inte
är nödvändiga.
Frågan om företagshemligheter – oavsett direktivets bestämmelser
– behöver ett bättre skydd vid bl.a. edition, syn och intrångsundersökning
har nyligen behandlats av utredningen om vissa frågor om
skydd av företagshemligheter (dir. 2007:54). Utredningen har presenterat
sina förslag i betänkandet Förstärkt skydd för företagshemligheter (SOU
2008:63). Där föreslås bl.a. att en ny skadeståndsregel ska införas i lagen
om skydd för företagshemligheter (1990:409). Enligt förslaget ska den
som uppsåtligen eller av oaktsamhet utan giltigt skäl röjer eller i näringsverksamhet
utnyttjar en företagshemlighet som han eller hon i egenskap
av part har fått del av genom beslut av en domstol ersätta den skada som
uppkommer genom förfarandet (a. bet. s. 308). Betänkandet har remissbehandlats
och förslaget bereds för närvarande inom Regeringskansliet.
Ytterligare undantag från skyldigheten att lämna ut handlingar Prop. 2008/09:67
109
Svensk rätt (38 kap. 2 § andra stycket rättegångsbalken) innehåller ett
undantag som innebär att en part inte är skyldig att lämna ut handlingar
vars innehåll skulle avslöja att parten eller någon honom eller henne på
visst sätt närstående har begått en brottslig eller vanärande handling.
Denna reglering har, såvitt gäller egen brottslighet, ett nära samband med
artikel 6 i Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna (Fitger, Rättegångsbalken,
aÉä=PI= ëK= PSWOTFK= Av konventionsbestämmelsen följer att den som är
misstänkt för ett brott – exempelvis för ett immaterialrättsintrång – inte
behöver bidra till utredningen eller bevisningen mot sig själv. Detta undantag
avser i någon mening konfidentiell information och bör därför
vara tillåtet enligt bestämmelsen i artikel 6.1 i direktivet. Dessutom följer
det av EU-fördragets artikel 6.1 att unionen ska respektera de rättigheter
som följer av Europakonventionen. Mot denna bakgrund anser regeringen,
liksom promemorian, att detta undantag är förenligt med
direktivet.
Sammanfattning
Sammantaget anser regeringen, i likhet med promemorian, att de svenska
bestämmelserna om edition och syn är förenliga med direktivet och att
det inte krävs några lagändringar på detta område.
7.2 Intrångsundersökning
7.2.1 Nuvarande ordning
Samtliga immaterialrättsliga lagar innehåller bestämmelser om s.k. intrångsundersökning
, vilket närmast kan beskrivas som en civilrättslig
husrannsakan. Regleringen innebär i korthet att domstolen, redan innan
det har väckts talan om ett immaterialrättsintrång, får besluta att det ska
göras en undersökning hos den som skäligen kan antas ha gjort ett intrång,
för att söka efter föremål eller handlingar som kan antas ha betydelse
för utredning om intrånget (se 41 a – 41 h §§ varumärkeslagen, 56
a–56 h §§ upphovsrättslagen, 59 a–59 h §§ patentlagen, 37 a–37 h §§
mönsterskyddslagen, 20 a–20 h §§ firmalagen, 12 a–12 h §§ kretsmönsterlagen
och 9 kap. 7 a–7 h §§ växtförädlarrättslagen). En sådan undersökning
anses också kunna genomföras hos den som skäligen kan antas
ha medverkat till ett intrång (jfr prop. 2004/05:110 s. 563 och 339–342).
Dessa bestämmelser är även tillämpliga vid överträdelser som avses i
53 § upphovsrättslagen samt vid försök och förberedelse (56 a § upphovsrättslagen
och motsvarande bestämmelse i övriga immaterialrättsliga
lagar).
En intrångsundersökning får beslutas på yrkande av rättighetshavaren
eller den som på grund av upplåtelse har rätt att utnyttja skyddsföremålet,
t.ex.
en licenstagare (56 b § andra stycket upphovsrättslagen och
motsvarande bestämmelse i övriga immaterialrättsliga lagar). Vidare
krävs att sökanden har ställt säkerhet hos domstolen, exempelvis en
bankgaranti, för den skada som motparten kan tillfogas. Saknar sökanden
förmåga att ställa säkerhet får domstolen befria honom eller henne från
den skyldigheten (56 c § första stycket upphovsrättslagen och motsvarande
bestämmelse i övriga immaterialrättsliga lagar).
Prop. 2008/09:67
110
För att en intrångsundersökning ska komma i fråga krävs inte att de
subjektiva rekvisiten för ansvar eller skadeståndsskyldighet är uppfyllda.
Det är tillräckligt att det i objektiv mening föreligger ett intrång (prop.
1998/99:11 s. 50). Vidare krävs att skälen för åtgärden uppväger den
olägenhet eller det men i övrigt som åtgärden innebär för den drabbade
eller för något annat motstående intresse (56 a § andra stycket upphovsrättslagen
och motsvarande bestämmelse i övriga immaterialrättsliga
lagar). Om en ansökan om intrångsundersökning beviljas ska domstolen
precisera undersökningens ändamål och vilka handlingar eller föremål
som ska eftersökas samt vilka utrymmen som får genomsökas. Om det
behövs får domstolen även ange andra villkor för undersökningen (56 d §
upphovsrättslagen och motsvarande bestämmelse i övriga immaterialrättsliga
lagar). Undersökningen kan avse exempelvis egendom som har
tillverkats i strid mot den immaterialrättsliga lagstiftningen och hjälpmedel
som har använts eller kan användas för att framställa sådan egendom,
men även verksamhetshandlingar som kan visa på inköp eller försäljning
av olovliga produkter (a. prop. s. 86). Undersökningen får däremot inte
avse sådana skriftliga handlingar som avses i 27 kap. 2 § rättegångsbalken
(56 f § upphovsrättslagen och motsvarande bestämmelse i övriga
immaterialrättsliga lagar). Därigenom undantas vissa handlingar vars
innehåll omfattas av sekretess eller tystnadsplikt samt skriftliga meddelanden
mellan vissa personer som är varandra närstående.
Innan ett beslut om intrångsundersökning meddelas ska motparten,
som huvudregel, ges tillfälle att yttra sig. Om ett dröjsmål skulle medföra
risk att föremål eller handlingar som har betydelse för utredningen om
intrånget skaffas undan, förstörs eller förvanskas, får dock domstolen
omedelbart meddela ett beslut som gäller till dess annat har beslutats.
(56 b § tredje stycket upphovsrättslagen och motsvarande bestämmelse i
övriga immaterialrättsliga lagar). Har domstolen bifallit ett yrkande om
intrångsundersökning utan att höra motparten, ska beslutet expedieras till
parterna och motparten ska föreläggas att yttra sig över beslutet (a. prop.
s.
71). Utgångspunkten är att beslutet ska skickas samma dag som
avgörandet har meddelats, se 2 § förordning (2003:234) om tiden för
tillhandahållande av domar och beslut, m.m.. Om beslutet har meddelats
utan att motparten har hörts behöver det emellertid inte sändas till motparten
förrän det kan göras utan att verkställigheten av beslutet riskeras,
se 26 § andra stycket förordning (1996:271) om mål och ärenden i allmän
domstol (jfr 16 kap. 11 § utsökningsbalken).
Ett beslut om en intrångsundersökning ska verkställas av Kronofogdemyndigheten
, som har rätt att bereda sig tillträde till motpartens lokaler.
Verkställighet kan ske utan att motparten underrättas i förväg. (56 f §
upphovsrättslagen och motsvarande bestämmelse i övriga immaterialrättsliga
lagar; se även a. prop. s. 92 f.). Beroende på hur domstolens
beslut är utformat kan myndigheten ha rätt att gå igenom exempelvis
affärs- och verksamhetshandlingar för att söka efter de handlingar som
omfattas av domstolens beslut. Om myndigheten kan identifiera de angivna
handlingarna får myndigheten ta kopior eller göra utdrag av dessa
handlingar. Kronofogdemyndigheten har vidare rätt att fotografera och
göra filmupptagningar av exempelvis varumärkesförfalskade varor. Den
har också befogenhet att göra ljudupptagningar, vilket kan ha särskild
relevans när det gäller exempelvis piratkopiering av musik. Ett beslut om
intrångsundersökning ger däremot Kronofogdemyndigheten inte någon
rätt att avlägsna föremål eller originalhandlingar från de lokaler som
undersöks (a. prop. s. 92 f.). Fotografier och film- och ljudupptagningar
av föremål samt kopior av och utdrag ur handlingar ska förtecknas och
hållas tillgängliga för sökanden och motparten (56 h § upphovsrättslagen
och motsvarande bestämmelse i övriga immaterialrättsliga lagar).
Prop. 2008/09:67
111
Ett beslut som har meddelats utan att motparten har hörts ska omprövas
så snart ett yttrande inkommer från motparten (jfr JK 1983:23 med där
gjorda hänvisningar). Förfarandet vid denna prövning är i regel skriftligt,
men om en part så begär eller om domstolen av annan anledning finner
skäl härtill kan en särskild förhandling sättas ut (a. prop. s. 89). Vid en
sådan förhandling kan parterna utveckla sin talan. Någon upptagning av
muntlig bevisning ska däremot normalt inte ske. I likhet med vad som
gäller vid yrkanden om säkerhetsåtgärder och olika interimistiska beslut,
får prövningen istället grundas på parternas – i vissa fall endast den ena
partens – egna uppgifter samt eventuell skriftlig bevisning (a. prop. s. 85
f.). Vid prövningen får domstolen även beakta vittnesattester och uppgifter
som ett anonymt vittne har lämnat, men värdet av sådana uppgifter
torde i flertalet fall vara begränsat (a. prop. s. 85 f.samt
Bengtsson/Lyxell, Åtgärder vid immaterialrättsintrång, s. 63 och 148).
Om en intrångsundersökning har ägt rum innan talan har väckts i sak,
ska sökanden inom en månad från verkställigheten väcka en sådan talan.
Väcks inte någon sådan talan inom angiven tid – eller upphävs ett tidigare
meddelat beslut att bevilja en intrångsundersökning – ska de åtgärder
som har vidtagits vid verkställighet av intrångsundersökningen
omedelbart gå åter, i den mån det är möjligt. (56 e § andra stycket upphovsrättslagen
och motsvarande bestämmelse i övriga immaterialrättsliga
lagar). Det innebär bl.a. att Kronofogdemyndigheten ska överlämna de
kopior, utdrag, fotografier och upptagningar som förvaras hos myndigheten
till den som varit föremål för intrångsundersökningen (prop.
1998/99:11 s. 80 f.).
Den av sökanden ställda säkerheten är avsedd att täcka skada som kan
tillfogas motparten genom verkställigheten (56 c § första stycket
upphovsrättslagen och motsvarande bestämmelse i övriga immaterialrättsliga
lagar). Skyldigheten att utge ersättning för skada regleras i 3
kap.
22 § tredje stycket utsökningsbalken. Där anges att om en
exekutionstitel upphävs efter verkställighet är sökanden skyldig att ersätta
skada som svaranden har lidit genom verkställigheten. Ersättningsskyldigheten
förutsätter alltså, enligt bestämmelsens ordalydelse, att
exekutionstiteln upphävs, vilket torde hänga samman med att bestämmelsen
i första hand är utformad med tanke på slutliga avgöranden (jfr
Fitger, Rättegångsbalken, Del 1, s. 15:33). Bestämmelsen anses dock
vara tillämplig även i andra fall där en säkerhetsåtgärd har upphört på
grund av en handling eller underlåtenhet från sökandens sida eller där det
i efterhand kan konstateras att sökanden inte haft något berättigat anspråk
(a. a. s. 15:33).
För en mer utförlig beskrivning av nuvarande bestämmelser om intrångsundersökning,
se prop. 1998/99:11.
Prop. 2008/09:67
112
7.2.2 Överväganden
Regeringens förslag: I varumärkeslagen, upphovsrättslagen, patentlagen,
mönsterskyddslagen, firmalagen, kretsmönsterlagen och växtförädlarrättslagen
införs uttryckliga bestämmelser om att en intrångsundersökning
även kan utföras hos den som medverkar till en olaglig
åtgärd. Därutöver görs vissa redaktionella ändringar i bestämmelserna
om behörig domstol.
Regeringens bedömning: Några andra ändringar av bestämmelserna
om intrångsundersökning krävs inte till följd av direktivet och
bör inte heller göras av andra skäl.
Promemorians förslag och bedömning: Promemorians förslag och
bedömning överensstämmer med regeringens (se promemorian s. 146 f.).
Promemorian innehåller inte någon bedömning av om lagändringar bör
göras av andra skäl än som en följd av direktivet.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har lämnat bedömningen
i promemorian utan erinran eller tillstyrkt den. Föreningen Svenskt
Näringsliv och Svenska Föreningen för Industriellt Rättsskydd (SFIR)
har framfört att direktivets bestämmelser om skydd för sekretessbelagd
och annan konfidentiell information i samband med intrångsundersökning
inte tillgodoses i svensk rätt. Svenska Föreningen mot Piratkopiering
(SACG) och Business Software Alliance (BSA) har framfört att
den svenska lagstiftningen måste ändras för att överensstämma med
direktivet så att en ansökan samt en domstols diarium kan sekretessbeläggas
i samband med en ansökan och beslut om en intrångsundersökning
utan motpartens hörande. Stiftelsen Svenska Filminstitutet har
lämnat promemorians bedömning utan erinran men har efterlyst ett
tydliggörande när det gäller bestämmelsernas förhållande till det s.k.
anonymitetsskyddet i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen
.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Grundläggande krav
Artiklarna 7.1 – 7.5 i direktivet innehåller bestämmelser om åtgärder för
att säkra bevisning. De grundläggande bestämmelserna finns i artikel 7.1.
Där finns också vissa bestämmelser om förfarandet. Ytterligare bestämmelser
om förfarandet finns i artiklarna 7.2 – 7.5. Direktivets reglering
bygger på artikel 50 i Trips-avtalet.
Enligt artikel 7.1 första stycket, första punkten, ska medlemsstaterna se
till att de behöriga rättsliga myndigheterna, redan innan talan har väckts i
sak, får besluta om omedelbara och effektiva interimistiska åtgärder för
att säkra relevant bevisning om det påstådda intrånget. Sådana åtgärder
kan, enligt andra punkten, inbegripa en detaljerad beskrivning av de
intrångsgörande varorna, med eller utan uttagande av provexemplar, eller
beslag av varorna och, där så är lämpligt, det material och de verktyg
som använts för produktion och/eller distribution av dessa varor samt
tillhörande handlingar.
Prop. 2008/09:67
113
Precis som konstaterades i promemorian framgår det av ordalydelsen
att uppräkningen av olika åtgärder endast utgör exempel på åtgärder som
uppfyller direktivets krav. Det är alltså upp till medlemsstaterna att mer
exakt bestämma hur relevant bevisning ska säkras. Av ordalydelsen
framgår också att bestämmelsen avser bevisning i form av skriftliga
handlingar och andra föremål. Muntlig bevisning samt efterforskning av
faktiska omständigheter, t.ex. iakttagelser av vilka processer som utförs i
en lokal, tycks alltså falla utanför tillämpningsområdet. Motsvarande
anses gälla enligt artikel 50.1.b i Trips-avtalet (se exempelvis Daniel
Gervais, The TRIPS Agreement, Drafting History and Analysis, 2 uppl.,
s. 308).
Av ordalydelsen kan man däremot inte dra några slutsatser om hos vem
bevisning ska kunna säkras. Direktivets allmänna skyldighet att lägga
fram bevisning omfattar dock, enligt artikel 6, endast bevisning som den
som är motpart i målet om intrång förfogar över. Av artikeln framgår att
med motpart avses den som är motpart i målet om intrång, dvs. den påstådda
intrångsgöraren. Regeringen gör samma bedömning som gjordes i
promemorian, dvs. att bestämmelsen i artikel 7 om att bevisning ska
säkras i vissa speciella fall inte rimligen kan anses ha ett vidare tillämpningsområde
än den allmänna bestämmelsen om bevisning i artikel 6.
Artikel 7 måste därför förstås på så sätt att den endast gäller bevisning
som den påstådde intrångsgöraren förfogar över.
Av direktivet framgår inte hur delaktig en person måste vara för att
betraktas som intrångsgörare. Regeringen anser därför, i enlighet med
bedömningen i promemorian, att det inte kan uteslutas att uttrycket omfattar
vissa aktörer som enligt svensk rätt betraktas som medverkande (jfr
23 kap. 4 § brottsbalken).
De svenska bestämmelserna om intrångsundersökning innebär i korthet
att domstolen, redan innan talan har väckts i sak, får besluta att Kronofogdemyndigheten
ska göra en undersökning hos den som skäligen kan
antas ha gjort ett immaterialrättsintrång, för att söka efter föremål eller
handlingar som kan antas ha betydelse för utredningen om intrånget (se
41 a–41 h §§ varumärkeslagen, 56 a– h §§ upphovsrättslagen, 59 a–59 h
§§ patentlagen, 37 a–37 h §§ mönsterskyddslagen, 20 a–20 h §§ firmalagen,
12 a–12 h §§ kretsmönsterlagen och 9 kap.
7 a–7 h
§§växtförädlarrättslagen). Kronofogdemyndigheten har, beroende på hur
domstolens beslut är utformat, rätt att ta kopior av och göra utdrag ur
handlingar samt att ta fotografier och göra ljud- och filmupptagningar av
exempelvis intrångsgörande varor och det material och de verktyg som
använts för produktion och/eller distribution av dessa varor (56 f § upphovsrättslagen
och motsvarande bestämmelser i de övriga immaterialrättsliga
lagarna). Fotografier och film- och ljudupptagningar av föremål
samt kopior av och utdrag ur handlingar ska förtecknas och hållas tillgängliga
för sökanden och motparten (56 h § upphovsrättslagen och
motsvarande bestämmelser i de övriga immaterialrättsliga lagarna). Bestämmelserna
om intrångsundersökning ger däremot inte Kronofogdemyndigheten
någon rätt att avlägsna bevisning från lokalerna (prop.
1998/99:11 s. 78 och 93). Om det behövs för att säkerställa ett anspråk på
att egendom exempelvis ska förstöras, kan dock egendom omhändertas
enligt 15 kap. 3 § rättegångsbalken (se vidare avsnitt 8).
Prop. 2008/09:67
114
I promemorian gjordes bedömningen att de svenska bestämmelserna
om intrångsundersökning tillhandahåller en sådan omedelbar och effektiv
åtgärd som direktivet kräver. För att det inte ska råda någon tvekan om
att en intrångsundersökning kan genomföras hos den som medverkar till
en olaglig åtgärd föreslogs i promemorian att det skulle införas uttryckliga
bestämmelser om detta i de immaterialrättsliga lagarna. I promemorian
lyftes det fram att motsvarande förtydligande tidigare hade gjorts i
53 b § upphovsrättslagen om vitesförbud. Ingen remissinstans har haft
något att erinra mot bedömningen eller förslaget. Även regeringen delar
denna uppfattning och anser alltså att det i 41a § varumärkeslagen, 56a §
upphovsrättslagen, 59a § patentlagen, 37a § mönsterskyddslagen, 20a §
firmalagen, 12a § kretsmönsterlagen och 7a § växtförädlarrättslagen bör
införas uttryckliga bestämmelser om att en intrångsundersökning kan
utföras hos den som medverkar till en olaglig åtgärd.
Beviskravet
En intrångsundersökning eller motsvarande åtgärd ska, enligt direktivets
artikel 7.1, kunna beslutas när en part har lagt fram skälig bevisning till
stöd för sina påståenden att ett immaterialrättsintrång har begåtts eller är
omedelbart förestående.
När det gäller säkerhetsåtgärder och andra beslut som föregår den slutliga
prövningen av saken förekommer enligt svensk rätt i huvudsak tre
olika bevisnivåer som innebär bevislättnad. Det lägsta av dessa beviskrav
är att ”det finns anledning att anta” något. Ett något högre beviskrav är
att något ”skäligen kan antas.” Högst av dessa beviskrav är att det ska
föreligga ”sannolika skäl” för något.
I samband med införandet av bestämmelserna om intrångsundersökning
anfördes bl.a. att beviskravet ”det finns anledning att anta” skulle
innebära en risk för att man i åtskilliga situationer hamnade på en nivå
som inte kunde godtas av integritets- och rättssäkerhetsskäl (prop.
1998/99:11 s. 64). Av den anledningen valdes beviskravet ”skäligen kan
antas”. Detta beviskrav kan i vart fall inte anses vara högre än det som
följer av direktivets bestämmelse om skälig bevisning och måste därför,
med beaktande av direktivets artikel 2.1, anses falla inom direktivets
ramar. Regeringen gör här samma bedömning som promemorian, vilken
inte ifrågasatts av remissinstanserna, att detta innebär att de svenska
bestämmelserna tillgodoser direktivet krav. Det krävs alltså inte några
lagändringar i detta avseende.
Direktivets beviskrav hänför sig till att det har begåtts ett intrång eller
att ett sådant är omedelbart förestående. Vad som avses med ordalydelsen
”omedelbart förestående” utvecklas inte närmare i direktivet. Som
framfördes i promemorian ligger det nära till hands att tolka beviskravet
så att bestämmelsen förutsätter nationella regler som gör det möjligt att
besluta om en intrångsundersökning även innan något fullbordat intrång
har ägt rum och att det är upp till nationell rätt – med beaktande av att
åtgärderna ska vara proportionerliga (skäl 22) – att bestämma de närmare
förutsättningarna för när ett omedelbart förestående intrång ska anses
föreligga.
Prop. 2008/09:67
115
Enligt svensk rätt kan en intrångsundersökning beslutas när det har begåtts
ett intrång eller ett försök eller en förberedelse till ett intrång (se 41
a–41 h §§ varumärkeslagen, 56 a–56 h §§ upphovsrättslagen, 59 a–59 h
§§ patentlagen, 37 a–37 h §§ mönsterskyddslagen, 20 a–20 h §§ firmalagen,
12 a–12 h §§ kretsmönsterlagen och 9 kap. 7 a–7 h §§ växtförädlarrättslagen).
Såväl ett försök som en förberedelse är förstås åtgärder
som ligger i tiden före ett fullbordat intrång. Särskilt ett påbörjat försök
till intrång, men även en förberedelse, kan likställas med att ett intrång är
omedelbart förestående. Kan ett ingripande ske på detta stadium kan det
just hindra att ett fullbordat intrång begås. Enligt promemorians bedömning
uppfyller de svenska bestämmelserna därför direktivets krav på att
en intrångsundersökning ska kunna beslutas även vid omedelbart
förestående intrång. Remissinstanserna har inte haft några synpunkter på
denna bedömning. Regeringen gör samma bedömning som gjordes i
promemorian. Några lagändringar krävs alltså inte heller i detta avseende
.
Sekretessbelagd och konfidentiell information
Enligt bestämmelsen i artikel 7.1 förutsätter ett beslut om intrångsundersökning
att sekretessbelagd och annan konfidentiell information skyddas.
I promemorian konstaterades att de svenska bestämmelserna om intrångsundersökning
innebär att viss sekretessbelagd och konfidentiell
information skyddas. Mot den bakgrunden och med hänvisning till
direktivets allmänna utformning i detta avseende ansågs i promemorian
att den svenska regleringen var förenlig med direktivet.
Föreningen Svenskt Näringsliv och Svenska Föreningen för Industriellt
Rättsskydd (SFIR) har invänt mot promemorians bedömning och fört
fram att direktivets bestämmelser om skydd för sekretessbelagd och
annan konfidentiell information i samband med intrångsundersökning,
enligt deras uppfattning, inte tillgodoses i svensk rätt. Föreningen
Svenskt Näringsliv har särskilt framhållit att lagen om företagshemligheter
inte kan tillämpas på information som åtkommits genom en intrångsundersökning.
SFIR har fört fram att det vid genomförandet av
direktivet är nödvändigt att se över sekretessbehandlingen vid domstolsbeslut
av frågor av det aktuella slaget och att ett korrekt genomförande av
direktivet förutsätter en ytterligare översyn av såväl sekretesslagen som
rättegångsbalken. SFIR har illustrerat detta genom att peka på att det t.ex.
inte går att begränsa sökandens möjligheter att använda företagshemlig
information som erhållits genom ett beslut om intrångsundersökning.
Vidare har SFIR betonat den oklarhet som gäller beträffande företagshemlig
information vid återgång av åtgärder med anledning av ett beslut
om intrångsundersökning. Stiftelsen Svenska Filminstitutet har, som det
får förstås, inte haft något att erinra mot promemorians bedömning men
framfört att det ändå kan finnas skäl att tydligt ange att den bevisning
som får eftersökas vid en intrångsundersökning inte får äventyra meddelarskyddet
eller förbudet i tryckfrihetsförordningen och yttrandefri
hetsgrundlagen att röja källa, eller användas så att företagshemlighet röjs
för obehöriga.
Prop. 2008/09:67
116
Enligt svensk rätt gäller att en intrångsundersökning inte får avse sådana
handlingar som avses i 27 kap. 2 § rättegångsbalken (56 f § andra
stycket upphovsrättslagen och motsvarande bestämmelse i övriga
immaterialrättsliga lagar). Därigenom undantas bl.a. information som
exempelvis en läkare har anförtrotts i tjänsten eller i samband därmed
erfarit samt vissa meddelanden mellan närstående. I samband med införandet
av nuvarande bestämmelser om intrångsundersökning behandlades
förhållandet mellan de nya reglerna om intrångsundersökning å ena sidan
samt skyddet för företagshemligheter å andra sidan. Det anfördes då bl.a.
att domstolen, vid sin prövning av om intrångsundersökning ska beslutas,
måste vara uppmärksam på risken att företagshemligheter av olika slag
röjs. Om domstolen finner att en sådan risk föreligger måste den bedöma
om riskens storlek och skadeverkningarna av riskens realiserande står i
rimlig proportion till vad som står att vinna med undersökningen. (Se
prop. 1998/99:11 s. 65 f.). Sammanfattningsvis finns det alltså ett antal
undantag i svensk rätt som skyddar sekretessbelagd eller konfidentiell
information i samband med beslut om intrångsundersökning. Samtliga
dessa undantag är enligt regeringen förenliga med direktivets artikel 7.1.
Föreningen Svenskt Näringsliv och SFIR anser emellertid att direktivet
kräver mer och att de svenska bestämmelserna ger ett otillräckligt skydd
för den här typen av information. Vid bedömningen av om de svenska
bestämmelserna behöver kompletteras med ytterligare bestämmelser i
detta avseende har regeringen följande utgångspunkter. Som förts fram i
det föregående avsnittet om edition och syn, preciserar direktivet inte
närmare på vilket sätt sekretessbelagd eller konfidentiell information ska
skyddas eller på vilken nivå ett sådant skydd ska ligga. Det enda
direktivet säger är att ett sådant skydd ska finnas. Direktivet preciserar
inte heller vad som är sekretessbelagd eller konfidentiell information.
Till detta ska läggas att bestämmelsen i direktivets artikel 2.1 innebär att
medlemsstaterna får ha bestämmelser som skiljer sig från direktivet under
förutsättningar att de är mer gynnsamma för rättighetshavare. Ett
lägre skydd för sekretessbelagd eller konfidentiell information gynnar i
regel rättighetshavare. Detta innebär sammantaget att medlemsstaterna
har stort utrymme att själva göra den närmare avgränsning av vilken
information som ska undantas. Sammantaget anser regeringen därför att
de svenska bestämmelserna uppfyller de krav som direktivet ställer när
det gäller skydd för sekretessbelagd eller konfidentiell information och
att några lagändringar inte är nödvändiga till följd av direktivet.
Frågan
om företagshemligheter – oavsett direktivets bestämmelser – behöver ett
bättre skydd vid bl.a. edition, syn och intrångsundersökning har nyligen
behandlats av utredningen om vissa frågor om skydd av företagshemligheter
(dir. 2007:54). Utredningen har presenterat sina förslag i betänkandet
Förstärkt skydd för företagshemligheter (SOU 2008:63). Där föreslås
bl.a. att en ny skadeståndsregel ska införas i lagen om skydd för företagshemligheter
(1990:409). Enligt förslaget ska den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet utan giltigt skäl röjer eller i näringsverksamhet utnyttjar
en företagshemlighet som han eller hon i egenskap av part har fått
del av genom beslut av en domstol ersätta den skada som uppkommer
genom förfarandet (a. bet. s. 308). Betänkandet har remissbehandlats och
förslaget bereds för närvarande inom Regeringskansliet.
Prop. 2008/09:67
117
När det gäller Stiftelsen Svenska Filminstitutets påpekande om anonymitetsskyddet
i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen,
dvs. förbudet för massmedier att röja sina källor eller för det allmänna att
efterforska vem som bl.a. är meddelare, så togs även detta upp i samband
med införandet av nuvarande bestämmelser om intrångsundersökning (se
prop. 1998/99:11 s. 65 f.). Där framhölls bl.a. att reglerna om intrångsundersökning
självfallet inte ska kunna användas för att utröna vem som
är t.ex. meddelare till massmedia. Avsikten är att man endast ska få söka
efter föremål och handlingar som har betydelse för utredningen av det
aktuella immaterialrättsintrånget. Samtidigt konstaterades att det ibland
kan finnas en viss risk för att sådana uppgifter röjs som en bieffekt av en
tvångsmedelsanvändning. I propositionen hänvisades till att ett förstärkt
skydd mot oavsiktligt röjande av anonymiteten vid tvångsmedelsanvändning
skulle innebära en alltför stark begränsning av möjligheterna till
tvångsmedelsanvändning och att det viktigaste skyddet mot detta är att
ett tvångsmedel inte avsiktligt får användas för andra ändamål än det
beslutats för. Avslutningsvis påpekades att proportionalitetsprincipen ger
ett förhöjt och tillräckligt skydd mot obehörigt röjande av uppgifter som
inte är direkt utforskade vid tvångsmedelsanvändningen. Regeringen
anser att det inte nu finns skäl att frångå denna bedömning. I likhet med
vad som uttalades i propositionen om införande av bestämmelserna om
intrångsundersökning bör det emellertid även här poängteras att ett beslut
om intrångsundersökning inte får fattas om det skulle komma i konflikt
med censurförbudet i tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen
(1 kap. 2 § TF resp. 1 kap. 3 § YGL, jfr även avsnitt 10.1.2).
Sammanfattningsvis krävs det alltså, enligt regeringens uppfattning,
inte några lagstiftningsåtgärder för att uppfylla direktivets krav i denna
del. Regeringen anser inte heller att några lagändringar nu bör genomföras
av andra skäl.
Beslut utan att motparten har hörts
Åtgärder för att säkra bevisning ska, enligt direktivets artikel 7.1 första
stycket, sista punkten, om nödvändigt vidtas utan att motparten hörs,
särskilt om ett dröjsmål kan antas medföra irreparabel skada för rättighetshavaren
eller om det finns en uppenbar risk för att bevisningen kan
komma att förstöras.
Motsvarande bestämmelse finns i artikel 50.2 i
Trips-avtalet och anses där innebära att ett beslut ska kunna meddelas
utan att motparten hörs om åtgärden annars skulle bli ineffektiv, t.ex. på
grund av att bevisningen förstörs (se exempelvis Daniel Gervais, The
TRIPS Agreement, Drafting History and Analysis, 2 uppl., s. 308).
Regeringen gör samma bedömning som gjordes i promemorian dvs. att
lydelsen ”utan att motparten hörs” rimligen bör förstås så att motparten
inte behöver ges tillfälle att yttra sig (jfr ”rätten till försvar” i skäl 22 i
direktivets ingress).
Direktivets reglering ger alltså, genom ordalydelsen att åtgärderna ska
kunna vidtas ”om nödvändigt”, medlemsstaterna viss frihet att själva
avgöra när ett beslut ska kunna meddelas utan att motparten ges tillfälle
att yttra sig. Direktivet pekar dock ut att åtgärderna ska kunna vidtas
särskilt om ett dröjsmål kan antas medföra irreparabel skada för rättighetshavaren
eller om det finns en uppenbar risk att bevisningen kan
komma att förstöras.
Prop. 2008/09:67
118
Har en ansökan om intrångsundersökning beviljats utan att motparten
har hörts, dvs. beretts tillfälle att yttra sig över ansökan, ska parterna
enligt direktivets artikel 7.1 andra stycket underrättas om beslutet senast
omedelbart efter att åtgärden har verkställts. En omprövning, innefattande
en rätt att yttra sig, ska enligt samma bestämmelse ske på begäran
av berörd part, så att det inom rimlig tid kan beslutas huruvida åtgärden
ska ändras, upphävas eller fastställas. Motsvarande bestämmelser om
expediering av beslut och rätt till omprövning finns i artikel 50.4 i Tripsavtalet.
Enligt svensk rätt får ett beslut om intrångsundersökning meddelas
utan att motparten har beretts tillfälle att yttra sig om ett dröjsmål skulle
medföra risk för att föremål eller handlingar som har betydelse för utredningen
om intrånget skaffas undan förstörs eller förvanskas (56 b § upphovsrättslagen
och motsvarande bestämmelser i övriga immaterialrättsliga
lagar). Ett sådant beslut ska expedieras till parterna och svaranden
ska föreläggas att yttra sig över beslutet (prop. 1998/99:11 s. 71). Utgångspunkten
är att beslutet ska skickas samma dag som avgörandet har
meddelats, se 2 § förordningen (2003:234) om tiden för tillhandahållande
av domar och beslut, m.m.. Om ett beslut har meddelats utan att motparten
fått tillfälle att yttra sig behöver det dock inte sändas till svaranden
förrän det kan göras utan att verkställigheten av beslutet riskeras, se 26 §
andra stycket förordningen (1996:271) om mål och ärenden i allmän
domstol (jfr 16 kap. 11 § utsökningsbalken). Ett beslut som har meddelats
utan att motparten har fått tillfälle att yttra sig ska omprövas så snart
ett yttrande inkommer från motparten (jfr JK 1983:23 med där gjorda
hänvisningar). Vid denna omprövning kan beslutet, på begäran, upphävas,
ändras eller fastställas.
I promemorian gjordes bedömningen att den svenska regleringen uppfyller
de krav som ställs i direktivet. Svenska Föreningen mot Piratkopiering
(SACG) och Business Software Alliance (BSA) har framfört att
det förhållande att det inte går att sekretessbelägga, dels ansökan om
intrångsundersökning, dels domstolarnas diarium, till dess intrångsundersökningen
genomförts innebär att de svenska bestämmelserna inte lever
upp till direktivets krav på att intrångsundersökning ska kunna ske utan
motpartens hörande.
Direktivet kräver att intrångsundersökning ska kunna ske ”utan att
motparten hörs”, vilket som ovan konstaterats får förstås så att domstolen
under vissa förutsättningar inte ska ge motparten tillfälle att yttra sig
innan beslutet meddelas. Direktivet ställer inte några krav på att
medlemsstaterna ska förhindra att motparten på annat sätt får kännedom
om en ansökan om intrångsundersökning. Direktivet kräver alltså inte att
det finns en möjlighet att sekretessbelägga ansökan och domstolens
diarium. Regeringen delar därför inte den uppfattning som framförts av
SACG och BSA att det här skulle föreligga en brist i den svenska lagstiftningen
i förhållande till direktivet. Regeringen har dock förståelse för att
en möjlighet att sekretessbelägga sökandens ansökan och domstolens
diarium kan ha effekt på möjligheterna för ett, från sökandens synpunkt,
framgångsrikt genomförande av intrångsundersökningen. Att införa en
sådan bestämmelse aktualiserar emellertid bl.a. frågor om dess förenlighet
med TF 2 kap. 2 § och hur bestämmelsen i så fall skulle infogas i
sekretesslagen. Dessa frågor kräver ytterligare utredning och kan därför
inte behandlas i detta lagstiftningsärende.
Prop. 2008/09:67
119
Sammanfattningsvis anser regeringen alltså att några lagändringar inte
krävs med anledning av direktivet och inte heller nu bör genomföras av
andra skäl.
Kravet på säkerhet
Enligt direktivets artikel 7.2 ska medlemsstaterna se till att beslut om en
intrångsundersökning eller motsvarande åtgärd får göras avhängigt av att
sökanden ställer lämplig säkerhet eller motsvarande garanti avsedd att
täcka eventuell ersättning till svaranden för skada som orsakas av åtgärden.
En liknande bestämmelse finns i Trips-avtalets artikel 50.3.
Ett beslut om intrångsundersökning förutsätter enligt svensk rätt att
sökanden ställer säkerhet hos domstolen för den skada som kan tillfogas
motparten. Saknar sökanden förmåga att ställa säkerhet får dock domstolen
befria denne från det (56 c § upphovsrättslagen och motsvarande
bestämmelser i övriga immaterialrättsliga lagar). Svensk domstol kan
alltså göra en intrångsundersökning avhängig av att sökanden ställer
säkerhet avsedd att täcka eventuell ersättning till svaranden för skada
som orsakas av åtgärden. I promemorian gjordes bedömningen att de
svenska bestämmelserna tillgodoser direktivets krav i detta avseende.
Ingen remissinstans har anmärkt på denna bedömning. Även regeringen
gör samma bedömning och anser alltså att det inte krävs några lagändringar
med anledning av direktivets artikel 7.2.
Åtgärdens återgång och sökandens skadeståndsansvar
Enligt artikel 7.3 ska ett beslut om intrångsundersökning eller motsvarande
åtgärd upphävas eller upphöra att gälla, på begäran av svaranden
och utan att det påverkar möjligheten att kräva skadestånd, om inte
sökanden inom skälig tid väcker talan om saken vid den behöriga rättsliga
myndigheten. Tidslängden ska enligt samma bestämmelse beslutas
av den rättsliga myndighet som förordnar om åtgärderna när lagstiftningen
i en medlemsstat tillåter det eller, i avsaknad av ett sådant beslut,
inom en period som inte överstiger den längsta tiden av 20 arbetsdagar
eller 31 kalenderdagar.
Motsvarande bestämmelse finns i artikel 50.6 i Trips-avtalet.
EG-domstolen
har uttalat sig om tolkningen av den bestämmelsen och indikerat
att den inte hindrar att en medlemsstat föreskriver att åtgärden automatiskt
ska förfalla, även då svaranden inte har framfört någon begäran om
detta, enbart av det skälet att inget förfarande har inletts inom den föreskrivna
tiden (se dom den 13 september 2001 i mål C-89/99, punkt 57).
Sverige har valt den lösning som omnämns i EG-domstolens dom. Enligt
svensk rätt ska en åtgärd som företagits vid verkställigheten av intrångsundersökningen
omedelbart gå åter, i den utsträckning det är möjligt
, om sökanden inte inom en månad från det att verkställigheten av
slutats väcker talan eller på något annat sätt inleder ett förfarande om
saken (56 e § andra stycket upphovsrättslagen och motsvarande bestämmelser
i övriga immaterialrättsliga lagar). Denna frist är inte längre än
den längsta av 20 arbetsdagar eller 31 kalenderdagar och är därför förenlig
med direktivet. Precis som konstaterades i promemorian, vilket ingen
remissinstans haft några synpunkter på, krävs det alltså inte några lagändringar
med anledning av artikel 7.3.
Prop. 2008/09:67
120
Om en åtgärd för att skydda bevisning har upphävts eller upphört på
grund av en handling eller underlåtenhet från sökandens sida, eller om
det i efterhand konstateras att det inte förelåg något intrång eller hot om
intrång i en immateriell rättighet, ska domstolen, enligt artikel 7.4, ha
befogenhet att på begäran av svaranden förordna att sökanden ska betala
lämplig ersättning till svaranden för den skada som har orsakats av dessa
åtgärder. Motsvarande reglering finns i artikel 50.7 i Trips-avtalet.
Enligt 3 kap. 22 § tredje stycket utsökningsbalken är sökanden skyldig
att ersätta skada som svaranden har lidit genom verkställigheten om en
exekutionstitel upphävs efter verkställighet. Enligt ordalydelsen är denna
bestämmelse begränsad till fall då exekutionstiteln upphävs, vilket torde
hänga samman med att bestämmelsen i första hand är utformad för slutliga
avgöranden (jfr Fitger, Rättegångsbalken, Del 1, a. 15:33). Bestämmelsen
anses dock vara tillämplig även i andra fall där en åtgärd har
upphört på grund av en handling eller underlåtenhet från sökandens sida
eller där det i efterhand kan konstateras att sökanden inte haft något berättigat
anspråk (a.a. s. 15:33). Att sökanden kan åläggas att utge
skadestånd i sådana fall framgår också indirekt av kravet på säkerhet i
56 c § upphovsrättslagen och motsvarande bestämmelse i övriga immaterialrättsliga
lagar, som syftar till att säkerställa sådant skadestånd.
I promemorian gjordes bedömningen att direktivets bestämmelser tillgodoses
genom gällande svenska bestämmelser. Remissinstanserna har
inte haft några synpunkter på denna bedömning. Regeringen delar denna
uppfattning och anser alltså att det inte krävs några lagändringar med
anledning av bestämmelserna om sökandens skadeståndsansvar i
direktivets artikel 7.4.
Sammantaget innebär detta att det inte krävs några lagändringar för att
uppfylla artiklarna 7.3 och 7.4 i direktivet.
Åtgärder för att skydda vittnens identitet
Enligt artikel 7.5 får de medlemsstater som så önskar vidta åtgärder för
att skydda vittnens identitet.
Eftersom artikel 7 endast gäller bevisning i
form av skriftliga handlingar och föremål (se avsnitt om grundläggande
krav ovan), måste denna bestämmelse uppfattas som en möjlighet för
medlemsstaterna att tillåta sökanden att åberopa skriftliga uppgifter från
anonyma vittnen till stöd för en ansökan om intrångsundersökning.
I promemorian gjordes bedömningen att artikel 7.5 inte är tvingande
och att det därför inte krävs några lagstiftningsåtgärder för att uppfylla
den. Regeringen delar denna uppfattning och noterar på samma sätt som
gjordes i promemorian att det enligt svensk rätt är tillåtet att åberopa
uppgifter från anonyma vittnen till stöd för en ansökan om intrångs
undersökning (prop. 1998/99:11 s. 85 f. samt Bengtsson/Lyxell, Åtgärder
vid immaterialrättsintrång, s. 63 och 148).
Prop. 2008/09:67
121
Övriga frågor
Till följd av Lagrådets synpunkter på utformningen av bestämmelserna
om behörig domstol i fråga om informationsföreläggande, föreslås också
att nuvarande bestämmelser om behörig domstol i fråga om intrångsundersökning
ändras i redaktionellt avseende (se 56 b §
upphovsrättslagen och motsvarande paragraf i övriga immaterialrättsliga
lagar).
8 Rätt till information om varors och tjänsters
ursprung m.m.
8.1 Nuvarande ordning
Inledning
I svensk rätt finns det inte några generella bestämmelser som ger innehavare
av immateriella rättigheter en rätt till information om intrångsgörande
varors eller tjänsters ursprung och distributionsnät. Den information
som en rättighetshavare kan erhålla genom en intrångsundersökning
, edition, partsförhör, vittnesförhör och bevisupptagning för framtida
säkerhet är, som närmare beskrivs nedan, begränsad i olika avseenden.
Exempelvis gäller att uppgifter i princip bara är åtkomliga om de har
betydelse i ett mål mot en redan identifierad intrångsgörare. Det är alltså
mycket svårt för en rättighetshavare att få tillgång till information som
gör det möjligt att identifiera en okänd intrångsgörare, t.ex. den som
ligger bakom spridningen av intrångsgörande varor. Detta gäller i synnerhet
vid intrång som begås i den digitala miljön, exempelvis via Internet
, eftersom Internetleverantörer m.fl. har en tystnadsplikt som hindrar
dem från att frivilligt lämna ut sådan information. Det finns däremot
EG-rättsliga regler om att Tullverket i samband med vissa
tullingripanden ska ge rättighetshavaren information om intrångsgörande
varors ursprung och distributionsnät.
Intrångsundersökning
Om det skäligen kan antas att någon har gjort ett intrång eller en
överträdelse som avses i 53 § upphovsrättslagen får domstolen, för att
bevisning ska kunna säkras, besluta att en undersökning ska göras hos
denne för att söka efter föremål eller handlingar som kan antas ha betydelse
för utredning om intrånget eller överträdelsen (56 a–56 h §§ upphovsrättslagen
och motsvarande bestämmelser i övriga immaterialrättsliga
lagar). Av bestämmelserna, som närmare beskrivits i avsnitt 7.2,
framgår att en intrångsundersökning endast kan tillgripas när den misstänkte
intrångsgöraren är identifierad. Vidare framgår att det endast är
tillåtet att söka efter bevisning om det intrång som den identifierade
personen misstänks ha begått. Detta kan inkludera viss information om
de intrångsgörande varornas eller tjänsternas ursprung och distributionsnät
. Uppgifter om andra inblandade som saknar betydelse för utredning
av den identifierade personens intrång får däremot inte eftersökas. I bestämmelserna
om intrångsundersökning finns dessutom vissa begränsningar
i fråga om sekretessbelagd och konfidentiell information (56 f §
andra stycket upphovsrättslagen och motsvarande bestämmelse i övriga
immaterialrättsliga lagar).
Prop. 2008/09:67
122
Edition
Bestämmelser om processuell editionsplikt finns i 38 kap. 2 § rättegångsbalken
. Regleringen, som närmare beskrivits i avsnitt 7.1, innebär i korthet
att den som innehar en skriftlig handling, som kan antas ha betydelse
som bevis i ett pågående mål, är skyldig att förete den. En tillämpning av
bestämmelsen förutsätter alltså att en misstänkt intrångsgörare är identifierad
, att en talan har väckts mot denne och att handlingen kan antas ha
betydelse som bevis i just det målet. Edition enligt 38 kap. 2 § rättegångsbalken
kan alltså inte användas i syfte att ta reda på vem talan bör
riktas mot. Edition kan däremot användas för att erhålla information om
omfattningen på ett intrång som en identifierad person ska ha begått, t.ex.
uppgifter om hur mycket som producerats, tillverkats, levererats, mottagits
eller beställts samt om erhållet pris på varorna eller tjänsterna. Det
har exempelvis förekommit att en påstådd intrångsgörare har förelagts att
upprätta och inge en skriftlig – av revisor bestyrkt – handling innehållande
uppgifter om antalet tillverkade och sålda varor av aktuellt slag
(Hovrätten för Övre Norrland den 3 februari 2006 i mål nr Ö 862-05).
Vissa begränsningar gäller dock i fråga om sekretessbelagd och konfidentiell
information (se 38 kap. 2 § samt NJA 1953 s. 19 och NJA 1986
s. 398).
Se även nedan om bevisupptagning för framtida säkerhet.
Partsförhör
I tvistemål är en part och dennes legala ställföreträdare skyldig att tala
sanning och aktivt bidra till utredningen av de faktiska omständigheterna
i målet (43 kap. 6 § rättegångsbalken). Partsförhör i bevissyfte kan äga
rum under sanningsförsäkran (37 kap. 2 § rättegångsbalken). Den som
under ett sådant förhör lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen kan
dömas för osann eller ovarsam partsutsaga (15 kap. 2 respektive 3 §§
brottsbalken). Straffansvaret omfattar emellertid inte den situationen att
parten helt vägrar att besvara viss fråga.
Det finns inte heller någon
annan sanktion att tillgripa om en part vägrar att svara på frågor om intrångsgörande
varors eller tjänsters ursprung och distributionsnät (se
dock 35 kap. 4 § rättegångsbalken). Om en part väljer att yttra sig under
huvudförhandlingen gäller dessutom att rätten har en skyldighet att se till
att inget onödigt dras in i målet och ska avvisa frågor som uppenbart inte
hör till den sak som ska prövas (43 kap. 4 § och 37 kap. 1 § jämfört med
36 kap. 17 § rättegångsbalken; se även 35 kap. 7 § rättegångsbalken).
Frågor om andra inblandade som uppenbarligen saknar betydelse i målet
ska alltså avvisas. Därutöver gäller vissa begränsningar i fråga om
sekretessbelagd och konfidentiell information (36 kap. 5 och 6 §§ rättegångsbalken)
.
Prop. 2008/09:67
123
Vittnesförhör
I ett pågående tvistemål får var och en, som inte är part i målet, höras
som vittne (36 kap. 1 § rättegångsbalken). Vittnesmål ska i regel lämnas
under ed (36 kap. 11 § rättegångsbalken). Den som under ed lämnar
osann uppgift kan dömas för mened eller ovarsam utsaga (15 kap. 1
respektive 3 §§ brottsbalken). Om vittnet vägrar att besvara en viss fråga
kan tvångsmedel tillgripas (36 kap. 21 § rättegångsbalken). Ett vittne kan
alltså i regel höras under straffansvar och ska därvid sanningsenligt besvara
framställda frågor och spontant upplysa rätten om sådana omständigheter
som han eller hon förstår har betydelse i målet (Fitger, Rättegångsbalken,
Del 3, s. 36:3). Detta kan inkludera vissa uppgifter om
intrångsgörande varors eller tjänsters ursprung och distributionsnät. Rätten
har dock en skyldighet att se till att inget onödigt dras in i målet och
ska avvisa frågor som uppenbart inte hör till den sak som ska prövas i
målet (43 kap. 4 § respektive 36 kap. 17 § rättegångsbalken. Se även
35 kap. 7 § rättegångsbalken). Frågor om andra inblandade som uppenbarligen
saknar betydelse i målet ska alltså avvisas. Därutöver gäller
vissa begränsningar främst i fråga om sekretessbelagd och konfidentiell
information (36 kap. 3, 5 och 6 §§ rättegångsbalken).
Se även nedan om bevisupptagning för framtida säkerhet.
Bevisupptagning för framtida säkerhet
Enligt 41 kap. 1 § rättegångsbalken får domstol förordna om bevisupptagning
genom vittnesförhör, sakkunnigförhör, syn eller edition, trots att
det inte har väckts någon talan i sak, om det är fara att bevis rörande
omständighet, som är av betydelse för någons rätt, framdeles ska gå
förlorat eller endast med svårighet ska kunna föras. Någon motsvarande
möjlighet att hålla partsförhör under sanningsförsäkran finns däremot
inte.
En bevisupptagning för framtida säkerhet kan i och för sig omfatta
vissa uppgifter om intrångsgörande varors eller tjänsters ursprung och
distributionsnät. För att beviset ska anses röra en omständighet som är av
betydelse för någons rätt krävs dock att beviset avser ett känt rättsfaktum
som kan åberopas i en senare rättegång till stöd för ett påstående eller en
invändning (Boman/Ekelöf, Rättegång IV, 6 uppl. s.
249; Fitger, Rättegångsbalken
, Del 3, s. 41:4). Syftet med bevisupptagningen ska alltså
vara att säkra bevis angående en viss omständighet, inte att upptäcka nya
omständigheter (Boman/Ekelöf, Rättegång IV, 6 uppl. s. 249). Det innebär
bl.a. att denna typ av bevisupptagning inte kan användas enbart i
syfte att identifiera en okänd person, exempelvis en intrångsgörare, för
att kunna väcka en talan mot denne (NJA 1984 s. 47; jfr NJA 1982 s. 650
och RH 1987:132). Regleringen i 41 kap. 1 § rättegångsbalken innehåller
dessutom den begränsningen att bevisupptagning för framtida säkerhet
inte får ske i syfte att vinna utredning om brott. Förbudet anses gälla
oavsett om beviset är avsett att användas till stöd för en ansvarstalan eller
för en talan om enskilt anspråk på grund av brottet (se vidare Fitger,
Rättegångsbalken, Del 3, s. 41:6 f och Ekelöf/Boman, Rättegång IV,
6 uppl. s. 250). På immaterialrättens område, där i stort sett alla intrång
även är straffbara, torde därför utrymmet att tillämpa bestämmelsen vara
begränsat.
Prop. 2008/09:67
124
Tystnadsplikt för Internetleverantörer m.fl.
Enligt 6 kap. 20 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation får
Internetleverantörer och andra privata aktörer som tillhandahåller ett
elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst
inte obehörigen föra vidare eller utnyttja vissa uppgifter som de har
fått tillgång till i sin verksamhet. Denna tystnadsplikt omfattar uppgifter
om abonnemang (exempelvis uppgifter om abonnentens namn, adress
och abonnentnummer), uppgifter om innehållet i ett elektroniskt meddelande
och andra uppgifter som angår ett särskilt elektroniskt meddelande.
En IP-adress (IP-nummer) är ett unikt nummer som kan användas för
att identifiera en abonnent som är uppkopplad mot Internet. IP-adressen
hänför sig till Internetuppkopplingen som sådan och inte till något särskilt
meddelande. Information om vem som hade en viss IP-adress vid ett
visst tillfälle bör därför betraktas som en uppgift om ett abonnemang och
omfattas därmed av tystnadsplikten (jfr SOU 2005:38 – Tillgång till
elektronisk kommunikation i brottsutredningar m.m. s. 131. Se dock Ds
2005:6 – Brott och brottsutredningar i IT miljö, s. 324 f.). Så har bestämmelsen
också tillämpats i praktiken (Post & Telestyrelsen, Sammanställning
av lagstiftning och praxis kring utlämnande av teleuppgifter
2006-11-28 s. 4).
Uppgifter som omfattas av tystnadsplikten ska i vissa fall lämnas ut till
berörda myndigheter, se 6 kap. 22 § lagen (2003:389) om elektronisk
kommunikation. Polis och åklagare har, enligt första stycket andra
punkten, rätt att få ut abonnemangsuppgifter, inklusive uppgifter om vem
som har haft en viss IP-adress vid ett visst tillfälle, vid misstanke om
brott om fängelse är föreskrivet för brottet och det enligt myndighetens
bedömning kan föranleda annan påföljd än böter. Beredningen för rättsväsendets
utveckling har föreslagit att polis och åklagare ska ges tillgång
till denna information även i andra fall (SOU 2005:38, s. 223 f.). Detta
förslag har remitterats och remissinstanserna har uttryckt starkt stöd för
att polis och åklagare ska ges tillgång till bl.a. uppgifter om vem som har
haft en viss IP-adress vid ett visst tillfälle även när det aktuella brottet
bedöms föranleda ett bötesstraff.
Under den fortsatta beredningen av
förslaget har det dock uppkommit behov av att se över vissa angränsande
frågor. Regeringen har därför tillsatt en ny utredning som berör detta,
men i direktiven klargjort att utredaren ska utgå från att det ska vara
möjligt för de brottsutredande myndigheterna att få tillgång till abonnemangsuppgifter,
inklusive uppgifter om vem som har haft en viss IPadress
vid ett visst tillfälle, även vid misstanke om brott som i det konkreta
fallet bör föranleda ett bötesstraff (Polismetodutredningen,
Ju 2008:01; se dir 2007:185 och dir 2008:91). Ett delbetänkande som
omfattar bl.a. denna fråga ska presenteras senast den 31 december 2008.
Prop. 2008/09:67
125
Polis och åklagare kan dessutom, enligt 6 kap. 22 § första stycket
tredje punkten, få ut ”andra uppgifter som angår ett särskilt elektroniskt
meddelande” om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än
fängelse i två år. Även i denna del övervägs vissa lagändringar (se SOU
2005:38 s. 171 f. samt dir 2007:185 och dir 2008:91). Uppgifter om
innehållet i ett elektroniskt meddelande kan däremot aldrig lämnas med
stöd av bestämmelserna i lagen om elektronisk kommunikation.
Bestämmelserna om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning
ger polis och åklagare ytterligare möjligheter att få tillgång till information
som finns hos exempelvis en Internetleverantör (se bl.a. 27 kap. 18
och 19 §§ rättegångsbalken). En hemlig teleavlyssning kan exempelvis
avse innehållet i ett elektroniskt meddelande (Fitger, Rättegångsbalken,
Del 2, s. 27:33). Av bestämmelserna framgår dock att hemlig teleavlyssning
och hemlig teleövervakning endast får användas i utredningar om
vissa särskilt angivna kategorier av brott. Brott enligt den immaterialrättsliga
lagstiftningen tillhör inte någon av dessa kategorier.
Motsvarande tystnadsplikt för myndigheter som bedriver televerksamhet
regleras i 9 kap. 8 § andra stycket och 14 kap. 2 § fjärde och femte
styckena sekretesslagen. Den regleringen, som till stor del påminner om
bestämmelserna i lagen om elektronisk kommunikation, har dock i princip
saknat praktisk betydelse sedan Televerkets verksamhet överfördes
till Telia AB, eftersom televerksamheten inte längre bedrivs av någon
myndighet (se vidare SOU 2005:38 s. 127).
De undantag från tystnadsplikten som har angivits ovan ger endast
myndigheter tillgång till information. Rättighetshavare kan alltså inte
använda detta regelverk för att få ut information från en Internetleverantör.
I tvistemål är dock bestämmelserna om intrångsundersökning, edition
, partsförhör, vittnesförhör och bevisupptagning för framtida säkerhet
tillämpliga även i förhållande till Internetleverantörer. Dessa åtgärder har
företräde framför den tystnadsplikt som gäller enligt lagen om elektronisk
kommunikation (jfr RH 1997:46 och Fitger, Rättegångsbalken, Del
3, s. 36:19. Se prop. 2002/03:74 s. 45f.angående motsvarande fråga i
brottmål). Vid ett immaterialrättsintrång finns dock, som närmare har
beskrivits ovan, begränsade möjligheter att förordna om en bevisupptagning
för framtida säkerhet. Övriga åtgärder, dvs. intrångsundersökning,
edition, partsförhör och vittnesförhör, kan endast användas för att få
tillgång till uppgifter som kan antas ha betydelse som bevis i ett mål mot
en redan identifierad intrångsgörare.
Det är därför inte möjligt att använda
någon av dessa åtgärder när syftet enbart är att identifiera en okänd
intrångsgörare.
Behandling av personuppgifter
Personuppgiftslagen (1998:204) innehåller bestämmelser som syftar till
att skydda människor mot att deras personliga integritet kränks genom
behandling av personuppgifter (1 §). Lagen ska, enligt 5 §, tillämpas i
fråga om sådan behandling av personuppgifter som är helt eller delvis
automatiserad samt i fråga om vissa strukturerade samlingar av person
uppgifter. Med begreppet personuppgift avses, enligt 3 §, all slags information
som direkt eller indirekt kan hänföras till en fysisk person som är
i livet. Detta har ansetts innebära att exempelvis en IP-adress är en
personuppgift om den kan hänföras till en fysisk person (Kammarrättens
i Stockholm dom 2007-06-08 i mål nr 285-07).
Prop. 2008/09:67
126
Varje åtgärd som vidtas i fråga om personuppgifter, t.ex. insamling,
lagring eller utlämnande, är enligt 3 § en behandling av personuppgiften.
I 9 § uppställs vissa grundläggande krav på sådan behandling. Där framgår
bl.a. att personuppgifter endast får samlas in för särskilda uttryckligt
angivna och berättigade ändamål, att de inte får behandlas för något
ändamål som är oförenligt med det för vilket uppgifterna samlades in och
att de inte får bevaras under en längre tid än vad som är nödvändigt med
hänsyn till ändamålen. 10 § innehåller grundläggande bestämmelser om
när behandling av personuppgifter är tillåten. Av punkten b) framgår att
personuppgifter får behandlas när det är nödvändigt för att den personuppgiftsansvarige
ska kunna fullgöra en rättslig skyldighet. Det innebär
bl.a. att personuppgiftslagen inte hindrar att man lämnar ut personuppgifter
när denna skyldighet följer av lag eller en domstol har beslutat att
så ska ske. Av punkten f) framgår att personuppgifter även får behandlas
när det är nödvändigt för att ett ändamål som rör ett berättigat intresse
hos den personuppgiftsansvarige eller hos en sådan tredje man till vilken
personuppgifterna lämnas ut ska kunna tillgodoses, om detta intresse
väger tyngre än den registrerades intresse av skydd mot kränkning av den
personliga integriteten. I sådana fall får man alltså behandla, exempelvis
lämna ut, personuppgifter även om det inte finns någon skyldighet att
göra detta, dock att ett utlämnande i vissa fall kan vara förbjudet enligt
annan lagstiftning (se exempelvis föregående avsnitt angående tystnadsplikt
för Internetleverantörer m.fl.).
Vidare gäller, enligt 21 § första stycket, att personuppgifter om lagöverträdelser
som innefattar brott, exempelvis immaterialrättsintrång,
endast får behandlas av myndigheter. Detta har ansetts innebära att rättighetshavare
i princip inte får behandla uppgifter om vilka IP-adresser
som har använts för att begå immaterialrättsintrång (Kammarrättens i
Stockholm dom 2007-06-08 i mål nr 285-07). Enligt 21 § andra och
tredje styckena samt 9 § personuppgiftsförordningen (1998:1191) finns
dock vissa möjligheter att meddela undantag från detta förbud, dvs. att ge
även andra än myndigheter tillstånd att behandla sådana uppgifter.
Datainspektionen,
som är tillsynsmyndighet enligt personuppgiftslagen, har
med stöd av denna reglering utfärdat föreskrifter (DIFS 1998:3) som bl.a.
innebär att sådana personuppgifter får behandlas om behandlingen avser
endast enstaka uppgift som är nödvändig för att rättsliga anspråk ska
kunna fastställas, göras gällande eller försvaras i ett enskilt fall.
Datainspektionen har dessutom givit två organisationer som företräder
rättighetshavare tillstånd för viss tid att i större omfattning behandla vissa
personuppgifter om personer som olovligen tillgängliggör upphovsrättsligt
skyddat material via Internet (beslut den 13 oktober 2005, dnr
1019-2005 respektive dnr 1318-2005, och beslut den 15 december 2006,
dnr 1631-2006 respektive dnr 1632-2006). Tillstånden för dessa två
organisationer gäller till och med utgången av 2008 och innebär alltså att
organisationerna mer systematiskt får samla in uppgifter om IP-adresser
som används för att olovligen tillgängliggöra upphovsrättsligt skyddat
material via Internet. För närvarande gäller dock att dessa organisationer
däremot inte kan få ut uppgifter från en Internetleverantör om vem som
har haft respektive IP-adress, eftersom sådan information omfattas av
Internetleverantörens tystnadsplikt (se föregående avsnitt).
Prop. 2008/09:67
127
Datainspektionen utför inspektioner och hanterar klagomål från enskilda
personer. Behandling av personuppgifter som är helt eller delvis
automatiserad ska som huvudregel anmälas till Datainspektionen (36–
40 §§). Om Datainspektionen vid sin granskning konstaterar att personuppgifter
behandlas eller kan komma att behandlas på ett olagligt sätt,
ska myndigheten enligt 45 § genom påpekanden eller liknande förfaranden
försöka åstadkomma rättelse. Går det inte att få rättelse på något
annat sätt eller är saken brådskande, får myndigheten enligt samma bestämmelse
vid vite förbjuda den personuppgiftsansvarige att fortsätta att
behandla personuppgifterna på något annat sätt än genom att lagra dem.
Datainspektionen kan även föra talan om att personuppgifter som har
behandlats på olagligt sätt ska utplånas (47 §) Vidare finns bestämmelser
om skadeståndsskyldighet vid olaglig behandling (48 §) och om straffansvar
(49 §).
Rätt till information i samband med tullingripanden
Varor som gör intrång i en immateriell rättighet får inte införas på
gemenskapens tullområde, övergå till fri omsättning, avlägsnas från
gemenskapens tullområde, exporteras, återexporteras, hänföras till ett
suspensivt arrangemang, eller läggas upp i en frizon eller ett frilager (se
artikel 16 i Rådets förordning (EG) nr 1383/2003 av den 22 juli 2003 om
tullmyndigheternas ingripande mot varor som misstänks göra intrång i
vissa immateriella rättigheter och om vilka åtgärder som ska vidtas mot
varor som gör intrång i vissa immateriella rättigheter). Om Tullverket vid
en kontroll upptäcker att så ändå sker, får verket under vissa omständligheter
skjuta upp frigörandet av varorna eller kvarhålla dem (artiklarna 4–
9 i nämnda förordning). Har ett sådant ingripande skett på rättighetshavarens
begäran ska Tullverket enligt artikel 9.3, om rättighetshavaren
så begär och såvida uppgifterna är kända, förse denne med uppgifter om
namn på och adress till mottagaren, avsändaren, deklaranten eller innehavaren
av varorna samt om ursprunget och härkomsten för de varor som
misstänks göra intrång i en immateriell rättighet. Detta för att rättighetshavaren
ska kunna väcka en talan mot den misstänkte intrångsgöraren
eller polisanmäla saken och därigenom få fastställt om varorna gör intrång
i en immateriell rättighet.
8.2 Överväganden
8.2.1 Införandet av nya bestämmelser om rätt till information
Regeringens förslag:
I varumärkeslagen, upphovsrättslagen, patentlagen,
mönsterskyddslagen, firmalagen, kretsmönsterlagen och växtförädlarrättslagen
införs bestämmelser som gör det möjligt att ålägga
vissa aktörer att lämna information om intrångsgörande varors och
tjänsters ursprung och distributionsnät (informationsföreläggande).
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens (se promemorian
s. 166 f.).
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har tillstyrkt förslaget
eller avstått från att yttra sig om det.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 47 i Trips-avtalet får
staterna ge domstol behörighet att förelägga en intrångsgörare att förse
rättighetshavaren med information om identiteten hos tredje man som har
tagit del i framställningen eller distributionen av de intrångsgörande
varorna eller tjänsterna samt om varornas eller tjänsternas distributionsnät.
Den typen av bestämmelser finns sedan tidigare i ett antal medlemsstater,
bl.a. Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Tyskland och Österrike.
Ett antal medlemsstater, bl.a. Danmark, Storbritannien och Slovenien,
har i stället utformat sina generella bestämmelserna om bevisupptagning
på ett sätt som ger rättighetshavarna stora möjligheter att få tillgång till
information om tredje man som misstänks ha begått ett intrång och om
varornas och tjänsternas distributionsnät. Det finns också medlemsstater
som har valt att införa särskilda bestämmelser som ger rättighetshavaren
tillgång till sådan information vid vissa typer av immaterialrättsintrång,
exempelvis Finland.
Direktivets artikel 8 om rätt till information är inspirerad av Trips-avtalets
reglering och vissa av dessa nationella bestämmelser. Enligt artikel
8.1 ska medlemsstaterna se till att de behöriga rättsliga myndigheterna
(dvs. för svensk del behörig domstol) under vissa närmare angivna omständigheter
får besluta att intrångsgörare och andra som på visst sätt har
befattat sig med intrångsgörande varor eller tjänster ska förse rättighetshavaren
med information om varornas eller tjänsternas ursprung och
distributionsnät. Enligt artikel 8.2 ska informationen om lämpligt omfatta
dels namn på och adress till producenter, tillverkare, distributörer,
leverantörer och andra som tidigare innehaft respektive använt varorna
eller tjänsterna samt tilltänkta grossister och detaljister, dels uppgifter om
hur mycket som producerats, tillverkats, levererats, mottagits eller beställts
samt om erhållet pris på varorna eller tjänsterna. Exempelvis en
gatuförsäljare eller butiksinnehavare som har blivit ertappad med att sälja
intrångsgörande varor ska alltså kunna åläggas att avslöja bl.a. av vem
han eller hon har köpt dessa varor (artikel 8.2.a) samt mängder och priser
(artikel 8.2.b). Även andra som har tagit viss befattning med dessa varor,
exempelvis den som har förvarat eller transporterat dem, ska kunna åläggas
att lämna sådan information (artiklarna 8.1.a och 8.1.c).
Svensk rätt innehåller inte några specifika och heltäckande bestämmelser
som ger innehavare av immateriella rättigheter en sådan rätt till information
om intrångsgörande varors eller tjänsters ursprung och
distributionsnät.
Som närmare beskrivits i avsnittet om nuvarande ordning
är den information som kan erhållas genom bevisupptagning för
framtida säkerhet, intrångsunderökning, edition, vittnesförhör och partsförhör
begränsad i olika avseenden. Exempelvis gäller enligt 41 kap. 1 §
rättegångsbalken att en bevisupptagning för framtida säkerhet ska syfta
till att säkra bevis angående en känd omständighet, inte till att upptäcka
nya omständigheter (Boman/Ekelöf, Rättegång IV, 6 uppl. s. 249). Dessutom
gäller att en sådan bevisupptagning inte får ske i syfte att vinna
utredning om brott, t.ex. ett straffbart immaterialrättsintrång. En inProp
. 2008/09:67
128
trångsundersökning kan endast komma i fråga när den misstänkte intrångsgöraren
är identifierad och ska syfta till att utreda det intrång som
denne misstänks ha begått (56 a § upphovsrättslagen och motsvarande
bestämmelse i övriga immaterialrättsliga lagar). Information som saknar
betydelse för utredning av den identifierade personens intrång, exempelvis
vissa uppgifter om andra inblandade, får alltså inte eftersökas. På
motsvarande sätt gäller enligt 38 kap. 2 § rättegångsbalken att edition
endast kan avse handlingar som kan antas ha betydelse som bevis i ett
pågående mål mot en redan identifierad person. Bestämmelserna om
vittnesförhör och partsförhör innehåller liknande begränsningar (43 kap.
4 §, 37 kap. 1 § och 36 kap. 17 § rättegångsbalken. Se även 35 kap. 7 §
rättegångsbalken). Dessutom gäller att en part som hörs under sanningsförsäkran
kan avstå från att besvara frågor utan att riskera någon påföljd
(jfr 15 kap. 2 och 3 §§ brottsbalken). Det är med andra ord inte möjligt
att använda någon av dessa åtgärder enbart i syfte att identifiera en framtida
motpart.
Sammantaget innebär detta att regeringen instämmer i promemorians
bedömning – som remissinstanserna tillstyrkt eller avstått från att yttra
sig om – att Sverige inte uppfyller de krav som följer av direktivets
artikel 8. För att göra detta krävs att det i svensk rätt införs bestämmelser
som ger innehavare av immateriella rättigheter en rätt till information om
intrångsgörande varors och tjänsters ursprung och distributionsnät. Bestämmelser
om rätt till information bör alltså införas i svensk rätt. Eftersom
det är fråga om specifika civilprocessuella regler som endast ska
gälla för immaterialrätten bör bestämmelserna, på samma sätt som t.ex.
bestämmelserna om intrångsundersökning och i enlighet med vad som
föreslogs i promemorian, införas i respektive immaterialrättsliga lagstiftning
. Åtgärden bör kallas informationsföreläggande. Hur bestämmelserna
närmare bör utformas behandlas i följande avsnitt.
Prop. 2008/09:67
129
8.2.2 Vem ska ha rätt till information?
Regeringens förslag: Ett beslut om rätt till information får endast
meddelas på ansökan av en rättighetshavare eller licenstagare.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens (se promemorian
s. 166 f.).
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har tillstyrkt förslaget
eller avstått från att yttra sig om det (se dock även avsnitt 6.1).
Skälen för regeringens förslag: Artikel 8 reglerar inte vem som ska
ha rätt till information om de intrångsgörande varornas eller tjänsternas
ursprung och distributionsnät; där talas endast om käranden.
Av artikel 4
framgår dock att denna rätt ska tillkomma rättighetshavaren samt att
medlemsstaterna får ge vissa andra aktörer, bl.a. licenstagare,
motsvarande rätt till information (se vidare avsnitt 6.1).
Syftet med rätten till information är att den som har drabbats av ett intrång
ska ges ett effektivt verktyg för att kunna ingripa mot den som har
begått intrång, exempelvis genom att vid domstol ansöka om ett förbud
mot fortsatt intrång. Även licenstagare kan drabbas hårt av ett intrång.
Av den anledningen har även licenstagare, enligt svensk rätt, möjlighet
att ingripa mot intrång, exempelvis genom att ansöka om ett vitesförbud
mot fortsatt intrång (se avsnitt 6.1). En licenstagares behov av information
för att kunna vidta sådana åtgärder är lika starkt som rättighetshavarens
. I promemorian förslogs därför, i konsekvens med vad som gäller
för andra åtgärder, att rätten till information ska tillkomma såväl rättighetshavaren
som den som på grund av upplåtelse, dvs. ett licensavtal, har
rätt att nyttja det skyddade varumärket, verket, patentet, mönstret etc.
Detta förslag har tillstyrkts av samtliga remissinstanser. Även regeringen
ställer sig bakom förslaget. Några remissinstanser har fört fram att
branschorganisationer bör få en självständig talerätt, bl.a. när det gäller
rätten till information. Den frågan har behandlats i avsnitt 6.1.
Sammantaget anser regeringen i likhet med promemorian att ett beslut
om rätt till information endast bör få meddelas på yrkande av en rättighetshavare
eller licenstagare.
Prop. 2008/09:67
130
8.2.3 Vem ska vara skyldig att lämna information?
Regeringens förslag: Information ska kunna fås från den som 1. har
gjort eller medverkat till ett intrång eller gjort sig skyldig till eller
medverkat till en överträdelse som avses i 53 § upphovsrättslagen, 2. i
kommersiell skala har förfogat över en vara som intrånget eller överträdelsen
gäller, 3. i kommersiell skala har använt en tjänst som intrånget
eller överträdelsen gäller, 4. i kommersiell skala har tillhandahållit
en elektronisk kommunikationstjänst eller en annan tjänst som
har använts vid intrånget eller överträdelsen, eller 5. har identifierats
av någon som anges i 2–4 såsom delaktig i tillverkningen eller distributionen
av en vara eller tillhandahållandet av en tjänst som intrånget
eller överträdelsen gäller. Motsvarande ska gälla i fråga om försök och
förberedelse.
Promemorians förslag överensstämmer med, vissa språkliga
justeringar, med regeringens (se promemorian s. 166 f.).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget
eller avstått från att yttra sig om det. Några remissinstanser har dock
uttryckt tveksamhet till eller avstyrkt förslaget att information ska kunna
fås från Internetleverantörer. Det har också framförts vissa redaktionella
synpunkter på förslaget. Vidare har en remissinstans anfört att det, mot
bakgrund av förslaget, kan finnas skäl att se över åtalsprövningsreglerna.
Skälen för regeringens förslag
Allmänt om vem som ska kunna åläggas att lämna information
Direktivets artikel 8.1 innehåller en uppräkning av de personkategorier
som ska kunna åläggas att lämna information.
Där framgår att information
ska kunna fås från intrångsgöraren och/eller annan person som a) har
befunnits förfoga över intrångsgörande varor i kommersiell skala, b) har
befunnits använda intrångsgörande tjänster i kommersiell skala, c) har
befunnits i kommersiell skala tillhandahålla tjänster som använts i in
trångsgörande verksamhet, eller d) har pekats ut av en person som avses i
a, b eller c såsom delaktig i produktion, tillverkning eller distribution av
varorna eller tillhandahållandet av tjänsterna. Handlingar som utförs i
kommersiell skala är, enligt skäl 14 i direktivets ingress, sådana handlingar
som utförs för att uppnå en direkt eller indirekt kommersiell eller
ekonomisk fördel. Detta utesluter enligt samma skäl i allmänhet handlingar
som utförs av slutkonsumenter i god tro.
Prop. 2008/09:67
131
I promemorian framhölls att direktivets uppräkning är förhållandevis
detaljerad och att det därför finns starka skäl att utforma den svenska
regleringen i nära anslutning till direktivet. Samtidigt påpekades att
direktivets uppräkning endast är en minimireglering (se artikel 2.1).
Medlemsstaterna får alltså utforma bestämmelserna så att även andra
aktörer kan åläggas att lämna information. I promemorian föreslogs
därför, som närmare beskrivs i det följande, att de svenska bestämmelserna
skulle gå något längre än vad som krävs enligt direktivet.
Av direktivets artikel 8.1 framgår att intrångsgöraren ska kunna åläggas
att lämna information. Det framgår däremot inte hur delaktig en
person måste vara för att betraktas som intrångsgörare. Det är därför
oklart om uttrycket omfattar personer som inte själva har utfört intrånget,
men som har främjat det med råd eller dåd. En sådan person behöver inte
nödvändigtvis ha agerat på sätt som anges i artikel 8.1.a–8.1.d. Om
regleringen utformades så att information endast kunde fås från den som
själv har utfört intrånget och de personer som anges i artikel 8.1.a–8.1.d
skulle det därför finnas en risk att regleringen inte uppfyllde direktivets
krav. Av den anledningen – och för att uppnå bättre överensstämmelse
med vad som gäller i övrigt enligt svensk rätt – föreslogs i promemorian
att information även ska kunna fås från den som har medverkat till ett
intrång. För att det immaterialrättsliga sanktionssystemet ska förbli enhetligt
föreslogs även att rätten till information skulle gälla vid
överträdelser enligt 53 § upphovsrättslagen samt försök och förberedelse
till ett intrång eller en överträdelse.
Nästan alla remissinstanser har tillstyrkt dessa förslag eller avstått från
att yttra sig om dem. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet
har dock ifrågasatt om dessa avvikelser från direktivet är motiverade.
Föreningen för en fri informationsinfrastruktur har invänt mot att ett
informationsföreläggande ska kunna riktas mot den som har medverkat
till ett patentintrång.
Föreningens invändning grundas, som det får förstås,
på uppfattningen att medverkan till patentintrång därmed skulle bli
olaglig och att detta skulle innebära en utvidgning av skyddsomfånget.
Av 23 kap. 4 § brottsbalken jämförd med 57 § patentlagen följer att
medverkan till patentintrång redan i dag är straffbar och kan medföra upp
till två års fängelse. Motsvarande gäller enligt övriga immaterialrättsliga
lagar (23 kap. 4 § brottsbalken jämförd med 37 § varumärkeslagen,
53 och 57 §§ upphovsrättslagen, 35 § mönsterskyddslagen, 18 §
firmalagen, 9 § kretsmönsterlagen och 9 kap. 1 § växtförädlarrättslagen).
Den som medverkar till ett intrång kan även drabbas av olika typer av
civilrättsliga åtgärder, t.ex. vitesförbud och skadestånd (se bl.a. prop.
2004/05:110 s. 563). Det föreslagna tillägget angående medverkan innebär
alltså inte någon utvidgning av den krets som enligt svensk rätt kan
bli föremål för ett ingripande. I samband med genomförandet av det här
aktuella direktivet föreslås, i förtydligande syfte, att det i de immaterial
rättsliga lagarna ska införas uttryckliga bestämmelser som klargör de
civilrättsliga möjligheterna att agera mot den som har medverkat till ett
intrång när det gäller intrångsundersökning och vitesförbud (se avsnitt
7.2, 10.1.2 och 10.2.2). Detta följer den ordning som redan har tillämpats
när det gäller vitesförbud enligt upphovsrättslagen (se 53 b §). För att
lagstiftningen ska bli tydlig och konsekvent bör de nya bestämmelserna
om rätt till information utformas på samma sätt. Något annat skulle
kunna skapa osäkerhet om vad som gäller för just dessa bestämmelser. I
likhet med promemorian anser regeringen alltså att bestämmelserna om
rätt till information bör utformas så att det uttryckligen framgår att det
även är möjligt att få information från den som har medverkat till ett
intrång. Kraven på tydlighet och konsekvens inom det immaterialrättsliga
sanktionssystemet medför vidare att rätten till information dessutom bör
gälla vid överträdelser enligt 53 § upphovsrättslagen samt vid försök och
förberedelse.
Prop. 2008/09:67
132
I artikel 8.1.a–8.1.c anges att information även ska kunna fås av den
som i kommersiell skala har förfogat över intrångsgörande varor, använt
intrångsgörande tjänster eller tillhandahållit tjänster som använts i intrångsgörande
verksamhet. Ett sådant agerande kan många gånger vara
att betrakta som ett immaterialrättsintrång eller en medverkan därtill,
men det kan även finnas situationer när så inte är fallet. För att det inte
ska råda någon tvekan om att den svenska regleringen uppfyller
direktivets krav föreslogs därför i promemorian att även dessa aktörer ska
kunna åläggas att lämna information. Samtliga remissinstanser har tillstyrkt
detta förslag eller lämnat det utan erinran. Även regeringen anser
att det bör införas uttryckliga bestämmelser som klargör att information
kan erhållas från dem som avses i artikel 8.1.a–8.1.c. Några remissinstanser
har dock framfört synpunkter på hur denna reglering bör utformas
.
I promemorian föreslogs att begreppet kommersiell skala, som återfinns
i direktivets artikel 8.1.a–8.1.c, även skulle tas in i de svenska bestämmelserna.
De flesta remissinstanserna har tillstyrkt detta förslag eller
avstått från att yttra sig om det. Sveriges advokatsamfund har dock anfört
att begreppet rent språkligt indikerar att det ska vara fråga om yrkesmässig
verksamhet av viss kvalificerad art och ifrågasatt om det inte vore
bättre att använda uttrycket ”näringsverksamhet”, som redan förekommer
i den immaterialrättsliga lagstiftningen.
Svea hovrätt, Svenska Filminstitutet
och ICC Sweden har hänvisat till direktivets ingress, där det anges
vad som avses med kommersiell skala, och ifrågasatt om det inte
tydligare bör framgå av lagtexten att information även ska kunna erhållas
från personer som inte har agerat yrkesmässigt, t.ex. ondtroende
slutkonsumenter.
Begreppet kommersiell skala förekommer i artikeltexten och indikerar,
som några remissinstanser påpekat, att det ska vara fråga om en verksamhet
som har viss omfattning. Artikeltexten innehåller däremot inte
något krav på att verksamheten ska bedrivas i visst syfte. Denna artikel
kompletteras dock av skäl 14 i direktivets ingress, som har en annan
utformning. Där anges att begreppet omfattar handlingar som utförs för
att uppnå en direkt eller indirekt kommersiell eller ekonomisk fördel
samt att detta i allmänhet utesluter handlingar som utförs av
slutkonsumenter i god tro. I ingressen finns alltså inte något krav på att
verksamheten ska ha viss omfattning. Mot bakgrund av artikeltexten och
skäl 14 i ingressen är det högst tveksamt om det vore förenligt med
direktivet att ersätta begreppet kommersiell skala med begreppet
näringsverksamhet, som bl.a. förekommer i 4 § varumärkeslagen. En
sådan konstruktion skulle dessutom riskera att orsaka problem om EGdomstolen
skulle förtydliga innebörden av begreppet kommersiell skala.
Begreppet kommersiell skala bör alltså användas även i de svenska bestämmelserna.
Svea hovrätt och Svenska Filminstitutet har väckt frågan
om detta begrepp bör förtydligas genom att även ingresstexten tas in i de
svenska bestämmelserna. Den texten har dock sådan utformning att den
lämpar sig mindre väl som lagtext. Ingresstexten bör därför på sedvanligt
sätt i första hand användas som tolkningsdata för artikeltexten. Sammantaget
innebär detta att regeringen instämmer i promemorians bedömning
att uttrycket kommersiell skala bör användas även i de svenska
bestämmelserna.
Prop. 2008/09:67
133
I promemorian har vidare föreslagits att uttrycket intrångsgörande varor
och tjänster, som förekommer i artikel 8.1.a respektive 8.1.b, i svensk
rätt ska ersättas med uttrycket vara respektive tjänst ”med avseende på
vilken intrång eller överträdelse har begåtts”. Nästan alla remissinstanser
har tillstyrkt detta förslag eller avstått från att yttra sig om det. Stockholms
tingsrätt har dock anfört att begreppen vara och tjänst stämmer
mindre väl in på patenträttens område. Tingsrätten har vidare anfört att
det föreslagna uttryckssättet leder tankarna till föremålet för ensamrätten,
i stället för till stridsföremålet. När det gäller patent vore det enligt tingsrätten
bättre att använda uttrycket ”det alster eller förfarande vars utnyttjande
utgör intrång”. I fråga om övriga immateriella rättigheter har tingsrätten
förordat uttrycket ”den intrångsgörande varan eller tjänsten”.
Begreppen varor och tjänster används i direktivet för hela det immaterialrättsliga
området. Begreppen omfattar alltså varor och tjänster som
har producerats eller använts på ett sätt som utgör patentintrång liksom
varor eller tjänster som har producerats eller använts på ett sätt som utgör
upphovsrättsintrång. Ett tydligt och konsekvent genomförande av direktivet
talar för att samma ordalydelse bör användas inom hela immaterialrätten.
Mot den bakgrunden saknas det enligt regeringen skäl att använda
särskilda begrepp på patenträttens område. I likhet med promemorian
anser regeringen alltså att begreppen varor och tjänster bör användas i
samtliga immaterialrättsliga lagar.
I promemorian används dock begreppen
”den vara” respektive ”den tjänst”. Det kan ge intrycket att informationen
endast kan avse just de exemplar som har identifierats. För att
förtydliga att det inte är avsikten (jfr artikel 8.2.b), bör ordalydelsen
justeras till ”en vara” respektive ”en tjänst”.
När det gäller uttrycket intrångsgörande varor och tjänster vill regeringen
framhålla följande. Detta uttryck förekommer inte i de immaterialrättsliga
lagarna och bör enligt regeringen inte heller införas, eftersom
det inte är själva egendomen som gör intrång utan t.ex. dess tillverkning
eller användning. Uttrycket intrångsgörande kan inte heller användas när
det är fråga om en åtgärd i strid mot en testamentarisk föreskrift enligt
41 § andra stycket upphovsrättslagen eller titelskyddet enligt 50 § upphovsrättslagen
, eftersom dessa åtgärder inte kan betecknas som intrång.
Det i promemorian föreslagna uttrycket ”egendom med avseende på
vilken intrång eller överträdelse föreligger” används däremot i den im
materialrättsliga lagstiftningen (se 37 a § varumärkeslagen, 53 a och
55 §§ upphovsrättslagen, 57 a § patentlagen, 35 a § mönsterskyddslagen,
18 a § firmalagen, 9 a § kretsmönsterlagen och 9 kap. 1 a § växtförädlarrättslagen)
. Regeringen instämmer dock i att detta uttryck gör bestämmelserna
om informationsföreläggande svårlästa. Ett annat uttryck som
brukar användas för att beskriva bl.a. olovligt framställda exemplar är
den egendom ”som intrånget eller överträdelsen gäller”. Detta uttryckssätt
förekommer bl.a. i 9 kap. 7 § växtförädlarrättslagen (jfr 12 § kretsmönsterlagen).
Bestämmelserna om informationsföreläggande blir enligt
regeringen mer lättlästa om detta uttryckssätt används. Regeringen anser
därför att direktivets uttryck intrångsgörande varor respektive intrångsgörande
tjänster bör ersättas med uttrycken vara respektive tjänst ”som
intrånget eller överträdelsen gäller”.
Prop. 2008/09:67
134
I promemorian föreslogs slutligen att direktivets artikel 8.1.d skulle
genomföras på så sätt att information kunde erhållas från den som ”har
pekats ut av en person som avses i 2–4 såsom delaktig i produktion eller
distribution av den vara eller tillhandahållande av den tjänst med avseende
på vilken intrång eller överträdelse har begåtts”. Nästan alla
remissinstanser har tillstyrkt detta förslag eller avstått från att yttra sig
om det. Svea hovrätt har dock föreslagit att uttrycket ”pekats ut” ska
ersättas med uttrycket ”har namngivits eller på annat sätt identifierats”
samt att begreppet ”person” ska ersättas med begreppet ”någon”. Regeringen
instämmer i att den lydelsen är bättre. Det bör dock enligt regeringen
vara tillräckligt att använda uttrycket ”har identifierats”. Vidare bör
begreppet produktion ersättas med begreppet tillverkning. Innebörden av
begreppen är i detta sammanhang densamma. I konsekvens med vad som
anförts ovan bör bestämmelsen dessutom ändras så att det talas om ”en
vara” respektive ”en tjänst”, i stället för ”den vara” respektive ”den
tjänst”. I övrigt föreslås några redaktionella ändringar jämfört med promemorians
förslag.
Bör information även kunna erhållas från Internetleverantörer och
andra som tillhandahåller elektroniska kommunikationstjänster?
Enligt artikel 2.1 ska direktivets bestämmelser tillämpas vid varje intrång
i de immateriella rättigheter som följer av gemenskapsrätten och/eller
den berörda medlemsstatens nationella rätt. Något undantag för vissa
typer av intrång, exempelvis intrång som begås via Internet, finns inte i
direktivet.
Tvärtom framhålls i direktivets ingress, som ett skäl för harmoniseringen,
att den ökade användningen av Internet gör det möjligt att
sprida piratkopior över hela världen på ett ögonblick (skäl 9). Utgångspunkten
är alltså att rättighetshavaren även ska kunna erhålla information
om intrång som begås via Internet. Sådan information ska, enligt artikel
8.1.c, bl.a. kunna erhållas från den som har tillhandahållit en tjänst som
har använts för att begå intrånget. Detta uttryck omfattar bl.a. intrångsgörarens
Internetleverantör.
Av artikel 8.3.e, andra ledet, framgår dock att skyldigheten att lämna
information inte ska påverka andra bestämmelser som reglerar behandling
av personuppgifter, dvs. behandling av uppgifter som direkt eller
indirekt kan hänföras till en fysisk person som är i livet. Detta
Prop. 2008/09:67
135
aktualiserar frågan hur rätten till information förhåller sig till de bestämmelser
som begränsar när t.ex. en Internetleverantör får lämna ut personuppgifter.
Sådana bestämmelser finns i direktiv 95/46/EG om behandling
av personuppgifter1 och direktiv 2002/58/EG om integritet och elektronisk
kommunikation2, vilka har genomförts i svensk rätt genom
personuppgiftslagen respektive lagen om elektronisk kommunikation.
Under förhandlingarna av direktivet var samtliga medlemsstater och
Kommissionen överens om att varken direktiv 95/46/EG eller direktiv
2002/58/EG hindrar att en Internetleverantör åläggs att ge rättighetshavaren
personuppgifter som gäller ett intrång som har begåtts via Internet.
Man var också överens om att rätten till information innebar att
Internetleverantörer ska kunna åläggas att lämna ut sådan information.
Undantaget i artikel 8.3.e, om behandling av personuppgifter, uppfattades
endast som en erinran om att en rättighetshavare som har fått sådan
information är skyldig att hantera den i enlighet med bestämmelserna i
direktiv 95/46/EG (se även artikel 2.3.a).
I promemorian konstaterades att det pågick ett mål vid EG-domstolen
som bl.a. gällde förhållandet mellan rätten till information och nämnda
bestämmelser om skydd för personuppgifter (mål nr C-275/06). I avvaktan
på EG-domstolens dom ansågs det, mot bakgrund av vad som uppgavs
under förhandlingarna, finnas starka skäl att utgå från att direktivets
reglering innebär att även exempelvis en Internetleverantör ska kunna
åläggas att lämna ut personuppgifter som gäller ett intrång på Internet.
Vidare framhölls att det – oavsett hur direktivet borde tolkas – fanns
starka skäl att ge rättighetshavare en möjlighet att få tillgång till sådan
information. Promemorians förslag var alltså att även Internetleverantörer
skulle kunna åläggas att lämna ut personuppgifter.
När promemorian remitterades hade EG-domstolen ännu inte meddelat
dom i nämnda mål. Remissinstanserna uppmanades därför att även uttala
sig i frågan hur Sverige bör agera om EG-domstolen skulle komma fram
till att det är upp till medlemsstaterna att själva avgöra om Internetleverantörer
ska kunna åläggas att lämna ut personuppgifter. Ett 50-tal
remissinstanser, bl.a. Justitiekanslern, Försvarets Materielverk, Patent och
registreringsverket, Sveriges advokatsamfund, Juridiska fakultetsnämnden
vid Stockholms universitet, Stockholms handelskammare,
Svensk Handel, Sveriges Radio AB, Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares
Samarbetsnämnd, Copyswede, Svenska Artisters och Musikers
Intresseorganisation, Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå,
International Federation of the Phonographic Industry, Bildleverantörernas
förening, Svenska Förläggareföreningen, Föreningen Svenska
Läromedel, Business Alliance Europe, Filmfolket och Svenska Antipiratbyrån
, har tillstyrkt förslaget att även Internetleverantörer ska kunna
åläggas att lämna ut sådan information.
Cirka 20 remissinstanser, bl.a.
Domstolsverket, Helsingborgs tingsrätt, Länsrätten i Stockholms län,
Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Kommerskollegium, Konsu1
Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för
enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av
sådana uppgifter.
2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av
personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation.
Prop. 2008/09:67
136
mentverket, Konkurrensverket, Svenskt Näringsliv, Svenska Föreningen
för Industriellt rättsskydd och TeliaSonera, har avstått från att uttala sig
om huruvida Internetleverantörer bör omfattas av denna skyldighet eller
anfört att de från sina utgångspunkter inte har någon erinran mot förslaget
. Tullverket har dock uttryckt tveksamhet till förslaget. Post- och
Telestyrelsen och Föreningen för en fri informationsinfrastruktur (FFII)
har anfört att frågan bör utredas ytterligare. Juridiska fakultetsstyrelsen
vid Lunds universitet har anfört att Sverige inte bör införa bestämmelser
som går längre än vad som krävs enligt direktivet. Telenor och IT &
Telekomföretagen har anfört att Internetleverantörer inte bör åläggas att
lämna ut personuppgifter till andra än myndigheter. Liknande åsikter har
framförts av Svenska Linuxföreningen. Datainspektionen har ifrågasatt
om förslaget är förenligt med de EG-rättsliga reglerna om dataskydd och
med den rätt till skydd för privatlivet som följer av artikel 8 i Europeiska
konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna (Europakonventionen).
Vad först gäller de formella invändningarna, dvs. att den föreslagna
regleringen skulle strida mot Europakonventionen och de EG-rättsliga
reglerna till skydd för bl.a. personuppgifter, vill regeringen framhålla
följande. Enligt artikel 8 i Europakonventionen har var och en bl.a. rätt
till respekt för sitt privatliv. Denna rätt är av allmän art och torde exempelvis
omfatta uppgifter om vem som har haft en viss IP-adress vid ett
visst tillfälle. Rätten till privatliv får emellertid, enligt samma artikel,
inskränkas under vissa förutsättningar. En grundläggande förutsättning är
att inskränkningen sker med stöd av lag. Vidare krävs att inskränkningen
är ägnad att tillgodose något av de allmänna eller enskilda intressen som
uttryckligen omnämns i artikeln, t.ex. skyddet för andra personers fri och
rättigheter. Inskränkningen ska också vara nödvändig i ett demokratiskt
samhälle för att tillgodose detta intresse. Det måste alltså finnas ett
angeläget behov av inskränkningen och den måste stå i rimlig proportion
till det syfte som ska tillgodoses genom ingreppet. Vidare måste undantaget
vara så tydligt att inskränkningen av rättigheten är förutsebar.
Europakonventionens skydd för privatlivet preciseras för EU:s vidkommande
, såvitt gäller behandling av personuppgifter, genom direktiv
95/46/EG om behandling av personuppgifter3, vilket i sin tur preciseras –
såvitt gäller elektronisk kommunikation – genom direktiv 2002/58/EG
om integritet och elektronisk kommunikation4.
Sist nämnda direktiv
innebär en harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning till skydd för
de grundläggande fri- och rättigheterna, i synnerhet rätten till integritet,
när det gäller behandling av personuppgifter inom sektorn för elektronisk
kommunikation.
Den 29 januari 2008 meddelade EG-domstolen dom i ovan nämnda
mål. I domen erinras om att immateriella rättigheter omfattas av den
grundläggande rätten till egendom och att det åligger medlemsstaterna att
tillhandahålla ett effektivt skydd för dessa rättigheter, i synnerhet upp3
Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för
enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av
sådana uppgifter.
4 Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av
personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation.
hovsrätten, även i den digitala miljön. Vad gäller just innebörden av
direktivets bestämmelse om rätt till information och dess förhållande till
bestämmelserna om skydd för privatlivet framgår bl.a. följande. Direktiv
2002/58/EG ålägger bl.a. Internetleverantörer en principiell tystnadsplikt.
Medlemsstaterna får dock införa undantag från denna tystnadsplikt, bl.a.
när det är nödvändigt för att skydda någon annans fri- och rättigheter.
Motsvarande undantag tillåts enligt direktiv 95/46/EG. Det är alltså möjligt
att göra undantag från tystnadsplikten för att skydda den grundläggande
rätten till egendom, inklusive immateriell egendom. Det innebär
att en Internetleverantörs tystnadsplikt får begränsas för att en rättighetshavare
ska kunna vidta civilrättsliga åtgärder i syfte att skydda sina
immateriella rättigheter. De EG-rättsliga reglerna till skydd för personuppgifter
och integritet, som är avsedda att precisera Europakonventionens
krav på skydd för privatlivet, hindrar alltså inte att medlemsstaterna
inför en skyldighet för t.ex. Internetleverantörer att ge rättighetshavare
uppgifter om vem som har haft en viss IP-adress när den har använts
för att begå ett intrång via Internet. Bestämmelserna om rätt till
information i direktiv 2004/48/EG innebär emellertid inte någon skyldighet
att införa sådana bestämmelser, eftersom artikel 8.3.e ger medlemsstaterna
en rätt att begränsa rättighetshavarnas tillgång till personuppgifter.
Medlemsstaterna får alltså inskränka Internetleverantörernas tystnadsplikt
för att skydda immateriella rättigheter, men de får också begränsa
rätten till information för att skydda personuppgifter. Detta ger
medlemsstaterna nödvändigt utrymme för eget skön. När medlemsstaterna
utnyttjar detta skön måste de se till att uppnå en korrekt balans
mellan de olika grundläggande rättigheter som åtnjuter skydd enligt
gemenskapens rättsordning. Rätten till skydd för privatliv, å den ena
sidan, måste alltså förenas med rätten till skydd för egendom och rätten
till effektivt rättsmedel, å den andra sidan. Medlemsstaterna måste också
se till att regleringen och dess tillämpning inte kommer i konflikt med
andra allmänna principer för gemenskapsrätten, såsom proportionalitetsprincipen.
Prop. 2008/09:67
137
Det anförda innebär att det numera är klarlagt att bestämmelserna om
skydd för bl.a. personuppgifter, som Datainspektionen har refererat till,
inte hindrar att rättighetshavare ges en möjlighet att få information från
en Internetleverantör om vilken abonnent som har haft en viss IP-adress
när den har använts för att begå ett intrång via Internet. Medlemsstaterna
får emellertid, enligt artikel 8.3.e i direktivet, begränsa skyldigheten att
lämna information som är personuppgifter.
Det är alltså upp till de enskilda
medlemsstaterna, med tillgodoseende av såväl intresset av skydd
för immateriell egendom som intresset av skydd för privatlivet, att avgöra
om rättighetshavarna ska ha denna möjlighet, eller om ett effektivt
skydd för immateriella rättigheter i den digitala miljön ska åstadkommas
på något annat sätt.
I Sverige är det sedan lång tid tillbaka olagligt att göra upphovsrättsligt
skyddade verk tillgängliga för allmänheten utan rättighetshavarnas samtycke,
exempelvis via ett fildelningsnätverk (2 § upphovsrättslagen).
Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 2005 klargjordes att
det även är olagligt att göra en kopia för privat bruk när den egentliga
förlagan har framställts eller gjorts tillgänglig för allmänheten utan upphovsmannens
samtycke, exempelvis via ett fildelningsnätverk (12 §
upphovsrättslagen och prop. 2004/05:110 s. 100 f.). Däremot är det förstås
fortfarande tillåtet att göra kopior för privat bruk om förlagan är
laglig. Det är t.ex. tillåtet att göra en kopia för privat bruk genom att
ladda ned musik från en webbplats där rättighetshavaren själv har lagt ut
detta material. Det är också tillåtet att göra en kopia för privat bruk av ett
exemplar som man har köpt elektroniskt eller i form av en CD-skiva. Att
det däremot inte är tillåtet att tillgängliggöra och kopiera upphovsrättsligt
skyddade verk via Internet utan rättighetshavarnas samtycke är en viktig
förutsättning för den fortsatta utvecklingen av lagliga tjänster för tillgång
till bl.a. musik och film via Internet och i förlängningen för att de som
gör bl.a. film och musik ska kunna ta betalt för sitt arbete. När upphovsmän
, artister, producenter och andra aktörer får betalt för sitt arbete stimuleras
och ges förutsättningar för nytt skapande. Detta är i sin tur viktigt
för tillväxt, sysselsättning och ett rikt kulturutbud.
Prop. 2008/09:67
138
Nuvarande regler om vad som är tillåtet respektive förbjudet överensstämmer
med vad som krävs till följd av Sveriges internationella åtaganden.
Av Sveriges internationella åtaganden följer emellertid också, som
EG-domstolen påpekat, en skyldighet att se till att det upphovsrättsliga
regelverket efterlevs – även på Internet. För närvarande pågår en omfattande
verksamhet i bl.a. Sverige som innebär att upphovsrättsligt skyddat
material tillgängliggörs och kopieras via Internet utan rättighetshavarnas
samtycke. Detta sker huvudsakligen via mer eller mindre öppna fildelningsnätverk
. Fildelning innebär i regel att man via Internet gör datafiler,
exempelvis film och musik, som finns på ens egen dator tillgänglig för
andra (i regel kallat uppladdning), samtidigt som man själv får möjlighet
att kopiera (ladda ned) exempelvis film och musik som finns på andra
användares datorer. Det som man laddat ned gör man sedan ofta i sin tur
tillgängligt för andra. Den verksamhet som ibland brukar beskrivas som
nedladdning av enstaka exemplar för privat bruk innebär alltså ofta att
intrångsgöraren gör en mängd musik och/eller film tillgänglig för en stor
del av världens befolkning utan rättighetshavarnas samtycke. Detta kan
innebära stor skada för rättighetshavarna.
För att motverka denna utveckling krävs en rad olika åtgärder. En del i
detta är att öka respekten och förståelsen för upphovsrätten. En annan är
att se till att konsumenter som använder de lagliga alternativen på Internet
har ett starkt konsumentskydd.
Det är också viktigt att branschen tar
sin del av ansvaret och fortsätter att utveckla attraktiva, användarvänliga
och prisvärda lagliga alternativ för tillhandahållande av bl.a. musik och
film via Internet. Regeringen vidtar för närvarande åtgärder på samtliga
dessa områden. För att främja utvecklingen av lagliga, attraktiva och
konsumentvänliga sätt att ta del av musik, film, datorspel, litteratur och
annat upphovsrättsligt skyddat material via Internet är det emellertid
också nödvändigt att lagstiftaren tar sitt ansvar och skapar tydliga spelregler.
I detta ingår att de som tillhandahåller upphovsrättsligt skyddat
material måste ha tillgång till effektiva men samtidigt rättsäkra och
balanserade möjligheter att ingripa mot den illojala konkurrens som den
olagliga kopieringen av upphovsrättsligt skyddat material via Internet
innebär.
När någon begår ett intrång via Internet kan andra, exempelvis en rättighetshavare
eller en polismyndighet, i regel se den aktuella abonnentens
IP-adress. En IP-adress (IP-nummer) är ett unikt nummer som kan
användas för att identifiera en Internetanslutning. Dessa IP-adresser kan
vara fasta eller dynamiska. En fast IP-adress kan närmast jämföras med
ett telefonnummer då numret är detsamma varje gång datorn ansluts till
Internet. Det stora flertalet privatpersoner i Sverige har dock dynamiska
IP-adresser. En dynamisk IP-adress behöver inte vara densamma varje
gång datorn ansluts till Internet. I dessa fall handlar det snarare om att
abonnenten får ”låna” en IP-adress från sin Internetleverantör när han
eller hon ansluter sin dator till Internet. Även en dynamisk IP-adress är
dock densamma under hela den period som datorn är uppkopplad mot
Internet, exempelvis genom att webbläsaren är igång. IP-adressen är
alltså även i dessa fall knuten till Internetuppkopplingen som sådan.
Prop. 2008/09:67
139
Genom en enkel sökning på Internet kan en sådan IP-adress i regel
härledas till en viss Internetleverantör. Ofta kan Internetleverantören i sin
tur härleda denna adress till en viss abonnent. På så sätt är det alltså möjligt
att härleda intrånget till en viss abonnent. I många andra länder, t.ex.
Danmark och Finland, kan en rättighetshavare få ut denna information
från Internetleverantören. Det gör det möjligt för rättighetshavaren att
kontakta abonnenten och kräva att han eller hon ser till att intrånget upphör,
vilket ofta torde vara tillräckligt för att en abonnent som ägnar sig åt
olaglig fildelning ska upphöra med detta. En sådan kontakt kan också
förväntas resultera i att en abonnent som inte själv har begått intrång
vidtar åtgärder för att hindra att hans eller hennes abonnemang används
för att begå ytterligare intrång (se även nedan angående trådlösa nätverk).
Tillgången till information om vem som har det aktuella abonnemanget
är dessutom helt nödvändig för att rättighetshavaren ska kunna använda
sig av allmänna civilprocessuella bestämmelser, t.ex. bestämmelserna om
edition och intrångsundersökning, i syfte att utreda och säkra bevisning
om intrånget. I förlängningen innebär en sådan ordning att rättighetshavaren
kan, när det anses vara påkallat, väcka en civilrättslig talan mot
intrångsgöraren och t.ex. kräva skadestånd. För närvarande finns det
emellertid inte någon sådan möjlighet i Sverige. Det är en konsekvens av
att Internetleverantörer med flera enligt 6 kap. 20 § lagen om elektronisk
kommunikation har en tystnadsplikt som hindrar dem från att frivilligt
lämna ut dessa uppgifter och att de generella processrättsliga bestämmelserna
, exempelvis bestämmelserna i 38 kap. 2 § rättegångsbalken om
edition, inte kan användas i denna situation.
Rättighetshavaren saknar
därför möjlighet att identifiera intrångsgöraren. Det innebär i sin tur att
rättighetshavaren inte kan kontakta intrångsgöraren och uppmana denne
att upphöra med intrånget. Rättighetshavaren kan inte heller initiera ett
civilrättsligt förfarande mot intrångsgöraren, exempelvis kräva
skadestånd eller begära att domstolen vid vite förbjuder intrångsgöraren
att fortsätta intrånget.
Det anförda innebär att en rättighetshavare i Sverige, exempelvis vid
olaglig fildelning, har mycket begränsade möjligheter att själv vidta
åtgärder mot ett intrång på Internet. Det rättighetshavaren kan göra är
t.ex. att be Internetleverantören att vidarebefordra en uppmaning till
abonnenten att upphöra med intrånget eller att ingripa mot abonnenten
med stöd av sina avtalsvillkor. Dessa åtgärder förutsätter dock att Internetleverantören
är villig att hjälpa till med detta. Det finns emellertid
vissa situationer då rättighetshavaren kan tvinga en Internetleverantör att
agera. Skulle Internetleverantören själv anses medverka till ett intrång –
och det är tillräckligt att denne anses medverka i objektiv mening – kan
domstolen vid vite förbjuda Internetleverantören att fortsätta med åtgärden
(53 b § upphovsrättslagen). I fråga om elektroniska anslagstavlor
gäller dessutom att leverantören är skyldig att ta bort eller på annat sätt
förhindra vidare spridning av upphovsrättsligt skyddade verk som olovligen
har placerats på anslagstavlan, se 5 § lagen (1998:112) om ansvar
för elektroniska anslagstavlor. Samtliga dessa möjligheter för rättighetshavaren
att agera är dock begränsade i olika avseenden.
Prop. 2008/09:67
140
I praktiken är rättighetshavaren alltså ofta hänvisad till att polisanmäla
intrånget och överlämna de insamlade uppgifterna till de brottsutredande
myndigheterna. De brottsutredande myndigheterna kan, enligt 6 kap.
22 § första stycket andra punkten lagen om elektronisk kommunikation,
för närvarande få tillgång till abonnentuppgifter, bl.a. uppgifter om vilken
abonnent som har haft en viss IP-adress vid en viss tidpunkt, om det
aktuella brottet enligt myndighetens bedömning kan föranleda annan
påföljd än böter. Regeringen har aviserat att den avser att göra det möjligt
för de brottsutredande myndigheterna att få tillgång till uppgifter om
IP-adresser även vid misstanke om brott som bedöms föranleda ett bötesstraff
(Polismetodutredningen, Ju 2008:01; se dir 2007:185 och
dir 2008:91). Denna förändring kommer naturligtvis att förbättra de
brottsutredande myndigheternas möjligheter att ingripa mot bl.a. immaterialrättsintrång
.
Frågan är dock om det är rimligt att endast polis och åklagare kan
ingripa mot de flesta immaterialrättsintrång som begås via Internet. I
många fall kan det vara mer lämpligt att rättighetshavarna själva kan
ingripa mot intrång med hjälp av de civilrättsliga bestämmelserna. Därigenom
erbjuds, på samma sätt som när det är fråga om intrång avseende
fysiska varor, ett alternativ till straffrättsliga åtgärder. Många andra länder
har därför, som tidigare nämnts, skapat en möjlighet för rättighetshavare
att få ut information från en Internetleverantör om vem som har
haft en viss IP-adress när den har använts för att begå ett immaterialrättsintrång
via Internet. Med den informationen kan de kontakta abonnenten
och uppmana denne att se till att intrånget upphör. I förlängningen
kan de även, när det anses påkallat, väcka en civilrättslig talan mot denne
och t.ex. kräva skadestånd eller vitesförbud. Om rättighetshavaren väljer
att väcka en civilrättslig talan får bevisning säkras och bedömas enligt
allmänna regler för denna typ av mål.
Ett sådant komplement till de
straffrättsliga åtgärderna ökar möjligheterna att ingripa mot intrång som
sker via Internet och är på så sätt en faktor för att främja den fortsatta
utvecklingen av lagliga konsumentvänliga tjänster för tillgång till upphovsrättsligt
skyddat material via Internet. Införandet av en möjlighet att
ålägga en Internetleverantör att lämna information om intrångsgörande
varors och tjänsters ursprung och distributionsnät skulle skapa en sådan
möjlighet även i Sverige. Detta är också en lösning som har fått starkt
stöd av remissinstanserna. Även i Sverige finns alltså ett angeläget behov
av att införa denna inskränkning i rätten till privatliv, för att skydda
andras immateriella rättigheter. En sådan reglering är också, som framgått
ovan, ägnad att tillgodose sitt syfte. När det gäller sist nämnda fråga
har det i vissa sammanhang påpekats att det är svårt att ingripa mot intrång
på Internet eftersom det finns vissa tekniska möjligheter att dölja
sin identitet, exempelvis genom att använda olika typer av anonymitets
tjänster eller andras öppna trådlösa nätverk. Denna problematik är dock
densamma oavsett om det är de brottsbekämpande myndigheterna eller
exempelvis en rättighetshavare som ska ingripa mot något olagligt på
Internet. Problematiken har alltså inte någon omedelbar betydelse för
frågan om utgångspunkten bör vara att polis och åklagare ska ingripa mot
alla intrång via Internet eller om det i vissa fall är mer lämpligt att rättighetshavarna
själva kan agera med hjälp av de civilrättsliga bestämmelserna
. Vad gäller trådlösa nätverk bör dessutom noteras att privatpersoner
enligt avtalsvillkoren i allmänhet endast får använda sin uppkoppling för
privat bruk. Dessutom innehåller avtalsvillkoren ofta bestämmelser om
att abonnenten i vissa fall kan hållas ansvarig, gentemot leverantören, för
andras användning av uppkopplingen. Privatpersoner torde bland annat
av den anledningen – och för att undvika att uppkopplingen används av
annan i brottsligt syfte – i allmänhet ha ett intresse av att skydda sitt
nätverk från obehörig användning, i synnerhet om han eller hon har fått
konkreta indikationer på att någon annan använder uppkopplingen för
olaglig verksamhet (jfr prop. 2004/05:110 s. 339 f.). Information om hur
man skyddar sitt nätverk finns bl.a. på Post- och telestyrelsens hemsida
(www.pts.se). När det gäller kommersiella tjänster, t.ex. olika typer av
anonymitetstjänster och trådlösa nätverk på t.ex. kaféer och restauranger,
kan konstateras att även sådana aktörer i allmänhet har ett intresse av att
deras tjänster inte används i brottsligt syfte (jfr prop. 2004/05:110 s. 339
f.). Dessutom skulle den här diskuterade skyldigheten att lämna information
i och för sig omfatta även sådana aktörer. Sammantaget innebär detta
att förekomsten av anonymitetstjänster och öppna trådlösa nätverk inte
ändrar regeringens bedömning att en möjlighet för rättighetshavare att få
tillgång till information om vem som är abonnent skulle bidra till att
motverka immaterialrättsintrång som begås via Internet.
Prop. 2008/09:67
141
Det finns alltså ett starkt intresse av att införa en möjlighet för rättighetshavare
att få tillgång till dessa uppgifter. Samtidigt innebär ett utlämnande
av informationen ett visst integritetsintrång, eftersom abonnentens
identitet röjs. Rättighetshavarens intresse av att få tillgång till information
om abonnentens identitet måste därför vägas mot intresset av att
skydda abonnentens personliga integritet (jfr Lagrådets yttrande, s.
4
första stycket). Vid denna intresseavvägning bör beaktas att de aktuella
bestämmelserna gäller tillgång till information som gör det möjligt att
identifiera och komma i kontakt med den abonnent som har haft en viss
IP-adress när den har använts helt öppet på Internet för att begå ett intrång
. Det är alltså fråga om information som är betydligt mer begränsad
än den information som kan erhållas enligt nuvarande bestämmelser om
t.ex. editionsplikt (38 kap. 2 § rättegångsbalken), vittnesplikt (36 kap.
rättegångsbalken) och intrångsundersökning (56 a – 56 h §§ upphovsrättslagen
och motsvarande bestämmelser i övriga immaterialrättsliga
lagar). Vidare bör beaktas att privatpersoner oftast använder s.k. dynamiska
IP-adresser, dvs. IP-adresser som byts slumpvis och oregelbundet.
En användare har alltså i regel olika IP-adresser vid olika tillfällen. En
uppgift om att en viss person hade en viss IP-adress vid ett visst tillfälle
säger alltså i regel ingenting om vem som hade den adressen vid ett annat
tillfälle. Av bl.a. den anledningen är det, rent tekniskt, inte möjligt att
använda uppgifterna om IP-adressen för att t.ex. göra en mer allmän
kartläggning av vad personen i fråga har gjort på Internet. Dessutom
innebär bestämmelserna i personuppgiftslagen att sådana åtgärder aldrig
får vidtas utan abonnentens samtycke. Sammantaget innebär detta att det
är fråga om en begränsad inskränkning i rätten till privatliv som har
begränsade konsekvenser för enskildas integritet. Samtidigt är behovet av
ytterligare åtgärder mot intrång via Internet starkt. Regeringen anser
därför att en avvägning mellan dessa olika intressen leder till att skälen
för åtgärden väger tyngre än det men som åtgärden innebär för den enskilde
abonnenten. Denna inskränkning i rätten till privatliv står alltså i
proportion till det som ska uppnås. Bestämmelserna om informationsföreläggande
bör därför utformas så att det även i Sverige blir möjligt att
ålägga en Internetleverantör att lämna ut personuppgifter till en rättighetshavare
. Såsom underströks i EG-domstolens dom är medlemsstaterna
vid den närmare utformningen av bestämmelserna skyldiga att se till att
uppnå en korrekt balans mellan de olika grundläggande rättigheter som
åtnjuter skydd enligt gemenskapens rättsordning. Regeringen återkommer
till hur denna balans tillgodoses i de följande avsnitten.
Prop. 2008/09:67
142
Frågan är då hur det av bestämmelsen, bl.a. för att uppfylla Europakonventionens
krav på tydlighet, bör framgå att information kan erhållas
från Internetleverantörer. Som tidigare nämnts bör utgångspunkten vara
att bestämmelsen ska utformas i nära anslutning till direktivets lydelse
och bl.a. innehålla den uppräkning av personkretsar som återfinns i
artikel 8.1. Där anges, i artikel 8.1.c, att information ska kunna erhållas
från den som i kommersiell skala har tillhandahållit tjänster som använts
i intrångsgörande verksamhet. Språkligt sett omfattar denna lydelse
Internetleverantörer. För att det inte skulle råda någon tveksamhet om att
den svenska bestämmelsen även kunde tillämpas mot
Internetleverantörer, föreslogs i promemorian att bestämmelsen skulle
kompletteras med en uttrycklig bestämmelse om att regleringen omfattar
bl.a. den som har tillhandahållit en elektronisk kommunikationstjänst.
Nästan alla remissinstanser har tillstyrkt detta förslag eller avstått från att
yttra sig om det. Kammarrätten i Stockholm har dock ifrågasatt om det är
lämpligt att i lagtext exemplifiera vilka tjänsteleverantörer som kan åläggas
att lämna information och anfört att förslaget i det avseendet är alltför
oprecist utformat.
Av den ovan nämnda domen från EG-domstolen framgår att det är upp
till medlemsstaterna att avgöra om rättighetshavare ska ha en möjlighet
att få information från en Internetleverantör om vilken abonnent som har
haft en viss IP-adress när den har använts för att begå ett intrång via
Internet.
På grund av denna valfrihet är det enligt regeringen viktigt att
tydligt ange vad som ska gälla enligt svensk rätt. Eftersom det varken är
möjligt eller lämpligt att skapa en uttömmande uppräkning av de
personer som kan omfattas av uttrycket ”tillhandahållit en tjänst som har
använts vid intrånget”, framstår det som en lämplig lösning att komplettera
detta uttryck med ett exempel som tydligt markerar att information
kan erhållas från bl.a. Internetleverantörer. Det i promemorian föreslagna
begreppet ”elektronisk kommunikationstjänst” omfattar, enligt 1 kap. 7 §
lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation, tjänster som helt eller
huvudsakligen utgörs av överföring av signaler i elektroniska kommunikationsnät.
Detta begrepp omfattar alltså Internetleverantörer och
används bl.a. i 6 kap. 20 § lagen om elektronisk kommunikation, som
reglerar tystnadsplikten för Internetleverantörer med flera. Det är därför
lämpligt att använda detta uttryck även i bestämmelserna om informationsföreläggande
. Sammantaget innebär detta att regeringen anser, i
likhet med promemorian, att det av bestämmelserna uttryckligen bör
framgå att information bl.a. kan erhållas från den som har tillhandahållit
en elektronisk kommunikationstjänst som har använts vid intrånget.
Bestämmelsen bör dock ändras i redaktionellt avseende, jämfört med
promemorians förslag, så att ordet ”exempelvis” undviks i lagtexten.
Prop. 2008/09:67
143
Eftersom rätten till information alltså föreslås gälla även gentemot
Internetleverantörer bör något mer sägas om hur skyldigheten att
tillhandahålla information kommer att förhålla sig till den tystnadsplikt
som gäller för bl.a. Internetleverantörer enligt 6 kap. 20 § lagen om
elektronisk kommunikation. Redan i dag gäller att bestämmelserna om
vittnesförhör och edition i 36 och 38 kap. rättegångsbalken har företräde
framför nämnda tystnadsplikt, eftersom dessa bestämmelser inte innehåller
något undantag för sådan information (Fitger, Rättegångsbalken,
Del 3, s. 36:19 och RH 1997:46. Jfr prop. 2002/03:74 s. 45 f. angående
motsvarande fråga i brottmål). I den mån inte annat anges i bestämmelserna
om rätt till information kommer därför även dessa att ha företräde
framför nämnda tystnadsplikt. Tystnadsplikten i 6 kap. 20 § är dessutom
utformad så att den endast innebär ett förbud mot att obehörigen föra
vidare eller utnyttja viss information. Den typen av tystnadsplikt är därmed
underordnad andra bestämmelser som innebär att information ska
lämnas ut, eftersom utlämnandet i sådana fall inte är obehörigt (jfr t.ex.
prop. 1979/80:2, Del A, s. 399). Det krävs alltså inte några särskilda
lagändringar för att de nya bestämmelserna om informationsföreläggande
ska få företräde framför nämnda tystnadsplikt.
Åklagarmyndigheten har, med hänvisning till att rättighetshavarna nu
får bättre möjligheter att ingripa mot intrång via Internet, föreslagit att
åtalsprövningsregeln i upphovsrättslagen ska ses över, så att det vid angivelse
inte föreligger en absolut åtalsplikt. På så sätt skulle de brottsutredande
myndigheterna få bättre möjligheter att koncentrera sig på allvarligare
intrång.
För närvarande pågår internationella förhandlingar på EU-nivå som
syftar till att harmonisera det straffrättsliga regelverket på immaterialrättens
område. Dessa förhandlingar omfattar även åtalsprövningsreglerna.
Nuvarande åtalsprövningsregler bör därför tills vidare behållas.
8.2.4 När ska det föreligga en skyldighet att lämna information
?
Regeringens förslag:
Rätten till information utformas så att den gäller
oberoende av om det pågår en rättegång om immaterialrättsintrång
eller inte. Skyldigheten att lämna information uppstår först efter det att
en domstol har prövat en ansökan om informationsföreläggande och
bifallit den. För bifall till begäran krävs att sökanden visar sannolika
skäl för att det har begåtts ett intrång och att motparten tillhör den
krets av personer som kan åläggas att lämna information.
Promemorians förslag: I promemorian föreslogs att det för bifall till
en ansökan om informationsföreläggande skulle krävas att sökanden
visat att ett intrång hade begåtts. I övrigt överensstämmer promemorians
förslag med regeringens (se promemorian s. 166 f.).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt promemorians
förslag eller avstått från att yttra sig om det. Ett stort antal
remissinstanser har dock invänt mot promemorians förslag att normalt
beviskrav ska gälla och förordat ett sänkt beviskrav. Några remissinstanser
har uttryckt tveksamhet till eller avstyrkt förslaget att införa en
självständig rätt till information. En remissinstans har ifrågasatt kravet på
domstolsprövning.
Prop. 2008/09:67
144
Skälen för regeringens förslag
Bör skyldigheten att lämna information uppkomma först efter ett domstolsbeslut?
Enligt artikel 8.1 ska medlemsstaterna se till att de behöriga rättsliga
myndigheterna får besluta att det ska lämnas information om de intrångsgörande
varornas eller tjänsternas ursprung och distributionsnät.
Artikeln är alltså uppbyggd på samma sätt som de artiklar som reglerar
edition och syn (artikel 6) respektive intrångsundersökning (artikel 7).
Direktivet reglerar inte närmare hur rätten till information bör utformas,
annat än att det i något skede ska vara möjligt att få ett beslut från den
rättsliga myndigheten. Frågan är därför om bestämmelsen bör utformas
som en materiell rätt som kan säkerställas genom ett beslut, eller om
rätten till information bör uppkomma först när den rättsliga myndigheten
har beslutat om detta.
När någon är skyldig att förse annan med skriftlig bevisning regleras
detta, enligt svensk rätt, dels genom en materiell skyldighet att överlämna
den aktuella bevisningen, dels genom en möjlighet att få skyldigheten
fastställd av domstol om personen i fråga vägrar att uppfylla den
(se 38 kap. 2 och 4 §§ rättegångsbalken). Någon motsvarande materiell
skyldighet att lämna ut information som inte är skriftlig finns inte. Skyldigheten
att lämna sådan information inträder först när en domstol har
funnit att ett vittne är skyldigt att besvara viss fråga (36 kap. 21 § rättegångsbalken)
. Rätten till information omfattar båda dessa typer av information
, dvs. såväl skriftlig som muntlig information.
Utformas rätten till information som en materiell rätt som gäller redan
innan den rättsliga myndigheten har beslutat att informationen ska lämnas
ut, är det i första hand innehavaren av informationen som ska ta
ställning till om förutsättningarna för ett utlämnande är uppfyllda. En
sådan reglering vore alltså mer betungande och ingripande för denne än
en reglering varigenom skyldigheten att lämna information uppkommer
först när den rättsliga myndigheten har beslutat om detta.
Det skulle
också finnas en risk att innehavaren gjorde en felaktig bedömning och
lämnade ut information trots att han eller hon egentligen inte var skyldig
att göra detta. Detta skulle kunna få långtgående konsekvenser, särskilt
när det gäller uppgifter som omfattas av tystnadsplikt (jfr avsnitt 8.2.3
och 8.2.6). I promemorian fördes fram att dessa rättssäkerhetsskäl talade
för att det borde krävas att en domstol hade konstaterat att förutsättningarna
för ett utlämnande verkligen var uppfyllda. Den lösningen kunde
visserligen antas leda till något fler mål vid domstolarna än vad som
skulle bli fallet med en materiell bestämmelse, men skälen för en domstolsprövning
var så starka att detta inte var tillräckligt för att välja en
annan lösning. Förslaget i promemorian var alltså att rätten till information
skulle utformas så att skyldigheten att lämna information uppstod
först när domstolen hade funnit att en begäran om information var lagligen
grundad och bifallit den.
Prop. 2008/09:67
145
Nästan alla remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller avstått från att
yttra sig om det. Sveriges Läromedelsförfattares Förbund har dock anfört
att ett krav på domstolsprövning skulle innebära stora ekonomiska kostnader
och ekonomiska risker för rättighetshavarna. Enligt förbundet bör i
stället inrättas ett alternativt organ som skyndsamt kan ta ställning till om
det har begåtts ett intrång.
Vad först gäller frågan om de svenska bestämmelserna bör utformas
som en materiell rätt som kan säkerställas genom ett myndighetsbeslut,
eller om rätten till information bör uppkomma först när det har konstaterats
att begäran om information är lagligen grundad, instämmer regeringen
i promemorians bedömning. Skyldigheten att lämna information
bör alltså inträda först när det har beslutats att informationen ska lämnas
ut. Frågan är om denna prövning ska göras av domstol, som föreslogs i
promemorian, eller om prövningen i stället bör göras av något annat
organ såsom en remissinstans har föreslagit. Den aktuella prövningen
måste vara rättssäker och omfatta alla förutsättningar för tillgång till
informationen, inklusive frågan om skälen för åtgärden uppväger den
olägenhet eller det men i övrigt som åtgärden innebär för den som drabbas
av den eller för något annat motstående intresse (se avsnitt 8.2.7). För
att regelverket ska vara effektivt krävs dessutom att det finns sanktioner
att tillgripa om någon vägrar att följa beslutet (se avsnitt 8.2.5). I det
svenska rättssystemet är det framför allt domstol som gör denna typ av
prövningar (jfr t.ex. bestämmelserna om edition i 38 kap. rättegångsbalken
och bestämmelserna om bevisupptagning för framtida säkerhet i
41 kap. rättegångsbalken). Något annat lämpligt organ för denna typ av
prövningar finns inte. Inrättandet av någon ny typ av myndighet för
denna prövning är varken lämpligt från rättsekonomisk synpunkt eller
från rättssäkerhetssynpunkt. Sammantaget innebär detta att prövningen
bör ske av domstol.
Sammanfattningsvis anser regeringen i likhet med promemorian att
rätten till information bör utformas så att skyldigheten att lämna information
uppstår först när domstol har funnit att en begäran om information
är lagligen grundad och bifallit den.
Bör en ansökan om informationsföreläggande kunna hanteras självständigt
och vilket beviskrav bör gälla?
Enligt direktivets artikel 8.1 ska beslut om rätt till information kunna
meddelas ”i samband med en rättegång om immaterialrättsintrång”. Av
bestämmelsens ordalydelse framgår vidare att information ska kunna
erhållas från intrångsgöraren och/eller annan person som a) har befunnits
förfoga över intrångsgörande varor i kommersiell skala, b) har befunnits
använda intrångsgörande tjänster i kommersiell skala, c) har befunnits i
kommersiell skala tillhandahålla tjänster som använts i intrångsgörande
verksamhet, eller d) har pekats ut av en person som avses i a, b eller c
såsom delaktig i produktion, tillverkning eller distribution av varorna
eller tillhandahållandet av tjänsterna. Rätten till information tycks alltså
förutsätta att domstolen har prövat dels om ett intrång har begåtts, dels
om den som avkrävs information tillhör någon av angivna personkategorier.
Artikeln innehåller inget uttryckligt beviskrav (jfr de uttryckliga
beviskrav som enligt artiklarna 6 och 7 ska tillämpas i fråga om edition,
syn och intrångsundersökning), utan anger endast att det ska vara fråga
om ”en berättigad och proportionell begäran”. I promemorian gjordes
bedömningen att avsikten i första hand torde vara att dessa beslut ska
meddelas inom ramen för en rättegång om immaterialrättsintrång och att
normalt beviskrav ska gälla.
Prop. 2008/09:67
146
I promemorian framhölls vidare att direktivets artikel 8 endast är en
minimireglering (se artikel 2.1). Även om direktivets bestämmelse är
begränsad till vissa situationer, får medlemsstaterna alltså utforma de
nationella bestämmelserna om rätt till information så att de, från rättighetshavarens
perspektiv, blir effektivare. Det innebär att en medlemsstat
kan välja att ta bort kravet på samband med en rättegång och i stället
införa en självständig rätt till information, som gäller oberoende av om
det pågår någon rättegång eller inte. Det innebär också att medlemsstaterna
kan välja vilket beviskrav som ska tillämpas för att få rätt till
information.
I promemorian fördes fram att om rätten till information skulle knytas
till en pågående rättegång skulle effekten bli att domstolen i ett mål mellan
A och B kunde ålägga C att lämna information om D, trots att informationen
inte hade någon som helst relevans i målet mellan A och B. En
sådan lösning skulle tynga målet mellan A och B i onödan. Den skulle
också vara mycket svår att förena med grundläggande principer i svensk
processrätt om att domstolen ska avvisa all bevisning som saknar betydelse
för den sak som ska prövas i målet (se exempelvis 35 kap. 7 §,
36 kap. 17 § femte stycket och 43 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken)
. En sådan konstruktion skulle dessutom innebära att rättighetshavaren
kunde tvingas att väcka talan om ett intrång som denne inte hade
något intresse av att beivra, för att kunna få information om ett annat
intrång som någon annan hade begått med avseende på den aktuella
varan eller tjänsten.
För att undvika dessa nackdelar föreslogs i promemorian
att Sverige skulle införa en självständig rätt till information som
gäller oberoende av om någon rättegång pågår eller inte. En sådan
reglering skulle enligt promemorian uppfylla direktivets krav och passa
in i det svenska systemet.
När det gäller beviskravet framhölls i promemorian att artikel 8 främst
är avsedd att underlätta för rättighetshavaren att identifiera en okänd
intrångsgörare. När så har skett kan det krävas ytterligare åtgärder,
exempelvis en intrångsundersökning, för att en talan mot intrångsgöraren
ska kunna väckas. För att få till stånd en intrångsundersökning krävs att
någon skäligen kan antas ha begått ett intrång (se avsnitt 7.2). Av bl.a.
den anledningen fanns det enligt promemorian skäl att överväga om ett
lägre beviskrav borde gälla även i fråga om rätten till information. I promemorian
anfördes dock att ett sänkt beviskrav skulle innebära att företag
i ökad utsträckning kunde tvingas att avslöja företagshemligheter
trots att de inte hade gjort något olagligt. Vidare anfördes att ett lägre
beviskrav även skulle innebära att Internetleverantörer tvingades att bryta
sin tystnadsplikt i väsentligt fler fall än vad som annars vore fallet. I
sammanhanget hänvisades även till att normalt beviskrav gäller för slutliga
vitesförbud (se t.ex. 53 b § första stycket upphovsrättslagen). Av
dessa skäl föreslogs att normalt beviskrav skulle gälla.
Prop. 2008/09:67
147
Promemorians förslag innebar alltså att det skulle införas en självständig
rätt till information, som gällde oberoende av om det pågick
någon rättegång eller inte, och att det för bifall till en sådan begäran
skulle krävas att sökanden kunde styrka att det i objektiv mening hade
begåtts ett intrång och att motparten tillhörde den krets av personer som
kunde åläggas att lämna information.
De flesta remissinstanserna har tillstyrkt promemorians förslag eller
avstått från att yttra sig om det. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds
universitet har dock anfört att rätten till information bör begränsas så att
den gäller endast i samband med en rättegång om immaterialrättsintrång.
Föreningen för en fri informationsinfrastruktur har anfört att den föreslagna
utformningen av bestämmelserna kan leda till att rättighetshavare
kommer över information av ”affärshemlig” karaktär. Stockholms tingsrätt
har anfört att den föreslagna konstruktionen med en mer självständig
rätt till information, som inte är beroende av att det pågår en rättegång
om immaterialrättsintrång och för vilken normalt beviskrav ska gälla,
framstår som opraktisk och tveksam ur rättssäkerhetssynpunkt. En sådan
reglering skulle enligt tingsrätten innebära att en part i ett rättegångsärende
mot en annan part kunde utverka ett slutligt avgörande i vilket
domstolen åtminstone indirekt konstaterade att en viss tredje man hade
begått intrång. Frågan om intrång skulle därefter kunna komma att prövas
på nytt i en ordinär rättegång mot den som pekats ut som intrångsgörare
, vilket skulle innebära en risk för motstridiga avgöranden. Det
förhållandet att frågan om tredje man har gjort intrång kan prövas i ett
ärende där denne inte är part kan enligt tingsrätten även ifrågasättas med
hänsyn till de krav som följer av Europeiska konventionen om skydd för
de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen)
. Tingsrätten har därför föreslagit att bestämmelsen begränsas
så att den endast gäller i samband med en pågående rättegång, eller
konstrueras som en säkerhetsåtgärd med ett sänkt beviskrav.
Svensk
Handel och Svenskt Näringsliv har framfört liknande synpunkter. Patent
och registreringsverket, Sveriges advokatsamfund, Juridiska fakultetsnämnden
vid Stockholms universitet, Stockholms handelskammare, ICC
Sweden, Föreningen Svensk Form, Svenska Föreningen för Industriellt
Rättsskydd, Svenska föreningen mot piratkopiering, Svenska Filminstitutet
, Föreningen Svenska Läromedel, Svenska Förläggareföreningen,
Antipiratbyrån, Sveriges Videodistributörers Förening, Sveriges Biografägareförbund
, Sveriges Filmuthyrareförening, Filmfolket, International
Federation of the Phonographic Industry, Riksorganisationen
Folkets Hus och Parker, Riksföreningen Våra Gårdar och Medie & Informationsarbetsgivarna
har fört fram att det framstår som olämpligt att
tillämpa normalt beviskrav i denna typ av ärenden och förordat att ett
sänkt beviskrav ska gälla.
Förslaget att inte knyta rätten till information till en rättegång om immaterialrättsintrång
kan, som Lagrådet konstaterat, i någon mening sägas
innebära att regleringen går längre än vad direktivet kräver. Det är dock
högst oklart vad direktivets uttryck ”i samband med en rättegång” egentligen
innebär. Detta uttryck kan, som påpekas i promemorian, uppfattas
som att dessa beslut i första hand ska kunna meddelas inom ramen för en
pågående rättegång om ett annat immaterialrättsintrång än det som rättighetshavaren
vill utreda. Av artikel 8.1.d framgår dock att domstolen
ska kunna meddela flera s.k. informationsförelägganden efter varandra.
Det måste alltså vara möjligt att meddela ett sådant föreläggande även
innan och/eller efter att domstolen, i ”det pågående målet”, har tagit
ställning till om svaranden har begått ett intrång. Mot den bakgrunden
kan inte uteslutas att kravet på samband med en rättegång om intrång är
uppfyllt så snart informationen är avsedd att användas i en sådan rättegång
(jfr EG-domstolens dom den 29 januari 2008 i mål nr C-275/06).
Om de svenska bestämmelserna skulle begränsas så att de endast gällde
under en pågående rättegång, skulle det alltså finnas risk att regleringen
stod i strid mot direktivet.
Prop. 2008/09:67
148
Oavsett hur direktivet ska tolkas finns det enligt regeringen uppenbara
nackdelar med att göra rätten till information beroende av att det pågår en
rättegång om intrång. Som konstaterades i promemorian är det främmande
för svensk rätt att införa en reglering som innebar att domstolen i
ett mål mellan A och B kan ålägga C att lämna information om D, trots
att informationen inte har någon som helst relevans i målet mellan A och
B (se exempelvis 35 kap. 7 §, 36 kap. 17 § femte stycket och 43 kap. 4 §
andra stycket rättegångsbalken om att domstolen ska avvisa all bevisning
som saknar betydelse för den sak som ska prövas i målet). Som Stockholms
tingsrätt har påpekat skulle en sådan reglering därför behöva utformas
på så sätt att A fick väcka ett separat käromål om rätt till information
mot en viss person, som kunde kumuleras med målet mot intrångsgöraren
(se 14 kap. rättegångsbalken). En sådan hantering skulle
dock ge upphov till en rad olika frågor, t.ex. om domstolen bör avgöra
frågan om intrång genom mellandom och om målet bör vilandeförklaras.
Detta skulle kunna innebära att målet mellan A och B tyngdes i onödan.
En sådan reglering skulle dessutom innebära att rättighetshavaren i vissa
fall tvingades att väcka talan om ett intrång som denne inte hade något
intresse av att beivra, för att kunna få information om ett annat intrång
som någon annan hade begått med avseende på den aktuella varan eller
tjänsten.
En prövning av ett yrkande om rätt till information påminner i stor utsträckning
om den prövning som domstolen ska göra när en rättighetshavare
väcker talan mot någon och gör gällande att denne har medverkat
till ett intrång. I en sådan situation ska domstolen ta ställning till om det
har begåtts ett intrång och om svaranden, dvs. den som påstås ha medverkat
, har främjat detta intrång med råd eller dåd (se t.ex. Holmqvist
m.fl., Brottsbalken – En kommentar, s. 23:49). En sådan prövning förutsätter
inte att det har inletts någon rättegång mot gärningsmannen (a.a.s.
23:49). Det är alltså fullt möjligt att väcka en separat talan mot en medverkande
. Skulle det pågå en rättegång mot gärningsmannen är det dessutom
fullt möjligt att t.ex. väcka separat åtal mot en medverkande vid en
annan domstol och att avgöra målet mot den som medverkat innan målet
mot gärningsmannen har prövats (jfr Fitger, Rättegångsbalken, Del 2, s.
19:11, 32:11 och 30:32b). Det är på motsvarande sätt fullt möjligt att
döma en person för häleri, på grund av att han eller hon har tagit viss
befattning med stöldgods, trots att den som begick stölden ännu inte är
identifierad (jfr Holmqvist m.fl., Brottsbalken – En kommentar, s. 9:70).
Enligt svensk rätt är det alltså mycket ovanligt att möjligheten att väcka
talan mot en viss person görs beroende av att det först har väckts talan
mot någon annan person. Utgångspunkten är dessutom att en dom i ett
mål mellan två parter inte är bindande för tredje man (se Fitger, Rättegångsbalken,
Del 1, s. 17:56 f. och Del 2, s. 30:32b). Även om domstolen
har tagit ställning till frågan om intrång i ett mål mellan två parter ska
domstolen alltså normalt göra en ny prövning av denna fråga om den
uppkommer i ett mål mot tredje man. Europakonventionen har inte ansetts
hindra denna reglering.
Prop. 2008/09:67
149
Mot den bakgrunden är det enligt regeringen svårt att se några sakliga
skäl för att göra rätten till information beroende av att det pågår en rättegång
om immaterialrättsintrång. En sådan konstruktion kan inte heller
anses vara motiverat med hänsyn till Europakonventionen.
Sammantaget innebär detta att regeringen instämmer i promemorians
bedömning att det bör införas en självständig rätt till information som
gäller oberoende av om någon rättegång pågår eller inte. I den mån detta
innebär en avvikelse från direktivet är avvikelsen till fördel för rättighetshavaren
och därmed tillåten (artikel 2.1) Denna reglering blir tydlig
och uppfyller direktivets krav samt passar in i det svenska systemet.
Ett stort antal remissinstanser har invänt mot promemorians förslag att
normalt beviskrav ska gälla och förordat ett sänkt beviskrav. De flesta av
dem har förordat nivån ”sannolika skäl”.
Den information som ska kunna erhållas med stöd av bestämmelserna
om rätt till information är framför allt tänkt att underlätta för rättighetshavaren
att identifiera en okänd intrångsgörare. När så har skett kan det
krävas ytterligare åtgärder, exempelvis en intrångsundersökning, för att
rättighetshavaren ska kunna föra en framgångsrik talan mot den misstänkte
intrångsgöraren. En intrångsundersökning kan beslutas när någon
skäligen kan antas ha begått ett intrång och kan exempelvis innebära att
Kronofogdemyndigheten genom ett oannonserat tillslag söker igenom en
arbetsplats eller en bostad i syfte att hitta vissa dokument. Denna typ av
undersökning beskrivs i avsnitt 7.2 och kan även avse t.ex. innehållet i en
dator.
Mot den bakgrunden skulle det, som många remissinstanser påpekat,
rättssystematiskt vara märkligt att tillämpa normalt beviskrav i fråga
om rätten till information. De skäl som åberopades i promemorian för att
ändå föreslå att ett krav på att det skulle vara styrkt att ett intrång i objektiv
mening hade begåtts och att den som avkrävdes information tillhörde
den krets som kunde åläggas att lämna information var rättssäkerhetsskäl
. Därvid framhölls dels att ett sänkt beviskrav skulle innebära att
företag i ökad utsträckning kunde tvingas att avslöja företagshemligheter,
dels att ett lägre beviskrav skulle innebära att Internetleverantörer tvingades
att bryta sin tystnadsplikt i väsentligt fler fall än vad som annars
vore fallet. Vidare anfördes att normalt beviskrav gäller redan i dag i
fråga om slutliga vitesförbud enligt 53 b § första stycket upphovsrättslagen
och motsvarande bestämmelse i övriga immaterialrättsliga
lagar.
Vad först gäller skyddet för företagshemligheter ger lagen om företagshemligheter,
som Stockholms tingsrätt påpekat, endast skydd för sådana
kunskaper som har betydelse för näringsidkaren när denne konkurrerar
på marknaden med de konkurrensmedel som är förenliga med sund konkurrens
. Även med ett något sänkt beviskrav ska en domstol med viss
säkerhet ha kommit fram till att handel med intrångsgörande varor eller
tjänster skett. Sådan handel är inte ett konkurrensmedel som är förenligt
med sund konkurrens. Även en intrångsundersökning, som kan beslutas
när någon skäligen kan antas ha begått ett intrång, kan innebära att företagshemligheter
av olika slag röjs. I de fallen har det ansetts tillräckligt
att domstolen i det enskilda fallet gör en samlad intresseavvägning och,
för det fall att intrångsundersökning beviljas, anger de villkor och begränsningar
som ska gälla för undersökningen. Motsvarande intresseavvägning
ska göras i fråga om rätten till information (se vidare avsnitt
8.2.7). Mot den bakgrunden anser regeringen att intresset av att skydda
företagshemligheter inte bör hindra att det införs ett sänkt beviskrav i
fråga om rätten till information (se även avsnitt 8.2.8).
Prop. 2008/09:67
150
Vid intrång via Internet, t.ex. olaglig fildelning av film och musik, är
det oftast fråga om en ren kopiering av någon annans upphovsrättsligt
skyddade verk. I dessa fall är det i regel enkelt att säkra bevisning om att
ett intrång i objektiv mening har begåtts. Det kan därför, som många
remissinstanser påpekat, ifrågasättas om det i promemorian föreslagna
beviskravet verkligen skulle innebära ökad rättssäkerhet i dessa fall.
Detta höga beviskrav torde snarare – på sätt som bl.a. Stockholms tingsrätt
fört fram – kunna ifrågasättas från rättssäkerhetssynpunkt, eftersom
det ökar risken att ett beslut om rätt till information får full bevisverkan i
efterföljande intrångsprocesser. Denna bevisverkan skulle minska – och
intrångsgörarens rättssäkerhet alltså öka – om beviskravet var något
lägre. Samtidigt är det naturligtvis viktigt att beviskravet inte sätts alltför
lågt.
Promemorians jämförelse med slutliga vitesförbud enligt t.ex. 53 b §
första stycket upphovsrättslagen framstår enligt regeringen som något
missvisande, eftersom rätten till information är en förberedande åtgärd
som syftar till att möjliggöra en rättegång mot en intrångsgörare. Det
ligger närmare till hands att jämföra med exempelvis en intrångsundersökning
eller ett interimistiskt vitesförbud, där ett lägre beviskrav gäller.
Sammantaget innebär detta att övervägande skäl talar för att ett sänkt
beviskrav bör gälla i fråga om rätten till information.
En sådan reglering
skulle rent systematiskt passa bättre in i det svenska systemet och innebära
att informationsföreläggandets bevisverkan i en efterföljande rättegång
mot intrångsgöraren minskade. Ett sänkt beviskrav skulle dessutom
göra bestämmelsen mer verkningsfull när det är fråga om annat än ren
kopiering av någon annans skyddade prestationer.
När det gäller säkerhetsåtgärder och andra beslut som föregår den slutliga
prövningen av saken förekommer enligt svensk rätt i huvudsak tre
olika bevisnivåer som innebär bevislättnad. Det lägsta av dessa beviskrav
är att ”det finns anledning att anta” något. Ett något högre beviskrav är
att något ”skäligen kan antas”. Högst av dessa beviskrav är att det ska
föreligga ”sannolika skäl” för något. Beviskravet sannolika skäl är förhållandevis
högt och bör därför enligt regeringen vara en lämplig nivå för
rätten till information. Det är också den nivå som många remissinstanser
föreslagit. Det blir då tydligare, på sätt som Stockholms tingsrätt fört
fram, att ett informationsföreläggande närmast är en typ av säkerhetsåtgärd.
Prop. 2008/09:67
151
I den offentliga debatten om rätten till information har det från vissa
håll efterlysts ett förtydligande av exakt vilken typ av bevisning som ska
krävas i dessa fall. I anslutning till dessa uttalanden har det ofta påpekats
att bevisning kan förfalskas. Regeringen vill därför erinra om att svensk
rätt bygger på principen om fri bevisprövning (35 kap. 1 § rättegångsbalken)
. Principen innebär att parterna i princip får åberopa vilken bevisning
de vill och att det därefter är upp till domstolen att, efter en samvetsgrann
prövning av allt som förekommit, avgöra om bevisningen är
tillräcklig. Det är alltså domstolen – och inte lagstiftaren – som avgör
exakt vilken bevisning som ska krävas. 15 kap. brottsbalken innehåller
dock bestämmelser om straffansvar för bl.a. osann partsutsaga och osant
intygande.
Sammanfattningsvis anser regeringen att bestämmelserna om rätt till
information bör gälla oberoende av om det pågår en rättegång om immaterialrättsintrång
eller inte och att det för bifall till en sådan begäran
bör krävas att sökanden visar sannolika skäl för att det i objektiv mening
har begåtts ett intrång och att motparten tillhör den krets av personer som
kan åläggas att lämna information.
8.2.5 Hur ska förfarandet utformas?
Regeringens förslag: Bestämmelserna om informationsföreläggande
utformas så att domstolen vid vite kan förelägga den som avkrävs information
att lämna den till sökanden.
Ett beslut om informationsföreläggande får meddelas av den domstol
där rättegång om intrånget eller överträdelsen pågår. I övrigt
gäller i fråga om behörig domstol det som är bestämt om tvistemål
som rör intrånget respektive överträdelsen.
Ett informationsföreläggande ska kunna meddelas även om tvist
angående intrånget ska avgöras av skiljemän.
Om yrkandet om informationsföreläggande riktar sig mot den som
är sökandens motpart i ett mål om intrång eller överträdelse, ska bestämmelserna
om rättegång som gäller i det målet tillämpas. Beslut
om informationsföreläggande får överklagas särskilt.
Om yrkandet om informationsföreläggande riktar sig mot någon
annan än den som är sökandens motpart i ett mål om intrång eller
överträdelse, ska lagen (1996:242) om domstolsärenden tillämpas.
För prövning av frågan får det även hållas förhör enligt 37 kap.
rättegångsbalken. Domstolen får bestämma att vardera parten ska
svara för sina rättegångskostnader.
Talan om utdömande av vite får föras av den som har ansökt om
föreläggandet och ska handläggas enligt reglerna i rättegångsbalken
om åtal för brott för vilket svårare straff än böter inte är föreskrivet. I
samband med en sådan talan får talan föras om nytt informationsföreläggande.
Promemorians förslag: Om det redan pågick ett mål om intrånget eller
överträdelsen mellan sökanden och den som yrkandet om informa
tionsföreläggande riktades mot, skulle frågan enligt promemorian handläggas
vid den domstolen. Om sådan rättegång inte var inledd, skulle
vanliga regler om behörig domstol i tvistemål angående intrång gälla. I
sist nämnda fall skulle frågan handläggas på samma sätt som om den
hade uppkommit under rättegång, dock med vissa förtydliganden. Lagen
om domstolsärenden skulle alltså inte tillämpas. I övrigt överensstämmer
promemorians förslag med regeringens (se promemorian s. 166 f.).
Prop. 2008/09:67
152
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt promemorians
förslag eller avstått från att yttra sig om det. Några remissinstanser
har dock föreslagit att alla ärenden om informationsföreläggande som
aktualiseras innan rättegång har inletts ska handläggas vid Stockholms
tingsrätt. Några remissinstanser har även föreslagit att domstolens beslut
om informationsföreläggande ska omfattas av sekretess. En remissinstans
har föreslagit att informationen ska överlämnas via domstolen och inte
direkt till rättighetshavaren. En annan remissinstans har anfört att domstolen,
på samma sätt som vid en intrångsundersökning, bör ha möjlighet
att förordna om villkor för tillhandahållandet av informationen. Därutöver
har vissa förtydliganden efterfrågats.
Skälen för regeringens förslag: Av direktivets reglering framgår inte
hur den aktuella informationen ska överlämnas. Det är därför upp till
medlemsstaterna att avgöra detta. I promemorian konstaterades att en
tänkbar lösning vore att utforma regleringen så att domstolen är involverad
i överlämnandet av information. En sådan reglering skulle exempelvis
kunna utformas med bestämmelserna i 36 kap. 19 § rättegångsbalken
om vittnesförhör utom huvudförhandling som förebild, dvs. så att den
som har ålagts att lämna information kallades till ett särskilt förhör under
ed inför domstolen. I promemorian anfördes dock att en sådan lösning
med en särskild domstolsförhandling för att överlämna informationen
framstod som förhållandevis komplicerad och betungande både för parterna
och för domstolen. Promemorians förslag var därför att regleringen
skulle utformas så att domstolen vid vite kunde ålägga den som har viss
information att lämna denna information till sökanden (jfr 38 kap. 5 §
rättegångsbalken). Det framhölls att den ordningen redan tillämpas i
vissa andra medlemsstater.
Nästan alla remissinstanser har tillstyrkt detta förslag eller avstått från
att yttra sig om det. Patent- och registreringsverket har dock anfört att
informationen bör överlämnas via domstolen och inte direkt till rättighetshavaren
, för att undvika att hemlig information läcker ut i onödan.
Enligt Patent- och registreringsverket är detta särskilt viktigt om beviskravet
sänks (jfr avsnitt 8.2.4). Svea hovrätt har anfört att det i förtydligande
syfte kan finnas skäl att ange att domstolen i sitt beslut ska ange
att föreläggandet att utge informationen ska efterkommas inom viss tid.
Sveriges advokatsamfund har anfört att domstolen, på samma sätt som
vid en intrångsundersökning, bör ha möjlighet att förordna om villkor för
tillhandahållandet av informationen.
När det först gäller frågan om informationen bör inges till domstolen
vill regeringen framhålla följande. Uppgifter som inges till domstol blir i
regel offentliga vid domstolen (se bl.a. 2 kap. 1 och 2 §§ tryckfrihetsförordningen)
. Det gäller även exempelvis uppgifter om vem som har haft
en viss IP-adress vid ett visst tillfälle (se t.ex. Linköpings tingsrätts dom
den 5 maj 2008 i mål nr B 1066-06). En lösning som innebär att infor
mationen ska överlämnas via domstolen skulle alltså i många fall bidra
till ökad spridning av informationen, snarare än att minska den. Dessutom
torde det inte ens i fråga om sekretessbelagda uppgifter vara möjligt
för domstolen att uppställa förbehåll när det gäller hur sökanden får
använda uppgifterna (jfr Regner m.fl., Sekretesslagen – En kommentar,
s. 14:65, som hänvisar till NJA 2002 s. 433, RH 1994:41 och 1999:77
samt JO 1993/94 s. 83). Det är därför svårt att se på vilket sätt en sådan
lösning skulle bidra till ökad rättssäkerhet. Regeringen instämmer därför
i promemorians bedömning att bestämmelserna bör utformas så att domstolen
vid vite kan ålägga den som har viss information att lämna informationen
till sökanden. Regeringen återkommer till frågan om missbruk
av information i avsnitt 8.2.8.
Prop. 2008/09:67
153
Grundläggande bestämmelser om utformningen av vitesförelägganden
finns i lagen (1985:206) om viten. Där anges bl.a. att det av föreläggandet
ska framgå vid vilken tidpunkt eller inom vilken tidsfrist åtgärden ska
vidtas (2 §). Dessa bestämmelser blir även tillämpliga för de nya reglerna
om informationsförelägganden. Några särskilda bestämmelser om detta
behövs alltså inte.
Sveriges advokatsamfund har föreslagit att domstolen, på samma sätt
som vid ett beslut om intrångsundersökning, ska kunna förordna om
villkor för tillhandahållandet av informationen. En intrångsundersökning
innebär att Kronofogdemyndigheten bereder sig tillträde till den misstänkte
intrångsgörarens lokaler och söker efter vissa närmare angivna
föremål eller dokument som kan antas ha betydelse för utredning om
intrånget (56 a – 56 h §§ upphovsrättslagen och motsvarande bestämmelser
i övriga immaterialrättsliga lagar). Domstolens beslut verkställs alltså
av en myndighet. I den situationen får domstolen begränsa undersökningen
på olika sätt, exempelvis genom att föreskriva att sökanden inte
får närvara vid förrättningen (56 d § andra stycket upphovsrättslagen och
motsvarande bestämmelser i övriga immaterialrättsliga lagar samt prop.
1998/99:11 s. 91). Det är Kronofogdemyndigheten som ska se till att
dessa villkor efterlevs. Rätten till information är utformad på annat sätt.
Förslaget innebär att domstolen vid vite kan förelägga en part att lämna
vissa närmare angivna uppgifter. Om detta föreläggande inte följs kan
domstolen i en senare rättegång döma ut det förelagda vitet. Någon myndighet
är alltså inte inblandad i verkställigheten av informationsföreläggandet
. Mot den bakgrunden bör det inte införas en möjlighet att meddela
villkor för verkställigheten av ett informationsföreläggande.
Detta
hindrar förstås inte att domstolen kan besluta att informationen ska
överlämnas på visst sätt, t.ex. i skriftlig form.
I fråga om behörig domstol föreslogs i promemorian att det i respektive
immaterialrättslig lagstiftning skulle införas särskilda bestämmelser
innebärande att om det vid någon domstol pågick ett mål om intrånget
mellan sökanden och den mot vilken yrkandet om föreläggande riktade
sig, skulle frågan prövas av den domstolen. Om sådan rättegång inte
pågick, skulle i fråga om behörig domstol gälla vad som är föreskrivet
om tvistemål som rör intrång. Vidare föreslogs att ett yrkande om rätt till
information skulle, på samma sätt som gäller i fråga om exempelvis en
intrångsundersökning, kunna prövas av domstol även om den aktuella
tvisten ska avgöras av skiljemän.
De flesta remissinstanserna har tillstyrkt dessa förslag eller avstått från
att yttra sig om dem. Svenska Antipiratbyrån ekonomisk förening, Sveriges
Videodistributörers Förening, Sveriges Biografägareförbund, Sveriges
Filmuthyrareförening upa, Filmfolket, Svenska föreningen mot piratkopiering
och Medie & Informationsarbetsgivarna har dock framhållit
att det är viktigt att ärenden om informationsförelägganden handläggs av
en domstol som har särskild kompetens i immaterialrättsliga mål och att
domstolen också bör få möjlighet att bygga upp särskild kompetens om
just informationsförelägganden, eftersom dessa ärenden aktualiserar
svåra intresseavvägningar och intrångsfrågor. Denna kompetens finns
enligt remissinstanserna vid Stockholms tingsrätt, som är specialforum i
fråga om vissa typer av immaterialrättsintrång. Remissinstanserna har
därför föreslagit att Stockholms tingsrätt ska vara specialforum i alla
ärenden om informationsförelägganden innan rättegång har inletts. Dessa
remissinstanser – och Universal Pictures Nordic – har även betonat vikten
av att en begäran om information handläggs skyndsamt.
Prop. 2008/09:67
154
Det är, som remissinstanserna påpekat, angeläget att en begäran om information
handläggs skyndsamt och att prövningen är av god kvalitet.
Behovet av specialistkompetens är dock i allmänhet större när ett intrångsmål
ska prövas slutligt än vid de olika prövningar som kan ske på
ett tidigare stadium. Vid den slutliga prövningen uppkommer ofta komplicerade
eller svårbedömda frågor om exempelvis varumärkens särskiljningsförmåga,
skyddsomfångets gränser och beräkning av skadans storlek.
Har intrånget begåtts via Internet kan det dessutom uppkomma svåra
frågor av teknisk natur. Den prövning som ska göras vid en begäran om
information är naturligtvis inte heller helt okomplicerad, men den är ändå
mindre omfattande. Regeringen anser därför att det varken vore konsekvent
eller praktiskt att föreskriva ett specialforum beträffande informationsförelägganden
i fall då allmänna forumbestämmelser gäller för den
efterföljande tvisten.
Utgångspunkten bör alltså vara att en fråga om informations-föreläggande
ska handläggas vid den domstol som är behörig enligt vanliga
regler om behörig domstol i tvistemål angående intrång. Det innebär att
Stockholms tingsrätt får exklusiv behörighet i fråga om patentintrång,
intrång i gemenskapsvarumärken, intrång i gemenskapsformgivning och
vissa typer av upphovsrättsintrång enligt 58 § upphovsrättslagen.
För
övriga slag av intrång samt för överträdelser enligt 53 § upphovsrättslagen
kommer rättegångsbalkens allmänna forumregler att gälla (se
även 43 § mönsterskyddslagen och 24 § firmalagen). Om det vid någon
domstol pågår en rättegång om det intrång eller den överträdelse som
ansökan om informationsföreläggande grundas på, bör dock frågan även
kunna handläggas vid den domstolen. Det bör gälla även om det är andra
parter i den rättegången.
Vad gäller frågan om domstols behörighet kan tilläggas att regeringen
har tillsatt en särskild utredare som har fått i uppdrag att analysera om det
finns behov av särskilda åtgärder för vissa måltyper i organisatoriskt eller
processuellt hänseende, för att åstadkomma särskild snabbhet eller särskild
kompetens i domstolsförfarandet (Utredningen om särskilda åtgärder
för vissa måltyper i domstol – Dir. 2008:49). Detta uppdrag, som
även omfattar de immaterialrättsliga målen, ska redovisas senast den 31
december 2009.
Ett yrkande om informationsföreläggande bör, som föreslogs i promemorian,
kunna prövas av domstol även om den aktuella tvisten ska avgöras
av skiljemän.
Prop. 2008/09:67
155
I promemorian föreslogs vidare att om det redan pågick ett mål mellan
parterna om ett intrång avseende de aktuella varorna eller tjänsterna,
borde yrkandet handläggas i det målet. Pågick inte någon sådan rättegång
skulle frågan handläggas på samma sätt som om den uppkommit under
rättegång (s.k. RB-ärende). I promemorian föreslogs även vissa förtydligande
bestämmelser om handläggningen av dessa frågor, bl.a. när det
gällde frågan om muntlig förhandling.
Samtliga remissinstanser har tillstyrkt promemorians förslag eller avstått
från att yttra sig om det. Svea hovrätt har dock anfört att det vore
önskvärt med en tydligare beskrivning av vilka regler som ska gälla när
frågan handläggs i ett separat ärende.
När det pågår en rättegång mellan samma parter om det aktuella intrånget
bör frågan, som föreslogs i promemorian, handläggas i den rättegången
. I den situationen blir rättegångsbalkens regler om rättegångsfrågor
tillämpliga. Det innebär bl.a. att tingsrätten är domför med en
lagfaren domare (1 kap. 3 §; jfr 1 kap. 3 c § rättegångsbalken), att frågan
kan prövas av tingsrätten utan någon förhandling men att vid behov en
särskild förhandling kan sättas ut (42 kap. 12 § tredje stycket och 42 kap.
20 § första stycket rättegångsbalken), att frågan får avgöras utan hinder
av att parterna eller någon av dem uteblir från en sådan förhandling (44
kap. 7 § rättegångsbalken) samt att frågan avgörs genom beslut (17 kap.
1 § rättegångsbalken). För denna situation finns, enligt regeringens
mening, inte något behov av ytterligare bestämmelser om förfarandet.
Promemorians förslag att handlägga frågan på samma sätt även om det
inte pågår någon rättegång kan däremot, som Svea hovrätt påpekat, orsaka
viss osäkerhet om vad som gäller. I princip alla ärenden som i dag
handläggs enligt rättegångsbalken, t.ex. en ansökan om kvarstad eller
intrångsundersökning, tar sikte på en viss kommande rättegång mellan
två i förväg kända parter. Partställningen är i regel densamma i ärendet
som i den efterföljande rättegången. Ett yrkande om informations-föreläggande
kommer däremot i regel att framställas innan den framtida
svaranden är känd. Av bl.a.
den anledningen bör den som yrkandet riktas
mot betraktas som sökandens motpart, med tillhörande möjlighet att få
ersättning för sina rättegångskostnader om yrkandet ogillas. Mot den
bakgrunden är det enligt regeringen lämpligare att utforma bestämmelserna
så att dessa ärenden handläggs enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden.
På så sätt åstadkoms en tydlig reglering, med en tydlig
partsställning, och bestämmelserna i 18 kap. rättegångsbalken om ersättning
för rättegångskostnader kan tillämpas (se 32 § lagen om domstolsärenden)
. Vid bifall till ett yrkande om informations-föreläggande bör
emellertid exempelvis en Internetleverantör, som är förhindrad att lämna
ut informationen frivilligt, inte regelmässigt åläggas att ersätta rättighetshavarens
rättegångskostnad. Om yrkandet om informationsföreläggande
omedelbart medges eller överlämnas till domstolens bedömning, bör
domstolen i stället kunna besluta att vardera part ska stå sin rättegångskostnad
. Rättighetshavaren får i stället begära ersättning för denna kostnad
i en eventuell efterföljande rättegång mot intrångsgöraren (18 kap. 8
§ rättegångsbalken). Det är dock osäkert om bestämmelsen i 18 kap. 2 §
rättgångsbalken kan tillämpas i dessa fall (jfr Fitger, Rättegångsbalken,
Del 1, s. 18:8 f.). I respektive immaterial-rättslig lag bör därför införas
en uttrycklig bestämmelse av innebörd att domstolen får bestämma att
vardera parten ska svara för sina rättegångskostnader. Det bör också
införas en möjlighet för domstolen att hålla förhör under sanningsförsäkran
. Ett sådant förhör kan t.ex. vara motiverat om den som yrkandet
riktas mot gör gällande att han eller hon saknar tillgång till den begärda
informationen.
Prop. 2008/09:67
156
I promemorian föreslogs vidare att det skulle införas uttryckliga bestämmelser
om att talan om utdömande av vite får föras av den som har
ansökt om föreläggandet samt att det, i samband med en sådan talan, ska
få föras talan om nytt vitesföreläggande. Motsvarande gäller redan i dag i
fråga om vitesförbud enligt den immaterialrättsliga lagstiftningen (53 b §
sjätte stycket upphovsrättslagen och motsvarande bestämmelse i övriga
immaterialrättsliga lagar). Samtliga remissinstanser har tillstyrkt detta
förslag eller avstått från att yttra sig om det. Även regeringen anser att
sådana bestämmelser bör införas. Bestämmelserna bör, som Lagrådet
föreslagit, utformas så att det tydligt framgår att sådana mål ska handläggas
enligt reglerna i rättegångsbalken om åtal för brott för vilket svårare
straff än böter inte är föreskrivit. Motsvarande gäller enligt den allmänna
regleringen i 8 § lagen (1985:206) om viten.
I promemorian föreslogs slutligen att det skulle införas bestämmelser i
respektive immaterialrättslig lagstiftning av innebörden att vad som
föreskrivs i rättegångsbalken om överklagande av beslut enligt 15 kap.
rättegångsbalken också ska gälla i fråga om överklagande av domstolens
beslut om informationsföreläggande och i fråga om handläggningen i
högre rätt.
Samtliga remissinstanser har tillstyrkt detta förslag eller avstått från att
yttra sig om det. Eftersom regeringens förslag innebär att lagen om domstolsärenden
ska tillämpas när frågan handläggs separat – och den lagen
innehåller uttryckliga bestämmelser om bl.a. överklagande (36 – 42 §§) –
är det emellertid tillräckligt att ta in en bestämmelse om att ett beslut om
informationsföreläggande som meddelas i ett pågående mål får överklagas
särskilt.
Därutöver har Svenska Antipiratbyrån ekonomisk förening, Sveriges
Videodistributörers Förening, Sveriges Biografägareförbund, Sveriges
Filmuthyrareförening upa, Filmfolket, Svenska Förläggareföreningen,
Föreningen Svenska Läromedel och Medie & Informationsarbetsgivarna
föreslagit att beslut om informationsföreläggande ska omfattas av sekretess,
för att den vars namn ska lämnas ut inte ska bli förvarnad om detta
och undanröja eventuell bevisning. Ett informationsföreläggande måste
emellertid, som tidigare nämnts, vara så tydligt utformat att den som
föreläggandet riktas mot vet vad han eller hon ska göra. Om exempelvis
en Internetleverantör ska åläggas att lämna ut uppgifter om den som hade
en viss IP-adress vid ett visst tillfälle, måste alltså denna IP-adress och
aktuell tidpunkt framgå av själva beslutet, dvs. av den del av beslutet
som motsvarar ett domslut. Denna del av ett beslut kan endast sekretessbeläggas
i vissa undantagsfall (jfr 12 kap. 4 § andra stycket
sekretesslagen; se även artiklarna 6.1 och 15.1 i Europakonventionen).
Eftersom en Internetabonnent typiskt sett inte vet vilken IP-adress han
eller hon hade vid en viss tidpunkt i förfluten tid – och uppgifterna om
personens identitet inte ska lämnas till domstolen utan till rättighetshavaren
– kan det också ifrågasättas om det verkligen finns ett starkt
behov av sådan sekretess. Regeringens bedömning är därför att några
särskilda sekretessbestämmelser inte bör införas.
Prop. 2008/09:67
157
8.2.6 Vilken typ av information ska kunna erhållas?
Regeringens förslag: Sökanden ska kunna få information om ursprung
och distributionsnät för de varor eller tjänster som intrånget
eller överträdelsen gäller. Sådan information kan särskilt avse 1. namn
på och adress till producenter, distributörer, leverantörer och andra
som har innehaft varorna eller tillhandahållit tjänsterna, 2. namn på
och adress till avsedda grossister och detaljister, samt 3. uppgifter om
hur mycket som har producerats, levererats, mottagits eller beställts
och om vilket pris som har bestämts för varorna eller tjänsterna. Informationen
ska syfta till att underlätta utredning av ett intrång eller en
överträdelse avseende varan eller tjänsten.
Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens (se
promemorian s. 166 f.). I promemorian föreslogs dock att det i lagtexten
uttryckligen skulle anges att regleringen omfattar såväl fysiska som digitala
varor och tjänster (uttrycket tjänst har dock av misstag fallit bort i
promemorians lagförslag). Vidare hade lagtextens exemplifierande uppräkning
en något annan utformning och hänvisade även till uppgifter om
namn på och adress till tillverkare samt uppgifter om hur mycket som
tillverkats. Därutöver har några redaktionella förändringar gjorts i regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Nästan alla remissinstanser har tillstyrkt promemorians
förslag eller avstått från att yttra sig om det. Några remissinstanser
har dock påpekat att den som avkrävs information kan sakna tillgång
till den begärda informationen. Därutöver har vissa lagtekniska synpunkter
framförts och vissa förtydliganden efterfrågats.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 8.1 framgår att rättighetshavaren
ska kunna få information som gäller dels ursprung dels distributionsnät
för de intrångsgörande varorna eller tjänsterna. Ordalydelsen i
artikel 8.1 talar alltså om och avgränsar vilken typ av information som
rättighetshavaren ska kunna få. Eftersom utgångspunkten är att rätten till
information ska kunna tillämpas vid alla typer av intrång (artikel 2.1),
måste uttrycken vara och tjänst anses heltäckande och även omfatta varor
och tjänster som levereras i digital miljö (se även skäl 9 i direktivets
ingress).
I promemorian föreslogs att det uttryckligen skulle anges att
regleringen omfattade såväl fysiska som digitala varor och tjänster.
Av artikel 2.1 framgår att direktivets bestämmelser ska tillämpas vid
varje intrång i de immateriella rättigheter som följer av gemenskapsrätten
och/eller den berörda medlemsstatens nationella rätt. Något undantag för
vissa typer av intrång, exempelvis intrång som består i tillgängliggörande
och kopiering av immaterialrättsligt skyddat material via Internet, finns
inte i direktivet. I stället framhålls i direktivets ingress, som ett skäl för
harmoniseringen, att den ökade användningen av Internet gör det möjligt
att sprida piratkopior över hela världen på ett ögonblick (skäl 9). Mot den
bakgrunden är det enligt regeringen självklart att uttrycken vara och
tjänst även omfattar varor och tjänster som levereras i digital miljö. Att
medlemsstaterna har vissa möjligheter att begränsa tillgången till viss typ
av information (se avsnitt 8.2.3 och 8.2.7) ändrar inte bedömningen av
vad rätten till information omfattar i grunden. Regleringen omfattar alltså
det som i promemorians förslag benämns fysiska och digitala varor och
tjänster. Det finns dock nackdelar med att föra in dessa uttryck i
lagtexten, såsom föreslogs i promemorian. En sådan reglering skulle
kunna skapa osäkerhet när det gäller tolkningen av andra bestämmelser i
den immaterialrättsliga lagstiftningen som inte innehåller något motsvarande
förtydligande. Utgångspunkten är att den immaterialrättsliga
lagstiftningen är teknikneutral och att de immaterialrättsliga bestämmelserna
alltså gäller i såväl fysisk som digital miljö. Övervägande skäl talar
därför för att de i promemorian föreslagna uttrycken fysiska och digitala
bör utgå. Innebörden av de nya svenska bestämmelserna som föreslås är
dock densamma, dvs. de är heltäckande och omfattar även varor och
tjänster i digital miljö.
Artikel 8.2 innehåller en detaljerad exemplifiering av information som
omfattas av nyss nämnda avgränsning. I den svenska versionen anges att
informationen ska om lämpligt omfatta dels namn på och adress till producenter,
tillverkare, distributörer, leverantörer och andra som tidigare
innehaft respektive använt varorna eller tjänsterna, dels namn på och
adress till tilltänkta grossister och detaljister, dels uppgifter om hur
mycket som producerats, tillverkats, levererats, mottagits eller beställts
samt om erhållet pris på varorna eller tjänsterna. För att genomförandet
skulle bli tydligt på denna punkt föreslogs i promemorian att de exempel
som uttryckligen omnämns i artikel 8.2 även skulle återges i lagtexten.
Nästan alla remissinstanser har tillstyrkt detta förslag eller avstått från
att yttra sig om det. Kammarrätten i Stockholm har dock ifrågasatt om
det är lämpligt att i lagtexten exemplifiera vilka uppgifter om varornas
eller tjänsternas ursprung och distributionsnät som informationen kan
omfatta. Enligt kammarrätten innebär detta att förslaget blir alltför
oprecist utformat.
Regeringen instämmer i promemorians bedömning att det är angeläget
att precisera vilken information som kan erhållas med stöd av bestämmelserna
om rätt till information. Eftersom det varken är möjligt eller
lämpligt att skapa en uttömmande uppräkning av den information som
kan erhållas, framstår det som en lämplig lösning att ange vissa exempel.
Detta bör dock uttryckas som så att informationen särskilt kan avse
denna typ av information.
Själva uppräkningen bör utformas med utgångspunkt
i direktivets artikel 8.2. Som närmare beskrivs i det följande
är dock vissa avvikelser motiverade.
I den svenska versionen av artikel 8.2 nämns dels namn på och adress
till producenter, tillverkare, distributörer, leverantörer och andra som
tidigare har innehaft respektive använt varorna eller tjänsterna, dels namn
på och adress till tilltänkta grossister och detaljister, dels uppgifter om
hur mycket som har producerats, tillverkats, levererats, mottagits eller
beställts samt om erhållet pris på varorna eller tjänsterna. Av övriga
språkversioner jämförda med artikel 8.1.d framgår dock att uttrycket
”använt […] tjänsterna” rätteligen ska avse den som har tillhandahållit
Prop. 2008/09:67
158
tjänsterna. I promemorian föreslogs därför att uppräkningen skulle ändras
på sådant sätt. Regeringen instämmer i denna bedömning. I promemorian
noterades vidare att direktivets exemplifiering tycks vara formulerad med
utgångspunkt i att rätten till information ska gälla i samband med en
pågående rättegång om ett immaterialrättsintrång, eftersom uppräkningen
framför allt tar sikte på personer som tidigare har befattat sig med
varorna eller tjänsterna. Av skäl som redovisats i avsnitt 8.2.4 bör de
svenska bestämmelserna utformas så att rätten till information gäller
oberoende av om det pågår någon rättegång eller inte. Uttrycket tidigare
skulle därför vara missvisande och bör, i enlighet med vad som föreslogs
i promemorian, inte tas in i den svenska exemplifieringen. Därutöver
anser regeringen att det saknas skäl att i exemplifieringen nämna både
tillverkning och produktion, eftersom dessa begrepp till stor del omfattar
samma åtgärder. Det är alltså tillräckligt att återge ett av dessa begrepp i
exemplifieringen. Eftersom begreppet tillverkning i första hand leder
tankarna till varor, medan begreppet produktion även brukar användas i
fråga om tjänster, är det lämpligast att använda sist nämnda begrepp.
Begreppen tillverkare och tillverkats bör alltså utgå ur uppräkningen.
Detta innebär dock inte någon ändring i sak, eftersom begreppen alltså
omfattas av producenter respektive producerats.
Som påpekades i promemorian anges uttryckligen i de nuvarande bestämmelserna
om intrångsundersökning att en sådan undersökning ska
avse föremål och handlingar ”som kan antas ha betydelse för utredning
om intrånget eller överträdelsen” (56 a § upphovsrättslagen och
motsvarande bestämmelse i övriga immaterialrättsliga lagar). Även rätten
till information är avsedd att göra det lättare för rättighetshavare att utreda
ett intrång. Det framgår av bestämmelsens utformning och framhölls
också under förhandlingarna av direktivet. I promemorian föreslogs
därför att detta syfte, i likhet med vad som gäller i fråga om intrångsundersökning
, uttryckligen skulle anges i bestämmelserna om rätt till information.
Samtliga remissinstanser har tillstyrkt detta förslag eller avstått från att
yttra sig om det. Sveriges advokatsamfund har dock anfört att det bör
klargöras om rätten till information även omfattar information som i sig
inte har betydelse som bevis men med vars stöd sökanden kan spåra
relevanta dokument, vittnen eller inhämta annan information.
Även regeringen anser att det bör införas uttryckliga bestämmelser om
att ett informationsföreläggande bara får meddelas när den begärda informationen
kan antas underlätta utredning av ett intrång eller en överträdelse
som avser varorna eller tjänsterna.
Med anledning av de synpunkter
som Sveriges advokatsamfund har framfört bör dock understrykas
att dessa bestämmelser tar sikte på informationen som sådan och inte
dess eventuella betydelse som bevis. Det finns med andra ord inget som
hindrar att ett informationsföreläggande avser information om ursprung
och distributionsnät som är av betydelse för utredningen av ett intrång,
men som i sig inte har betydelse som bevis i en kommande rättegång.
Några remissinstanser, bl.a. IT & Telekomföretagen, har påpekat att
den som avkrävs information i vissa fall kan sakna tillgång till den begärda
informationen. Som närmare beskrivs i avsnitt 8.2.4 innebär dock
regeringens förslag att skyldigheten att lämna information ska inträda
först när en domstol har beslutat om detta. Vid denna prövning ska domProp
. 2008/09:67
159
stolen bl.a. ta ställning i frågan om den som yrkandet riktas mot har faktisk
och rättslig möjlighet att lämna den begärda informationen. Om det
framkommer att personen i fråga saknar möjlighet att efterkomma rättighetshavarens
begäran, ska denna begäran alltså avslås.
Skulle domstolen ha förelagt någon att lämna viss information och
skulle det senare framkomma att personen i fråga saknar möjlighet att
följa detta föreläggande är domstolen dessutom förhindrad att döma ut
det förelagda vitet (jfr Lavin, Viteslagstiftningen – En kommentar, s. 177
f.). Det föreslagna kravet på domstolsprövning och konstruktionen med
vitesförelägganden är alltså rättssäkerhetsgarantier som skyddar den som
saknar möjlighet att lämna den begärda informationen.
Prop. 2008/09:67
160
8.2.7 Vissa begränsningar av skyldigheten att lämna information
Regeringens förslag: Ett informationsföreläggande får meddelas endast
om skälen för åtgärden uppväger den olägenhet eller det men i
övrigt som åtgärden innebär för den som drabbas av den eller för något
annat motstående intresse. Skyldigheten att lämna information omfattar
inte uppgifter vars yppande skulle röja att uppgiftslämnaren eller
någon honom eller henne närstående som avses i 36 kap. 3 § rättegångsbalken
har begått en brottslig handling.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
(se promemorian s. 166 f.). Det i promemorian föreslagna undantaget för
egen och nära anhörigs brottslighet omfattade emellertid endast brott
enligt den immaterialrättsliga lagstiftningen.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt promemorians
förslag eller avstått från att yttra sig om dem. Några remissinstanser
har dock framfört synpunkter på proportionalitets-principens
utformning eller innebörd. Vidare har några remissinstanser ifrågasatt
undantaget för egen brottslighet. En remissinstans har föreslagit att det
ska införas en uttrycklig bestämmelse om att ett informationsföreläggande
inte får meddelas i strid mot bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen
och yttrandefrihetsgrundlagen.
Skälen för regeringens förslag:
Proportionalitetskravet
Enligt direktivets artikel 8.1 förutsätter ett informationsföreläggande att
det är fråga om en berättigad och proportionell begäran. I promemorian
anfördes att detta krav torde innebära att rättighetshavaren ska ha ett
befogat intresse av att få tillgång till informationen samt att skälen för
åtgärden ska uppväga den olägenhet eller det men i övrigt som åtgärden
innebär för den som drabbas av den eller för något annat motstående
intresse.
Eventuella olägenheter för innehavaren av informationen och för den
som informationen avser ska alltså beaktas. Motsvarande krav anses
gälla enligt svensk rätt även utan uttryckliga bestämmelser om detta (jfr
t.ex. NJA 1998 s. 829). Av tydlighetsskäl har det dock införts ett uttryckligt
proportionalitetskrav i bestämmelserna om intrångsundersökning
(56 a § andra stycket upphovsrättslagen och motsvarande bestämmelse
i övriga immaterialrättsliga lagar samt prop. 1998/99:11 s. 66 f.). I
promemorian föreslogs att det av samma skäl skulle införas en uttrycklig
bestämmelse om att ett informationsföreläggande fick meddelas endast
om skälen för åtgärden uppväger den olägenhet eller det men i övrigt
som åtgärden innebär för den som drabbas av den eller för något annat
motstående intresse.
Prop. 2008/09:67
161
Nästan alla remissinstanser har tillstyrkt promemorians förslag eller
avstått från att yttra sig om det. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds
universitet har dock anfört att direktivets uttryck ”berättigad och proportionell”
förefaller att vara vidare än den i promemorian föreslagna formuleringen
och i frågasatt om denna avvikelse från direktivet är motiverad.
Post- och telestyrelsen har anfört att det bör ställas höga krav på
proportionalitetsbedömningen och att utgångspunkterna för denna prövning
bör klargöras, bl.a. när det gäller frågan hur allvarligt ett intrång
måste vara för att en Internetleverantör ska kunna åläggas att lämna ut
information. Datainspektionen har anfört att utgångspunkten bör vara att
intrånget ska vara av viss kvalificerad omfattning för att en Internetleverantör
ska kunna åläggas att lämna ut information som normalt omfattas
av tystnadsplikt. Svenska Filminstitutet, Svenska Antipiratbyrån
ekonomisk förening, Sveriges Videodistributörers Förening, Sveriges
Biografägareförbund, Sveriges Filmuthyrareförening upa, Filmfolket,
Bildleverantörernas Förening och Medie- och Informationsarbetsgivarna
har anfört att det typiskt sett är mindre, ekonomiskt svaga,
rättighetshavare som har störst behov av att snabbt kunna ingripa mot
intrång och att det därför är viktigt att en rättighetshavare kan få tillgång
till information även när intrånget endast avser några få exemplar av ett
enstaka verk.
Uttrycket ”berättigad och proportionell” preciseras inte i direktivet. En
rimlig tolkning av uttrycket är dock att sökanden ska ha ett befogat intresse
av att få tillgång till informationen – genom att sökanden presenterat
tillräcklig bevisning för att ett intrång begåtts (se avsnitt 8.2.4) – och
att skälen för åtgärden ska uppväga den olägenhet eller det men i övrigt
som åtgärden innebär för den som drabbas av den eller för något annat
motstående intresse. Det i promemorian föreslagna proportionalitetskravet
överensstämmer med vad som gäller sedan tidigare i fråga om
intrångsundersökning (se t.ex.
56 a § andra stycket upphovsrättslagen
och motsvarande bestämmelse i övriga immaterialrättsliga lagar). Det
proportionalitetskravet är i sin tur hämtat från bl.a. bestämmelserna om
häktning, reseförbud, anmälningsplikt, kvarstad, beslag, teleavlyssning,
teleövervakning och husrannsakan (se 24 kap. 1 §, 25 kap. 1 §, 26 kap. 1
§, 27 kap. 1 § och 28 kap. 3 a § rättegångsbalken). Detta
proportionalitetskrav är förhållandevis allmänt formulerat för att ge utrymme
för en bedömning med hänsyn till omständigheterna i det enskilda
fallet. Tanken är alltså att det i varje enskilt fall ska ske en prövning
av om åtgärden över huvud taget behöver tillgripas med hänsyn till
omständigheterna eller om syftet kan tillgodoses genom någon mindre
ingripande åtgärd. Det ska alltså göras en avvägning mellan skälen för
åtgärden och de olägenheter som åtgärden kan förorsaka motparten eller
något annat motstående intresse, t.ex. den tredje man som informationen
avser (se bl.a. Fitger, Rättegångsbalken, Del 2, s. 23:57). Denna reglering
måste anses motsvara vad som gäller enligt direktivet. Regeringen instämmer
därför i promemorians förslag att använda detta vedertagna
uttryckssätt även här. Om detta, mot förmodan, skulle vara en avvikelse
från direktivet så är denna avvikelse till fördel för rättighetshavaren och
därmed tillåten (artikel 2.1).
Prop. 2008/09:67
162
Det ankommer alltså på domstolen att i det enskilda fallet göra en
avvägning mellan skälen för åtgärden och de olägenheter som åtgärden
kan medföra. Denna avvägning gör sig särskilt gällande när det är fråga
om sådana abonnentuppgifter som omfattas av tystnadsplikt enligt 6 kap.
20 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation. Rättighetshavarens
intresse av att få ut sådana uppgifter måste alltså ställas mot den
enskilde abonnentens integritetsintresse. Det innebär att det bör krävas
att det är fråga om intrång av en viss omfattning för att en
rättighetshavare ska kunna få ut uppgifter om den abonnent som döljer
sig bakom ett IP-nummer som använts vid intrång. Så är i regel fallet om
intrånget avser tillgängliggörande (uppladdning) av en film eller ett
musikaliskt verk för allmänheten, exempelvis genom fildelning via
Internet, eftersom detta typiskt sett innebär stor skada för
rättighetshavaren. Detsamma är fallet om de intrång som ansökan avser
gäller mer omfattande kopiering (nedladdning). Har abonnemanget alltså
använts för omfattande kopiering av t.ex. filmverk eller musikaliska verk
leder intresseavvägningen till att ansökan ska bifallas. Är det däremot
endast fråga om att IP-adressen använts för kopiering av några få verk
leder avvägningen i normalfallet till att integritetsintresset överväger. Det
innebär alltså att ansökan inte ska bifallas. Möjligheten att agera med
anledning av ett intrång är alltså inte förbehållen exempelvis vissa stora
film- och skivbolag som har omfattande rättigheter och därmed kan
drabbas av förhållandevis stora intrång. Även en upphovsman som
exempelvis endast har skapat ett eller några få musikaliska verk eller en
eller några få filmer har ett intresse av att få tillgång till information. Av
betydelse för denna bedömning är också, i enlighet med vad som har
angivits ovan, att det i normalfallet inte finns någon mindre ingripande
åtgärd som rättighetshavaren kan använda för att skydda sina rättigheter
på Internet.
I detta sammanhang bör slutligen noteras att ett krav på att
tillgängliggörandet måste vara av viss omfattning skulle, oavsett om det
utformades som ett krav på upprepning eller ett krav på visst antal
upphovsrättsligt skyddade verk, riskera att göra bestämmelsen
verkningslös. Detta beror dels på att IP-adresserna i regel är dynamiska,
dvs. varierar från gång till gång, dels på att allt fler fildelningsnätverk är
konstruerade så att det i praktiken är näst intill omöjligt att se hur mycket
material en viss användare tillgängliggör i nätverket.
Proportionalitetskravet kan förväntas få särskild betydelse i fråga om
företagshemligheter. Därvid bör domstolen vara uppmärksam på eventuella
konkurrensförhållanden mellan sökanden och motparten och om ett
utlämnande av informationen är ägnat att medföra skada för näringsidkaren
när han eller hon konkurrerar på marknaden med de konkurrensmedel
som är förenliga med en sund konkurrens.
Egen och nära anhörigs brottslighet Prop. 2008/09:67
163
I direktivets artikel 8.3.c klargörs att rätten till information inte ska påverka
andra lagbestämmelser som gör det möjligt att vägra lämna information
som skulle innebära att uppgiftslämnaren medgav egen eller nära
anhörigs medverkan till ett immaterialrättsintrång. Bestämmelsen har sin
bakgrund i artikel 6.1 i Europeiska konventionen angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen)
. Där föreskrivs bl.a. att var och en, vid prövningen av en
anklagelse mot honom eller henne för brott, har rätt till en rättvis rättegång
. I detta ingår bl.a. en rätt att inte behöva lämna kriminellt
belastande uppgifter om sig själv (se Danelius, Mänskliga rättigheter i
europeisk praxis, 3:e uppl., s. 247 f.). Denna rätt gäller inte endast under
en pågående brottmålsrättegång. Även i andra fall kan den enskilde ha
rätt att vägra fullgöra en föreskriven uppgiftsskyldighet (se bl.a. Europadomstolens
dom den 20 oktober 1997 i målet Serves mot Frankrike).
I promemorian konstaterades att även svensk rätt innehåller bestämmelser
om att exempelvis ett vittne får vägra att yttra sig om en
omständighet, vars yppande skulle röja att vittnet eller någon vittnet på
visst sätt närstående har förövat brottslig handling (36 kap. 6 § första
stycket rättegångsbalken; se även 38 kap. 2 § andra stycket, sista
meningen, rättegångsbalken). Närståendekretsen omfattar den som med
vittnet är eller varit gift, den som med vittnet är i rätt upp- eller
nedstigande släktskap eller svågerlag, den som är syskon till vittnet, den
som är i det svågerlag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon,
samt den som på liknande sätt är vittnet närstående (36 kap. 3 §
rättegångsbalken).
Mot bakgrund av det anförda föreslogs i promemorian att det även i
bestämmelserna om rätt till information skulle föras in en bestämmelse
om att skyldigheten att lämna information inte omfattar uppgifter vars
yppande skulle röja att uppgiftslämnaren eller någon honom eller henne
närstående som avses i 36 kap. 3 § rättegångsbalken har begått ett intrång
.
De flesta remissinstanserna har tillstyrkt promemorians förslag eller
avstått från att yttra sig om det. Svenska föreningen mot piratkopiering
har dock avstyrkt förslaget med hänvisning till att något motsvarande
undantag inte gäller vid intrångsundersökningar. Därvid har föreningen
särskilt framhållit att ett informationsföreläggande normalt kommer att
riktas mot den som har gjort eller medverkat till ett intrång.
Bildleverantörernas
Förening, Svenska Antipiratbyrån ekonomisk förening, Sveriges
Videodistributörers Förening, Sveriges Biografägareförbund, Sveriges
Filmuthyrareförening upa och Filmfolket har anfört att Internetleverantörer
i vissa fall kan anses medverka till intrång som begås av
deras abonnenter (jfr avsnitt 10) och framhållit att det är viktigt att Internetleverantören
kan åläggas att lämna information även i sådana fall.
Det i promemorian föreslagna undantaget för egen brottslighet har,
som framgått ovan, sin bakgrund i rätten att vägra lämna belastande
uppgifter om sig själv. Vid en intrångsundersökning är det på samma sätt
som vid en husrannsakan – och till skillnad från exempelvis ett vittnesförhör
– inte den misstänkte intrångsgöraren som tvingas att lämna uppgifter,
utan myndigheterna som försöker få fram information utan dennes
medverkan. En intrångsundersökning är alltså en typ av åtgärd som inte
påverkar rätten att vägra lämna belastande uppgifter om sig själv (jfr
Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 3:e uppl., s. 250).
Rätten till information är däremot en åtgärd som förutsätter uppgiftslämnarens
egen medverkan och som följakligen kan komma i konflikt
med rätten att vägra lämna belastande uppgifter om sig själv. Mot den
bakgrunden instämmer regeringen i promemorians bedömning att det bör
införas uttryckliga bestämmelser om att skyldigheten att lämna information
inte omfattar uppgifter vars yppande skulle röja att uppgiftslämnaren
eller någon honom eller henne närstående som avses i 36 kap. 3 § rättegångsbalken
har begått en brottslig handling. Det framstår visserligen
som osannolikt att den aktuella informationen skulle kunna röja annat än
ett immaterialrättsintrång, men mot bakgrund av det ovan anförda bör
bestämmelsen utformas så att den även omfattar andra typer av brott.
Denna avvikelse från direktivets ordalydelse måste, mot bakgrund av
Europakonventionen, anses vara förenlig med direktivet.
Prop. 2008/09:67
164
Rätten att vägra lämna information som skulle röja egen brottslighet
hänger samman med den intressekollision som kan uppstå när någon å
ena sidan riskerar vite om han eller hon vägrar att lämna den begärda
informationen, å andra sidan riskerar straff för den brottsliga handling
som skulle röjas om informationen lämnades. För att undantaget ska vara
tillämpligt krävs alltså att det verkligen är fråga om en handling som kan
medföra straffansvar (jfr NJA 1985 s. 774). Det innebär t.ex. att en Internetleverantör
som har tillhandahållit en Internetuppkoppling typiskt sett
inte med framgång kan åberopa undantaget för att undvika ett informationsföreläggande
om att ange namnet på abonnenten bakom en IP-adress
som har använts vid ett immaterialrättsintrång. Det följer bl.a. av 19 §
lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets
tjänster, där det anges att en Internetleverantör som överför
eller lagrar information för annan får dömas till ansvar för brott som
avser innehållet i informationen endast om brottet har begåtts uppsåtligen
. Sammantaget innebär detta att det i de vanliga fall då informationsförelägganden
kan förutses bli aktuella mot en Internetleverantör,
torde vara mycket ovanligt att denne riskerar straffansvar. Undantaget
bör därför inte orsaka några praktiska problem i dessa fall.
Anonymitetsskydd
I direktivets artikel 8.3.e, första ledet, anges att rätten till information inte
ska påverka tillämpningen av andra lagbestämmelser som reglerar
sekretesskydd för informationskällor.
I tryck- och yttrandefrihetsrättsliga sammanhang används ofta uttrycket
anonymitetsskydd som beteckning för de rättsregler som syftar till att
hindra spridning av kunskaper om vem som lämnat ett meddelande för
publicering eller medverkat till en framställning som författare eller
annan upphovsman. De bestämmelserna innefattar bl.a. tystnadsplikt för
dem som i sin verksamhet inom massmedieföretag och nyhetsbyråer har
fått kännedom om vem den anonymitetsskyddade medverkande är och
förbud för myndigheter eller andra allmänna organ att utom i särskilt
angivna fall efterforska denne. De grundläggande bestämmelserna i detta
avseende finns i 3 kap. 2–4 §§ tryckfrihetsförordningen. Bestämmelser
med motsvarande innehåll finns i yttrandefrihetsgrundlagen (se framför
allt 2 kap. 2–4 §§). Det anonymitetsskydd som tillåts enligt artikel 8.3.e,
första ledet, är alltså grundlagsreglerat i svensk rätt.
Prop. 2008/09:67
165
I promemorian framhölls att rätten till information givetvis inte skulle
innebära någon skyldighet att lämna ut information i strid mot bestämmelserna
i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Detta
ansågs följa av principen om att grundlag har företräde framför vanlig lag
(jfr 8 kap. 17 § regeringsformen). Några särskilda lagbestämmelser som
klargör detta förhållande ansågs därför inte nödvändiga.
Nästan alla remissinstanser har instämt i promemorians bedömning
eller avstått från att yttra sig om den. Sveriges Radio har dock anfört att
det bör införas uttryckliga bestämmelser om att ett informations-föreläggande
inte får meddelas i strid mot bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen
och yttrandefrihetsgrundlagen.
Det är, som påpekas i promemorian, en grundläggande princip i svensk
rätt att grundlag har företräde framför vanlig lag. Regeringen instämmer
därför i promemorians bedömning att det inte krävs några särskilda bestämmelser
om detta. Även utan sådana bestämmelser ska ett yrkande om
informationsföreläggande lämnas utan bifall om föreläggandet skulle
komma i konflikt med tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen
.
Behandling av personuppgifter
I direktivets artikel 8.3.e, andra ledet, anges att rätten till information inte
ska påverka tillämpningen av andra lagbestämmelser som reglerar behandling
av personuppgifter. Under förhandlingarna uppgavs att det
primära syftet med denna bestämmelse var att erinra om att en rättighetshavare
som erhåller information enligt artikel 8 måste hantera denna
information på ett sätt som är förenligt med direktiv 95/46/EG om behandling
av personuppgifter (se vidare nedan, om missbruk av information)
. I promemorian konstaterades dock att det pågick ett mål vid EGdomstolen
där domstolen bl.a. skulle klargöra om bestämmelsen också
innebar att rätten till information var begränsad, eller fick begränsas, i
fråga om tillgången till personuppgifter (mål C-275/06; se avsnitt 8.2.3).
I avvaktan på EG-domstolens dom gjorde promemorian bedömningen att
bestämmelsen inte innebar någon begränsning av rätten till information
och att det inte heller fanns skäl att införa någon sådan begränsning.
De flesta remissinstanserna har tillstyrkt promemorians förslag eller
avstått från att yttra sig om det.
Några remissinstanser har dock anfört att
en Internetleverantör inte bör kunna åläggas att lämna ut personuppgifter
(se avsnitt 8.2.3).
Den 29 januari 2008 meddelade EG-domstolen dom i ovan nämnda
mål, som bl.a. gällde innebörden av artikel 8.3.e. Av domen framgår att
skyddet för personuppgifter får begränsas för att skydda immateriella
rättigheter, men att artikel 8.3.e samtidigt ger medlemsstaterna rätt att
begränsa rätten till information för att skydda personuppgifter. På så sätt
får medlemsstaterna visst handlingsutrymme att själva avgöra om
exempelvis en Internetleverantör bör kunna åläggas att lämna ut uppgifter
om vem som har haft en viss IP-adress vid ett visst tillfälle.
Prop. 2008/09:67
166
Som närmare beskrivits i avsnitt 8.2.3 och avsnitt 8.2.6 anser regeringen
att även en Internetleverantör bör kunna åläggas att lämna ut
personuppgifter. Det finns inte heller i övrigt skäl att begränsa rätten till
information. Regeringen instämmer alltså i promemorians bedömning att
någon sådan begränsning inte bör införas. Frågan hur erhållen informationen
får användas behandlas i avsnitt 8.2.8.
Övriga begränsningar
I svensk rätt brukar också gälla vissa begränsningar i fråga om annan
sekretessbelagd och konfidentiell information. Exempelvis får en intrångsundersökning
, edition och vittnesförhör inte avse uppgifter som en
advokat eller annan som avses i 36 kap. 5 § rättegångsbalken har anförtrotts
i tjänsten (56 f § andra stycket upphovsrättslagen och motsvarande
bestämmelse i övriga immaterialrättsliga lagar samt 38 kap. 2 § och 36
kap. 5 § rättegångsbalken). I fråga om edition och vittnesförhör krävs
dessutom synnerlig anledning för att en yrkes- eller företagshemlighet
ska lämnas ut (38 kap. 2 § och 36 kap. 6 § rättegångsbalken; jfr
1998/99:11 s. 65). Frågan är därför om det finns något behov av att begränsa
rätten till information på motsvarande sätt.
När det gäller information som en advokat har anförtrotts i tjänsten
framhölls i promemorian att rätten till information endast ska gälla mot
den som har begått eller medverkat till en olaglig gärning, eller på visst
sätt befattat sig med de intrångsgörande varorna eller tjänsterna. Bestämmelserna
om rätt till information kommer alltså inte att kunna tilllämpas
mot andra aktörer. Mot den bakgrunden saknades det enligt promemorian
skäl att uttryckligen undanta information som en advokat, eller
an
Tillbaka