Proposition 2007/08:144 Sveriges antagande av rambeslut om kampen mot organiserad brottslighet

Regeringens proposition
2007/08:144
Sveriges antagande av rambeslut om kampen mot
organiserad brottslighet
Prop.
2007/08:144
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 24 april 2008
Fredrik Reinfeldt
Beatrice Ask
(Justitiedepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslår regeringen att riksdagen godkänner ett inom Europeiska
unionen upprättat utkast till rambeslut om kampen mot organiserad
brottslighet.
Rambeslutet innehåller bestämmelser om vad som ska vara kriminaliserat
i fråga om brott som rör deltagande i en kriminell organisation. Vidare
reglerar rambeslutet bl.a. ansvar och sanktioner för juridiska personer
liksom frågor om domstols behörighet.
I propositionen görs en bedömning av vilka lagändringar rambeslutet
kan komma att föranleda för svensk del. Några förslag till lagändringar
läggs dock inte fram i detta sammanhang.
1

Prop. 2007/08:144
2
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut .................................................................3
2 Ärendet och dess beredning..............................................................4
3 Bakgrund och utgångspunkter ..........................................................4
3.1 Vad menas med organiserad brottslighet?..........................4
3.2 Vad anses om förekomsten av organiserad brottslighet
i Sverige?......................................................................5
3.3 Tidigare överväganden i anledning av internationella
åtaganden att bekämpa organiserad brottslighet ................6
3.4 Utgångspunkter för behandlingen ......................................8
4 Rambeslutets innehåll.......................................................................9
5 Hur svensk rätt förhåller sig till rambeslutets krav .........................10
5.1 Rambeslutets tillämpningsområde ...................................10
5.2 Handlingar som ska utgöra brott ......................................11
5.3 Påföljdsfrågor...................................................................16
5.4 Ansvar och sanktioner för juridiska personer...................18
5.5 Domstols behörighet, m.m. ..............................................19
5.6 Angivelse ska inte krävas.................................................21
6 Antagande av rambeslutet...............................................................22
7 Ekonomiska konsekvenser..............................................................24
Bilaga 1 Utkast till rambeslut om kampen mot organiserad
brottslighet............................................................................26
Bilaga 2 Utkast till uttalanden av rådet respektive kommissionen
i anslutning till rambeslutets antagande................................34
Bilaga 3 Sammanfattning av departementspromemorian
Sveriges antagande av rambeslut om kampen mot
organiserad brottslighet (Ds 2008:6) ....................................35
Bilaga 4 Förteckning över remissinstanserna .....................................36
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 april 2008 .........37

1 Förslag till riksdagsbeslut
Prop. 2007/08:144
3
Regeringen föreslår att riksdagen godkänner det inom Europeiska unionen
upprättade utkastet till rambeslut om kampen mot organiserad brottslighet
(avsnitt 6).
2 Ärendet och dess beredning
Prop. 2007/08:144
4
Den 19 januari 2005 lade Europeiska kommissionen fram ett förslag till
rambeslut om kampen mot organiserad brottslighet (KOM [2005] 6 slutlig).
Syftet med förslaget var att, i enlighet med artiklarna 29, 31 e samt
34.2 i fördraget om Europeiska unionen, tillnärma medlemsstaternas
lagstiftning när det gäller brott som rör deltagande i en kriminell organisation.
En faktapromemoria om förslagets innehåll har överlämnats till
riksdagen (2004/2005:FPM53).
Europaparlamentet lämnade den 26 oktober 2005 sitt yttrande över förslaget
(P6_TA[2005]0405).
Rådet för rättsliga och inrikes frågor behandlade förslaget vid sina möten
den 1 december 2005 och den 27–28 april 2006. Vid det senare mötet
nådde rådet en principöverenskommelse om innehållet i rambeslutet,
även om en medlemsstat reserverade sig med hänvisning till en för tillfället
pågående regeringsombildning. Reservationen lyftes formlöst ett antal
månader senare.
Utkastet till rambeslut finns som bilaga 1. Utkast till uttalanden att göras
av rådet respektive kommissionen i anslutning till rambeslutets antagande
finns som bilaga 2.
Frågan om godkännande av utkastet till rambeslut övervägdes i den inom
Justitiedepartementet utarbetade departementspromemorian Sveriges
antagande av rambeslut om kampen mot organiserad brottslighet (Ds
2008:6). Promemorian har remissbehandlats.
En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 3. En förteckning
över remissinstanserna finns i bilaga 4. Remissyttrandena finns tillgängliga
i Justitiedepartementet (Ju2008/499/L5).
Rambeslutet kommer att kunna antas av rådet så snart det har godkänts
av berörda nationella parlament.
Under förhandlingsarbetet har sedvanlig information lämnats till och
samråd skett med riksdagen. Företrädare för Justitiedepartementet har vid
två tillfällen sammanträtt med Justitieutskottet (se protokoll 2005/06:12
och 2005/06:30). Ärendet har vidare behandlats vid två sammanträden i
EU-nämnden (se EU-nämndens stenografiska uppteckningar 2005/06:12
och 2005/06:34).
3 Bakgrund och utgångspunkter
3.1 Vad menas med organiserad brottslighet?
Trots att problemet med organiserad brottslighet uppmärksammades tidigt
i det internationella samarbetet, saknades länge en gemensam definition
av begreppet organiserad brottslighet. Ett första steg togs år 1998 då
EU:s medlemsstater antog den gemensamma åtgärden om att göra deltagande
i en kriminell organisation i EU:s medlemsstater till ett brott. Ytterligare
ett steg togs år 2000, då Förenta nationernas (FN) generalförsamling
antog den globala konventionen mot gränsöverskridande organiserad
brottslighet, som har stora likheter med EU:s gemensamma åtgärd.

Enligt de båda instrumenten kan begreppet organiserad brottslighet sägas
ta sikte på gärningar begångna inom en strukturerad sammanslutning
av mer än två personer, vilka handlar i samförstånd i syfte att begå ett eller
flera brott som kan föranleda fyra års fängelse eller mer för att direkt
eller indirekt uppnå ekonomisk eller annan materiell vinning. Båda instrumenten
behandlas i avsnitt 3.3 nedan.
Prop. 2007/08:144
5
För att möjliggöra en gemensam kartläggning av organiserad brottslighet
på regional nivå använder EU:s medlemsstater de kriterier som räknas
upp nedan för att definiera begreppet organiserad brottslighet. Minst
sex av dessa kriterier måste föreligga – bland dem de fyra obligatoriska
med nummer 1, 3, 5 och 11 – för att brott eller kriminella grupper ska
kunna klassificeras som organiserad brottslighet (förteckningen återfinns
i dokumentet 6204/2/97 Enfopol 35 Rev 2):
1. samarbete mellan fler än två personer,
2. egna tilldelade uppgifter åt var och en,
3. lång eller obegränsad utsträckning i tiden,
4. någon form av disciplin och kontroll,
5. misstanke om allvarliga kriminella handlingar,
6. verksamhet på internationell nivå,
7. användande av våld eller andra metoder för hot,
8. användande av kommersiella eller affärsmässiga strukturer,
9. deltagande i penningtvätt,
10. otillbörlig påverkan på politik, medier, offentlig förvaltning,
rättsliga myndigheter eller ekonomin, och
11. strävan efter vinning och/eller makt.
Som framgår kan en kriminell organisation anses föreligga redan vid
ett begränsat antal medlemmar. Organisationen ska emellertid vara strukturerad
och bestående, vilket utesluter tillfälliga sammanslutningar. Vidare
ska de brott som förövas inom den kriminella organisationen ha ett direkt
eller indirekt vinningssyfte. Organiserade våldsbrott, t.ex. rasistiska
angrepp mot personer eller vissa brott med politiska motiv, faller således
utanför begreppet organiserad brottslighet.
Av det anförda följer att organiserad brottslighet – i nu berörda sammanhang
– främst uppfattas som brottslighet av utpräglat ekonomisk art.
3.2 Vad anses om förekomsten av organiserad brottslighet
i Sverige?
Brottsförebyggande rådet
I en rapport av Brottsförebyggande rådet, ”Organiserad brottslighet – lösa
maskor eller fasta nätverk?” (Rapport 2002:7), berörs på ett generellt
plan bl.a. svenska åtgärder mot organiserad brottslighet och inriktningen
på den organiserade brottslighet som anses förekomma i Sverige. I rapporten
uttalas att det internationella samarbetet bl.a. bygger på definitioner
av begreppet organiserad brottslighet och att dessa tar sikte på förhållandevis
hierarkiska och inflytelserika organisationer. Enligt rapporten
pekar undersökningar i Sverige på att dessa definitioner inte träffar den
organiserade brottslighet som finns här. I stället är den svenska formen
av organiserad brottslighet snarare allvarlig brottslighet som förövas sys

tematiskt och i nätverksform. Emellertid förekommer det också en organiserad
brottslighet som överensstämmer med definitionerna, bl.a. på så
sätt att utländska kriminella organisationer använder Sverige som marknadsplats
eller som transitland för smuggling av narkotika och tobak.
Prop. 2007/08:144
6
Enligt rapporten är den organiserade brottslighet som får anses förekomma
i Sverige i huvudsak inriktad på
• narkotika,
• smuggling av sprit, tobak och dopningspreparat,
• stölder,
• ekonomiska brott (bl.a. skattebrott, handel med s.k. skalbolag
och bedrägeri) och i någon mån miljöbrott,
• penningtvätt,
• människohandel för sexuella ändamål samt koppleri,
• människosmuggling,
• illegal spelverksamhet,
• vapenhandel, och
• utpressning, grova rån och mord.
Rikskriminalpolisen
Inriktningen på och omfattningen av organiserad brottslighet i Sverige
framgår också av en rapport av Rikskriminalpolisen, ”Organiserad brottslighet
i Sverige 2005” (RKP KUT Rapport 2005:2b, A-492-671/05).
Rapporten har tagits fram i samverkan med Tullverket, Skatteverket och
Ekobrottsmyndigheten och är den senaste av tre lägesrapporter från ett
projekt om kartläggning av den organiserade brottsligheten i Sverige. I
rapporten pekas i huvudsak samma brottstyper ut såsom förekommande
inom svensk organiserad brottslighet som i Brottsförebyggande rådets
rapport. I Rikskriminalpolisens rapport lyfts dock fram även förekomsten
av systemhotande brottslighet, varmed förstås dels påverkan på rättskedjan
genom våld och hot mot tjänsteman, övergrepp i rättssak och andra
åtgärder för att avskräcka från rättsliga åtgärder, dels utpressning och
brott mot frihet och frid, dels korruption.
3.3 Tidigare överväganden i anledning av internationella
åtaganden att bekämpa organiserad brottslighet
Gemensam åtgärd av den 21 december 1998 om att göra deltagande i en
kriminell organisation i Europeiska unionens medlemsstater till ett brott
I december 1998 beslutade rådet på grundval av artikel K 3 i Fördraget
om Europeiska unionen att anta en gemensam åtgärd om att göra deltagande
i en kriminell organisation i Europeiska unionens medlemsstater
till ett brott (98/733/RIF).
Av den gemensamma åtgärdens artikel 1 framgår vad som ska avses
med en kriminell organisation. Därmed avses ”en strukturerad sammanslutning,
inrättad för en begränsad tid av mer än två personer som handlar
i samförstånd för att begå brott som bestraffas med frihetsberövande
eller en frihetsberövande säkerhetsåtgärd på upp till minst fyra år eller ett

strängare straff oavsett om brotten är ett mål i sig självt eller ett medel för
att få materiella fördelar och i förekommande fall ett sätt att otillbörligt
påverka offentliga myndigheters verksamhet”.
Prop. 2007/08:144
7
Enligt artikel 2 ska kriminaliseringen av deltagande i en kriminell organisation
ske genom att varje medlemsstat åtar sig att se till att de handlingar
som beskrivs i artikeln bestraffas med effektiva, proportionerliga
och avskräckande sanktioner. Medlemsstaterna ges möjlighet att uppfylla
kriminaliseringsåtagandet genom två olika alternativ.
Enligt det första alternativet kan åtagandet uppfyllas genom straffbeläggande
av
”[d]et handlande varigenom en person som avsiktligen och med
kännedom om antingen organisationens syfte och allmänt kriminella
aktiviteter eller organisationens avsikt att begå brotten i fråga,
aktivt deltar i
– en kriminell organisations aktiviteter som avses i artikel 1, även
om den personen inte deltar i det egentliga utförandet av brotten i
fråga och, med förbehåll för allmänna principer i den berörda
medlemsstatens straffrätt, även om brotten i fråga inte begås,
– annan av organisationens aktiviteter och dessutom har kännedom
om att deltagandet bidrar till fullgörandet av den kriminella
organisationens aktiviteter enligt artikel 1.”
Enligt det andra alternativet kan kriminaliseringsåtagandet tillgodoses
genom att medlemsstaterna straffbelägger
”[d]et handlande varigenom en person kommer överens med en
eller flera personer om att utöva en viss aktivitet som, om den sattes
i verket, skulle innebära att sådana brott som anges i artikel 1
begicks, även om den personen inte deltar i det egentliga utförandet
av aktiviteten.”
I samband med antagandet av den gemensamma åtgärden gjordes för
svensk del bedömningen att några lagstiftningsåtgärder inte var påkallade
för att Sverige skulle anses leva upp till åtagandena. Denna ståndpunkt
redovisades också i regeringens berättelse om verksamheten i EU 1998
(skr. 1998/99:60 s. 265). Skälen för bedömningen var att de svenska reglerna
om medverkan till brott fick anses uppfylla de krav som framgick
av det första alternativet, och att de gärningar som beskrevs där var av sådant
slag att de enligt svensk rätt var att bedöma som främjande av brott.
Förenta nationernas konvention mot gränsöverskridande organiserad
brottslighet
Sverige tillträdde Förenta nationernas konvention mot gränsöverskridande
organiserad brottslighet den 30 april 2004. Konventionen – i det följande
kallad Palermokonventionen – innehåller bl.a. ett åtagande att kriminalisera
deltagande i en organiserad sammanslutning enligt endera eller
bådadera av artiklarna 5.1 a (i) och (ii). Åtagandena har stora likheter
med dem som följer av artikel 2 i den nyss nämnda gemensamma åtgärden
.

Enligt artikel 5.1 a (i) ska varje konventionsstat vidta de åtgärder som
behövs för att straffbelägga att avtala med en eller flera personer att begå
ett grovt brott i syfte som direkt eller indirekt är förenat med uppnående
av ekonomisk eller annan materiell vinning och, där den nationella lagstiftningen
så fordrar, som innefattar en gärning som utförs av någon av
deltagarna för att genomföra avtalet eller vari en organiserad brottslig
sammanslutning är delaktig.
Prop. 2007/08:144
8
Enligt artikel 5.1 a (ii) ska konventionsstaterna straffbelägga att någon,
med vetskap antingen om en organiserad brottslig sammanslutnings syfte
och allmänna brottsliga verksamhet eller om dennas avsikt att begå ifrågavarande
brott, aktivt deltar i den organiserade brottsliga sammanslutningens
brottsliga verksamhet, eller annan verksamhet som bedrivs av
den organiserade brottsliga sammanslutningen med vetskap om att deltagandet
kommer att bidra till genomförandet av ovan angivna brottsliga
syften.
Av artikel 5.1 b framgår att konventionsstaterna åläggs att därutöver
kriminalisera åtgärder som består i organiserande eller ledande av, medhjälp
eller bistånd till, främjande av eller råd för genomförande av grova
brott vari en organiserad brottslig sammanslutning är delaktig.
I samband med att riksdagen föreslogs godkänna Palermokonventionen
uttalade regeringen – i linje med de överväganden som tidigare gjorts i
fråga om den gemensamma åtgärden – att reglerna om medverkan, förberedelse
och stämpling till samt underlåtenhet att avslöja brott levde upp
till de krav som framgick av artikel 5.1 a (ii) (prop. 2002/03:146 s. 32).
Vidare påpekades att vissa handlingar i svensk rätt till och med straffbelades
på ett tidigare stadium än vad som föreskrevs i konventionen. Sammantaget
gjordes bedömningen att några lagstiftningsåtgärder inte var
nödvändiga för att uppfylla konventionens krav på att kriminalisera deltagande
i en organiserad brottslig sammanslutning. Vidare ansågs att gärningarna
i artikel 5.1 b efter omständigheterna borde vara att bedöma
som antingen medhjälp till brott, medhjälp till försök till brott eller förberedelse
eller stämpling till brott. I propositionen gjordes därför bedömningen
att några lagstiftningsåtgärder inte var påkallade.
De redovisade bedömningarna var emellertid inte utan förbehåll. Så
uttalade regeringen – med instämmande i vissa remissynpunkter – att det
kunde diskuteras om de svenska bestämmelserna om medverkan, försök,
förberedelse och stämpling till brott tillgodosåg varje tänkbar situation
där personer deltar i en organiserad brottslig sammanslutnings verksamhet.
I propositionen angavs att det i praktiken kunde förekomma speciella
undantagssituationer där det var tveksamt om den svenska regleringen
kunde anses till fullo uppfylla konventionens kriminaliseringskrav.

Undantagssituationer
av sådan sällsynt karaktär ansågs dock inte i sig själva
böra motivera några lagstiftningsåtgärder. Konventionens krav fick därför
anses uppfyllda, om den nationella lagstiftningen täckte situationer
som inte kunde anses utgöra rena undantagsfall.
3.4 Utgångspunkter för behandlingen
I denna proposition behandlas frågan om godkännande av det föreliggande
utkastet till rambeslut om kampen mot organiserad brottslighet och görs
en bedömning av vilka lagändringar rambeslutet föranleder. Sveriges inriktning
bör vara att medverka till att rambeslutet kan antas så snart som
möjligt.
Prop. 2007/08:144
9
Att låta frågan om godkännande av rambeslutet anstå till dess att beredningsunderlag
tagits fram såvitt gäller svenska, konkreta lagstiftningsåtgärder
skulle – som närmare utvecklas i avsnitt 6 – innebära att rådets
antagande av rambeslutet fördröjdes i väsentlig mån och därmed också
att ikraftträdandet försenades. Av det skälet lämnas inte i detta sammanhang
förslag till de lagändringar som krävs för att genomföra rambeslutet.
Överväganden i anledning av det lagstiftningsbehov som kan identifieras
kommer i stället att göras i ett senare sammanhang.
4 Rambeslutets innehåll
Rambeslutet, som finns i bilaga 1, inleds med definitioner av begreppen
kriminell organisation och strukturerad sammanslutning (artikel 1). De
gärningar som enligt instrumentet ska vara straffbelagda framgår av artikel
2. Bestämmelsen ger medlemsstaterna två alternativ när det gäller
att ange de handlingar som ska betraktas som brottsliga gärningar. De
krav som rambeslutet ställer i fråga om påföljder för sådana brott anges
sedan i artikel 3. Fakultativa regler om att påföljden kan lindras eller helt
efterges finns i artikel 4.
I vilken utsträckning juridiska personer kan göras ansvariga för den typ
av brottslighet som omfattas av rambeslutet framgår av artikel 5 och i artikel
6 anges de sanktioner som ska kunna drabba juridiska personer.
I artiklarna 7 och 8 ges bestämmelser om domsrätt och samordning av
åtal. Det framgår vidare att det för utredning av eller åtal för de brott som
rambeslutet avser inte får uppställas krav på att brottsoffret anmält saken,
i vart fall inte när det gäller handlingar som har utförts på medlemsstatens
territorium.
I artikel 9 anges att den gemensamma åtgärden (se avsnitt 3.3) ska upphöra
att gälla och att förekommande hänvisningar till den gemensamma
åtgärden i stället ska anses som hänvisningar till bestämmelserna i förevarande
rambeslut om deltagande i en kriminell organisation.
Avslutningsvis ges i artiklarna 10–12 sedvanliga bestämmelser om
bl.a. genomförande och ikraftträdande.
Till rambeslutet har fogats ett utkast till uttalande från rådet. Av uttalandet
framgår att rådet vid ett framtida ikraftträdande av ett kommande
instrument om behörighetskonflikter kommer att överväga om det instrumentet
bör ersätta rambeslutets bestämmelser om domsrätt och samordning
av åtal.
Även kommissionen har för avsikt att göra ett uttalande i anslutning till
rambeslutets antagande. I ett utkast till ett sådant uttalande anges bl.a.

att
rambeslutet enligt kommissionens mening inte uppfyller målet att tillnärma
lagstiftning om kampen mot gränsöverskridande organiserad brottslighet,
på sätt uttalats i Haagprogrammet. Frankrike och Italien har förklarat
sig ansluta sig till detta uttalande.
Utkasten till uttalanden av rådet och kommissionen finns i bilaga 2.
5 Hur svensk rätt förhåller sig till rambeslutets
krav
Prop. 2007/08:144
10
5.1 Rambeslutets tillämpningsområde
Regeringens bedömning: Rambeslutet kräver inte att det införs en
legaldefinition av begreppet kriminell organisation. De gärningstyper
som omfattas av rambeslutet får anses vara sådana som normalt är att
förknippa med organiserad brottslighet och som är av allvarlig och
gränsöverskridande karaktär.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna ansluter sig till promemorians bedömning eller lämnar
den utan erinran.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 1.1 avses med kriminell
organisation en strukturerad sammanslutning, som har inrättats
under en tid, av mer än två personer som handlar i samförstånd för att begå
brott som bestraffas med frihetsberövande eller en frihetsberövande
säkerhetsåtgärd på maximalt minst fyra år eller en strängare sanktion, om
syftet är att direkt eller indirekt få ekonomiska eller materiella fördelar.
Artikel 1.2 föreskriver att med strukturerad sammanslutning avses en
sammanslutning som inte tillkommit slumpartat i det omedelbara syftet
att begå ett brott eller som inte nödvändigtvis har formellt fastställda roller
för medlemmarna, kontinuitet i sammansättningen eller en utarbetad
struktur.
I svensk rätt finns inte någon legaldefinition av begreppet kriminell organisation.
Rambeslutet kräver inte heller att det införs en sådan.
Något kriminaliseringsbehov följer inte av artikel 1, eftersom definitionen
bara tar sikte på brott som redan enligt gällande reglering bestraffas
med frihetsberövande eller en frihetsberövande säkerhetsåtgärd på maximalt
minst fyra år eller en strängare sanktion. Rambeslutet ställer således
inte upp några krav på att kriminalisera nya typer av självständiga, fullbordade
gärningar.
Definitionen av begreppet kriminell organisation har i stället betydelse
för frågan vilka kategorier av brott som instrumentet kan anses omfatta.
Vid första påseende framstår definitionen som mycket vid. Ett stort antal
brottstyper som har fyra års fängelse eller mer i straffskalan kunde anses
träffade. En väsentlig begränsning följer emellertid av att brottsligheten
ska syfta till att direkt eller indirekt få ekonomiska eller materiella fördelar.
Häremot kan visserligen hävdas att så gott som alla brott teoretiskt
sett skulle kunna begås i syfte att indirekt få ekonomiska eller materiella
fördelar, t.ex. på så sätt att en gärningsman tar emot ersättning för att utföra
ett brott utan att brottet i sig leder till någon ekonomisk eller materiell
fördel. Emellertid får det anses klart att rambeslutet inte är avsett att
omfatta brottslighet av det senare slaget.

Så framgår det av beaktandesats
3 i rambeslutets ingress att tillnärmningen av materiell straffrätt berör
viss, särskilt grov brottslighet med gränsöverskridande dimensioner och
att förtur bör ges åt brottsområden som särskilt nämns i fördragen. I artiklarna
29 och 31 e i fördraget om Europeiska unionen nämns bl.a.
brottsområdena människohandel och brott mot barn, olaglig narkotika
handel och olaglig vapenhandel, korruption och bedrägeri samt organiserad
brottslighet. Härtill kommer att det i beaktandesatsen särskilt framhålls
att rambeslutet omfattar brott som normalt begås inom ramen för en
kriminell organisation.
Prop. 2007/08:144
11
Av det sagda följer att rambeslutet får anses omfatta sådana gärningstyper
som normalt är att förknippa med organiserad brottslighet. Dit hör
sådant som stöld, rån, bedrägeri, penningförfalskning, dobbleri, koppleri,
bestickning, narkotikabrott, vapenhandel, smugglingsbrott och människosmuggling.
Av beaktandesats 8 i rambeslutets ingress framgår att inget i rambeslutet
får tolkas som att avsikten vore att reducera eller begränsa nationella
regler avseende grundläggande rättigheter eller friheter, som t.ex. mötesfrihet,
föreningsfrihet, tryckfrihet eller yttrandefrihet. Även detta är viktig
information om rambeslutets tänkta omfattning. För svenskt vidkommande
utgör detta ett stöd för att rambeslutet inte inskränker mötes- och
föreningsfriheten sådan denna kommer till uttryck i regeringsformen och
inte heller inverkar på den svenska ordningen för straffrättsligt ensamansvar
för tryck- och yttrandefrihetsbrott.
5.2 Handlingar som ska utgöra brott
Regeringens bedömning: Svensk rätt uppfyller i huvudsak de kriminaliseringsåtaganden
som följer av rambeslutet. För vissa brott som
rambeslutet får anses omfatta torde emellertid krävas att straffansvar
införs för förberedelse.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna instämmer i promemorians
bedömning eller lämnar den utan invändning. På grundval av sin
tolkning av rambeslutets artikel 2 uttalar dock Sveriges advokatsamfund
kritik mot tanken på att kriminalisera själva deltagandet i en kriminell organisation,
utan att någon konkret straffbar gärning för den skull behöver
ha begåtts inom ramen för organisationens verksamhet.
Skälen för regeringens bedömning
Enligt artikel 2 i rambeslutet ska ”[v]arje medlemsstat […] vidta nödvändiga
åtgärder för att se till att den ena eller båda av följande typer av beteende
som rör en kriminell organisation betraktas som brottsliga gärningar:
a) Beteendet hos en person, som med avsikt och med kunskap om antingen
den kriminella organisationens syfte och allmänna verksamhet eller
organisationens avsikt att begå brotten i fråga, aktivt deltar i organisationens
brottsliga verksamhet, vari inbegrips tillhandahållande av information
eller materiellt stöd, rekrytering av nya medlemmar och alla former
av finansiering av verksamheten, med vetskap om att deltagandet
kommer att bidra till genomförandet av organisationens brottsliga verksamhet.

b) Det beteende hos en person som utgörs av en överenskommelse med
en eller flera personer om en verksamhet, som om den genomförs innebär
att brott som omfattas av artikel 1 begås, även om personen i fråga inte
deltar i det egentliga genomförandet av verksamheten.”
Prop. 2007/08:144
12
Gällande rätt
Innebörden av svensk rätt när det gäller ansvar för fullbordade brott liksom
för brott på försöks- och planeringsstadiet är i huvudsak följande.
Det är främst fullbordade brott som föranleder straffansvar. Brottsbeskrivningarna
är också i princip inriktade på fullbordade brott i gärningsmannaskap
, dvs. på att den beskrivna gärningen i sin helhet utförts av en
gärningsman. Det har dock ansetts nödvändigt att också straffbelägga annan
medverkan till brott, liksom även vissa förstadier till de fullbordade
brotten. Detta har i svensk rätt skett genom kriminalisering av sådana
osjälvständiga brottsformer som anstiftan och medhjälp till brott samt
försök, förberedelse och stämpling till brott samt underlåtenhet att avslöja
brott.
Flera personers deltagande i brott behandlas i 23 kap. 4 § brottsbalken.
Enligt den bestämmelsen gäller ansvar som är föreskrivet för viss gärning
inte bara den som har utfört gärningen, utan även den som har främjat
den med ”råd eller dåd”. Regeln gäller vid alla brottsbalksbrott men
också för de brott i specialstraffrätten för vilka fängelse är föreskrivet eller
för vilka det finns en särskild föreskrift om att medverkan ska bestraffas.
Med uttrycket råd eller dåd avses att främjandet ska ha skett med
psykiska eller fysiska medel. Enligt normalt språkbruk främjas en gärning
när någon har gjort något som underlättar eller i vart fall är ägnat att
underlätta gärningens utförande. I brottsbalken har uttrycket getts innebörden
att det innefattar medverkan som inte har varit någon förutsättning
för brottet. Att ett främjande av en gärning är straffbart som medverkan,
även om det inte är en förutsättning för att gärningen ska komma
till stånd, leder till att medverkansansvar kan drabba även den som endast
obetydligt bidragit till gärningen.
I 23 kap. 4 § andra stycket brottsbalken föreskrivs att den som inte är
att anse som gärningsman ska dömas för anstiftan av brottet, om han eller
hon har förmått annan till utförandet, och annars för medhjälp till detta.
Medverkan kan således ha tre former enligt svensk rätt; gärningsmannaskap,
anstiftan och medhjälp. Mellan dessa olika former gäller en prioritetsordning.
Gärningsmannaskap har självfallet företräde framför de båda
andra medverkansformerna och anstiftan ses som allvarligare än medhjälp.

Varje medverkande är självständigt ansvarig, dvs. alldeles oavsett
om det är möjligt att straffa någon annan medverkande. Ansvaret är dock
beroende av att ett brott objektivt sett har begåtts. En medhjälpares uppsåt
måste för övrigt täcka det faktum att han eller hon har främjat en viss
gärning med råd eller dåd, liksom de faktiska omständigheter som utgör
underlag för bedömningen att ett främjande föreligger.
Om ett händelseförlopp inte nått så långt att brottet fullbordats, kan
straffansvar aktualiseras enligt bestämmelserna om försök, förberedelse
eller stämpling till brott. Försöksbrotten utgör brott på verkställighetsstadiet,
medan de övriga är brott på planeringsstadiet. Till skillnad från vad
som är fallet vid medverkan till brott förutsätter straffansvar för försök,
förberedelse och stämpling att det för det aktuella brottet är särskilt föreskrivet
att brottet är straffbelagt redan på verkställighets- eller planeringsstadiet.
Prop. 2007/08:144
13
Har någon börjat utföra ett visst brott utan att det kommit till fullbordan
, ska han eller hon dömas för försök till brottet. För ansvar krävs dock
att det förelegat fara för att handlingen skulle leda till brottets fullbordan
eller att sådan fara varit utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter.
Förberedelse till brott kan sägas vara av materiell natur och avser befattning
med något som är särskilt ägnat att användas som hjälpmedel vid
brott. Ansvar för förberedelse kan enligt 23 kap. 2 § första stycket brottsbalken
dömas ut då brottets utförande inte har påbörjats men gärningsmannen
tar emot eller lämnar pengar eller annat som betalning för ett
brott eller för att täcka kostnader för utförandet av ett brott. För förberedelse
döms också den som skaffar, tillverkar, lämnar, tar emot, förvarar,
transporterar, sammanställer eller tar annan befattning med något som är
särskilt ägnat att användas som hjälpmedel vid ett brott. Allt detta under
förutsättning att åtgärderna vidtas med uppsåt att utföra eller främja brott.
Att med någon annan avtala om att utföra en brottslig gärning rubriceras
enligt 23 kap. 2 § andra stycket brottsbalken som stämpling. Stämpling
till brott är av immateriell natur och avser att man sätter sig i förbindelse
med andra personer för att förbereda, möjliggöra eller underlätta
brott. Enligt bestämmelsen är det straffbart att i samråd med annan besluta
att begå en brottslig gärning, att söka anstifta någon att begå en brottslig
gärning samt att åta sig eller erbjuda sig att utföra en sådan gärning.
Stämpling till brott föreligger alldeles oavsett om någon av de inblandade
utför någon gärning för att förverkliga det man har kommit överens om.
Beslutet om att brottet ska utföras behöver inte heller vara preciserat i
fråga om tidpunkt för brottet, det närmare tillvägagångssättet eller fördelningen
av uppgifter mellan de inblandade. Stämpling kan därför föreligga
även om tid och plats och andra omständigheter vid brottet lämnats
obestämda. Inte heller behöver det tilltänkta brottet vara så nära förestående
att brottsplanen kan betecknas som aktuell.

Ett villkor för att ansvar för förberedelse eller stämpling ska kunna utkrävas
är att det förelegat en konkret fara för brottets fullbordan. Därtill
kommer att ansvar för förberedelse och stämpling bara kan aktualiseras
vid uppsåtliga brott. Uppsåtet behöver dock inte hänföra sig till en konkret
gärning, utan det räcker med att uppsåtet omfattar att brott av ifrågavarande
slag förr eller senare kommer till stånd.
Det svenska straffansvaret sträcker sig dock längre än till de olika formerna
av medverkan till brott samt brottsformerna försök, förberedelse
och stämpling till brott. Även medverkan till medverkan är nämligen
straffbart, t.ex. anstiftan av medhjälp till ett brott. Vidare är medverkan
till försök, medverkan till förberedelse liksom medverkan till stämpling
straffbart. Däremot är inte försök, förberedelse eller stämpling straffbelagt
i förhållande till de osjälvständiga brottsformerna, vilket t.ex. innebär
att det inte går att döma till ansvar för t.ex. försök, förberedelse eller
stämpling till medverkan.
Om det är särskilt föreskrivet för en viss gärning, är dessutom underlåtenhet
att avslöja brott straffbelagt enligt 23 kap. 6 § brottsbalken. För
ansvar krävs dock att brottet är ”å färde”, vilket i normalfallet betyder att
brottet inte har kommit till fullbordan.
Prop. 2007/08:144
14
Vad kräver rambeslutet i fråga om kriminalisering?
Som framgått anvisar rambeslutet i artiklarna 2 a och 2 b två olika sätt på
vilka medlemsstaterna kan fullgöra sina åtaganden. Inget hindrar att medlemsstaterna
vid genomförandet av rambeslutet hänvisar till att den nationella
rättens bestämmelser innebär ett uppfyllande av båda modellerna.
Tolkningen av artikel 2 a måste ske i ljuset av definitionen i artikel 1.1
av begreppet kriminell organisation. I den definitionen anges att de personer
som utgör sammanslutningen ska handla i samförstånd för att begå
brott. Detta torde innebära att rambeslutet blir tillämpligt först när de i
sammanslutningen ingående personerna har påbörjat sin brottsliga verksamhet
på så sätt att handlingar som kan kvalificeras som straffbara gärningar
har kommit till utförande. En utgångspunkt för den fortsatta behandlingen
av denna artikel är således att en straffbar gärning har begåtts
inom ramen för organisationens verksamhet.
Till att börja med får artikel 2 a anses omfatta gärningar på en rad olika
stadier, bl.a. handlande som är att kvalificera som gärningsmannaskap eller
medgärningsmannaskap till ett fullbordat brott. Även medverkan till
fullbordat brott torde vara att hänföra till sådant beteende som beskrivs i
artikel 2 a, liksom försök till brott.
Enligt beaktandesats 5 är medlemsstaterna fria att tolka termen brottslig
verksamhet på så sätt att den innebär utförande av faktiska handlingar.
Detta ger stöd för att kriminaliseringsåtagandet i artikel 2 a inte behöver
uppfattas på så sätt att det omfattar planering av brott som inte har lämnat
vad man skulle kunna kalla tankestadiet. I enlighet med detta får åtagandet
förstås så att det inte ställer krav på kriminalisering av gärningar som
enligt svensk rätt vore att bedöma som stämpling. Å andra sidan kan kravet
att konkreta handlingar ska ha vidtagits inte anses innebära att själva
verkställigheten av ett brott måste ha påbörjats. Sett i ljuset av svensk rätt
leder detta till att artikel 2 a får anses kräva att också förberedelse till sådana
brott som anges i artikeln ska vara kriminaliserat.
För svenska förhållanden leder det anförda till att handlande av sådant
slag som anges i den icke uttömmande uppräkningen i artikel 2 a redan
för närvarande är kriminaliserat, förutsatt att också förberedelse till det
underliggande fullbordade brottet är straffbelagt. Så får t.ex. alla former
av uppsåtlig finansiering anses kunna straffas som förberedelse till brott.

Möjligheten att ställa krav på att faktiskt handlande har kommit till stånd
leder vidare till att exemplet om rekrytering av nya medlemmar i svensk
rätt för alla praktiska fall torde vara omfattat av ansvar för anstiftan till
förberedelse till brott, anstiftan till försök till brott eller anstiftan till fullbordat
brott. Applicerat på svensk rätt får slutligen exemplet med tillhandahållande
av information eller materiellt stöd anses omfattat av ansvar
för medhjälp till förberedelse till brott, medhjälp till försök till brott eller
medhjälp till fullbordat brott.
Till skillnad från artikel 2 a tar artikel 2 b sikte på överenskommelser
mellan fler än två personer om att begå sådan allvarlig brottslighet som
avses i artikel 1.1. Det handlande som bestämmelsen ålägger medlems
staterna att kriminalisera torde i svensk rätt motsvaras av stämpling till
brott. Ett genomförande av rambeslutet i enlighet med det sätt som anvisas
i artikel 2 b skulle såldes kräva att stämpling ska vara kriminaliserat i
fråga om alla de brott som omfattas av definitionen i artikel 1.1.
Prop. 2007/08:144
15
Vilken väg bör väljas?
Ett rambeslut är bindande för medlemsstaterna med avseende på det resultat
som ska uppnås, men överlåter åt medlemsstaterna att bestämma
form och tillvägagångssätt för genomförandet (artikel 34.2 b i fördraget
om Europeiska unionen). Det innebär att staterna inte är bundna av sådant
som rambeslutets terminologi och systematik, om väl det avsedda
resultatet uppnås med en annan terminologi och systematik.
Av det hittills sagda har framgått att Sverige vid genomförande av rambeslutet
– och för det fall tillräcklig kriminalisering inte redan föreligger
– har att välja mellan att antingen straffbelägga alla former av medverkan
samt försök och förberedelse till de brott som rambeslutet får anses omfatta
(artikel 2 a) eller att i samtliga dessa fall straffbelägga stämpling till
brott (artikel 2 b).
Att föreskriva straff för stämpling till brott får normalt anses förutsätta
att också förberedelse straffbeläggs. Några bärande skäl för att det skulle
vara straffbart att avtala om att begå ett brott men straffritt att förbereda
utförandet av brottet torde nämligen inte finnas. Härtill kommer att även
försök till brott bör vara belagt med straff för de brott som kriminaliseras
på förberedelse- och stämplingsstadiet. Ett genomförande av rambeslutet
i enlighet med artikel 2 b får därför anses leda till att inte bara stämpling
utan också försök och förberedelse måste straffbeläggas, i den utsträckning
så inte redan är fallet.
Syftet med att kriminalisera förberedelse och stämpling till brott är givetvis
att de brottsbekämpande myndigheterna på ett tidigt stadium ska
ha möjlighet att ingripa mot viss brottslighet. Av naturliga skäl har denna
möjlighet förbehållits allvarligare brottslighet. I huvudsak är det därför i
fråga om brott av den grova svårhetsgraden som förberedelse- och stämplingsgärningarna
är kriminaliserade.
I svensk rätt är förberedelse till brott kriminaliserat i högre utsträckning
än stämpling till brott. Detta förhållande får genomslag även i fråga
om de gärningar som rambeslutet får anses omfatta. Av dessa brott är de
flesta redan för närvarande straffbelagda på förberedelsestadiet, medan
klart färre av dem är straffbelagda såsom stämpling.

Av det sagda har alltså framgått att ett genomförande av rambeslutet
får anses kräva lagstiftningsåtgärder alldeles oavsett om genomförandet
sker i enlighet med modellen i artikel 2 a eller 2 b. Ett genomförande i
enlighet med den förra artikeln synes dock vara lämpligast, bl.a. av det
skälet att man då undviker den av Sveriges advokatsamfund kritiserade
vägen att behöva kriminalisera någons deltagande i en kriminell organisation
utan att samtidigt uppställa krav på att en konkret straffbar gärning
har begåtts inom ramen för organisationens verksamhet. Vad som sagts
om valet av modell skulle således innebära att straffansvar infördes för
förberedelse till de brott som får anses omfattade av rambeslutet och som
inte redan i dag är straffbelagda på det stadiet. En preliminär bedömning
ger vid handen att en kriminalisering på förberedelsestadiet av bl.a. följande
brott då skulle behöva övervägas: koppleri, grov förskingring,
olovlig befattning med falska pengar (grovt brott), bestickning (grovt
brott), jaktbrott (grovt brott), jakthäleri (grovt brott), brott mot lagen om
brandfarliga och explosiva varor (grovt brott), grovt vapenbrott, olovlig
förflyttning av punktskattepliktiga varor (grovt brott), grovt miljöbrott
och grovt insiderbrott.
Prop. 2007/08:144
16
5.3 Påföljdsfrågor
Regeringens bedömning: Förutsatt att aviserade lagstiftningsåtgärder
vidtas, uppfyller svensk rätt rambeslutets krav i fråga om maximistraff
. Bestämmelserna om beaktande av försvårande och förmildrande
omständigheter fordrar inte några lagändringar.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna instämmer i promemorians
bedömning eller lämnar den utan invändning. Dock ifrågasätter
Rikspolisstyrelsen om svensk rätt står i överensstämmelse med bestämmelsen
om beaktande av förmildrande omständigheter.
Skälen för regeringens bedömning
Vad rambeslutet kräver i fråga om maximistraff
Enligt artikel 3.1 ska varje medlemsstat vidta de åtgärder som krävs för
att se till att brott som avses i artikel 2 a beläggs med ett maximalt fängelsestraff
på minst 2–5 år eller att brott som avses i artikel 2 b beläggs
med samma maximala fängelsestraff som det brott som överenskommelsen
avser eller med ett maximalt fängelsestraff på minst 2−5 år.
Att den fortsatta bedömningen inte har anledning att befatta sig med de
brott som avses i artikel 2 b har framgått av avsnitt 5.2. För svenska förhållanden
gäller följande i fråga om de brott som avses i artikel 2 a.
Enligt 23 kap. 2 § tredje stycket brottsbalken ska straff för förberedelse
bestämmas under den högsta och får sättas under den lägsta gräns som
gäller för fullbordat brott. Högre straff än fängelse i två år får bestämmas
bara om fängelse i åtta år eller däröver kan följa på det fullbordade brottet.
Detta innebär att det enligt svensk rätt lägsta maximistraffet för de
brott som träffas av rambeslutet är fängelse i två år. Vad rambeslutet kräver
i detta hänseende är därmed uppfyllt.
Försvårande omständigheter
Enligt artikel 3.2 ska medlemsstaterna vidta de åtgärder som krävs för att
säkerställa att det faktum att brott som avses i artikel 2 har begåtts inom
ramen för en kriminell organisation får betraktas som en försvårande
omständighet.

Som redan framgått i anslutning till behandlingen av artikel
1 innebär hänvisningen till ”kriminell organisation” att det ska röra
sig om brott som begås av en strukturerad grupp av mer än två personer
som handlar i samförstånd för att begå brott som bestraffas med frihetsberövande
på maximalt minst fyra år eller en strängare sanktion, och att
allt detta sker i syfte att direkt eller indirekt få ekonomiska eller materiella
fördelar.
Prop. 2007/08:144
17
I 29 kap. brottsbalken finns bestämmelser om försvårande omständigheter.
Enligt 2 § 6 ska domstolen vid bedömningen av straffvärdet – och
vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp – beakta om brottet
utgjort led i en brottslig verksamhet som varit särskilt noggrant planlagd
eller bedrivits i stor omfattning och i vilken den tilltalade spelat en
betydande roll. Denna bestämmelse får i huvudsak anses möta de krav
som rambeslutet ställer i fråga om försvårande omständigheter. Något
behov av lagstiftningsåtgärder kan därmed inte förutses i anledning av
artikel 3.2.
Förmildrande omständigheter
Enligt rambeslutets artikel 4 får varje medlemsstat vidta de åtgärder som
är nödvändiga för att de sanktioner som anges i artikel 3 ska kunna lindras,
om gärningsmannen t.ex.
a) avstår från sin brottsliga verksamhet, och
b) förser administrativa eller rättsliga myndigheter med uppgifter som
de inte skulle ha kunnat erhålla på annat sätt och som hjälper dem att
i) förebygga, göra slut på eller mildra effekterna av brottet,
ii) identifiera eller väcka åtal mot de övriga gärningsmännen,
iii) finna bevis,
iv) beröva den kriminella organisationen medel som erhållits på
olaglig väg eller vinning av dess brottsliga verksamhet, eller
v) förhindra att andra brott enligt artikel 2 begås.
Det är att märka att rambeslutets bestämmelse är av fakultativ karaktär.
Brottsbalkens reglering innebär följande i motsvarande hänseende.
I 29 kap. finns bestämmelser om beaktande av förmildrande omständigheter
vid påföljdsval och straffmätning. Enligt 5 § första stycket 2 och
3 ska rätten vid straffmätningen utöver brottets straffvärde i skälig omfattning
beakta om den tilltalade efter förmåga sökt förebygga eller avhjälpa
eller begränsa skadliga verkningar av brottet eller om den tilltalade frivilligt
angett sig. Till detta kommer att 5 § första stycket 8 ger rätten en
möjlighet att utöver brottets straffvärde i skälig omfattning beakta också
om någon annan omständighet föreligger som påkallar att den tilltalade
får ett lägre straff än brottets straffvärde motiverar. Om särskilda skäl påkallar
det, får det därvid dömas till lindrigare straff än vad som är föreskrivet
för brottet. Om det med hänsyn till någon omständighet i 29 kap.

5 § brottsbalken skulle vara uppenbart oskäligt att döma till påföljd, ska
rätten meddela påföljdseftergift (29 kap. 6 § brottsbalken).
Regeringen har i huvudsak ingen annan uppfattning än Rikspolisstyrelsen
i frågan om svensk rätt står i överensstämmelse med rambeslutets bestämmelse
om beaktande av förmildrande omständigheter. Det kan alltså
ifrågasättas om så fullt ut är fallet. Emellertid är rambeslutets bestämmelse
inte av obligatorisk karaktär och för regeringen framstår det inte som
påkallat att införa en på det sättet utformad rätt till strafflindring. Någon
lagstiftningsåtgärd är således inte nödvändig i anledning av artikel 4.
5.4 Ansvar och sanktioner för juridiska personer
Regeringens bedömning: Rambeslutets krav i fråga om ansvar och
sanktioner för juridiska personer uppfylls av svensk rätt. Några lagändringar
är därför inte behövliga.
Prop. 2007/08:144
18
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna instämmer i promemorians
bedömning eller lämnar den utan invändning. Juridiska fakultetsstyrelsen
vid Lunds universitet finner emellertid frågan besvärlig och
ifrågasätter om bestämmelsen står i överensstämmelse med svensk rätt.
Skälen för regeringens bedömning: I artiklarna 5 och 6 ges bestämmelser
om ansvar och sanktioner för juridiska personer.
Med juridisk person avses enligt artikel 5.4 en enhet som har sådan ställning
enligt tillämplig lagstiftning, med undantag av stater eller offentliga
organ när de utövar sina befogenheter i egenskap av statsmakter eller internationella
offentliga organisationer. Denna definition förekommer i
flera antagna rambeslut, t.ex. rambeslutet om bekämpning av bedrägeri
och förfalskning som rör andra betalningsmedel än kontanter (EGT L
149, 2.6.2001, s. 1), och får således anses vedertagen.
Enligt rambeslutets artikel 5.1 ankommer det på medlemsstaterna att se
till att en juridisk person kan hållas ansvarig för de brott som avses i artikel
2 och som begås till förmån för den juridiska personen av någon som
agerar antingen enskilt eller som en del av den juridiska personens organisation
och som har en på visst sätt ledande ställning inom organisationen
. Av artikel 5.2 följer att medlemsstaterna ska säkerställa att en juridisk
person kan hållas ansvarig också när det är brister i en ledande befattningshavares
övervakning eller kontroll som har gjort det möjligt för
en person som är underställd den juridiska personen att till förmån för
denna begå ett sådant brott som avses i artikel 2. Enligt artiklarna 6.1 och
6.2 ska en juridisk person som hållits ansvarig i enlighet med artiklarna
5.1 eller 5.2 kunna bli föremål för effektiva, proportionella och avskräckande
sanktioner. I fråga om en juridisk person som hållits ansvarig i enlighet
med artikel 5.1 – men inte för den som ansetts ansvarig enligt artikel
5.2 – klargörs att sådana sanktioner kan innefatta bötesstraff eller administrativa
avgifter och eventuellt andra sanktioner, som t.ex. bortfall av
offentligt stöd, näringsförbud eller tvångslikvidation. Någon skyldighet
att införa ett renodlat straffrättsligt ansvar för juridiska personer följer
alltså inte av rambeslutet.
För ett brott som har begåtts i utövningen av näringsverksamhet kan en
näringsidkare åläggas företagsbot. Bestämmelser härom finns i 36 kap.
7–10 §§ brottsbalken.

Företagsbot kan åläggas om det för brottet är föreskrivet
strängare straff än penningböter och näringsidkaren inte har gjort
vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten, eller om
brottet har begåtts av en person i ledande ställning grundad på befogenhet
att företräda näringsidkaren eller att fatta beslut på näringsidkarens
vägnar eller en person som annars haft ett särskilt ansvar för tillsyn eller
kontroll i verksamheten. Av bestämmelserna framgår också hur företagsbotens
storlek ska bestämmas och vilka möjligheter till jämkning som
finns. Företagsbot kan åläggas i anledning av alla brott som begås i när
ingsverksamhet, oavsett om gärningen utgör ett brott enligt brottsbalken
eller inom specialstraffrätten. Den ska fastställas till lägst 5 000 kronor
och högst tio miljoner kronor.
Prop. 2007/08:144
19
Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet ifrågasätter om reglerna
om företagsbot uppfyller vad rambeslutet kräver. Regeringen gör
för sin del följande överväganden.
Rambeslutets bestämmelser om ansvar och sanktioner för juridiska
personer utgör standardbestämmelser och återkommer i flera andra rambeslut
på området för samarbete i rättsliga och inrikes frågor. Så finns det
t.ex. liknande bestämmelser i bl.a. rambeslutet om förstärkning av skyddet
mot förfalskning i samband med införandet av euron (2000/383/RIF).
Både vid sitt beslut att godkänna ett utkast till detta rambeslut och vid sin
behandling av de lagförslag som regeringen därefter lade fram för att
genomföra det antagna rambeslutet ställde sig riksdagen bakom regeringens
bedömning att brottsbalkens regler om företagsbot fick anses motsvara
de krav som i detta hänseende framgick av rambeslutet (se prop.
1999/2000:85, bet. 1999/2000:JuU20, rskr. 1999/2000:217 respektive
prop. 2000/01:40, bet. 2000/01:JuU9, rskr. 2000/01:138). Härtill kommer
att kommissionen i en rapport över medlemsstaternas genomförande av
rambeslutet [KOM (2001) 771 slutlig] ansett att Sverige var en av de
medlemsstater som kunde uppvisa en reglering som gjorde det möjligt att
ställa juridiska personer till rättsligt ansvar för brott som omfattades av
rambeslutet. Även i fråga om flera andra rambeslut har därefter gjorts bedömningen
att brottsbalkens regler om företagsbot motsvarar de krav
som ställs såvitt gäller ansvar och sanktioner för juridiska personer.
Det som nu sagts leder regeringen till slutsatsen att reglerna om företagsbot
får anses uppfylla de krav som rambeslutet ställer i fråga om ansvar
och sanktioner för juridiska personer. Inte heller förevarande rambeslut
ställer således krav på införande av ett renodlat straffrättsligt ansvar
för juridiska personer.
5.5 Domstols behörighet, m.m.
Regeringens bedömning: Vad rambeslutet kräver i fråga om domsrätt
motsvaras i allt väsentligt av svenska bestämmelser på området och
fordrar därför inte några lagändringar. I ett hänseende – att en medlemsstat
ska kunna utöva domsrätt när ett brott har begåtts till förmån
för en juridisk person som är etablerad på den statens territorium – kan
det i anslutning till rambeslutets genomförande bli aktuellt för Sverige
att utnyttja en undantagsbestämmelse som medger att sådan behörighet
inte behöver utövas.
Rambeslutets regler om samordning av åtal är inte av sådan karaktär
att de kräver några lagstiftningsåtgärder.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna instämmer i promemorians bedömning eller lämnar
den utan invändning.
Skälen för regeringens bedömning: I rambeslutets artikel 7 finns bestämmelser
som anger i vilken utsträckning medlemsstaternas domstolar
ska vara behöriga att döma över sådana brott som omfattas av rambeslutet.
Vad som regleras är alltså staternas domsrätt. Enligt artikel 7.1 första
stycket a ska en medlemsstat kunna utöva domsrätt i fråga om sådana
brott som helt eller delvis har begåtts på medlemsstatens territorium,
oavsett var den kriminella organisationen är baserad eller varifrån den
utövar sin brottsliga verksamhet. Av artikel 7.1 första stycket b följer
vidare att domsrätt för medlemsstatens domstolar ska föreligga om brottet
har begåtts av en person som är medborgare i staten. Slutligen följer
av artikel 7.1 första stycket c att domsrätt ska kunna utövas också i det
fallet att brottet har begåtts till förmån för en juridisk person som är etablerad
på den medlemsstatens territorium.
Ett viktigt förbehåll framgår dock av artikel 7.1 andra stycket. Enligt
den bestämmelsen får en medlemsstat i fråga om brott som begåtts utanför
dess territorium besluta att inte alls eller endast i särskilda fall eller
under särskilda omständigheter tillämpa de behörighetsregler som anges i
artikel 7.1 första stycket b och c.
Svenska regler om domstols behörighet i brottmål finns i 2 kap. brottsbalken.
Reglerna om domsrätt är vidsträckta, vilket innebär att det generellt
sett finns goda möjligheter för svenska myndigheter att ingripa även
mot brott som har begåtts utomlands. Utöver brott som anses ha begåtts i
Sverige (1 §) omfattar den svenska domsrätten brott som svenska medborgare
och utlänningar med hemvist i Sverige har begått utomlands (2 §
första stycket 1). Vidare är svensk domstol som regel alltid behörig att
döma över ett brott som begåtts utomlands av en utlänning, om den misstänkte
gärningsmannen befinner sig på svenskt territorium och fängelse i
mer än sex månader kan följa på brottet (2 § första stycket 3). I de sistnämnda
fallen uppställs dock normalt krav på dubbel straffbarhet.
Det anförda visar att svenska domstolar har behörighet att döma över
brott i de fall som avses i artikel 7.1 första stycket a och b. Däremot saknas
svensk motsvarighet till bestämmelsen i artikel 7.1 första stycket c,
enligt vilken domsrätt ska föreligga om gärningen begåtts till förmån för
en juridisk person som är etablerad inom medlemsstatens territorium. Det
torde därför finnas anledning för Sverige att utnyttja den undantagsmöjlighet
som följer av artikel 7.1 andra stycket. Detta skulle innebära att regeringen
underrättade rådets generalsekretariat och kommissionen om att
behörighetsregeln i artikel 7.1 första stycket c inte kommer att tillämpas
om brottet har begåtts utanför Sverige.

I artikel 7.2 regleras det fallet att flera medlemsstater har behörighet att
döma över samma brott. Bestämmelsen innebär att staterna ska samarbeta
för att avgöra behörighetsfrågan och att de i det syftet kan anlita de organ
eller mekanismer som har inrättats inom Europeiska unionen. Vid
frågans avgörande ska särskild hänsyn tas till att den medlemsstat i vilken
åtal väcks ska vara den stat på vars territorium brottet begåtts, i vilken
gärningsmannen är medborgare eller bosatt, från vilken brottsoffren
härstammar eller inom vars territorium den misstänkte påträffades.
Av bestämmelsen följer inte annat än att medlemsstaterna ska samarbeta
i behörighetsfrågan och därvid ta vissa hänsyn, som inte rangordnas
och inte heller kan anses vara uttömmande angivna. Sådant samråd förekommer
redan i dag och sker då formlöst. Någon särskild reglering för
detta ändamål fordras inte.
Prop. 2007/08:144
20

För det fall att en medlemsstat tillämpar en ordning som innebär att
den ännu inte utlämnar eller överlämnar sina egna medborgare, ska den
enligt artikel 7.3 i stället ”vidta de åtgärder som krävs för att fastställa sin
jurisdiktion över och för att i tillämpliga fall väcka åtal för det brott som
avses i artikel 2, då detta har begåtts av en av statens medborgare utanför
dess territorium”. Vad som föreskrivs är därmed att medlemsstaten i sådana
fall ska hänskjuta saken till sina behöriga myndigheter för lagföring.
Frågan är nu i vilken utsträckning bestämmelsen blir att tillämpa på
svenska förhållanden.
Enligt lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk
arresteringsorder (arresteringsorderlagen) får överlämnande inte vägras
bara på den grunden att den som eftersöks för lagföring är medborgare
i den anmodade staten. Lagen utgör det svenska genomförandet av ett
rambeslut och tillämpas i förhållande till Europeiska unionens medlemsstater
i stället för tidigare utlämningsförfaranden, låt vara att det i undantagsfall
förekommit att bestämmelser i lagen (1957:668) om utlämning för
brott (utlämningslagen) även efter arresteringsorderlagens ikraftträdande
behövt tillämpas gentemot en annan medlemsstat. I förhållande till medlemsstaterna
Danmark och Finland tillämpas i vissa fall lagen (1959:254)
om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge (nordiska
utlämningslagen).
Enligt de båda utlämningslagarna får svenska medborgare i vissa fall
inte utlämnas till andra medlemsstater i Europeiska unionen. För det fall
utlämning skulle vägras med hänvisning till någon av dessa lagar, får rambeslutets
reglering således anses innebära att det ankommer på Sverige
att i stället hänskjuta saken till egna myndigheter för – i förekommande
fall – lagföring. Någon lagstiftningsåtgärd fordras inte i anledning härav.
Av artikel 7.4 följer inte annat än att rambeslutets behörighetsbestämmelse
inte utesluter att den straffrättsliga behörighet som fastställts enligt
nationell lag får tillämpas.
Vad som nu anförts visar alltså sammantaget att svensk rätt motsvarar
de krav som rambeslutets artikel 7 ställer på medlemsstaterna.
Prop. 2007/08:144
21
5.6 Angivelse ska inte krävas
Regeringens bedömning: Rambeslutets bestämmelse om att utredning
av eller åtal för de brott som omfattas av rambeslutet inte ska
förutsätta angivelse står i överensstämmelse med svensk rätt.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har inte någon invändning.
Skälen för regeringens bedömning:

I rambeslutets artikel 8 anges att
medlemsstaterna ska se till att utredning av eller åtal för de brott som
omfattas av rambeslutet inte är beroende av brottsoffers anmälan eller anklagelse,
i vart fall om handlingarna har utförts på medlemsstatens territorium.
Av artikeln följer således att något krav på målsägandens angivelse
av brottet som huvudregel inte ska få ställas.
För svenska förhållanden gäller att det handlande som träffas av rambeslutet
i de flesta fall redan för närvarande utgör brott som hör under
allmänt åtal och inte i något fall kräver angivelse av målsäganden. Som
framgått av avsnitt 5.2 är det emellertid regeringens bedömning att viss
ytterligare kriminalisering fordras på förberedelsestadiet. Förutsatt att en
sådan kriminalisering kommer till stånd, kommer allt handlande som enligt
rambeslutet ska utgöra brott att för svenskt vidkommande höra under
allmänt åtal utan villkor om målsägandeangivelse.
Mot denna bakgrund fordras inte några lagstiftningsåtgärder i anledning
av artikel 8.
Prop. 2007/08:144
22
6 Antagande av rambeslutet
Regeringens förslag: Riksdagen godkänner det inom Europeiska unionen
upprättade utkastet till rambeslut om kampen mot organiserad
brottslighet.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser utom Sveriges advokatsamfund
tillstyrker promemorians förslag. Som grund för sitt avstyrkande
anför samfundet bl.a. att det är anmärkningsvärt att promemorian inte lämnar
konkreta förslag eller ens klart ger besked om vilka lagstiftningsåtgärder
som måste vidtas i anledning av ett antagande av rambeslutet. Inte
heller ger promemorian tillräckligt underlag för en bedömning av rambeslutets
överensstämmelse med de EG-rättsliga subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.
Vidare är det en enligt samfundet mycket olycklig
konsekvens av nykriminaliseringen att utrymmet för användande av hemlig
teleavlyssning och hemlig teleövervakning därigenom vidgas.
Skälen för regeringens förslag
Rambeslutet står i överensstämmelse med subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna
och motsvarar ett angeläget behov
Principerna om subsidiaritet och proportionalitet är centrala för allt beslutsfattande
inom Europeiska unionen. Subsidiaritetsprincipen innebär
att unionen ska vidta åtgärder endast för det fall att målen med den planerade
åtgärden inte i tillräcklig grad kan uppnås av medlemsstaterna, och
därför bättre kan uppnås på unionsnivå. Principen läggs fast i artikel 5 i
EG-fördraget, vartill artikel 2 i EU-fördraget hänvisar. Av samma artikel
framgår proportionalitetsprincipen, som innebär att gemenskapen inte har
att vidta någon åtgärd som går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå
målen i fördraget.
Uppgiften att bekämpa organiserad brottslighet ankommer i första hand
på var och en av Europeiska unionens medlemsstater. Sådan brottslighet
är emellertid ofta gränsöverskridande och berör flera medlemsstater samtidigt.
Som framgått av avsnitt 3.2 gäller även för svenska förhållanden
att en viss del av den här förekommande organiserade brottsligheten utgörs
av gärningar som är ett utflöde av att utländska kriminella organisa

tioner använder Sverige som marknadsplats eller transitland i olika avseenden.
För regeringen står det därför klart att ett väl fungerande samarbete
mellan medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter är en viktig
förutsättning för ett effektivt ingripande mot organiserad brottslighet. Rambeslutet
kan förväntas underlätta de brottsbekämpande myndigheternas
samarbete vid utredning och beivrande av sådana brott som begås i organiserade
former. Därigenom möjliggörs också en samlad insats på unionsnivå
i kampen mot organiserad brottslighet.
Prop. 2007/08:144
23
Mot bakgrund av det sagda är det tydligt att rambeslutet står i överensstämmelse
med såväl subsidiaritets- som proportionalitetsprincipen.
Som framgått av avsnitt 5.2 innehåller rambeslutet bestämmelser som
vid ett framtida genomförande får anses föranleda lagändringar. Det har
också framgått att ändringarna bör innebära att vissa brott som för närvarande
inte är kriminaliserade på förberedelsestadiet blir föremål för sådan
kriminalisering. I detta ligger alltså en viss nykriminalisering.
Syftet med att kriminalisera förberedelse till brott är självfallet att de
brottsbekämpande myndigheterna på ett tidigt stadium ska ha möjlighet
att ingripa mot viss brottslighet. Av naturliga skäl har denna möjlighet
förbehållits allvarligare brottslighet. Emellertid är det inte en gång för
alla avgjort hur denna avgränsning bör göras. Tvärtom måste det finnas
beredskap till omprövning. Så får det – mot bakgrund av brottslighetens
utveckling och inte minst den ökade förekomsten av organiserad och
även gränsöverskridande kriminalitet – numera anses finnas ett större behov
än tidigare av att kunna gripa in mot brottslighet på planeringsstadiet.
Till detta ska läggas att de brottsbekämpande myndigheternas förbättrade
möjligheter att avslöja och utreda brott leder till att gärningar på
planeringsstadiet i dag kan upptäckas i större utsträckning än vad som
varit fallet tidigare. Härtill kommer att det handlande som träffas av rambeslutet
och som för närvarande inte kan bestraffas som förberedelse till
brott är av allvarlig och straffvärd beskaffenhet, eftersom rambeslutet avser
brottslig verksamhet som bedrivs för att ge ekonomiska eller materiella
fördelar och som syftar till att begå brott för vilka det är föreskrivet
fyra års fängelse eller mer och som därutöver normalt bedrivs i organiserad
form. Särskilt med hänsyn till det senare kan regeringen inte dela den
farhåga som Sveriges advokatsamfund ger uttryck för när det gäller den
tvångsmedelsanvändning som formellt möjliggörs genom nykriminaliseringen
.
Sammantaget är det regeringens mening att det behov av nykriminalisering
som följer av ett antagande av rambeslutet får anses förenligt med
behov som finns även i Sverige. Emellertid förutsätter den närmare utformningen
av detta utvidgade straffansvar noggranna rättsliga överväganden.

Som redan framgått bör ett sådant underlag inte avvaktas innan
frågan om godkännande av rambeslutet föreläggs riksdagen.
Särskilt om godkännandefrågan
Som framgått av avsnitt 5.2 har ett rambeslut som uttryckligt syfte att
medlemsstaternas respektive regleringar på ett visst område ska tillnärmas
varandra. För det ändamålet ska rambeslutet vara bindande för medlemsstaterna
så snart det antagits av ministerrådet.
Om en för Sverige bindande internationell överenskommelse förutsätter
att lag ändras eller upphävs eller att ny lag stiftas eller om överenskommelsen
i övrigt gäller ett ämne i vilket riksdagen ska besluta, krävs
enligt 10 kap. 2 § första stycket regeringsformen att riksdagen godkänner
överenskommelsen innan den får ingås av regeringen. Enligt fjärde
stycket i samma paragraf kan riksdagen godkänna en sådan bindande
överenskommelse som ingås inom ramen för samarbetet i Europeiska
unionen, även om överenskommelsen inte föreligger i slutligt skick. Det
är alltså den senare situationen som nu föreligger.
Prop. 2007/08:144
24
Ett antagande av ett rambeslut föregås av en politisk överenskommelse
i rådet, av innebörd att enighet uppnås om ett utkast till rambeslut. En sådan
politisk överenskommelse markerar att förhandlingarna i stort är avslutade
och utgör ett tydligt uttryck för rådets vilja i avvaktan på dels
nödvändig förankring i de nationella parlamenten, dels redaktionell och
språklig granskning av den överenskomna texten.
På förslag av regeringen har riksdagen vid ett flertal tillfällen godkänt
utkast till rambeslut. De aktuella propositionerna har då innehållit en analys
av det lagstiftningsbehov som bedöms följa av ett framtida genomförande
av rambeslutet och dessutom redovisat den förväntade huvudsakliga
inriktningen av sådana lagändringar. Efter antagandet har regeringen
sedan återkommit till riksdagen med förslag till lagändringar. Skälet till
det beskrivna förfaringssättet har i samtliga fall varit att regeringen inte
velat fördröja rambeslutets antagande. I anslutning till behandlingen av
propositionerna har riksdagen också regelmässigt uttalat att ett sådant avvaktande
med lagstiftningsåtgärder inte bör ske annat än när det är påkallat
av de tidsramar som gäller för EU:s antagande av rambeslutet (se t.ex.
bet. 1999/2000:JuU20 s. 6).
Även i fråga om förevarande rambeslut bör det vara en viktig utgångspunkt
att verka för ett snabbt antagande av instrumentet. Så föreligger det
sedan en tid tillbaka en politisk överenskommelse i rådet. Någon längre
tidsutdräkt med antagandet framstår inte heller som acceptabel med beaktande
av det också för Sverige betydelsefulla bidrag som rambeslutet
kan förväntas lämna i kampen mot gränsöverskridande organiserad brottslighet.
Att låta frågan om godkännande anstå till dess förslag till lagändringar
tagits fram skulle vidare kunna innebära att beslutet inte kan antas
innan Europeiska unionens nya reformfördrag, Lissabonfördraget, träder
i kraft, vilket fördrag kommer att innebära nya villkor för beslutsfattandet
på det aktuella samarbetsområdet. Av detta skäl är det angeläget att färdigförhandlade
utkast till rambeslut kan antas enligt nu gällande beslutsförfarande.
7 Ekonomiska konsekvenser
Regeringens bedömning:

Ett framtida genomförande av rambeslutet
leder inte till annat än begränsade kostnadsökningar för rättsväsendets
myndigheter eller för andra myndigheter.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har inte någon invändning. Prop. 2007/08:144
25
Skälen för regeringens bedömning: Ett genomförande av det blivande
rambeslutet om kampen mot organiserad brottslighet bedöms föranleda
viss nykriminalisering på så sätt att straffansvar införs för förberedelse
till vissa brott som får anses omfattade av rambeslutet och som inte redan
i dag är straffbelagda på det stadiet. Enligt den bedömning som kan göras
för närvarande leder inte detta till annat än begränsade kostnadsökningar
för det allmänna. Dessa ska finansieras inom befintliga anslagsramar.
Prop. 2007/08:144
Bilaga 1
26
Utkast till rambeslut om kampen mot organiserad
brottslighet
RÅDETS RAMBESLUT 2006/…/RIF
av den …
om kampen mot organiserad brottslighet
EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA RAMBESLUT
med beaktande av fördraget om Europeiska unionen, särskilt artikel 29
samt artiklarna 31.1 e och 34.2 b,
med beaktande av kommissionens förslag,
med beaktande av Europarlamentets yttrandePF
1
F, P och
av följande skäl:
(1) Syftet med Haagprogrammet är att förbättra unionens och medlemsstaternas
gemensamma kapacitet att bland annat bekämpa gränsöverskridande
organiserad brottslighet. Detta mål ska uppnås framförallt genom
tillnärmning av lagstiftningen. Farorna med, och mångfaldigandet av, de
kriminella organisationerna kräver att det ges ett verkningsfullt svar på
medborgarnas förväntningar och medlemsstaternas egna krav genom närmare
samarbete mellan Europeiska unionens medlemsstater. I punkt 14 i
slutsatserna från Europeiska rådets möte i Bryssel den 4–5 november
2004 påpekas i detta sammanhang att Europas medborgare förväntar sig
att Europeiska unionen, samtidigt som den säkerställer respekten för de
grundläggande fri- och rättigheterna, på ett effektivare sätt gemensamt tar
itu med gränsöverskridande problem som organiserad brottslighet.
(2) I sitt meddelande av den 29 mars 2004 om vissa åtgärder som bör
vidtas för att bekämpa terrorism och annan grov brottslighet ansåg kommissionen
att lagstiftningen mot organiserad brottslighet inom EU måste
skärpas och uppgav att den kommer att utarbeta ett rambeslut, som ska
ersätta gemensam åtgärd 1998/733/RIF av den 21 december 1998 om att
göra deltagande i en kriminell organisation i Europeiska unionens medlemsstater
till ett brottPF
2
F. P
(3) I punkt 3.3.2 i Haagprogrammet anges att tillnärmningen av materiell
straffrätt syftar till att underlätta ömsesidigt erkännande av domar och
rättsliga avgöranden samt polissamarbete och rättsligt samarbete i brottmål
och berör delar av särskilt grov brottslighet med gränsöverskridande
dimensioner samt att förtur bör ges åt brottsområden som särskilt nämns i
fördragen. Definitionen av brott som rör deltagande i en kriminell organisation
bör därför tillnärmas i alla medlemsstaterna. Detta rambeslut bör
TP
1
PT Yttrandet avgivet efter icke-obligatoriskt samråd (ännu ej offentliggjort i EUT).
TP
2
PT EGT L 351, 29.12.1998, s. 1.

Prop. 2007/08:144
Bilaga 1
27
därför omfatta brott som normalt begås inom ramen för en kriminell
organisation. I rambeslutet bör dessutom föreskrivas att sanktioner som
motsvarar dessa brotts svårhetsgrad utdöms för fysiska och juridiska personer
som begått eller är ansvariga för sådana brott.
(4) Förpliktelserna enligt artikel 2a bör inte påverka medlemsstaternas
frihet att definiera andra grupper av personer som kriminella organisationer
, t.ex. grupper vars syfte inte är ekonomisk eller annan materiell
vinning.
(5) Förpliktelserna enligt artikel 2a bör inte påverka medlemsstaternas
frihet att tolka termen brottslig verksamhet som att den innebär utförande
av faktiska handlingar.
(6) Europeiska unionen bör bygga vidare på det viktiga arbete som har
gjorts av internationella organisationer, särskilt FN:s konvention mot
gränsöverskridande organiserad brottslighet (Palermokonventionen), som
ingicks på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets beslut
2004/579/EGPF
3
F. P
(7) Eftersom målen för detta rambeslut inte i tillräcklig utsträckning kan
uppnås av medlemsstaterna och de därför på grund av åtgärdens omfattning
och verkningar bättre kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta
åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om
upprättande av Europeiska gemenskapen med tillämpning av artikel 2
andra stycket i fördraget om Europeiska Unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen
i samma artikel går detta rambeslut inte utöver
vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.
(8) Detta rambeslut respekterar de grundläggande rättigheter och principer
som erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande
rättigheterna, särskilt artiklarna 6 och 49. Inget i detta rambeslut är avsett
att reducera eller begränsa nationella regler avseende grundläggande
rättigheter eller friheter, såsom korrekt rättsförfarande, strejkrätt, mötesfrihet,
föreningsfrihet, tryckfrihet eller yttrandefrihet, inbegripet envars
rätt att tillsammans med andra bilda och ansluta sig till fackföreningar för
att försvara sina intressen samt den närliggande rätten att demonstrera.
(9) Gemensam åtgärd 1998/733/RIF bör därför upphöra att gälla.
TP
3
PT EUT L 261, 6.8.2004, s. 69.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE. Prop. 2007/08:144
Bilaga 1
28
TArtikel 1
Definitioner
I detta rambeslut avses med
1. kriminell organisation: en strukturerad sammanslutning, som har inrättats
under en tid, av mer än två personer som handlar i samförstånd för
att begå brott som bestraffas med frihetsberövande eller en frihetsberövande
säkerhetsåtgärd på maximalt minst fyra år eller en strängare sanktion,
för att direkt eller indirekt erhålla ekonomiska eller materiella fördelar.
2. strukturerad sammanslutning: en sammanslutning som inte tillkommit
slumpartat i det omedelbara syftet att begå ett brott eller som inte nödvändigtvis
har formellt fastställda roller för medlemmarna, kontinuitet i
sammansättningen eller en utarbetad struktur.
Artikel 2
Brott som rör deltagande i en kriminell organisation
Varje medlemsstat ska vidta nödvändiga åtgärder för att se till att den ena
eller båda av följande typer av beteende som rör en kriminell organisation
betraktas som brottsliga gärningar.
a) Beteendet hos en person, som med avsikt och med kunskap om antingen
den kriminella organisationens syfte och allmänna verksamhet
eller organisationens avsikt att begå brotten i fråga, aktivt deltar i organisationens
brottsliga verksamhet, vari inbegrips tillhandahållande av information
eller materiellt stöd, rekrytering av nya medlemmar och alla former
av finansiering av verksamheten, med vetskap om att deltagandet
kommer att bidra till genomförandet av organisationens brottsliga verksamhet.
b) Det beteende hos en person som utgörs av en överenskommelse med
en eller flera personer om en verksamhet, som om den genomförs innebär
att brott som avses i artikel 1 begås, även om personen i fråga inte deltar
i det egentliga genomförandet av verksamheten.
Artikel 3
Sanktioner
1. Varje medlemsstat ska vidta de åtgärder som krävs för att se till att
a) det brott som avses i artikel 2 a beläggs med ett maximalt fängelsestraff
på minst 2−5 år eller

b) att det brott som avses i artikel 2 b beläggs med samma maximala
fängelsestraff som det brott som överenskommelsen avser eller med ett
maximalt fängelsestraff på minst 2−5 år.
Prop. 2007/08:144
Bilaga 1
29
2. Varje medlemsstat ska vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa
att det faktum att brotten som avses i artikel 2, vilka fastställs av denna
medlemsstat, har begåtts inom ramen för en kriminell organisation får
betraktas som en försvårande omständighet.
Artikel 4
Särskilda omständigheter
Varje medlemsstat får vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att
de sanktioner som avses i artikel 3 kan lindras, eller att gärningsmannen
får undantas från sanktioner, om denne till exempel
a) avstår från sin brottsliga verksamhet, och
b) förser administrativa eller rättsliga myndigheter med sådana uppgifter
som de inte skulle ha kunnat erhålla på annat sätt och som hjälper dem
att
i) förebygga, göra slut på eller mildra effekterna av brottet,
ii) identifiera eller väcka åtal mot de övriga gärningsmännen,
iii) finna bevis,
iv) beröva den kriminella organisationen medel som erhållits på olaglig
väg eller vinning av dess brottsliga verksamhet, eller
v) förhindra att andra brott enligt artikel 2 begås.
Artikel 5
Juridiska personers ansvar
1. Varje medlemsstat ska vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa
att juridiska personer kan hållas ansvariga för något av de brott som avses
i artikel 2 och begås till deras förmån av någon person som agerar antingen
enskilt eller som en del av den juridiska personens organisation,
och som har en ledande ställning inom den juridiska personen, grundad
på något av följande:
a) Befogenhet att företräda den juridiska personen.
b) Befogenhet att fatta beslut på den juridiska personens vägnar.

c) Befogenhet att utöva kontroll inom den juridiska personen. Prop. 2007/08:144
Bilaga 1
30
2. Medlemsstaterna ska även vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa
att en juridisk person kan hållas ansvarig när brister i den övervakning
eller kontroll som ska utföras av en person som avses i punkt 1 har
gjort det möjligt för en person som är underställd den juridiska personen
att till förmån för denna begå något av de brott som avses i artikel 2.
3. Den juridiska personens ansvar enligt punkterna 1 och 2 ska inte påverka
straffrättsliga förfaranden mot de fysiska personer som är gärningsmän
eller medhjälpare till något av de brott som avses i artikel 2.
4. I detta rambeslut avses med juridisk person varje enhet som har ställningen
som juridisk person enligt tillämplig lagstiftning, med undantag
av stater eller offentliga organ vid utövandet av de befogenheter som de
har i egenskap av statsmakter samt internationella offentliga organisationer.
Artikel 6
Sanktioner för juridiska personer
1. Varje medlemsstat ska vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa
att en juridisk person som hållits ansvarig i enlighet med artikel 5.1 kan
bli föremål för effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner,
vilka ska innefatta bötesstraff eller administrativa avgifter och eventuellt
andra sanktioner, såsom till exempel
a) fråntagande av rätt till offentliga förmåner eller stöd,
b) tillfälligt eller permanent näringsförbud,
c) rättslig övervakning,
d) rättsligt beslut om avveckling av verksamheten, eller
e) tillfällig eller permanent stängning av inrättningar som har utnyttjats
för att begå brottet.
2. Varje medlemsstat ska vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa
att en juridisk person som hållits ansvarig i enlighet med artikel 5.2 kan
bli föremål för effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner
eller åtgärder.

Prop. 2007/08:144
Bilaga 1
31
Artikel 7
Behörighet och samordning av åtal
1. Varje medlemsstat ska se till att dess behörighet omfattar åtminstone
sådana fall där de brott som avses i artikel 2 har begåtts
a) helt eller delvis inom dess territorium, oavsett var den kriminella organisationen
är baserad eller varifrån den utövar sin brottsliga verksamhet,
b) av en av dess medborgare, eller
c) till förmån för en juridisk person som är etablerad på den medlemsstatens
territorium.
TEn medlemsstat får, om de brott som avses i artikel 2 begås utanförT dess
territorium, besluta att inte, eller endast i särskilda fall eller under särskilda
omständigheter, tillämpa de behörighetsregler som avses i leden b
och c.
2. När ett brott som avses i artikel 2 omfattas av fler än en medlemsstats
behörighet och vilken som helst av dessa stater har faktisk möjlighet att
åtala på grundval av samma omständigheter, ska de berörda medlemsstaterna
samarbeta för att besluta vilken av dem som ska åtala gärningsmännen
, i syfte att om möjligt centralisera förfarandena till en enda
medlemsstat. I detta syfte får medlemsstater anlita Eurojust eller alla
andra organ eller mekanismer som inrättats i Europeiska unionen för att
underlätta samarbetet mellan de rättsliga myndigheterna och samordningen
av deras verksamhet. Särskild hänsyn ska tas till att den åtalande
medlemsstaten ska vara den medlemsstat
a) inom vars territorium brottet begåtts,
b) i vilken gärningsmannen är medborgare eller bosatt,
c) som offren härstammar från,
d) inom vars territorium brottslingen påträffades.
3. En medlemsstat som i enlighet med sin lagstiftning ännu inte utlämnar
eller överlämnar sina egna medborgare ska vidta de åtgärder som krävs
för att fastställa sin jT urisdiktion över, och för att i tillämpliga TfallT väcka
åtal för,T det brott som avses i artikel 2, då detta har begåtts av en av statens
medborgare utanför dess territorium.
4. Genom denna artikel utesluts inte utövande av den straffrättsliga behörighet
som fastställts enligt nationell lag i en medlemsstat.

Prop. 2007/08:144
Bilaga 1
32
Artikel 8
Avsaknad av krav på ett brottsoffers anmälan eller anklagelse
Medlemsstaterna ska se till att utredning av eller åtal för de brott som
avses i artikel 2 inte är avhängigt av ett brottsoffers anmälan eller anklagelse,
i varje fall när det gäller handlingar som har utförts på medlemsstatens
territorium.
Artikel 9
Upphävande av befintliga bestämmelser
Gemensam åtgärd 98/733/RIF ska upphöra att gälla.
Hänvisningar till deltagande i en kriminell organisation enligt vad som
avses i gemensam åtgärd 98/733/RIF i de åtgärder som har antagits i enlighet
med avdelning VI i fördraget om Europeiska unionen och fördraget
om upprättandet av Europeiska gemenskapen ska anses
som hänvisningar till deltagande i en kriminell organisation enligt detta
rambeslut.
Artikel 10
Genomförande och rapporter
1. Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som krävs för att följa bestämmelserna
i detta rambeslut före den ....TPF
*
FPT
2. Medlemsstaterna ska till rådets generalsekretariat och kommissionen
före den ...* överlämna texten till de bestämmelser genom vilka skyldigheterna
enligt detta rambeslut införlivas med deras nationella lagstiftning.
På grundval av en rapport som utarbetats med hjälp av denna information
och en skriftlig rapport från kommissionen ska rådet före
den ...TPF
**
FPT bedöma i vilken utsträckning medlemsstaterna har följt bestämmelserna
i detta rambeslut.
Artikel 11
Territoriellt tillämpningsområde
Detta rambeslut ska tillämpas på Gibraltar.
TP
*
PT EUT: 18 månader efter dagen för offentliggörande.
TP
**
PT EUT: Fyra år efter dagen för offentliggörande.
Prop. 2007/08:144
Bilaga 1
33
Artikel 12
Ikraftträdande
Detta rambeslut träder i kraft samma dag som det offentliggörs i Europeiska
unionens officiella tidning.
Utfärdat i Bryssel den
På rådets vägnar
Ordförande
_______________

Prop. 2007/08:144
Bilaga 2
34
Utkast till uttalanden av rådet respektive kommissionen
i anslutning till rambeslutets antagande
Uttalande av rådet
”Rådet förklarar att när ett lämpligt kommande rättsligt instrument om
behörighetskonflikter träder i kraft kommer rådet att överväga om det
rättsliga instrumentet bör ersätta artikel 7 i det nu gällande rambeslutet
om kampen mot organiserad brottslighet enligt bestämmelserna i det
rättsliga instrumentet.”
Uttalande av kommissionen, som Frankrike och Italien ansluter sig till
”Kommissionen anser inte att rambeslutet om kampen mot organiserad
brottslighet uppfyller det mål som kommissionen önskade när det gällde
den gemensamma åtgärden 98/733/RIF om att göra deltagande i en kriminell
organisation i Europeiska unionens medlemsstater till ett brott och
när det gällde Förenta nationernas konvention om gränsöverskridande
organiserad brottslighet som antogs den 15 november 2000 och som
gemenskapen har varit part i sedan den 29 april 2004. Rambeslutet uppnår
inte miniminivån för tillnärmning av rättsakter om ledning av och
deltagande i en kriminell organisation på grundval av ett enda begrepp
för en sådan organisation som kommissionen föreslagit och som redan
antagits i rambeslut 2002/475/RIF om bekämpande av terrorism. Dessutom
ger rambeslutet medlemsstaterna möjlighet att underlåta att införa
begreppet kriminell organisation och i stället fortsätta att tillämpa befintlig
nationell straffrätt genom att tillämpa allmänna regler för deltagande i
och förberedelse av särskilda brott.
Kommissionen måste därför konstatera att rambeslutet inte uppfyller målet
att tillnärma lagstiftning om kampen mot gränsöverskridande organiserad
brottslighet såsom fastställs i Haagprogrammet.”
________________________

Prop. 2007/08:144
Bilaga 3
35
Sammanfattning av departementspromemorian Sveriges
antagande av rambeslut om kampen mot organiserad
brottslighet (Ds 2008:6)
I promemorian uttalas att regeringen bör föreslå riksdagen att godkänna
ett inom Europeiska unionen upprättat utkast till rambeslut om kampen
mot organiserad brottslighet.
Rambeslutet innehåller bestämmelser om vad som ska vara kriminaliserat
i fråga om brott som rör deltagande i en kriminell organisation.
Vidare reglerar rambeslutet bl.a. ansvar och sanktioner för juridiska personer
liksom frågor om domstols behörighet.
I promemorian görs en bedömning av vilka lagändringar rambeslutet
kan komma att föranleda för svensk del. Några förslag till lagändringar
läggs dock inte fram. Förslag till åtgärder i anledning av det redovisade
lagstiftningsbehovet kommer att utarbetas i ett senare sammanhang.

Prop. 2007/08:144
Bilaga 4
36
Förteckning över remissinstanserna
Efter remiss har yttrande över promemorian avgetts av Riksdagens ombudsmän,
Svea hovrätt, Värmlands tingsrätt, Justitiekanslern, Domstolsverket,
Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Rikspolisstyrelsen,
Säkerhetspolisen, Brottsförebyggande rådet, Kustbevakningen, Tullverket,
Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet, Juridiska fakultetsnämnden
vid Stockholms universitet och Sveriges advokatsamfund.
Prop. 2007/08:144
37
Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 april 2008
Närvarande: Statsministern Reinfeldt, statsråden Olofsson, Odell, Bildt,
Ask, Husmark Pehrsson, Leijonborg, Larsson, Erlandsson, Torstensson,
Carlgren, Hägglund, Björklund, Carlsson, Borg, Malmström, Sabuni,
Billström, Adelsohn Liljeroth, Tolgfors, Björling
Föredragande: statsrådet Ask
U
Regeringen beslutar proposition 2007/08:144 Sveriges antagande av rambeslut
om kampen mot organiserad brottslighet.