Proposition 1993/94:133 Instansordningen m.m. i de allmänna förvaltningsdomstolarna
Regeringens proposition
1993/94:133
Instansordningen m.m. i de allmänna förvaltningsdomstolarna
Prop
1993/94:133
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 13 januari 1994
Bengt Westerberg
Gun Hellsvik
(Justitiedepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehållI propositionen föreslås att det införs en
möjlighet att ha prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätt, att första
domstolsinstans för studiestödsmål och kriminalvårdsmål skall vara länsrätt i
stället för som nu kammarrätt, att den första prövningen av körkortsingripanden
skall göras av länsstyrelsen och inte som för närvarande av länsrätt samt att
prövningstillstånd hädanefter skall krävas för sekretessmål i Regeringsrätten
och Högsta domstolen. Ändringarna avseende prövningstillstånd för sekretessmål
föreslås träda i kraft den 1 juli 1994. Övriga ändringar föreslås träda i kraft
den 1 oktober 1994.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 4
2 Lagtext 5
2.1......Förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om
samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge
angående verkställighet av straff m.m. 5
2.2......Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om
allmänna förvaltningsdomstolar 6
2.3....Förslag till lag om ändring i förvaltningsprocess-
lagen (1971:291) 9
2.4....Förslag till lag om ändring i studiestödslagen
(1973:349) 12
2.5......Förslag till lag om ändring i lagen (1974:202) om
beräkning av strafftid m.m. 13
2.6......Förslag till lag om ändring i lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt 14
2.7......Förslag till lag om ändring i lagen (1976:371) om
behandling av häktade och anhållna m.m. 15
2.8....Förslag till lag om ändring i körkortslagen
(1977:477) 16
2.9......Förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100) 19
2.10 Förslag till lag om ändring i lagen om ändring
(1993:1298) i sekretesslagen (1980:100) 21
3 Ärendet och dess beredning 23
4 Bakgrund 24
4.1................Nuvarande instansordning24
4.2.....................Domstolsutredningen26
4.3.....Allmänt om förfarandet i de allmänna förvaltnings-
domstolarna 28
5 Instansordningen m.m. 29
5.1......Nedflyttning av mål i instanskedjan m.m. 29
5.2.............................Forumregler31
5.3.........Prövningstillstånd i kammarrätt33
5.3.1......Dispensprövning införs hos kammarrätterna 33
5.3.2.......Kammarrättens sammansättning vid dispensprövning 35
6 Studiestödsmålen 36
7 Kriminalvårdsmålen 39
8 Körkortsmålen 42
8.1...Körkortsmålen flyttas inte till allmän domstol 42
8.2...Överflyttning av körkortsmål till länsstyrelse 44
8.3.......Domstolsprövning av länsstyrelsens beslut i länsrätt,
m.m. 49
8.4 Frågor om luftfartscertifikat och elevtillstånd, m.m. 50
9 Sekretessmålen 51
10 Kostnader 54
11 Ikraftträdande m.m. 54
12 Specialmotivering 55
12.1...Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:193) om
samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge
angående verkställighet av straff m.m. 55
12.2...Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om
allmänna förvaltningsdomstolar 55
12.3.Förslaget till lag om ändring i förvaltningsprocess-
lagen (1971:291) 56
12.4.Förslaget till lag om ändring i studiestödslagen
(1973:349) 57
12.5...Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:202) om
beräkning av strafftid m.m. 57
12.6...Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt 57
12.7.....Förslaget till lag (1976:371) om behandlingen av
häktade och anhållna m.m. 58
12.8.Förslaget till lag om ändring i körkortslagen
(1977:477) 58
12.9...Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100) 59
Bilaga 1...Utredningens lagförslag avseende körkortslagen
(1977:477) 60
Bilaga 2..........Sammanfattning av promemorian Prövningstillstånd
i kammarrätt 63
Bilaga 3...............Promemorians lagförslag64
Bilaga 4........Remissammanställning av promemorian68
Bilaga 5...........Lagrådsremissens lagförslag70
Bilaga 6....................Lagrådets yttrande88
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 januari 1994.
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland,
Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.,
2. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,
3. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291),
4. lag om ändring i studiestödslagen (1973:349),
5. lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.,
6. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,
7. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandling av häktade och anhållna
m.m.,
8. lag om ändring i körkortslagen (1977:477),
9. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
10. lag om ändring i lagen om ändring (1993:1298) i sekretesslagen
(1980:100).
2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark,
Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.
Härigenom förskrivs att 26 § lagen (1963:193) om samarbete med Danmark,
Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
26 §[1]
Talan mot kriminal- Kriminalvårdsstyrelsens
vårdsstyrelsens beslut beslut enligt denna lag
enligt denna lag föres överklagas hos allmän
hos kammarrätten genom förvaltningsdomstol.
besvär. Kriminalvårdsstyrelsens
Om ej annorlunda och domstols beslut
förordnas, skola gäller omedelbart om inte
kriminalvårdsstyrelsens annat förordnas.
och kammarrätts beslut Prövningstillstånd krävs
omedelbart lända till vid överklagande till
efterrättelse. kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1994. Beslut som meddelats av
Kriminalvårdsstyrelsen före ikraftträdandet överklagas enligt äldre
bestämmelser.
**Fotnot**
[1] Senaste lydelse 1973:127.
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar
Härigenom föreskrivs att 12 och 14 §§ lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar[1] skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
12 §[2]Kammarrätt är domför med tre lagfarna ledamöter. Fler än fyra lagfarna
ledamöter får ej sitta i rätten.
När det är särskilt föreskrivet att nämndemän skall ingå i rätten, är
kammarrätt domför med tre lagfarna ledamöter och två nämndemän. Fler än fyra
lagfarna ledamöter och tre nämndemän får i sådant fall ej sitta i rätten.
Kammarrätt är dock domför utan nämndemän
1. vid prövning av besvär över beslut som ej innebär att målet avgöres,
2. vid förordnande rörande saken i avvaktan på målets avgörande samt vid annan
åtgärd som avser endast måls beredande,
3. vid beslut varigenom domstolen skiljer sig från målet utan att detta prövats
i sak.
Handlägges mål som avses i andra stycket gemensamt med annat mål, får nämndemän
deltaga vid handläggningen även av det senare målet.
Om domförhöret vid behandling av vissa mål finns bestämmelser i fas-
tighetstaxeringslagen (1979:1152) och lagen (1990:886) om granskning och
kontroll av filmer och videogram. Bestämmelser om domförhet vid behandling av
kommunalbesvärsmål finns i 13 a §.
Vid behandling av frågor
om prövningstillstånd är
kammarrätten domför med två
ledamöter, om de är ense
om slutet.
Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är kammarrätten domför med
en lagfaren domare.
Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål får utföras av en lagfaren
ledamot i kammarrätten eller, om de inte är av sådant slag att de bör
förbehållas lagfarna ledamöter, av en annan tjänsteman i kammarrätten som har
tillräcklig kunskap och erfarenhet. Närmare bestämmelser om detta meddelas av
regeringen.
14 §[3]
Länsrätt prövar Om det i lag eller
1. mål enligt skatte-, annan författning före-
taxerings-, uppbörds-, skrivs att talan skall
folkbokförings- och väckas vid eller
bilregister- överklagas till allmän
författningarna samt förvaltningsdomstol,
skall det Föreslagen
Nuvarande lydelse lydelse
lagen (1989:479) om göras vid en länsrätt.
ersättning för kostnader Ett beslut skall
i ärenden och mål om överklagas till den
skatt, m.m. i den länsrätt inom vars län ären-
utsträckning som är det först prövats, om inte
föreskrivet i dessa för- regeringen för ett visst
fattningar, slag av mål föreskriver
2. mål enligt so- något annat.
cialtjänstlagen
(1980:620), lagen
(1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av
unga, lagen (1988:870)
om vård av missbrukare i
vissa fall, lagen
(1988:153) om bistånd åt
asylsökande m.fl., lagen
(1993:387) om stöd och
service till vissa
funktionshindrade,
lagen (1993:387) om
införande av lagen
(1993:387) om stöd och
service till vissa
funktionshindrade,
lagen (1992:1574) om
bostadsanpass-
ningsbidrag m.m., lagen
(1991:1128) om psyki-
atrisk tvångsvård, lagen
(1991:1129) om rättsp-
sykiatrisk vård, smitt-
skyddslagen
(1988:1472),
karantänslagen
(1989:290), lagen
(1970:375) om utlämning
till Danmark, Finland,
Island eller Norge för
verkställighet av beslut
om vård eller be-
handling, körkortslagen
(1977:477) och lagen
(1989:14) om erkännande
och verkställighet av
utländska vårdnadsavgör-
anden m.m. och om
överflyttning av barn,
allt i den utsträckning
som är föreskrivet i Föreslagen lydelse
dessa lagar samt mål
enligt 6 kap. 21 § och
21 kap. föräldrabalken,
3. mål som avses i 24 §
lagen (1984:3) om
kärnteknisk verksamhet,
4. mål som avses i 6 §
första stycket lagen
(1985:206) om viten,
5. mål som överklagas
från allmän försäkrings-
kassa i den utsträckning
som är särskilt föreskri-
vet,
6. mål som enligt
bestämmelse i annan lag
skall prövas av länsrätt.Mål som överklagas
från Riksförsäkringsverket
med tillämpning av
Nuvarande lydelse
20 kap. 11 § lagen Förekommer det vid mer än
(1962:381) om en länsrätt flera mål som
allmän försäkring prövas avhar nära samband med
länsrätten i Stockholms varandra, får målen
län. handläggas vid en av
Mål som enligt länsrätterna om det kan
telelagen (1993:597) göras utan avsevärd
och lagen (1993:599) om olägenhet för någon
radiokommunikation enskild. Närmare
skall prövas av länsrätt föreskrifter om överläm-
prövas av Länsrätten i nande av mål mellan
Stockholms län. länsrätter meddelas av
Länsrätten i Östergötlandsregeringen.
län prövar mål enligt
luftfartslagen
(1957:297) i den
utsträckning som är
föreskrivet i den lagen.
Mål som överklagas från
Arbetsmarknadsstyrelsen
enligt lagen (1973:370)
om arbetslöshetsförsäkring
och lagen (1973:371) om
kontant arbetsmark-
nadsstöd prövas av
länsrätten i det län i
vilket den arbetslös-
hetskassa eller den län-
sarbetsnämnd som be-
slutat i första instans
är belägen.
Förekommer vid mer än en
länsrätt flera mål enligt
skatte-, taxerings-
eller uppbördsförfatt-
ningarna som har nära
samband med varandra,
får målen handläggas vid
en av länsrätterna, om
det kan ske utan avse-
värd olägenhet för någon
enskild. Närmare
föreskrifter om
överlämnande av mål mellan
länsrätter meddelas av
regeringen.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1994.
**Fotnot**
[1] Lagen omtryckt 1981:1323.
[2] Senaste lydelse 1993:513.
[3] Senaste lydelse 1993:759.
2.3 Förslag till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)
Härigenom föreskrivs i fråga om förvaltningsprocesslagen (1971:291) dels att 4,
31, 33, 35 och 37 §§ skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 35 § skall lyda "Prövningstillstånd i Re-
geringsrätten och Försäkringsöverdomstolen",
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 34 a §, samt närmast före
denna en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 §
I ansöknings- eller I en ansökan eller ett
besvärshandling eller överklagande eller en
därmed jämförlig handlingdärmed jämförlig handling
skall anges vad som skall anges vad som
yrkas samt de yrkas samt de
omständigheter som åbero-omständigheter som åbero-
pas till stöd härför. I pas till stöd för yr-
besvärshandling anges kandet. I överklagandet
dessutom det beslut mot anges dessutom det be-
vilket talan föres. slut som överklagas. Om
prövningstillstånd krävs,
skall även anges de
omständigheter som åbe-
ropas till stöd för att
ett sådant tillstånd skall
meddelas.
Sökande eller klagande bör vidare uppge bevis som han vill åberopa och vad han
vill styrka med varje särskilt bevis.
31 §[1]Beslut, varigenom rätten avgör målet, skall tillställas part genom
handling som fullständigt återger beslutet och skiljaktig mening, där sådan
förekommit. Beslut som kan överklagas skall dessutom innehålla upplysning om vad
den skall iakttaga som vill anföra besvär över beslutet.
Kräves särskilt tillståndKrävs särskilt tillstånd
för prövning av besvär för prövning i högre rätt,
till regeringsrätten skall beslutet innehålla
eller försäkringsöver- uppgift om det och om de
domstolen, skall grunder på vilka ett
kammarrättens eller sådant tillstånd meddelas.
försäkringsrättens beslut
innehålla uppgift härom
och om de grunder på
vilka sådant tillstånd
meddelas.
33 §[2]
Mot länsrätts beslut förs talan hos kammarrätt. Mot kammarrätts beslut förs
talan hos Regeringsrätten, om inte annat följer av särskilda bestämmelser. Talan
förs genom besvär.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Talan får föras av den som beslutet angår, om det gått honom emot.
Kammarrättens beslut att
meddela prövningstillstånd
får inte överklagas.
Prövningstillstånd i
kammarrätt
34 a §
I de fall det är särskilt
föreskrivet får kammar-
rätten pröva ett överkla-
gande från länsrätten
endast om kammarrätten
har meddelat pröv-
ningstillstånd.
Prövningstillstånd
meddelas om
1. det är av vikt för
ledning av
rättstillämpningen att
överklagandet prövas av
högre rätt,
2. anledning förekommer
till ändring i det slut
vartill länsrätten kommit
eller
3. det annars finns
synnerliga skäl att pröva
överklagandet.
Meddelas inte
prövningstillstånd, står
länsrättens beslut fast.
En upplysning om detta
skall tas in i kam-
marrättens beslut.
35 §[3]
Besvär över kammarrättensEtt överklagande av
beslut i ett mål som har kammarrättens beslut i
anhängiggjorts hos ett mål som har väckts hos
kammarrätten genom över- kammarrätten genom över-
klagande eller un- klagande eller
derställning prövas av underställning prövas av
regeringsrätten endast Regeringsrätten endast om
om regeringsrätten har Regeringsrätten har
meddelat prövningstill- meddelat prövnings-
stånd. tillstånd.
Meddelas ej Meddelas inte
prövningstillstånd, står prövningstillstånd, står
kammarrättens beslut kammarrättens beslut
fast. Erinran därom fast. En upplysning om
skall intagas i rege- detta skall tas in i
ringsrättens beslut. Regeringsrättens beslut.
Vad som sägs i första Vad som sägs i första
stycket gäller ej stycket gäller inte
1. talan i mål om 1. talan som Riksdagens
utlämnande av allmän ombudsmän eller
handling, Justitiekanslern för i mål
Föreslagen lydelse
Nuvarande lydelse om disciplinansvar eller
om återkallelse eller
2. talan som begränsning av behörighet
riksdagens ombudsmän att utöva yrke inom hälso-
eller justitiekanslern och sjukvården, tandvården
för i mål om dis- eller detaljhandeln med
ciplinansvar eller om läkemedel eller om
återkallelse eller återkallelse av behörighet
begränsning av behörighetatt
att utöva yrke inom utöva veterinäryrket,
hälso- och sjukvården, 2. talan som Ju-
tandvården eller stitiekanslern för i mål
detaljhandeln med enligt lagen (1990:484)
läkemedel eller om om övervakningskameror
återkallelse av behörig- m.m.
het att utöva vete-
rinäryrket,
3. talan som ju-
stitiekanslern för i mål
enligt lagen (1990:484)
om övervakningskameror
m.m.
37 §[4]I mål, vari prövningstillstånd kräves, får omständighet eller bevis, som
klaganden åberopar först i Regeringsrätten, beaktas endast om det föreligger
särskilda skäl.
Föreskrifter om hinder mot att beakta eller anföra nya omständigheter i vissa
mål finns i 10 kap. 10 § kommunallagen (1991:900) och 22 kap. 1 § tredje stycket
kyrkolagen (1992:300).
Klaganden bör i
besvärshandlingen ange
de skäl som han åberopar
till stöd för sin begäran
om prövningstillstånd.
Denna lag träder i kraft, i fråga om 35 § den 1 juli 1994 och i övrigt den 1
oktober 1994. Äldre lydelse av 35 § gäller fortfarande i fråga om mål som
avgjorts av kammarrätt före den 1 juli 1994.
**Fotnot**
[1] Senaste lydelse 1982:125.
[2] Senaste lydelse 1991:211 (jfr 1991:363).
[3] Senaste lydelse 1990:486.
[4] Senaste lydelse 1992:343. Ändringen innebär
att tredje stycket upphävs.
2.4 Förslag till lag om ändring i studiestödslagen (1973:349)
Härigenom föreskrivs att 8 kap. 25 § studiestödslagen (1973:349)[1] skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 kap.
25 §[2]
Centrala studi- Centrala studi-
estödsnämndens beslut i estödsnämndens beslut i
ärenden om återbetalning ärenden om återbetalning
av studielån får av studielån får överklagas
överklagas hos hos allmän förvalt-
kammarrätt. ningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs
vid överklagande till
kammarrätten.
Nämndens beslut skall dock gälla omedelbart, om nämnden inte bestämmer något
annat.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1994. Beslut som meddelats av Centrala
studiestödsnämnden före ikraftträdandet överklagas enligt äldre bestämmelser.
**Fotnot**
[1] Lagen omtryckt 1987:303.
[2] Senaste lydelse 1988:877.
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid
m.m.
Härigenom föreskrivs att 29 § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid
m.m.[1] skall ha följande ydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
29 §
Talan mot kri- Kriminalvårdsstyrelsens
minalvårdsstyrelsens beslut enligt denna lag
beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän
föres hos kammarrätten förvaltningsdomstol.
genom besvär. Mot Prövningstillstånd krävs
kammarrättens beslut i vid överklagande till
fråga som avses i 12 § fårkammarrätten.
talan inte föras.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1994. Beslut som meddelats av
Kriminalvårdsstyrelsen före ikraftträdandet överklagas enligt äldre
bestämmelser.
**Fotnot**
[1] Lagen omtryckt 1990:1010.
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt
Härigenom föreskrivs att 59 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt[1]
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
59 §
Kriminalvårdsstyrelsens Kriminalvårdsstyrelsens
beslut i särskilt fall beslut i särskilt fall
enligt denna lag får enligt denna lag får
överklagas hos överklagas hos allmän
kammarrätt. Beslut i förvaltningsdomstol.
fråga om vistelse utom Beslut i fråga om
anstalt för en intagen vistelse utom anstalt för
beträffande vilken rege- en intagen beträffande
ringen har meddelat vilken regeringen har
förordnande enligt 31 § meddelat förordnande
överklagas dock hos enligt 31 § överklagas
regeringen. Detsamma dock hos regeringen.
gäller andra beslut av Detsamma gäller andra
styrelsen enligt denna beslut av styrelsen
lag än som nu har enligt denna lag än som
angetts. nu har angetts.
Prövningstillstånd krävs
vid överklagande till
kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1994. Beslut som meddelats av
Kriminalvårdsstyrelsen före ikraftträdandet överklagas enligt äldre
bestämmelser.
**Fotnot**
[1] Lagen omtryckt 1990:1011.
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade
och anhållna m.fl.
Härigenom föreskrivs att 16 b § lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och
anhållna m.fl.[1] skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
16 b §
Kriminalvårdsstyrelsens Kriminalvårdsstyrelsens
beslut i särskilda fall beslut i särskilda fall
enligt denna lag enligt denna lag får
överklagas hos överklagas hos allmän för-
kammarrätten genom valtningsdomstol. Andra
besvär. Andra beslut av beslut av styrelsen en-
styrelsen enligt denna ligt denna lag överklagas
lag överklagas hos rege- hos regeringen.
ringen genom besvär. Prövningstillstånd krävs
vid överklagande till
kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1994. Beslut som meddelats av
Kriminalvårdsstyrelsen före ikraftträdandet överklagas enligt äldre
bestämmelser.
**Fotnot**
[1] Senaste lydelse 1981:1301.
2.8 Förslag till lag om ändring i körkortslagen (1977:477)
Härigenom föreskrivs i fråga om körkortslagen (1977:477)[1]
dels att 40 och 48 §§ skall upphöra att gälla,
dels att i 24 § ordet "mål" skall bytas ut mot "ärende",
dels att nuvarande 47 a § skall betecknas 46 a §,
dels att 39, 41-44, 46, 47 och 49 §§ skall ha följande lydelse,
dels att den nya 46 a § skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 39 § skall lyda "Förfarandet i körkorts-ärenden
m.m.".
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
39 §
Länsstyrelsen prövar Länsstyrelsen prövar
frågor om meddelande av frågor om återkallelse
körkortstillstånd och av körkort, körkortstill-
utfärdande av stånd eller traktorkort,
traktorkort. om nedsättning av spärrtid
Länsstyrelsen prövar efter återkallelse och om
också andra frågor om vägran att godkänna ett
körkort. Dessa framgår avutländskt körkort.
föreskrifter som re- Länsstyrelsen prövar
geringen beslutar. också frågor om meddelande
av körkortstillstånd och
utfärdande av traktorkort
samt de andra frågor om
körkort som regeringen
föreskriver.
Om länsstyrelsen finner anledning anta att någon inte bör ha körkort eller
traktorkort på grund av sina nykterhetsförhållanden, får länsstyrelsen höra
socialnämnden, om nämndens yttrande har betydelse för ärendets avgörande.
41 §
Mål som avses i 40 §
anhängiggörs i länsrätten
genom ansökan. Om ett körkort ellerOm ett körkort eller
ett traktorkort är omhän-traktorkort är omhänderta-
dertaget enligt 23 §, get enligt 23 § första
skall länsrätten utan stycket 1-3, skall
dröjsmål pröva om körkortetlänsstyrelsen utan dröjsmål
eller traktorkortet pröva om körkortet eller
skall återkallas tills traktorkortet skall
vidare eller återställas.återkallas tills vidare
eller lämnas tillbaka.
42 §
I mål enligt denna lag I ett ärende enligt
får rätten förelägga den denna lag får
enskilda parten att ge länsstyrelsen förelägga den
in läkarintyg eller enskilda parten att ge
bevis om godkänt förar- in läkarintyg eller bevis
prov. Rätten får också, om godkänt förarprov.
under de förutsättningar
Föreslagen lydelse
Nuvarande lydelse
som anges i 39 § tredje
stycket, höra socialnämn-
den.
43 §
Beslutar rätten om Beslutar länsstyrelsen
återkallelse, får rätten om återkallelse, får
samtidigt förordna att länsstyrelsen samtidigt
ett godkänt förarprov förordna att ett godkänt
skall avläggas innan kör-förarprov skall avläggas
kort eller traktorkort innan körkort eller
lämnas ut. Om det begärs,traktorkort lämnas ut. Om
skall rätten också pröva det begärs, skall
frågan om ett sådant länsstyrelsen också pröva
medgivande som avses i frågan om ett sådant med-
2 § tredje stycket. givande som avses i 2 §
tredje stycket.
44 §
Om rätten i ett mål om Om länsstyrelsen i ett
återkallelse av körkort, ärende om återkallelse av
körkortstillstånd eller körkort, körkortstillstånd
traktorkort beslutar eller traktorkort
att återkallelse inte beslutar att återkallelse
skall ske, får rätten inte skall ske, får
meddela särskilda länsstyrelsen meddela
villkor för körkortet särskilda villkor för
eller traktorkortet körkortet eller traktor-
eller besluta att en kortet eller besluta att
förnyad personutredning en förnyad
skall göras vid en sena- personutredning skall
re tidpunkt. Gäller måletgöras vid en senare
återkallelse av ett kör- tidpunkt. Gäller ärendet
kortstillstånd, får rättenåterkallelse av ett
förlänga giltighetstiden körkortstillstånd, får läns-
för tillståndet. styrelsen förlänga giltig-
hetstiden för tillståndet.
46 §
Ett föreläggande som Ett föreläggande som
avses i 42 § får avses i 42 § får överklagas
överklagas endast i endast till-
samband med talan mot sammans med det beslut
det beslut varigenom genom vilket ärendet
målet avgörs. avgörs.
Ett beslut i fråga om förlängning av giltighetstiden för ett körkortstillstånd
får inte överklagas.
46 a §
Om det allmänna ombudet Om länsstyrelsen anser
anser att varning är en att varning är en till-
tillräcklig åtgärd, får räcklig åtgärd, får
ombudet utfärda ett länsstyrelsen utfärda ett
föreläggande om varning preliminärt beslut om
för godkännande inom vissvarning för godkännande
tid. inom viss tid.
Har ett föreläggande Har ett preliminärt
utfärdats, får ansökan en-beslut utfärdats, får
ligt 41 § inte göras förränlänsstyrelsen inte avgöra
tiden för godkännande harärendet förrän tiden för
gått ut. Ett godkännande godkännande har gått ut.
är utan Ett godkännande Föreslagen
lydelse
Nuvarande lydelse
är utan verkan, om det
verkan om det sker lämnas sedan ärendet
sedan en sådan ansökan avgjorts.
har avsänts. Ett godkänt preliminärt
Ett godkänt föreläggandebeslut gäller som ett
gäller som ett domstols- slutligt beslut vilket
beslut vilket har har vunnit laga kraft.
vunnit laga kraft.
47 §
Det allmännas talan i Länsstyrelsens beslut
sådana mål som avses i 40 §enligt 39 § första stycket
förs av allmänt ombud. får överklagas till allmän
Det allmänna ombudet har förvaltningsdomstol. Läns-
samma utredningsbefo- styrelsen för det allmän-
genheter som rätten har nas talan i ett sådant
enligt denna lag. mål. Den får föra talan även
Det allmänna ombudet fårtill förmån för den
föra talan även till den enskilda parten.
enskilda partens förmån. Prövningstillstånd krävs
vid överklagande till
kammarrätten.
49 §[2]
Besvär av det allmänna Om allmän för-
ombudet skall anföras valtningsdomstols beslut
inom tre veckor från den överklagas av länssty-
dag då det överklagade relsen, skall
beslutet meddelades. överklagandet ha kommit
in inom tre veckor från
den dag då det överklagade
beslutet meddelades.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1994. Mål som väckts i länsrätten före
ikraftträdandet prövas enligt äldre bestämmelser.
**Fotnot**
[1] Lagen omtryckt 1980:977. Senaste lydelse av
40 § 1985:431.
[2] Senaste lydelse 1985:431.
2.9 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivs att 15 kap. 7 § sekretesslagen (1980:100)[1] skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
15 kap.
7 §
Beslut varigenom Beslut varigenom
myndighet har avslagit myndighet har avslagit
enskilds begäran att få enskilds begäran att få ta
ta del av handling del av handling eller
eller lämnat ut allmän lämnat ut allmän handling
handling med förbehåll, med förbehåll, som
som inskränker sökandens inskränker sökandens rätt
rätt att yppa dess in- att yppa dess innehåll
nehåll eller annars eller annars förfoga över
förfoga över den, får den, får överklagas av
överklagas av sökanden. sökanden. Om inte annat
Om inte annat följer av följer av andra - fjärde
andra - fjärde styckena, styckena, överklagas be-
överklagas beslutet hos slutet hos kammarrätten
kammarrätten eller, eller, såvitt gäller kam-
såvitt gäller kammarrättsmarrätts beslut i där väckt
beslut i där väckt ärende,ärende, hos Regerings-
hos Regeringsrätten. Har rätten. Har beslutet
beslutet meddelats av meddelats av organ som
organ som avses i 1 avses i 1 kap. 8 § andra
kap. 8 § andra stycket stycket tillämpas be-
tillämpas bestämmelserna stämmelserna i 23 - 25 §§
i 23 - 25 §§ och 30 § och 30 § första meningen
första meningen förvaltningslagen
förvaltningslagen (1986:223) om överklagan-
(1986:223) om de.
överklagande. Att pröv- Har beslut som avses i
ningstillstånd inte första stycket meddelats
behövs när kammarrätts av tingsrätt och rör det
beslut överklagas framgårhandling i domstols
av 35 § förvaltningspro- rättsskipande eller
cesslagen (1971:291). rättsvårdande verksamhet,
Har beslut som avses i överklagas det hos hovrät-
första stycket meddelats ten. Motsvarande beslut
av tingsrätt och rör det av hovrätt i där väckt
handling i domstols eller dit överklagat ären-
rättsskipande eller de överklagas hos Högsta
rättsvårdande verksamhet,domstolen. Vid
överklagas det hos överklagande av tingsrätts
hovrätten. Motsvarande eller hovrätts beslut
beslut av hovrätt i där tillämpas i övrigt
väckt eller dit bestämmelserna i rätte-
överklagat ärende överkla-gångsbalken om besvär.
gas hos Högsta dom-
stolen. Vid överklagande
av tingsrätts eller
hovrätts beslut tillämpas
i övrigt bestämmelserna i
rättegångsbalken om
besvär. Vid överklagande
av hovrätts beslut skall
dock reglerna om
prövningstillstånd inte
tillämpas.
Första och andra styckena gäller inte för beslut av riksdagen, regeringen,
Högsta domstolen eller Regeringsrätten.
Att beslut av statsråd skall överklagas hos regeringen föreskrivs i 2 kap. 15 §
tryckfrihetsförordningen.
Angående rätt att överklaga beslut av myndighet som lyder under riksdagen är
särskilt föreskrivet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994. Beslut som meddelats av kammarrätt
och hovrätt före ikraftträdandet överklagas enligt äldre bestämmelser.
**Fotnot**
[1] Lagen omtryckt 1992:1474.
2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1298) om ändring i sekretesslagen
(1980:100).
Härigenom föreskrivs att 15 kap. 7 § sekretesslagen (1980:100)[1] skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
15 kap.
7 §
Beslut varigenom Beslut varigenom
myndighet har avslagit myndighet har avslagit
enskilds begäran att få enskilds begäran att få ta
ta del av handling del av handling eller
eller lämnat ut allmän lämnat ut allmän handling
handling med förbehåll, med förbehåll, som
som inskränker sökandens inskränker sökandens rätt
rätt att yppa dess in- att yppa dess innehåll
nehåll eller annars eller annars förfoga över
förfoga över den, får den, får överklagas av
överklagas av sökanden. sökanden. Om inte annat
Om inte annat följer av följer av andra-fjärde
andra-fjärde styckena, styckena, överklagas
överklagas beslutet hos beslutet hos kammarrätten
kammarrätten eller, eller, såvitt gäller kam-
såvitt gäller kammarrättsmarrätts beslut i där väckt
beslut i där väckt ärende,ärende, hos Regerings-
hos Regeringsrätten. Har rätten. Har beslutet
beslutet meddelats av meddelats av organ som
organ som avses i 1 avses i 1 kap. 8 § andra
kap. 8 § andra stycket stycket eller 9 §
eller 9 § tillämpas tillämpas bestämmelserna i
bestämmelserna i 23-25 §§23-25 §§ och 30 § första
och 30 § första meningen meningen förvaltningsla-
förvaltningslagen gen (1986:223) om
(1986:223) om överklagande.
överklagande. Att pröv- Har beslut som avses i
ningstillstånd inte första stycket meddelats
behövs när kammarrätts av tingsrätt och rör det
beslut överklagas framgårhandling i domstols
av 35 § förvaltningspro- rättskipande eller
cesslagen (1971:291). rättsvårdande verksamhet,
Har beslut som avses i överklagas det hos
första stycket meddelats hovrätten. Motsvarande
av tingsrätt och rör det beslut av hovrätt i där
handling i domstols väckt eller dit överklagat
rättskipande eller ärende överklagas hos
rättsvårdande verksamhet,Högsta domstolen. Vid
överklagas det hos överklagande av tingsrätts
hovrätten. Motsvarande eller hovrätts beslut
beslut av hovrätt i där tillämpas i övrigt
väckt eller dit bestämmelserna i rätte-
överklagat ärende överkla-gångsbalken om besvär.
gas hos Högsta dom-
stolen. Vid överklagande
av tingsrätts eller
hovrätts beslut tillämpas
i övrigt bestämmelserna i
rättegångsbalken om
besvär. Vid överklagande
av hovrätts beslut skall
dock reglerna om
prövningstillstånd inte
tillämpas.
Första och andra styckena gäller inte för beslut av riksdagen, regeringen,
Högsta domstolen eller Regeringsrätten.
Att beslut av statsråd skall överklagas hos regeringen föreskrivs i 2 kap. 15 §
tryckfrihetsförordningen.
Angående rätt att överklaga beslut av myndighet som lyder under riksdagen är
särskilt föreskrivet.
**Fotnot**
[1] Lagen omtryckt 1992:1474.
3 Ärendet och dess beredning
År 1989 tillkallades en parlamentariskt sammansatt kommitté för att se över
domstolarnas uppgifter, arbetssätt och organisation (dir. 1989:56). Kommittén
antog namnet Domstolsutredningen (Ju 1989:06). Utredningens uppdrag begränsades
1991 genom tilläggsdirektiv till att inte längre omfatta domstolarnas
organisation (dir. 1991:94).
Domstolsutredningen överlämnade i januari 1992 betänkandet Domstolarna inför
2000-talet Arbetsuppgifter och förfaranderegler (SOU 1991:106). Förslagen i be-
tänkandet tar sikte på arbetsfördelningen mellan domstolar och för-
valtningsmyndigheter och mellan de allmänna domstolarna och de allmänna
förvaltningsdomstolarna. Utredningen tar också upp frågor om omprövning,
överklagande och instansordningen samt vissa processrättsliga frågor. När det
gäller instansordningen i de allmänna förvaltningsdomstolarna borde enligt
Domstolsutredningen en principiell utgångspunkt vara att den första
domstolsprövningen av ett förvaltningsärende alltid sker i länsrätt.
Regeringen har i 1993 års budgetproposition ställt sig bakom principen om att
den första domstolsprövningen skall ligga i länsrätt (prop. 1992/93:100 bil. 3,
s. 24 f och s. 93). Riksdagen har godkänt de i propositionen angivna riktlin-
jerna (bet. 1992/93:JuU24, rskr. 1992/93:289).
Såvitt gäller de allmänna förvaltningsdomstolarna föreslog utredningen bl.a.
följande. Instansordningen borde ändras på ett antal områden så att den första
domstolsprövningen av vissa mål - kriminalvårdsmål, kommunalbesvärsmål, mål från
Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, sekretessmål, studiestödsmål och vissa
länsstyrelsemål - sker i länsrätt i stället för kammarrätt. Utredningen förorda-
de även att körkortsingripanden skall beslutas av länsstyrelse som första
instans i stället för som nu av länsrätt, att länsstyrelsens beslut skall kunna
överklagas till länsrätten och vidare att de allmänna ombuden i körkortsmål
avskaffas och att länsstyrelsen skall vara den enskildes motpart i
domstolsprocessen. Beträffande sekretessmålen föreslog utredningen att länsrätt
som första domstolsinstans skall pröva de sekretessmål som i dag överprövas av
kammarrätt. Vidare skulle prövningstillstånd införas i Regeringsrätten och
Högsta domstolen i sekretessärenden som härrör från länsrätt respektive
tingsrätt.
Betänkandet har remissbehandlats. Utredningens lagförslag såvitt gäller
körkortslagstiftningen finns som bilaga 1. I övriga delar är utredningens
lagförslag inte av intresse i detta sammanhang. En förteckning över remissin-
stanserna finns intagen i Ds 1993:5 (i bilaga 1), liksom en sammanställning av
remissvaren.
Beträffande prövningstillstånd i kammarrätt fann utredningen många faktorer som
talade för att ett dispenssystem skulle införas i kammarrätt. Emellertid borde
införandet av ett sådant system avvakta tills erfarenheter vunnits av de
reformer som berör de allmänna förvaltningsdomstolarna.
I en promemoria som upprättats inom Justitiedepartementet under år 1993,
Prövningstillstånd i kammarrätt, föreslås att regler om prövningstillstånd i
kammarrätt tas in i förvaltningsprocesslagen (1971:291).
Promemorian har remissbehandlats.
En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 2. De lagförslag som läggs fram
i promemorian finns i bilaga 3. En förteckning över remissinstanserna och en
sammanställning av remissyttrandena finns i bilaga 4.
Som en första etapp i genomförandet av Domstolsutredningens förslag beträffande
de allmänna förvaltningsdomstolarna tar regeringen i denna lagrådsremiss upp
vissa allmänna frågor - bl.a. frågan om prövningstillstånd i kammarrätt - som
har samband med en ändrad instansordning. Vidare behandlas frågan om länsrätt
skall vara första domstolsinstans för studiestödsmålen och kriminalvårdsmålen
samt frågorna om instansordningen vid körkortsingripanden och om
prövningstillstånd i de två högsta instanserna i sekretessmål. I en andra etapp
under år 1994 avser regeringen att ta upp ytterligare måltyper som bör flyttas
ner från kammarrätt till länsrätt när det gäller domstolsprövningen i första
instans.
LagrådetRegeringen beslutade den 9 december 1993 att inhämta Lagrådets yttrande
över de förslag som finns i bilaga 5.
Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6.
4 Bakgrund
4.1 Nuvarande instansordning
Före 1971 års förvaltningsreform fanns det egentligen bara två för-
valtningsdomstolar, nämligen Regeringsrätten samt den dåvarande Kammarrätten i
Stockholm för vissa måltyper med hela riket som domkrets. Vid reformen
inrättades två slags länsdomstolar, länsrätter och länsskatterätter. Dessa
domstolar var organisatoriskt knutna till länsstyrelserna, från vilka de tog
över vissa uppgifter. Länsskatterätterna ersatte de tidigare prövningsnämnderna.
Genom reformen år 1971 byggdes kammarrättsorganisationen ut kraftigt och kammar-
rätterna blev allmänna förvaltningsdomstolar. Kammarrätternas målområde ändrades
så att det i stort blev detsamma som Regeringsrättens.
Genom länsrättsreformen år 1979 tillskapades de nuvarande fristående
länsrätterna. Först därigenom blev organisationen av allmänna för-
valtningsdomstolar komplett. Förutom uppgiften att vara besvärsinstans, har
länsrätten från år 1979 och senare även fått uppgiften att besluta som första
instans i en rad förvaltningsfrågor: vissa administrativa frihetsberövanden,
vissa säkerhetsåtgärder, ingripande mot innehavare av körkort, körkort-
stillstånd, flygcertifikat och elevtillstånd, verkställighet av allmän domstols
dom i vissa fall, utdömande av vite, återbetalning av utgivet socialbidrag samt
vissa rättshjälpsfrågor m.m. I andra målgrupper har länsrätterna till uppgift
att pröva överklaganden av beslut som har fattats av förvaltningsmyndigheter. I
princip kan alla beslut som fattas av länsrätt överklagas till kammarrätt (utan
krav på prövningstillstånd). Emellertid överklagas alltjämt många förvaltnings-
myndigheters beslut inte till en överordnad myndighet eller till länsrätt utan
direkt till kammarrätt. Inom denna grupp finns ärenden av vitt skilda slag. Om
man räknar antalet måltyper kan denna ärendegrupp sägas vara dominerande i
förvaltningsrättskipningen.
Frågan om vilka mål som skall tas upp av kammarrätt respektive länsrätt som
första domstolsinstans behandlas i 8 och 14 §§ lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar (AFDL).
I 8 § första stycket AFDL förskrivs att kammarrätt prövar 1. besvär som enligt
lag eller annan författning anförs hos domstolen, 2. mål som underställs doms-
tolen enligt folkbokföringslagen (1967:198), 3. mål enligt lagen (1989:479) om
ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. i den utsträckning som
är föreskrivet i den lagen.
Enligt 11 kap. 4 § regeringsformen skall föreskrifter om domstolarnas rättskip-
ningsuppgifter, om huvuddragen av deras organisation och om rättegången
meddelas i lag. Frågan om bestämmelsen i 8 § första stycket 1 AFDL är i över-
ensstämmelse med denna bestämmelse i regeringsformen har varit föremål för
diskussion. (Se bl.a. Håkan Strömberg, FT 1976 s. 58 f). Frågan togs upp i
förarbetena till regeringsformen. Justitieministern uttalade därvid att kravet
på lagform enligt hans mening borde omfatta bara de bestämmelser som avsåg
domstolarnas rättskipande uppgifter. I detta sammanhang påpekade han att en
grundlagsbestämmelse av detta innehåll inte hindrade att det i en författning
som utfärdats av regeringen föreskrevs att besvär i vissa ärenden skulle
anföras hos kammarrätt. Lagkravet fick nämligen anses vara uppfyllt därigenom
att i 8 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar angavs att
kammarrätt prövar besvär över beslut i förvaltningsärende som enligt lag eller
annan författning anförs hos domstolen, (prop. 1973:90 s. 388).
För länsrätternas del har i 14 § AFDL valts en annan metod. Genom en uppräkning
anges vilka mål som skall prövas av länsrätt som första domstolsinstans. Denna
metod är helt i överensstämmelse med regeringsformens ordalydelse.
Målområdet för länsrätterna har i stort varit detsamma sedan domstolarna
inrättades. Vid bildandet övertog länsrätterna arbetsuppgifter som tidigare hade
utförts av länsdomstolarna. En av anledningarna till att länsrätternas målområde
inte ökades i samband med omorganisationen var att man ansåg att de nya
domstolarna skulle utgöra bärkraftiga enheter med befintligt målområde.
Länsrätternas målområde har efter tillkomsten utretts och diskuterats. Läns-
domstolskommittén föreslog i sitt slutbetänkande Länsrätternas målområde -
Administrativ tvåpartsprocess (SOU 1981:75) att länsrätterna skulle överta läns-
styrelsernas besvärsfunktion i vissa typer av mål, bl.a. hälsovårdsmål och
vapenmål. Kommittén fäste därvid stor vikt vid att inslaget av rättsfrågor var
stort i dessa ärenden och att det därför var viktigt att prövningsinstansen i
fråga om opartiskhet åtnjöt allmänhetens förtroende. Kommittén ansåg att det
därför var lämpligt att besvärsprövningen låg hos ett fristående organ samt att
det från den enskilde medborgarens synpunkt var viktigt med en ökad insyn i
beslutsfattandet.
Kommitténs förslag fick ett blandat mottagande vid remissbehandlingen.
Föredragande statsrådet anförde i prop. 1983/84:100 (bil. 15 s. 49f) att kommit-
téns förslag i och för sig kunde ses som ett naturligt fullföljande av
reformarbetet inom förvaltningsrättskipningen. Han ansåg dock att det var
nödvändigt att ta mer praktiska hänsyn när det gällde valet av besvärsinstans på
länsplanet. Kommitténs förslag ledde därför inte till någon ändrad instan-
sordning.
Länsrätternas målområde utökades dock den 1 juli 1991 genom att
Riksförsäkringsverkets och allmän försäkringskassas beslut i ärenden om
socialförsäkring sedan dess skall överklagas till länsrätt (prop. 1990/91:80).
I 1993 års budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 3 s. 24) uttalade
föredragande statsrådet bl.a. att tyngdpunkten i rättskipningen bör ligga i
första instans också inom de allmänna förvaltningsdomstolarna. I enlighet därmed
har flera måltyper förts till länsrätt som första domstolsinstans, såsom
exempelvis mål enligt ordningslagen (efter förslag i prop. 1992/93:210) och mål
enligt tobakslagen (efter förslag i prop. 1992/93:185).
Som nämnts ovan kan i princip alla beslut som fattats av länsrätt överklagas
till kammarrätt. Domstolen är skyldig att pröva alla mål som överklagas till
den. Kammarrätterna handlägger i dag omkring 250 måltyper. Kammarrättens
prövning är fullständig. Kammarrättens avgöranden kan i allmänhet överklagas
till Regeringsrätten. Fram till den 1 juli 1995 överklagas dock socialförsäk-
ringsmål till Försäkringsöverdomstolen. Regeringsrätten och Försäkringsöverdoms-
tolen tar till skillnad från kammarrätterna inte upp alla överklaganden till
fullständig prövning. För att Regeringsrätten eller Försäkringsöverdomstolen
skall pröva besvär över en kammarrätts beslut i ett mål, som har anhängiggjorts
i kammarrätten genom överklagande eller underställning, krävs att domstolen med-
delar prövningstillstånd.
Prövningstillstånd meddelas om det är av vikt för ledning av rätts-tillämp-
ningen att målet prövas (prejudikatdispens) eller om det finns synnerliga skäl
för sådan prövning, såsom att grund för resning finns eller att målets utgång i
kammarrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag (ex-
traordinär dispens). Prövningstillstånd i Regeringsrätten krävs dock inte om det
gäller mål om utlämnande av allmän handling (sekretessmål) eller vissa måltyper
där JO eller JK för talan.
4.2 Domstolsutredningen
Bakgrunden till Domstolsutredningens uppdrag var att domstolarna under senare år
utsatts för stora påfrestningar. Ett väsentligt skäl är den allt större
arbetsbelastningen. Utvecklingen inom samhället har tillfört domstolarna fler
och alltmer komplicerade uppgifter. De resurser som tillförts domstolarna
motsvarar inte den faktiska ökningen av antalet inkomna mål och ärenden. Från en
situation där man i allmänhet har haft goda möjligheter att lägga ned tid och
omsorg på varje uppgift har man, trots ett fortlöpande rationaliseringsarbete,
på sina håll hamnat i en situation som med fog kan beskrivas som besvärlig.
Balanserna har ökat och önskvärda handläggningstider kan inte hållas. Från en
del håll har man till och med sagt att domstolarna befinner sig i kris.
Mot den bakgrunden inledde Justitiedepartementet under år 1988 en diskussion om
domstolsväsendet. Som ett led i diskussionen utarbetades promemorian Domstolarna
i framtiden - en idéskiss (Ds 1989:2). Idéskissen utgick från att domstolarnas
svårigheter inte kunde mötas enbart genom resursförstärkningar. Det behövdes
djupare och djärvare grepp; mera grundläggande frågor om domstolarnas framtida
arbetsuppgifter och organisation måste övervägas. Målet var att bevara ett
kvalitativt högtstående domstolsväsende med fortsatt starkt lekmannainflytande
och god lokal förankring. Med de utgångspunkterna tecknades i idéskissen en bild
av ett framtida domstolsväsende.
Under remissbehandlingen blev idéskissen föremål för en omfattande diskussion,
inte bara bland remissinstanserna utan också i den allmänna debatten. En del av
uppslagen i idéskissen mötte kritik medan andra vann en god uppslutning. Många
konstruktiva förslag och synpunkter kom fram.
Idéskissen och resultatet av remissbehandlingen var utgångspunkten för
Domstolsutredningen. I direktiven till utredningen (dir. 1989:56) uttalas att en
mera beständig lösning av domstolsväsendets problem fordrar att man åtminstone
på en del punkter överväger ganska genomgripande ändringar.
Domstolsutredningens uppdrag omfattade enligt dessa direktiv ett antal frågor
som är av grundläggande betydelse för det framtida dom- stolsväsendet. Det
gällde för det första vilka frågor som över huvud taget bör anses vara sådana
att de måste prövas av så kvalificerade organ som domstolarna utgör. Framför
allt ingick i denna del av uppdraget att se över de uppgifter utanför det
egentliga rättskipningsområdet som i dag handhas av domstolarna. Avsikten var
att domstolsverksamheten borde renodlas. För det andra skulle utredningen se
över arbetsfördelningen mellan de allmänna domstolarna och de allmänna
förvaltningsdomsto-larna. För det tredje skulle utredningen se över reglerna om
omprövning, överklagande och instansordning. Häri ingick att utvärdera
omprövningsreglerna inom förvaltningen, att överväga arbetsfördelningen mellan
de olika domstolsinstanserna och att utreda vissa frågor om prövningstillstånd i
hovrätt och kammarrätt. För det fjärde skulle utredningen se över vissa
viktigare förfaranderegler, i första hand de bestämmelser som reglerar förvalt-
ningsdomstolarnas handläggning samt förfarandereglerna i tingsrätt för frågor
som ligger utanför det traditionella tvistemåls- och brottmålsområdet.
En femte uppgift var enligt direktiven att ta ställning till vilken organi-
sation som är den från olika synpunkter mest ändamålsenliga för de allmänna
domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna. År 1991 utfärdade
emellertid regeringen tilläggsdirektiv (dir. 1991:94) genom vilka regeringen
begränsade utredningens uppdrag på så sätt att det inte längre omfattade en
översyn av domstolarnas organisation.
Vissa av Domstolsutredningens förslag har lett till lagstiftning. Det gäller
förslagen om utvidgade regler om prövningstillstånd i hovrätt och ändrad
instansordning vid överklagande av beslut som har meddelats av
kronofogdemyndighet (prop. 1992/93:216, bet. 1992/93:JuU34, rskr. 1992/93:373).
Regeringen har även föreslagit att vissa likvidationsärenden skall flyttas från
tingsrätt till Patent- och registreringsverket (prop. 1993/94:43).
I förevarande ärende behandlas som nämnts frågor som rör de allmänna
förvaltningsdomstolarna.
4.3 Allmänt om förfarandet i de allmänna förvaltningsdomstolarna
Förfarandet i de allmänna förvaltningsdomstolarna regleras i första hand av
bestämmelserna i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar (AFDL) och
förvaltningsprocesslagen (1971:291;FPL).
I lagen om allmänna förvaltningsdomstolar finns regler om bl.a. organisation,
behörighet, domförhet, ledamöter, nämndemän och sakkunniga.
Förvaltningsprocesslagen innehåller bl.a. bestämmelser om måls anhängiggörande,
handläggning, bevismedel och beslut. Förvaltningsprocesslagen hänvisar
beträffande vissa processuella frågor till bestämmelserna i rättegångsbalken.
Länsrätten är som regel domför med en lagfaren domare och tre nämndemän (17 §
AFDL). Flertalet mål avgörs på handlingarna. Det gäller t.ex mål om skatter,
körkort och bistånd. Muntlig förhandling förekommer dock i alla typer av mål,
t.ex. mål om tvångsomhändertagande av barn eller missbrukare samt taxeringsmål
där det förekommer skattetillägg, om den enskilde har begärt att muntlig
förhandling skall hållas. Många mål kan även avgöras av en lagfaren domare ensam
(18 § AFDL). Detta gäller bl.a. i skattemål avseende ändring av taxerad inkomst
till ett belopp av högst 5 000 kr eller skattemål, där domslutet kommer att
överensstämma med parternas samstämmiga mening. En lagfaren domare kan ensam
även avgöra t.ex. mål enligt körkortslagen, om beslutet innebär att något
körkortsingripande inte skall ske eller att varning meddelas eller om det är
uppenbart att körkortet skall återkallas.
I kammarrätten avgörs enligt huvudregeln målen av tre lagfarna ledamöter (12 §
AFDL). Även vissa frågor som kommer upp under beredningens gång i ett mål skall
beslutas kollegialt. Det gäller t.ex. avslag på en begäran om muntlig för-
handling eller inhämtande av yttranden från sakkunniga. I vissa typer av mål
deltar två nämndemän. Det gäller bl.a. mål om tvångsomhändertagande av barn
eller missbrukare, verkställighet av allmän domstols dom beträffande vårdnad om
eller umgänge med barn samt socialförsäkring.
I Regeringsrätten avgörs målen normalt av fem regeringsråd. Dom-stolen är dock
domför med fyra regeringsråd, om tre av dessa är ense om slutet.
Försäkringsöverdomstolen är domför med fem ledamöter. Av dem skall tre vara
lagfarna. Vissa beslut i både Regeringsrätten och Försäkringsöverdomstolen kan
avgöras i mindre sammansättningar. Frågor om prövningstillstånd får avgöras av
ett regeringsråd respektive (numera) en försäkringsdomare.
5 Instansordningen m.m.
5.1 Nedflyttning av mål i instanskedjan m.m.
Regeringens förslag: I enlighet med de principiella riktlinjer riksdagen har
beslutat för instansordningen i de allmänna förvaltningsdomstolarna skall det i
lagstiftningen slås fast att länsrätten är första domstolsinstans inom de
allmänna förvaltningsdomstolarna. En sådan principiell ordning med länsrätt som
första instans behöver dock inte gälla för samtliga måltyper, eftersom det för
vissa mål kan vara motiverat med undantag.Skälen för regeringens förslag: En av
grundtankarna i det reformarbete som under senare år har bedrivits på
rättsväsendets område har varit att tyngdpunkten i rättskipningen skall ligga i
första instans, dvs. den första domstolsprövningen skall ske i första instans.
De högre domstolsinstanserna skall endast överpröva de domar som har överklagats
från den närmast lägre instansen. Det är inte försvarligt att en högt kvalifice-
rad domstolsinstans alltför mycket tas i anspråk för att bedöma mer rutinartade
mål.
Principen att tyngdpunkten i rättskipningen skall ligga i första instans samt
att talan skall väckas i denna är praktiskt taget helt genomförd vid de allmänna
domstolarna. Så är däremot inte fallet när det gäller de allmänna förvaltnings-
domstolarna. Någon enhetlig instansordning förekommer inte inom denna
domstolsorganisation. Den största delen av antalet mål prövas visserligen av
länsrätt som första domstolsinstans men merparten av de måltyper som prövas av
kammarrätt får sin första domstolsprövning där. Enligt Domstolsutredningen bör
en principiell utgångspunkt vara att den första domstolsprövningen i ett
förvaltningsärende alltid sker i länsrätt. Utredningen föreslår därför att den
första domstolsprövningen av vissa uppräknade mål skall ske i länsrätt i stället
för i kammarrätt. Det gäller bl.a. kriminalvårdsmål, kommunalbesvärsmål och
vissa s.k. länsstyrelsemål som byggnadsmål och hälsoskyddsmål. Den föreslår
vidare - utan att lägga fram några lagförslag i denna del - att länsrätt i
princip skall vara den första domstolsinstansen i samtliga måltyper där
kammarrätt i dag har denna funktion. Förslaget har genomgående fått ett positivt
mottagande under remissbehandlingen.
Frågan om instansordningen i de allmänna förvaltningsdomstolarna behandlades
som redan nämnts i 1993 års budgetproposition (prop. 1992/93: 100 bil. 3 s. 24 f
och s. 93). Föredragande statsrådet uttalade därvid att Domstolsutredningens
principiella utgångspunkt är den riktiga och att tyngdpunkten i rättskipningen
borde ligga i första instans också inom de allmänna förvaltningsdomstolarna. En
ändrad instansordning som innebär att förvaltningsdomstolsprövningen som regel
startar i länsrätt innebär att länsrätterna blir allmänna förvaltningsdomstolar
i ordets rätta bemärkelse och att förvaltningsrättsreformen därmed fullföljs. En
principiell ordning med länsrätt som första instans i de måltyper som prövas av
förvaltningsdomstolarna behöver dock inte gälla för samtliga måltyper. Den
fortsatta beredningen av Domstolsutredningens förslag får enligt föredraganden
visa om det i fråga om vissa mål kan vara motiverat med undantag.
Föredraganden anförde vidare att hon avsåg att senare presentera regeringens
förslag i dessa delar i en eller flera propositioner.
Enligt föredragandens mening var det emellertid av flera skäl angeläget att
redan då ta ställning till den principiella frågan om instansordningen i de
allmänna förvaltningsdomstolarna. Genom propositionen föreslog därför regeringen
att riksdagen skulle godkänna de angivna riktlinjerna för instansordningen i de
allmänna förvaltningsdomstolarna. Riksdagen biföll regeringens förslag (bet.
1992/93:JuU24, rskr. 1992/93:289).
I enlighet med det principiella ställningstagande som sålunda gjorts när det
gäller förvaltningsrättskipningen pågår i regeringskansliet ett arbete med att
genomföra omläggningen av instansordningen hos de allmänna
förvaltningsdomstolarna så att det normala skall vara att länsrätt skall vara
första dömande instans i målen. Som framgått är det en omfattande uppgift att
förverkliga den nya principen. Det är därför lämpligt att gå fram etappvis. En
första etapp bör omfatta frågan om sådana generella regler i lagen (1971:289) om
allmänna förvaltningsdomstolar (AFDL) som behövs för den nya ordningen med
länsrätt som normal första domstolsinstans, vilket innebär att nuvarande
uppräkning av länsrätternas måltyper bör ersättas av en generell regel i saken.
Sedan får i likhet med det som nu gäller regleringen av kammarrätternas
kompetens i de olika materiella författningarna anges var talan skall väckas
eller vart förvaltningsbeslutet skall överklagas. Det är då följdriktigt att det
i fortsättningen är så att det i dessa författningar föreskrivs att talan skall
väckas vid eller fullföljas hos allmän förvaltningsdomstol, med vilket
uttryckssätt enligt lagen om allmänna förvaltningsdomstolar skall menas
länsrätt. I de undantagsfall som kammarrätt skall vara första dom-stolsinstans
får detta anges särskilt genom att det sägs att talan skall väckas där eller
fullföljas dit.
Med det nu valda sättet att reglera länsrätternas behörighet uppkommer mot
bakgrund av 11 kap. 4 § regeringsformen frågan, om man skall utforma regleringen
efter mönster av nuvarande 8 § AFDL som ju hänvisar till vad som föreskrivs i
både lag och förordning om kammarrätternas kompetens. Mot en sådan lösning talar
den kritik som uttalats mot den gällande lagstiftningen (se avsnitt 4.1) och som
utgår från grundlagstexten. Å andra sidan finns de klara motivuttalanden som
gjordes i samband med just denna grundlagsparagrafs tillkomst. Med hänsyn till
att frågan om domstolsprövning av normbeslut och förvaltningsbeslut för när-
varande behandlas av Fri- och rättighetsutredningen (dir. 1991:119) anser
regeringen att den i 8 § AFDL använda tekniken bör kunna användas i
fortsättningen även för länsrätt till dess ett mer principiellt
ställningstagande skall göras.
5.2 Forumregler m.m.
Regeringens förslag: Ett beslut skall överklagas till den länsrätt inom vars län
ärendet först prövats. I de fall en central eller regional förvaltningsmyndighet
har överprövat ett lokalt beslut skall den länsrätt vara behörig att pröva
ärendet, inom vars län det lokala beslutet har fattats. Avvikelser från denna
princip skall endast göras om starka skäl talar för en annan ordning. En läns-
rätts avgörande i de nya måltyperna skall överklagas till samma kammarrätt som
länsrättens övriga mål. Utredningens förslag: Utredningens förslag
överensstämmer med regeringens utom såvitt avser den lagtekniska lösningen.
Remissinstanserna: Remissinstanserna uttalar sig inte särskilt i denna fråga.
Skälen för regeringens förslag: Det finns en länsrätt i varje län. Länet utgör i
princip länsrättens domkrets.
De nuvarande forumbestämmelserna för de allmänna förvaltningsdom-stolarna utgår
från principen att behörig domstol är den domstol inom vars domkrets be-
slutsmyndigheten är belägen. I 14 § lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar anges som nämnts bl.a. genom uppräkning vilka typer av mål
som länsrätt prövar. Någon allmän forumregel för länsrätterna finns inte utan
det anses följa av att det finns en länsrätt i varje län. I nämnda lagrum finns
emellertid vissa särskilda forumregler (andra - femte styckena).
En kammarrätts domkrets består av ett antal län. För Kammarrätten i Göteborg
tillkommer även överklagande av beslut fattade av svensk myndighet utomlands.
När bestämmelserna om kammarrätternas domkretsar skulle utformas utgick man
ifrån att beslutsmyndighetens geografiska belägenhet skulle vara bestämmande för
till vilken kammarrätt talan skulle fullföljas. Det var emellertid inte givet
vilken av beslutsmyndigheterna i flerinstansmål, dvs. mål där en regional eller
en central förvaltningsmyndighet överprövat en underordnad myndighets beslut,
som skulle vara bestämmande i detta avseende. Om det i samtliga fall hade
bestämts av myndigheten omedelbart under kammarrätten, skulle följden ha blivit
att de flesta centrala ämbetsverks och myndigheters beslut skulle ha överklagats
till Kammarrätten i Stockholm. Detta beroende på den starka koncentration av
sådana myndigheter till stockholmsregionen i början av 1970-talet. Det ansågs o-
lämpligt att Kammarrätten i Stockholm skulle pröva de fall där det ursprungliga
beslutet hade fattats av en myndighet inom en annan kammarrätts domkrets. Av den
anledningen kom kungörelsen (1971:1200) och därefter förordningen (1977:937) om
kammarrätternas domkretsar att innehålla en bestämmelse om att det är den första
beslutande instansens belägenhet som avgör hos vilken kammarrätt besvär skall
anföras. Från denna huvudregel har undantag gjorts för vissa speciella måltyper.
Överklaganden av beslut fattade av Sjömansskattenämnden samt överklagande
rörande ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet anförs således
till Kammarrätten i Göteborg. Kriminalvårdsstyrelsens beslut överklagas till
Kammarrätten i Jönköping och Generaltullstyrelsens beslut överklagas till Kam-
marrätten i Stockholm.
Vid nedflyttningen av mål från kammarrätt till länsrätt uppkommer i vissa fall
samma situation som idag gäller kammarrätt, nämligen att beslutsmyndigheten är
belägen i en länsrätts domkrets och besvärsmyndigheten i en annan. Några av
remissinstanserna har i sina remissvar vid genomgången av de olika måltyperna
och vid den fortsatta beredningen av frågan framfört att det för vissa måltyper
skulle vara önskvärt med en koncentration till vissa länsrätter och att endast
en kammarrätt skulle vara andra domstolsinstans. Som skäl härför har de i
huvudsak anfört att det i vissa domstolar blir så få mål av angivet slag att
domarna inte får den erforderliga kompetensen och rutinen när det gäller dessa
mål samt att det kan leda till att praxis blir varierande. Dessa problem är av
samma art som kammarrätterna hade i början av 1970-talet. Regeringen anser, i
likhet med Dom-stolsutredningen, att problemen inte bör bli av samma omfattning
som då. I länsrätterna tjänstgör nämligen många domare som har erfarenheter av
kammarrättsarbete eller som har tjänstgjort som regeringsrättssekreterare i
Regeringsrätten. Dessutom bör det ske en viss omfördelning av resurser från kam-
marrätterna till länsrätterna i samband med nedflyttningen av mål. De måltyper
som kan komma i fråga för en nedflyttning är inte heller generellt sett svårare
än de mål som i dag finns i länsrätterna. Skall man sträva efter en principiell
ordning där länsrätterna har generell kompetens som första instans inom
förvaltningsrättskipningen, är det mest följdriktigt att så många måltyper som
möjligt förekommer i alla länsrätter och att "specialfora" bland dessa undviks
så mycket som möjligt. Härtill kommer att det uppnås en bättre lokal förankring
om målen sprids på alla länsrätter. De principer som hittills varit rådande
skall därför gälla även när länsrätt blir den första domstolsinstansen.
Huvudprincipen skall således vara att den länsrätt är behörig inom vars domkrets
beslutsmyndigheten är belägen eller ärendet först prövats. I de fall en central
eller regional förvaltningsmyndighet har överprövat ett lokalt fattat beslut är
alltså den länsrätt behörig att pröva ärendet, inom vars län det första beslutet
har fattats. Denna huvudprincip skall komma till uttryck i en ny 14 § i lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar. Det är dock möjligt att den
närmare studie som skall föregå varje nedflyttning av en målgrupp kan ge
anledning till en avvikelse i enstaka fall från denna princip. En förutsättning
för detta bör dock vara att starka skäl talar för en annan ordning. Enbart det
förhållandet att det rör sig om ett begränsat antal mål är inte ett sådant skäl.
Regeringen bör få behörighet att besluta avvikelser från huvudregeln.
Enligt 33 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) förs talan mot länsrätts beslut
hos kammarrätt. Enligt den ovan nämnda förordningen (1977:937) om
kammarrätternas domkretsar skall den första beslutande instansens belägenhet
avgöra hos vilken kammarrätt besvär skall anföras. Regeringen anser att det, på
i huvudsak samma skäl som beträffande länsrätternas behörighet, inte finns
anledning att frångå denna princip och styra vissa måltyper till någon viss
kammarrätt.
5.3 Prövningstillstånd i kammarrätt
5.3.1 Dispensprövning införs hos kammarrätterna
Regeringens förslag: Regler om prövningstillstånd i kammarrätt skall införas.
Dessa regler skall utformas efter mönster av vad som gäller för
prövningstillstånd i hovrätt. Det innebär att prövningstillstånd får beviljas om
det finns anledning att ändra länsrättens avgörande (ändringsdispens), om det är
av vikt för ledningen av rättstillämpningen att överprövning görs
(prejudikatdispens) eller om det annars finns synnerliga skäl att pröva talan
(extraordinär dispens).
De grundläggande bestämmelserna om prövningstillstånd i kammarrätt skall tas in
i förvaltningsprocesslagen (1971:291). Regler om vilka mål eller målgrupper som
skall omfattas av krav på prövningstillstånd skall inte tas in i
förvaltningsprocesslagen utan tas in i de materiella författningarna.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker förslaget.
Skälen för regeringens förslag: I anslutning till frågan om instansordningen i
de allmänna förvaltningsdomstolarna tog Domstolsutredningen även upp frågan om
att införa regler om prövningstillstånd i ledet länsrätt-kammarrätt.
Domstolsutredningen, som anser att många skäl talar för att regler om
prövningstillstånd införs, lägger dock inte fram något lagförslag om detta i
betänkandet utan uttalar att frågan bör tas upp på nytt när erfarenheter vunnits
av genomförda och föreslagna reformer. Till betänkandet har fogats två
reservationer och ett särskilt yttrande angående prövningstillstånd i
kammarrätt. Enligt dessa bör prövningstillstånd i kammarrätt - i varje fall för
vissa målgrupper - införas redan nu. Många remissinstanser ansluter sig till de
synpunkter som förs fram i reservationerna och det särskilda yttrandet och
flertalet av dem som yttrat sig i frågan anser att krav på prövningstillstånd i
kammarrätt - i varje fall för vissa målgrupper - bör införas redan nu. Ett fåtal
ansluter sig till Domstolsutredningens bedömning och vill avvakta med en sådan
reform.
Regeringen anser att bl.a. följande skäl talar för att regler om prövnings-
tillstånd införs. Generellt sett är instanskedjorna längre hos förvaltningsdoms-
tolarna än hos de allmänna domstolarna. Detta beror på att förvaltnings-
domstolarnas uppgift i de flesta fall är att överpröva förvaltningsmyndigheters
beslut. Nedflyttningen av måltyper till länsrätt kommer att leda till att denna
funktion förstärks och att instanskedjorna därigenom kommer att förlängas. Långa
instanskedjor kan medföra att det dröjer länge innan det finns ett slutligt
avgörande i de mål som överklagas. För både samhället och de enskilda är det en
fördel att handläggningen av målen inte drar ut för mycket på tiden. Detta talar
för att ett dispenssystem införs även i kammarrätt. Vidare är det otvivelaktigt
så att ett dispenssystem även i kammarrätt skapar möjligheter att bättre och mer
effektivt utnyttja de resurser som finns.
Regeringen anser därför att prövningstillstånd skall införas redan nu i ledet
länsrätt-kammarrätt.
Ett system med prövningstillstånd i kammarrätt kan inte göras helt generellt.
Det måste prövas för varje måltyp om prövningstillstånd skall krävas vid
överklagande till kammarrätt. Vissa allmänna principer bör dock gälla. Till en
början bör det understrykas att en förutsättning för prövningstillstånd är att
målet överklagats från länsrätt. Vidare bör prövningstillstånd användas främst i
de fall målet prövats av en förvaltningsmyndighet innan det prövats av länsrätt.
Men på motsvarande sätt som det i fråga om vissa mål kan vara motiverat med ett
undantag från regeln om att den första domstolsprövningen skall ske i länsrätt,
kan det finnas skäl för ett undantag när det gäller krav på prövningstillstånd
också för vissa typer av mål. Frågan bör därför prövas målgrupp för målgrupp. En
naturlig ordning är att prövningen av frågan om prövningstillstånd skall införas
eller inte för olika måltyper görs parallellt med arbetet att flytta ner målen i
instanskedjan. Det kan emellertid inte uteslutas att det finns måltyper som
lämpar sig väl för ett system med prövningstillstånd, även om det inte prövats
av en förvaltningsmyndighet innan det når länsrätt.
Eftersom det inte är aktuellt att generellt införa krav på prövningstillstånd
för överklaganden från länsrätt till kammarrätt behövs det dels allmänna regler
om tillståndsprövningen, dels regler för varje målkategori som skall omfattas av
ett sådant krav.
När det gäller hur nya generella regler om prövningstillstånd i kammarrätt skall
utformas är det naturligt att knyta an till de regler som gäller för hovrätt.
Det saknas anledning såväl att införa regler som är mer restriktiva än dem som
gäller för hovrätt som att ha vidare möjligheter till dispens. Samma
dispensgrunder som gäller för hovrätt skall därför gälla för kammarrätt, dvs.
ändringsdispens, prejudikatdispens och extraordinär dispens.
I fråga om den lagtekniska lösningen bör det väljas en lösning som tillåter att
man måltyp för måltyp reglerar användandet av prövningstillstånd.
För de allmänna domstolarna finns de grundläggande bestämmelserna om
prövningstillstånd i rättegångsbalken. Där finns också bestämmelserna om i vilka
fall det ställs krav på prövningstillstånd i tvistemål och brottmål. Regler om
krav på prövningstillstånd i felparkeringsärenden och i utsökningsmål har
däremot tagits in i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift respektive
utsökningsbalken.
För de allmänna förvaltningsdomstolarnas del bör den utformningen väljas att de
centrala, grundläggande bestämmelserna om prövningstillstånd i kammarrätt tas in
i förvaltningsprocesslagen i en ny paragraf, 34 a §. Vilka mål eller målgrupper
som skall omfattas av reglerna om prövningstillstånd bör däremot inte anges i
förvaltningsprocesslagen utan i stället framgå av den särskilda lagen eller
förordningen som reglerar de materiella reglerna. Därigenom slipper man tynga
förvaltningsprocesslagen med långa otympliga bestämmelser som måste ändras
allteftersom krav på prövningstillstånd införs för nya målgrupper. Tekniken är
alltså en som liknar den beträffande de allmänna förvaltningsdomstolarnas
kompetens som har förordats i avsnitt 5.1. Om det för någon enstaka målgrupp
finns anledning att meddela särskilda föreskrifter, kan också dessa tas in i den
aktuella lagen (jfr 2 § FPL).
Inom Justitiedepartementet pågår ett arbete med en översyn av förvaltnings-
processlagen. I samband därmed kommer vissa bestämmelser i den lagen att ses
över för att bättre anpassa den till ett system med prövningstillstånd.-
5.3.2 Kammarrättens sammansättning vid dispensprövning
Regeringens förslag: Kammarrätten skall vid dispensprövningen vara domför med
två ledamöter om de är ense om slutet. Promemorians förslag: I promemorian
förslås att dispensprövningen skall ske med tre ledamöter.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna är starkt kritiska till att
dispensprövningen skall ske med tre ledamöter och anser att den skall ske med
två ledamöter för att några effektivitetsvinster skall uppstå.
Skälen för regeringens förslag: I samband med att kravet på prövningstillstånd i
hovrätt den 1 juli 1993 utvidgades till att omfatta ytterligare måltyper
ändrades också reglerna om hovrätternas sammansättning vid dispensprövningen.
Hovrätt skall numera bestå av tre, i stället för två, ledamöter. Som skäl för
den ändrade ordningen - som avvek från Dom-stolsutredningens förslag - anfördes
i propositionen bl.a. att en sådan ordning är ägnad att skapa starka garantier
för att prövningen görs under mycket kvalificerade och rättssäkra former. Vidare
anfördes att denna ordning också är naturlig inte minst som huvudregeln när det
gäller hovrättens sammansättning är just tre lagfarna domare (prop. 1992/93:216
s. 65 f). Också kammarrätt är som huvudregel domför med tre lagfarna ledamöter,
12 § första stycket lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.
När det gäller frågan om dispensprövning finns det emellertid en avgörande
skillnad i grundförutsättningarna mellan processen i hovrätt och den i kammar-
rätt. I hovrätt är processen i stor utsträckning muntlig. Huvudförhandlingen
bygger på omedelbarhetsprincipen och blir av den orsaken ofta mycket omfattande.
Effektivitetsvinsten ligger därför framför allt i att sådan förhandling inte
behöver hållas.
I kammarrätt är antalet muntliga förhandlingar betydligt mindre än i hovrätt.
Vidare gäller att den muntliga förhandlingen i kammarrätt endast är ett
komplement till det skriftliga materialet. I de flesta fall kommer därför hela
det relevanta processmaterialet att vara tillgängligt vid dispensprövningen. Om
dispensprövningen då skulle ske med tre ledamöter, skulle fördelen med till-
ståndsprövning i kammarrätt i stort sett inskränka sig till att någon dom inte
behöver skrivas när dispens vägras. Denna vinst blir emellertid ytterst
begränsad, eftersom domen i sådana fall normalt endast går ut på att länsrättens
dom inte ändras. För att det egentligen skall vara meningsfullt med ett
dispensprövningssystem i kammarrätt anser regeringen att sådan prövning skall
kunna ske av två ledamöter (jfr 4 a § 1 st lagen om allmänna
förvaltningsdomstolar). För att rättssäkerhetskraven inte skall vara mindre
skall det krävas att de två ledamöter som gör dispensprövningen är ense om
slutet. Om de inte är ense om slutet, bör huvudregeln om kammarrättens samman-
sättning, dvs. att kammarrätt är domför med tre lagfarna ledamöter, gälla.
I praktiken tillgodoser den förordade ordningen ett lika stort rättssäker-
hetskrav som den som nu gäller i hovrätt, och den skillnad som skall finnas
betingas endast av de olika processformerna i allmän domstol och allmän
förvaltningsdomstol.
Reglerna om dispensprövning i kammarrätt föranleder en ändring i 12 § lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.
6 Studiestödsmålen
Regeringens förslag: Den första domstolsprövningen av mål om återbetalning av
studiestöd skall göras i länsrätt i stället för i kammarrätt.
Centrala studiestödsnämndens beslut skall överklagas till länsrätten i det län
där beslutet har fattats.
Prövningstillstånd införs för studiestödsmål i ledet mellan länsrätt och
kammarrätt. Utredningens förslag: Utredningen föreslår att besvär över
Centrala studiestödsnämndens beslut skall prövas av Länsrätten i Västernorrlands
län. Utredningen lämnar inget förslag såvitt avser frågan om prövningstillstånd.
Remissinstanserna: Så gott som samtliga remissinstanser godtar utredningens
förslag att studiestödsmålen skall flyttas ned från kammarrätt till länsrätt.
Centrala studiestödsnämnden (CSN) anser att en särskild överklagandenämnd bör
inrättas eftersom en sådan nämnd även skulle kunna överpröva sådana beslut som
idag inte är överklagbara. Därigenom skulle man bäst kunna fylla de behov och
önskemål som både enskilda och CSN kan ställa på överklaganderätt. En stor
majoritet avstyrker förslaget att Länsrätten i Västernorrlands län skall vara
exklusivt forum. I stället förordas att målen sprids på flera länsrätter.
Centrala studiestödsnämnden förordar att, om länsrätt kommer att vara instans i
överklagandeärenden, utöver Länsrätten i Västernorrlands län även länsrätterna i
de sex län där CSN:s regionkontor finns skall kunna pröva överklaganden i
studiestödsmål. Kammarrätten i Sundsvall anser att överklagande av länsrätts
beslut skall ske till Kammarrätten i Sundsvall, som i mål av detta slag också
bör utgöra slutinstans.
Bakgrunden till regeringens förslag: Studiestöd kan utgå i form av bl.a.
studiehjälp eller studiemedel. Studiehjälp utgår till elever som är under 20 år
och som genomgår gymnasial utbildning. Studiehjälpen består dels av ett
generellt bidrag, dels vissa behovsprövade bidrag i form av inackorderings-
tillägg och extra tillägg. Varje år utgår studiehjälp till ungefär 300 000
elever.
Studiemedel beviljas åt dels dem som studerar på högskola, dels de elever som
går i utbildning på gymnasial nivå och som är 20 år eller äldre.
En del av studiestödet utgörs av lån som skall betalas tillbaka till staten.
Under vissa förutsättningar kan det belopp som skall återbetalas sättas ned
eller avskrivas. Reglerna om återbetalning av studielån finns i 8 kap.
studiestödslagen (1973:349).
År 1989 genomgick studiemedelssystemet relativt omfattande förändringar (jfr
prop. 1987/88:116). Reformen innebar bl.a. att subventionerna inom systemet
flyttades från lånesidan till bidragssidan samt att reglerna om återbetalning
förenklades. De nuvarande reglerna trädde i kraft den 1 januari 1989. Äldre
föreskrifter gäller fortfarande för studiestöd som avser tiden före
ikraftträdandet.
Centrala studiestödsnämnden (CSN) är central förvaltningsmyndighet för
studiesociala frågor. Nämndens huvudkontor är beläget i Sundsvall. Dessutom
finns sex regionkontor och 24 lokalkontor. De sex regionkontoren är belägna i
Umeå, Uppsala, Stockholm, Linköping, Göteborg och Lund. Lokalkontor finns ett i
varje län, i allmänhet i residensstaden men i Eskilstuna för Södermanlands län,
i Borås för Älvsborgs län, i Lidköping för Skaraborgs län och i Sundsvall för
Västernorrlands län. Region- och lokalkontoren är inte självständiga
myndigheter.
Regionkontoren är tillika lokalkontor. Regionkontoren skiljer sig från
lokalkontoren på så sätt att de även ansvarar för vissa gemensamma
administrativa funktioner för lokalkontoren inom regionen. Varje lokalkontor
(och regionkontor) är i princip ett s.k. fullservicekontor, dvs. de beviljar
studiestöd och beslutar om anstånd. De har dock för närvarande inte rätt att
besluta om avskrivning av studieskuld på grund av synnerliga skäl. Dessa beslut
fattas av CSN:s huvudkontor. CSN har ca 500 anställda varav ca 190 på
huvudkontoret i Sundsvall.
Det är de till återbetalning av studielån hörande frågorna som kan överklagas
från CSN till kammarrätt. Andra beslut av CSN, exempelvis beviljande av
studiestöd kan inte överklagas. Enligt förordningen (1977:937) om
kammarrätternas domkretsar m.m. överklagas samtliga mål enligt studiestödslagen
till Kammarrätten i Sundsvall. Till kammarrätten har de senaste åren inkommit
följande antal studiestödsmål: år 1991 2211 st, år 1992 3097 st och det första
halvåret 1993 3648 st. Prognosen för hela år 1993 är ca 5000 mål. Av de
överklagade målen är det ett mindre antal som är avgjorda av huvudkontoret i
Sundsvall. Det stora flertalet mål som kommer in till kammarrätten kommer direkt
från lokal- eller regionkontoren. Dessa beslut är fattade i CSN:s namn, men de
passerar inte CSN:s huvudkontor.
Kammarrättens avgöranden i studiestödsmål får överklagas till Regeringsrätten
där det dock krävs prövningstillstånd.
Tabell 1
Domstolsverket har utrett hur målen fördelar sig på de olika länen. Enligt
utredningen skulle 4 300 mål fördelas enligt följande.
Län Antal mål Län Antal mål
Stockholm 1 200 Blekinge 45
Gotland 25 Kristianstad 80
Uppsala 215 Malmöhus 500
Södermanland Halland 60
75 Göteborgs o Bohus 510
Västmanland Älvsborg 140
85 Skaraborg 95
Kopparberg 120 Värmland 110
Gävleborg 110 Västernorrland 80
Östergötland 240 *
Jönköping 110 Jämtland 65
Kalmar 50 Västerbotten 155
Örebro 105 Norrbotten 105
Kronoberg 90
*Till detta kommer ca 50 mål där beslut fattats av CSN centralt.
Skälen för regeringens förslag: Såsom redogjorts för ovan (avsnitt 5.1) skall
tyngdpunkten i rättskipningen i de allmänna förvaltningsdomstolarna ligga i
första instans. De högre domstolsinstanserna skall endast överpröva de domar som
har överklagats från den närmast lägre instansen. Den nu aktuella måltypen,
studiestödsmål, är mål av masskaraktär. De är inte heller så särpräglade i
förhållande till andra förvaltningsmål att de av det skälet kräver en
juristkollegial sammansättning vid den första domstolsprövningen. Från juridisk
synpunkt anses denna måltyp tvärtom som ganska enkel. Den första domstolspröv-
ningen bör därför ske i länsrätt.
Något alternativ till en överprövning i domstol finns inte, eftersom frågan om
inrättande av en överklagandenämnd saknar aktualitet.-
Bakgrunden till Domstolsutredningens förslag synes ha varit att vid den
tidpunkten handlades flertalet av återbetalningsärendena av CSN centralt i
Sundsvall. Med de omorganisationer som gjorts av CSN handläggs emellertid numera
endast ett mindre antal ärenden centralt. De flesta ärendena handläggs av lokal-
eller regionalkontoren. Det är därför naturligt att dessa mål fördelas enligt
huvudprincipen, dvs. den länsrätt är behörig inom vars domkrets det grundläggan-
de beslutet har fattats. Länsrättens beslut i studiestödsmål skall överklagas
till samma kammarrätt som gäller för länsrättens övriga mål.
Nedflyttningen av studiestödsmål från kammarrätt till länsrätt innebär att
instanskedjan förlängs med en domstolsinstans. Det innebär att det skulle bli en
för lång instanskedja med en obegränsad rätt till prövning i kammarrätt. Innan
ett mål anhängiggörs i länsrätt har ärendet redan prövats av CSN - lokalt,
regionalt eller centralt - och även omprövats av dem. Studiestödsmålen är an-
talsmässigt en stor målgrupp och under årens lopp har en fast praxis utvecklats
för målgruppen. Krav på prövningstillstånd bör därför införas i ledet länsrätt -
kammarrätt för studiestödsmålen. (Se även avsnitt 5.3.1.)
7 Kriminalvårdsmålen
Regeringens förslag: Den första domstolsprövningen av kriminalvårdsmål skall
göras i länsrätt i stället för i kammarrätt.
Den lokala eller regionala beslutsmyndighetens belägenhet skall vara avgörande
för vilken länsrätt som skall bli behörig att pröva ett mål.
Prövningstillstånd skall införas för kriminalvårdsmål i ledet mellan länsrätt
och kammarrätt. Utredningens förslag: Överensstämmer med
regeringens. Utredningen lämnar inget förslag såvitt avser frågan om
prövningstillstånd.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar utredningens förslag. Några
instanser tar upp frågan om man inte i vissa fall bör införa restriktioner vad
gäller möjligheterna att få Kriminalvårdsstyrelsens beslut överprövade av
domstol. Beträffande forumregeln är dock några kritiska och menar att en
"utlokalisering" av dessa mål kan medföra svårigheter när det gäller att bygga
upp en enhetlig praxis.
Bakgrund till regeringens förslag: En stor målgrupp som prövas av kammarrätt
som första domstolsinstans är kriminalvårdsmålen, dvs. mål avseende besvär över
Kriminalvårdsstyrelsens beslut i vissa kriminalvårds-ärenden.
Kriminalvårdens organisation utgörs av Kriminalvårdsstyrelsen, region-
myndigheter samt lokala myndigheter som utgörs av kriminalvårdsanstalter, häkten
och frivårdsmyndigheter. Från den 1 januari 1994 finns även en ny myndighet
benämnd Transporttjänsten direkt under Kriminalvårdsstyrelsen.
Kriminalvårdsstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för kriminalvården.
Styrelsen är chefsmyndighet för ovannämnda regionmyndigheter, anstalter, häkten
och frivårdsmyndigheter.
Kriminalvårdsstyrelsen handlägger frågor av övergripande natur och meddelar
föreskrifter, råd och riktlinjer för verksamheten inom kriminalvården. Enligt de
lagar som närmare reglerar verkställigheten av fängelsestraff tillkommer
beslutanderätten Kriminalvårdsstyrelsen. Detsamma gäller vissa beslut angående
intagna i häkte. Kriminalvårdsstyrelsen har dock i stor utsträckning delegerat
beslutanderätten i klientärenden till regionala eller lokala myndigheter.
Styrelsen kan ändra beslut som har fattats av annan myndighet efter delegation.
I vissa frågor, framför allt rörande långtidsdömda, fattas besluten direkt av
Kriminalvårdsstyrelsen.
Kriminalvårdsverket har sju regionmyndigheter, som under Kriminalvårdsstyrelsen
leder och har tillsyn över verksamheten i regionen. Regionmyndigheten leds av en
kriminalvårdsdirektör som avgör myndighetens ärenden, om inte annat är före-
skrivet. Vid kriminalvårdsregionerna prövas bl.a. frågor om anstaltsplacering av
dömda i vissa fall och om uppskov med straffverkställighet.
Anstalterna, som kan vara öppna eller slutna, indelas i riksanstalter och
lokalanstalter. På anstalterna fattas en mycket stor mängd beslut, t.ex.
beträffande permissioner, besök, rätt att ringa ut eller ta emot samtal,
granskning av brev eller andra försändelser. Antalet tillgängliga platser i
anstalterna varierar över tiden beroende på bl.a. ombyggnader och semes-
terstängningar. Den 1 oktober 1993 fanns 74 anstalter, varav 18 riksanstalter
och 56 lokalanstalter.
Beslut som har fattats av en regional eller lokal myndighet efter delegation
kan ändras av Kriminalvårdsstyrelsen. Den som beslutet angår får påkalla
styrelsens prövning av sådant beslut som går honom emot. Regionmyndigheterna
överprövar alltså inte beslut från lokala myndigheter.
Vissa av Kriminalvårdsstyrelsens beslut i klientärenden enligt lagen (1963:193)
om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av
straff m.m., lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m., lagen (1974:203)
om kriminalvård i anstalt och lagen (1976:371) om behandling av häktade och
anhållna m.fl. kan överklagas till kammarrätt. Enligt förordningen (1977:937) om
kammarrätternas domkretsar m.m. överklagas samtliga beslut av Kriminal-
vårdsstyrelsen mot vilka talan får föras till Kammarrätten i Jönköping. Det
gäller både beslut där Kriminalvårdsstyrelsen har beslutat som första instans
och beslut där styrelsen har överprövat en underordnad myndighets beslut. De
vanliga forumreglerna gäller således inte. (Se avsnitt 5.2 Forumregler m.m.) En
förutsättning är att beslutet avser ett särskilt fall. Beslut av mer generell
karaktär kan inte överklagas till domstol. Sådana ärenden prövas i sista hand av
regeringen.
Merparten av de beslut som kan överklagas till domstol avser uppskov med
straffverkställighet eller behandlingen av intagna under anstaltsvistelsen. Till
Kammarrätten i Jönköping inkom år 1990 750 mål, år 1991 543 mål och år 1992 648
mål. Målen är i sig inte arbetskrävande. De handläggs emellertid med förtur och
blir på det sättet betungande för kammarrätten.
Mot kammarrättens avgörande i mål om uppskov med straffverkställighet får talan
inte föras (fullföljdsförbud). Övriga mål kan överklagas till Regeringsrätten
där dock prövningstillstånd krävs.
Tabell 2
Domstolsverket har utrett hur målen fördelar sig länsvis. Enligt utredningen
skulle ca 730 mål fördelas enligt följande.
Län Antal mål Län Antal mål
Stockholm 80 Örebro 55
Uppsala 15 Kristianstad 10
Södermanland Malmöhus 55
25 Halland 10
Gotland 10 Göteborg o Bohus 60
Västmanland Värmland 5
10 Kopparberg 10
Östergötland 245 Gävleborg 10
Jönköping 5 Västernorrland
Kronoberg 10 35
Kalmar 15 Västerbotten 20
Blekinge 5 Norrbotten 10
Skaraborg 20
Vid denna fördelning går inget mål till Jämtlands län.
Skälen för regeringens förslag: Det finns inget som talar emot att tillämpa
huvudprincipen, om att den första domstolsprövningen skall ligga i länsrätt, på
kriminalvårdsmålen. Till detta kommer att kriminalvårdsmålen anses från juridisk
synpunkt som ganska enkla. Det är mängden mål och deras förturskaraktär som gör
dem arbetskrävande. Den första domstolsprövningen bör därför ske i länsrätt.
Som nämnts är de kriminalvårdsmål som nu är i fråga ur juridisk synvinkel av
förhållandevis enkel karaktär. Det finns inga särskilda omständigheter som talar
mot att de skulle kunna handläggas av samtliga länsrätter. Dessa handlägger
bl.a. delvis liknande mål om psykiatrisk tvångsvård. Huvudregeln bör därför
gälla för dessa mål, dvs. att Kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt lagen om
kriminalvård i anstalt, lagen om beräkning av strafftid m.m., lagen om be-
handling av anhållna och häktade m.fl. samt nordiska verställighetslagen skall
överklagas hos den länsrätt inom vars domkrets den lokala eller regionala
beslutsmyndigheten är belägen. Har Kriminalvårdsstyrelsen beslutat som första
instans, överklagas beslutet till Länsrätten i Östergötlands län.
Inte heller finns det skäl att frångå huvudregeln om kammarrätternas
behörighet.
Nedflyttningen av kriminalvårdsmål från kammarrätt till länsrätt innebär att
instanskedjan förlängs med en domstolsinstans. Innan ett mål an-hängiggörs i
länsrätt har ärendet redan i de flesta fall prövats lokalt vid anstalten och
därefter omprövats där samt överprövats av Kriminalvårdsstyrelsen. Ett system
med en obegränsad rätt till prövning i kammarrätt skulle medföra en alltför lång
instanskedja för dessa mål. Det bör därför ställas upp ett krav på prövnings-
tillstånd i ledet länsrätt - kammarrätt. (Se även avsnitt 5.3.1)
8 Körkortsmål
8.1 Körkortsmålen flyttas inte till allmän domstol
Regeringens bedömning: En överflyttning av samtliga eller vissa körkortsmål till
tingsrätt bör inte ske.Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser utom Överåklagaren i Linköping,
Ronneby tingsrätt och Arvika tingsrätt har tillstyrkt eller lämnat förslaget att
domstolsprövningen av körkortsfrågor skall ske inom den allmänna förvaltnings-
domstolsorganisationen utan erinran. Överåklagaren i Linköping anser att det
finns anledning att, med beaktande av rättsäkerhets- och tidsvinster, överväga
om inte körkortsingripanden med anledning av brott skall handläggas samtidigt
med utfärdande av strafföreläggande eller av tingsrätten i samband med hand-
läggning av brottmålet. Ronneby tingsrätt anser att en lösning bör införas där
körkortsfrågan, om grunden för körkortsingripandet är brott, handläggs samtidigt
som ansvarsfrågan. Arvika tingsrätt vill betona vikten av att även besluten om
körkortsingripanden förs över till de allmänna domstolarna eftersom dessa
ingripanden oftast utgör en mycket väsentlig del av en utdömd brottspåföljd och
bör behandlas i ett sammanhang.
Bakgrunden till regeringens bedömning: Före 1979 handlade först länsstyrel-
serna och senare länsdomstolarna alla frågor som rörde körkorts-innehav och
frågor om återkallelse av körkort och körkortstillstånd. Härefter har
länsrätterna som första instans beslutat i frågor som gäller ingripande mot
innehavare av körkort och körkortstillstånd. Länsrättens beslut överklagas till
kammarrätten samt till Regeringsrätten som slutinstans. Frågan om vilken myn-
dighet som skall handlägga dessa ärenden har tagits upp i skilda sammanhang.
Trafikmålskommittén tillsattes år 1961 med uppdrag att undersöka möjligheterna
att förenkla handläggningen vid trafiköverträdelser och därmed sammanhängande
frågor. Utredningen föreslog i sitt slutbetänkande Rätten till ratten (SOU
1972:70-72), att körkortsfrågor i anledning av trafikbrott skulle avgöras vid
allmän domstol. Regeringen avvisade i prop. 1975/76:155 kommitténs förslag om
överflyttning av vissa körkortsmål till tingsrätt. Vid riksdagsbehandlingen
(bet. 1975/76:TU28, rskr. 1975/76:390) biföll riksdagen en motion angående
överflyttning av vissa körkortsmål till allmän domstol. Riksdagen uttalade bl.a.
att allmän domstol borde besluta om körkortsåterkallelse vid sådana trafikbrott
beträffande vilka domstolen samtidigt dömer i saken. Med anledning av riksdagens
beslut utvidgades uppdraget för den år 1976 tillsatte särskilde utredaren,
Körkortsutredningen, med uppdrag att fullfölja reformarbetet beträffande kör-
kortslagstiftningen till att även omfatta frågor om de gränsdragningsproblem som
kunde uppkomma vid en överflyttning av vissa körkortsmål till allmän domstol.
Körkortsutredningen avlämnade under år 1978 betänkandet Fortsatt körkortsreform
(SOU 1978:27). Utredningens slutsats vad gällde frågan om att flytta över vissa
körkortsmål från länsrätt till tingsrätt var att nackdelarna med en
överflyttning var större än fördelarna. De nackdelar som utredningen pekade på
gällde främst att körkortsingripanden på grund av trafikbrott skulle splittras
mellan länsrätter och tingsrätter med resp. överinstanser. Utredningen befarade
att detta skulle kunna leda till en minskad enhetlighet i bedömningen samt att
det skulle kunna uppstå kompetenskonflikter samt informations- och
samordningsproblem mellan de olika domstolarna. Den dominerande uppfattningen
bland remissinstanserna var att den rådande ordningen med länsrättsprövning
borde behållas. Regeringen delade utredningens uppfattning att nackdelarna var
större än fördelarna med en partiell överflyttning av körkortsmål till allmän
domstol. Regeringen ansåg att frågor om körkortsingripande borde avgöras i ett
sammanhang och av samma myndighet. Riksdagen (bet. 1980/81:TU1, rskr.
1980/81:29) anslöt sig till de överväganden regeringen hade gjort.
Utredningen Körkort 2000 överlämnade våren 1991 sitt slutbetänkande Säkrare
förare (SOU 1991:39). Utredningen hade i uppdrag att belysa frågor med
inriktning på åtgärder för att få ner olyckstalen i trafiken och öka bilförarnas
trafiksäkerhet. Utredningen hade däremot inte i uppdrag att utreda vilken
domstolsorganisation som skall handlägga körkortsärenden. Frågan aktualiserades
dock genom de förslag som utredningen lade fram. Förutom omfattande förändringar
i institutet körkortsingripande, föreslog nämligen utredningen att en
körkortsmyndighet skulle besluta om ingripande mot den som har
körkortsbehörighet och att detta beslut skulle kunna överklagas till länsrätten.
Utredningens förslag innebar således att länsrätten inte längre skulle besluta
som första instans i körkortsfrågor.
Domstolsutredningen hade i uppdrag att se över körkortsmålens handläggning.
Utredningen har bl.a. föreslagit att körkortsingripanden skall beslutas av
länsstyrelse i stället för av länsrätt och att länsstyrelsens beslut skall kunna
överklagas till länsrätten samt att länsstyrelsen skall vara den enskildes
motpart i domstolen.
Skälen för regeringens bedömning: I de överväganden som skall göras i
anslutning till Domstolsutredningens förslag ingår att se på fördelningen av mål
mellan allmänna domstolar och allmänna förvaltningsdomstolar. Därvid bör
diskuteras var körkortsmålen skall handläggas inom dom-stolsorganisationen.
En fördel med att flytta över körkortsmål till allmän domstol vore att frågan
om ansvar för trafikbrott kunde avgöras vid samma tillfälle som frågan om
körkortsingripande på grund av detsamma. Merparten av körkortsmålen grundar sig
emellertid inte på en dom från allmän domstol utan på ett godkänt föreläggande
av ordningsbot eller strafföreläggande. Till detta kommer att alla mål som
gäller körkortsingripande inte grundar sig på trafikbrott utan kan grunda sig på
andra förhållanden t.ex. sjukdom.
Av en enkät som Domstolsutredningen gjorde avseende körkortsingripanden vid
länsrätterna under en viss period år 1989 framkommer att merparten av
körkortsingripandena bygger på godkända förelägganden av ordningsbot eller
strafförelägganden utfärdade av polis resp. åklagare. I ca 18 procent av målen
grundade sig länsrättens avgörande enbart på en tingsrättsdom. Antalet
körkortsmål där avgörandet har samband med ett godkänt strafföreläggande
utgjorde ca 32 procent medan motsvarande andel beträffande godkända
förelägganden av ordningsbot var ca 35 procent.
Körkortsmålens anknytning till mål i tingsrätt är uppenbarligen förhållandevis
liten. Körkortsingripande till följd av trafikbrott är föranlett av
trafiksäkerhetskäl och är inte en brottspåföljd, även om många uppfattar det så.
Att endast flytta över de körkortsmål som har anknytning till tingsrätten skulle
endast beröra en förhållandevis liten del av körkortsmålen. Det skulle också
medföra att en körkortshavare i vissa fall skulle kunna påverka vilken domstol
som skulle avgöra körkortsfrågan. Genom att godkänna ett föreläggande blir det
länsrätten som avgör frågan om körkortsingripande medan en vägran att godkänna
ett föreläggande skulle medföra att tingsrätten skulle pröva inte bara frågan om
ansvar för trafikbrott utan även frågan om körkortsingripande på grund av detta.
Detta skulle innebära att både länsrätt och tingsrätt skulle kunna vara behöriga
att pröva körkortsfrågan vid samma typ av trafikbrott. Ett system där olika
domstolsorganisationer är behöriga att pröva körkortsingripanden skulle kunna
leda till olika praxis och därigenom en minskad enhetlighet i bedömningen. Att
låta allmän domstol avgöra en viss kategori körkortsmål och allmän förvaltnings-
domstol en annan skulle även leda till att parallella processer skulle kunna
pågå i olika domstolar beroende på vad som är grunden för körkortsingripandena.
Vi anser att en sådan ordning där både allmän domstol och allmän förvalt-
ningsdomstol handlägger samma slags mål vore olämplig. I stället för att söka
dela upp handläggningen av körkortsfrågor på flera myndigheter anser vi att
strävan bör vara att begränsa antalet myndigheter som handlägger
körkortsärenden. Vi vill därför inte föreslå en partiell överflyttning av
körkortsmål till allmän domstol.
Inte heller anser vi att det finns skäl för att föra över samtliga körkortsmål
till allmän domstol. Vi anser alltså att den domstolsprövning som bör göras i
körkortsmål även i fortsättningen skall ske i allmän förvaltningsdomstol.
8.2 Överflyttning av körkortsmål till länsstyrelse
Regeringens förslag: Länsstyrelse skall bli första beslutsinstans i de
körkortsmål som i dag beslutas av länsrätt som första instans. Länsstyrelsen
skall kunna förelägga den enskilde ett preliminärt beslut om varning.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Merparten av remissinstanserna är i allmänhet positiva till
förslaget. Några anser dock att körkortsmålen bör handläggas i allmän
förvaltningsdomstol som första instans. Länsstyrelsen i Malmöhus län, anser att
regleringen av ett summariskt förfarande i form av varningsföreläggande enligt
47 a § skall finnas kvar.
Bakgrunden till regeringens förslag: I körkortslagen (1977:477) regleras bl.a.
kraven för att erhålla körkort, i vilka fall ett körkort skall återkallas och
när varning skall meddelas. I körkortsförordningen finns till-
lämpningsföreskrifter till körkortslagen. I förordningen (1981:96) om
godkännande och utbyte av utländska körkort finns särskilda bestämmelser om
utländska körkort, bl.a. regleras i vilka fall ett utländskt körkort inte längre
skall godkännas i Sverige. Reglerna överensstämmer i stort med vad som gäller
återkallelse av körkort utfärdat i Sverige.
Vägverket (tidigare Trafiksäkerhetsverket) är central körkortsmyndighet och även
central förvaltningsmyndighet för frågor om väghållning och säkerheten i
vägtrafiken. Vägverket ansvarar bl.a. för bil- och körkortsregistreringen,
frågor om körkort, förarutbildning och förarprov. Vägverket utfärdar också
körkort.
Länsstyrelserna är regionala körkortsmyndigheter och prövar frågor om meddelande
av körkortstillstånd och utfärdande av traktorkort.
För att få föra vissa typer av fordon, t.ex. bil, krävs det att man har körkort
för fordonstypen. För att erhålla körkort krävs det dels att man har ett
gällande körkortstillstånd, dels att man avlagt ett godkänt förarprov.
Körkortstillstånd får endast meddelas den som med hänsyn till sina personliga
och medicinska förhållanden kan anses lämplig som förare av körkortspliktigt
fordon. Vid prövningen av de personliga förhållandena skall särskilt beaktas om
sökanden är känd för ett nyktert levnadssätt och om det kan antas att han såsom
förare av körkortspliktigt fordon kommer att respektera trafikreglerna och visa
hänsyn, omdöme och ansvar i trafiken. Vid prövningen av de medicinska för-
hållandena skall beaktas om sökanden har tillfredställande trafiksyn med eller
utan glasögon eller linser och tillräcklig hörselförmåga med eller utan
hörapparat för att föra fordon av det slag ansökan avser och om sökanden även i
övrigt uppfyller de medicinska krav som bör ställas med hänsyn till trafiksäker-
heten. Om en person inte längre bör inneha körkort, körkortstillstånd eller
traktorkort skall länsrätt pröva frågan om återkallelse av detsamma. Målen
anhängiggörs i länsrätt genom ansökan. Det allmännas talan förs i dessa mål av
ett allmänt ombud. För varje län förordnas ett eller flera allmänna ombud av
länsstyrelsen. Det allmänna ombudet är en tjänsteman vid länsstyrelsen och
anställd i denna. Förutom uppgiften att vara allmänt ombud i körkortsmål
handlägger dessa personer i många fall även andra uppgifter hos länsstyrelserna.
I 16 § körkortslagen (KKL) regleras i vilka fall ett körkort skall återkallas.
Grunderna för återkallelse av körkortstillstånd är desamma som vid återkallelse
av körkort. Ett körkort skall återkallas om körkortshavaren
- har fällts till ansvar för rattfylleri eller grovt rattfylleri eller grov
vårdlöshet i trafik (16 § 1 KKL),
- har fällts till ansvar för obehörigt avvikande från trafikolycksplats, s.k.
smitning, om överträdelsen inte kan anses som ringa (16 § 2 KKL),
- genom upprepade förseelser i väsentlig grad har visat bristande vilja eller
förmåga att rätta sig efter de bestämmelser som gäller i trafikens eller
trafiksäkerhetens intresse för förare av motordrivet fordon eller spårvagn (16 §
3 KKL),
- i annat fall vid förandet av ett motordrivet fordon eller en spårvagn har
överskridit högsta tillåtna hastighet, kört mot rött ljus, underlåtit att iaktta
stopplikt, kört om vid övergångställe eller brutit mot någon annan från
trafiksäkerhetssynpunkt väsentlig regel, allt om överträdelsen inte kan anses
som ringa (16 § 4 KKL),
- på grund av opålitlighet i nykterhetshänseende inte bör ha körkort (16 § 5
KKL),
- har gjort sig skyldig till brottslig gärning och det med hänsyn till detta kan
antas att han inte kommer att respektera trafikreglerna och visa hänsyn, omdöme
och ansvar i trafiken eller om han på grund av sina personliga förhållanden i
övrigt ej kan anses lämplig som förare av körkortspliktigt fordon (16 § 6 KKL),
- genom sjukdom, skada eller dylikt har förutsättningar att föra kör-
kortspliktigt fordon som är så väsentligt begränsade att han från trafiksäker-
hetssynpunkt inte vidare bör ha körkort (16 § 7 KKL),
- ej följer föreläggande att ge in läkarintyg eller bevis om godkänt förarprov
(16 § 8 KKL),
- ej följer föreläggande att förnya körkortet (16 § 9 KKL)
eller
- begär att körkortet skall återkallas (16 § 10 KKL).
Om ett körkort eller ett körkortstillstånd återkallas med stöd av 16 § 1-6,
skall länsrätten bestämma en spärrtid på lägst en månad och högst tre år. Under
tid som spärrtid löper får körkortet inte lämnas ut. I stället för återkallelse
kan körkortsingripande ske i form av varning. Återkallelse av körkort kan endast
beslutas av domstol medan varning kan beslutas av både domstol och det allmänna
ombudet. Allmänna ombudet kan emellertid inte besluta om varning sedan han
ansökt om körkortsingripande hos länsrätten.
Ett körkort skall återkallas tills vidare i avvaktan på slutligt avgörande av
återkallelsefrågan, om det på sannolika skäl kan antas att körkortet kommer att
återkallas slutligt på någon av de grunder som avses i 16 § 1 - 7 KKL.
Åklagare eller polismyndighet kan i vissa fall omhänderta ett körkort eller
traktorkort inför en prövning av domstol. Länsrätten skall i dessa fall utan
dröjsmål pröva om körkortet eller traktorkortet skall återkallas eller
återställas.
Antalet inkomna körkortsmål till länsrätterna har varierat under de senaste
åren. Från att år 1987 ha uppgått till ca 39 000 steg antalet år 1989 till ca 47
000 för att under år 1992 sjunka till ca 42 000. Prognosen för år 1993 är att ca
38 000 körkortsmål inkommer till länsrätterna.
Antalet avgjorda mål i länsrätterna visar samma utveckling. Från att år 1987 ha
uppgått till ca 37 600 steg antalet år 1989 till ca 44 000 för att under år 1992
sjunka till ca 43 500.
Utvecklingen är densamma även för antalet balanserade körkortsmål i
länsrätterna. År 1987 var utgående balans av körkortsmål ca 14 900, år 1989 var
balansen ca 18 400 mål medan balansen sjunkit till ca 16 000 mål vid utgången av
år 1992. Prognosen för år 1993 är att det kommer att finnas ca 14 900 balan-
serade körkortsmål vid årets utgång.
De balanserade målens medelålder har ökat avsevärt, från 3,6 månader 1987 till
5,7 månader år 1989 och till 8,8 månader år 1992. En betydande del av
länsrätternas resurser måste tas i anspråk för handläggningen av körkortsmål.
Visserligen är körkortsmålen ofta okomplicerade, men de är inte desto mindre
krävande från handläggningssynpunkt. I och med att målen är av förturskaraktär
inkräktar de dessutom ofta på planeringen av annat länsrättsarbete.
Även för kammarrätterna utgör körkortsmålen en relativt sett stor andel av det
totala målantalet. Under år 1992 kom det in ca 6 500 körkortsmål från
länsrätterna medan totala antalet inkomna mål uppgick till ca 33 000. Som
jämförelse kan nämnas att antalet inkomna skattemål uppgick till ca 6 000. Det
kommer således in ungefär lika många körkortsmål som skattemål till
kammarrätterna.
I både länsrätt och kammarrätt är processen enligt huvudregeln skriftlig. Trots
detta är handläggningen av körkortsmål både tidsödande och resurskrävande.
Förklaringen är dels den stora mängden mål, dels handläggningsformerna. Länsrät-
ten fattar nämligen ofta ett interimistiskt beslut innan den dömer slutligt i
målet, eftersom ett körkort skall återkallas tills vidare i avvaktan på slutligt
avgörande av återkallelsefrågan om det på sannolika skäl kan antas att körkortet
kommer att slutligt återkallas.
När länsrätten skall återkalla ett körkort på grund av brottslig gärning är den
i ansvarsfrågan bunden av den bedömning som allmän domstol gjort eller den
bedömning som blir följden av att körkortshavaren godkänner ett
strafföreläggande eller ett föreläggande av ordningsbot som utfärdats av en
åklagare resp. en polisman. Till grund för återkallelse av körkort till följd av
brottslig gärning skall nämligen läggas lagakraftvunnen dom eller visst beslut
om åtalsunderlåtelse. Med lagakraftvunnen dom jämställs ett godkänt föreläggande
av ordningsbot eller strafföreläggande.
Skälen för regeringens förslag: Körkortsmålen utgör en betydande del av
länsrätternas arbetsbörda. Av de ca 119 000 mål som kom in till länsrätterna
under 1992 var ca 42 000 körkortsmål, vilket utgör 35 procent av det totala
antalet inkomna mål.
Det är det allmänna ombudet som ansöker hos länsrätten om återkallelse av
körkort, körkortstillstånd, m.m. Det allmänna ombudet har granskat och bedömt
ärendet och är således väl insatt i detta innan det kommer in till länsrätten. I
länsrätten skall ärendet på nytt granskas och bedömas. Det dubbelarbete som
förekommer är enligt vår mening inte försvarbart från resursekonomisk synpunkt.
Körkortsmålen är sällan komplicerade ur juridisk synvinkel. Frågan är då om
beslutsfunktionen i körkortsmål kan föras över till länsstyrelserna. Dessa
prövar redan i dag frågor om meddelande av körkortstillstånd och utfärdande av
traktorkort. Det ställs samma krav på en person för att han skall erhålla
körkortstillstånd som för att han inte skall få körkortet eller körkortstill-
ståndet återkallat. Den bedömning som skall göras är därför i princip densamma
som länsstyrelserna redan gör när de meddelar körkortstillstånd. Länsstyrelserna
får därför anses väl skickade att även avgöra frågor om återkallelse av körkort
och körkortstillstånd. De personer i länsstyrelserna som handlägger
körkortsärenden har ofta stor erfarenhet och besitter en god kompetens på
området. Tillämpningen av förvaltningslagen garanterar en rättsäker
handläggning. Det bör därför inte finnas något avgörande hinder från
rättsäkerhetssynpunkt mot att länsstyrelserna avgör dessa frågor.
Det har visserligen i olika sammanhang framförts synpunkter på att mål som avser
frågor om frihetsberövanden eller andra begränsningar i enskilds rörelsefrihet
eller utdömande av påföljder, av rättssäkerhetsskäl skall avgöras i domstol som
första instans. Körkortsmålen är att hänföra till denna målkategori. Målen har
på grund av sin för enskild ingripande karaktär kommit att omgärdas med
särskilda rättssäkerhetsgarantier. Domstolen meddelar aldrig ex officio ett
betungande beslut utan tar endast upp ett mål till prövning som har
anhängiggjorts av det allmännas representant. Den enskildes processuella
ställning kan generellt anses bättre i mål, där länsrätt beslutar som första
instans, än i mål där förvaltningsmyndighet innehar beslutanderätten.
Regeringen anser emellertid med hänsyn dels till det som framförts ovan, dels
till att det för körkortsmålen har utvecklats en fast praxis, att
rättssäkerhetskraven är tillräckligt tillgodosedda även om körkortsmålen flyttas
över till länsstyrelsen som första beslutsinstans. Genom att göra länsstyrelsen
till första beslutsinstans kommer förmodligen handläggningstiderna för
körkortsärenden att bli kortare än vad de är i dag, något som är till fördel för
både den enskilde och det allmänna. Överflyttningen medför också att det blir en
myndighet som prövar samtliga körkortsfrågor vilket vi anser vara värdefullt.
I de fall en person inte är nöjd med länsstyrelsens beslut skall han ha
möjligheten att överklaga detta till länsrätt. Även genom möjligheten att
överklaga länsstyrelsens beslut till domstol ges goda garantier för
rättssäkerheten. Regeringen föreslår därför att frågor om körkortsåter-kallelse
m.m. skall prövas i första instans av länsstyrelsen.
Om det allmänna ombudet anser att varning är en tillräcklig åtgärd, har ombudet
i dag möjlighet att utfärda ett föreläggande om varning. Om körkortshavaren
godkänner föreläggandet, gäller detta som ett lagakraftvunnet domstolsbeslut. Om
möjligheten att utfärda ett varningsföreläggande försvinner utan att ersättas av
något motsvarande förfarande, skall länsstyrelsen i stället pröva och avgöra
frågan om varning. Innan länsstyrelsen meddelar beslut, skall den enskilde få
tillfälle att yttra sig. När beslut har fattats, skall den enskilde också
underrättas om innehållet i det. Detta förfarande kommer att medföra ett
avsevärt merarbete för länsstyrelserna. Antalet varningar uppgår till ca 22 000
per år varav 15 000 efter godkända varningsförelägganden. Vi anser därför att
det är angeläget att det finns ett enkelt förfarande när länsstyrelsen anser att
varning är en tillräcklig åtgärd och föreslår därför att länsstyrelsen skall ha
möjlighet att förelägga den enskilde ett preliminärt beslut, i vilket varning
meddelas, för godkännande. Om den enskilde godkänner detta preliminära beslut,
skall det gälla som ett lagakraftvunnet beslut. Om det däremot inte godkänns,
skall länsstyrelsen i stället handlägga ärendet på vanligt sätt.
8.3 Domstolsprövning av länsstyrelsens beslut i länsrätt, m.m.
Regeringens förslag: Länsstyrelsens beslut skall kunna överklagas till
länsrätt.
Det allmännas talan i allmän förvaltningsdomstol skall föras av länsstyrelsen.
Funktionen med allmänt ombud i körkortsmål skall upphöra.
Prövningstillstånd skall införas för körkortsmål i ledet länsrätt- kammar-
rätt. Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Betänkandet
innehåller emellertid inte något förslag om prövningstillstånd.
Remissinstanserna: Majoriteten av domstolar och övriga remissinstanser är
positiva till förslaget. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att ordningen med
länsstyrelsen som part i domstol är olämplig och ägnad att hos allmänheten skada
länsstyrelsens anseende som en opartisk myndighet. Sveriges domareförbund anser,
att länsstyrelsefunktionen i förvaltningsprocessen även i framtiden bör utföras
av ett allmänt ombud.
Skälen för regeringens förslag: Enligt vårt förslag (se avsnitt 8.2) skall
länsstyrelsen överta länsrättens uppgift att som första instans besluta om
körkortsingripanden m.m. Länsstyrelsens beslut skall kunna överklagas till
länsrätten. Vid en överprövning av länsstyrelsens beslut hos länsrätt uppkommer
frågan vem som skall föra det allmännas talan. De allmänna ombuden har hittills
haft denna funktion.
I dag gör allmänna ombudet en bedömning om en persons körkort, traktorkort eller
körkortstillstånd skall återkallas. Om så är fallet ansöker det allmänna ombudet
om återkallelse hos länsrätten. I framtiden bör länsstyrelsen göra samma bedöm-
ning men i stället för att som allmänna ombudet ansöka om körkortsåterkallelse
hos länsrätten skall länsstyrelsen fatta beslut i frågan.
Det har framförts synpunkter att det är viktigt att det allmännas talan förs av
en i förhållande till beslutsmyndigheten självständig processförare. I fråga om
de allmänna ombuden kan det ifrågasättas om dessa i förhållande till
länsstyrelserna kan anses som självständiga i och med att de förordnas och
avlönas av länsstyrelserna och arbetar där. De handlägger ofta även andra
ärenden än körkortsärenden hos länsstyrelserna.
Att beslutsmyndigheten skulle inta partsställning i domstolsprocessen är ingen
nyhet. Genom taxeringslagen (1990:324) fick skattemyndigheten, som är första
beslutsinstans i skattemål, sådan ställning.
Vi anser mot bakgrund av det sagda att ordningen med allmänna ombuden som för
det allmännas talan i länsrätt bör tas bort. Om ett ärende överklagas till
länsrätt, bör det allmännas talan föras av länsstyrelsen. Länsstyrelsen blir på
detta sätt den enskildes motpart i domstolsprocessen. På samma sätt som det
allmänna ombudet kan göra i dag skall länsstyrelsen kunna överklaga domstolens
beslut liksom föra talan till den enskilda partens förmån.
Att länsstyrelsen för det allmännas talan i domstolen erbjuder betydande
fördelar inte minst från kostnadssynpunkt. Om ett fristående processförande
organ skulle föras in, skulle stora kostnader uppstå och stora tidsutdräkter
skulle kunna uppstå i domstolshandläggningen.
Överflyttningen av körkortsmål från länsrätt till länsstyrelse innebär att
instanskedjan förlängs med en beslutsinstans. Innan ett mål anhängiggörs i
länsrätt, har ärendet således prövats av länsstyrelsen. Utan krav på
prövningstillstånd i kammarrätten skulle det bli en rätt till fullständig
prövning i länsstyrelsen samt i två domstolsinstanser. Körkortsmålen är för-
hållandevis okomplicerade, även om de innefattar avgöranden som för den enskilde
kan uppfattas som ingripande. För dessa mål har det utvecklats en fast praxis.
Dessa omständigheter sammantagna gör att körkortsmålen lämpar sig väl för ett
system med prövningstillstånd i ledet länsrättkammarrätt.
Logiken skulle kräva att även överklaganden av länsstyrelsens beslut i frågor
om meddelande av körkortstillstånd och utfärdande av traktorkort, som i dag
överklagas direkt till kammarrätten, förs ned till länsrätt. Detsamma gäller
andra körkortsmål som för närvarande prövas av kammarrätt i andra instans.
Eftersom denna målkategori kräver ytterligare överväganden och vi avser att i
ett senare sammanhang ta upp den generella frågan om länsstyrelsens roll i
processen i allmänna förvaltningsdomstolar där dess beslut i dag överklagas till
kammarrätt, anser vi att det är mest lämpligt att avvakta med nedflyttning av
dessa måltyper.
8.4 Frågor om luftfartscertifikat och elevtillstånd, m.m.
Regeringens bedömning: Mål om ingripanden mot dem som innehar
luftfartscertifikat eller elevtillstånd bör inte i detta sammanhang flyttas från
länsrätt till Luftfartsverket. Utredningens bedömning: Dom-
stolsutredningen tar inte ställning till om frågor om återkallelse av luft-
fartscertifikat och elevtillstånd skall flyttas från länsrätt till Luftfartsver-
ket.
Remissinstanserna: Endast Justitiekanslern, Kammarrätten i Jönköping och
Luftfartsverket har kommenterat frågan. Justitiekanslern anser att det kan
ifrågasättas om inte också denna målgrupp kan flyttas över på myndighetsnivå.
Kammarrätten i Jönköping anser att beslut i första instans om återkallelse av
flygcertifikat och elevtillstånd bör handläggas av Luftfartsverket.
Luftfartsverket anser att körkortsfrågor och frågor rörande certifikat m.m. bör
behandlas lika.
Skälen för regeringens bedömning: Bestämmelser om luftfartscertifikat och
elevtillstånd regleras i luftfartslagen (1957:297). Bestämmelserna påminner i
mycket om vad som gäller för körkort och körkortstillstånd.
Endast den som har luftfartscertifikat som är utfärdat eller godkänt i Sverige
är behörig att tjänstgöra som förare, navigatör eller flygmaskinist på ett
luftfartyg. Den som vill genomgå utbildning för luftfartscertifikat skall ha
elevtillstånd. Certifikat utfärdas eller godkänns av Luftfartsverket. Även
elevtillstånd utfärdas av verket. Luftfartscertifikat och elevtillstånd kan
återkallas. I stället för återkallelse kan innehavaren i vissa fall meddelas
varning. Ett certifikat kan även omhändertas.
Länsrätten i Östergötlands län prövar sedan år 1987 bl.a. frågor om återkallelse
av luftfartscertifikat och elevtillstånd samt frågor om varning. Det är Luft-
fartsverket som ansöker om ingripande hos länsrätten. Tidigare låg
beslutsfunktionen i dessa frågor på Luftfartsverket.
Vi anser att det kan finnas skäl att behandla dessa frågor på samma sätt som vi
föreslår att körkortsfrågorna skall behandlas. Domstolsutredningen har dock inte
närmare utrett frågan. Innan ställning tas bör Luftfartsverket få i uppdrag att
närmare utreda frågan. Mot denna bakgrund vill vi inte nu lämna något förslag om
överflyttning av mål om luftfartscertifikat m.m. från länsrätt till Luft-
fartsverket.
9 ekretessmålen
Regeringens förslag: Prövningstillstånd införs i Regeringsrätten och Högsta
domstolen i mål som utlämnande av allmän handling (sekretessmål) som fullföljs
från kammarrätt eller hovrätt i de fall de sistnämnda domstolarna överprövat en
domstols eller annan myndighets beslut.
Inget formellt hinder finns mot att sekretessmål överklagas först till länsrätt
i stället för som nu kammarrätt, men frågan om en sådan ändring kräver
ytterligare överväganden.Utredningens förslag: Länsrätt prövar som första
domstolsinstans de sekretessmål som idag överprövas av kammarrätt. Vidare
föreslås att prövningstillstånd införs i Regeringsrätten och Högsta domstolen i
sekretessmål som överklagas från länsrätt respektive tingsrätt.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker utredningens
förslag eller lämnar det utan erinran. Vissa instanser avstyrker dock att
sekretessmålen flyttas ned från kammarrätt till länsrätt. Justitiekanslern anser
att en förändring av processordningen beträffande just sekretessmålen bör
föregås av en särskild utredning där problemen kan genomlysas mer ingående.
Andra anser att målen är aparta och den materiella lagstiftningen komplicerad,
vilket kräver den kvalificerade prövning som kammarrätterna kan tillhandahålla.
Flera instanser framhåller vikten av att sekretessmålen handläggs med stor
skyndsamhet och att kammarrätterna torde vara bättre rustade att tillgodose
detta krav. En fråga som berörs av ett stort antal remissinstanser är frågan om
länsrätternas sammansättning i dessa mål. Utredningens förslag att målen skall
avgöras med ensamdomare utan något nämndemannaobligatorium vinner dock gillande
av de flesta, även om några instanser framhåller att det är tveksamt om en sådan
sammansättning kan sägas vara tillräckligt kvalificerad. När det gäller frågan
om prövningstillstånd i dessa mål för överprövning i Regeringsrätten eller
Högsta domstolen tillstyrks utredningens förslag av en mycket stor majoritet.
Flera instanser poängterar vikten av att en reform genomförs skyndsamt, oavsett
hur frågan om instansordningen löses.
Bakgrunden till regeringens förslag: Den svenska förvaltningen och rätt-
skipningen präglas av ålder av offentlighetsprincipen. Allmänheten och
massmedierna har en vidsträckt insyn i de offentliga organens verksamhet.
Offentlighetsprincipen innebär bl.a. att den som begär det har rätt att ta del
av allmänna handlingar hos statliga och kommunala myndigheter. Principen att
myndigheternas handlingar och beslut skall vara tillgängliga för envar har i
vårt land ansetts så viktig att den sedan länge är grundlagsfäst. I princip har
alla, både svenska medborgare och utlänningar, rätt att läsa de handlingar som
finns hos myndigheterna. Denna rätt begränsas dock på två sätt. För det första
har allmänheten bara rätt att läsa sådana handlingar som betecknas som allmänna
handlingar. För det andra är vissa allmänna handlingar hemliga.
Den som vill ta del av en allmän handling skall vända sig till den myndighet som
förvarar handlingen. En begäran att få ta del av en allmän handling skall prövas
skyndsamt av myndigheten. En myndighet har under vissa förutsättningar möjlighet
att lämna ut en handling med villkor, s.k. förbehåll, som inskränker sökandens
rätt att använda den information som finns i handlingen. Den som har fått avslag
på sin begäran att ta del av en handling eller som har fått del av en handling
med förbehåll har enligt tryckfrihetsförordningen i många fall rätt att få saken
prövad av domstol. Däremot finns det inte någon möjlighet att överklaga en
myndighets beslut att lämna ut en allmän handling.Den nuvarande instansordningen
innebär att i princip alla beslut som har fattats av andra myndigheter än
regeringen, Högsta domstolen och Regeringsrätten kan överklagas till domstol.
Inte heller riksdagens beslut kan överklagas till domstol.
De grundläggande reglerna om besvär över en myndighets beslut i ärenden om
utlämnande av allmän handling finns i 2 kap. 15 § tryckfrihetsförordningen (TF).
I princip får varje beslut som innebär att en begäran att få ta del av en
handling avslås eller att en handling lämnas ut med förbehåll överklagas. Det är
bara den som begärt att få ta del av handlingen som får överklaga. Den som anser
sig bli lidande av att handlingen lämnas ut kan däremot inte överklaga. Har
regeringen eller riksdagen fattat ett beslut, kan detta beslut inte överklagas.
Av 11 kap. 1 § regeringsformen följer vidare att beslut av Högsta domstolen och
Regeringsrätten inte kan överklagas.
I 15 kap. 7 och 8 §§ sekretesslagen (1980:100) finns kompletterande bestämmelser
om överklagande. Rätten att överklaga gäller oavsett om beslutet att vägra lämna
ut en handling grundar sig på sekretesslagen, på att handlingen inte är allmän
eller på att en annan myndighet skall pröva frågan. En förutsättning för att ett
beslut skall kunns överklagas är dock att det är myndigheten som har meddelat
beslut i utlämnandefrågan. Om frågan endast har prövats av en befattningshavare
hos myndigheten finns inte något överklagbart beslut.
Vid överklagande är huvudregeln att talan skall föras i kammarrätt eller, såvitt
gäller kammarrätts beslut i där väckt ärende, hos Regeringsrätten. Undantag från
denna regel finns för de allmänna domstolarnas rättskipande och rättsvårdande
verksamhet. Meddelar tingsrätt ett avslagsbeslut på detta område, överklagas
detta till hovrätt. En hovrätts beslut i ett där väckt eller dit överklagat
ärende av detta slag överklagas till Högsta domstolen. Allmänna domstolars
beslut som rör annat, t.ex. personalärenden, överklagas däremot till kammarrätt.
När det gäller beslut fattade av specialdomstolar, t.ex Arbetsdomstolen och För-
säkringsöverdomstolen tillämpas fullföljdsordningen enligt huvudregeln, dvs.
överklagandet skall ske till kammarrätt. För de myndigheter som lyder under
riksdagen finns en speciell ordning. Beslut av dessa myndigheter överklagas
direkt till Regeringsrätten. Beslut som har meddelats av JO kan dock inte
överklagas. Beslut av statsråd överklagas till regeringen.
Om en statlig myndighet vägrar att lämna ut en handling till en annan statlig
myndighet, kan detta beslut överklagas till regeringen. Om det är en av
riksdagens myndigheter som har meddelat beslutet, skall dock överklagandet ske
till Riksdagens besvärsnämnd. Vid tvister mellan myndigheter där en eller båda
är kommunala fullföljs talan till kammarrätt.
Som framgår av redogörelsen ovan finns det olika vägar att överklaga beroende på
vilken myndighet som har fattat beslut i en fråga om utlämnande av allmän
handling. Det stora flertalet ärenden överklagas dock till kammarrätt.
Under år 1992 kom det in 302 sekretessmål till kammarrätterna varav ca 48
procent kom in till Kammarrätten i Stockholm. Till Regeringsrätten kom det under
samma tid in 112 mål.
Rent antalsmässigt utgör sekretessmålen inte någon större målgrupp. Målen
varierar dock i omfattning och svårighetsgrad. Under senare år har de mycket
omfångsrika sekretessmålen blivit flera. Som exempel kan nämnas de sekretessmål
som förundersökningen i anledning av mordet på statsminister Olof Palme har gett
upphov till. Sekretessmålen är resurskrävande dels eftersom de har för-
turskaraktär och således skall handläggas skyndsamt, dels eftersom de ofta
omfattar en mängd handlingar som skall gås igenom och bedömas från
sekretessynpunkt. Det kan nämnas att man vid sekretessprövningen i princip måste
bedöma varje uppgift i den handling som begärs utlämnad. I många fall omfattas
inte en hel handling av sekretess utan vissa uppgifter i denna skall lämnas ut.
De stora sekretessmålen har inneburit att vissa kammarrättsledamöter har bundits
upp under lång tid för att pröva målen. Även för Regeringsrätten är
sekretessmålen mycket resurskrävande av samma skäl.
Skälen för regeringens förslag: När det gäller mål om utlämnande av allmän
handling (sekretessmål) finns de grundläggande principerna om detta i
tryckfrihetsförordningen. I samband med ändringen av tryckfrihetsförordningen
gjordes uttalanden om instansordningen vid domstolsprövningen av sekretessmål
(prop. 1975/76:160 s. 204). Även om övervägandena som gjordes då måste beaktas,
när det gäller frågan om en ändrad instansordning för sekretessmålen, anser vi
inte att dessa uttalanden i och för sig hindrar att sekretessmålen flyttas ned
till länsrätt. Emellertid kräver frågan om instansordningen i sekretessmål
ytterligare överväganden, bl.a. mot bakgrund av det krav på snabbhet i
avgörandet som grundlagen ställer. Regeringen avser att under år 1994 ta
ställning till denna fråga.
Att Regeringsrätten fullständigt prövar alla sekretessmål överensstämmer inte
med domstolens funktion som prejudikatinstans. Vidare är sekretessmålen mycket
resurskrävande för Regeringsrätten. I tidigare sammanhang har det invänts att
kammarrätterna inte har sådan kunskap i sekretessfrågor att det är lämpligt att
de i praktiken blir slutinstanser i denna typ av mål. Emellertid har
kammarrätterna nu tillägnat sig en bred erfarenhet av sekretesslagstiftningen
och måste därmed anses ha fått erforderlig kompetens. Tiden är därför nu mogen
för att införa prövningstillstånd i form av prejudikatdispens till
Regeringsrätten i de fall kammarrätten har prövat besvär över en annan
myndighets beslut att inte lämna ut en allmän handling (jfr prop. 1979/80:2 Del
A s. 364). Däremot bör det inte införas prövningstillstånd i de fall kammar-
rätten som första instans vägrar att lämna ut en handling. Inte heller finns det
skäl att införa prövningstillstånd i de fall en av riksdagens myndigheter har
vägrat att lämna ut en handling. Om prövningstillstånd införs i Regeringsrätten,
bör man av samma skäl även införa motsvarande krav på prövningstillstånd för
fullföljd till Högsta domstolen.
10 Kostnader
De föreslagna reformerna kommer såvitt avser överflyttning av körkortsmål till
länsstyrelserna att innebära en väsentligt minskad arbetsbörda för länsrätterna
och för kammarrätterna. Även när det gäller nedflyttning av mål från kammarrätt
till länsrätt minskar arbetsbördan för de berörda kammarrätterna. Den mot-
svarande ökade arbetsbördan för varje länsrätt blir däremot tämligen marginell,
avseende nu aktuella måltyper. När reformen med nedflyttning av mål genomförts
fullt ut kommer effekterna att bli större. Det är dock i ett kort perspektiv
inte möjligt att i någon större omfattning omfördela resurser mellan
kammarrätter och länsrätter.
Regeringen har med anledning av den förestående omorganisationen av de all-
männa förvaltningsdomstolarna den 17 juni 1993 i regleringsbrev avseende andra
huvudtitelns anslag Domstolarna m.m. för budgetåret 1993/94 föreskrivit att en
ordinarie avdelning i varje kammarrätt skall omvandlas till en extra avdelning
och att tjänster som kammarrättslagmän eller kammarrättsråd, tillika vice
ordförande på avdelning vid uppkomna vakanser, skall omvandlas till
tidsbegränsade tjänster i den omfattning som motsvaras av antalet extra
avdelningar vid varje kammarrätt. Det kan bli aktuellt att i regleringsbrevet
för budgetåret 1994/95 meddela liknande föreskrifter avseende tjänster i läns-
rätterna.
Länsstyrelserna kommer att behöva tillföras ökade resurser om körkortsmålen
flyttas över dit. Regeringen har i 1994 års budgetproposition behandlat de
anslagsfrågor som uppkommer (prop. 1993/94:100 bil. 3 s. 128f) Reformförslagen
kommer dock att på sikt totalt sett medföra relativt stora besparingar jämfört
med dagens förhållanden. Dessa besparingar bör användas där förstärkningar bäst
behövs inom domstolsväsendet.
11 Ikraftträdande m.m.
Förslaget avseende prövningstillstånd för sekretessmål bör träda i kraft den 1
juli 1994. Övriga förslag bör träda i kraft den 1 oktober 1994. Om beslut
meddelats av Kriminalvårdsstyrelsen, Centrala studiestödsnämnden, hovrätt,
kammarrätt eller länsrätt före ikraftträdandet, skall ärendet överklagas enligt
äldre bestämmelser.
12 Specialmotivering
12.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark,
Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.
26 §
Paragrafen reglerar möjligheten att överklaga Kriminalvårdsstyrelsens beslut
enligt lagen. I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen,
avsnitt 7.2, skall Kriminalvårdsstyrelsens beslut överklagas till länsrätt i
stället för till kammarrätt. Ett nytt sista stycke har lagts till som anger att
det behövs prövningstillstånd för att få målet prövat i kammarrätt.
12.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar
12 §
I ett nytt femte stycke föreskrivs att kammarrätten vid behandling av frågor om
prövningstillstånd skall vara domför med två ledamöter om de är ense om slutet.
Det innebär att ledamöterna kan ha olika meningar när det gäller motiveringen av
beslutet. Om ledamöterna inte är ense, gäller huvudregeln om kammarrätts
domförhet, dvs. att tre domare skall delta i beslutsfattandet.
14 §
I första stycket slås huvudregeln fast, att länsrätt skall vara första dom-
stolsinstans om ärendet skall prövas av allmän förvaltningsdomstol. I respektive
materiell författning behöver det sedan bara anges att myndighetens beslutet kan
överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Länsrättens behörighet kan även
regleras i särskilda lagar. Så är fallet med de lagrum som anges i 14 § i dess
nuvarande lydelse. Skall kammarrätt vara första domstolsinstans skall det enligt
8 § första stycket 1 föreskrivas särskilt.
I andra stycket anges länsrätternas geografiska behörighet vid överklagande.
Avgörande är här var det första beslutet fattas. (Se även avsnitt 5.2). För
studiestödsmålen gäller att de flesta besluten fattas av region- eller
lokalkontoren i Centrala studiestödsnämndens namn.
I likhet med den huvudregel som idag gäller för kammarrätt, jfr förordningen
(1977:937) om kammarrätternas domkretsar m.m., skall i de fall ärendet prövats
av två förvaltningsmyndigheter den länsrätt vara behörig inom vars län det
första beslutet i ärendet har meddelats. Regeringen har emellertid möjlighet att
föreskriva avvikelser från denna huvudregel.
Slutligen har paragrafen ändrats så att möjligheten att flytta mål som har nära
samband med varandra mellan länsrätter, utvidgas till att avse samtliga måltyper
i länsrätterna.
12.3 Förslaget till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)
4 §
Av ett tillägg i första stycket framgår vad en besvärshandling skall innehålla
om prövningstillstånd krävs. Tillägget gäller i alla instanser där prövnings-
tillstånd kan komma i fråga. En motsvarande bestämmelse, som dock enbart gäller
prövningstillstånd i Regeringsrätten och Försäkringsöverdomstolen, finns i 37 §
tredje stycket. Den bestämmelsen kan därför utmönstras.
31 §
En ändring har gjorts i andra stycket. Av den framgår att också länsrättens
beslut, och inte bara kammarrättens beslut, skall innehålla uppgift om den grund
på vilka ett prövningstillstånd meddelas.
Anmärkas kan att länsrätternas fullföljdshänvisning inte är avgörande för om
prövningstillstånd skall krävas eller inte. Det är en fråga som det uteslutande
ankommer på kammarrätterna att avgöra.
33 §
Av tredje stycket, som är nytt, framgår att kammarrättens beslut att meddela
prövningstillstånd inte får överklagas. En motsvarande bestämmelse om full-
följdsförbud över hovrätts beslut att meddela prövningstillstånd finns i 54 kap.
8 § RB. Motsatsvis följer att ett beslut om att inte meddela prövningstillstånd
får överklagas till Regeringsrätten (med sedvanlig dispensprövning).
34 a §
Paragrafen som är ny, liksom rubriken närmast före den, innehåller bestämmelser
om prövningstillstånd i kammarrätt. Ändringen har behandlats i avsnitt 5.3.1. I
anslutning härtill har rubriken närmast före 35 § ändrats. Enligt första stycket
får kammarrätt om det är särskilt föreskrivet pröva överklagande från länsrätt
endast om kammarrätten har meddelat prövningstillstånd. I förvalt-
ningsprocesslagen regleras således inte närmare vilka mål eller målgrupper som
bör omfattas av krav på prövningstillstånd. Sådana regler tas i stället in i de
materiella författningarna (jfr t.ex. förslaget till lag om ändring i
studiestödslagen, avsnitt 12.4).
I andra stycket regleras förutsättningarna för att prövningstillstånd skall få
beviljas i kammarrätt. Dispensgrunderna är desamma som dem som gäller vid
dispensprövning i hovrätt. (Jfr 49 kap. 13 § RB).
Av tredje stycket framgår att länsrättens beslut står fast om prövningstillstånd
inte meddelas av kammarrätten och att kammarrättens beslut skall innehålla en
erinran om detta. Bestämmelsen motsvarar den som gäller beslut om prövningstill-
stånd som meddelas av Regeringsrätten (35 § andra stycket FPL).
35 §
Av skäl som angetts i den allmänna motiveringen, avsnitt 9.3, har den ändringen
gjorts att prövningstillstånd krävs enligt första styckets huvudregel i
sekretessmål.
37 §
Bestämmelsen i tredje stycket kan utgå eftersom den omfattas av den ändring som
gjorts i 4 § första stycket.
12.4 Förslaget till lag om ändring i studiestödslagen (1973:349)
8 kap. 25 §
Paragrafen reglerar möjligheterna att överklaga Centrala studiestödsnämndens
beslut. I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen, avsnitt 6.2,
skall Centrala studiestödsnämndens beslut överklagas till länsrätt i stället för
till kammarrätt med fördelning mellan olika länsrätter beroende på vilken ort
beslutet har fattats på. I ett nytt andra stycke anges att det krävs
prövningstillstånd för att få målet prövat i kammarrätt.
12.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid
29 §
Paragrafen reglerar möjligheterna att överklaga Kriminalvårdsstyrelsens beslut
enligt lagen. I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen,
avsnitt 7.2, skall Kriminalvårdsstyrelsens beslut överklagas till länsrätt i
stället för till kammarrätt. I ett nytt sista stycke anges att det krävs
prövningstillstånd för att få målet prövat i kammarrätt.
12.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt
59 §
I paragrafen föreskrivs om möjligheterna att överklaga Kriminalvårdsstyrelsens
beslut enligt lagen. I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen,
avsnitt 7.2, skall Kriminalvårdsstyrelsens beslut överklagas till länsrätt i
stället för till kammarrätt. I ett nytt sista stycke anges att det krävs
prövningstillstånd för att få målet prövat i kammarrätt.
12.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:371) om behandling av häktade
och anhållna m.fl.
16 b §
Paragrafen reglerar möjligheterna att överklaga Kriminalvårdsstyrelsens beslut
enligt lagen. I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen,
avsnitt 7.2, skall Kriminalvårdsstyrelsens beslut överklagas till länsrätt i
stället för till kammarrätt. I ett nytt sista stycke anges att det krävs
prövningstillstånd för att få målet prövat i kammarrätt.
12.8 Förslaget till lag om ändring i körkortslagen (1977:477)
I 40 § finns för närvarande bestämmelser om i vilka fall länsrätten prövar
kökortsfrågor som första instans. I och med att länsstyrelserna tar över dessa
uppgifter kan paragrafen upphävas.
Det allmännas talan i länsrätt, kammarrätt och Regeringsrätten skall föras av
länsstyrelsen, jfr 47 §. Eftersom funktionen allmänt ombud tas bort, skall 48 §
upphöra att gälla.
39 §
Paragrafen anger i vilka körkortsfrågor länsstyrelsen beslutar. Tillägget
innebär att länsstyrelsen är behörig att pröva även frågor om återkallelse av
körkort, körkortstillstånd och traktorkort, om nedsättning av spärrtid efter
återkallelse och om vägran att godkänna ett utländskt körkort, allt i enlighet
med vad som anförts i avsnitt 8.2.
41 §
Paragrafens första stycke innehåller för närvarande regler om hur ett körkorts-
mål anhängiggörs hos länsrätten. I och med att länsrätten skall bli överinstans
behövs inte första stycket.
Länsstyrelsen skall utan dröjsmål pröva om ett körkort eller traktorkort skall
återkallas tillsvidare eller återställas om det är omhändertaget enligt
23 § första stycket 1-3. Bestämmelsen gäller inte för de fall att körkortet
eller traktorkortet är omhändertaget på grund av att det är återkallat, jfr 23 §
första stycket 4. I 41 § andra stycket har därför gjorts ett förtydligande i
detta hänseende. I övrigt har i paragrafen ordet länsrätten bytts ut mot
länsstyrelsen.
42-44 §§
I paragraferna föreskrivs i dag om bl.a. rättens möjlighet att förelägga den
enskilda parten att ge in läkarintyg eller bevis om godkänt förarprov, att
förordna om nytt förarprov samt att meddela särskilda villkor för körkortet.
Denna möjlighet som länsrätt, kammarrätt och Regeringsrätten nu har skall i
fortsättningen även länsstyrelse ha.
46 §
Eftersom länsstyrelsen skall ges utredningsbefogenheter enligt 42 § som tidigare
tillkommit rätten, har paragrafen ändrats så att länsstyrelsens beslut enligt 42
§ inte får överklagas särskilt utan endast i samband med talan mot det beslut
varigenom ärendet avgörs. Tidigare gällde motsvarande för rättens förelägganden.
46 a §
I paragrafen (tidigare 47 a §) regleras för närvarande det allmänna ombudets
möjlighet att utfärda varningsföreläggande. Ett förenklat handläggningsför-
farande skall alltjämt finnas för länsstyrelsen om denna anser att varning är en
tillräcklig åtgärd. I stället för varningsföreläggande skall länsstyrelsen kunna
utfärda ett preliminärt beslut för godkännande.
47 §
Länsstyrelsens beslut i i frågor om återkallelse av körkort, körkortstillstånd
och traktorkort, nedsättning av spärrtid efter återkallelse och om vägran att
godkänna ett utländskt körkort överklagas till länsrätt i enlighet med vad som
anförts i avsnitt 8.3.
Länsstyrelsen har enligt 27 § förvaltningslagen (1986:223) möjlighet att ändra
beslut som den meddelat (omprövning) om den finner att beslutet är uppenbart
oriktigt på grund av nya omständigheter eller av någon annan anledning.
Länsstyrelsen skall föra det allmännas talan i domstol och funktionen med
allmänna ombud tas bort. Länsstyrelsen skall ha samma möjlighet att föra talan
även till den enskilda partens förmån som allmänna ombudet har i dag.
För att få målet prövat i kammarrätten skall det krävas prövningstillstånd.
49 §
Paragrafen har ändrats eftersom funktionen allmänt ombud försvinner och det
allmännas talan skall föras av länsstyrelsen. Den särskilda besvärstid som
tidigare tillkom de allmänna ombuden skall i stället länsstyrelsen ha när den
överklagar ett domstolsbeslut.
Även språkliga ändringar har gjorts.
12.9 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Andra stycket i 15 kap. 7 § har ändrats, eftersom det i de flesta fall skall
krävas prövningstillstånd för att Regeringsrätten och Högsta domstolen skall
pröva sekretessmål som överklagats (se avsnitt 9 och den nya lydelsen av 35 §
FPL).
Utredningens lagförslag
Förslag till
Lag om ändring i körkortslagen[1] (1977:477)
Härmed föreskrivs i fråga om körkortslagen (1977:477)
dels att 39, 41, 42, 43, 44, 46, 47, 48 och 49 §§ skall ha följande lydelse,
dels att 40 och 47 a §§ skall upphöra att gälla.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
39 §
Länsstyrelsen prövar frågor om meddelande av körkortstillstånd och utfärdande
av traktorkort.
Länsstyrelsen prövar Länsstyrelsen prövar
också andra frågor om vidare frågor om åter-
körkort. Dessa framgår avkallelse av körkort,
föreskrifter som re- körkortstillstånd och
geringen beslutar. traktorkort, om
nedsättning av spärrtid
efter återkallelse och om
vägran att godkänna ett
utländskt körkort.
Länsstyrelsen prövar också
andra frågor om körkort.
Dessa framgår av före-
skrifter som regeringen
beslutar.
Om länsstyrelsen finner anledning anta att någon inte bör ha körkort eller
traktorkort på grund av sina nykterhetsförhållanden, får länsstyrelsen höra
socialnämnden, om nämndens yttrande har betydelse för ärendets avgörande.
41 §
Mål som avses i 40 §
anhängigörs i länsrätten
genom ansökan. Om ett körkort eller
Om ett körkort eller traktorkort är omhänderta-
ett traktorkort är omhän-get enligt 23 §, skall
dertaget enligt 23 §, länsstyrelsen utan dröjsmål
skall länsrätten utan pröva om körkortet eller
dröjsmål pröva om körkortettraktorkortet skall
eller traktorkortet återkallas tills vidare
skall återkallas tills eller återställas.
vidare eller återställas.
42 §
I mål enligt denna lag I ärenden enligt denna
får rätten förelägga den lag får länsstyrelsen
enskilda parten att ge förelägga den enskilda
in läkarintyg eller parten att ge in läkarin-
bevis om godkänt förar- tyg eller bevis om
prov. Rätten får också, godkänt förarprov.
under de förutsättningar
som anges i 39 § tredje
stycket, höra socialnämn-
den.
43 §
Beslutar rätten om Beslutar länsstyrelsen
återkallelse, får rätten om återkallelse, får
samtidigt förordna att länsstyrelsen samtidigt
ett godkänt förarprov förordna att ett godkänt
skall avläggas innan kör-förarprov skall avläggas
kort eller traktorkort innan körkort eller
lämnas ut. Om det begärs,traktorkort lämnas ut. Om
skall rätten också pröva det begärs, skall
frågan om ett sådant länsstyrelsen också pröva
medgivande som avses i frågan om ett sådant med-
2 § tredje stycket. givande som avses i 2 §
tredje stycket.
44 §
Om rätten i ett mål om Om länsstyrelsen i ett
återkallelse av körkort, ärende om återkallelse av
körkortstillstånd eller körkort, körkortstillstånd
traktorkort beslutar eller traktorkort
att återkallelse inte beslutar att återkallelse
skall ske, får rätten inte skall ske, får
meddela särskilda länsstyrelsen meddela
villkor för körkortet särskilda villkor för
eller traktorkortet körkortet eller traktor-
eller besluta att en kortet eller besluta att
förnyad personutredning en förnyad
skall göras vid en sena- personutredning skall
re tidpunkt. Gäller måletgöras vid en senare
återkallelse av ett kör- tidpunkt. Gäller ärendet
kortstillstånd, får rättenåterkallelse av ett
förlänga giltighetstiden körkortstillstånd, får läns-
för tillståndet. styrelsen förlänga giltig-
hetstiden för tillståndet.
46 §
Ett föreläggande som Ett föreläggande som
avses i 42 § får avses i 42 § får överklagas
överklagas endast i endast i samband med
samband med talan mot talan mot det beslut
det beslut varigenom varigenom ärendet avgörs.
målet avgörs
En fråga om förlängning av giltighetstiden för ett körkortstillstånd får inte
överklagas.
47 §
Det allmännas talan i Länsstyrelsens beslut
sådana mål som avses i 40 §enligt denna lag får över-
förs av allmänt ombud. klagas till länsrätten.
Det allmänna ombudet har
samma befogenheter som
rätten har enligt denna
lag.
Det allmänna ombudet får
föra talan även till den
enskilda partens förmån.
48 §[2]
Regeringen eller den Om den enskilde
myndighet som överklagar ett beslut,
regeringen bestämmer för-förs det allmännas talan i
ordnar för varje län en länsrätten, kammarrätten
eller flera personer och regeringsrätten av
att vara allmänt ombud länsstyrelsen.
och ersättare för dem.
49 §[3]
Besvär av det allmänna Om länsrättens och
ombudet skall anföras kammarrättens beslut över-
inom tre veckor från den klagas av länsstyrelsen,
dag då det överklagade skall överklagandet ha
beslutet meddelades. kommit in inom tre
veckor från den dag då det
överklagade beslutet
meddelades.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Mål som har anhängiggjorts i
länsrätten före ikraftträdandet prövas enligt äldre bestämmelser.
**Fotnot**
[1] Lagen omtryckt 1980:977.
[2] Senaste lydelse 1986:373.
[3] Senaste lydelse 1985:431.
Sammanfattning av promemorian Prövningstillstånd i kammarrätt
I betänkandet Domstolarna inför 2000-talet Arbetsuppgifter och förfaranderegler
(SOU 1991:106) diskuterar Domstolsutredningen frågan om att införa regler om
prövningstillstånd i ledet länsrätt-kammarrätt. Tanken på sådana regler har
vunnit anslutning vid remissbehandlingen av betänkandet. Detta innehåller dock
inga lagförslag i denna del. I denna promemoria lämnas förslag om hur generella
regler om prövningstillstånd i kammarrätt bör utformas utan att ställning tas
till vilka målkategorier som skall omfattas av en sådan ordning.
Enligt förslaget får prövningstillstånd beviljas i kammarrätten om det finns
anledning att ändra länsrättens avgörande (ändringsdispens), om det är av vikt
för ledning av rättstillämpningen att överprövning sker (prejudikatdispens)
eller om det annars finns synnerliga skäl till överprövning (extraordinär
dispens). De nya bestämmelserna om prövningstillstånd i kammarrätten skall
enligt förslaget tas in i förvaltningsprocesslagen och är i huvudsak utformade
på samma sätt som reglerna om prövningstillstånd i hovrätt.
Förvaltningsprocesslagen skall enligt förslaget inte innehålla närmare
bestämmelser om vilka mål eller målgrupper som skall omfattas av krav på
prövningstillstånd. Regler om detta skall i stället tas in i den materiella
lagstiftningen. Frågan om vilka målgrupper som skall omfattas av krav på
prövningstillstånd i kammarrätt skall övervägas målgrupp för målgrupp parallellt
med att olika målgrupper flyttas ner i instanskedjan.
Det föreslås att kammarrätten - liksom numera hovrätten - vid dispensprövningen
skall vara domför med tre lagfarna ledamöter. Förslaget föranleder en ändring i
lagen om allmänna förvaltningsdomstolar.
Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.
Promemorians lagförslag
1 Förslag till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)
Härigenom föreskrivs i fråga om förvaltningsprocesslagen (1971:291) dels att 4,
31, 33 och 37 §§ skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 35 § skall lyda "Prövningstillstånd i Re-
geringsrätten och Försäkringsöverdomstolen",
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 34 a §, samt närmast före
denna en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 §
I ansöknings- eller I ansöknings- eller
besvärshandling eller besvärshandling eller
därmed jämförlig handlingdärmed jämförlig handling
skall anges vad som skall anges vad som
yrkas samt de yrkas samt de
omständigheter som åbero-omständigheter som åbero-
pas till stöd härför. I pas till stöd härför. I
besvärshandling anges besvärshandling anges
dessutom det beslut mot dessutom det beslut mot
vilket talan föres. vilket talan föres. Om
prövningstillstånd behövs,
skall även anges de
omständigheter som
åberopas till stöd för att
ett sådant tillstånd skall
meddelas.
Sökande eller klagande bör vidare uppge bevis som han vill åberopa och vad han
vill styrka med varje särskilt bevis.
31 §[1]Beslut, varigenom rätten avgör målet, skall tillställas part genom
handling som fullständigt återger beslutet och skiljaktig mening, där sådana
förekommit. Beslut som kan överklagas skall dessutom innehålla upplysning om vad
den skall iakttaga som vill anföra besvär över beslutet.
Kräves särskilt tillståndKrävs särskilt tillstånd
för prövning av besvär för prövning i högre rätt,
till Regeringsrätten skall beslutet innehålla
eller Försäkringsö- uppgift om det och om de
verdomstolen, skall grunder på vilka jsådant
kammarrättens eller för- tillstånd meddelas.
säkringsrättens beslut
innehålla uppgift härom
och om de grunder på
vilka sådant tillstånd
meddelas.
**Fotnot**
[1] Senaste lydelse 1982:125.
33 §[2]
Mot länsrätts beslut förs talan hos kammarrätt. Mot kammarrätts beslut förs
talan hos Regeringsrätten, om inte annat följer av särskilda bestämmelser. Talan
förs genom besvär.
Talan får föras av den som beslutet angår, om det gått honom emot.
Kammarrättens beslut att
meddela prövningstillstånd
får inte överklagas.
Prövningstillstånd i
kammarrätt
34 a §
I de fall det är särskilt
föreskrivet får kammarrätt
pröva överklagande från
länsrätt endast om
kammarrätten har meddelat
prövningstillstånd.
Meddelas inte
prövningstillstånd, står
länsrättens beslut fast.
En erinran om detta
skall tas in i kammarrät-
tens beslut.
Prövningstillstånd
meddelas om
1. det är av vikt för
ledning av
rättstillämpningen att
överklagandet prövas av
högre rätt,
2. det finns anledning
till ändring i det slut
vartill länsrätten kommit,
eller
3. det annars finns
synnerliga skäl att pröva
överklagandet.
37 §[3]I mål, vari prövningstillstånd kräves, får omständighet eller bevis, som
klaganden åberopar först i Regeringsrätten, beaktas endast om det föreligger
särskilda skäl.
Föreskrifter om hinder mot att beakta eller anföra nya omständigheter i vissa
mål finns i 10 kap. 10 § kommunallagen (1991:900) och 22 kap. 1 § tredje stycket
kyrkolagen (1992:300).
Klaganden bör i
besvärshandlingen ange
de skäl som han åberopar
till stöd för sin begäran
om prövningstillstånd.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
**Fotnot**
[2] Senaste lydelse 1991:211 (jfr 1991:363).
[3] Senaste lydelse 1992:343. Ändringen innebär
att tredje stycket upphör.
2 Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar
Härigenom föreskrivs att 12 § (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar[1]
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
12 §[2]Kammarrätt är domför med tre lagfarna ledamöter. Fler än fyra lagfarna
ledamöter får ej sitta i rätten.
När det är särskilt föreskrivet att nämndemän skall ingå i rätten, är
kammarrätt domför med tre lagfarna ledamöter och två nämndemän. Fler än fyra
lagfarna ledamöter och tre nämndemän får i sådant fall ej sitta i rätten.
Kammarrätt är dock domför utan nämndemän.
1. vid prövning av besvär över beslut som ej innebär att målet avgöres,
2. vid förordnande rörande saken i avvaktan på målets avgörande samt vid annan
åtgärd som avser endast måls beredande,
3. vid beslut varigenom domstolen skiljer sig från målet utan att detta prövats
i sak.
Handlägges mål som avses i andra stycket gemensamt med annat mål, får nämndemän
deltaga vid handläggningen även av det senare målet.
Om domförhöret vid behandling av vissa mål finns bestämmelser i fas-
tighetstaxeringslagen (1979:1152) och lagen (1990:886) om granskning och
kontroll av filmer och videogram. Bestämmelser om domförhet vid behandling av
kommunalbesvärsmål finns i 13 a §.
Vid behandling av frågor
om prövningstillstånd är
kammarrätten domför med
tre lagfarna ledamöter.
Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är kammarrätten domför med
en lagfaren domare.
Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål får utföras av en lagfaren
ledamot i kammarrätten eller, om de inte är av sådant slag att de bör
förbehållas lagfarna ledamöter, av en annan tjänsteman i kammarrätten som har
tillräcklig kunskap och erfarenhet. Närmare bestämmelser om detta meddelas av
regeringen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
Sammanställning av remissyttranden
Justitiedepartementets promemoria, Prövningstillstånd i kammarrätt, sändes ut på
remiss den 20 september 1993. Remisstiden gick ut den 22 oktober 1993.
1 Remissinstanser
Följande 16 instanser anmodades avge yttrande; Riksdagens ombudsmän,
Domstolsverket, Hovrätten över Skåne och Blekinge, samtliga kammarrätter och
länsrätterna i Stockholms, Uppsala, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västernorr-
lands, Jämtlands, Norrbottens, Kalmar och Blekinge län. Samtliga har avgivit
yttrande.
2 Yttranden
2.1 Allmänt om prövningstillstånd i kammarrätt
Samtliga remissinstanser, utom Länsrätten i Malmöhus län, tillstyrker att
prövningstillstånd införs i kammarrätt. Länsrätten i Malmöhus län anser att om
kammarrätten skall vara domför med tre ledamöter vid dispensprövning är det inte
troligt att någon effektivisering kan erhållas. Mot bakgrund bl.a. därav anser
länsrätten inte att det för närvarande föreligger skäl att i förvalt-
ningsprocesslagen införa de nu föreslagna reglerna om prövningstillstånd.
2.2 Dispensgrunder och lagteknisk lösning
Samtliga remissinstanser tillstyrker att reglerna om prövningstillstånd i
kammarrätt utformas efter mönster av vad som gäller för prövningstillstånd i
hovrätt, dvs. med ändringsdispens, prejudikatdispens och extraordinär dispens.
Samtliga remissinstanser, utom Länsrätten Norrbottens län, anser att de grund-
läggande bestämmelserna om prövningstillstånd i kammarrätt bör tas in i
förvaltningsprocesslagen samt att de regler om vilka mål eller målgrupper som
skall omfattas av krav på prövningstillstånd inte bör tas in i förvaltningspro-
cesslagen utan tas in i den materiella lagstiftningen. Länsrätten anser även att
förslaget strider mot gällande författningsteknik och medför en sämre
överskådlighet och större textmassa än om alla frågor om prövningstillstånd
medtogs i förvaltningsprocesslagen eller i bilaga till denna.
2.3 Kammarrättens sammansättning vid dispensprövningen
Endast Justitieombudsmannen, länsrätterna i Stockholms, Uppsala och Jämtlands
län tillstyrker förslaget med tre ledamöter vid dispensprövningen. Kammarrätten
i Göteborg godtar förslaget men anser att dispensprövningen skall kunna företas
av två lagfarna ledamöter i enklare mål av typen massmål. Övriga instanser av-
styrker förslaget och förordar att dispensprövningen skall ske med två
ledamöter. Som skäl härför betonas bl.a. skillnaden mellan hovrätts och
kammarrätts handläggningsregler med avseende på muntliga förhandlingar. I och
med att den största delen av kammarrättsmålen idag avgörs av tre domare utan
muntlig förhandling uppstår inga rationaliseringsvinster om dispensprövningen
skall göras av tre domare. Från rättssäkerhetssynpunkt möter det inget hinder
att prövningen görs av två domare, eftersom målen normalt kommer att vara
prövade av både en förvaltningsmyndighet och länsrätt innan det når kammarrätt.
Bl.a. Kammarrätten i Stockholm förordar i denna del att som en ytterligare
rättssäkerhetsgaranti bör den ena ledamoten vid dispensprövningen vara en kam-
marrättslagman eller ett kammarrättsråd, tillika vice ordförande.
**Fotnot**
[1] Lagen omtryckt 1981:1323.
[2] Senaste lydelse 1993:513.
Lagrådsremissens lagförslag
Förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark,
Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.
Härigenom förskrivs att 26 § lagen (1963:193) om samarbete med Danmark,
Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
26 §[3]
Talan mot kri- Kriminalvårdsstyrelsens
minalvårdsstyrelsens beslut enligt denna lag
beslut enligt denna lag överklagas hos allmän
föres hos kammarrätten förvaltningsdomstol.
genom besvär. Kriminalvårdsstyrelsens
Om ej annorlunda och domstols beslut
förordnas, skola gäller omedelbart om inte
kriminalvårdsstyrelsens annat förordnas.
och kammarrätts beslut Prövningstillstånd krävs
omedelbart lända till vid överklagande till
efterrättelse. kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1994. Beslut som meddelats av
Kriminalvårdsstyrelsen före ikraftträdandet överklagas enligt äldre
bestämmelser.
**Fotnot**
[3] Senaste lydelse 1973:127.
Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar
Härigenom föreskrivs att 12 och 14 §§ lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar[1] skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
12 §[2]Kammarrätt är domför med tre lagfarna ledamöter. Fler än fyra lagfarna
ledamöter får ej sitta i rätten.
När det är särskilt föreskrivet att nämndemän skall ingå i rätten, är
kammarrätt domför med tre lagfarna ledamöter och två nämndemän. Fler än fyra
lagfarna ledamöter och tre nämndemän får i sådant fall ej sitta i rätten.
Kammarrätt är dock domför utan nämndemän
1. vid prövning av besvär över beslut som ej innebär att målet avgöres,
2. vid förordnande rörande saken i avvaktan på målets avgörande samt vid annan
åtgärd som avser endast måls beredande,
3. vid beslut varigenom domstolen skiljer sig från målet utan att detta prövats
i sak.
Handlägges mål som avses i andra stycket gemensamt med annat mål, får nämndemän
deltaga vid handläggningen även av det senare målet.
Om domförhöret vid behandling av vissa mål finns bestämmelser i fas-
tighetstaxeringslagen (1979:1152) och lagen (1990:886) om granskning och
kontroll av filmer och videogram. Bestämmelser om domförhet vid behandling av
kommunalbesvärsmål finns i 13 a §.
Vid behandling av frågor
om prövningstillstånd är
kammarrätten domför med två
ledamöter, om de är ense
om slutet.
Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är kammarrätten domför med
en lagfaren domare.
Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål får utföras av en lagfaren
ledamot i kammarrätten eller, om de inte är av sådant slag att de bör
förbehållas lagfarna ledamöter, av en annan tjänsteman i kammarrätten som har
tillräcklig kunskap och erfarenhet. Närmare bestämmelser om detta meddelas av
regeringen.
14 §[3]
Länsrätt prövar Om det i lag eller
1. mål enligt skatte-, annan författning före-
taxerings-, uppbörds-, skrivs att talan skall
folkbokförings- och väckas vid eller
bilregister- överklagas till allmän
författningarna samt förvaltningsdomstol,
skall det Föreslagen
Nuvarande lydelse lydelse
lagen (1989:479) om göras vid en länsrätt.
ersättning för kostnader Ett beslut skall
i ärenden och mål om överklagas till den
skatt, m.m. i den länsrätt inom vars län ären-
utsträckning som är det först prövats, om inte
föreskrivet i dessa för- regeringen för ett visst
fattningar, slag av mål föreskriver
2. mål enligt so- något annat.
cialtjänstlagen
(1980:620), lagen
(1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av
unga, lagen (1988:870)
om vård av missbrukare i
vissa fall, lagen
(1988:153) om bistånd åt
asylsökande m.fl., lagen
(1993:387) om stöd och
service till vissa
funktionshindrade,
lagen (1993:387) om
införande av lagen
(1993:387) om stöd och
service till vissa
funktionshindrade,
lagen (1992:1574) om
bostadsanpass-
ningsbidrag m.m., lagen
(1991:1128) om psyki-
atrisk tvångsvård, lagen
(1991:1129) om rättsp-
sykiatrisk vård, smitt-
skyddslagen
(1988:1472),
karantänslagen
(1989:290), lagen
(1970:375) om utlämning
till Danmark, Finland,
Island eller Norge för
verkställighet av beslut
om vård eller be-
handling, körkortslagen
(1977:477) och lagen
(1989:14) om erkännande
och verkställighet av
utländska vårdnadsavgör-
anden m.m. och om
överflyttning av barn,
allt i den utsträckning
som är föreskrivet i Föreslagen lydelse
dessa lagar samt mål
enligt 6 kap. 21 § och
21 kap. föräldrabalken,
3. mål som avses i 24 §
lagen (1984:3) om
kärnteknisk verksamhet,
4. mål som avses i 6 §
första stycket lagen
(1985:206) om viten,
5. mål som överklagas
från allmän försäkrings-
kassa i den utsträckning
som är särskilt föreskri-
vet,
6. mål som enligt
bestämmelse i annan lag
skall prövas av länsrätt.Mål som överklagas
från Riksförsäkringsverket
med tillämpning av
Nuvarande lydelse
20 kap. 11 § lagen Förekommer det vid mer än
(1962:381) om en länsrätt flera mål som
allmän försäkring prövas avhar nära samband med
länsrätten i Stockholms varandra, får målen
län. handläggas vid en av
Mål som enligt länsrätterna om det kan
telelagen (1993:597) göras utan avsevärd
och lagen (1993:599) om olägenhet för någon
radiokommunikation enskild. Närmare
skall prövas av länsrätt föreskrifter om överläm-
prövas av Länsrätten i nande av mål mellan
Stockholms län. länsrätter meddelas av
Länsrätten i Östergötlandsregeringen.
län prövar mål enligt
luftfartslagen
(1957:297) i den
utsträckning som är
föreskrivet i den lagen.
Mål som överklagas från
Arbetsmarknadsstyrelsen
enligt lagen (1973:370)
om arbetslöshetsförsäkring
och lagen (1973:371) om
kontant arbetsmark-
nadsstöd prövas av
länsrätten i det län i
vilket den arbetslös-
hetskassa eller den län-
sarbetsnämnd som be-
slutat i första instans
är belägen.
Förekommer vid mer än en
länsrätt flera mål enligt
skatte-, taxerings-
eller uppbördsförfatt-
ningarna som har nära
samband med varandra,
får målen handläggas vid
en av länsrätterna, om
det kan ske utan avse-
värd olägenhet för någon
enskild. Närmare
föreskrifter om
överlämnande av mål mellan
länsrätter meddelas av
regeringen.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1994.
**Fotnot**
[1] Lagen omtryckt 1981:1323.
[2] Senaste lydelse 1993:513.
[3] Senaste lydelse 1993:759.
Förslag till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)
Härigenom föreskrivs i fråga om förvaltningsprocesslagen (1971:291) dels att 4,
31, 33, 35 och 37 §§ skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 35 § skall lyda "Prövningstillstånd i Re-
geringsrätten och Försäkringsöverdomstolen",
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 34 a §, samt närmast före
denna en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 §
I ansöknings- eller I en ansökan eller ett
besvärshandling eller överklagande eller en
därmed jämförlig handlingdärmed jämförlig handling
skall anges vad som skall anges vad som
yrkas samt de yrkas samt de
omständigheter som åbero-omständigheter som åbero-
pas till stöd härför. I pas till stöd för yr-
besvärshandling anges kandet. I överklagandet
dessutom det beslut mot anges dessutom det be-
vilket talan föres. slut som överklagas. Om
prövningstillstånd krävs,
skall även anges de
omständigheter som åbe-
ropas till stöd för att
ett sådant tillstånd skall
meddelas.
Sökande eller klagande bör vidare uppge bevis som han vill åberopa och vad han
vill styrka med varje särskilt bevis.
31 §[1]Beslut, varigenom rätten avgör målet, skall tillställas part genom
handling som fullständigt återger beslutet och skiljaktig mening, där sådan
förekommit. Beslut som kan överklagas skall dessutom innehålla upplysning om vad
den skall iakttaga som vill anföra besvär över beslutet.
Kräves särskilt tillståndKrävs särskilt tillstånd
för prövning av besvär för prövning i högre rätt,
till regeringsrätten skall beslutet innehålla
eller försäkringsöver- uppgift om det och om de
domstolen, skall grunder på vilka ett
kammarrättens eller sådant tillstånd meddelas.
försäkringsrättens beslut
innehålla uppgift härom
och om de grunder på
vilka sådant tillstånd
meddelas.
33 §[2]
Mot länsrätts beslut förs talan hos kammarrätt. Mot kammarrätts beslut förs
talan hos Regeringsrätten, om inte annat följer av särskilda bestämmelser. Talan
förs genom besvär.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Talan får föras av den som beslutet angår, om det gått honom emot.
Kammarrättens beslut att
meddela prövningstillstånd
får inte överklagas.
Prövningstillstånd i
kammarrätt
34 a §
I de fall det är särskilt
föreskrivet får kammar-
rätten pröva ett överkla-
gande från länsrätten
endast om kammarrätten
har meddelat pröv-
ningstillstånd.
Prövningstillstånd
meddelas om
1. det är av vikt för
ledning av
rättstillämpningen att
överklagandet prövas av
högre rätt,
2. anledning förekommer
till ändring i det slut
vartill länsrätten kommit
eller
3. det annars finns
synnerliga skäl att pröva
överklagandet.
Meddelas inte
prövningstillstånd, står
länsrättens beslut fast.
En upplysning om detta
skall tas in i kam-
marrättens beslut.
35 §[3]
Besvär över kammarrättensEtt överklagande av
beslut i ett mål som har kammarrättens beslut i
anhängiggjorts hos ett mål som har väckts hos
kammarrätten genom över- kammarrätten genom över-
klagande eller un- klagande eller
derställning prövas av underställning prövas av
regeringsrätten endast Regeringsrätten endast om
om regeringsrätten har Regeringsrätten har
meddelat prövningstill- meddelat prövnings-
stånd. tillstånd.
Meddelas ej Meddelas inte
prövningstillstånd, står prövningstillstånd, står
kammarrättens beslut kammarrättens beslut
fast. Erinran därom fast. En upplysning om
skall intagas i rege- detta skall tas in i
ringsrättens beslut. Regeringsrättens beslut.
Vad som sägs i första Vad som sägs i första
stycket gäller ej stycket gäller inte
1. talan i mål om 1. talan som Riksdagens
utlämnande av allmän ombudsmän eller
handling, Justitiekanslern för i mål
Föreslagen lydelse
Nuvarande lydelse om disciplinansvar eller
om återkallelse eller
2. talan som riksdagens begränsning av behörighet
ombudsmän eller att utöva yrke inom hälso-
justitiekanslern för i och sjukvården, tandvården
mål om disciplinansvar eller detaljhandeln med
eller om återkallelse läkemedel eller om
eller begränsning av be- återkallelse av behörighet
hörighet att utöva yrke att
inom hälso- och sjuk- utöva veterinäryrket,
vården, tandvården eller 2. talan som Ju-
detaljhandeln med stitiekanslern för i mål
läkemedel eller om enligt lagen (1990:484)
återkallelse av behörig- om övervakningskameror
het att utöva vete- m.m.
rinäryrket,
3. talan som justi-
tiekanslern för i mål
enligt lagen (1990:484)
om övervakningskameror
m.m.
37 §[4]I mål, vari prövningstillstånd kräves, får omständighet eller bevis, som
klaganden åberopar först i Regeringsrätten, beaktas endast om det föreligger
särskilda skäl.
Föreskrifter om hinder mot att beakta eller anföra nya omständigheter i vissa
mål finns i 10 kap. 10 § kommunallagen (1991:900) och 22 kap. 1 § tredje stycket
kyrkolagen (1992:300).
Klaganden bör i
besvärshandlingen ange
de skäl som han åberopar
till stöd för sin begäran
om prövningstillstånd.
Denna lag träder i kraft, i fråga om 35 § den 1 juli 1994 och i övrigt den 1
oktober 1994. Äldre lydelse av 35 § gäller fortfarande i fråga om mål som
avgjorts av kammarrätt före den 1 juli 1994.
**Fotnot**
[1] Senaste lydelse 1982:125.
[2] Senaste lydelse 1991:211 (jfr 1991:363).
[3] Senaste lydelse 1990:486.
[4] Senaste lydelse 1992:343. Ändringen innebär
att tredje stycket upphävs.
Förslag till lag om ändring i studiestödslagen (1973:349)
Härigenom föreskrivs att 8 kap. 25 § studiestödslagen (1973:349)[1] skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 kap.
25 §[2]
Centrala studi- Centrala studi-
estödsnämndens beslut i estödsnämndens beslut i
ärenden om återbetalning ärenden om återbetalning
av studielån får av studielån får överklagas
överklagas hos hos allmän förvalt-
kammarrätt. ningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs
vid överklagande till
kammarrätten.
Nämndens beslut skall dock gälla omedelbart, om nämnden inte bestämmer något
annat.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1994. Beslut som meddelats av Centrala
studiestödsnämnden före ikraftträdandet överklagas enligt äldre bestämmelser.
**Fotnot**
[1] Lagen omtryckt 1987:303.
[2] Senaste lydelse 1988:877.
Förslag till lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.
Härigenom föreskrivs att 29 § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid
m.m.[1] skall ha följande ydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
29 §
Talan mot kri- Kriminalvårdsstyrelsens
minalvårdsstyrelsens beslut enligt denna lag
beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän
föres hos kammarrätten förvaltningsdomstol.
genom besvär. Mot Prövningstillstånd krävs
kammarrättens beslut i vid överklagande till
fråga som avses i 12 § fårkammarrätten.
talan inte föras.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1994. Beslut som meddelats av
Kriminalvårdsstyrelsen före ikraftträdandet överklagas enligt äldre
bestämmelser.
**Fotnot**
[1] Lagen omtryckt 1990:1010.
Förslag till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt
Härigenom föreskrivs att 59 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt[1]
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
59 §[2]
Kriminalvårdsstyrelsens Kriminalvårdsstyrelsens
beslut i särskilt fall beslut i särskilt fall
enligt denna lag får enligt denna lag får
överklagas hos överklagas hos allmän
kammarrätt. Beslut i förvaltningsdomstol.
fråga om vistelse utom Beslut i fråga om
anstalt för en intagen vistelse utom anstalt för
beträffande vilken rege- en intagen beträffande
ringen har meddelat vilken regeringen har
förordnande enligt 31 § meddelat förordnande
överklagas dock hos enligt 31 § överklagas
regeringen. Detsamma dock hos regeringen.
gäller andra beslut av Detsamma gäller andra
styrelsen enligt denna beslut av styrelsen
lag än som nu har enligt denna lag än som
angetts. nu har angetts.
Prövningstillstånd krävs
vid överklagande till
kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1994. Beslut som meddelats av
Kriminalvårdsstyrelsen före ikraftträdandet överklagas enligt äldre
bestämmelser.
**Fotnot**
[1] Lagen omtryckt 1990:1011.
[2] Senaste lydelse 1988:622.
Förslag till lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och
anhållna m.fl.
Härigenom föreskrivs att 16 b § lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och
anhållna m.fl.[1] skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
16 b §
Kriminalvårdsstyrelsens Kriminalvårdsstyrelsens
beslut i särskilda fall beslut i särskilda fall
enligt denna lag enligt denna lag får
överklagas hos överklagas hos allmän för-
kammarrätten genom valtningsdomstol. Andra
besvär. Andra beslut av beslut av styrelsen en-
styrelsen enligt denna ligt denna lag överklagas
lag överklagas hos rege- hos regeringen.
ringen genom besvär. Prövningstillstånd krävs
vid överklagande till
kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1994. Beslut som meddelats av
Kriminalvårdsstyrelsen före ikraftträdandet överklagas enligt äldre
bestämmelser.
**Fotnot**
[1] Senaste lydelse 1981:1301.
Förslag till lag om ändring i körkortslagen (1977:477)
Härigenom föreskrivs i fråga om körkortslagen (1977:477)[1]
dels att 40 och 48 §§ skall upphöra att gälla,
dels att i 24 § ordet "mål" skall bytas ut mot "ärende",
dels att nuvarande 47 a § skall betecknas 46 a §,
dels att 39, 41-44, 46, 47 och 49 §§ skall ha följande lydelse,
dels att den nya 46 a § skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 39 § skall lyda "Förfarandet i körkorts-ärenden
m.m.".
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
39 §
Länsstyrelsen prövar Länsstyrelsen prövar
frågor om meddelande av frågor om återkallelse
körkortstillstånd och av körkort, körkortstill-
utfärdande av stånd eller traktorkort,
traktorkort. om nedsättning av spärrtid
Länsstyrelsen prövar efter återkallelse och om
också andra frågor om vägran att godkänna ett
körkort. Dessa framgår avutländskt körkort.
föreskrifter som re- Länsstyrelsen prövar
geringen beslutar. också frågor om meddelande
av körkortstillstånd och
utfärdande av traktorkort
samt de andra frågor om
körkort som regeringen
föreskriver.
Om länsstyrelsen finner anledning anta att någon inte bör ha körkort eller
traktorkort på grund av sina nykterhetsförhållanden, får länsstyrelsen höra
socialnämnden, om nämndens yttrande har betydelse för ärendets avgörande.
41 §
Mål som avses i 40 §
anhängiggörs i länsrätten
genom ansökan. Om ett körkort ellerOm ett körkort eller
ett traktorkort är omhän-traktorkort är omhänderta-
dertaget enligt 23 §, get enligt 23 § första
skall länsrätten utan stycket 1-3, skall
dröjsmål pröva om körkortetlänsstyrelsen utan dröjsmål
eller traktorkortet pröva om körkortet eller
skall återkallas tills traktorkortet skall
vidare eller återställas.återkallas tills vidare
eller lämnas tillbaka.
42 §
I mål enligt denna lag I ett ärende enligt
får rätten förelägga den denna lag får
enskilda parten att ge länsstyrelsen förelägga den
in läkarintyg eller enskilda parten att ge
bevis om godkänt förar- in läkarintyg eller bevis
prov. Rätten får också, om godkänt förarprov.
under de förutsättningar
Föreslagen lydelse
Nuvarande lydelse
som anges i 39 § tredje
stycket, höra socialnämn-
den.
43 §
Beslutar rätten om Beslutar länsstyrelsen
återkallelse, får rätten om återkallelse, får
samtidigt förordna att länsstyrelsen samtidigt
ett godkänt förarprov förordna att ett godkänt
skall avläggas innan kör-förarprov skall avläggas
kort eller traktorkort innan körkort eller
lämnas ut. Om det begärs,traktorkort lämnas ut. Om
skall rätten också pröva det begärs, skall
frågan om ett sådant länsstyrelsen också pröva
medgivande som avses i frågan om ett sådant med-
2 § tredje stycket. givande som avses i 2 §
tredje stycket.
44 §
Om rätten i ett mål om Om länsstyrelsen i ett
återkallelse av körkort, ärende om återkallelse av
körkortstillstånd eller körkort, körkortstillstånd
traktorkort beslutar eller traktorkort
att återkallelse inte beslutar att återkallelse
skall ske, får rätten inte skall ske, får
meddela särskilda länsstyrelsen meddela
villkor för körkortet särskilda villkor för
eller traktorkortet körkortet eller traktor-
eller besluta att en kortet eller besluta att
förnyad personutredning en förnyad
skall göras vid en sena- personutredning skall
re tidpunkt. Gäller måletgöras vid en senare
återkallelse av ett kör- tidpunkt. Gäller ärendet
kortstillstånd, får rättenåterkallelse av ett
förlänga giltighetstiden körkortstillstånd, får läns-
för tillståndet. styrelsen förlänga giltig-
hetstiden för tillståndet.
46 §
Ett föreläggande som Ett föreläggande som
avses i 42 § får avses i 42 § får överklagas
överklagas endast i endast till-
samband med talan mot sammans med det beslut
det beslut varigenom genom vilket ärendet
målet avgörs. avgörs.
Ett beslut i fråga om förlängning av giltighetstiden för ett körkortstillstånd
får inte överklagas.
46 a §
Om det allmänna ombudet Om länsstyrelsen anser
anser att varning är en att varning är en till-
tillräcklig åtgärd, får räcklig åtgärd, får
ombudet utfärda ett länsstyrelsen utfärda ett
föreläggande om varning preliminärt beslut om
för godkännande inom vissvarning för godkännande
tid. inom viss tid.
Har ett föreläggande Har ett preliminärt
utfärdats, får ansökan en-beslut utfärdats, får
ligt 41 § inte göras förränlänsstyrelsen inte avgöra
tiden för godkännande harärendet förrän tiden för
gått ut. Ett godkännande godkännande har gått ut.
är utan Ett godkännande Föreslagen
lydelse
lydelse
är utan verkan, om det
verkan om det sker lämnas sedan ärendet
sedan en sådan ansökan avgjorts.
har avsänts. Ett godkänt preliminärt
Ett godkänt föreläggandebeslut gäller som ett
gäller som ett domstols- slutligt beslut vilket
beslut vilket har har vunnit laga kraft.
vunnit laga kraft.
47 §
Det allmännas talan i Länsstyrelsens beslut
sådana mål som avses i 40 §enligt 39 § första stycket
förs av allmänt ombud. får överklagas till allmän
Det allmänna ombudet har förvaltningsdomstol. Läns-
samma utredningsbefo- styrelsen för det allmän-
genheter som rätten har nas talan i ett sådant
enligt denna lag. mål. Den får föra talan även
Det allmänna ombudet fårtill förmån för den
föra talan även till den enskilda parten.
enskilda partens förmån. Prövningstillstånd krävs
vid överklagande till
kammarrätten.
49 §[2]
Besvär av det allmänna Om allmän för-
ombudet skall anföras valtningsdomstols beslut
inom tre veckor från den överklagas av länssty-
dag då det överklagade relsen, skall
beslutet meddelades. överklagandet ha kommit
in inom tre veckor från
den dag då det överklagade
beslutet meddelades.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1994. Mål som väckts i länsrätten före
ikraftträdandet prövas enligt äldre bestämmelser.
**Fotnot**
[1] Lagen omtryckt 1980:977.
[2] Senaste lydelse 1985:431.
Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivs att 15 kap. 7 § sekretesslagen (1980:100)[1] skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
15 kap.[2]
7 §
Beslut varigenom Beslut varigenom
myndighet har avslagit myndighet har avslagit
enskilds begäran att få enskilds begäran att få ta
ta del av handling del av handling eller
eller lämnat ut allmän lämnat ut allmän handling
handling med förbehåll, med förbehåll, som
som inskränker sökandens inskränker sökandens rätt
rätt att yppa dess in- att yppa dess innehåll
nehåll eller annars eller annars förfoga över
förfoga över den, får den, får överklagas av
överklagas av sökanden. sökanden. Om inte annat
Om inte annat följer av följer av andra - fjärde
andra - fjärde styckena styckena överklagas be-
överklagas beslutet hos slutet hos kammarrätten
kammarrätten eller, eller, såvitt gäller kam-
såvitt gäller kammarrättsmarrätts beslut i där väckt
beslut i där väckt ärende,ärende, hos Regerings-
hos regeringsrätten. Har rätten. Har beslutet
beslutet meddelats av meddelats av organ som
organ som avses i 1 avses i 1 kap. 8 § andra
kap. 8 § andra stycket stycket tillämpas be-
tillämpas bestämmelserna stämmelserna i 23 - 25 §§
i 23 - 25 §§ och 30 § och 30 § första meningen
första meningen förvaltningslagen
förvaltningslagen (1986:223) om överklagan-
(1986:223) om de.
överklagande. Att pröv- Har beslut som avses i
ningstillstånd inte första stycket meddelats
behövs när kammarrätts av tingsrätt och rör det
beslut överklagas framgårhandling i domstols
av 35 § förvaltningspro- rättsskipande eller
cesslagen (1971:291). rättsvårdande verksamhet,
Har beslut som avses i överklagas det hos hovrät-
första stycket meddelats ten. Motsvarande beslut
av tingsrätt och rör det av hovrätt i där väckt
handling i domstols eller dit överklagat ären-
rättsskipande eller de överklagas hos Högsta
rättsvårdande verksamhet,domstolen. Vid
överklagas det hos överklagande av tingsrätts
hovrätten. Motsvarande eller hovrätts beslut
beslut av hovrätt i där tillämpas i övrigt
väckt eller dit bestämmelserna i rätte-
överklagat ärende överkla-gångsbalken om besvär.
gas hos Högsta dom-
stolen. Vid överklagande
av tingsrätts eller
hovrätts beslut tillämpas
i övrigt bestämmelserna i
rättegångsbalken om
besvär. Vid överklagande
av hovrätts beslut skall
dock reglerna om
prövningstillstånd inte
tillämpas.
Första och andra styckena gäller inte för beslut av riksdagen, regeringen,
Högsta domstolen eller Regeringsrätten.
Att beslut av statsråd skall överklagas hos regeringen föreskrivs i 2 kap. 15 §
tryckfrihetsförordningen.
Angående rätt att överklaga beslut av myndighet som lyder under riksdagen är
särskilt föreskrivet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994. Beslut som meddelats av kammarrätt
och hovrätt före ikraftträdandet överklagas enligt äldre bestämmelser.
**Fotnot**
[1] Lagen omtryckt 1992:1474.
[2] Senaste lydelse 1989:118.
Förslag till lag om ändring i lagen om ändring (1993:000) i sekretesslagen
(1980:100).
Härigenom föreskrivs att 15 kap. 7 § sekretesslagen (1980:100)[1] skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
15 kap.[2]
7 §
Beslut varigenom Beslut varigenom
myndighet har avslagit myndighet har avslagit
enskilds begäran att få enskilds begäran att få ta
ta del av handling del av handling eller
eller lämnat ut allmän lämnat ut allmän handling
handling med förbehåll, med förbehåll, som
som inskränker sökandens inskränker sökandens rätt
rätt att yppa dess in- att yppa dess innehåll
nehåll eller annars eller annars förfoga över
förfoga över den får den, får överklagas av
överklagas av sökanden. sökanden. Om inte annat
Om inte annat följer av följer av andra-fjärde
andra-fjärde styckena, styckena, överklagas
överklagas beslutet hos beslutet hos kammarrätten
kammarrätten eller, eller, såvitt gäller kam-
såvitt gäller kammarrättsmarrätts beslut i där väckt
beslut i där väckt ärendeärende, hos Regerings-
hos Regeringsrätten. Har rätten. Har beslutet
beslutet meddelats av meddelats av organ som
organ som avses i 1 avses i 1 kap. 8 § andra
kap. 8 § andra stycket stycket eller 9 §
eller 9 § tillämpas tillämpas bestämmelserna i
bestämmelserna i 23-25 §§23-25 §§ och 30 § första
och 30 § första meningen meningen förvaltningsla-
förvaltningslagen gen (1986:223) om
(1986:223) om överklagande.
överklagande. Att pröv- Har beslut som avses i
ningstillstånd inte första stycket meddelats
behövs när kammarrätts av tingsrätt och rör det
beslut överklagas framgårhandling i domstols
av 35 § förvaltningspro- rättskipande eller
cesslagen (1971:291). rättsvårdande verksamhet,
Har beslut som avses i överklagas det hos
första stycket meddelats hovrätten. Motsvarande
av tingsrätt och rör det beslut av hovrätt i där
handling i domstols väckt eller dit överklagat
rättskipande eller ärende överklagas hos
rättsvårdande verksamhet,Högsta domstolen. Vid
överklagas det hos överklagande av tingsrätts
hovrätten. Motsvarande eller hovrätts beslut
beslut av hovrätt i där tillämpas i övrigt
väckt eller dit bestämmelserna i rätte-
överklagat ärende överkla-gångsbalken om besvär.
gas hos Högsta doms-
tolen. Vid överklagande
av tingsräts eller
hovrätts beslut tillämpas
i övrigt bestämmelserna i
rättegångsbalken om
besvär. Vid överklagande
av hovrätts beslut skall
dock reglerna om
prövningstillstånd inte
tillämpas.
Första och andra styckena gäller inte för beslut av riksdagen, regeringen,
Högsta domstolen eller Regeringsrätten.
Att beslut av statsråd skall överklagas hos regeringen föreskrivs i 2 kap. 15 §
tryckfrihetsförordningen.
Angående rätt att överklaga beslut av myndighet som lyder under riksdagen är
särskilt föreskrivet.
**Fotnot**
[1] Lagen omtryckt 1992:1474.
[2] Senaste lydelse 1993:000.
Lagrådet
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1993-12-16
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Bo Svensson,
regeringsrådet Arne Baekkevold.
Enligt en lagrådsremiss den 9 december 1993 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring
i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar, m.m.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorerna Thomas
Rolén och Caroline Beck-Friis.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 januari 1994
Närvarande: Statsråden B. Westerberg, ordförande, Friggebo, Johansson, Laurén,
Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble,
Björck, Davidson, Könberg, Odell, Lundgren, Unckel, P. Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet Hellsvik
_________________________________
Regeringen beslutar propositionen 1993/94:133 Instansordningen m.m. i de
allmänna förvaltningsdomstolarna.
Ur protokollet:
Maud Melin
Sveriges riksdag
100 12 Stockholm
Telefon: 08-786 40 00 (växel)
100 12 Stockholm
Telefon: 08-786 40 00 (växel)
Frågor om riksdagen
Telefon: 020-349 000
E-post: riksdagsinformation@riksdagen.se
Telefon: 020-349 000
E-post: riksdagsinformation@riksdagen.se
