Statens offentliga utredningar
2002:95 sou 2002 95 d1

Förord
Säkerhetstjänstkommissionen tillkom vid en tidpunkt då olika forskare,
framför allt historiker och statsvetare, inlett arbeten med
projekt som låg nära kommissionens uppdrag. Flera av dessa projekt
hade påbörjats inom ramen för det forskningsprogram om
svensk militär underrättelse- och säkerhetstjänst som Humanistisksamhällsvetenskapliga
forskningsrådet på regeringens uppdrag utlyst
i februari 1998. Genom att anställa några av forskarna som experter
kunde kommissionen tillgodogöra sig deras kunskaper och
kompetens och ge dem möjlighet att arbeta med fri tillgång till det
relevanta källmaterialet. Resultatet av deras arbete publiceras som
bilagor till kommissionens betänkande. Rapporterna har föredragits
för och diskuterats i kommissionen. Författarna svarar dock
själva för sakinnehållet. Det är med andra ord respektive författares
analyser, tolkningar och slutsatser som presenteras i rapporterna.
Vidare publiceras som bilagor till kommissionens betänkande ett
antal rapporter som författats inom kommissionens sekretariat och
av enskilda kommissionsledamöter.
Gunnar Brodin
Ordförande i Säkerhetstjänstkommissionen
SOU 2002:95 Forskarrapporter till Säkerhetstjänstkommissionen
5
Innehåll
Ulf Bjereld: Övervakningen av den svenska
Palestinarörelsen 1965-1980.
1 Introduktion...............................................................13
2 Uppgiften ..................................................................16
3 Den palestinska terrorismen.........................................20
4 Sverige och Palestinafrågan.........................................23
5 Den svenska Palestinarörelsens framväxt.......................29
6 Övervakarnas hotbilder................................................34
6.1 Hotbild I: Terroraktioner i eller mot Sverige.........................37
6.2 Hotbild II: Sverige som bunkringsplats för terrorister .........40
6.3 Hotbild III: Enskilda svenskar som understödjer
terroristisk verksamhet ............................................................40
7 Övervakningens utformning .........................................44
8 Post- och telefonkontroll av svenska Palestinaaktivister
...................................................................50
9 Enskilda ärenden........................................................61
9.1 Gunnar Ekbergs bombhot av flygplan....................................61
9.2 Attentatet mot Omar Sufan ....................................................70
9.3 Sammansvärjningen mot Ben Gurion .....................................76
9.4 Tjörn-ärendet............................................................................79

Forskarrapporter till Säkerhetstjänstkommissionen SOU 2002:95
6
9.5 Shahak-affären ......................................................................... 81
9.6 Björnidet................................................................................... 83
9.7 Registrering av deltagare i TV-programmet Pejling.............. 84
9.8 Registrering av deltagare i ungdomsledarutbildningsresa..... 85
10 Utvärdering och slutsatser ...........................................87
10.1 Sammanfattning....................................................................... 93
Referenser .........................................................................98
Jakob Gustavsson: Hemliga tjänster och det öppna
samhället.
1 Inledning .................................................................101
2 Vad säger den statsvetenskapliga demokratiteorin?.......105
3 Hur bör väktarna vaktas?............................................109
4 Tillämpas detta i praktiken? .......................................114
4.1 Kanada .................................................................................... 115
4.2 Storbritannien ........................................................................ 119
4.3 Sverige .................................................................................... 123
4.4 Vad bör göras? ....................................................................... 130
Referenser .......................................................................133
SOU 2002:95 Forskarrapporter till Säkerhetstjänstkommissionen
7
Thomas Jonter: Det amerikanska spåret. En undersökning
av IB:s bildande och eventuella kopplingar till USA.
1 Inledning.................................................................135
1.1 Stämmer denna förklaring?....................................................137
1.2 Rapportens syften och frågeställningar ................................137
1.3 Arkivbilden och periodiseringar............................................138
2 USA:s exportkontrollpolitik 1940-1972: en kort
bakgrund .................................................................140
3 USA:s militära exportkontroll och Sverige (perioden
1948-1953) ............................................................143
3.1 Sammanfattning: Perioden 1948-1953 ..................................148
4 De svenska förfrågningarna om ökad
krigsmaterielimport kommer igång (perioden 19541958)
.....................................................................149
4.1 Sammanfattning: Perioden 1954-1958 ..................................171
5 Förhandlingar inleds (perioden 1959-1962)................173
5.1 Sammanfattning: Perioden 1959-1962 ..................................178
6 Perioden 1963-1973................................................179
7 Slutsatser ................................................................185
Källor och litteratur ..........................................................188
Forskarrapporter till Säkerhetstjänstkommissionen SOU 2002:95
8
Lars Olof Lampers: Sjukhusaffären i Göteborg 1975
1 Inledning .................................................................193
2 Hösten 1974 - säkerhetspolisen behöver hjälp.............195
2.1 ”Vänta nu, jag känner kanske någon som skulle
passa….” ................................................................................. 196
2.2 Facket reagerar över Lindqvists anställning......................... 197
2.3 Februari 1975 - Jan Lindqvist kommer i kontakt med
säkerhetspolisen..................................................................... 198
2.4 Det mystiska stickhålet i gummibälgen ............................... 199
2.5 Lindqvists första uppdrag för säkerhetspolisen................... 202
2.6 Tjörn-ärendet......................................................................... 203
2.7 Mitt upp i alltihop - Leif Andersson träffar IB-folk ........... 204
2.8 Jan Lindqvists sista uppdrag för säkerhetspolisen............... 205
2.9 Spelet är förlorat .................................................................... 205
3 Avslöjandet och dess följder.......................................207
3.1 Saken skall utredas................................................................. 209
3.2 Krav på nya utredningar ........................................................ 213
3.3 Efterspelet .............................................................................. 216
4 Avslutning................................................................222

SOU 2002:95 Forskarrapporter till Säkerhetstjänstkommissionen
9
Lars Olof Lampers: Värnpliktskonferensen i Örebro 1972.
1 Bakgrund.................................................................225
2 Förhistorien .............................................................227
3 Förloppet.................................................................228
3.1 Den 22 mars 1972 – första konferensdagen..........................228
3.2 Den 23 mars – andra konferensdagen. Tumultet
utbryter ...................................................................................229
3.3 Senare på kvällen……….........................................................232
3.4 Morgonen den 24 mars 1972 .................................................234
3.5 JO anländer – Bo Westins presskonferens ...........................237
3.6 Måndagen den 27 mars...........................................................238
3.7 Holmér och Persson till justitiedepartementet den 4
april………………………………………………………......239
3.8 Den fortsatta händelseutvecklingen......................................241
4 JO:s utredning..........................................................245
5 Register och personuppgifter förstörs..........................250
6 Slutsatser ................................................................255
6.1 Varför skulle konferensen övervakas? ..................................255
6.2 PkK och HT 16 ......................................................................259
6.3 Beslutet att dölja SÄPO:s inblandning .................................259
6.4 Planskisserna...........................................................................260
6.5 Gallringen av register m.m.....................................................261
6.6 Uppgifter lämnade till JO m.m. ............................................261
6.7 Frågan om åsiktsregistrering vid konferensen .....................261
Forskarrapporter till Säkerhetstjänstkommissionen SOU 2002:95
10
Bilaga 1: Planskisserna.....................................................263
Källor och litteratur ..........................................................265
Lars Olof Lampers: Överskottsinformation från
telefonavlyssning.
1 Inledning .................................................................267
2 Begreppet ”överskottsinformation” m.m. .....................269
3 Avlyssningen av det kommunistiska partikomplexet ......272
3.1 Inledning ................................................................................ 272
3.2 Telefonavlyssningarna och överskottsmaterialet................. 273
3.3 Övriga riket............................................................................ 280
3.4 Avlyssningarnas längd ........................................................... 282
3.5 Hanteringen av telefonkontrollmaterialet inom
säkerhetspolisen..................................................................... 282
4 Avlyssningen av FNL/KFML-komplexet 1968-1975 ......288
4.1 Telefonkontrollerna............................................................... 288
4.2 Överskottsmaterialet............................................................. 290
4.3 Övrigt om avlyssningen av FNL/KFML/SKPkomplexet...............................................................................
296
4.4 Avslutning.............................................................................. 296
4.5 Avlyssningen av SKP 1977 - 1978......................................... 297
5 Avlyssningen av KFML(r) i Stockholm .........................300
5.1 Telefonkontrollen.................................................................. 300
SOU 2002:95 Forskarrapporter till Säkerhetstjänstkommissionen
11
5.2 Överskottsmaterialet .............................................................301
5.3 Avslutning...............................................................................301
6 Avlyssningen av KFML(r) i Göteborg ...........................302
6.1 Telefonkontrollerna ...............................................................302
6.2 Överskottsmaterialet .............................................................303
6.3 Avslutning...............................................................................304
7 Avlyssningen i samband med IB-affären 1973 - 1974..305
7.1 Inledning.................................................................................305
7.2 Telefonavlyssning inleds........................................................308
7.3 Insamlandet av överskottsinformation .................................311
7.4 Slutsatser .................................................................................315
8 Diverse avlyssningar som genererat
överskottsinformation................................................318
9 Nyttjande av överskottsinformation i samband med
personalkontroll........................................................322
9.1 Inledning.................................................................................322
9.2 ”Stenberg”...............................................................................323
9.3 Åke Norström ........................................................................324
9.4 Staffan Ehnebom ....................................................................325
9.5 Torsten Leander .....................................................................326
10 Överskottsinformation som grund för nyregistrering ......329
11 De statliga utredningarna ..........................................331
11.1 Inledning.................................................................................331
11.2 JK:s utredning om telefonkontroll och
överskottsinformation 1978 ..................................................331

Forskarrapporter till Säkerhetstjänstkommissionen SOU 2002:95
12
12 Sammanfattning .......................................................336
BILAGA 1: Närmare beskrivning av överskottsakter,
aktuella under avlyssningen av SKP-komplexet ............338
Källor och litteratur ..........................................................350
SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
13
Övervakniav PalUlestif nBjerelarörngen elsen
d
av 19den 65-198svenska 0
1 Introduktion
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen blev en central politisk
stridsfråga i samband med att den s.k. IB-affären rullades upp
våren 1973. IB-avslöjarna - Peter Bratt och Jan Guillou - kunde
peka på flera spektakulära och kanske också olagliga inslag i hur
underrättelse- och säkerhetstjänsten IB agerat gentemot svenska
medborgare som stödde palestiniernas sak i Mellanösternkonflikten
. IB hade t.ex. genom Gunnar Ekberg en infiltratör i Palestinakommittén
i Göteborg. Ekberg hade inte nöjt sig med att inrapportera
eventuella hot mot rikets säkerhet från Palestina-aktivisternas
sida, menade Bratt och Guillou. Han hade också i högsta grad påverkat
händelseutvecklingen, t.ex. genom att uppmana till olagliga
handlingar och i mars 1969 själv ringa och bombhota ett israeliskt
El Al-flygplan på flygplatsen i Frankfurt.
IB anklagades även för att ha hjälpt den israeliska säkerhetstjänsten
Shin Beth med att utföra inbrott hos palestinier boende i Sverige
, överlämnat uppgifter till Shin Beth om svenska medborgare
samt att indirekt ha hjälpt Shin Beth att skicka en brevbomb till
den ledande palestinske företrädaren Omar Sufan, bosatt i Stockholm
. Anklagelsepunkterna kan sammanfattas som att övervakningen
av Palestinarörelsen i flera avseenden bedrivits på ett olag
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
14
ligt sätt, varit ineffektiv samt kränkt enskilda människors integritet
och rättssäkerhet.1
Den svenska regeringen tog inledningsvis bestämt avstånd från
kritiken mot IB och Gunnar Ekbergs verksamhet i Palestinarörelsen
. Regeringen menade att flera allvarliga terrordåd kunnat förhindras
tack vare de informationer som kommit fram bl.a. genom
Gunnar Ekbergs rapporter. I ett särskilt betänkande från riksdagens
försvarsutskott (nr 25/1973) listades inte mindre än 38 punkter
med exempel på viktiga informationer om Palestinarörelsens
verksamhet som Gunnar Ekberg levererat. Informationspunkterna
inrymde bl.a. planerade försök att stoppa Israelveckan i Stockholm,
försök att utröna det ”sionistiska inflytandet” inom regeringen,
planer på utbildning av svenskar och araber för sabotage mot judiska
institutioner i Sverige samt uppgifter om att två inom den
svenska Palestinarörelsen ledande personer haft uppdrag att för den
palestinska organisationen PFLP:s räkning mäta avstånd mellan
vissa pelare på Lodflygplatsen i Israel.2 Palestinarörelsen i Sverige
förnekade bestämt sanningshalten i de uppgifter som presenterades
i försvarsutskottets betänkande.
Debatten om IB och de svenska Palestina-aktivisterna har sin
bakgrund i den palestinska befrielserörelsens framväxt under senare
delen av 1960-talet. Flera palestinska grupper tvekade inte att använda
flygplanskapningar och andra terroraktioner som medel för
att nå uppmärksamhet för sin sak. Aktionerna genomfördes såväl i
Mellanöstern som på andra håll i världen. Samtidigt bildades i Sverige
i slutet av 1960-talet olika Palestinagrupper och Palestinakommittéer
till stöd för palestinierna gentemot Israel. Den svenska
socialdemokratiska regeringens Mellanösternpolitik var vid den här
tidpunkten fortfarande högst Israelvänlig. Det var först i mitten av
1970-talet som PLO och palestinierna fick ökat stöd i den svenska
regeringspolitiken.3
IB-avslöjandet innebar att en mängd frågor restes kring hur de
svenska säkerhetstjänsterna agerat i samband med övervakningen
av Palestinarörelsen. Svaren på frågorna har hittills varit få. I en del
avseenden har Peter Bratts och Jan Guillous bild bekräftats. Vi vet
t.ex. att Gunnar Ekberg verkligen var IB-agent och verksam inom
1 Gunnar Ekberg verkade också som IB:s agent i KFML, i FNL-grupperna och i Svenskkinesiska
vänskapsförbundet. Se t.ex. Folket i Bild/Kulturfront nr 9, 10 och 17 år 1973 samt
Peter Bratts bok IB och hotet mot vår säkerhet s 124-139 (Bratt 1973).
2 Försvarsutskottets betänkande angående den militära underrättelsetjänsten m.m. (nr 25 år
1973). Vänsterpartiet kommunisterna var vid detta tillfälle inte representerat i försvarsutskottet.
3 Se Bjereld (1989).

SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
15
en mängd olika vänster- och frontorganisationer, däribland Palestinarörelsen
. Ekberg har också medgivit att han verkligen ringde och
bombhotade ett El Al-plan på flygplatsen i Frankfurt i mars 1969.
Men i många avseenden vet vi desto mindre. Vi vet t.ex. inte motivet
bakom Ekbergs bombhot. Var det ett försök att desavouera den
svenska Palestinarörelsen, att uppegga den till våldsamma och olagliga
aktioner? Eller var det, som Gunnar Ekberg själv påstår, ett
nödvändigt ont eftersom han övertalades att ringa och bombhota
av en ledande palestinier och inte vågade neka av rädsla att avslöjas
som agent? Vilken typ av uppgifter inrapporterade Ekberg till IB?
Hur hanterade IB därefter dessa uppgifter? Vilka åtgärder vidtog
IB och SÄPO gentemot den svenska Palestinarörelsen, vid sidan av
Ekbergs verksamhet? Hur lagliga och hur ändamålsenliga var dessa
åtgärder?
Svaren på dessa frågor är otvivelaktigt av betydelse för Säkerhetstjänstkommissionens
uppdrag att kartlägga och granska de svenska
säkerhetstjänsternas författningsskyddande verksamhet när det
gäller hot som härrör ut inrikes förhållanden. Med författningsskyddande
verksamhet menas säkerhetstjänsternas kartläggning av
svenska politiska ytterlighetsorganisationer och grupperingar som
har bedömts utgöra eller kan komma att utgöra ett hot mot rikets
säkerhet.4
Säkerhetstjänsternas verksamhet i en demokrati utspelar sig alltid
i spänningsfältet mellan å ena sidan demokratins krav på öppenhet
och medborgerliga rättigheter och å andra sidan säkerhetstjänsternas
strävan efter sekretess och omsorg om landets säkerhet. I
denna studie vill jag utifrån den övergripande problematiken kring
spänningen mellan demokratisk öppenhet och nationell säkerhet
försöka bringa klarhet i vad som egentligen hände i samband med
övervakningen av den svenska Palestinarörelsen under 1960- och
1970-talen. Jag vill beskriva vilka åtgärder som övervakningsorganen
vidtog gentemot den svenska Palestinarörelsen, vilken typ av
sak- och personuppgifter som samlades in och hur dessa uppgifter
därefter hanterades. Jag vill genom att analysera säkerhetstjänsternas
hotbild, motiv och rutiner försöka förklara deras agerande
gentemot den svenska Palestinarörelsen under dessa år. Därutöver
vill jag utvärdera säkerhetstjänsternas agerande gentemot den
svenska Palestinarörelsen med avseende på rättssäkerhet och på
agerandets effektivitet.
4 Se Direktiv 1999:26: Kommission för granskning av de svenska säkerhetstjänsternas författningsskyddande
verksamhet.

Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
16
2 Uppgiften
Föreliggande studie utgör ett forskningsuppdrag utfört för Säkerhetstjänstkommissionen
(dir. 1999:26, prop. 1998/99:140, 1999/
2000:KU4), i syfte att utgöra en del av underlaget för kommissionens
betänkande. Forskningsuppdraget består i att kartlägga och
granska de svenska säkerhetstjänsternas verksamhet med avseende
på övervakning av den svenska Palestinarörelsen, med särskild koncentration
på åren 1965-1980. Studien skall bl.a. beskriva övervakningens
omfattning, vilka person- och sakuppgifter som bedömts
vara relevanta samt vilka metoder som använts för insamling av
uppgifterna. Därutöver syftar studien till att belysa frågor kring
övervakarnas hotbild och prioriteringar, övervakningsorganens relationer
till statsmakten samt huruvida uppgifter om svenska medborgare
utlämnats till främmande makt.
Flera skäl har legat till grund för min avgränsning av undersökningsperioden
till åren 1965-1980. Merparten av de kontroversiella
och omtvistade händelserna kring övervakningen av Palestinagrupperna
ägde rum under dessa år. Den palestinska befrielserörelsen
växte sig stark i slutet av 1960-talet och deras användande av terrorn
som politiskt vapen kulminerade under första hälften av 1970talet
. Den svenska Mellanösternpolitiken förändrades kraftigt i
mitten av 1970-talet. Fram till 1974 betraktades Palestinakonflikten
som en konflikt mellan Israel och de arabiska staterna, där skuldbördan
till stor del lades på den arabiska sidan. Palestinierna sågs
som en flyktinggrupp och tillskrevs ingen egen roll i konflikten.
Från och med 1974 sågs konflikten i stället som en nationell konflikt,
mellan Israel och det palestinska folket. Kritiken mot Israel
ökade och palestiniernas rätt till statsbildning erkändes. Slutligen
finns det också ett pragmatiskt skäl till den tidsmässiga avgränsningen
. Jag har till mitt förfogande för forskningsuppgiften haft tre
månaders heltidsarbete, fördelat på sex månader halvtid under perioden
1 september 2000 till 28 februari 2001. Det har då förefallit
mig rimligt att koncentrera arbetsinsatsen på de här aktuella åren.
År 1980 är ingen absolut slutgräns. I något enskilt fall har jag valt
att föra händelseutvecklingen fram ytterligare något år in på 1980talet.

SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
17
Materialet har i första hand hämtats från SÄPO:s samt från den militära
underrättelse- och säkerhetstjänsten MUST:s arkiv. Jag har
haft fri tillgång till de register och till det arkivmaterial som behövts
för forskningsarbetet. Inte vid något enskilt tillfälle har jag
nekats eller mött motstånd när jag begärt ut olika handlingar.
I SÄPO:s arkiv har materialet i huvudsak hämtats ur serien
”Kampen mellan araber och judar i Främre Orienten” som jag gått
igenom i sin helhet för perioden 1965-1980. Rapporteringen kring
den svenska Palestinarörelsen har under dessa år inte samlats i några
egna akter, utan legat inbladad i denna serie.
5 Jag har dessutom
gått igenom ett hundratal personakter (i huvudsak rörande svenskar
aktiva i Palestinarörelsen samt palestinier verkande i Sverige),
SÄPO:s s.k. månads- och kvartalsrapporter samt Gunnar Ekbergs
enskilda rapporter.6 Ur MUST:s arkiv har jag gått igenom den s.k.
Ö IV-serien ”Handlingar rörande säkerhetsunderrättelsetjänst”.7
Avslutningsvis har jag haft tillgång till Säkerhetstjänstkommissionens
förhörs- och samtalsuppteckningar med bl.a. ledande politiker,
militärer, poliser och aktivister. Med några undantag, som jag
återkommer till längre fram i texten, är det min bedömning att det
samlade materialet utgör en god grund för att genomföra forskningsuppgiften.
I texten har jag valt att vid olika tillfällen namnge personer som i
någon mening spelat en offentlig roll i politiken och i opinionsbildningen
. I övriga fall har jag undvikit att namnge enskilda personer
eller valt att ge dem fiktiva namn. Om inget annat uppges, så är
det de riktiga namnen som förekommer i texten.
I Säkerhetstjänstkommissionens direktiv stadgas att kommissionen
skall granska säkerhetstjänsternas verksamhet med avseende på
hot som härrör ur inrikes förhållanden samt att kommissionen inte
skall granska den underrättelseverksamhet som avser endast förhållanden
utomlands.8 En distinktion skulle således kunna göras mellan
säkerhetstjänsternas agerande gentemot å ena sidan svenska
medborgare och å andra sidan palestinier boende i Sverige men utan
5 I slutet av 1970-talet börjar SÄPO i viss utsträckning arkivera material om Palestinagruppernas
verksamhet i separata akter. Jag har gått igenom även detta material.
6 I SÄPO:s arkiv återfinns dels ett stort antal av Ekbergs rapporter in extenso, dels den s.k.
Ada-serien. Gunnar Ekberg skickade sina rapporter till sin kontaktman som sorterade materialet
och sände det vidare till IB:s centrala sektioner i Stockholm, som i sin tur översände
det till SÄPO, där det redigerades till s.k. Ada-rapporter.

7 I sökandet efter material har jag haft stor nytta av Evabritta Wallbergs inventeringsrapport
till HSFR gällande den militära underrättelse- och säkerhetstjänstens arkiv 1920-1979 samt
av Sören Nilssons ”Kartläggning över de register som har använts inom den militära säkerhetstjänsten”
, överlämnad till Försvarets underrättelsenämnd (FUN) 1998-07-03.
8 Direktiv 1999:26.
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
18
svenskt medborgarskap. En sådan uppdelning har dock varit ogörlig,
eftersom svenska medborgare i flera fall verkat sida vid sida
med personer utan svenskt medborgarskap i de olika organisationerna.
Jag har hanterat problemet genom att vid enskilda tillfällen,
när det varit av betydelse för förståelsen av säkerhetstjänstens agerande
, ange om de enskilda personerna haft svenskt medborgarskap
eller ej.
I kapitel tre beskrivs den palestinska terrorismen och de palestinska
befrielserörelsernas framväxt och verksamhet i slutet av
1960- och början av 1970-talet. Under dessa år börjar olika palestinska
grupper agera med betydligt större självständighet i förhållande
till de arabiska staterna än tidigare. Med terrorn som vapen
försökte olika palestinska grupper vinna uppmärksamhet och stöd
åt den palestinska saken. Avsnittet skall tjäna som bakgrund till
analysen av de svenska säkerhetstjänsternas hotbild med avseende
på risken att den palestinska terrorismen spreds till Sverige eller på
något annat sätt innebar ett hot mot Sveriges nationella säkerhet.
I kapitel fyra presenteras den svenska Mellanösternpolitikens utveckling
under efterkrigstiden, med särskild fokusering på åren
1965-1980. I mitten av 1970-talet förändrades den svenska synen på
Palestinafrågan så till vida att palestinierna, som dittills i huvudsak
betraktats som en flyktinggrupp vars öde man på humanitära grunder
kunde beklaga, började ses som ett folk med legitima nationella
rättigheter, inklusive rätten till egen statsbildning. Den palestinska
organisationen PLO tillskrevs också status av det palestinska folkets
mest auktoritativa talesman. Samtidigt började Sverige kritisera
Israel i betydligt större utsträckning än tidigare. De svenska säkerhetstjänsternas
agerande gentemot Palestinarörelsen kan knappast
förstås utan att hänsyn tas till den starkt Israelvänliga svenska
politiken som kännetecknade perioden fram till 1973-74.
Kapitel fem skildrar den svenska Palestinarörelsens framväxt och
utveckling, främst i slutet av 1960- och början av 1970-talet. Palestinarörelsen
lyckades aldrig växa sig tillnärmelsevis så stark som
t.ex. FNL-rörelsen. I avsnittet analyseras den svenska Palestinarörelsen
omfattning, dess verksamhet och organisation samt dess
ideologiska utveckling. Vilken var t.ex. den svenska Palestinarörelsens
syn på terrorn och på terrorns legitimitet?
Kapitel sex identifierar de hotbilder som legat till grund för säkerhetstjänsternas
agerande. Hur bedömde säkerhetstjänsterna risken
för terror mot israeliska/judiska eller palestinska mål i Sverige
eller mot svenska mål i utlandet? Dessutom diskuteras hotbilder i
form av enskilda svenskar som understödjer terroristisk verksam

SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
19
het eller möjligheten av att terrorister använde Sverige som bunkringsplats
.
I kapitel sju redovisas den svenska övervakningens utformning
med avseende på omfattning och metoder. I vilken utsträckning
användes infiltration, post- och telefonkontroll, inrapportering från
demonstrationer och offentliga möten, inbrott m.m.? Vilken typ av
person- och sakuppgifter inrapporterades och registrerades? I vilken
utsträckning skickades insamlade uppgifter vidare till främmande
makt?
I kapitel åtta görs en genomgång av beslut om att genomföra
post- och telefonkontroll av enskilda personer verksamma i Palestinarörelsen
. Vilken kvalitet uppvisade det underlag som säkerhetspolisen
åberopade som grund för sina framställningar om post- och
telefonkontroll? Och var besluten om post- och telefonkontroll
rimliga, givet det underlag som inlämnats?
I kapitel nio analyseras flera enskilda händelser i samband med
säkerhetstjänsternas övervakning av den svenska Palestinarörelsen.
En del av dessa händelser har tidigare uppmärksammats och varit
kontroversiella, en del av dem har varit okända. Till de tidigare
uppmärksammade händelserna hör Gunnar Ekbergs bombhot mot
ett israeliskt El Al-flygplan i mars 1969, brevbomsattentaten med
den palestinska företrädaren Omar Sulfan i november 1972 samt
den påstådda sammansvärjningen mot Israels förre premiärminister
Ben Gurion i maj 1969. Bland tidigare ej uppmärksammade händelser
kan nämnas att IB-mannen Gunnar Ekberg bombhotade ytterligare
ett flygplan och att det bombhotet var i förväg känt och väl
förankrat hos IB:s ledning. Jag tänker också kommentera några
uppseendeväckande registreringar av enskilda personer på grund av
deras deltagande i TV-programmet Pejling 1981 samt registreringen
av deltagarna i en kurs för ungdomsledare, som reste till Libanon
1978.
I kapitel tio utvärderas de svenska säkerhetstjänsternas agerande
gentemot Palestinarörelsen med avseende på rättssäkerhet och effektivitet
. Därefter dras några mer övergripande slutsatser om det
svenska övervakningssystemet utifrån spänningen mellan demokratisk
öppenhet och nationell säkerhet.

Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
20
3 Den palestinska terrorismen
Junikriget 1967 mellan Israel och dess arabiska grannstater slutade i
ett förödande nederlag för araberna. På bara sex dagar erövrade Israel
Gazaremsan och Sinaihalvön från Egypten, Golanhöjderna från
Syrien samt Västbanken från Jordanien.9 Genom ockupationen av
arabiska territorier blev Israel geografiskt betydligt mer lättförsvarat
än tidigare. Men samtidigt tvingades Israel också hantera omkring
en miljon palestinaaraber som befolkade de ockuperade territorierna
.
Störst betydelse för den fortsatta utvecklingen fick otvivelaktigt
palestiniernas återinträde på den politiska arenan. Alltsedan situationen
i området stabiliserats efter 1948-49 års krig i samband med
Palestinas delning och den israeliska statens tillkomst, hade palestinierna
som självständig aktör spelat en endast perifer roll i konflikten.
Som medborgare i Israel eller geografiskt splittrade i olika
flyktingläger under arabiska administrationer hade deras möjligheter
att agera politiskt varit små. 1950-talets politiska klimat kännetecknades
också av en arabisk nationalkänsla där tanken på den arabiska
nationen utgjorde en spärr för tanken på palestinierna som ett
eget folk med egna nationella aspirationer.
Från 1960-talets början förändras emellertid situationen successivt
. Självständiga palestinska gerillagrupper började från arabiskt
territorium i ökad utsträckning genomföra riktade aktioner mot Israel
. I ett försök att få kontroll över dessa självständiga palestinska
grupper tog de arabiska staterna initiativ till bildandet av PLO
1964.
Efter junikriget tilltog inställningen bland palestinierna att de
arabiska staterna var oförmögna att tillvarata deras intressen. Gerillagrupper
som Al Fatah men även mer militanta och vänsterinriktade
som PFLP och DFLP tilltog i styrka och deras aktioner växte i
såväl antal som omfattning. År 1969 blev Al Fatah den mest inflytelserika
grupperingen inom PLO och Yassir Arafat tillträdde ordförandeposten.
De arabiska staternas dominans över organisationen
var därmed avslutad.
9 Framställningen i detta kapitel bygger, om inget annat anges, på min doktorsavhandling
”Svensk Mellanösternpolitik” (1989).

SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
21
Den 23 juli 1968 kapade PFLP (Folkfronten för Palestinas befrielse)
, en liten marxistisk palestinsk kamporganisation, ett El Al-plan
och tvingade det att flyga till Algeriet. Aktionen innebar början till
en ny strategi från de palestinska gerillaorganisationernas sida i
kampen mot Israel. Tidigare hade dessa organisationer endast attackerat
mål inne i Israel. Nu övergick man till att attackera israeliska
mål varhelst man kunde komma åt dem. Även stater som ansågs
stödja Israel gjordes till måltavla. USA blev genom sin starka
uppslutning bakom Israel en självklar sådan, men även t.ex. schweiziska
och österrikiska flygbolag attackerades för att avskräcka från
turism och immigration till Israel.10
Under perioden fram till hösten 1970 var det PFLP som låg bakom
de flesta av aktionerna. Men efter det blodiga inbördeskriget i
Jordanien 1970-71, då kung Hussein fördrev den palestinska gerillan
från jordanskt territorium, framträdde i stället organisationen
Svarta September och tog på sig ansvaret för flertalet av aktionerna.
Om Svarta September verkligen var en egen, självständig organisation
eller om den användes som täckmantel av militanta Al Fatahaktivister
råder än i dag ingen klarhet.11
Av de mest uppmärksammade aktionerna märktes mordet på den
jordanske premiärministern al-Tall i Kairo i november 1971. Premiärminister
al-Tall framställdes av Svarta September som huvudansvarig
för den jordanska krigföringen mot palestinsk gerilla hösten
1970. En annan aktion som väckte stor internationell uppmärksamhet
var massakern på Lodflygplatsen i Israel i maj 1972. Aktionen
genomfördes av tre japaner, men PFLP tog på sig ansvaret för
den. Störst uppmärksamhet väckte Svarta Septembers aktion vid
München-OS 1972, där ett tiotal israeliska idrottsmän dödades.
Under perioden 1968-1976 genomförde palestinska organisationer
ett 60-tal aktioner i Europa eller mot europeiska mål. Dessa 60
aktioner utgjorde ungefär 2/3 av samtliga palestinska aktioner under
dessa år. De aktioner som ingår i denna sammanställning utgörs
i huvudsak av flygplanskapningar, attacker på flygplatser och flygbolag
(främst El Al) samt mot diplomatiska beskickningar. Fördelat
på enskilda europeiska stater drabbades främst Västtyskland,
10 Jureidini och Hazen (1976).
11 Jureidini och Hazen (1976) hävdar att Svarta September verkligen agerade oberoende från
Al Fatah och att terroraktionerna upphörde när Al Fatah under 1973 fick kontroll över organisationen.
Al Fatah-ledaren Abu Iyad säger att Svarta Septembers medlemmar ”alltid
hevdet at den ikke hadde noen som helst organisert forbindelse med Al Fatah eller PLO. Jeg
har kjent mange av dem, og jeg kan forsikre att de fleste tilhörte ulike fedayinorganisasjoner.”
(Iyad 1980 s 122).

Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
22
följt av Grekland, Nederländerna, Storbritannien, Frankrike, Italien
, Schweiz och Österrike.12
Från 1974 och fram till 1970-talets slut avtog de palestinska terroraktionerna
utanför staten Israel. Vid denna tid vann palestinierna
stora diplomatiska framgångar (PLO tillerkändes t.ex. observatörsstatus
i FN:s generalförsamling och inbjöds att delta i FN:s generalförsamlings
debatt om Palestinafrågan) och Palestinafrågan
etablerades på den politiska dagordningen. Därigenom försvann ett
av de viktigaste motiven bakom palestiniernas användande av terror
som politiskt medel.
I följande kapitel skall vi redovisa hur den svenska utrikespolitiska
ledningen förhöll sig till Palestinakonflikten och till de palestinska
terroraktionerna under dessa år. Den officiella svenska politiken
gentemot Israel och palestinierna utgör en nödvändig bakgrundsteckning
för förståelsen av övervakningsorganens hotbilder
och agerande gentemot den svenska Palestinarörelsen.
12 Jureidini och Hazen (1976) samt Shadid (1981).
SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
23
4 Sverige och Palestinafrågan
De svenska underrättelse- och säkerhetstjänsternas agerande gentemot
den svenska Palestinarörelsen kan inte studeras isolerat från
den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken gentemot konflikterna
i Mellanöstern. Den svenska regeringens uppfattning om konfliktens
aktörer, dess hotbild och dess agerande gentemot parterna i
konflikten utgör en naturlig del av den kontext vari de olika övervakningsorganen
hade att verka. I detta kapitel redovisas därför den
svenska Mellanösternpolitikens utveckling 1945-1980, med särskilt
fokus på Palestinafrågan under åren 1965-1980.13
I februari 1947 beslöt Storbritannien, efter ett flertal misslyckade
försök att agera på egen hand, att hänskjuta frågan om Palestinamandatets
framtid till FN. Nationernas Förbund (NF) hade efter
första världskriget och det Ottomanska imperiets fall överlämnat
Palestina som ett s.k. mandatområde till Storbritannien, att förvalta
tills området blev moget för självständighet. Men mandatområdet
blev en börda för Storbritannien, som inte lyckades hantera de växande
stridigheterna mellan judar och araber i området.
Under våren 1947 tillsatte FN en Palestinakommitté - UNSCOP
(United Nations Special Committee on Palestine) - med
uppgift att bereda och ge förslag till lösning på frågan. Inga stormakter
eller arabstater blev representerade i denna kommitté. Ordförande
i UNSCOP blev en svensk, justitierådet Emil Sandström.
I augusti samma år lade UNSCOP fram sina rekommendationer.
Kommittén hade inte kunnat enas, men majoritetens förslag gick ut
på att det brittiska mandatet skulle avvecklas så snart som möjligt
och Palestina skulle delas i en arabisk och en judisk stat förenade i
en ekonomisk union. Den 29 november 1947 antog FN:s generalförsamling
en resolution baserad på UNSCOP:s förslag. Resolutionen
stöddes av 33 stater (bl.a. Sovjetunionen, USA och Frankrike),
medan 13 stater röstade emot (bl.a. de arabiska staterna).
Sverige tillhörde de stater som stödde generalförsamlingens förslag,
med innebörden att det brittiska mandatområdet Palestina skulle
delas i en arabisk och en judisk del. Men Sverige uttalade samtidigt
stor tvekan över hur realistiskt förslaget egentligen var. Delnings13
Framställningen i detta kapitel bygger i huvudsak på Bjereld (1989).

Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
24
planen förutsatte parternas samtycke, och de arabiska staterna var
emot en delning av Palestina. De förordade i stället att Palestina
skulle bli en odelad stat, med lika rättigheter för araber och judar.
Något sådant ville den judiska sidan inte gå med på, eftersom de
utgjorde en minoritet av befolkningen. Judarna ville att mandatområdet
skulle bli det judiska folkets hemland, men kunde i det här
skedet också acceptera FN:s delningslösning.
Händelseutvecklingen gick emot ett regelrätt krig mellan judar
och araber i området. Den 15 maj 1948 utropade judarna den självständiga
staten Israel på de delar av det forna brittiska mandatområdet
som man då kontrollerade. Den nyutropade staten anfölls
omgående av de kringliggande arabstaterna. Israel lyckades dock
försvara sin självständighet och under 1949 pressas arabstaterna till
bilaterala stilleståndsavtal med den judiska staten. De araber som
bodde i de områden som kontrollerades av judarna flydde i massomfattning
till de arabiska staterna. De delar av Palestina som inte
kontrollerades av Israel (främst Västbanken och Gazaremsan)
hamnade under jordansk och egyptisk kontroll. Den 11 maj 1949
beviljades Israel medlemskap i FN.
I försöken att bringa fred mellan judar och araber i slutet av
1940-talet utsåg FN en särskild medlare, svensken greve Folke
Bernadotte. Men greve Bernadotte mördades den 17 september
1948 av judiska aktivister som fruktade att hans plan för fred skulle
vara alltför generös gentemot den arabiska sidan. Bernadottes mördare
infångades aldrig och Sverige protesterade skarpt hos den israeliska
regeringen. Sverige menade att Israel av politiska skäl inte
lade ned tillräcklig energi i efterspaningarna. Bernadotte-affären bidrog
till att Sverige inte erkände Israel formellt förrän i juli 1950.
Men när Sverige väl hade erkänt Israel blev den svenska Mellanösternpolitiken
snabbt mycket Israelvänlig. Delvis hade de goda
förbindelserna med Israel sin grund i de täta banden mellan israelisk
och svensk socialdemokrati, som ju båda var statsbärande partier
i respektive land. Sverige hade - om än inte utan vissa betänkligheter
- ställt sig bakom delningsresolutionen och menade nu att
det var de arabiska staterna som måste göra eftergifter för att det
skulle kunna skapas fred och stabilitet i regionen. Arabstaterna
måste - enligt den svenska linjen - erkänna Israel, förhandla med Israel
och sluta fred med Israel. Sverige betraktade konflikten som en
mellanstatlig konflikt, mellan de arabiska staterna och staten Israel.
Palestinierna sågs inte som ett eget folk med egna nationella rättigheter,
utan som en arabisk flyktinggrupp vars öde man på humani

SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
25
tära grunder kunde beklaga. De tillskrevs ingen egen roll i den israelisk-arabiska
konflikten.
Med undantag för Suez-kriget 1956, då Sverige skarpt kritiserade
Israel för att tillsammans med Frankrike och Storbritannien agera
självsvåldigt gentemot Egypten, var de nära och goda förbindelserna
mellan Sverige och Israel kännetecknande för hela perioden
1948-1967. Som ett tecken på dessa goda förbindelser kan man se
dåvarande statsminister Tage Erlanders tal inför Stockholms Arbetarkommuns
representantskap den 7 juni 1967, endast två dagar efter
den israeliska attacken mot Egypten som inledde junikriget.
Detta krig - som av israelerna kallades sexdagarskriget för att påminna
araberna om det förödmjukande nederlag de led i ett krig
som bara varade sex dagar - ledde till att Israel ockuperade Sinaihalvön
och Gazaremsan från Egypten, Golanhöjderna från Syrien
och Västbanken från Jordanien. Kriget inleddes med ett israeliskt
anfall mot Egypten, men hade föregåtts av en ökning av palestinska
gerillaattacker mot Israel från arabiskt territorium samt en militär
kraftsamling från arabiskt håll vid olika punkter vid den israeliska
gränsen.
Efter två dagars krig - när krigsutvecklingen ännu stod och vägde
- formulerade sig Tage Erlander så här:
Under snart 20 år har världen med beundran följt det storartade
uppbyggnadsarbetet i Israel. Inte minst den internationella arbetarrörelsen
har på nära håll sett med vilka offer och med vilken
entusiasm och skaparkraft ett modernt demokratiskt välfärdssamhälle
har byggts upp under ledning av den israeliska socialdemokratin
och fackföreningsrörelsen i den demokratiska
socialismens anda. Förföljda judiska flyktingar från hela världen,
från öst och väst, från Europa, Afrika, Asien har där funnit ett
hem.
Nu kämpar Israels folk ånyo en kamp, inte bara för frihet och
oberoende utan för hela sin existens.
Israels seger i kriget följdes av att FN:s säkerhetsråd samlades kring
den berömda resolution 242. Enligt resolution 242 skall Israel återlämna
områden som ockuperades under kriget mot att arabstaterna
erkänner Israel och lovar att hålla Aqabaviken (som blockerats
strax före krigsutbrottet) öppen. Om palestinierna sägs endast att
det är nödvändigt att det åstadkoms en rättvis lösning på flyktingproblemet
. Samtidigt utsågs den dåvarande svenske Moskva

Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
26
ambassadören Gunnar Jarring till FN:s generalsekreterares särskilde
representant i konflikten.
Junikriget innebar således att Israel blev ockupationsmakt. Junikriget
innebar också - som framgick av kapitel tre - ett uppsving för
den palestinska rörelsen och för den palestinska nationalismen. Det
blev därför allt svårare för omvärlden att betrakta palestinierna enbart
som en flyktinggrupp.
Men i den svenska Mellanösternpolitiken syns det få spår av förändring
förrän en bit in på 1970-talet. Sverige intog under åren
1968-1972 en mycket tystlåten position i den internationella debatten
om Palestinafrågan. Ett skäl - som åtminstone officiellt åberopades
- var att Sverige inte ville försvåra Gunnar Jarrings verksamhet
genom att ta ställning i konflikten. Tanken var att Jarring som
svensk skulle uppfattas som mindre opartisk om Sverige uttalade
sig till förmån för någondera av parterna.14 Det är först under 1974
som Sveriges officiella ställningstagande i konflikten förändras.
Men då blir förändringen å andra sidan desto mer genomgripande.
Fram till 1974 hade Sverige betraktat konflikten som en mellanstatlig
konflikt - mellan Israel och de arabiska staterna - och där
skuldbördan i huvudsak lades på den arabiska sidan. De arabiska
staterna måste erkänna Israel, förhandla med Israel och sluta fred
med Israel. Eftersom Sverige ställde sig bakom säkerhetsrådets resolution
242 innebar det visserligen också att Sverige stödde kravet
på att Israel måste återlämna områden som ockuperades under junikriget
. Men palestinierna betraktades fortfarande som en flyktinggrupp.
Under åren 1974-1976 övergår Sverige i stället till att
beskriva konflikten som en nationell konflikt, en konflikt mellan två
folk om rätten till samma territorium. Palestinierna beskrivs inte
längre som en flyktinggrupp, utan som ett folk med legitima nationella
rättigheter. I dessa nationella rättigheter ingår rätten till en
egen stat, sida vid sida med den israeliska staten. Konfliktens parter
är således inte längre Israel och de arabiska staterna utan Israel och
det palestinska folket. PLO - som tidigare inte kommenterats alls i
svenska uttalanden - får nu status av det palestinska folkets mest
auktoritativa talesman. I FN röstar Sverige för att PLO skall få delta
i generalförsamlingens behandling av Palestinafrågan. Liksom tidigare
har Israel och övriga stater i regionen rätt till existens inom
säkra och erkända gränser, men Israels vedergällningsaktioner samt
bosättningar på ockuperade områden kritiseras i starka ordalag. En
14 Det är dock osäkert huruvida den svenska tystnaden bottnade i en genuin omsorg om Jarrings
uppdrag eller i en ovilja att ta ställning i en politiskt känslig och ytterst svårhanterad
fråga. Se t.ex. Lidbom (1982) och Bjereld (1992).

SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
27
rättvis och varaktig lösning skall fortfarande basera sig på resolution
242. Men dessutom måste det palestinska folkets legitima nationella
rättigheter erkännas och förverkligas. Flyktingarna från junikriget
1967 måste också få rätt att återvända.
Av förändringarna i den svenska Palestinapolitiken var det
främst synen på PLO som var kontroversiell och väckte debatt. Palestiniernas
status av folk med legitima nationella rättigheter hade
vid denna tid redan börjat vinna internationellt erkännande. Däremot
betraktades PLO fortfarande av många som en terrororganisation
- även om organisationen inte ägnade sig åt sådan verksamhet.
Misstanken var på flera håll stor att Yassir Arafat och PLO
trots allt bidrog till att åtminstone indirekt understödja de terrordåd
som palestinska organisationer utanför PLO ägnade sig åt.
Sveriges avståndstagande från alla palestinska terroraktioner var
starkt - men man valde att inte ge PLO ett direkt ansvar för dem. I
1970 års utrikespolitiska deklaration kommenterades de palestinska
terroraktionerna mycket kort: ”I konfliktens spår utsätts den internationella
flygtrafiken för ett allvarligt hot genom nya och desperata
kampmetoder”. Språkbruket skärptes över tid och i en interpellationsdebatt
i riksdagen den 28 november 1972 menade dåvarande
statsrådet Carl Lidbom apropå den växande terrorn att
”Vår inställning är att de våldshandlingar som det här är fråga om
bör motarbetas oavsett i vilket syfte eller i vilken politisk situation
de begås”. Först i samband med erkännandet av PLO som palestiniernas
mest auktoritativa talesman kommenteras PLO:s eventuella
ansvar för terrorhandlingarna. I en interpellationsdebatt i riksdagen
den 22 november 1974 markerar Olof Palme en viss distans till
PLO genom att påpeka att PLO har ”använt våldsmetoder som vi
måste ta klart avstånd från, likaväl som vi tar klart avstånd från de
omfattande väpnade vedergällningsaktioner som Israel vidtagit”. Vi
kan här således notera att Olof Palme väljer att kritisera Israels vedergällningsaktioner
samtidigt som han kritiserar PLO:s användande
av våldsmetoder. Begreppet ”våldsmetoder” är vidare än begreppet
”terrormetoder” och syftar således på ett bredare spektrum
av aktiviteter och innebär inget specifikt ställningstagande i frågan
om PLO:s ansvar för terroraktionerna.
Hösten 1976 förlorade socialdemokraterna i Sverige valet och en
borgerlig trepartiregering tog över. Många hade förväntat sig att en
sådan regering - med t.ex. den kände Israelvännen Per Ahlmark
som vice statsminister - skulle försöka ”rulla tillbaka” den svenska
Mellanösternpolitiken i en mer Israelvänlig riktning. Men så blev
inte fallet. Utrikesminister Karin Söder gjorde i en interpellations

Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
28
debatt i riksdagen den 18 november 1976 klart att ”den nya regeringen
fullföljer de linjer i Mellersta Östernfrågan som gällt under
lång tid” och så blev det.15 Det var t.o.m. så att de borgerliga regeringarna
kritiserade Israel fler gånger och i hårdare ordalag är vad
den socialdemokratiska regeringen gjorde. Skälen till Sveriges skarpa
kritik mot Israel under de borgerliga regeringsåren hade främst
sin grund i att Israel under dessa år förde en starkt aktivistisk utrikespolitik
som i flera avseenden utmanade den internationella opinionen
- t.ex. genom invasionerna av Libanon 1978 och 1982.
Orsaken till förändringen av den svenska Mellanösternpolitiken i
mitten av 1970-talet har varit föremål för intensiv debatt. Kritikerna
av den svenska politiken har försökt förklara den som en eftergiftspolitik
mot palestinska terrororganisationer eller gentemot oljerika
arabstater. En rimligare förklaring är att terrorn och oljan
visserligen starkt bidrog till att föra upp frågan om palestiniernas
situation och deras nationella rättigheter på den internationella
dagordningen, men att politikförändringen hade en djupare grund
än så. Den svenska politiken förändrades inte i ett vacuum, utan var
ett led i en internationell process där så småningom en överväldigande
majoritet av världens stater erkände palestinierna som ett
folk med nationella rättigheter. Skälen till denna förändrade syn
hade snarast sin grund i att konflikten de facto förändrades i slutet
av 1960- och början av 1970-talet. Palestinierna slog sig in i konflikten
och den palestinska nationalismen fick ett uppsving på ett
helt annat sätt än tidigare. Därigenom blev det inte längre rimligt
att förespråka samma strategier för att nå en rättvis och varaktig
lösning som tidigare. Den svenska politikförändringen kan därför
karaktäriseras som en anpassning till en förändrad situation, där det
skulle ha varit mer iögonfallande om Sverige valt att hålla fast vid
de gamla positionerna.
15 Små nyansförändringar går ändå att utskilja efter regeringsskiftet 1976. T.ex. så beskrev de
borgerliga regeringarna PLO som det palestinska folkets mest representativa i stället för auktoritativa
talesman.

Och i en speciell röstförklaring i FN:s generalförsamling - i samband
med att Sverige den 1 november 1976 röstade ja till att PLO skulle få delta i säkerhetsrådets
debatt om Palestinakonflikten - betonade den borgerliga regeringen att om säkerhetsrådet
beslutar att inbjuda en part som inte är en stat innebär det ”an expectation that that party accepts
the same responsibilities as a member State, that is, to respect the sovereignty and integrity
of member States and to refrain from the threat of use of force in international relations
. Riktningen på reprimanden kan inte missförstås: ”The Swedish delegation finds it appropriate
to make these observations in view of certain passages in the programmes and declarations
made by the PLO in the past” (Bjereld, 1989 s 71-72).
SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
29
5 Den svenska Palestinarörelsens
framväxt
I takt med uppsvinget för de palestinska rörelserna i Mellanöstern i
slutet av 1960-talet bildades också stödgrupper i Sverige för palestiniernas
sak. Den svenska Palestinarörelsen nådde emellertid aldrig
samma omfattning som t.ex. FNL-rörelsen. En enkel beräkning -
baserad på uppgifter ur en av Palestinarörelsens tidskrifter Palestinsk
Front - visar att antalet lokalorganisationer fram till 1975 varierade
mellan fyra och sex stycken. I slutet av 1970-talet - när
FNL-rörelsen ebbat ut - ökade antalet lokalorganisationer till strax
under 50. Men under 1980-talet minskade antalet lokalorganisationer
igen. Antalet medlemmar i de olika lokalorganisationerna blev
heller aldrig särskilt stort.
Palestinarörelsen arbetade också, till skillnad från FNL-rörelsen,
fram till mitten av 1970-talet i en stark opinionsmässig motvind.
Stödet för Israel bland såväl allmänhet som de politiska partierna
var stort. Minnet av förintelsen samt palestiniernas användande av
terrorvapnet försvårade för Palestinarörelsen att vinna stöd i opinionen.
I en opinionsmätning från 1969 svarade t.ex. 33 procent att
de gillade och 35 procent att de ogillade Israels uppträdande i Mellanösternkonflikten
, medan endast fem procent sade sig gilla och
hela 48 procent ogilla Al Fatahs uppträdande. I en motsvarande
undersökning genomförd 1973 svarade 49 procent att de gillade
och 35 procent att de ogillade Israels uppträdande, medan fem procent
sade sig gilla och hela 74 procent ogilla Al Fatahs uppträdande
.16 Bland de politiska partierna var det i början av 1970-talet endast
- vid sidan av de små kommunistiska grupperingarna - Vänsterpartiet
Kommunisterna, delar av socialdemokratin samt några
enstaka folkpartister och centerpartister som stödde palestiniernas
sak.
Redan i september 1967 - några månader efter junikrigets avslutande
- bildades den s.k. Arabiska klubben i Stockholm. Medlem16
Mätningarna genomfördes av dåvarande Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar
(nuvarande Styrelsen för psykologiskt försvar, SPF) och redovisas i Törnqvist (1970) och
(1974). Först under senare delen av 1970-talet blir den svenska folkopinionen mer kritiskt
inställd till Israel (se Bjereld 1989).

Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
30
marna var araber boende i Stockholmstrakten och klubben arrangerade
i mars 1968 en av landets första Palestinademonstrationer. Senare
under 1968 och under 1969 bildas olika Palestinagrupper i Sverige
, var och en med sitt eget namn - t.ex. Aktionsgruppen Palestinsk
Front (som gav ut tidskriften Palestinsk Front), Arbetsgruppen för
Palestina (som gav ut tidskriften Palestinabulletinen), Palestinakommittén
i Göteborg (ingen egen tidskrift) samt Palestinagruppen i
Lund (som gav ut tidskriften Palestinadebatt). Enligt Gunnar Ekbergs
rapportering hade Aktionsgruppen Palestinsk Front i slutet
av 1969 mellan 30 och 40 aktiva medlemmar medan Arbetsgruppen
för Palestina hade ett 15-tal medlemmar. Ekbergs egen organisation
- Palestinakommittén i Göteborg - uppges ha haft ett 40-tal medlemmar
, varav 15 aktiva. Palestinagruppen i Lund hade endast ett
tiotal medlemmar.17
Medlemmarna i de olika Palestinagrupperna var till en början
svenska akademiker, författare och journalister samt enskilda palestinier
. För texterna i Palestinsk Front svarade t.ex. Staffan Beckman,
Jan Guillou, Göran Palm, Göran Rosenberg och Marina
Stagh.
Men i takt med att den palestinska rörelsen splittrades uppvisar
också den svenska Palestinarörelsen tecken på splittring. Den centrala
skiljelinjen gick mellan dem som förespråkade enhetsfrontsprincipen
(d.v.s. att man stödde de palestinska befrielserörelserna
som en helhet och inte satte en organisation framför en annan) och
de som förespråkade ett mer riktat stöd åt de socialistiska palestinska
organisationerna.
FNL-rörelsen splittrades aldrig på samma sätt som Palestinarörelsen
. Det viktigaste skälet var att FNL fungerande som en sammanhållande
länk för den vietnamesiska befrielserörelsen på ett sätt
som PLO under 1970-talet inte förmådde (se diskussionen i kapitel
tre om de palestinska befrielserörelsernas utveckling och framväxt).
Sommaren 1971 hölls en kongress i Stockholm för att nå organisationell
enighet inom den svenska Palestinarörelsen. De som förespråkade
enhetsfrontsprincipen vann majoritet och kongressen antog
ett handlingsprogram med innebörden att man skulle stödja
den palestinska befrielsekampen i sin helhet. Splittringen var emellertid
så stark att det inte gick att hålla samman organisationen.
Minoriteten bildade Folkfrontens arbetsgrupper (FFAG) som fram
till 1975 bedrev verksamhet på 4-5 platser i Sverige. FFAG var välorganiserade
, men hade väldigt få medlemmar. Staffan Beckman var
17 Ada-rapport november 1969.

SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
31
ett ledande namn och FFAG stödde främst PFLP av de palestinska
organisationerna. FFAG upplöstes 1975 och flera av medlemmarna
sökte sig till KFML(r).
Majoriteten i den svenska Palestinarörelsen organiserade sig efter
splittringen 1971 i Palestinagruppen i Stockholm och i andra Palestinagrupper
runt om i landet. Jan Guillou, Göran Palm, Göran Rosenberg
och Marina Stagh tillhörde alla denna majoritet, vilken
fortsatte att ge ut tidskriften Palestinsk Front. I februari 1976 bildas
den riksomfattande organisationen Palestinagrupperna i Sverige
(PGS). Politiskt låg kretsen i Palestinagrupperna/Palestinsk Front
närmare KFML/SKP medan kretsen kring FFAG låg närmare
KFML(r).
Den svenska Palestinarörelsen hade svårigheter med hur man
skulle förhålla sig till palestiniernas användande av terrorn som politiskt
vapen. Å ena sidan var det helt främmande för dem att förespråka
terroraktioner. Å andra sidan uppfattade man trots allt en
legitimitet i att ett förtryckt och plågat folk använde sig av alla till
buds stående medel i kampen för att förändra sin situation. Konsekvensen
av denna kluvenhet blev att delar av Palestinarörelsen under
åren kring 1970 undvek såväl att fördöma som att stödja t.ex.
palestinska flygplanskapningar. I tidskrifterna följs rapporter om
palestinska terrordåd ofta upp med rapporter om israeliska handlingar
, varvid det betonas att antalet personer som dödas av israeliskt
våld är mångdubbelt större än antalet människor som dödas av
det palestinska våldet.
Svårigheten att förhålla sig till de palestinska terrorattackerna
återfanns såväl hos den minoritet som bildade FFAG som hos den
majoritet som så småningom bildade PGS. Försonligheten mot terroraktionerna
var något större hos FFAG. Staffan Beckman berättar
i samtal med Säkerhetstjänstkommissionen att han uppfattade
de första palestinska flygplanskapningarna som motiverade, eftersom
de synliggjorde det palestinska folket inför omvärlden. Däremot
tog han avstånd från angrepp mot mål utanför Mellanöstern.18
Men även hos de aktivister som i första hand inte stödde PFLP
fanns det en obenägenhet att entydigt ta avstånd från den palestinska
terrorismen. I ett uttalande av Palestinagruppen i Stockholm
efter den massaker på Lodflygplatsen i Israel som PFLP tog på sig
ansvaret för tog man visserligen avstånd från aktionen. Men man
gjorde det med argumenten att PFLP:s aktion ”fyller en splittrande
funktion”, att den gynnade sionismen och USA-imperialismen och
18 Säkerhetstjänstkommissionens samtal med Staffan Beckman den 2 januari 2001.

Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
32
att den var ett uttryck för ”äventyrspolitik”.19 Avståndstagandet var
således formulerat som att attacken borde kritiseras eftersom den
inte var ändamålsenlig, d.v.s. den gynnade inte palestiniernas sak.
Däremot finns det i uttalandet inga spår av avståndstagande från
terroristiska handlingar, t.ex. i form av våldsdåd mot civila, i sig.
Avståndstagandet utesluter inte möjligheten att det i vissa situationer
skulle vara ändamålsenligt att använda sig av terror som politiskt
vapen och att det då också skulle vara legitimt att göra det.
PFLP, som stöddes av FFAG, upphörde med terrorhandlingar
1972 och var heller inte inblandat i massakern under München-OS
1972. Därigenom blev det enklare för de svenska Palestinaaktivisterna
att ta avstånd från terroraktionerna. Efter 1972 genomfördes
sådana aktioner endast av grupper som av den svenska Palestinarörelsen
uppfattades som splittrare och motverkare av den palestinska
saken (eftersom varken PLO som helhet eller Al Fatah
och PFLP förespråkade terrorhandlingar).
På grund av det begränsade antalet medlemmar blev den svenska
Palestinarörelsens verksamhet aldrig särskilt omfattande. Inom
opinionsbildningen bestod verksamheten i huvudsak av demonstrationer,
studiecirklar, offentliga möten samt insändare i tidningar.
Till opinionsbildningen kan också läggas ett antal debattböcker
som i slutet av 1960-talet uppmärksammade palestiniernas sak och
som fick stort genomslag i den politiska debatten, t.ex. Per Gahrtons
Kampen om Palestina (1970), Staffan Beckmans båda böcker
Palestina och USA-imperialismen (1969) samt Palestina och Israel
(1969) samt Sigbert Axelsons och Carl-Henric Grenholms Palestinafrågan
och den svenska opinionen (1972). Den senare boken väckte
stor uppmärksamhet genom sin kombination av kristna utgångspunkter
och pro-palestinska ställningstaganden. En särskild roll
spelade Sune Perssons Palestinakonflikten (1971) som inte var av
debattkaraktär, men som gav stort utrymme åt den palestinska faktorn
i konflikten.20 Bland de böcker som uttryckte större sympati
för den israeliska saken märks särskilt Det hatade Israel (1970) av
Per Ahlmark, Thomas Hammarberg och Ernst Klein.21
19 Palestinsk Front nr 2, 1972.
20 Perssons bok utkommer fortfarande i nya upplagor och används i undervisning på universitet
och högskolor.
21 Före 1967 utgavs endast ett fåtal böcker om Palestinafrågan. Mest inflytelserik var troligen
Herbert Tingstens Det hotade Israel (1957) där författaren motiverar judarnas rätt till Palestina
i historiska, kulturella och ”lidande”-termer. Boken utkom i en reviderad upplaga i samband
med junikriget 1967. Tidiga verk som intagit en mer pro-arabisk eller pro-palestinsk
ståndpunkt är t.ex. Mufid Abdulhadis Arabernas äganderätt till Palestina (1962) Boken refuserades
av nio förläggare och utgavs i stället av författaren själv.

Nämnas kan vidare Gunnar
Hägglöfs Jerusalem i taggtråd (1964) samt Carl von Horns Fredens soldater (1966).
SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
33
Palestinarörelsen upprätthöll också kontakter med representanter
för de olika palestinska befrielserörelserna. Kontakterna kunde variera
med avseende på intensitet och formalisering. Flera enskilda
Palestina-aktivister deltog i studieresor till Mellanöstern, där de
knöt kontakter med olika palestinska organisationer samt besökte
flyktingläger. Den svenska Palestinarörelsen fungerade också som
värd vid tillfällen när representanter för olika palestinska organisationer
besökte Sverige.
Ett viktigt led i Palestinarörelsens arbete, främst under senare
delen av 1970-talet samt 1980-talet var att sända ned läkare och annan
sjukvårdspersonal till de palestinska flyktinglägren. Palestinarörelsen
verkade också genom att samla in och till de palestinska
flyktinglägren sända ned mediciner av olika slag.
Sammantaget kan vi konstatera att junikriget 1967 ledde till en
förändring av den politiska kartan i Mellanöstern. De palestinska
grupperna vinner i politisk styrka och internationaliserar konflikten
genom att använda terrorn som politiskt vapen. I Sverige - liksom i
andra europeiska stater - bildas i slutet av 1960-talet stödrörelser
för palestiniernas sak. Stödrörelserna blir aldrig särskilt starka. De
har få medlemmar, men är i allmänhet välorganiserade. Rörelsens
ansikte utåt blir i flera fall enskilda intellektuella, författare och
journalister som i debatten slåss för palestiniernas sak. Palestinarörelsen
stödjer inte palestiniernas användande av terrorvapnet, men
delar av rörelsen undviker också att entydigt fördöma användandet.
Palestinarörelsens verksamhet består till övervägande delen av traditionellt
politiskt arbete i form av opinionsbildning samt kontakter
med företrädare för de palestinska organisationerna. Palestinarörelsen
lägger också ned stort arbete på medicinsk hjälpverksamhet.
I nästa kapitel skall vi studera vilka hotbilder som den palestinska
terrorismen och den svenska Palestinarörelsens verksamhet gav
upphov till hos de svenska underrättelse- och säkerhetstjänsterna.

Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
34
6 Övervakarnas hotbilder
Den svenska vänstern har i princip alltid tagit bestämt avstånd från
terrorism som politiskt medel. Baader-Meinhofrörelsen och de tyska
terroristerna fick heller aldrig något fäste i den svenska politiska
kulturen. Men när det gäller Palestinarörelsen var saken - som
framgick av kapitel fem - inte riktigt lika självklar. Den svenska
vänsterns avståndstagande från det palestinska våldet var aldrig lika
starkt och entydigt som avståndstagandet från t.ex. de tyska terroristernas
våldsanvändning. Vänstern uppfattade de palestinska organisationerna
- till skillnad från de tyska grupperna - som befrielserörelser
, med rätt att bruka våld mot den israeliska övermakten.
Palestinarörelsen kom mot denna bakgrund att utgöra ett av de
starkaste orosmomenten för den svenska säkerhetstjänsten när det
gällde risken för stöd åt terrorrörelser.
I detta kapitel redovisas de hotbilder och de scenarier som låg till
grund för säkerhetstjänsternas agerande gentemot den svenska Palestinarörelsen
. I slutet av kapitlet diskuteras också hotbildernas
rimlighet och verklighetsförankring. Hotbilderna är rekonstruerade
ur de rapporter och lägesbedömningar som återfunnits i arkivmaterialet
. Ingenstans i materialet har jag funnit några mer övergripande
dokument där säkerhetstjänsterna på ett samlat sätt diskuterar sannolikheten
för olika risker eller hot med avseende på Palestinarörelsen
i Sverige. Det behöver inte nödvändigtvis innebära att sådana
texter inte finns eller har funnits. De kan ha gallrats ut eller finnas
arkiverade på ett sådant sätt att jag inte hittat dem. Min bedömning
är dock att den typen av hotbildsanalyser med avseende på den
svenska Palestinarörelsen inte genomfördes. Min hotbildsrekonstruktion
består därför i stället av enskilda utsagor som jag hittat i
olika dokument och som jag försökt skapa mening och mönster i.
Palestinarörelsens tillkomst i slutet av 1960-talet möttes med
undran från säkerhetstjänsternas sida. Säkerhetstjänsterna hade
ingen entydig karta att utgå ifrån i bedömningen av dessa grupper.
Tidstypiskt är ett meddelande från en rapportör (sannolikt Gunnar
Ekberg) från december 1968:

SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
35
Enligt ett meddelande uppsatt på en anslagstavla inom FNLlokalen,
Skolgatan 19, Göteborg, finns en grupp som kallar sig
”Solidaritet för Palestina” och kontaktman för gruppen är
”Gustav Blom”, tfn xx xx xx, Göteborg. Något härutöver är
icke känt om gruppen, dess målsättning eller verksamhet.22
Gunnar Ekberg skulle bara någon månad senare bli en av denna Palestinagrupps
ledande medlemmar och med breda kontaktytor i
hela den svenska Palestinarörelsen. Eftersom kunskapen om Palestinarörelsen
var så begränsad inom säkerhetstjänsterna blev Ekbergs
rapportering (som skildras mer ingående i kapitel sju) en av
de viktigaste informationsbitarna i de hotbilder som växte fram hos
övervakarna i slutet av 1960- och början av 1970-talet.
Säkerhetstjänsternas ringa kunskap om den svenska Palestinarörelsen
hade sin motsvarighet i säkerhetstjänsternas svårighet att
förstå den politiska och ideologiska utvecklingen inom den palestinska
rörelsen överhuvudtaget. I ett dokument daterat den 4 september
1969 - med rubriken ”Följande har inhämtats om de viktigaste
palestinska befrielseorganisationerna” - framgår vilken vanmakt
säkerhetstjänsterna kände inför händelseutvecklingen inom
och mellan de olika palestinska organisationerna i Mellanöstern:
Det är svårt att ge någon sammanhängande beskrivning av dessa
rörelsers organisation. Det är också svårt att beskriva deras politik,
kontakter med varandra och eventuella lojalitet mot någon
viss arabstat eller anslutning till någon viss lära. Inom varje organisation
förekommer alla schatteringar av politisk inställning
och attityder. De ändrar sig också, fluktuerar och smälter samman
med varandra. Förbund ingås ständigt inom grupper och
mellan grupper men bryts sedan och detta gör det omöjligt att
göra en bedömning, som är aktuell. Personlig rivalitet och gräl
om fördelning av pengar eller vapen blandas och förblandas med
ideologiskt eller nationellt betingade meningsmotsättningar de
olika rörelserna emellan. (…) Att studera dessa rörelser är som
att försöka se mönstret i ett ständigt skakande kalejdoskop.23
Det är ingen svårighet att hitta dokument som visar säkerhetstjänsternas
begränsade kunskap om de politiska och nationella förhållanden
som låg till grund för palestiniernas agerande i Mellanösternkonflikten
. I ett PM daterat den 12 mars 1969 - med rubriken
22 Kampen mellan araber och judar i Främre Orienten, 250:08/6, 5/5. Namnet ”Gustav
Blom” är fingerat.
23 Kampen mellan araber och judar i Främre Orienten, 250:08/6, 44/147.

Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
36
”Följande har inhämtats om Al Fatah-organisationen” görs t.ex.
följande analys av Yassir Arafats bevekelsegrunder för att ta del i
den politiska kampen för palestinierna och mot Israel:
Yassir Arafats oresonliga hat mot Israel och hans förhoppning
att kunna utradera denna stat från kartan kan möjligen ha sin
grund i att han tidigare varit rättrogen mohammedan och medlem
av det mohammedanska brödrasamfundet.24
Under rubriken ”Följande har inhämtats” döljer sig av allt att döma
uppgifter som inhämtats genom samarbete med utländska samarbetspartners
. Rapporterna är entydigt negativa till de palestinska
organisationerna. Dokument som antyder negativa uppfattningar
om Israel lyser med sin frånvaro. Särskilt uppseendeväckande är
den beskrivning av PLO som förekommer i flera enskilda dokument
, långt efter det att PLO tagit avstånd från terror som politiskt
vapen. I ett dokument med titeln ”Om terroristerna har följande
inhämtats” - daterat den 10 december 1974, efter det att PLO vunnit
diplomatiska erkännanden och Yassir Arafat inbjudits av FN att
hålla ett anförande inför generalförsamlingen - utpekas t.ex. PLO
som en organisation som styr terrorverksamheten i Mellanöstern:
Samtliga hittills inhämtade uppgifter bekräftar att palestinska
befrielseorganisationen (PLO) försöker göra gällande att den
står främmande inför terroraktioner, medan den i själva verket
kontrollerar dessa på mycket nära håll.25
Dokumentet är undertecknat med signaturen EH. Samma signatur
står för ett dokument som så sent som 1980 tveklöst utpekar PLO
som en terroristorganisation:
Samtidigt som den i väst lanserar sig som en moderat organisation
, fortsätter PLO att i de mest våldsamma ordalag försäkra
arabvärlden, att man fortfarande är trogen sina extremistiska
kompromisslösa principer, som de fastställs i palestinska nationella
chartan och i palestinska nationalrådets operativa resolutioner.
Det är dessa extrema uttalanden, som avslöjar PLO:s verkliga
karaktär och målsättning (min kursivering U.B.).26
24 Kampen mellan araber och judar i Främre Orienten, 250:08/6, 44/98.
25 Kampen mellan araber och judar i Främre Orienten, 250:08/6, 3/45.
26 Kampen mellan araber och judar i Främre Orienten, 250:08/6, 3D/549.

SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
37
Dessa uttalanden om PLO som en i början av 1980talet
.ex.tremistisk terroristorganisation är en direkt blåkopia av den
israeliska retoriken. Oavsett vilken syn man har på PLO och organisationens
agerande i Mellanösternkonflikten är det uppseendeväckande
att en så onyanserad och oproblematiserad syn gång på
gång återkommer i SÄPO:s handlingar. Saken blir inte mindre uppseendeväckande
med tanke på att Sverige - som framgick av kapitel
fyra - i sin utrikespolitik erkände det palestinska folkets legitima
nationella rättigheter (inklusive rätten till statsbildning) och tillskrev
PLO status som det palestinska folkets mest auktoritativa talesman
.
För rättvisans skull skall det betonas att det också finns dokument
som mer sakligt och analytiskt förhåller sig till de palestinska
rörelserna och till Mellanösternkonflikten. Så småningom urskiljs
PFLP och Svarta September och andra palestinska organisationer
som separata aktörer med ibland rivaliserande målsättningar och
strategier. Men totalt sett är det den israeliska synen på PLO och
palestinierna som dominerar materialet.
Vilka hotbilder är då möjliga att identifiera i det material som berör
händelseutvecklingen i Mellanöstern och de olika Palestinagruppernas
agerande i Sverige? Jag har valt att diskutera hotbilderna
i termer av oro för terroraktioner i eller mot Sverige, oro för att
Sverige används som bunkringsplats för terrorister samt oro för att
enskilda svenskar understödjer terroristisk verksamhet i Sverige eller
utomlands. Låt oss börja med oron för terroraktioner i Sverige.
6.1 Hotbild I: Terroraktioner i eller mot Sverige
Oron för att terroraktioner skulle komma att genomföras i Sverige
var i säkerhetstjänstens ögon den mest centrala hotbilden, både
med avseende på sannolikheten att de verkligen skulle komma till
stånd och på de eventuella konsekvenserna. Jag skall här diskutera
denna hotbild utifrån huruvida hoten var riktade mot israeliska/judiska
mål i Sverige, mot arabiska/palestinska mål i Sverige samt
mot svenska mål i Sverige eller utomlands.
Rädsla för aktioner riktade mot israeliska eller judiska mål i Sverige
dominerar undersökningsmaterialet i kategorin ”terroraktioner
i eller mot Sverige”. På flera ställen i materialet förekommer rapporter
och källuppgifter om att enskilda palestinier eller Palestinagrupper
planerar terroraktioner riktade mot olika israeliska eller judiska
mål i Sverige. Uppgifterna rör allt från hot mot israeliska am

Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
38
bassaden till planer på att attackera judiska daghem i Stockholmstrakten
. Ibland kommer uppgifterna från utlandet - sannolikt oftast
Israel och annars andra västländer - som tipsar om att enskilda terrorister
är på väg till Sverige eller att terrordåd av olika slag planeras
. Ibland kommer uppgifterna från källor som rör sig i palestinska
kretsar i Sverige eller från anonyma personer. Uppgifterna tas
ibland på allvar och säkerhetstjänsterna undersöker deras substans.
Ibland tycks de mera lakoniskt inregistreras och läggas till handlingarna
. Uppgifterna är ibland uppenbart fantasifulla, ibland mera
svårbedömda. Ett.ex.empel kan hämtas från juni 1971 då en källa
meddelar att två palestinier verksamma i Sverige (jag har valt att
markera deras namn med X och Y) planerar någon form av terrorattentat:
Enligt uppgift sammanträffade X med Y den 8 juni 1971. Man
diskuterade bl.a. planer på att under juli månad utföra något
liknande det som hänt i Turkiet (d.v.s. mordet på Israels konsul)
eller i Sverige (d.v.s. mordet på Jugoslaviens ambassadör)
mot Israels ambassad i Stockholm. Man talade bl.a. om att sända
några hebreisktalande personer till Israels ambassad.
I en handanteckning på detta dokument, tillskriven den 2 juli 1971,
skriver SÄPO:s dåvarande expert på terroristgrupper i Sverige, och
kanske särskilt de olika palestinska grupperna, Folke Axman att
”med kännedom om personerna förefaller denna uppgift vara
mindre sannolik”.
Däremot förekommer uppgifter om hot mot palestinska eller
arabiska mål i Sverige nästan inte alls i materialet. Det är lite märkligt
med tanke på att de enda terrordåd med anknytning till Mellanösternkonflikten
som utfördes i Sverige eller i Sveriges absoluta
närområde var riktade mot palestinier och araber, inte mot israeler.
Så mottog t.ex. den 29 november 1972 den i Sverige framträdande
palestiniern Omar Sufan en brevbomb, som gav honom mycket
svåra skador. Och den 21 juli 1973 sköt den israeliska underrättelsetjänsten
en marockan till döds på öppen gata i Lillehammer i
Norge. Hoten mot enskilda palestinier skulle dels kunna tänkas
komma från Israel eller enskilda israeler, men också från andra palestinier
i den tidvis starkt splittrade palestinska rörelsen. Men vare
sig risken för palestinska ”gängstrider” eller israeliska attentat mot
palestinier i Sverige ges någon särskild uppmärksamhet i dokumenten
. Delvis kan det förstås vara en effekt av antalet inkomna tips
utifrån, där uppgiftslämnare av olika slag tycks ha varit betydligt

SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
39
mer beredvilliga att ge uppgifter om hot mot israeler än om hot
mot palestinier. Vid enstaka tillfällen kontaktar enskilda palestinier
själva säkerhetspolisen och berättar om anonyma hot de utsatts för.
Ett intressant.ex.empel på denna problematik är när Palestinaaktivisten
”Rune Jansson”27 registreras av SÄPO i december 1976.
”Jansson” ledde vid denna tidpunkt en solidaritetsgrupp för palestinier
. Han registrerades med motiveringen att det gällde att skydda
hans säkerhet:
Med hänsyn till den risk för attentat som varje person löper,
som så aktivt deltar i Israel-arabstatskonflikten som ”Jansson”,
föreslås registrering av ”Jansson” […] i hans egenskap av företrädare
för [solidaritetsgruppen]. Registrering önskas även av
gruppen.28
Men den typen av resonemang om enskilda palestiniers och Palestina-aktivisters
säkerhet utgör undantag. De absolut flesta resonemangen
och uppgifter om inkomna hot rör israeliska eller judiska
mål i Sverige.
Rädsla för aktioner mot svenska mål, i Sverige eller i utlandet, förekommer
ej heller det i särskilt stor utsträckning i materialet.
Frånvaron av denna hotbild är kanske lite förvånande, med tanke
på att den svenska utrikespolitiken genom erkännandet av PLO
som det palestinska folkets mest auktoritativa talesman väckt ont
blod hos många israeler. Olof Palme kritiserades vid flera tillfällen
ytterst hårt för att ha fört en för försonlig politik gentemot PLO.
Den svenska utrikespolitiken skulle därigenom ha kunnat provocera
israeliska terrorister till attentat. Å andra sidan hade Sverige i förarbetena
till den s.k. terroristlag som infördes 1973 pekat ut Svarta
September som typexempel på en organisation som lagen var riktad
emot. Och i ett riksdagsanförande i april 1973 sade Carl Lidbom
att lagen skulle tillämpas mot internationella terroristorganisationer
som den kroatiska Ustasja-rörelsen samt Svarta September.
Stämplandet av Svarta September som en terroristorganisation,
jämbördig med den fascist-influerade Ustasja-rörelsen, väckte ont
blod i en del palestinska kretsar och viss risk bör ha förelegat att
aktioner igångsattes för att straffa Sverige. Men i materialet syns
27 Namnet fingerat.
28 Det är noterbart att konflikten så sent som 1976 beskrivs som ”Israel-arabstatskonflikten”.
Sedan ett par år tillbaka var den officiella svenska beskrivningen i stället ”Palestinakonflikten”
, eftersom konfliktens parter inte längre ansågs bestå av Israel och de arabiska staterna
utan av Israel och det palestinska folket.

Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
40
ytterst få indikationer på att säkerhetstjänsterna bedömde risken
för denna typ av aktioner som särskilt allvarlig.
6.2 Hotbild II: Sverige som bunkringsplats för
terrorister
De svenska övervakningsorganen försökte hålla ett vaksamt öga på
vilka palestinier som bodde eller mer eller mindre tillfälligt uppehöll
sig i landet. Skälet var inte bara att förhindra terrorverksamhet
i Sverige utan också en viss oro för att Sverige skulle användas som
en plats där terrorister kunde vila ut och samla krafter i väntan på
nya aktioner. Vid flera enskilda tillfällen tipsades Sverige om att
personer som ansågs vara terrorister uppehöll sig i Sverige eller var
på väg till Sverige. Även om ytterst lite av denna kommunikation
tycks det som att Sverige gärna hjälpte till med uppgifter om dessa
personers resor. Som framgår av kapitel sju var den svenska restriktiviteten
betydligt större i ärenden som gällde svenska medborgare.
Men även om risken för att palestinska terrorister tog sin tillflykt
till Sverige var relativt stor, så var kanske konsekvenserna desto
mindre. Terrorister på flykt och i behov av vila och rekreation
har allt att tjäna på att leva så stillsamt som möjligt och att undvika
att få säkerhetspolisens ögon riktade mot sig. Risken att de skulle
utnyttja Sverigevistelsen till attentat genomförda i Sverige måste
bedömas som liten. Däremot fanns förstås risken att Sverige fick
ett rykte om sig att vara en fristad för terrorister. Ett sådant rykte
skulle dels minska Sveriges internationella anseende, dels öka risken
för att än fler terrorister tog sin tillflykt till Sverige.
Materialet möjliggör inte någon bedömning av i hur stor utsträckning
Sverige verkligen användes som bunkringsplats av palestinska
terrorister. Däremot framgår det att den svenska säkerhetstjänsten
var medveten om risken och i allmänhet följde upp de tips
som kom in om terroristers vistelse i Sverige
6.3 Hotbild III: Enskilda svenskar som understödjer
terroristisk verksamhet
I samband med Palestinarörelsens uppkomst och utveckling i slutet
av 1960- och tidigt 1970-tal var säkerhetstjänstens hotbild inledningsvis
inriktad på ett organisationellt samarbete mellan Palestinagrupperna
och olika kommunistiska grupperingar i Sverige -

SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
41
främst KFML, KFML(r) och Förbundet Kommunist (FK) - samt
mellan Palestinagrupperna och olika palestinska organisationer,
främst Al Fatah och PFLP. Men en bit in på 1970-talet trängs den
upplevda risken för ett organisationellt samarbete i bakgrunden. I
stället betonas risken för att enskilda medlemmar och aktivister
inom Palestinarörelsen - med eller utan sin organisations goda
minne - ger hjälp eller understöd åt terrorister och terroristhandlingar
. Dels kan det röra sig om direkt delaktighet i planeringen och
genomförandet av terrordåd, riktade mot främst israeliska mål i
Sverige eller i utlandet. Dels kan det röra sig om ett mer indirekt
stöd, t.ex. i form av att överlåta sina passhandlingar, hjälpa till med
information av olika slag eller erbjuda logi.
Överlag inriktas övervakningen i mitten av 1970-talet av svenska
Palestina-aktivister betydligt mer på enskilda personer och mindre
på de formella organisationerna.29 Som exempel på oro för ett direkt
stöd eller deltagande i terroroperationer kan nämnas uppgifter
om att enskilda svenska medborgare agerat kurirer och smugglat
sprängmedel som sedan använts i terroraktioner. (Svenskar har lättare
att passera passkontroller än vad palestinier har.) Ett annat.ex.empel
är de resor som enskilda svenska Palestina-aktivister
gjorde till Mellanöstern och där de ibland uppgavs ha deltagit i de
träningsläger med militära inslag som bedrevs i de palestinska flyktinglägren.
I en Ada-rapport daterad augusti 1969, härstammande
från Gunnar Ekberg, påstås att ”det är svårt att bedöma om den militära
träning som ges i Jordanien i något fall skall användas i Sverige
mot israeliska mål”. I det genomgångna materialet återfinns
dock inga tecken på att någon svensk - utöver Gunnar Ekberg själv
- deltagit i militär träning i palestinska flyktingläger. Bland de uppgifter
som kommit in om ett mer indirekt stöd åt palestinska terrorister
kan nämnas främst uppgifter om passanskaffning och logistiskt
stöd. Folke Axman sammanfattar i förhör med kommissionen
sin bedömning av de enskilda svenska Palestina-aktivisterna som
att ”bland de svenskar som var engagerade i Palestinarörelsen var
det ingen som kunde anses farlig, men de kunde ändå utgöra ett
potentiellt hot då de kunde vara stöd eller täckmantlar”.30
29 Ett tänkbart skäl är att övervakningsorganen några år in på 1970-talet gjorde bedömningen
att något organiserat stöd från den svenska Palestinarörelsen till palestinska terroraktioner
inte var sannolik. Däremot uppfattade man en risk i att enskilda aktivister skulle kunna vara
villiga att vara terrorister behjälpliga. En annan riskuppfattning kan ha varit att enskilda individer
omedvetet skulle låta sig utnyttjas av terrorister (t.ex.

med bostad, bilhyrning, faktauppgifter
, pengar etc).
30 Säkerhetstjänstkommissionens förhör med Folke Axman den 26 oktober 2000.
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
42
Då och då förekom det också uppgifter om att de mediciner som av
svenska Palestina-aktivister skickades till palestinska flyktingläger
hade stulits från svenska sjukhus. Jag har i materialet inte funnit
någonting som ger stöd åt dessa uppgifter.
Vid sidan av de tre övergripande hotbilderna - terroraktioner i eller
mot Sverige, att Sverige används som bunkringsplats för terrorister
samt att enskilda svenskar understödjer terrorverksamhet -
finns också en oro över karaktären av samarbetet mellan de kommunistiska
rörelser som nämndes ovan och Palestinagrupperna. Relationen
mellan Palestinarörelsen och vänstern i allmänhet redovisade
i kapitel fem och skall inte upprepas här. Låt oss dock konstatera
att samma oro som säkerhetstjänsterna upplevde inför ett samarbete
mellan den svenska Palestinarörelsen och olika palestinska
organisationer upplevde man inför ett samarbete mellan andra
vänsterrörelser - främst de kommunistiska grupperingarna - och
palestinska organisationer. Det fanns också en oro över att Palestinagrupperna
i Sverige finansierades av de palestinska grupperna eller
av de arabiska staterna. Ganska snart stod det emellertid klart
att så inte var fallet. Redan våren 1971 inrapporterade Gunnar Ekberg
att de olika vänsterkommittéerna han bevakade, inklusive Palestinagrupperna,
inte fick något ekonomiskt stöd från utlandet.31
Sammantaget kännetecknas de svenska säkerhetstjänsternas hotbild
under de här aktuella åren av en genuin rädsla för terrordåd,
utförda av palestinier eller av svenskar som sympatiserar med palestiniernas
sak, riktade mot israeliska eller judiska mål i Sverige. Oro
för attentat mot palestinier i Sverige eller mot svenska mål i Sverige
eller utomlands är betydligt mindre förekommande. Säkerhetstjänsten
är medveten om risken för att Sverige används som bunkringsplats
för terrorister, men även om så skulle vara fallet blir de
direkta konsekvenserna för Sverige inte så dramatiska. I hotbilden
ingår också att det snarare är enskilda individer än organiserade
grupper inom den svenska Palestinarörelsen som direkt eller indirekt
skulle kunna tänkas ge stöd åt terroraktionerna.
Med facit i hand är det lätt att konstatera att hotbilden till övervägande
delen var falsk med avseende på risken för att enskilda
svenska medborgare skulle bidra till terroraktiviteter. Den svenska
vänsterns avståndstagande från användande av terror som politiskt
medel medförde ett stort hinder för enskilda individer att ge aktivt
stöd åt de palestinska aktionerna. Men saken var inte lika självklar
då som den är nu. Vänsterns politiska stöd åt den palestinska saken
31 Ada-rapport maj-juli 1971.

SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
43
var starkt och det uttrycktes på flera håll förståelse för de palestinska
aktionerna, utan att det innebar ett uttalat stöd åt dem.
Dessutom fanns risken att palestinska organisationer skulle angripa
israeliska mål i Sverige.
Däremot är det svårt att inte vara kritisk mot frånvaron i hotbilden
av risken för att enskilda palestinier i Sverige skulle utsättas för
attentat, oavsett om angreppet skulle komma från Israel eller från
palestinier. Det är också olyckligt att den politiska ensidigheten i
det material som legat till grund för säkerhetstjänstens analyser var
så stark. Åtminstone borde man ha varit medveten om ensidigheten
i materialet och någonstans markerat denna medvetenhet.
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
44
7 Övervakningens utformning
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen utgjorde aldrig
något dominerande inslag i IB:s eller SÄPO:s totala verksamhet.
Skälet är att den svenska Palestinarörelsen, som framgick av kapitel
fem, aldrig växte sig särskilt stark och att de enskilda aktivisterna
var relativt få. Å andra sidan gjorde aktivisternas begränsade antal
det enklare för IB och SÄPO att hålla sig informerade om vad som
försiggick i de olika Palestinagrupperna.
IB och SÄPO skilde sig åt med avseende på vilka metoder som
användes för övervakningen av Palestinarörelsen. Medan SÄPO i
huvudsak använde sig av traditionella övervakningsmetoder (inrapportering
från demonstrationer, bevakning, direktkontakt med aktivister
, post- och telefonkontroll) använde sig IB mera av oortodoxa
och kontroversiella tillvägagångssätt (infiltration, inbrott eller
inbrottsliknande metoder etc).
Gunnar Ekbergs verksamhet som IB-agent och infiltratör utgör
det absolut mest dominerande inslaget i IB:s verksamhet gentemot
den svenska Palestinarörelsen. De officiella motiven till Ekbergs infiltration
av Palestinarörelsen var att IB på så sätt ville skaffa sig informationer
om eventuellt samröre mellan enskilda Palestinaaktivister
och palestinska terroristorganisationer.32 Ekberg hade
knutits till IB redan före Palestinarörelsens tillkomst, då med den
officiella uppgiften att undersöka huruvida de svenska vänsterrörelserna
var utlandsfinansierade.
Men Ekbergs faktiska verksamhet i Palestinarörelsen gick långt
utöver att hålla sig informerad om ett eventuellt samröre mellan
enskilda Palestina-aktivister och palestinska terroristorganisationer.
De rapporter han sände vidare till sina kontaktpersoner inom IB -
och som kommenteras längre fram i detta kapitel - är oerhört detaljrika
och redovisar uppgifter som ligger mycket långt från eventuellt
samarbete eller stöd åt terrorister. En särskild kontroversiell
uppgift som förekom i samband med IB-affären är att Ekberg själv
skulle ha uppmanat enskilda Palestina-aktivister att begå olagliga
handlingar och att agera politiskt på ett sätt som skulle desavouera
32 Se t.ex. Säkerhetstjänstkommissionen förhör med Gunnar Ekbergs kontaktman samt med
Gunnar Ekberg själv den 3 maj 2000.

SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
45
rörelsen inför den svenska allmänheten. Ekberg har förnekat att
han skulle ha ägnat sig åt en sådan verksamhet. Men i en rapport,
rubricerad ”Om mötet med den blivande Palestinakommittén, Studentkåren
den 18/1 1969”, skriver Ekberg själv att han skall försöka
få den svenska Palestinarörelsen så impopulär hos den breda allmänheten
som möjligt:
Palestinakommittén kommer att få en smärtsam födelse. Tror
nog att jag skall göra allt för att den skall få vind i seglen så att
den så snart så (sic) möjligt går ut och gör så grova propagandanummer
som möjligt (helst flaggbränning). På så vis kommer
den säkert att bli impopulär hos den breda allmänheten som jag
inte tror har glömt antisemitismen för 25 år sedan. Det skall bli
intressant att se vad som kommer att hända under israeliska
veckan33
Ekberg skickade endast sina rapporter till sin kontaktman inom
IB.Han hade inga egna kontakter med SÄPO:s sektion i Göteborg.34
Kontaktmannen sorterade Ekbergs material, och skickade
det sedan vidare till IB:s centrala sektioner i Stockholm som bl.a.
vidarebefordrade det till SÄPO, där det redigerades till s.k. Adarapporter
. Dessa Ada-rapporter innehöll också annat material än
Ekbergs rapportering.
Vid sidan av sin verksamhet som rapportör och eventuellt provokatör
medverkade Ekberg också vid inbrott i enskilda palestiniers
bostäder och vid enskilda tillfällen vid buggningsaktioner. Ekberg
reste i egenskap av Palestina-aktivist också vid flera tillfällen
till Mellanöstern och deltog bl.a. i militär träning med palestinsk
gerilla i palestinska flyktingläger. Några av de mest uppmärksammade
och diskuterade inslagen i Ekbergs verksamhet granskas ingående
i kapitel nio.
Vid sidan av Ekbergs agentverksamhet kom det hela tiden in tips
och upplysningar till IB och SÄPO om verksamheten bland Palestina-aktivister
och om palestinska påstådda terrorister som uppehöll
sig i Sverige. En del av dessa uppgifter kom från enskilda personer
som rörde sig i de palestinska nätverken i Sverige. Andra
uppgifter - ofta fantasifulla - tycks vara överlämnade i syfte att
misskreditera den svenska Palestinarörelsen. Uppgiftslämnarna har
inte gått att spåra i materialet. I de fall där syftet varit att misskreditera
tycks emellertid uppgifterna ibland ha kommit från enskilda
33 Rps/Säk, 5:73/307, Meddelare ”Ada”, Lnr 3.
34 Säkerhetstjänstkommissionens förhör med Ekbergs kontaktman.

Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
46
individer i Sverige, ibland från utländsk underrättelsetjänst och då
sannolikt Israels. I några fall förefaller det som om samma
uppgiftslämnare inom de palestinska nätverken återkommer flera
gånger. Däremot tycks det inte ha funnits någon ytterligare
infiltratör av samma omfattning och målmedvetenhet som Gunnar
EkSÄberg. PO:s verksamhet i förhållande till den svenska Palestinarörelsen
var betydligt mer traditionell. Demonstrationer och möten bevakades
och i några enskilda fall genomfördes post- och telefonkontroll
. (Post- och telefonkontrollen uppmärksammas särskilt i
kapitel åtta.) Den enskilde polisman på SÄPO som hade ansvar för
verksamheten gentemot Palestinarörelsen från 1970 och framåt var
Folke Axman. Han hade ett öppet arbetssätt och sökte gärna kontakt
med olika palestinska och arabiska grupper. Axman menar
själv att syftet med hans öppenhet var att grupperna skulle veta att
de var observerade och på så sätt avskräckas från att planera terrordåd
. Enligt Axmans egen uppfattning fungerade det hela bra och
hans arbetssätt hade positiva effekter.35 Hur det hela gick till framgår
bl.a. av ett PM av Axman från den 19 juni 1969:
Kontakt har tagits med företrädare för Al Fatah-organisationen
och Arabiska klubben. Det har härvid med särskild skärpa betonats
den stora vikt svenska myndigheter fäster vid att lugn och
ordning råder, att lagar och demokratiska regler följas och att
man över huvud helt avhåller sig från alla ytterlighetsriktningar.
Det har vidare framhållits att man från svensk sida inte på något
sätt kommer att tolerera någon form av våld från arabiska extremister
. Dessa synpunkter har helt accepterats och man har
från arabiskt håll framhållit vikten av att god kontakt upprätthålles
med myndigheterna. De flesta i landet boende araberna
torde vara angelägna om att få behålla sina anställningar och
man är vidare medveten om att varje våldsyttring skulle innebära
en avsevärd negativ belastning.36
Folke Axmans syn på IB:s informationer om den svenska Palestinarörelsen
framgår av en handanteckning på ett PM från den 17
juni 1971 om palestinsk terrorverksamhet i Sverige, där polisintendent
Lars P Lindroth i kanten skrivit att enligt Axman innehåller
IB:s rapportering beträffande palestinsk verksamhet sällan ”någon
form av sanning”.37 I förhör med Säkerhetstjänstkommissionen
minns inte Folke Axman om han haft någon särskild uppfattning
35 Säkerhetstjänstkommissionens förhör med Folke Axman 26 oktober 2000.
36 Kampen mellan araber och judar i Främre Orienten, 250:08/6, 3A/45.
37 Dokumentet återfunnet i Jan Guillous personakt Aa 1 s 79.

SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
47
om kvaliteten på IB:s rapportering om den svenska Palestinarörelsen
.
Vilken typ av person- och sakuppgifter var det då som inrapporterades
och registrerades? I Gunnar Ekbergs rapportering - som till
sin kvantitet är mycket omfattande - har det egentligen inte gjorts
någon sovring alls. Ekberg rapporterar ingående om det mesta som
sägs på det möten han deltar i, om enskilda medlemmars uppfattning
i olika sakfrågor, planerad politisk verksamhet samt om motsättningar
på såväl det politiska som personliga planet inom organisationen
. Mängden inrapporterat material var inte helt uppskattat
av Ekbergs kontaktman, som i förhör med Säkerhetstjänstkommissionen
menade att mycket av den information som Ekberg levererade
var ”värdelös”. Vid sidan av sina rapporter skickade Ekberg
också över en mängd olika tidskrifter och bulletiner.38
Vid sidan av Ekbergs omfattande rapportering består det inkomna
materialet i SÄPO:s och MUST:s arkiv i stor utsträckning av
uppgifter om arabers in- och utresor i Sverige, om personkontakter
mellan svenska Palestina-aktivister och påstådda eller misstänkta
terrorister, om svenska Palestina-aktivisters resor till Mellanöstern
eller till olika Palestinakonferenser på olika håll i världen samt om
olika påstådda planer på attentat och sabotage mot israeliska och
judiska mål i Sverige. Vanliga förekommande teman är t.ex. att
svenska medborgare skall fungera som kurirer för att smuggla vapen
och sprängämnen åt palestinska terrorister eller ge bort sina
pass att användas av palestinier som reser under falsk identitet. I
kapitel nio ges flera konkreta exempel på denna typ av material och
på hur ärendena hanterats av SÄPO och av IB.
Det är svårt att av materialet urskilja i vilken utsträckning uppgifter
om svenska medborgare lämnats ut till främmande makt. Informationsöverföring
mellan säkerhetstjänster tecknas inte ned på
papper för att registreras. Bland det inkommande materialet om
händelser i Mellanöstern förekommer ofta formuleringen ”Efter
vad som inhämtats”, vilket av innehållet i materialet att döma tyder
på att de kommit från området. Uppgifterna kan t.ex. avse det politiska
läget i området eller uppgifter om palestinska terrorhot och
planerade palestinska aktioner.
De som av Säkerhetstjänstkommissionen hörts i saken menar att
Sverige var utomordentligt restriktivt när det gällde att ge information
om enskilda svenska medborgare. Folke Axman menar att
”Sverige var ett mottagarland gentemot de andra underrättelse38
Säkerhetstjänstkommissionens förhör med Ekbergs kontaktman.

Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
48
tjänsterna och lämnade i princip inte någon information tillbaka
om svenska medborgare”.39 Håkan Isacson - som var Peter Bratts
och Jan Guillous viktigaste källa under IB-affären - betonar också
restriktiviteten, men menar också att namn ibland lämnades ut:
Principiellt var man mycket restriktiv när det gällde utlämnandet
av namn till utländska underrättelseorganisationer. Dock,
när det fanns ett legitimt gemensamt intresse lämnades uppgifter
ut. Det gällde personer tillhörande Palestinarörelsen, om
vilka uppgifter utlämnades till Israel.40
Håkan Isacson namnger i samtalet med Säkerhetstjänstkommissionen
två personer om vilka uppgifter lämnats ut till Israel - Jan Guillou
och Göran Rosenberg.41 I Justitieombudsmannens utredning
om IB-affären av den 12 september 1975 bekräftar IB:s chef Birger
Elmér att uppgifter om Göran Rosenberg lämnats ut:
Principiellt lämnade IB inte uppgifter om svenska medborgare
till utländska tjänster. Å andra sidan kan naturligen ha inträffat
att IB tillhandagått med identifikationsuppgifter och liknande
rörande svenska medborgare i samband med operationer som
berört svenska säkerhetsintressen. Så torde ha varit fallet då det
gäller Rosenberg.
Det är inte möjligt att på ett mer generellt plan fastställa i vilken
utsträckning SÄPO och IB lämnat ut uppgifter om svenska medborgare
till utländska säkerhetstjänster. Saken diskuteras ytterligare
i kapitel nio, i samband med granskningen av några enskilda och
kontroversiella händelser.
Vi har här enbart diskuterat utlämnande av uppgifter om svenska
medborgare. Det förefaller sannolikt att de svenska säkerhetstjänsterna
varit mer beredvilliga att lämna ut uppgifter rörande palesti39
Säkerhetstjänstkommissionens förhör med Folke Axman 26 oktober 2000.
40 Säkerhetstjänstkommissionens samtal med Håkan Isacson den 23 februari 2000.
41 Bakgrunden till utlämnandet av uppgifter om Göran Rosenberg står sannolikt att finna i
ett påstående om att det var Rosenberg som tillsammans med Jan Guillou för PFLP:s räkning
mätt avståndet ”mellan vissa pelare på Lodflygplatsen i Israel”, som det hette i den sista
av Försvarsutskottets 38 punkter om viktiga informationer om Palestinarörelsens verksamhet
som Gunnar Ekberg påstods ha levererat. Namngivandet av Jan Guillou och Göran Rosenberg
gjordes av förre IB-rapportören Svante Winqvist i boken ”IB-affären - i vems intresse?”
som kom ut 1974. I sak förefaller uppgiften om Guillous och Rosenbergs pelarmätning
utomordentligt osannolik och det finns inga spår av den i det genomgångna materialet. Winqvists
anklagelser blev föremål för ett tryckfrihetsåtal, där Winqvist friades. Se Rosenberg
(1996) kapitel 13.

SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
49
nier vistandes eller boendes i Sverige, men utan svenskt medborgarskap.

Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
50
8 Post- och telefonkontroll av
svenska Palestina-aktivister
Vid några tillfällen under åren 1965-1980 använde säkerhetspolisen
post- och telefonkontroll mot svenska medborgare aktiva i Palestinarörelsen
. Vid fyra av de fem tillfällen jag undersökt uppvisar det
beslutsunderlag som säkerhetspolisen anförde inför domstolen avsevärda
brister. Dels innehöll säkerhetspolisens ansökningar om
post- och telefonkontroll uppgifter som var grovt felaktiga. Dels
var ansökningarna vinklade på ett sådant sätt att domstolarna missleddes
och att domstolarnas möjlighet att på saklig grund fatta beslut
om post- och telefonkontroll avsevärt försvårades. Jag skall i
det följande ge några exempel på dessa brister.
Låt oss först konstatera att antalet ansökningar från säkerhetspolisen
om post- och telefonkontroll mot medlemmar av den svenska
Palestinarörelsen under perioden 1965-1980 endast uppgick till ett
fåtal. Den kritik som jag riktar mot säkerhetspolisens agerande
gäller således inte post- och telefonkontrollens omfattning, utan
endast säkerhetspolisens agerande vid de tillfällen då sådana ansökningar
verkligen lämnades in till domstolen.
Skälen till post- och telefonkontrollens begränsade omfattning
mot Palestina-aktivisterna är bl.a. att antalet aktivister - som tidigare
påpekats - under hela perioden var relativt litet. Palestinarörelsen
blev i Sverige aldrig den massrörelse som t.ex. FNL-rörelsen var.
Flera av Palestina-aktivisterna misstänkte också att de var avlyssnade
, vilket medförde att de oftast undvek att tala om känsliga saker
på telefon.
I det följande skall jag redogöra för fem fall där säkerhetspolisen
genomförde post- och telefonkontroll av enskilda svenska medborgare
som var aktiva i Palestinarörelsen. Dessa fem fall avser kontroller
som pågick under en längre period och där misstankarna
mot de kontrollerade varierade mellan spioneri, förberedelse för
spioneri, medhjälp till förberedelse för spioneri, förberedelse för
sabotage samt förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse.

SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
51
Det första fallet avser post- och telefonkontroll mot ”Gustav
Blom”42 som i slutet av 1960- och början av 1970-talet arbetade
inom Palestinakommittén i Göteborg. Han misstänktes för spioneri
och hans telefon avlyssnades och hans post kontrollerades under
nära ett och ett halvt års tid, från den 25 februari 1971 till den 2 juli
1972.
I säkerhetspolisens begäran om post- och telefonkontroll mot
”Gustav Blom” redogörs först för hans politiska verksamhet inom
Palestinarörelsen i allmänna drag. Därefter uppges att ”Blom” ”under
en flygresa mellan Alexandria och Kairo gör (…) observationer
av militära anläggningar i förhållande till tiden för start och landning”
(uppgiften baseras på en rapport av Gunnar Ekberg som reste
tillsammans med ”Gustav Blom” vid det aktuella tillfället). I Egypten
sägs ”Blom” också ha fotograferat en bro vid Nilen, vilket lett
till att han gripits av civilklädda polismän. Han släpptes dock omgående.
I begäran läggs också vikt vid ”Gustav Bloms” teknikintresse.
Det anförs t.ex. att han är ”intresserad av raketuppskjutningar” och
att han ”visar ett påtagligt intresse för elektroniska avlyssningsapparater”
. Han påstås ha ett säkerhetstänkande som tar sig uttryck i
att hans telefon ”står ständigt kopplad till en bandspelare” och att
han har ett telefonabonnemang med hemligt telefonnummer vid sidan
av sin ordinarie telefon. Vid en resa i Norge upptäckte han säkerhetspoliser
som skuggade honom, varpå han fotograferade dem.
”Blom” har också föreslagit att Palestinakommittén i Göteborg
skulle hyra lokal under täcknamn samt att man skulle försöka avlyssna
KFML(r):s möteslokaler. (KFML(r) uppfattades vid det tillfället
som en politisk konkurrent till Palestinakommittén.)
Den mest graverande uppgiften för ”Blom” är att han indirekt
knyts till den s.k. Björnidet-affären. (Historien kring Björnidet refereras
mer utförligt i kapitel nio.) I korthet handlade Björnidet om
att ledande personer i den svenska Palestinarörelsen i juni 1971
skulle ha suttit på en restaurang i Stockholm och gjort upp planer
för ett träningsläger för svenskar och araber med utbildning i sabotage
mot judiska institutioner i Sverige. Träningslägret skulle förläggas
till ordföranden i Nordiska Rikspartiet Assar Oredssons
sommarställe Björnidet i Dalsland. Bland de tänkbara judiska institutioner
som sabotagen skulle riktas mot nämns en rekreationsplats
för judiska barn, synagogor och judiska församlingen i Stockholm
. Säkerhetspolisen tog hotet på allvar och övervakade Oreds42
Fingerat namn.

Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
52
sons sommarställe, utan att finna något som helst tecken på aktivitet.
Björnidet-historien var en uppenbar skröna. Det som gör den relevant
för post- och telefonkontrollen av ”Gustav Blom” är inte att
han skulle ha påståtts funnits med bland de personer som gjorde
upp planen. I stället skriver säkerhetspolisen - som motiv för en
förlängning av tillståndet att kontrollera ”Bloms” post och telefon -
att hans ”roll i dessa planer är obekant men hans nära anknytning
till flera av mötesdeltagarna är väl dokumenterad”. Det används
alltså som argument för telefonavlyssning och postkontroll av
”Blom” att han var bekant med personer som på en Stockholmsrestaurang
skulle ha gjort upp fantasifulla planer på samarbete med
nynazister och attentat mot judiska barn. Till saken hör att ingen
av dessa personer själva stod under telefon- eller postkontroll, vilket
de förstås skulle ha gjort om säkerhetspolisen tagit uppgifterna
om det påstådda samtalet på allvar. Varför skulle ”Bloms” telefon
avlyssnas, om inte de direkt inblandade personernas telefoner avlyssnades?
Till misstankarna läggs också att säkerhetspolisen tycker att
”Gustav Blom” har för god ekonomi. I begäran om post- och telefonkontroll
skriver säkerhetspolisen att de finner det ”anmärkningsvärt
att ’Blom’, som senaste året varit tjänstledig för studier,
innehar bil, en 18 m fiskebåt, har inköpt dyrbar elektronisk utrustning
(TV, bandspelare, stereohögtalare, radio - olika modeller
m.m.) och att hans ekonomi ändå räcker till en hel del resor”.
Det är svårt att se logiken i misstankarna mot ”Blom” för spioneri
. Gällde misstankarna de påstådda planerna att avlyssna
KFML(r):s möteslokaler? Eller var det ”Bloms” intresse för militära
anläggningar och broar i Egypten? Och om hans ekonomi var
orimligt god - vem finansierade i så fall hans verksamhet och varför
? Sovjetunionen? Palestinska organisationer? Säkerhetspolisen
preciserar i sin begäran aldrig anklagelserna, utan låter dem obestämt
sväva i luften.
Post- och telefonkontrollen av ”Gustav Blom” ger inga resultat.
Fiskebåten visar sig inte vara ”Bloms”. Däremot inköpte ”Blom” en
ministyrradiosändare vilket fick säkerhetspolisen att inköpa en likadan
och bygga ihop den för att se hur den fungerade.
Ingenting framkommer som har någon beröring med kriminell
verksamhet, allra minst spioneri. Ändå förnyas tillståndet till post och
telefonkontroll närmast rutinartat under nära ett och ett halvt
års tid. Till slut ger säkerhetspolisen upp och skriver till domstolen

SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
53
att det under utredningen ej har ”framkommit något som styrker
misstanken mot ’Blom’ om spioneri, varför ärendet har avskrivits”.
Det allvarliga i historien om post- och telefonkontrollen av
”Gustav Blom” är dels insinuationerna om hans delaktighet i den
s.k. Björnidet-planen, dels bristen på precision i anklagelserna om
spioneri. Enligt min uppfattning bör ansvaret för det inträffade i
detta fall läggas både på säkerhetspolisen som presenterar ett missledande
och undermåligt underlag och på domstolen som låter sig
nöja med en sådan bristande precision i anklagelserna och närmast
rutinartat förlänger tillståndet under så lång period, trots en uppenbar
brist på resultat.
Nästa fall avser post- och telefonkontroll av sjuksköterskan J.S.
43
vars post och telefon kontrollerades under två perioder, från den 13
augusti till den 15 november 1976, samt från den 28 augusti 1977
och några veckor framåt, då J.S. lämnade landet. Misstanken rubricerades
som förberedelse till spionage.
Vid det första övervakningstillfället 1976 hade J.S. just återkommit
till Sverige efter en tid i Libanon. Hon lämnade tillfälligt
Libanon i samband med inbördeskriget och den kaotiska situation
som då rådde.44
En stor del av säkerhetstjänstens argumentation i sin begäran om
post- och telefonkontroll handlar om J.S:s politiska aktiviteter och
påstådda samröre med terrorister. I samband med Carlos-affären
(se kap. nio) påstods att J.S. haft kontakt med chefen för PFLP:s illegala
operationer i Europa, Wadi Haddad. Det påstods också att
J.S. i maj 1973 skulle ha forslat vinbuteljer, var och en innehållande
7 kg plastiskt sprängämne till Paris och till palestinier där. Vidare
skulle J.S. ha svarat för alla förberedelser inför PFLP:s och japanska
Röda Arméns aktion mot Shell-raffinaderiet i Singapore i januari
1974. J.S. nämndes även i samband med vissa förberedelser till kapningen
av ett flygplan tillhörande Japan Air Lines.
Det är således inga små saker som läggs J.S. till last. Bara misstanken
om att J.S. varit ansvarig för dessa aktioner skulle vara skäl
nog för post- och telefonkontroll. Men det anmärkningsvärda är
hur säkerhetstjänsten i sin begäran till domstolen ger felaktiga uppgifter
om grunden för påståendena om J.S.
43 Personen har förekommit i den allmänna debatten, men jag har ändå valt att inte skriva ut
namnet.
44 Det var i samband med detta krig som svenska sjuksköterskan Eva Ståhl under uppmärksammade
former evakuerades från flyktinglägret Tel el-Zaatar. Eva Ståhl miste under kriget
om Tel el-Zaatar sin man, sitt ofödda barn och sin ena arm.

Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
54
Anklagelserna mot J.S. om smuggling av sprängmedel i vinbuteljer,
genomförandet av alla förberedelser inför PFLP:s och den japanska
Röda Arméns attentat mot Shell-raffinaderiet i Singapore och inblandning
i kapningen av ett flygplan från Japan Air Lines härstammar
samtliga från en enda källa. Det är ett PM i samband med
att säkerhetspolisen 1975 upprättar en personakt för J.S. I detta PM
nämns alla de här uppräknade anklagelserna mot J.S. och tillskrivs
”en tämligen tillförlitlig källa” som står PFLP nära. I underrättelsekretsar
är formuleringen ”tämligen tillförlitlig” en av de svagare,
medan formuleringar som ”säker” eller ”mycket säker” väger betydligt
tyngre. Några andra belägg eller källuppgifter om J.S:s roll i
de aktioner som nämnts ovan förekommer inte i materialet. Samma
källuppgifter förvandlas i en promemoria av Ebbe Carlsson och
Hans Holmér i samband med den s.k. sjukhusaffären i Göteborg
till att det är ”känt för säkerhetsavdelningen” att J.S. varit kurir för
PFLP och att ”uppgifter finns” om att hon begått de andra handlingarna.45
Och i säkerhetstjänstens begäran om post- och telefonkontroll
av J.S. sägs följande:
Det bör här särskilt pekas på vad som framkommit beträffande
J.S., som otvivelaktigt binder henne till brottslig handling genom
sin medverkan i av PFLP begångna terroraktioner.46
Samma källuppgift som ursprungligen betecknas som ”tämligen
tillförlitlig” blir således i Hans Holmérs promemoria att det är
”känt för säkerhetsavdelningen” och i begäran om post- och telefonkontroll
till något som ”otvivelaktigt” binder J.S. till brottslig
handling. Ingenting har därefter framkommit som stärker anklagelserna
mot J.S. på de ovan refererade punkterna. Samtliga anklagelser
har sin grund i denna ursprungligen ”tillförlitliga” källa. Begäran
om post- och telefonkontroll utformades således på ett sätt som
måste betraktas som grovt vilseledande.
Post- och telefonkontrollen av J.S. ger inget resultat. Vid det
första tillfället avbryts den redan efter tre månader. Enbart praktiska
omständigheter anförs som skäl. Det faktum att ingenting av intresse
framkommit efter tre månaders post- och telefonkontroll
uppfattas således inte som att misstankarna mot J.S. försvagats.47
45 Promemoria angående vissa händelser vid sjukvårdsförvaltningen och Rikspolisstyrelsens
säkerhetsavdelnings sektion i Göteborg m m. Av departementssekreterare Ebbe Carlsson,
Justitiedepartementet samt avdelningschef Hans Holmér, Rikspolisstyrelsen (1975-10-30).
46 Begäran om telefonkontroll av J.S. den 25 augusti 1977.
47 PM angående J.S., Rps/Säk Växjö 1976-11-15.

SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
55
Kritiken mot säkerhetstjänstens agerande skall inte riktas mot att
man begärde post- och telefonkontroll på J.S. Även om källan endast
beskrevs som ”tämligen tillförlitlig” var omständigheterna och
anklagelsernas art sådana att en begäran kunde vara motiverad. Det
allvarliga ligger i att säkerhetstjänsten i sin begäran använder felaktiga
uppgifter om att det fanns bevis och inte bara misstankar om
J.S:s delaktighet i terroraktioner. Genom dessa felaktiga uppgifter
omöjliggjorde säkerhetstjänsten för domstolen att fatta beslut på
saklig grund. Den typen av felaktiga uppgifter har förstås också en
starkt negativ inverkan på trovärdigheten i de uppgifter som vid
andra tillfällen åberopas som skäl för post- och telefonkontroll.
Det tredje fallet avser post- och telefonkontroll av den svenska
medborgaren David Kaloti under hans tid som chef för det svenska
PLO-kontoret i Stockholm. Begäran är daterad den 25 september
1979 och kontrollen pågick även efter denna studies slutår 1980.
Misstankarna mot David Kaloti avsåg förberedelse för sabotage.
Under senare delen av 1970-talet öppnade PLO informationskontor
i flera europeiska länder. PLO eftersträvade att dessa kontor
skulle få så hög officiell ställning som möjligt, motsvarande
andra länders ambassader. De europeiska regeringarna spjärnade i
allmänhet emot och förklarade att alla organisationer som ville
självklart hade rätten att öppna informationskontor, även PLO. I
praktiken fick PLO-kontoret aldrig någon tung ställning i Sverige.
David Kaloti var en känd person för den svenska säkerhetstjänsten.
Dels genom att han under många år varit en ledande företrädare
för palestinierna i Sverige. Dels genom hans inblandning i flera
av de omdiskuterade händelser som berör säkerhetstjänstens övervakning
av den svenska Palestinarörelsen och som refereras på flera
ställen i denna skrift. Men begäran om telefonkontroll från 1979
och framåt kan knappast beskrivas som riktad mot David Kaloti
personligen. Snarare görs den mot bakgrund av att Kaloti genom
sin nya ställning som chef för PLO-kontoret blir en nyckelperson i
kontakterna mellan palestinier i Sverige och utomlands samt mellan
PLO-kontoret och olika utländska beskickningar i Sverige. De flesta
resonemangen i framställan handlar också om PLO-kontoret.
Det anmärkningsvärda i säkerhetspolisens begäran om telefonkontroll
av David Kaloti är att man även denna gång åberopar uppgifter
som är felaktiga eller åtminstone uppenbart tvivelaktiga. I
detta fall är det Gunnar Ekbergs uppgifter om att det var David Kaloti
som tog initiativet till att bombhota ett El Al-plan från Frankfurt
i mars 1969. Som framgår av redovisningen i kapitel nio av
bombhotsincidenten genomfördes bombhotet av Gunnar Ekberg

Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
56
själv och det förefaller högst tvivelaktigt att det utfördes på uppdrag
av David Kaloti.
Vid tidpunkten för säkerhetspolisens begäran om telefonavlyssning
av David Kaloti - sex år efter avslöjandena i samband med IBaffären
- var den låga trovärdigheten i Gunnar Ekbergs rapportering
väl känd, inte minst hos säkerhetspolisen. Ändå väljer man att i
sin begäran om telefonkontroll av David Kaloti mörka tvivelaktigheten
i dessa uppgifter. Det är ett agerande som uppenbart vilseleder
domstolen och som undergräver trovärdigheten i säkerhetspolisens
uppgifter i andra sammanhang.
Det fjärde fallet avser post- och telefonkontroll av Palestinaaktivisten
T.E.48 under perioden 31 mars till 1 juli 1978. Misstanken
avsåg medhjälp till förberedelse för sabotage. Syftet med post- och
telefonkontrollen angavs till att ”utröna förhållandet kring T.E:s
engagemang med palestinska terrororganisationer, samt söka klarlägga
hans eventuella kontakt med Svarta September-organisationens
vistelse i landet”. Bakgrunden till den begärda kontrollen av
T.E. var att det påstods föreligga uppgifter om att Svarta September
var ”på gång igen” och att T.E. ”känner till dess existens”.
T.E. hade alltsedan Palestinarörelsens framväxt i Sverige i slutet
av 1960-talet varit en av dess ledande personligheter. Vid splittringen
kring 1970 kom T.E. att företräda den sida som sympatiserade
med PFLP. Eftersom PFLP under en viss period använde sig av
flygplanskapningar och sabotage som politiskt medel är det inte
särskilt förvånande att säkerhetspolisen riktade särskild uppmärksamhet
mot T.E. och hans verksamhet. Däremot är argumentationen
för att hans telefon bör avlyssnas återigen mycket tunn. Till
stor del består den av diverse enskildheter och påståenden ur Gunnar
Ekbergs rapportering. Bland annat påstås att T.E. skulle ha varit
delaktig i förberedelsearbetet för ett sabotage i Västtyskland 1976,
att han i Sverige sammanträffat med PFLP:s Europachef, att J.S.
fanns i hans vänkrets samt att en svensk flygvärdinna på ett kapat
plan berättat att en av kaparna sagt sig ha en vän i Sverige och beskrivit
denne på ett sätt som förde tankarna till T.E. Dessutom påstås
att T.E. planerade att vända sig till ”Svenska Brott”49 för att få
hjälp med vapenleveranser till den palestinska rörelsen.
48 Personen har förekommit i den allmänna debatten, men jag har ändå valt att inte skriva ut
namnet.
49 Uttrycket ”Svenska Brott” användes på 1970-talet som beteckning för ett påstått svenskt
gangstersyndikat av amerikansk modell. Huruvida ”Svenska Brott” verkligen existerade är
mer än vad jag vet.

SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
57
Även om anklagelsepunkterna ovan i hög grad brister i trovärdighet
kan naturligtvis rykten om Svarta Septembers återkomst och
T.E:s personkontakter i PFLP-lägret väcka frågan om en post- och
telefonkontroll av T.E. vore motiverad. Men igen kan vi konstatera
att begäran är utformad på ett sätt som försvårar för domstolen att
göra en prövning på saklig grund. Om skälet till att avlyssna T.E.
verkligen vore att klarlägga hans kontakt med Svarta September -
såsom det påstås i ansökan - så är det anmärkningsvärt att domstolen
inte får ta del av SÄPO:s samlade bild av T.E. och Svarta September
. I begäran om post- och telefonkontroll av T.E. försöker
SÄPO göra det så troligt som möjligt att kontakter mellan T.E. och
Svarta September verkligen föreligger. Men man utelämnar då en
uppgift som förs fram i ett PM från SÄPO daterat den 22 mars
1978 i vilket det slås fast att ”Det är känt att PFLP-folk i Stockholm
och T.E. inte vill ha kontakt med Svarta September”.50
Det är möjligt att en telefonavlyssning av T.E. vore motiverad
trots att SÄPO har uppgifter om att T.E. inte vill ha någon kontakt
med Svarta September. Men domstolen får ingen chans att ta ställning
till det, eftersom SÄPO i sin begäran väljer att inte redovisa
den uppgiften. Dessutom är uppgiften om att T.E. inte vill ha kontakt
med Svarta September svår att förena med det i begäran uppgivna
syftet med telefon- och brevkontrollen, d.v.s. att klarlägga
T.E.:s kontakter med just Svarta September.
Även uppgiften om att T.E. planerade att vända sig till ”Svenska
Brott” för att få hjälp med vapenleveranser borde ha granskats mera
kritiskt. Uppgiften härstammar från en rapport av Gunnar Ekberg
daterad den 23 september 1970, d.v.s. nästan åtta år tillbaka i tiden.
Av rapporten framgår att det är Ekberg själv som tar upp en diskussion
om att man borde försöka skaffa fram pass till palestinier.
Sedan skriver Ekberg att han och T.E. ”diskuterade möjligheten av
att knyta kontakt med AB Svenska Brott för passanskaffning (även
vapenanskaffning via Svenska Brott avhandlades)”.51 Det var således
Ekberg som först förde frågan om passanskaffning på tal och ingenstans
i rapporten framgår det att T.E. skulle ha förespråkat eller
funderat på att kontakta AB Svenska Brott.52
Kontrollen av T.E. avbryts efter fyra månader. Förundersökningen
läggs ned och brott har ej styrkts. I motiveringarna sägs att
T.E.

”varit mycket förtegen på telefon” och att han ”uttryckt sin
50 PM 1978-03-22 ”Följande har inhämtats” AA 2688:059. 250:08/6 PFLP sid 75.
51 5:73/307, Ada Lnr 4.
52 I ett samtal med Säkerhetstjänstkommissionen uppger B.S. att han aldrig ens hört talas om
något som heter AB Svenska Brott.
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
58
misstanke över att hans telefon kan vara avlyssnad”. SÄPO gör då
bedömningen att inget av vikt för utredningen kan förväntas inkomma
på telefon under den närmaste framtiden, men konstaterar
också att misstanken mot T.E. kvarstår.
Det femte fallet avser post- och telefonkontroll av KFML (r)medlemmen
V.S.53 under perioden 23 december 1975 till 2 oktober
1978, d.v.s. under nära tre års tid. Misstanken mot V.S. gällde förberedelse
alternativt stämpling till allmänfarlig ödeläggelse. I oktober
1978 lades förundersökningen mot V.S. ned då brott ej kunde
styrkas. Samtalsuppteckningarna bedömdes vara utan betydelse för
utredningen av det brott för vilket V.S. varit skäligen misstänkt och
förstördes därför.
V.S. var under flera års tid en ledande kraft i KFML(r):s Palestina-arbete.
Som framgick av kapitel fem om den svenska Palestinarörelsens
framväxt sökte sig flera av medlemmarna av Folkfrontens
arbetsgrupper (FFAG) till KFML(r) när FFAG avvecklades som
organisation i mitten av 1970-talet. Merparten av KFML(r):s arbete
i Palestinafrågan under 1970-talet bestod av politiskt stöd åt PFLP
samt insamling av läkemedel och utsändande av medicinsk personal
till palestinska flyktingläger i Libanon.
Det var också just samröret med PFLP som låg till grund för
misstankarna mot V.S. I sina funktioner inom KFML(r) träffade
V.S. ofta PFLP-representanter i Sverige samt höll kontakt med
PFLP i Libanon, bl.a. för att administrera nedsändandet av svensk
sjukvårdspersonal. V.S:s namn figurerade också i den s.k. Carlosaffären
(som skildras mer ingående i kapitel nio), genom att V.S.
var den tänkta mottagaren av de brevförsändelser som J.S. under
uppmärksammade former våren 1975 sände till läkarstationen på
Tjörn.
Hos säkerhetspolisen fanns det en oro över att KFML(r) skulle
hjälpa PFLP med förberedelseåtgärder för terroraktiviteter. Visserligen
hade PFLP sedan några år tillbaka slutat med flygplanskapningar
och motsvarande aktioner, men SÄPO litade inte på att
PFLP inte skulle återuppta den verksamheten. I ansökan om post och
telefonkontroll skriver SÄPO att V.S. ”skäligen kan misstänkas
vara stödfunktionär i Sverige för den palestinska terrororganisationen
PFLP och för förberedelse och medverkan till brottsliga handlingar
, t.ex. luftfartssabotage”. Kontrollen av V.S. fortsätter under
nära tre års tid, trots att det inte framkommer något som stärker
brottsmisstanken.
53 Personen har förekommit i den allmänna debatten, men jag har ändå valt att inte skriva ut
namnet.

SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
59
I efterhand är det lätt att konstatera att KPML(r) aldrig gav någon
hjälp med förberedelseåtgärder för terroristattentat, vare sig i Mellanöstern
eller annorstädes. Det är min bedömning att säkerhetspolisen
borde ha kunnat dra den slutsatsen redan i mitten av 1970talet.
Däremot kunde man från säkerhetspolisens sida knappast
veta att ingen enskild KPML(r)-medlem någonsin skulle antingen
bli omedvetet utnyttjad eller i överdrivet nit och på ett otillbörligt
sätt vara terroristerna behjälplig. Det är kanske inte heller rimligt
att kräva att säkerhetspolisen i mitten av 1970-talet - i den tid då
den palestinska rörelsen skakades av politisk och ideologisk splittring
- skulle vara helt säker på att PFLP inte skulle återuppta terroristverksamheten
.
Underlaget som säkerhetspolisen bifogar sin ansökan om post och
telefonkontroll av V.S. är betydligt mer sakligt utformat än vid
de fyra övriga fall som här redovisats. Domstolen fick därigenom
bättre möjligheter att fatta ett riktigt beslut. Därmed självklart inte
sagt att beslutet i sig var riktigt.
Min övergripande bedömning är att SÄPO:s ansökningar om
post- och telefonkontroll - oavsett det egentliga behovet av dessa
åtgärder - brustit på flera viktiga punkter.54 Ansökningarna ger ingen
allsidig bild av misstankarna mot de berörda personerna. De är
vinklade på ett sådant sätt att de grovt försvårar för domstolen att
fatta beslut på saklig grund. Ibland har de innehållit sakligt felaktiga
uppgifter, som t.ex. att det var belagt att J.S. ”otvivelaktigt” medverkat
i terroraktioner. Ibland har det handlat om utelämnad information
, som t.ex. att uppgifterna om David Kalotis delaktighet i
bombhotet mot Frankfurt-planet uteslutande vilade på uppgifter
från Gunnar Ekberg som själv var den person som genomförde
bombhotet och vars uppgifter hade låg trovärdighet. Även i fallet
T.E. utelämnade SÄPO viktig information genom att inte berätta
att inte ens SÄPO själv trodde att T.E. hade kontakter med Svarta
September. I fallet ”Gustav Blom” kommer SÄPO med insinuationer
om hans indirekta delaktighet i de s.k. Björnidet-planerna, på
ett sätt som blir orimligt. I det senare fallet visar också domstolen
dåligt omdöme, genom att utan ifrågasättande låta post- och telefonkontrollen
pågå i nästan ett och ett halvt år.
Telefonkontroll är enligt lagen ett förundersökningsinstrument,
ett medel att använda i en brottsutredning. Säkerhetspolisen tycks
54 Jag vill betona att min kritik avser ansökningarnas utformning och inte innebär något
ställningstagande i sakfrågan om post- och telefonkontroll gentemot de här aktuella personerna
.

Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
60
här i stället ha använt det som ett allmänt spaningsinstrument, i
syfte att få in upplysningar om personer man varit intresserade av.
SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
61
9 Enskilda ärenden
I detta kapitel studerar jag några av de mest uppmärksammade och
kontroversiella enskilda ärenden som förekommit i debatten om
övervakningen av den svenska Palestinarörelsen. Avsikten är att
återge händelseförloppet så noggrant som möjligt, för att möjliggöra
en bedömning av de svenska övervakningsorganens inblandning
och ansvar. Jag redovisar också några icke tidigare uppmärksammade
fall där övervakningsorganen - enligt min uppfattning - agerat på
ett otillbörligt sätt. Däremot behandlar jag inte den s.k. sjukhusaffären
i Göteborg hösten 1975, eftersom den behandlas utförligt av
Säkerhetstjänstkommissionen i ett annat sammanhang.55
9.1 Gunnar Ekbergs bombhot av flygplan
Ett av de mest uppmärksammade och kontroversiella inslagen i
Gunnar Ekbergs verksamhet som IB-agent och infiltratör i den
svenska Palestinarörelsen var att han den 20 mars 1969 själv ringde
och bombhotade ett israeliskt El Al-plan. Från en telegrafstation
vid Engelbrektsgatan i närheten av Studentkåren i Göteborg ringde
han till flygplatsen Frankfurt am Main och påstod att ett El Al-plan
som just skulle starta hade en bomb ombord.
Ekberg har själv medgivit att han genomförde bombhotet, men
menar att han övertalats till det av David Kaloti, som vid den tiden
var en ledande företrädare för palestinierna i Sverige. Ekberg hävdar
dels att han inte visste om det verkligen fanns en bomb på planet,
dels att han riskerade att väcka Kalotis misstänksamhet om han
vägrade genomföra bombhotet.56 Såväl David Kaloti som andra personer
har menat att Ekbergs version är osann. De menar att Ekberg
själv tog initiativet till bombhotet och att han vid flera tillfällen för55
För en ingående studie av sjukhusaffären i Göteborg, se Lampers (1997).
56 Förhör med Gunnar Ekberg hos Rps/Säk den 23 november 1973 samt samtalsuppteckningar
från Säkerhetstjänstkommissionens förhör med Gunnar Ekberg dem 3 maj 2000.

Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
62
sökte övertala personer inom Palestinarörelsen att begå olagliga
handlingar.57
Avslöjandet att Gunnar Ekberg i sin gärning som agent gick så
långt som att bombhota flygplan väckte stor uppmärksamhet.
Trots Ekbergs förklaringar till varför han gjorde som han gjorde
sågs bombhotet ändå som ett uttryck för att IB och dess agenter
agerade på ett sätt som gick långt utöver vad som kunde anses vara
acceptabelt.
Vad som hittills däremot inte uppmärksammats är att Gunnar
Ekberg genomförde ytterligare ett bombhot och det av en än allvarligare
art. Den 7 juni 1970 - ett drygt år efter det första bombhotet
- ringde Gunnar Ekberg anonymt till Kastrup och meddelade
att ett plan från Middle East Airways, på väg till Beirut över Frankfurt
och Zürich, innehöll en bomb.58 Planet skulle just starta och 19
passagerare och fyra besättningsmän fick evakueras. Efter en genomsökning
av planet kunde det starta, fyra timmar försenat.
Ekbergs hot mot Köpenhamnsplanet i juni 1970 måste bedömas
som än mer kontroversiellt än hotet mot El Al-planet, eftersom
han denna gång inte kan legitimera sitt agerande med att han handlat
överrumplat. Tvärtom var hotet mot Köpenhamnsplanet förankrat
hos IB:s ledning som godkände och hjälpte till att planera
operationen. Det officiella skälet var att Ekberg igen hade utsatts
för påtryckningar av David Kaloti att genomföra ett bombhot och
att IB inte ville riskera att Ekberg framstod som illojal med den palestinska
saken.59
I det följande skall vi noga granska händelseförloppet i samband
med Ekbergs båda bombhot. Hur trolig är Ekbergs version att
bombhoten inte tillkom på hans initiativ? Hur troligt är det att Ekbergs
agerande grundade sig på en omsorg att inte väcka misstanke
om bristande lojalitet med palestinierna? Hur väl införstått var IB
med Ekbergs båda bombhot och i vilken utsträckning godkände IB
att Ekberg genomförde bombhoten? Svaren på dessa frågor är av
betydelse av åtminstone två skäl. För det första för att utvärdera
om Palestinarörelsen i Sverige verkligen använde sig av olagliga
handlingar med terroranknytning - som t.ex. bombhot - i politiska
syften. För det andra för att utvärdera i vilken utsträckning IB använde
och godkände olagliga metoder och t.o.m. uppmuntrade Pa57
Se t.ex. förhör med David Kaloti hos Rps/Säk den 19 februari 1974, förhör med Nouredinne
Chatti hos Rps/Säk den 21 mars 1974 samt förhör med ”Gustav Blom” den 15 mars
1974.
58 Förhör med Gunnar Ekberg hos Rps/Säk den 23 november 1973.

59 Förhör med avdelningsdirektör Bo Anstrin på Rps/Säk den 5 februari 1974 samt förhör
med Ekbergs kontaktman.
SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
63
lestina-aktivister att genomföra handlingar med terroranknytning,
som t.ex. bombhot.
Låt oss börja med Ekbergs bombhot mot El Al-planet från
Frankfurt den 20 mars 1969. Det vi vet är att David Kaloti denna
dag tillsammans med Nouredinne Chatti kom till Göteborg från
Stockholm i bil för att hjälpa till att förbereda en kampanj mot den
stundande Israelveckan. I bilen medför Kaloti och Chatti propagandamaterial
som skall överlämnas till den lokala Palestinakommittén
i Göteborg. På Studentkåren sammanträffar Kaloti med
Gunnar Ekberg, som representerar Palestinakommittén. Det är
första gången de möts. Gunnar Ekberg skall ta David Kaloti till en
lokal där propagandamaterialet tills vidare skall förvaras. Nouredinne
Chatti kör bilen, Gunnar Ekberg och David Kaloti åker med.
Därefter skiljer sig Ekbergs version av vad som inträffade avsevärt
från Kalotis och Chattis. Enligt Ekberg talade Kaloti och
Chatti kryptiskt om en operation och ett telefonsamtal som måste
göras för ”sakens” skull. De ville att Gunnar Ekberg skulle göra
det, eftersom hans röst inte skulle kännas igen.
Jag gick naturligtvis med på det, för att få reda på närmare detaljer,
vad det rörde sig om. David Kaloti tog mig till en telegrafstation
i närheten av Studentkåren i Göteborg och gav mig
meddelandet som jag skulle ringa till ett visst nummer. Det
meddelandet var alltså ett Flight-nummer och någon form av
avgångstid och meddelade att en bomb fanns ombord på det
flygplanet, som var destinerat till Mellanöstern.60
Ekberg uppger att han ringde numret och på engelska framförde ett
meddelande med innebörden att det fanns en bomb ombord på
planet, samt med angivande av Flight-nummer och avgångstid. Enligt
Ekberg följde David Kaloti med honom in på telegrafstationen
och såg till att han ringde. Därefter bemödade sig Ekberg om att så
snart som möjligt avlägsna sig från Kaloti och Chatti, för att ringa
sin kontaktman. Om sina överväganden säger Ekberg att han överrumplades
av Kalotis begäran och att han fruktade att Kaloti som
ledande palestinsk företrädare i Sverige skulle ha mist förtroendet
för honom om han nekat. Genom att medverka kunde Ekberg i
stället få insyn i vad som skedde och därefter ge IB alla detaljer.
Ekberg kunde heller inte veta om det verkligen fanns en bomb på
planet. Om det inte fanns någon bomb var hotet falskt, men ingen
60 Förhör med Gunnar Ekberg hos Rps/Säk den 23 november 1973.

Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
64
större skada var skedd. Om det verkligen fanns en bomb, kunde lika
gärna Ekberg ringa som någon annan.61
David Kalotis version av vad som inträffade i samband med
bombhotet är helt annorlunda. Enligt Kaloti är det Gunnar Ekberg
som plötsligt ber Nouredinne Chatti att stanna bilen. Ekberg lämnar
bilen och ber Kaloti följa med. Ekberg och Kaloti går in på en
telegrafstation där Ekberg försvinner in i en hytt. Efter en stund
blir Kaloti irriterad och återvänder till bilen. Han är stressad eftersom
han och Chatti skall återvända till Stockholm för att delta i
demonstration samma kväll och han vill därför inte förlora tid i
onödan. Kaloti tycker att Ekberg beter sig underligt och förstår
inte vad denne håller på med. När Ekberg inte dyker upp återvänder
Kaloti in på telegrafstationen. Han möter då en springande
Gunnar Ekberg som ropar ”Kör iväg - jag förklarar sen!”. I bilen
berättar Gunnar Ekberg att han genomfört en aktion. David Kaloti
frågar då vad för sorts aktion, varpå Ekberg meddelar att han ringt
flygplatsen i Frankfurt och sagt att det fanns en bomb i ett EL Alplan
. Kaloti säger sig ha blivit ”riktigt förbannad och upprörd”, eftersom
hans tid var dyrbar och eftersom DPFLP - som Kaloti
sympatiserade med - alltid varit emot aktioner som bombhot och
flygplanskapningar. Gunnar Ekbergs påstående om att det varit
David Kaloti som tagit initiativet till bombhotet betecknar Kaloti
som en ”ren lögn”.62
Nouredinne Chattis redogörelse för händelseförloppet överensstämmer
i alla relevanta delar med David Kalotis. Chatti menar
också att han själv kritiserade Ekberg för tilltaget, eftersom DPFLP
var emot den typen av hot som Ekberg genomfört.63
Innan vi närmare skärskådar Ekbergs, Kalotis och Chattis versioner
av det inträffade skall vi redovisa händelseutvecklingen i
samband med Ekbergs andra bombhot, d.v.s. det mot Middle East
Airways-planet från Köpenhamn till Beirut den 7 juni 1970.
I en egenhändigt formulerad rapport från den 19 november 1973
skriver Gunnar Ekberg att han någon gång under våren 1970 fick
ett telefonsamtal från David Kaloti. Ekberg skriver:
Vid det här laget så kände vi varandra väl, jag hade träffat honom
i Mellanöstern osv. Han meddelade mig på ett mycket
kryptiskt sätt, att han ville ha en tjänst utförd och han ville ock61
Förhör med Gunnar Ekberg hos Rps/Säk den 23 november 1973.
62 Förhör med David Kaloti hos Rps/Säk den 19 februari 1974.
63 Förhör med Nouredinne Chatti hos Rps/Säk den 21 mars 1974.

SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
65
så testa min pålitlighet i förhållande till DPFLP, som han företrädde
vid den tidpunkten. Han sa det rakt ut.
Ekberg uppfattade samtalet som att Kaloti ville att Ekberg skulle
genomföra en telefonbombning liknande den som skett mot flygplatsen
i Frankfurt 1969. Ekberg fick också en uppgift om en kontaktman
i Göteborg som skulle ge Ekberg vidare information.
Jag kontaktade IB omedelbart och rapporterade och vi beslöt
att försöka hitta den här kontaktmannen och få ytterligare detaljer.
Kontaktmannen var en palestinier boende i Göteborg och denne
informerade Ekberg om datum, tidpunkt och Flight-nummer för
bombhotet. Det visade sig då, enligt Ekberg, att David Kaloti själv
skulle befinna sig på planet tillsammans med ett antal svenska Palestina-vänner
på väg till Beirut. Ekberg skulle i samband med
bombhotet klargöra att det var israeler som låg bakom utplacerandet
av bomben, varefter David Kaloti och de svenska Palestinavännerna
skulle kunna utnyttja hotet i propagandistiskt syfte mot
Israel.
Ekberg höll kontinuerligt IB informerade om vad som hände och
fick också IB:s godkännande för att genomföra operationen:
Jag rapporterade till IB och det beslöts, eftersom vi var ute i god
tid och vi hade kontroll över det hela och vi visste flygplanet
och det fanns god tid att åtgärda, att vi skulle utföra handlingen
för att inte äventyra min ställning.
Gunnar Ekbergs kontaktman bekräftade i förhör med Rps/Säk den
12 februari att Gunnar Ekberg ringt upp honom och informerat om
vad som höll på att hända. Kontaktmannen ringde då Bo Anstrin,
som fattade beslutet att genomföra aktionen. Enligt kontaktmannen
kunde man inte veta huruvida det planerade bombhotet var reellt,
d.v.s. om det verkligen skulle finnas en bomb på planet.
Även Bo Anstrin bekräftar att Gunnar Ekberg hade IB:s mandat
att genomföra aktionen:
Vi ville inte äventyra hans informationer, som kan vara till nytta
och värde. Därför ansåg vi att han inte borde neka att utföra det
här.64
64 Förhör med Bo Anstrin hos Rps/Säk den 5 februari 1974.

Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
66
På en fråga om vem på IB som tog ansvaret för att Gunnar Ekberg
skulle genomföra bombhotet svarar Anstrin att när det gällde ansvar
för sådant som låg utanför den reguljära tjänsten, så rådgjorde
han alltid med Elmér. Anstrin minns inte om så skedde även denna
gång, men förutsätter att det förhöll sig så. På frågan om SÄPO informerades
om aktionen svarar Anstrin att ”sannolikheten talar för
att IB tog kontakt med säkerhetsavdelningen på RPS för att höra
dess åsikt. (…) Det eventuella samrådet måste därför ha resulterat i
att man skulle tillåta Gunnar Ekberg att medverka. Beskedet om
detta måste ha framförts den vanliga vägen över kontaktmannen i
Malmö”.65
Olof Frånstedt, som var SÄPO:s kontaktman med IB under åren
1969-70, förnekade dock att IB informerat säkerhetspolisen. Han
sade sig vara ”absolut säker på att något samråd säkerhetsavdelningen-IB
inte skedde i fallet med flygplanshotet den 7 juni 1970”.66
I enlighet med uppgjorda planer genomförde Gunnar Ekberg
bombhotet den 7 juni 1970. Enligt hans minnesbild så ringde han
någonstans från Bohuslän, när han körde upp mot kusten för att
bada. Han utförde handlingen helt ensam.67 Som skäl för att IB inte
förvarnade flygplats eller flygbolag om att det var falsklarm åberopar
Bo Anstrin källskyddet.68
Det råder inget tvivel om att handlingen verkligen ägde rum. På
en förfrågan från svensk polis i samband med de utredningar som
följde på IB-avslöjandet 1973 meddelar dansk polis att Kastrup den
7 juni 1970 kl 10.16 nåddes av ett telefonsamtal med meddelandet
att ”Middle East 224 starting from Copenhagen 10.15 carrying explosives
placed by Israelis”. Planet skulle just starta, men återkallades.
De 19 passagerarna och fyra besättningsmännen evakuerades
och planets avgång försenades med fyra timmar.
David Kaloti tar mycket bestämt avstånd från Ekbergs anklagelser
om att det var Kaloti som tagit initiativet till bombhotet. Kaloti
påstår att han utsatts för telefonhot före sin avresa till Beirut och
att telefonrösten sagt att ”du kommer säkert fram”. Kaloti berättade
detta för Folke Axman, som var den person på Rps/Säk som
hade ansvar för terroristbekämpning och kontrollen av bl.a. Palestinarörelsen
. Som tidigare omtalats arbetade Folke Axman ofta genom
direktkontakter med dem han var satt att övervaka. Han kän65
Förhör med Bo Anstrin hos Rps/Säk den 5 februari 1974.
66 Rps/Säk. Stockholm. 1974-02-19. ”Anteckningar efter samtal med byråchef Olof Frånstedt
vid Rps/Säk”. AA 4500:133.

67 Rapport från Gunnar Ekberg den 19 november 1973 om ”telefonbombning” av flygplan i
Köpenhamn.
68 Förhör med Bo Anstrin hos Rps/Säk den 5 februari 1974.
SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
67
de därför David Kaloti väl. Kaloti berättar att Folke Axman av dessa
skäl befann sig på Arlanda avresedagen (Kaloti flög från Arlanda
för att sedan byta till Beirut-planet i Köpenhamn). Kaloti menar
vidare att flygkaptenen på det hotade planet sa att Israel ofta gjorde
så här för att störa Middle East Airways verksamhet och avskräcka
resenärer från att anlita bolaget.69
Av de beskrivningar av händelseförloppet som givits ovan är det
två motsatta bilder som växer fram. I den första bilden är Ekberg
en motvillig, övertalad deltagare i bombhoten som initieras från palestinskt
håll. Skälen till hans deltagande är en blandning av risken
att annars bli misstänkt för bristande lojalitet med palestinierna, att
hoten var ”ofarliga” så till vida att de inte ökade risken för att någon
människa skulle komma till skada samt att deltagandet innebar
en möjlighet att förse IB med detaljerad information om vad som
pågick. I den andra bilden är det Ekberg själv som tar initiativet till
bombhoten, kanske för att imponera på sina uppdragsgivare eller
kanske för att misskreditera den palestinska rörelsen i Sverige. I
båda bilderna är IB medvetna om bombhotet mot Köpenhamnsplanet
- det är däremot osäkert om IB bedömer initiativet till dem
som kommande från Ekberg eller från Kaloti.
Vilken bild verkar då ligga sanningen närmast? Låt oss börja med
att konstatera att de två bombhot mot flygplan som här diskuterats
tycks vara de enda två välplanerade bombhoten mot flygplan som
sänts från Sverige och haft anknytning till den palestinska kampen.
Ingenstans i materialet återfinns spår från några ytterligare bombhot
(vilket i och för sig inte utesluter att de ändå kan ha förekommit)
. Ingen annan uppgiftslämnare från Palestinarörelsen har inrapporterat
några bombhot eller några seriösa planer på bombhot.
Telefonkontroll, brevkontroll och i vissa fall avlyssning av ledande
personer - svenskar eller araber - inom den palestinska rörelsen visar
inte några tecken på förekomst av bombhot. De enda tillfällena
då Palestinarörelsen i Sverige förknippats med bombhot är de två
gånger då Gunnar Ekberg uppgivit att han kontaktats av David Kaloti
. Ingen annan person inom Palestinarörelsen uppger - vare sig i
förhör med polis eller i samtal under telefonavlyssning eller under
andra övervakningsformer - att Kaloti tagit denna typ av initiativ.
Att David Kaloti skulle valt att två gånger använda sig av just Ekberg
- varav den ena gången vid första tillfället de träffades - som
bombhotare förefaller inte sannolikt.
69 Förhör med David Kaloti hos Rps/Säk den 19 februari 1974.

Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
68
Däremot finns det.ex.empel på att aktivister inom Palestinarörelsen
i olika sammanhang berättar om hur Gunnar Ekberg försökt övertala
enskilda personer att begå olagliga handlingar. Ett.ex.empel kan
hämtas från ett samtal mellan David Kaloti och Kurt Lundgren som
ringdes från SKP-ledaren Gunnar Bylins avlyssnade telefon den 16
januari 1974. Det är mitt under IB-affären och diskussionen om
Gunnar Ekbergs verksamhet. Kurt Lundgren ringer då David Kaloti
och berättat att flera personer inom vänsterrörelsen (Lundgren
nämner Harald Holst och Sköld Peter Matthis) varit utsatta för
Ekberg, som försökt övertala dem att begå illegala handlingar. Nu
vill de gå ut och berätta om detta på en presskonferens, och frågan
är om David Kaloti också vill vara med. Kaloti accepterar, och får
då frågan av Kurt Lundgren vad han tänker svara på frågan om varför
han själv inte anmälde Ekberg för det första bombhotet. Kaloti
svarar att han ”inte kan gå och anmäla en kille” som solidariserar sig
med palestinierna, utan att löpa risken att bli stämplad som angivare
. Kurt Lundgrens och David Kalotis konversation förefaller uppriktig.
Möjligheten att de båda misstänker att de ringer från en avlyssnad
telefon och väljer att anpassa samtalet därefter kan förstås
inte uteslutas, men förefaller inte sannolik. Telefonavlyssningsrapporterna
tycks oftast indikera att personer som misstänker att de är
avlyssnade i stället väljer att antingen tala kryptiskt eller helt undviker
att ta upp känsliga frågor på telefon. Konstlad naturlighet i
syfte att ”lura” avlyssnarna är en konst som är svår att genomföra i
praktiken.
Ett ytterligare exempel kan hämtas ur ett polisförhör med ”Gustav
Blom”. I förhöret påstår ”Blom” att Gunnar Ekberg agerade
uppviglare inom Palestinarörelsen:
Vid ett sammanträde i Palestinakommittén någon tid efter dess
bildande, närmare tidpunkt kunde [”Gustav Blom”] ej ange,
kom Gunnar Ekberg upp med förslaget, att de skulle bekämpa
Israel genom att bombhota deras reguljära flygplan och på så
sätt störa deras ekonomi. Förslaget avvisades dock av kommittén,
varvid Gunnar Ekberg omtalade, att han själv för någon tid
sedan ringt från en telefonautomat till Frankfurts flygplats och
bombhotat ett El Al-plan. Gunnar Ekberg sade sig ha gjort detta
utan att ha gripits av polisen.70
Gunnar Ekbergs trovärdighet undergrävs också av att han i en rapport
sommaren 1969 skriver att det är David Kaloti som kontaktat
70 Polisförhör med ”Gustav Blom” den 15 mars 1974.

SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
69
flygplatsen Frankfurt am Main och uppgivit att en bomb fanns i ett
El Al-plan. Detta trots att Ekberg senare vidgår att det är han själv
som ringt samtalet, om än på anmodan av Kaloti.71 Att Kaloti skulle
ha ringt in bombhotet är för övrigt något som läggs honom till last,
i samband med begäran om telefonkontroll mot Kaloti så sent som
i slutet av 1970-talet.
En ytterligare indikation på att Gunnar Ekberg inte drog sig för
att försöka provocera den svenska Palestinarörelsen till att begå
olämpliga handlingar är Ekbergs egen rapport från januari 1969
(som återgavs i kapitel sju om övervakningens utformning), där
Ekberg själv berättar om hur han vill misskreditera Palestinaaktivisterna:
Palestinakommittén kommer att få en smärtsam födelse. Tror
nog att jag skall göra allt för att det skall få vind i seglen så att
den så snart så (sic) möjligt går ut och gör så grova propagandanummer
som möjligt (helst flaggbränning). På så vis kommer
den säkert att bli impopulär hos den breda allmänheten.72
Vilken bild har då SÄPO av David Kaloti och hans eventuella
våldsbenägenhet? Som tidigare påpekats var Folke Axmans en helt
annan än den som inrapporterades från IB-källor och framför allt
från Gunnar Ekberg. På en IB-rapport om palestinsk terrorverksamhet
i Sverige har polisintendent Lars P Lindroth den 17 juni
1971 tillfogat en handanteckning om att enligt Folke Axman innehåller
sällan IB-rapporteringen beträffande palestinsk verksamhet
”någon form av sanning”. Någon oro för att David Kaloti skulle
initiera våldsaktioner framkommer heller inte i Folke Axmans skrivelser
. Ett exempel på detta kan hämtas från september 1972, då en
orolig hyresvärd ville vräka David Kaloti, efter några tidningsartiklar
som berättade om att David Kaloti arresterats i Israel. Folke
Axman kontaktade då hyresvärden för att klarlägga ”vissa förhållanden
beträffande Kalotis påstådda farlighet”. Efter kontakten
med Folke Axman blev hyresvärden ”uppenbart lugnare” och beslöt
sig för att inte försöka få David Kaloti vräkt.73
Folke Axmans bristande tro på Kalotis farlighet gör självklart
inte Kaloti till något sanningsvittne. Men SÄPO:s bild av Kaloti
undergräver ytterligare tilltron till Ekbergs berättelse. Särskilt
71 Ekbergs rapport är daterad juli-augusti 1969 och återfinns i dossier 250:08/6, 48/23, löpnummer
3.
72 Rps/Säk, 5:73/307, Meddelare ”Ada”, Lnr 3.
73 PM av Folke Axman den 28 september 1972.

Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
70
tungt väger också argumentet att ingen annan Palestina-aktivist
uppger - vare sig i förhör med polis eller i samtal under telefonavlyssning
eller under andra övervakningsformer - att Kaloti uppmanat
dem till denna typ av aktivitet.
Mot bakgrund av ovanstående förefaller det inte troligt att initiativen
till bombhoten kom från Kaloti, utan snarare från Ekberg.
Huruvida Kaloti sedan understödde Gunnar Ekbergs initiativ eller
ej kan vi inte veta.
IB:s godkännande av Ekbergs bombhot mot Köpenhamnsplanet
måste beskrivas som häpnadsväckande. Åtminstone tre aspekter av
IB:s godkännande av aktionen förtjänar att lyftas fram. För det första
kan man ställa sig frågan huruvida IB:s godkännande av bombhot
mot flygplan verkligen var förenligt med svensk lagstiftning.
För det andra menar Ekbergs kontaktman i polisförhör (se ovan)
att IB inte kunde veta om bombhotet var reellt eller inte. Med tanke
på att poängen var att den tänkte initiativtagaren till hotet David
Kaloti själv skulle befinna på planet, blir tolkningen att hotet var
reellt fullkomligt absurd. För det tredje förefaller IB:s påstådda
tolkning att Kaloti ville ”testa” Ekbergs lojalitet inte rimlig. Ingen
annan Palestina-aktivist hade utsatts för ett sådant test - inte heller
i de rapporter Ekberg själv författade. Om IB:s ledning verkligen
trodde på Ekberg, borde deras eget omdöme ändå föranlett dem att
avstyra operationen. Därutöver innebar bombhotet förstås ett avsevärt
lidande för de enskilda människor som utsattes för det.
9.2 Attentatet mot Omar Sufan
På det stora hela undkom Sverige att drabbas av de terroraktioner
som olika palestinska grupper genomförde under 1960- och 1970talet.
Den terror som förekom i Sverige bestod av några brevbomber
avsända till enskilda palestinier. På förmiddagen den 29 november
1972 öppnade palestiniern Omar Sufan ett till honom adresserat
brev, varpå en bomb i brevet exploderade och Sufan fick svåra
skador. Om detta skrev Peter Bratt i IB och hotet mot vår säkerhet:
Det får anses vara troligt att det Mossad eller Shin Beth som
skickade denna brevbomb till Omar Sufan. […] Det rör sig här
om ett mordförsök där IB:s arbete kan ha bestått i medhjälp
(utan avsikt) till attentatet. Det är omöjligt för en utomstående
att objektivt slå fast om IB spelat en sådan roll i sammanhanget
eller inte, men mycket talar för det. Endast en opartisk under

SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
71
sökningskommission skulle ha förutsättningar att få fram sanningen.74
Polisen lyckades aldrig identifiera avsändaren till bomben och utredningen
lades så småningom ner. Det följande syftar till att redovisa
vad det för denna undersökning tillgängliga materialet innehåller
i fråga om IB:s delaktighet i attentatet.
Omar Sufan kom till Sverige år 1965. Han var född och uppvuxen
i Jordanien och hade studerat medicin några år i Österrike. I
Sverige tog Sufan tidigt del i stödarbetet för Palestina och var under
några år Al Fatahs officielle representant i Sverige. Men vid tillfället
när bomben kom hade han sedan något år trappat ned den politiska
verksamheten och var inte längre Al Fatah-representant.
Bomben som skickades låg i en försändelse som i sin tur låg i ett
större ytterkuvert. På ytterkuvertet var Omar Sufans namn och
adress ifyllt för hand och på baksidan av ytterkuvertet fanns ett
svenskt avsändarnamn med en bostadsadress i Stockholm. Någon
person med det namnet fanns dock inte på den uppgivna bostadsadressen
. Brevet var poststämplat i Stockholm. I polisförhör uppger
Sufan att han inte utsatts för några telefonhot eller motsvarande
på senare tid.
Polisutredningen gjorde inga större framsteg. I ett PM daterat
den 30 november 1972 - dagen efter bombdådet - diskuterar kommissarie
Folke Axman på SÄPO - som bäst kände Mellanösternproblematiken
och den palestinska kolonin i Sverige - tänkbara
gärningsmän och motiv. Inledningsvis konstaterar Axman att
Omar Sufan var Al Fatah-man medan flertalet av de politiskt aktiva
palestinierna i Sverige sympatiserar med PFLP eller DPFLP och att
det därigenom uppstått vissa motsättningar mellan Omar Sufan
och dem. Axman konstaterar också att Omar Sufan sedan början av
1971 ej varit aktiv på samma sätt som tidigare.
Axman menar därefter att brevbomben kan ha sitt ursprung i
motsättningarna mellan Sufan och mer radikala palestinska krafter:
Som en följd av Sufans agerande i palestiniernas sak kan han
mycket väl ha ådragit sig övriga härvarande arabers misshag, vilket
åtminstone hypotetiskt, kan peka på ett palestinskt eller arabiskt
ursprung av postförsändelsen.
Men Axman nöjer sig inte med den tolkningen. Han formulerar i
stället fyra ytterligare tänkbara motiv och gärningsmän:
74 Bratt (1973) s 128.

Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
72
1. Aktion från palestinskt håll.
2. Egen tillverkning möjlig men föga sannolik.
3. Ej heller ett agerande från svenskt extremistiskt håll kan uteslutas.
4. Det bör slutligen erinras om det förhållandet att ett antal araber
på skilda håll mottagit brevbomber vilka sannolikt haft en
israelisk avsändare
Axman tar inte ställning till vilken av hypoteserna han uppfattar
som mest sannolik. Däremot konstaterar han i slutet av sitt PM att
Israel intresserat sig för Omar Sufans aktiviteter:
Det är bekant att israeliska polisen tillfrågat David Kaloti angående
Sufans person och verksamhet. Detta skedde vid Kalotis
besök i Israel 1972.
Axman syftar på arresteringen av David Kaloti i Israel i september
1972 och de förhör han då genomgick.
Vid sidan av försöken att försöka finna eller identifiera den person
som stod som avsändare på brevet med bomben följer polisen
olika spår. Ett av dem är en svensk bekant till Omar Sufan som
oförhappandes återupptagit kontakten med honom en tid före
bombdådet. Denne bekant besökte Sufan kvällen före bomben och
betedde sig - enligt Sufan - lite underligt och verkade en aning nervös.
Trots att klockan blev mycket sen insisterade gästen på att inte
sova över utan åberopade vad Sufan uppfattade som ett svepskäl för
att ge sig av. Sufan väljer att ta upp denne bekant först efter stor
tvekan, eftersom han är högst osäker på att denna skulle kunna vara
inblandad. Polisen förhör personen i fråga, men ingenting anmärkningsvärt
framkommer under förhöret.
Ett annat spår gällde en israel, bosatt i Holland som ofta besökte
Sverige och då brukade bo på Hotel Holmia. En av de anställda på
hotellet uppger i förhör med polisen att hon vid olika tillfällen
hjälpt denne israel att posta ”lite tjocka, konstiga brev”. Israelen avreste
från hotellet samma dag som brevbomben nådde Omar Sufan,
och hade dagen innan fått besök av en vän. Det hotellanställda vittnet
hade dock inte observerat några brevförsändelser i samband
med just denna vistelse. Det framgår inte av SÄPO:s material om
polisen lyckades spåra och förhöra denne israel.
Peter Bratt skriver i IB och hotet mot vår säkerhet att IB kartlade
Omar Sufans vanor men att IB aldrig genomförde något inbrott

SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
73
hos Sufan.75 Men i Omar Sufans personakt hos SÄPO återfinns ett
IB-dokument daterat den 6 september 1971 som ger en mycket detaljerad
bild av hur det ser ut i Omar Sufans lägenhet:
Under ett besök i Omar Sufans hem, (adress), sågs ett stort antal
böcker med arabisk text. På väggarna satt propagandablad
för Al Fatah såsom vimplar och affischer. Ett stort antal ”Al Fatah
frimärken” sågs även. Fyra stycken 16 mm filmer låg framme
. En av filmerna var märkt ”Palestina”. En annan hade arabisk
text. I en adressbok förekom bland andra Sara Lidmans adress
och telefonnummer. (…) I en garderob låg ytterligare propagandablad
och något som såg ut som checkhäften men med arabisk
text. På en hylla i garderoben låg ett kikarsikte, smalt och
svart, vit text. Cirka 30 cm långt. Siktet var förvarat i ett svart
fodral.76
Till dokumentet är fogat en detaljerad skiss över lägenheten med
sängar och bord etc noggrant markerade. Dessutom berättas att
man hittat två postsparbanksböcker, varav den ena haft insättningar
på 12 000:- samt 2 x 10 000:-. Det är uppenbart att besöket gjorts
utan att Omar Sufan varit närvarande i lägenheten. Genom källangivelsen
är det också uppenbart att det är IB som genomfört ”besöket”.
Däremot framgår det inte av handlingarna vilket syftet med
besöket varit.
Det är inte helt enkelt att se ett samband mellan intrånget i Sufans
lägenhet och bombdådet, eftersom intrånget ägde rum drygt
15 månader innan Sufan nåddes av bomben. Dessutom hade Sufans
politiska aktiviteter trappats ned avsevärt, så det är svårt att se varför
en bomb av politiska skäl skulle skickas till honom just vid det
tillfället.
Men det finns ett ytterligare - och starkare - spår som polisen av
skäl som vi strax skall redovisa väljer att inte följa fullt ut. Det spåret
har sin bakgrund i följande händelseförlopp. I augusti 1971
meddelar en IB-källa att en svensk person vid namn Per Freman77
tillsammans med källan själv levererat sprängmedel till Omar Sufans
bostad. Källan ”vars trovärdighet ej kan bedömas” påstår att
källan i månadsskiftet juli/augusti 1971 reste:
i en bil tillhörande Per Freman, X-gatan 55 till Sufans bostad.
Freman innehade sprängmedel och källan såg honom överlämna
75 Bratt (1973) s 128.
76 ”Erik” 5:73/264, 31/1637.
77 Namnet Per Freman är fingerat.

Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
74
två lådor i Sufans bostad. Svensken sade att sprängämnet hade
stulits från en svensk arméförläggning av personer som sympatiserar
med PFLP.78
Någon Per Freman bor det inte på X-gatan 55 vid det tillfället.
Däremot bor där en person med ett mycket snarlikt namn - låt oss
här kalla honom för Per Fröman. Namnen är så snarlika att det
knappast kan röra sig om en tillfällighet, utan snarare en felstavning
eller felskrivning. Per Fröman finns vid detta tillfälle inte i något
polisregister. Källans rapport innehåller även andra berättelser av
fantasifullt slag, kring personer som inte finns eller som inte bor på
de adresser som uppges. Källans rapportering föranleder av allt att
döma ingen åtgärd.
Femton månader efter att den anonyma källan meddelat att Per
Freman levererat sprängmedel till Omar Sufans bostad mottar Sufan
brevbomben. Och som avsändare på brevet står, enligt Sufan,
en Per Freman, X-gatan 55. Sufan påstår bestämt att han inte känner
någon person som heter vare sig Per Freman eller Per Fröman.
Pappersresterna från kuvertet med brevbomben visar att gatunumret
på avsändaradressen verkligen var 55 och att avsändarnamnet
sannolikt var det som Sufan uppger.
Per Fröman på X-gatan 55 har under de femton månader som
gått hunnit antecknas i säkerhetspolisens register, i egenskap av
deltagande i olaglig demonstration samt ”medlem av KFML eller
därmed jämförbar organisation”.
Polisen kallar Per Fröman till förhör. Fröman svarar dock inte på
telefon och infinner sig ej heller efter skriftlig kallelse. Så småningom
får polisen tag på honom, och han lovar att infinna sig till förhör
den 15 februari. Vare sig i polisutredningen eller i Per Frömans
personakt återfinns dock något spår av detta förhör.
Jag har varit i telefonkontakt med Per Fröman som meddelar att
han inte minns att han kallats till polisförhör överhuvudtaget och
att han borde ha kommit ihåg det om så skulle ha varit fallet. Per
Fröman berättar också att han vid det aktuella tillfället bodde i ett
kollektiv och hade hyrt ut sin lägenhet på X-gatan 55 i andra hand.
Det skulle i så fall förklara varför han inte svarat på de första kallelserna
till polisförhör. Det förklarar däremot inte varför polisutredningen
uppger att polisen fått tag på honom och att han lovat att
infinna sig till förhör den 15 februari. Men den uppgiften kan förstås
ha sin grund i ett missförstånd.
78 Dokumentet återfinns i Per Frömans personakt.

SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
75
Det kan knappast vara en slump att Per Fremans/Frömans namn
två gånger förekommer i samband med Omar Sufan - först som en
person som uppges överlämna två lådor sprängmedel till Sufan och
sedan som en person vars namn står som avsändare till brevbomben
till Sufan. Vid båda tillfällena kallas personen Per Freman i stället
för Per Fröman. Denna felskrivning eller felstavning - som alltså
görs två gånger - innebär att det är sannolikt att det är samme person
som i rapporten från augusti 1971 meddelar att Per Freman levererat
sprängmedel till Sufan som i november 1972 skriver Per
Fremans namn som avsändare på det brev som innehöll bomben till
Sufan.
Polisen kände till sambandet mellan namnet Per Freman och
Omar Sufan men fick inte använda sig av det i undersökningen. I
ett PM från den 15 december 1972 skriver en SÄPO man att:
Med hänsyn till uppgifternas art och källans karaktär i ovan omtalade
Erikmeddelande kunde uppgifterna inte användas i utredningen
kring Sufan-fallet. Det hemställdes därför från
Stockholms polisdistrikt, kriminalavdelningens rotel 1, att
Fröman måtte övervakas genom Rps/Säk:s försorg för att därigenom
om möjligt kunna klarlägga Frömans eventuella roll i
fallet. Den 13/12 1972 beslutade bc Olof Frånstedt att Fröman
icke skulle ställas under övervakning.
”Uppgifternas art och källans karaktär” medför således att uppgifterna
om sambandet mellan Per Freman/Fröman och källan inte
kunde användas i utredningen. Detta trots att avsändarnamnet på
brevbomben till Sufan var just Per Freman. Källan är den ende som
tidigare använt detta felaktiga namn och mycket talar därför för att
det är samme person som inrapporterat den påstådda sprängmedelsleveransen
till Sufan och som skrivit avsändaradressen på kuvertet
med brevbomben till Sufan.
Fallet inrymmer fortfarande en stor mängd frågor. Varför pekas
Per Freman/Fröman två gånger ut i samband med Omar Sufan
(första gången som sprängmedelsleverantör, andra gången som avsändare
av en brevbomb)? Är avsikten att smutskasta Per Fröman?
Är Per Frömans namn medvetet felaktigt stavat? Varför väljer polisen
att inte gå vidare med detta spår?
Utifrån befintligt material är det omöjligt att med säkerhet säga
vem som låg bakom brevbomben till Omar Sufan och vilket syftet
kan ha varit. Oavsett vilka skäl som ligger bakom är polisens och

Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
76
säkerhetstjänstens val att inte följa upp spåret om uppgifterna kring
Per Freman/Fröman uppseendeväckande.
9.3 Sammansvärjningen mot Ben Gurion
Den 22 maj 1969 häktades i Köpenhamn tre personer, som misstänkta
för mordförsök på den förre israeliske premiärministern Ben
Gurion. De tre var palestinskan och jordanske medborgaren Mouna
Soudi, irakern Suheir Razzak samt svenska medborgaren Rolf
Svensson, som i Dagens Nyheter beskrevs som ”skandinavisk chef
för en arabisk terrorgrupp med huvudkvarter i Stockholm”. På deras
hotellrum påträffades en pistol, en handgranat och ammunition.
Gruppen anklagades för att ha planerat att åka till Rio, för att där
mörda Ben Gurion som befann sig på resa i Sydamerika. Den 12
juni släpptes de tre häktade och utvisades till respektive hemländer.
Affären väckte stor uppmärksamhet i Sverige. Var det frågan om
ett palestinskt terrorförsök som förhindrades? Varför släpptes i så
fall de tre inblandade så relativt snabbt? Eller var det i stället fråga
om en israelisk plan för att komma åt Mouna Soudi och den palestinska
rörelsen? Och vilken roll spelade den svenska säkerhetstjänsten
i denna affär? Den följande redovisningen tar främst sikte
på den senare frågan.
Rolf Svensson hade sedan slutet av 1960-talet närmat sig Palestinarörelsen
i Sverige, men mötts med misstänksamhet och skepsis.
Bland annat hade hans åsikter uppfattats som antisemitiska och han
hade också uppmanat till direkta aktioner på ett sätt som låg den
svenska Palestinarörelsen fjärran. Arbetade Rolf Svensson egentligen
för IB, på samma sätt som Gunnar Ekberg men mera oskickligt
? Eller arbetade han för den israeliska underrättelsetjänsten
Mossad, som infiltratör och provokatör? Eller försökte han verkligen
främja den palestinska saken, fast på ett sätt som alls inte uppskattades
av de svenska stödgrupperna?
Historien tar sin början våren 1969, då Mouna Soudi - konststuderande
i Paris och med påstådda band till PFLP - kommer till Sverige
för att sista veckan i mars sätta upp en utställning med palestinska
barnteckningar och foton på ABF-huset i Stockholm under
den stundande Israelveckan. Mouna Soudi deltar i demonstrationer
och kommer i kontakt med Rolf Svensson. Vad som då utspelar sig
mellan dem är inte känt. I förhör med dansk polis uppger Rolf
Svensson att han av Mouna Soudi i samband med utställningen vär

SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
77
vades för en palestinsk terroraktion.79 Efter utställningens avslutande
åkte Mouna Soudi vidare till Danmark.
Det är belagt att Rolf Svensson den 30 april åker till Köpenhamn.
Där sammanträffar han med Mouna Soudi och de åker båda tillsammans
vidare till Beirut där de stannar i elva dagar. Enligt Rolf
Svensson får han i Beirut veta att attentatet gäller Ben Gurion, som
den 6 maj skall åka till Sydamerika på ett sex veckor långt besök.
Enligt egen utsago instrueras Rolf Svensson att inom en viss tid åka
till Köpenhamn för att på ett visst hotell invänta Mouna Soudis ankomst
.80
Men den danska polisen var inte helt ovetande om vad som var
på gång. I ett telex till den svenska SÄPO-chefen P.G. Vinge meddelar
Arne Nielsen från den danska säkerhetspolisen att ett attentat
håller på att planeras och att en svensk medborgare deltar i planeringsarbetet:
Vi har nu erfaret, at en svensk statsborger Rolf Svensson den
14.5.69 skulle ankomme till Koebenhavn for paa et hærvarende
hotel at moede en gruppe araber bestaaende af to mænd og to
kvinder, der skal planlægge et sabotageangreb mod et El Al fly.
I ett odaterat danskt PM berättas att danskarna fått veta att Rolf
Svensson och Mouna Soudi varit i Beirut och att ”et forlydende ville
vida” att de båda planerade ett attentat och att Rolf Svensson
skulle återvända till Köpenhamn för att invänta partner. Dansk polis
hittade Rolf Svensson på Hotel Skandinavia på Istedgade och
observerade hans rörelser. De första dagarna kontaktade han inte
någon person, men efter ytterligare någon dag går han till hotel
Carlton och frågar efter ett telegram. När telegrammet väl ankommit
flyttar Rolf Svensson dit. Ytterligare 4-5 dagar förlöper utan att
något händer. Hotellet börjar bli oroligt och kräver Rolf Svensson
på betalning. Rolf Svensson har inga pengar, utan lämnar en flygbiljett
till Rio som pant. Strax därpå - den 20 maj - ankommer Mouna
Soudi till Köpenhamn och tar också hon in på hotel Carlton. Nästa
dag åker Mouna Soudi och Rolf Svensson tillsammans till Kastrup
och möter irakern Suheir Razzak. Även han checkar in på hotellet
och därefter går de alla tre på Tivoli. Vid återkomsten till hotellet
79 Odaterat PM från dansk polis angående ”Svensson-sagen”. Återfunnet i Rolf Svenssons
personakt.
80 Odaterat PM från dansk polis angående ”Svensson-sagen”. Återfunnet i Rolf Svenssons
personakt.

Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
78
meddelar Rolf Svensson receptionen att han tänker avresa nästa
dag.
Dansk polis väljer då att slå till. På natten knackar de på Rolf
Svensson hotelldörr. Rolf Svensson öppnar, med stilett i hand. Han
gör dock inget motstånd. Under hans huvudkudde hittar polisen en
skarpladdad pistol och i hans koffert en handgranat. Även Mouna
Soudi och Suheir Razzak grips.
I polisförhören uppger Rolf Svensson att han värvats av Mouna
Soudi för att föra in vapnen till Rio - som svensk skulle han ha lättare
att komma igenom tullkontrollen. Själva mordet skulle utföras
av Suheir Razzak. Rolf Svensson hade fått ett par tusen dollar av
Mouna Soudi och skulle få ytterligare efter attentatet. Rolf Svensson
påstår också att han inte skulle ha fullföljt planerna, utan vid
lämpligt tillfälle tillkallat polis. Mouna Soudi menar i stället att hon
utnyttjats av Rolf Svensson. Hon erkänner att hon överlämnat ett
paket innehållande vapen från Beirut till Rolf Svensson, men att
hon inte kände till innehållet. Efter tre veckors häktning släpps de
tre misstänkta och utvisas ur Danmark.
Den svenska Palestinarörelsens misstankar mot Rolf Svensson
väcktes tidigt. Hans antisemitiska utspel och förespråkande av ”direkta
aktioner” var främmande för den svenska Palestinarörelsen. I
en ”Ada”-rapport från slutet av maj 1969 sägs att T.E. betraktade
Rolf Svensson som en ”sionistagent” och att en ledande palestinier
i Sverige - Adnan Badreddine i Göteborg - ”såg hela affären med
mordkomplotten i Köpenhamn som en aktion från sionisternas sida
för att svartmåla PFLP”.
Ingenting i Rolf Svenssons personakt eller i materialet i övrigt
tyder på att svensk säkerhetstjänst var inblandad i Köpenhamnsaffären.
Däremot kan det inte uteslutas att IB tagit kontakter i fallet
Rolf Svensson, utan att det satt några spår i materialet.
I den efterföljande debatten om Köpenhamnsaffären har det
också påståtts att Rolf Svensson hotades till livet, efter det att hans
roll i affären blivit känd i palestinska kretsar. I den bilaga till Försvarsutskottets
betänkande nr 25 år 1973 som skall sammanfatta de
informationer som försvarsstabens allmänna byrå fått av Gunnar
Ekberg - och som i opinionsbildningen användes för att legitimera
hans verksamhet - sägs t.ex. (i punkt 19, s. 37) att:
Två inom Palestinarörelsen ledande personer meddelade att de
betraktade en namngiven svensk som sionistagent. Vederbörande
anhölls i Köpenhamn tillsammans med den kända kvinnliga
flygplanskaparen för attentat mot Ben Gurion. På grund

SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
79
härav erfors att svensken befann sig i livsfara. Genom informationerna
kunde erforderliga skyddsåtgärder vidtas.
Mycket av uppgifterna om mordhotet mot Rolf Svensson bygger
på Gunnar Ekbergs rapportering och det är därför svårt att bedöma
sanningsvärdet. I förhör har Gunnar Ekberg påstått att PFLPledaren
Wadi Haddad gett Gunnar Ekberg Rolf Svenssons pass och
bett Ekberg leta reda på honom så att PFLP kunde döda honom. I
andra Ekberg-rapporter från tiden strax efter Köpenhamnsaffären
talas om att olika palestinska representanter i Sverige antytt att
Rolf Svensson inte skulle komma att gå ”skottfri” eller ”dubbelansikten”
som Svensson måste akta sig. Men i en artikel i SKP:s tidning
Gnistan 14-20/12 1973 skriver Marina Stagh - då gift med Jan
Guillou och båda verksamma i den svenska Palestinarörelsen - att
Gunnar Ekberg sökte upp Jan Guillou och själv föreslog att de båda
skulle leta rätt på Rolf Svensson och ”klå upp honom eller hämnas
på något sätt”.
Det finns inga vittnesutsagor om hot mot Rolf Svensson förutom
dem som kommer från Gunnar Ekberg själv. Det är också
Gunnar Ekberg som påstår att han själv fått uppdraget att spåra
upp Rolf Svensson för likvidering. Den svenska säkerhetstjänsten
tycks ha tagit hotbilden mot Rolf Svensson på allvar. Och om Rolf
Svensson arbetade för Israel - vilket mycket tyder på - så förefaller
det inte orimligt att det också fanns ett hot mot hans person.
I början av 1970-talet återvände Rolf Svensson till Sverige. Han
bytte efternamn och avled 1997.
9.4 Tjörn-ärendet
I kapitel åtta redovisades övervakningsorganens argumentation i
samband med framställan om post- och telefonkontroll av bl.a. J.S.
och V.S. För både J.S. och V.S. gällde att det s.k. Tjörn-ärendet
fanns med i bakgrundsbilden. Tjörn-ärendet åberopades också i
diskussionen kring den s.k. sjukhusaffären i Göteborg hösten 1975.
I juli 1975 mördades den avhoppade PFLP-representanten Moukarbal
av den sedermera mytomspunne terroristen Carlos. Bland
Moukarbals tillhörigheter återfanns J.S:s namn och adress. I Ebbe
Carlssons och Hans Holmérs promemoria i samband med sjukhusaffären
i Göteborg hösten 1975 finns en bilaga med titeln ”Det s.k.
Carlos-ärendet, här även kallat Tjörnärendet”, i vilken det berättas

Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
80
om att J.S. under ”täcknamnet Dina” skickat fem brev till läkarstationen
på Tjörn, brev vilka var ”delvis i kryptisk form”. Såsom texten
i promemorian är utformad leds läsarens tanke till att det skall
finnas ett samband mellan ”Carlos-ärendet” och J.S. till de brev
som sändes till läkarstationen på Tjörn. På annan plats i promemorian
används också påståendet att ”det s.k. Carlos-ärendet haft en
utlöpare till sjukvården i regionen” som argument för att det var
riktigt att säkerhetspolisen skaffade sig en kontakt på sjukvårdsförvaltningen
i Göteborg.
Denne kontaktperson - den s.k. sjukhusagenten Jan Lindqvist -
fick också bl.a. i uppgift att ta reda på vilka läkare som denna sommar
tjänstgjorde på läkarstationen på Tjörn, för att därigenom
kunna spåra den tänkta mottagaren till breven. Mottagaren visade
sig så småningom vara V.S.
Vad var det då för brev som skickades till läkarstationen på Tjörn
och vari bestod deras kryptiska form? Finns det något fog för
promemorians påståenden om ett samband mellan ”Carlos-affären”
och de fem breven? Låt oss först rekapitulera händelseförloppet.
Sommaren 1975 mottog läkarstationen på Tjörn ett mystiskt kuvert
i vilket återfanns ytterligare fem mindre kuvert innehållande
maskinskrivna brev. Ett brev var avfattat på svenska medan de resterande
fyra var skrivna på engelska. På de fem kuverten stod fem
olika förnamn på personer vilka inte kunde identifieras. Samtliga
brev var undertecknade med namnet ”Dina”. Breven hade sänts till
läkarstationen på Tjörn i en försändelse från centrallasarettet i
Karlskrona. På läkarstationen på Tjörn öppnade man huvudförsändelsen
, men inte de enskilda kuverten. Försändelsen återsändes
därefter till centrallasarettet i Karlskrona, som i sin tur kontaktade
säkerhetspolisen.
Breven var skrivna av J.S. och skickade till läkarstationen på
Tjörn med V.S. som tänkt mottagare. V.S. var vid denna tid en av
nyckelpersonerna i arbetet med att sända ut svensk sjukvårdspersonal
till palestinska flyktingläger. Av innehållet i de fem breven -
som återfinns i J.S:s personakt - framgår det att breven är avsedda
för vänner - svenskar och palestinier - till J.S. som vid tillfället befann
sig i palestinska flyktingläger. Tanken måste ha varit att V.S.
skulle ha distribuerat dessa brev vidare, antingen genom att hon
själv skulle åka till området eller genom att hon kunde skicka dem
med sjukvårdspersonal som var på väg dit.
Brevens innehåll utgör en blandning av personliga och alldagliga
saker. Det är däremot utomordentligt svårt att se vari den ”kryptis

SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
81
ka form” skulle bestå, som Ebbe Carlsson och Hans Holmér talar
om i sin promemoria.
Någonstans gick det fel i kommunikationen mellan J.S. och V.S.,
vilket medförde att brevförsändelsen kom på villovägar. Det är
knappast förvånande att Centrallasarettet fattade misstanke och
kontaktade säkerhetspolisen. Även säkerhetspolisens behandling av
själva sakärendet förefaller rimlig. Däremot är det knappast möjligt
att se något legitimt skäl till att koppla samman terroristen Carlos
med J.S. och brevförsändelsen till läkarstationen på Tjörn, på det
sätt som görs i Ebbe Carlssons och Hans Holmérs promemoria.
9.5 Shahak-affären
I sin bok IB och hotet mot vår säkerhet berättar Peter Bratt om en
artikel i Aftonbladet den 6 juli 1971, där det avslöjades att Jordaniens
kung Hussein fick hjälp av Israel för att få tillgång till amerikansk
ammunition. Israel hade ett intresse av att kung Hussein
lyckades nedkämpa den palestinska gerillan, samtidigt som kung
Hussein och Israel hade ett gemensamt intresse av att samarbetet
de båda parterna emellan inte kom ut. Bratt menar att Israel genom
Shin Beth eller Mossad försökte efterforska källan till Aftonbladets
artikel, eftersom de var övertygade om att källan måste vara en israel
. Shin Beth eller Mossad kontaktade IB och bad om hjälp. IB vände
sig i sin tur till Gunnar Ekberg och bad honom försöka ta reda
på källan. Uppgiften var lätt för Gunnar Ekberg. Artikeln i Aftonbladet
hade nämligen skrivits av hans vän och kamrat i Palestinarörelsen
Jan Guillou. Ekberg frågade Guillou om källan och fick av
den intet ont anande Guillou svaret att det var en man vid namn dr.
Israel Shahak. Ekberg vidarebefordrade sedan denna uppgift till israelerna
. Bratt avslutar resonemanget med att påtala att det är lika
med grundlagsbrott för svenska myndigheter att forska i källor till
svenska tidskriftsartiklar samt att utlämna uppgiften till Israel innebär
olovlig underrättelseverksamhet. Bratt menar att Ekbergs
rapport ”bör finnas i kopia i något arkiv på IB” och förespråkar att
sakförhållandet måste undersökas av en undersökningskommission
.81
Gunnar Ekbergs rapport i ärendet har rubriken ”Ang Ammunitionstransporter
i Mellanöstern” och återfinns i Jan Guillous personakt
. Ekberg berättar där att det var dr Shahak som var Jan Guil81
Bratt (1973) s 133 f.

Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
82
lous källa. För fullständighetens skull väljer jag här att återge Ekbergs
rapport i sin helhet.
Jan Guillou och Marina Stagh har för källan [Ekberg U.B.] den
1/9 berättat hur de i Israel avslöjat ammunitionstransporter
från USA till kung Hussein i Eilats hamn i Israel.
Jan Guillou och Marina Stagh skulle ha besökt en avspärrad
del i Eilats hamn i sin egenskap av journalister. Där hade man
träffat på etiopiska sjömän som i förtroende berättat att man
fraktade ammunition. Ammunitionen lastades i Japan från amerikanska
depåer, gick sedan via övriga asiatiska hamnar till Eilat,
där den lastades av. Jan och Marina, som väl vet att Israel är
självförsörjande vad det gäller ammunition för handeldvapen,
grubblade mycket över den amerikanska ammunitionen från
Eilat. Senare träffade man en gammal vän i Jerusalem, en akademiker
(professor?) vid namn Schahak. Schahak forskar i något
tekniskt ämne vid Jerusalems universitet och sägs vara en
utomordentligt rik källa när det gäller att få fram uppgifter om
israeliskt civilt och militärt liv. Schahak berättade för Jan och
Marina att han fått uppgifter från en mycket säker källa att ammunitionen
forslats från Israel till Jordanien och kung Husseins
armé strax söder om Döda Havet. Transporterna sker med israeliska
lastbilar. Jan och Marina kopplade genast ihop de två historierna
(se vidare tidigare artikel i Aftonbladet).
Schahak kommer att inom de närmaste tiden flytta till London
för att där verka politiskt mot Israel.
Rapporten tycks belägga att Ekberg verkligen inrapporterade till IB
om vem som var Aftonbladets och Jan Guillous källa. Däremot
finns det som vanligt inga dokument som stärker eller försvagar tesen
att informationen skulle ha skickats vidare till Israel. Däremot
kan man ju diskutera hur sannolikt det är att IB själv skulle ha tillräckligt
starkt intresse av att spåra Aftonbladets källa.
I en inlaga inlämnad av Gunnar Ekberg i samband med att han
hösten 1973 förhördes för sin roll i IB-affären kommenterar Ekberg
de anklagelser om grundlagsbrott i form av efterforskande av
källa som Bratt riktat mot honom och IB. Ekberg skriver där att
han:
vill minnas att Jan spontant flera gånger nämnde Israel Shahak
som källa i Israel, inte bara till uppgifterna om ammunitionstransporterna.
I varje fall nämndes Israel Shahak och ammunitionstransporterna
till mig av Jan innan artikeln publicerades.

SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
83
Källan var alltså känd och behövde ej efterforskas. (Ekbergs kursiveringar,
U.B.) De flesta detaljerna om transporterna fick dock
Jan fram genom eget spionage i Israel.
Det är förstås omöjligt att veta huruvida Jan Guillou verkligen berättade
för Ekberg om Israel Shahak innan artikeln gick i tryck.
Trovärdigheten i Ekbergs berättelse försvagas emellertid av att han
i sin egen rapport - som citerades utförligt ovan - påstår att Jan
Guillou och Marina Stagh berättade händelseförloppet för honom
den 1 september, d.v.s. nära två månader efter det att artikeln publicerats
. Min personliga tolkning blir att Mosad eller Shin Beth
verkligen bad IB om hjälp med att spåra källan till Jan Guillous artikel
i Aftonbladet och att IB lät Gunnar Ekberg genomföra detta
uppdrag.
9.6 Björnidet
I det särskilda betänkande från riksdagens försvarsutskott (nr
25/1973) som nämndes i kapitel ett och som listade 38 punkter
med exempel på viktiga informationer om Palestinarörelsens verksamhet
som Gunnar Ekberg levererat är uppgifterna om Björnidet
en av punkterna. Och som framgick av kapitel åtta om post- och
telefonkontroll mot svenska Palestina-aktivister så lades det ”Gustav
Blom” till last att han var bekant med personer som var inblandade
i den s.k. Björnidet-affären. Historien om Björnidet baserar
sig på en anonym källa som inrapporterat en sammankomst mellan
flera ledande svenska Palestina-aktivister i syfte att i samarbete med
nynazister utföra attentat mot judiska mål i Sverige. Rapporten om
Björnidet beskriver planerna enligt följande:
Den 16 juni 1971 möttes följande personer på en Stockholmsrestaurang
: Staffan Beckman, Jan Guillou, David Kaloti, (samt
fyra ytterligare namn, U.B.). (…) Vid mötet planerade man ett
träningsläger för svenskar och araber med utbildning i sabotage
mot judiska institutioner i Sverige. Träningsplatsen skulle förläggas
till ett sommarställe ”Björnidet” vid Dals Ed med telefon
(…). Sommarstugan och telefonen innehas av Göran Assar
Oredsson, (adress U.B.). Oredsson är känd som ledare för
Nordiska Rikspartiet (nynazisterna i Sverige). Vid mötet angavs
följande objekt som tänkbara mål: en rekreationsplats för judis

Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
84
ka barn vid Glemsta, nära Stockholm, synagogor, El Al-kontor,
judiska församlingen och israeliska turistkontoret i Stockholm.82
På dokumentet har någon den 4 oktober samma år tillskrivit ”Närboende
till Oredsson i Björnidet, Ed, har inte märkt någon aktivitet”
. Redan ett par månader tidigare - den 4 augusti 1971 - undersökte
personal från säkerhetstjänsten området. Fotografier togs
och man konstaterade att allt verkade lugnt och normalt. Björnidet
och de planer som nämndes i dokumentet ovan återkommer inte
vidare i materialet. Rapporten om Björnidet var en uppenbar skröna
och det är förvånande att riksdagens försvarsutskott 1973 använde
den som ett argument för att legitimera Gunnar Ekbergs verksamhet
som agent i Palestinarörelsen.
9.7 Registrering av deltagare i TV-programmet Pejling
Under år 1981 sändes i svensk TV en dramaserie med namnet ”Det
finns inga smålänningar”. TV-serien försökte föra över de palestinska
flyktingarnas situation till en svensk kontext. Den dramaturgiska
tanken var att på samma sätt som palestinierna av Israel
förvägrades en nationell identitet (titeln anspelar på förra israeliska
premiärministern Golda Meirs uttalande: ”Det finns inga palestinier”)
skulle smålänningarna - efter att Småland i ett tänkt scenario
ockuperats - förvägras sina rättigheter. TV-serien väckte en enorm
uppståndelse. Kritikerna menade att serien inte uppfyllde kraven på
opartiskhet utan missgynnade Israel. Ett flertal Radionämndsanmälningar
lämnades in.
Som ett led i den debatt televisionens visning av ”Det finns inga
smålänningar” gav upphov till anordnade TV:s samhällsmagasin
Pejling en diskussion om TV-serien och om Palestinakonflikten. I
diskussionen medverkade företrädare för olika sidor i konflikten.
Någon vecka efter att debatten sänts skickade SÄPO:s sektion i
Göteborg (Pejling sändes av Göteborgs-TV) en framställan till sektionen
i Stockholm, där man bad om hjälp att identifiera personer
som deltagit i debatten och uttryckt åsikter till stöd för palestinierna
. Skrivelsen är daterad den 8 oktober 1981 och i texten kan man
läsa:
82 MUST, Ö IV-serien, 1971, Vol 326, nr 70:5.

SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
85
Sveriges Radios TV-debatt i programmet Pejling 810924 inspelades
på videotejp av OG. Från videoinspelningen fotograferades
några propalestinska ansikten. Sänder en fotobilaga till AS.
Ex 2 finns hos OG. Tacksam för hjälp med identifikation.83
OG i texten ovan står för säkerhetspolisens sektion i Göteborg,
medan AS står för sektionen i Stockholm. Sektionen i Stockholm
var mycket tjänstvilliga och översände ett svar där flera av de från
TV:n avfotograferade personerna identifierades. Flera av dem var
redan registrerade som en följd av sin verksamhet inom den svenska
Palestinarörelsen. Men i ett fall är personen oregistrerad. Han
registrerades och har i dag - 20 år senare - fortfarande en ogallrad
personakt på SÄPO. I akten finns inga andra anklagelser än att han
”deltog i SR:s TV-debatt i programmet Pejling 810924 i anslutning
till filmen ”Det finns inga smålänningar”. (…) ingick i den propalestinska
panelen. Foto från OGs videoinspelning bifogas. Vid
rotel (…) är känt, att (…) har kontakt med Kaloti, David, vilken är
föremål för tvångsåtgärd”. Kaloti var som bekant en ledande företrädare
för den palestinska saken i Sverige och vid den här tiden
dessutom chef för PLO-kontoret (det var i den egenskapen han utsattes
för tvångsåtgärd, d.v.s. telefonavlyssnades). Kontakt med
Kaloti var ingen skälig grund för registrering och åberopades - vad
jag kunnat finna - inte i några andra fall. Mannen var vid tillfället
för registreringen inte svensk medborgare. Oavsett om mannen var
svensk medborgare eller ej förefaller det mig mycket märkligt att
SÄPO i Göteborg begär identifiering av enskilda personer enbart
av det skäl att de som inbjudna gäster uttryckt pro-palestinska åsikter
i ett debattprogram i TV, samt att de som identifieras och inte
tidigare varit registrerade nu registreras.
9.8 Registrering av deltagare i
ungdomsledarutbildningsresa
En annan registrering värd att uppmärksamma äger rum hösten
1978. Vid en ungdomsledarutbildning vid Carlforsska skolan i Västerås
planerade några av eleverna att genomföra sin praktik vid ett
palestinskt flyktingläger i Libanon. En av eleverna var palestinier
och drivande i planerna. Skolstyrelsen i Västerås avstyrkte resplanerna
med hänvisning till säkerhetsskäl. Eleverna vägrade emellertid
acceptera beslutet och valde att åka till Libanon och genomför83
Kampen mellan araber och judar i Främre Orienten. 250:08/6, 51/1483.

Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
86
de sin praktik, bekostat med egna medel. Saken fick stor uppmärksamhet
i bl.a. lokaltidningen Västmanlands Folkblad.
Några månader efter resans avslutande registrerades inte bara
den palestinier som varit drivande i planeringsarbetet, utan samtliga
elva elever som deltog i resan överhuvudtaget.84
84 Kampen mellan araber och judar i Främre Orienten. 250:08/6, 45/1184 ff.
SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
87
10 Utvärdering och slutsatser
Säkerhetstjänsterna i en demokrati måste i sin verksamhet ta hänsyn
såväl till demokratins krav på insyn och rättssäkerhet som till
kravet på nationell säkerhet, i betydelsen att effektivt förebygga
och förhindra olika former av hot mot staten och dess medborgare.
I detta kapitel skall jag ge min bedömning av hur de svenska säkerhetstjänsterna
i sin övervakning av Palestinarörelsen 1965 - 1980
lyckades genomföra balansgången mellan demokratins krav och ett
effektivt säkerhetsarbete. Först gör jag en utvärdering av rimligheten
i de hotbilder som låg till grund för säkerhetstjänsternas arbete.
Därefter utvärderar jag säkerhetstjänsternas agerande med avseende
på effektivitet och rättssäkerhet samt diskuterar några förklaringar
till säkerhetstjänsternas hotbilder och agerande.
I kapitel sex redovisades säkerhetstjänsternas tre huvudsakliga
hotbilder rörande händelseutvecklingen i Mellanöstern och de olika
Palestinagruppernas agerande: oro för terroraktioner i eller mot Sverige
, oro för att Sverige används som bunkringsplats för terrorister
samt oro för att enskilda svenskar understödjer terroristisk verksamhet
i Sverige eller utomlands. När det gällde den första hotbildskategorin
- oro för terroraktioner i eller mot Sverige - visade det sig
att den allt överhängande rädslan avsåg aktioner riktade mot israeliska
eller judiska mål i Sverige. I materialet finns t.ex. ett mycket
stort antal uppgifter om påstådda planer på attentat mot olika israeliska
eller judiska mål i Sverige. En stor andel av säkerhetstjänsternas
åtgärder var också inriktade på att avvärja den typen av hot.
Däremot diskuteras endast i mycket begränsad utsträckning risken
för att palestinska eller arabiska mål i Sverige skulle utsättas för någon
form av attentat eller att attentat skulle riktas mot svenska mål,
i Sverige eller i utlandet.
Det är inte så konstigt att säkerhetstjänsterna i så stor utsträckning
fruktade att israeliska eller judiska mål i Sverige skulle utsättas
för attentat. Den internationella utvecklingen med ett stort antal
rivaliserande och på många sätt oförutsägbara palestinska grupper
som inte tvekade att använda terrorn som politisk medel gav fog
för en sådan oro. Varför skulle just Sverige utgöra en frizon, när så
många andra stater i Europa inte gjorde det? Hotbilder i form av

Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
88
risk för palestinska attentat mot israeliska eller judiska mål i Sverige
måste därför i högsta grad bedömas som rimliga. Däremot uppvisar
säkerhetstjänsterna alltför sällan en kritisk distans till flera av de
mer eller mindre fantasifulla inrapporteringar om påstådda planerade
hot som förekom.
Det är förvånande att risken för attentat mot arabiska eller palestinska
mål i Sverige diskuterades så lite i det befintliga materialet.
Sannolikheten för sådana attentat var knappast försumbar - inte
minst med tanke på att de två enda terrordåd med anknytning till
Mellanösternkonflikten som genomfördes på skandinavisk mark
under dessa år var riktade mot araber - brevbomben till Omar Sufan
i november 1972 samt den israeliska underrättelsetjänstens
dödsskjutning av en oskyldig marockan på öppen gata i Lillehammer
i juli 1973. Splittringen inom den palestinska rörelsen tog sig
också på flera håll i världen uttryck i attentat mot palestinier genomförda
av andra palestinier.
I materialet återfinns inte heller någon större rädsla för attentat
riktade mot svenska mål, i Sverige eller i utlandet. Även denna
frånvaro av hotbild är förvånande, med tanke på att Sverige under
åren fram till mitten av 1970-talet förde en starkt Israelvänlig politik
och att Sverige i den s.k. terroristlagen offentligt stämplade
Svarta September som en terroristorganisation.
Hotbilden att Sverige skulle bli en bunkringsplats för terrorister
uppmärksammas däremot och tips om misstänkta palestinska terroristers
vistelse i landet följs regelmässigt upp. Materialet tillåter
inte någon bedömning av i hur stor utsträckning Sverige verkligen
fungerade som en sådan bunkringsplats. Sveriges geografiska läge,
förekomsten av en palestinsk flyktingkoloni och Sveriges allmänna
utrikespolitiska profil talar dock för att Sverige - ur palestinsk synvinkel
- vore en tänkbar plats att dra sig undan till i syfte att hämta
nya krafter på.
Risken att enskilda svenskar på ett eller annat sätt skulle understödja
terroristisk verksamhet kommer ofta till uttryck i materialet.
De befarade stödåtgärderna varierar mellan allt från direkt delaktighet
i planering och genomförande av attentat till passanskaffning
och erbjudande av logi. Ur ett säkerhetstjänsterspektiv förefaller
mig oron för att enskilda svenskar - om än inte organisationer -
skulle kunna vara delaktiga i sådana åtgärder inte orimlig. I det avseendet
är hotbilden befogad. Däremot uppvisar materialet - vilket
diskuterades i kapitel sex - inte sällan en oförmåga från säkerhetstjänsternas
sida att skilja agnarna från vetet och en oförmåga att
förhålla sig kyligt analytisk till flera av de vildvuxna larmrapporter

SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
89
som inrapporterades om vad enskilda svenskar gjorde eller planerade
att göra.
Sammantaget gör jag bedömningen att hotbilderna var rimliga
(om än något överdrivna) när det gäller oron för terroraktioner
mot israeliska/judiska mål i Sverige, att Sverige skulle användas som
bunkringsplats för terrorister samt att enskilda svenskar i någon
form skulle understödja terroristisk verksamhet. Däremot menar
jag att säkerhetstjänsterna i alltför liten utsträckning uppmärksammade
risken för attentat mot arabiska och palestinska mål i Sverige
samt för attentat riktade mot svenska mål, i Sverige eller i utlandet
. Det förefaller som om den politiska eller känslomässiga
närheten till Israel - d.v.s. uppfattningen att Sverige och Israel i någon
mening spelade i samma lag - här blev ett hinder för en mer allsidig
och realistisk hotbildsanalys.
Hur effektiva var då de åtgärder som säkerhetstjänsterna vidtog i
syfte att förebygga eller förhindra terroraktiviteter med anknytning
till Mellanösternkonflikten? Effektivitetsutvärderingar är alltid
vanskliga, eftersom vi inte kan veta vad som hade hänt om vissa åtgärder
inte vidtagits eller om andra åtgärder hade vidtagits i stället.
Allt annat lika kan vi emellertid konstatera att Sverige i huvudsak
förskonades från terroraktioner med anknytning till Mellanöstern
under åren 1965 - 1980. Nu behöver det inte alldeles självklart bero
på en effektiv säkerhetstjänst. I stället skulle det kunna vara så att
hotbilderna visserligen var rimliga i någon allmän mening, men att
de palestinska organisationerna av olika skäl valde att inte väva in
Sverige och det svenska territoriet i sina strategier. Resonemangen
om säkerhetstjänstens effektivitet blir därför med nödvändighet av
diskuterande slag.
I en utvärdering av effektiviteten ligger det i sakens natur att
man uppehåller sig mera vid vad som kan kritiseras och vad som
borde ha gjorts annorlunda. I fallet med övervakningen av den
svenska Palestinarörelsen 1965 - 1980 bör man också skilja mellan
säkerhetspolisens agerande och IB:s agerande. En första iakttagelse
blir att säkerhetspolisen agerat mera organiserat och - i ordets bokstavliga
betydelse - professionellt än vad IB gjort. Säkerhetspolisen
har arbetat med traditionella metoder i form av skuggning, informationsinhämntning,
uppföljning av tips samt post- och telefonkontroll
. IB har arbetat med mer informella metoder, där improvisation
och tillfälligheter tycks ha spelat en betydligt större roll.
I fyra avseenden finner jag skäl att rikta kritik mot effektiviteten i
säkerhetspolisens agerande. För det första levde det i säkerhetspolisens
bakgrundsbeskrivningar till de palestinska organisationerna

Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
90
länge kvar en bild som inte var självständigt analytisk, utan snarare
en kopia av den israeliska propagandabilden. I kapitel sex redovisades
t.ex. hur Yassir Arafats ”oresonliga hat” mot Israel på fullt allvar
förklarades med att han ”tidigare varit rättrogen mohammedan”
. Och bilden av PLO som en terrororganisation levde i säkerhetspolisens
analyser kvar långt efter det att PLO blivit en internationellt
erkänd och accepterad organisation. Det är uppenbart att
säkerhetspolisen i det avseendet brast med avseende på intellektuell
öppenhet och förmåga att hantera förändringar i omvärlden. Uppslutningen
bakom den israeliska verklighetsbeskrivningen vilar
tung i stora delar av materialet.
För det andra uppvisar säkerhetspolisen i flera avseenden oförmåga
att hantera och kritiskt analysera den mängd tips som
strömmar in om palestinska terrorplaner, där svenska medborgare
påstås vara delaktiga. Någon enstaka gång finner man marginalanteckningar
som antyder skepsis. Jag vill här göra reservationen att
det skulle kunna förhålla sig så att de inkomna tipsen visserligen
registrerades, men att säkerhetspolisen inte vidtog några åtgärder
eftersom de uppfattades som uppenbart oseriösa. Men spår av den
typen av överväganden syns alltför sällan i materialet för att den
tolkningen skall kännas trovärdig. I stället uppfattar jag det som att
säkerhetspolisen uppvisade stor osäkerhet gentemot de enskilda
tipsen och inte förmådde att självständigt förhålla sig till dem. Ett
undantag utgörs av Folke Axman, som vid olika tillfällen markerade
misstroende mot de rapporter som hade sitt ursprung i olika IBkällor
.
För det tredje menar jag att post- och telefonkontrollen visserligen
användes endast vid ett fåtal tillfällen, men att när den användes
fick den i flera fall pågå slentrianmässigt utan att den gav någon utdelning
(se kapitel åtta). Inte i något fall ledde avlyssningen till att
det framkom uppgifter som styrkte brottsmisstankarna.
För det fjärde avbryts polisundersökningen av brevbomben mot
Omar Sufan utan att alla spår har följts upp fullt ut. Som framgick
av avsnittet om bombdådet mot Omar Sufan i kapitel nio vägras
polisen att använda uppgifterna om den person som tidigare lämnat
sannolikt falska uppgifter om ett samband mellan Omar Sufan och
den person - här kallad Per Fröman - som stod som avsändare på
brevet med bomben i utredningen. Och detta trots att Per Frömans
namn vid båda tillfällena varit felstavat på samma sätt, vilket indikerar
att uppgiftslämnaren om samröre mellan Omar Sufan och Per
Fröman var samma person som skrev Per Frömans namn som av

SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
91
sändare på brevbomben. Säkerhetspolisen vägrade också att ge polisen
tillstånd att skugga Per Fröman.
Ett särskilt inslag i säkerhetspolisens verksamhet var Folke Axmans
personliga kontakt med de Palestinagrupper han var satt att
hålla ett öga på. Hans personliga besök och överhuvudtaget säkerhetspolisens
linje att direkt kontakta ”misstänkta” personer för att
få dem att avhålla sig från verksamhet som skulle innebära lagbrott
tycks – enligt min uppfattning – ha fallit väl ut.
IB:s verksamhet gentemot den svenska Palestinarörelsen handlar
mycket om Gunnar Ekberg. Effektiviteten i hans arbete kan kritiseras
i åtminstone två avseenden. För det första inrapporterade han
en så stor mängd detaljuppgifter och lägenhetsskisser att det för en
läsare eller bedömare blev svårt att skilja det väsentliga från det
oväsentliga. Flera av hans inrapporterade uppgifter var också uppenbart
felaktiga. För det andra valde Gunnar Ekberg vid olika tillfällen
att spela provokatörens roll. Provokationsviljan framgår dels
av hans egen rapport som tidigare refererats (se t.ex. kapitel sju),
där han explicit säger att han skall eftersträva att få den svenska Palestinarörelsen
att misskreditera sig själv inför allmänhetens ögon.
Dels av hans direkta delaktighet och initiativtagande i två bombhot
mot flygplan, varav ett var i förväg känt och förankrat hos IB:s ledning.85
Hur skall då säkerhetstjänsternas agerande bedömas utifrån ett
rättssäkerhetsperspektiv? Jag ser här skäl att rikta kritik mot säkerhetstjänsternas
agerande i åtminstone tre avseenden.
För det första innebär Gunnar Ekbergs verksamhet på flera sätt
en svår kränkning av enskilda människors integritet och rättssäkerhet
. Gunnar Ekbergs rapportering var - som påpekats på flera ställen
i denna rapport - oerhört omfattande. Den absolut övervägande
delen av hans uppgifter rör förhållanden varifrån det är utomordentligt
svårt att spåra någon relevans för terroristskydd. I stället
rör det sig om en detaljerad beskrivning av enskilda människors politiska
åsikter och i flera fall också personliga egenskaper. Ekberg
har också varit IB behjälplig med att ta sig in i olika lokaler, under
former som förefaller juridiskt tvivelaktiga. Flera av de uppgifter
han överlämnat har varit felaktiga. Ansvaret vilar tungt på IB:s ledning
som lät Gunnar Ekberg fortsätta sin verksamhet och på sådant
sätt under så lång tid.
För det andra har säkerhetspolisens ansökningar - som visades i
kapitel åtta - om post- och telefonkontroll brustit på flera viktiga
85 I vilken utsträckning Ekbergs agerande styrdes av ett behov att dramatisera för att legitimera
sin egen verksamhet är en öppen fråga.

Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
92
punkter. Ansökningarna har inte givit någon allsidig bild av misstankarna
mot de berörda personerna. De har varit vinklade på ett
sådant sätt att de grovt försvårat för domstolen att fatta beslut på
saklig grund. Ibland har de också innehållit sakligt felaktiga uppgifter
om enskilda personer eller utelämnat uppgifter som talat till den
misstänktes fördel. Säkerhetspolisen tycks också ha använt telefonkontroll
som ett allmänt spaningsinstrument, i stället för att använda
det som ett medel i en brottsutredning, vilket telefonkontroll
enligt lagen är tänkt att vara. Som en följd därav har flera enskilda
personer utsatts för det integritetsintrång som post- och telefonkontroll
medför, utan att domstolarna haft ett fullgott underlag
för sitt beslut.
För det tredje har jag hittat enskilda fall där säkerhetspolisen agerat
på ett sätt som inte varit förenligt med rättssäkerheten i någon
rimlig mening. Jag har i kapitel nio under rubrikerna ”Registrering
av deltagare i TV-programmet Pejling” samt ”Registrering av deltagare
i ungdomsledarutbildningsresa” redogjort för två sådana fall. I
det första fallet registrerade så sent som 1981 en enskild person endast
för att han som inbjuden deltagare i TV-programmet Pejling
uttryckt åsikter som av säkerhetspolisen uppfattades som ”propalestinska”
(med tillägget att han hade kontakt med David Kaloti,
vilket flertalet av de i Sverige boende palestinierna hade, eftersom
Kaloti var chef för PLO-kontoret i Stockholm). I det andra fallet
registrerades 1978 ett tiotal elever vid Carlforsska skolan i Västerås
eftersom de valde att - mot skolledningens vilja - förlägga sin ungdomsledarpraktik
till ett flyktingläger i Libanon. Huruvida dessa
händelser är ”olycksfall i arbetet” eller en del av ett större mönster
är något som Säkerhetstjänstkommissionen får förhålla sig till i sitt
huvudbetänkande, som bygger på studier av hur säkerhetstjänsterna
agerat på flera olika områden.
Det har funnits få spår i materialet av vilka uppgifter Sverige
överlämnat till utländsk makt och i vilken utsträckning uppgifter
om svenska medborgare lämnats ut överhuvudtaget. Intervjuuppgifter
tyder på att uppgifter om svenska medborgare endast lämnats
ut vid mycket sällsynta tillfällen samt att informationsutbyte mellan
olika länders underrättelse- eller säkerhetstjänster sällan dokumenteras
. Jag har därför ingen möjlighet att på basis av befintligt
material dra några övergripande slutsatser om och i så fall vid vilka
tillfällen Sverige lämnade ut uppgifter om enskilda svenska medborgare
eller om palestinier bosatta i Sverige.
Hur skall vi då förklara de misstag och tillkortakommanden som
säkerhetstjänsterna till viss del uppvisat i sitt arbete med att över

SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
93
vaka och kontrollera den svenska Palestinarörelsen? Min slutsats är
att bristen på parlamentarisk och politisk insyn och kontroll av
främst IB är den viktigaste enskilda förklaringsfaktorn. Utan något
kontrollmaskineri tilläts IB utvecklas till en organisation vars verksamhet
gentemot Palestinarörelsen präglades av amatörism, missriktat
nit och oförmåga att hantera sin egen agent i Palestinarörelsen
Gunnar Ekberg. En professionellt skött underrättelsetjänst
skulle ha uppvisat betydligt större skepsis mot Ekbergs rapporter
och aldrig accepterat t.ex. de bombhot mot flygplan som Ekberg
ägnade sig åt.
Dessutom förefaller den politiska miljön - på både SÄPO och IB
- varit oerhört ensidig. Vare sig det beror på att en viss typ av människor
söker sig till dessa miljöer eller på att ett visst politiskt tänkande
tenderar att växa fram ur dessa miljöer är det olyckligt för
det analysarbete som skall ligga till grund för hotbilder och agerande
. Ett bredare politiskt tänkande hade sannolikt omöjliggjort den
ensidighet som nu framkom i materialet med avseende på bilden av
PLO samt det okritiska förhållningssättet till uppgifter med israelisk
härkomst.
10.1 Sammanfattning
Föreliggande studie utgör ett forskningsuppdrag utfört för Säkerhetstjänstkommissionen
(dir. 1999:26, prop. 1998/99:140, 1999/
2000:KU4), i syfte att utgöra en del av underlaget för kommissionens
betänkande. Forskningsuppdraget består i att kartlägga och
granska de svenska säkerhetstjänsternas verksamhet med avseende
på övervakning av den svenska Palestinarörelsen, med särskild koncentration
på åren 1965-1980. Studien skall bl.a. beskriva övervakningens
omfattning, vilka person- och sakuppgifter som bedömts
vara relevanta samt vilka metoder som använts för insamling av
uppgifterna. Därutöver syftar studien till att belysa frågor kring
övervakarnas hotbild och prioriteringar, övervakningsorganens relationer
till statsmakten samt huruvida uppgifter om svenska medborgare
utlämnats till främmande makt.
Materialet har i första hand hämtats från SÄPO:s samt från den
militära underrättelse- och säkerhetstjänsten MUST:s arkiv. I
SÄPO:s arkiv har materialet i huvudsak hämtats ur serien ”Kampen
mellan araber och judar i Främre Orienten” för perioden 19651980.
Dessutom har ett hundratal personakter (i huvudsak rörande
svenskar aktiva i Palestinarörelsen samt palestinier verkande i Sve

Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
94
rige), SÄPO:s s.k. månads- och kvartalsrapporter samt IB-mannen
Gunnar Ekbergs enskilda rapporter gåtts igenom. Ur MUST:s arkiv
har materialet hämtats från den s.k. Ö IV-serien ”Handlingar
rörande säkerhetsunderrättelsetjänst”. Avslutningsvis ingår Säkerhetstjänstkommissionens
förhörs- och samtalsuppteckningar med
bl.a. ledande politiker, militärer, poliser och aktivister i det undersökta
materialet.
I kapitel tre beskrivs den palestinska terrorismen och de palestinska
befrielserörelsernas framväxt och verksamhet i slutet av
1960- och början av 1970-talet. Under dessa år började olika palestinska
grupper agera med betydligt större självständighet i förhållande
till de arabiska staterna än tidigare. Med terrorn som vapen
försökte olika palestinska grupper vinna uppmärksamhet och stöd
åt den palestinska saken. Avsnittet utgör en bakgrund till analysen
av de svenska säkerhetstjänsternas hotbild med avseende på risken
att den palestinska terrorismen spreds till Sverige eller på något annat
sätt innebar ett hot mot Sveriges nationella säkerhet.
I kapitel fyra presenteras den svenska Mellanösternpolitikens utveckling
under efterkrigstiden, med särskild fokusering på åren
1965-1980. I mitten av 1970-talet förändrades den svenska synen på
Palestinafrågan så till vida att palestinierna, som dittills i huvudsak
betraktats som en flyktinggrupp vars öde man på humanitära grunder
kunde beklaga, började ses som ett folk med legitima nationella
rättigheter, inklusive rätten till egen statsbildning. Den palestinska
organisationen PLO tillskrevs också status av det palestinska folkets
mest auktoritativa talesman. Samtidigt började Sverige kritisera
Israel i betydligt större utsträckning än tidigare. De svenska säkerhetstjänsternas
agerande gentemot Palestinarörelsen kan knappast
förstås utan att hänsyn tas till den starkt Israelvänliga svenska
politiken som kännetecknade perioden fram till 1973-74.
Kapitel fem skildrar den svenska Palestinarörelsens framväxt och
utveckling, främst i slutet av 1960- och början av 1970-talet. I Sverige
- liksom i andra europeiska stater - bildas i slutet av 1960-talet
stödrörelser för palestiniernas sak. Stödrörelserna blev aldrig särskilt
starka. De hade få medlemmar, men var i allmänhet välorganiserade
. Rörelsens ansikte utåt blev i flera fall enskilda intellektuella,
författare och journalister som i debatten argumenterade för palestiniernas
sak. Palestinarörelsen stödde inte palestiniernas användande
av terrorvapnet, men delar av rörelsen undvek att entydigt
fördöma användandet. Palestinarörelsens verksamhet bestod till
övervägande delen av traditionellt politiskt arbete i form av opinionsbildning
samt kontakter med företrädare för de palestinska or

SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
95
ganisationerna. Palestinarörelsen lade också ned stort arbete på
medicinsk hjälpverksamhet.
Kapitel sex diskuterar de hotbilder som låg till grund för säkerhetstjänsternas
agerande. Sammantaget kännetecknades de svenska
säkerhetstjänsternas hotbild under de här aktuella åren av en genuin
rädsla för terrordåd, utförda av palestinier eller av svenskar som
sympatiserade med palestiniernas sak, riktade mot israeliska eller
judiska mål i Sverige. Oro för attentat mot palestinier i Sverige eller
mot svenska mål i Sverige eller utomlands var betydligt mindre förekommande
. Säkerhetstjänsten var medveten om risken för att
Sverige används som bunkringsplats för terrorister, men även om så
skulle vara fallet blev de direkta konsekvenserna för Sverige inte så
dramatiska. I hotbilden ingick också att det snarare var enskilda individer
än organiserade grupper inom den svenska Palestinarörelsen
som direkt eller indirekt skulle kunna tänkas ge stöd åt terroraktionerna
.
I kapitel sju redovisas den svenska övervakningens utformning
med avseende på omfattning och metoder. I vilken utsträckning
användes infiltration, post- och telefonkontroll, inrapportering från
demonstrationer och offentliga möten, inbrott m m? Vilken typ av
person- och sakuppgifter inrapporterades och registrerades? I vilken
utsträckning skickades insamlade uppgifter vidare till främmande
makt?
I kapitel åtta görs en genomgång av beslut om att genomföra
post- och telefonkontroll av enskilda personer verksamma i Palestinarörelsen
. Resultaten visar att post- och telefonkontroll visserligen
bara användes vid ett fåtal tillfällen, men att ansökningarna om
post- och telefonkontroll oftast brast på flera viktiga punkter. Ansökningarna
gav inte någon allsidig bild av misstankarna mot de berörda
personerna. De var vinklade på ett sådant sätt att de grovt
försvårade för domstolen att fatta beslut på saklig grund. Ibland innehöll
de också sakligt felaktiga uppgifter om enskilda personer eller
utelämnade uppgifter som talade till den misstänktes fördel.
Som en följd därav utsattes flera enskilda personer för post- och telefonkontroll
utan att domstolarna hade ett fullgott underlag för
sitt beslut.
I kapitel nio analyseras flera enskilda händelser i samband med
säkerhetstjänsternas övervakning av den svenska Palestinarörelsen.
Bland de tidigare uppmärksammade händelserna kan nämnas Gunnar
Ekbergs bombhot mot ett israeliskt El Al-flygplan i mars 1969,
brevbombattentatet mot den palestinske företrädaren Omar Sufan i
november 1972 och den påstådda sammansvärjningen mot Israels

Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
96
förre premiärminister Ben Gurion i maj 1969. Bland de tidigare ej
uppmärksammade händelserna kan nämnas att IB-mannen Gunnar
Ekberg bombhotade ytterligare ett flygplan och att det bombhotet
var i förväg känt och väl förankrat hos IB:s ledning. Därutöver
kommenteras några uppseendeväckande registreringar av enskilda
personer på grund av deras deltagande i TV-programmet Pejling
1981 samt registreringen av deltagarna i en ungdomsledarutbildningsresa
till Libanon 1978.
Det har funnits få spår i materialet av vilka uppgifter Sverige
överlämnat till utländsk makt och i vilken utsträckning uppgifter
om svenska medborgare lämnats ut överhuvudtaget. Intervjuuppgifter
tyder på att uppgifter om svenska medborgare endast lämnats
ut vid mycket sällsynta tillfällen samt att informationsutbyte mellan
olika länders underrättelse- eller säkerhetstjänster sällan dokumenteras.
Därför är det inte möjligt att på basis av befintligt material
dra några övergripande slutsatser om och i så fall vid vilka tillfällen
Sverige lämnade ut uppgifter om enskilda svenska medborgare
eller om palestinier bosatta i Sverige.
I kapitel tio utvärderas de svenska säkerhetstjänsternas agerande
gentemot Palestinarörelsen med avseende på effektivitet och rättssäkerhet.
Effektiviteten i säkerhetstjänsternas agerande kritiseras
med avseende på att hotbildsanalyserna inte sällan baserades på ett
material som hade stora likheter med den israeliska propagandabilden
, på oförmåga att kritiskt analysera den stora mängd tips om palestinska
terrorister som kom in och på att post- och telefonkontrollen
i flera fall fick pågå slentrianmässigt utan att brottsmisstankar
stärktes samt att brevbombsattentaten mot Omar Sufan inte
utreddes fullt ut. Gunnar Ekbergs verksamhet kritiseras ur ett effektivitetsperspektiv
genom att hans rapporter innehöll en så stor
mängd detaljuppgifter att det var svårt att skilja väsentligheter från
oväsentligheter samt att hans verksamhet i samband med bombhoten
mot flygplan gjorde mer skada än nytta.
Ur ett rättssäkerhetsperspektiv kritiseras Gunnar Ekbergs förmedling
av personuppgifter i stor omfattning som inte har varit av relevans
för terroristbekämpningen. Säkerhetspolisens ansökningar
om post- och telefonkontroll har uppvisat så stora brister att flera
enskilda personer utsatts för tvångsåtgärder utan att domstolarna
haft ett fullgott underlag för sitt beslut. Säkerhetspolisen tycks
också ha använt telefonkontroll som ett allmänt spaningsinstrument
, i stället för att använda det som ett medel i en brottsutredning
, vilket telefonkontroll enligt lagen är tänkt att vara. I några fall
har personer också registrerats enbart därför att de medverkat i

SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
97
TV-program eller genomgått en utbildning med inslag av praktikresa
till Libanon.
Bristerna bedöms ha sin grund i frånvaron av parlamentarisk insyn
och kontroll samt en politisk ensidighet i de bedömningar som
legat till grund för delar av verksamheten. Utan något kontrollmaskineri
tilläts IB utvecklas till en organisation vars verksamhet
gentemot Palestinarörelsen präglades av amatörism, missriktat nit
och oförmåga att hantera sin egen agent i Palestinarörelsen Gunnar
Ekberg. En professionellt skött underrättelsetjänst skulle ha uppvisat
betydligt större skepsis mot Ekbergs rapporter och aldrig accepterat
t.ex. de bombhot mot flygplan som Ekberg ägnade sig åt.
Ett bredare politiskt tänkande hade sannolikt omöjliggjort den ensidighet
som nu framkom i materialet med avseende på bilden av
PLO samt det okritiska förhållningssättet till uppgifter med israelisk
härkomst.
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
98
Referenser
Abdulhadi, M. (1962). Arabernas äganderätt till Palestina. Stockholm
.
Ahlmark, P., Hammarberg, T. och Klein, E. (1970). Det hatade Is rael
. Stockholm: Pan/Norstedts.
Axelson, S. och Grenholm, C-H. (1972). Palestinafrågan och den
svenska opinionen. Stockholm: Prisma.
Beckman, S. (1969 a). Palestina och Israel. Stockholm: Rabén &
Sjögren.
Beckman, S. (1969 b). Palestina och USA-imperialismen. Stock holm
: Rabén & Sjögren.
Bjereld, U. (1989). Svensk Mellanösternpolitik. Stockholm: Carls sons
bokförlag.
Bjereld, U. (1992). Kritiker eller medlare? Sveriges utrikespolitiska
roller 1945-1990. Stockholm: Nerenius & Santérus Förlag.
Bratt, P. (1973). IB och hotet mot vår säkerhet. Hedemora: Gid lunds
.
Gahrton, P. (1967). Kampen om Palestina. Stockholm: Prisma.
Von Horn, C. (1966). Fredens soldater. Stockholm: Norstedts.
Hägglöf, G. (1964). Jerusalem i taggtråd. Stockholm: Norstedts.
Iyad, A. (1980). Palestinier uten fedreland. Oslo: Gyldendal Norsk
Forlag.
Jureidini, P. A. och Hazen, W. E. (1976). The Palestinian Move ment
in Politics. Lexington, Massachusetts/Toronto: Lexington
Books.
Lampers, L. O. (1997). Granskningsmakten och sjukhusaffären i
Göteborg 1975. En studie av kontrollorganen och utredningarna
i en politisk affär. Trebetygsuppsats. Statsvetenskapliga institu tionen
. Stockholms universitet.
Lidbom, C. (1982). Reformist. Stockholm: Tiden.
Persson, S. (1971). Palestinakonflikten. Lund: Studentlitteratur.
Rosenberg, G. (1996). Det förlorade landet. Stockholm: Bonniers.
Shadid, M. (1981). The United States and the Palestinians. London:
Croom Helm.
Tingsten, H. (1957). Det hotade Israel. Stockholm: Wahlström &
Widstrand.

SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
99
Törnqvist, K. (1970). ”Attityder till några internationella problem
och massmedier” Psykologiskt Försvar No 47.
Törnqvist, K. (1974). ”Svenskarna och konflikten i Mellersta
Östern” Psykologiskt Försvar No 64.
Winqvist, S. (1974). IB-affären - i vems intresse? Göteborg: Replik.
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
100

SOU 2002:95 Hemliga tjänster och det öppna samhället
101
samhHemliga
av Jakälleob
t
Gustavsson
tjänster och det öppna
1 Inledning
Den förre underrättelsechefen Thede Palm berättar i sina memoarer
(1999:96-98) att det under hans tid på det så kallade T-kontoret
inte fanns några skriftliga instruktioner eller regler för verksamheten.
Med undantag från de årliga budgetanslagen så förekom inte
heller någon annan form av styrning eller kontroll från regeringshåll.
För Palms del var det en god ordning. Han kunde ta sina befogenheter
själv och på egen hand fatta beslut om vilka åtgärder
som krävdes för att trygga rikets säkerhet. Samtidigt som utrikesminister
Östen Undén försökte skapa internationellt förtroende
för den svenska neutralitetspolitiken arbetade den militära underrättelsetjänsten
därför i en delvis annan riktning. Under Palms ledning
inrättade Sverige ett nära samarbete med amerikanska CIA
och brittiska MI6, ingick organiserad bytesverksamhet med den beryktade
general Gehlen, tidigare chef för Nazitysklands östeuropaspionage
, och försökte aktivt bygga upp motståndsrörelser och
agentnät i de baltiska sovjetrepublikerna.
Den militära underrättelsetjänsten framstår på så vis som ett korrektiv
mot en ”missriktad” regeringspolitik. Palm tolkar sitt uppdrag
som att han utan direktiv och i största hemlighet skulle
genomföra sådant som politikerna inte klarade av att försvara offentligt
. Tanken att han skulle ha sökt politiskt stöd för åtgärderna
beskriver han som alldeles främmande: ”Det skulle ju ha inneburit

Hemliga tjänster och det öppna samhället SOU 2002:95
102
att jag lagt över ansvaret för vårt handlande på regeringen, och det
kom aldrig i fråga” (Palm 1999:96). Enligt Palms uppfattning vilade
ansvaret i stället på honom själv. När han på ålderns höst reflekterar
över sina närmare två decennier som underrättelsechef så tycker
han att det ofta kändes ensamt och betungande. Men han känner
sig också nöjd över att det som måste göras faktiskt blev gjort. När
det gäller relationen till statsminister Tage Erlander, som var en
gammal vän sedan studentåren i Lund, konstaterar han att ”jag har
rätt att säga att jag inte gjorde honom mycket besvär” (1999:97).
För demokratiskt sinnade personer kan Palms berättelse uppfattas
som stötande. Samtidigt utgör den en god illustration av en mer
allmän problematik för de stater som bekänner sig till demokrati i
västerländsk mening. Å ena sidan förutsätter det demokratiska styrelseskicket
att statsapparaten skall styras och kontrolleras av folkets
valda representanter. Det är ju de folkvalda som bär det yttersta
ansvaret för den verksamhet som bedrivs i statens namn. Därtill
kommer att den offentliga makten skall utövas under lagarna och
vara öppen för insyn från allmänheten. Å andra sidan finns det vissa
områden där principer av det slaget inte tillämpas fullt ut. Det
handlar om demokratins självförsvar. För att skydda sig mot yttre
och inre fiender anses även demokratiska stater ibland ha rätt att
arbeta med odemokratiska metoder. De friheter och rättigheter
som vanligtvis utmärker demokratin blir ju meningslösa om de kan
användas av någon för att avskaffa det demokratiska styrelseskicket.
De säkerhets- och underrättelseorganisationer som har till uppgift
att skydda staten mot dess fiender betraktas således som undantag
. Om samma krav ställdes på dem som på andra delar av den
statliga förvaltningen så skulle deras arbete bli omöjligt. För att
upprätthålla effektiviteten i verksamheten förutsätts att den hålls
hemlig och skyddad från allmänhetens insyn. Samtidigt är det uppenbart
att det även på det här området krävs någon typ av insyn
och demokratisk kontroll. Om verksamheten pågår helt i det fördolda
finns annars risken att organisationerna inte bara agerar utanför
lagens råmärken, utan också följer en egen politisk linje som
saknar stöd hos landets politiska ledning. I extremfallet kan en sådan
organisation utvecklas till en stat i staten som själv kommer att
utgöra det hot den ursprungligen var satt att bevaka.

Syftet med den föreliggande studien är att översiktligt diskutera
hur säkerhets- och underrättelsetjänsternas speciella krav på hemlighet
och autonomi kan balanseras mot det demokratiska samhällets
krav på insyn och kontroll. Enligt en vanlig uppfattning så kan
SOU 2002:95 Hemliga tjänster och det öppna samhället
103
en sådan balans knappast uppnås. En anonym före detta chef för en
europeisk säkerhetstjänst påstås exempelvis ha sagt att ”det är svårt
att kontrollera en säkerhetstjänst inifrån, att göra det utifrån är
omöjligt” (citerad i Laqueur 1994:338). Samma tonläge präglar
många andra bedömares syn på problematiken. För vissa leder detta
till slutsatsen att verksamheten med fördel kan avskaffas och organisationerna
läggas ned (se t ex Codevilla 1992:291-292 och Moynihan
1997). För andra leder det till ett mer resignerat konstaterande
att detta är något som demokratierna på det stora hela måste acceptera
och lära sig att leva med (t ex Laqueur 1994:335-338, jmf
Agrell 1998:165-166).
Min huvudtes är att sådana uppfattningar är onödigt pessimistiska
. Det är fullt möjligt att hitta institutionella arrangemang som
skulle tillgodose åtminstone de mest grundläggande demokratikraven.
Hur dessa institutioner skall utformas är emellertid något som
kan tänkas variera från fall till fall. Precis som när det gäller författningar
i stort så kommer identiska arrangemang att generera olika
resultat beroende på de historiska och politiska förutsättningar
som gäller för varje land. Någon universallösning finns därför
knappast. Däremot kan vi på goda grunder urskilja vissa grundprinciper
som kan vägleda ett eventuellt reformarbete både i Sverige
och i andra länder.
Undersökningen präglas av såväl normativa som empiriska och
konstruktiva ambitioner (jmf Lundquist 1998:27-29). Jag har efter
bästa förmåga försökt hålla dessa åtskilda från varandra. De två första
avdelningarna behandlar normativa frågeställningar. Jag inleder
med en kortfattad diskussion av hur man inom den normativt orienterade
demokratiforskningen har resonerat kring problemet med
staters interna säkerhet. Därefter presenterar jag ett antal grundprinciper
för hur man, enligt min uppfattning, bör utforma kontrollen
av de hemliga tjänsterna.
Detta principresonemang ligger till grund för den följande och
mer omfattande avdelningen där jag diskuterar empiriska erfarenheter
från de kontrollsystem som tillämpas i några olika länder. Jag
har valt att koncentrera mig på tre olika fall, nämligen säkerhetstjänsterna
i Kanada, Storbritannien och Sverige. Valet är delvis motiverat
av rent praktiska skäl; jämförelsevis mycket har redan skrivits
om kontrollsystemen i de här länderna. Men fallen har också
ett visst principiellt intresse. Kontrollsystemen i Kanada och Storbritannien
skiljer sig nämligen åt på ett tämligen radikalt sätt. De
utgör av det skälet en intressant referensram för en diskussion om
situationen i Sverige. Den avslutande delen innehåller sedan ett för

Hemliga tjänster och det öppna samhället SOU 2002:95
104
sök till en konstruktiv diskussion där jag lyfter fram några saker
som man enligt mig mening bör tänka på vid utformningen av ett
kontrollsystem på svensk botten.
SOU 2002:95 Hemliga tjänster och det öppna samhället
105
2 Vad säger den statsvetenskapliga
demokratiteorin?
Grundproblemet utifrån demokratiska utgångspunkter är att organisationer
av det här slaget håller stora delar av sin verksamhet
hemlig. Det finns flera skäl till varför det är på det viset, men det
viktigaste är tveklöst att det finns ett behov av att skydda källorna.
De personer som lämnar ut känsliga uppgifter måste känna sig säkra
på att deras identitet är skyddad, i annat fall skulle det inte vara
möjligt att rekrytera uppgiftslämnare. Men det handlar också om
att hålla dem som anses hota den nationella säkerheten osäkra om
vad man vet och inte vet om deras verksamhet (Agrell 1998:147153,
Laqueur 1994:326-329).
Därtill kommer den särskilda problematik som uppstår genom
att säkerhets- och underrättelsetjänster har ett behov av arbeta med
det som brukar betecknas som ”okonventionella metoder” (se
Töllborg 1991, Fijnaut & Marx 1995). Till skillnad från konventionellt
polisarbete, som i huvudsak handlar om att koppla en gärningsman
till ett brott, är ju de hemliga tjänsterna inriktade på att
samla in uppgifter som kan förhindra att brott överhuvudtaget begås.
I praktiken innebär det att man använder sig av sådant som telefonavlyssning,
buggning med dolda mikrofoner samt olika former
av ”provokationer” där förmodade säkerhetsrisker lockas till att
röja sina intentioner. En särskild och synnerligen omdiskuterad del
av organisationernas arbetsmetoder består av uppbyggnaden av register
över människors åsikter, verksamhet och personliga egenskaper
.
I stort sett alla världens stater håller sig med säkerhets- och underrättelsetjänster
i någon form. Med tanke på hur vanligt förekommande
den här problematiken är kunde man kanske förvänta
sig att den diskuterades grundligt i den mycket omfattande statsvetenskapliga
litteraturen om demokrati. Så är emellertid inte fallet.
En högst ovetenskaplig genomgång av ett antal välkända läroböcker
på området tyder på att den här frågan knappast diskuteras överhuvudtaget
(se Alford & Friedland 1986, Held 1987, Dahl 1989,
March & Olsen 1995, Przeworski et al. 1999). Böcker av det slaget

Hemliga tjänster och det öppna samhället SOU 2002:95
106
innehåller vanligen en genomgång av olika demokratidoktriner och
diskuterar ingående sådant som medborgarskapets innehåll och olika
tekniker för att omsätta ”folkviljan” i praktisk politik. Under
vilka omständigheter ett demokratiskt samhälle bör acceptera undantag
från sina egna grundläggande principer berörs emellertid
inte.
På ett mer allmänt plan brukar den normativa demokratiteorin
emellertid utgå från en distinktion mellan demokratins processkrav
och substanskrav (se t ex Lundquist 1998:76-79). Med processkrav
avses formerna för den demokratiska maktutövningen. Hit räknas
sådant som fria val, lika rösträtt och grundläggande fri- och rättigheter
. Med substanskrav avses i stället politikens innehåll. Ett demokratiskt
styrelseskick anses exempelvis förutsätta sådant som att
politiska åtgärder inte är olagliga, att de svarar mot de folkvalda politikernas
vilja och att de accepteras av den allmänna opinionen.
Demokratiteorin hävdar vanligtvis att ett demokratiskt styrelseskick
inte kan reduceras till vare sig en viss process eller en viss
substans. För att en politisk åtgärd skall uppfattas som demokratisk
krävs att den står i samklang med såväl processkrav som substanskrav.
Uppfattningen om vilka dessa krav egentligen är, och
framför allt vilken relativ vikt som de skall tillmätas, tenderar emellertid
att variera mellan olika demokratidoktriner.
Den problematik som här är för handen berör både demokratins
processkrav och substanskrav. Till processkraven hör ju inte bara
valsystem och rättighetskatalog, utan även kravet på öppenhet och
insyn i den offentliga maktutövningen. Ytterst tänkes makten utgå
från medborgarna själva. För att dessa skall ha möjlighet att fatta
förnuftiga beslut när de väljer representanter och politik måste de
kunna hålla sig informerade om vad som sker i den offentliga sfären.
Dessutom anses öppenheten motverka att maktutövningen på
ett eller annat sätt står i strid med de individuella rättigheterna. Alla
beslutsprocesser och handläggningsärenden bör av det skälet kunna
granskas och kontrolleras av allmänheten. De undantag som kan
accepteras på rent principiella grunder gäller situationer där öppenheten
kommer i konflikt med andra processkrav, framför allt enskilda
personers rätt till integritet. I praktiken innebär det att vissa
förvaltningsområden regelmässigt kringgärdas av sekretess, exempelvis
under rättegångar eller inom socialtjänsten. Även i sådana fall
är dock grundprincipen att åtminstone de personer som själva är
direkt berörda skall ha insyn i myndigheternas hantering.
Innehållet i de demokratiska substanskraven är något mer omtvistat.
En del av dessa, framför allt kravet att förvaltningen skall

SOU 2002:95 Hemliga tjänster och det öppna samhället
107
styras av politikerna, kan dock betraktas som ett helt nödvändigt
inslag för att lösa frågan om det demokratiska ansvarsutkrävandet.
Den representativa demokratin innebär ju att medborgarna under
större delen av tiden överlåter styrelsen till sina representanter, vilka
med jämna mellanrum ställs till svars i allmänna val. I valsituationen
skall väljarna kunna belöna eller bestraffa representanterna
för den politik som förts under den gångna mandatperioden. Väljarna
måste således ha en verklig möjlighet att rösta bort den politik
de är missnöjda med. För att väljandet skall vara ett meningsfullt
uttryck för folkviljan förutsätts emellertid att den förda politiken
faktiskt styrs av de folkvalda representanterna.
En intressant författare som ger sig in på en mer djupgående diskussion
av hur demokratin bör hantera säkerhetsproblematiken är
den danske statsvetaren Alf Ross. I sin klassiska studie Hvorfor
demokrati?, som gavs ut i sin första upplaga 1946 och översattes till
svenska två år senare, återfinns ett särskilt kapitel kallat ”Demokratins
självförsvar – frihetens begränsning”. Ross är av uppfattningen
att det är meningslöst att ge den demokratiska friheten en sådan
omfattning att den kan användas till att avskaffa all frihet
(1967:207-208). Demokratin har med andra ord rätten att försvara
sig mot sina fiender, även om det sker med metoder som vanligtvis
inte anses som acceptabla. Det är bättre med en bestående om än
beskuren frihet, menar han, än en obeskuren frihet som samtidigt
löper fara att gå under (1967: 214).
Ross syn på säkerhetsproblematiken kan således beskrivas som
”ansvarsetisk” snarare än ”sinnelagsetisk”. Han anser att demokratin
har rätt bryta mot sina egna principer, givet att man därigenom
kan undvika något som utgör ett större hot mot det demokratiska
styrelseskicket. Demokratin kan därför besluta sig för sådant som
att beröva enskilda personer deras individuella rättigheter, t ex rätten
att yttra sig offentligt. Att på förhand lägga fast under vilka
förhållanden något sådant får ske anser han däremot inte möjligt.
Det måste bero på resultatet och avgöras från fall till fall. Det centrala
i sammanhanget är att åtgärder av det slaget skall bidra till att
värna de övergripande demokratiska idealen.
På ett mer praktiskt plan förhåller sig dock Ross skeptisk till inskränkningar
i de demokratiska friheterna. Problemet är enligt hans
uppfattning att åtgärder av det slaget sällan leder till avsedd effekt
(1967:214-215). Förtryck av antidemokratiska krafter leder i stället
ofta till en förstärkning av deras livskraft.

Om de tillåts att verka
offentligt så uppstår vanligtvis en mer naturlig demokratisk motreaktion
. Dessutom finns det enligt Ross en risk för en ”tröskel
Hemliga tjänster och det öppna samhället SOU 2002:95
108
sänkning”. Om man börjar vidta åtgärder av det slaget så kan de leda
till att man genomför fler och mindre välmotiverade ingrepp i
samma riktning. Avvikelser från grundprinciperna kan då komma
att användas för att skydda helt andra värden än demokratin. Om
demokratin har rätt till självförsvar, varför skulle inte kapitalismen,
socialismen eller vilken annan samhällsideologi som helst ha rätt till
samma sak? Resultatet skulle då kunna bli att det parti som innehar
den politiska makten förskansar sina värden med diverse förbud
och inskränkningar i de individuella rättigheterna. ”Men härmed
är”, skriver han, ”diktaturen i realiteten införd” (1967:216).
I sådana fall där demokratin ändå väljer att bryta mot sina egna
principer så menar Ross att det avgörande kriteriet bör vara synen
på våld som politiskt medel. Maximen skall enligt hans uppfattning
vara att ”våld kan mötas med våld, åsikter endast med åsikter”
(1967:216-217). De grupper och partier som bekänner sig till en
våldsam omstörtning av samhället kan således inte räkna med att ha
full tillgång till de demokratiska fri- och rättigheterna. I andra fall
skall icke-demokratiska åsikter bekämpas enbart med opinionsbildning
och diskussion.
Våldskriteriet förefaller tydligt i teorin. Från ett rättstekniskt
perspektiv är det naturligtvis mer problematiskt. De grupper som
förespråkar våld kan låta bli att tala om det, eller betrakta våldet
som en teoretisk möjlighet som är uppskjuten till en avlägsen och
obestämd framtid. Ross är medveten om det. Mot bakgrund av de
invändningar som nämndes ovan så argumenterar han följaktligen
för att gränsfall allmänt sett bör behandlas med återhållsamhet. På
en punkt intar Ross emellertid en mer kategorisk uppfattning. Som
ett minimikrav för demokratins självförsvar anser han att personer
med icke-demokratiska uppfattningar, oavsett om de förespråkar
våld eller ej, inte skall anställas i offentlig förvaltning. Denna hårdare
uppfattning grundas på att det ingalunda är någon demokratisk
rättighet att bli tjänsteman. Staten skall därför välja sina tjänare
bland dem som bekänner sig till demokratin. ”Att förneka detta
krav”, skriver han, ”är inte tolerans utan en tanklöshet jämställd
med självmord” (1967:197).

SOU 2002:95 Hemliga tjänster och det öppna samhället
109
3 Hur bör väktarna vaktas?
Jag kommer i den här avdelningen att presentera några grundläggande
principer för utformningen av ett kontrollsystem med avseende
på de hemliga tjänsterna. I den statsvetenskapliga förvaltningsforskningen
syftar ”kontroll” vanligtvis på slutstadiet i den så
kallade policyprocessen. Utformningen av den offentliga politiken
tänkes således bestå av initiering, beredning, beslutsfattande och
implementering, varefter man genomför olika kontrollåtgärder som
återkopplas till de tidigare stadierna i processen. Det kan finnas flera
olika syften med kontrollverksamheten. En enkel distinktion är
den mellan ”reliabilitet” och ”rationalitet” (Lundquist 1991:240242).
Med det förra avses frågan om i vilken utsträckning den aktuella
myndigheten faktiskt genomför de åtgärder som regeringen eller
andra överordnade myndigheter vill att den skall genomföra.
Med det senare avses i stället frågan om vilken effekt dessa åtgärder
får i praktiken.
Kontrolluppgifter kan i princip genomföras av olika organ. Antingen
kan det vara något som den aktuella myndigheten ansvarar
för själv, eller så kan det genomföras av externa organ som är speciellt
avsedda för just detta. I de flesta stater har man en stor flora av
sådana specialorgan. I Sverige finns den typen av befogenheter hos
exempelvis Konstitutionsutskottet, Justitieombudsmannen, Justitiekanslern
, Riksrevisionsverket, Statskontoret, förvaltningsdomstolarna
samt en mängd andra organ. Det finns emellertid goda skäl
att tänka sig att ”vanliga” kontrollorgan inte alltid är särskilt lämpade
för att granska den typ av organisationer som det här är fråga
om. Ett sådant är att verksamheten är hemlig och att den information
som lämnas ut är av känslig natur. De personer som ges möjlighet
att tränga in i verksamhetens detaljer måste vara särskilt betrodda
ur säkerhetssynpunkt. Den information som tas fram i samband
med kontrollen måste rimligen också stanna inom en klart
mindre krets av personer än vad som vanligen är fallet.
Sekretesstänkandet inom säkerhets- och underrättelsetjänster
innebär dessutom att ett effektivt kontrollarbete är mycket svårt
att genomföra. De olika enheterna inom den här typen av organisationer
opererar vanligtvis relativt oberoende av varandra. För att

Hemliga tjänster och det öppna samhället SOU 2002:95
110
förhindra den skada som kan orsakas av ”läckor” strävar man efter
att minimera den information som transporteras horisontellt mellan
olika enheter. Samma minimitänkande präglar också den vertikala
rapporteringen. Chefer och högre nivåer delges resultaten av
de ålagda arbetsuppgifterna, men sällan detaljer om källor och arbetsmetoder.
All informationshantering är således uppbyggd på
principen om ”need to know”; endast den som har ett direkt behov
av att känna till en viss uppgift har möjlighet att skaffa fram den
(Gill 1994:219-220). En följd av den här ordningen är att det ofta är
ytterst få personer som har en helhetsbild av vad organisationen
egentligen arbetar med. I vissa fall kan det leda till att man även
inom den högsta ledningen har problem med att skaffa sig en uppfattning
om verksamhetens inriktning (se t ex Lidbom 1990: 4252).
Men bristen på information kan ibland också vara avsiktlig. Det
faktum att de hemliga tjänsterna arbetar med metoder som i vissa
fall befinner sig i ett moraliskt och juridiskt gränsland innebär att
det finns ett psykologiskt tryck på tjänstemännen att inte vara alltför
detaljerade i sin rapportering till överordnade. I den engelskspråkiga
forskningen benämns detta för ”plausible deniability”
(Gill 1994:220-221). Cheferna skall skyddas i händelse av att känsliga
operationer skulle bli kända utåt. Det bästa sättet att åstadkomma
det är att cheferna verkligen hålls oinformerade om vad
som är i görningen. De kan sedan gå ut offentligt och fullt sanningsenligt
förneka att de känt till saken. För den enskilde tjänstemannen
innebär det att arbetsinstruktionerna förmedlas på ett subtilt
och delvis underförstått sätt. Den som önskar stiga i graderna
måste kunna läsa av chefernas intentioner och agera på grundval av
det, utan att få särskilt detaljerade instruktioner uppifrån.
De hemliga tjänsterna bör därför vara underkastade ett särskilt
kontrollsystem som tar hänsyn till de egenheter som kännetecknar
deras verksamhet. Det finns ingen självklar mall för hur ett sådant
system skall vara utformat; den optimala lösningen kommer att variera
beroende på en rad omgivningsfaktorer, framför allt hur det
aktuella landets författning och politiska system är utformat i stort.
Som utgångspunkt skulle jag emellertid vilja hävda att kontrollsystemet
bör ta hänsyn till två grundläggande principer. Den första
principen är att styrning och kontroll bör hållas organisatoriskt åtskilda
från varandra. De positioner som på olika sätt ger direktiv för
verksamhetens inriktning bör med andra ord inte vara desamma
som de som sedan har till uppgift att kontrollera vad organisationen
faktiskt gör. På organisationsnivå kan det handla om att chefen

SOU 2002:95 Hemliga tjänster och det öppna samhället
111
för organisationen, som ju delar ut instruktioner för den fortlöpande
verksamheten, inte samtidigt skall ha ansvar för att undersöka
hur dessa instruktioner implementeras. Den uppgiften skall i stället
placeras hos en särskild kontrollenhet inom organisationen.
Kontrollfunktionen skall rapportera till styrningsfunktionen. I
den meningen är styrningsfunktionen formellt överordnad kontrollfunktionen
. Samtidigt gäller det att söka bygga in ett visst mått
av autonomi för kontrollfunktionen. De som utför kontrollarbetet
måste veta att de kan utföra en kritisk granskning av såväl de styrande
som de styrda. I annat fall blir det svårt att tränga in i verksamhetens
egentliga natur och avgöra vem som bär ansvaret för det
som sker. Hur ett sådant arrangemang skall kunna utformas rent
praktiskt är betydligt svårare att uttala sig om. Problemet ligger i
att det blir svårt att upprätthålla principen om att den som är chef
för en organisation skall kunna ställas till ansvar för alla delar av
dess verksamhet. För att så skall vara fallet bör ju rimligen chefen
ha befogenhet att styra även kontrollfunktionen. Utifrån chefens
perspektiv så finns risken att en självständig kontrollfunktion fungerar
som ett redskap för oppositionella inom organisationen och
försöker underminera hans ställning.
Relationen mellan styrning och kontroll är allmänt sett ett svårlösligt
problem. I Sverige har det bland annat illustrerats av den infekterade
konflikt som under år 2000 utspelades om RRVs ledning
och ställning i förhållande till regeringen. När det gäller de hemliga
tjänsterna vill jag hävda att det är befogat att tänka sig att man naggar
chefens befogenheter i kanten och tillåter att kontrollfunktionen
inte helt står under dennes befäl. Uttryckt i konstitutionella
termer handlar det om att skapa ett inslag av maktbalans inom organisationen.
För detta talar enligt min mening de speciella egenskaper
som kännetecknar den här verksamheten. Det gäller inte
minst det faktum att det totala antalet personer som bereds möjlighet
att få total insyn i verksamheten med nödvändighet måste vara
relativt litet. Under sådana omständigheter framstår det som nödvändigt
att man försöker undvika att dessa personer befinner sig i
en beroendeställning i förhållande till varandra, eller för den delen
att de utvecklar en alltför stark värdegemenskap.
Den andra huvudprincipen är att styrningsfunktioner och kontrollfunktioner
bör finnas på flera olika nivåer inom det politiska
systemet. Dessa nivåer tänkes sedan vara ansvariga inför varandra i
hierarkisk ordning. I ett parlamentariskt system innebär det att det
finns separata styrnings- och kontrollfunktioner såväl inom den aktuella
organisationen som på regerings- och parlamentsnivå. De

Hemliga tjänster och det öppna samhället SOU 2002:95
112
som har styrningsfunktioner skall utfärda riktlinjer för verksamheten.
Med riktlinjer avses i det här sammanhanget två saker. För det
första handlar det om att reglera verksamhetens former genom
skriftliga bestämmelser om vad man får och inte får göra för att lösa
sin uppgift. För det andra handlar det om att styra innehållet i
verksamheten, både genom att lägga fast grundläggande mål och att
ge mer preciserade direktiv i enskilda fall. De riktlinjer som formuleras
på högre nivåer skall vara av principiell och övergripande natur,
för att sedan ges ett mer konkret innehåll ju närmare själva organisationen
man kommer. Så långt som möjligt bör dessa riktlinjer
också vara offentliga. Säkerhetsproblematiken innebär här klara begränsningar,
men ambitionen bör ändå vara att inte i onödan gömma
något bakom ett förment behov av sekretess.
När det gäller kontrollfunktionerna så måste de förses med goda
förutsättningar för sitt arbete. På ett praktiskt plan handlar det om
sådant som att få tillgång till skriftliga handlingar, ta fram dokument
fritt ur arkiven och att kunna fråga ut vilka tjänstemän som
helst inom den aktuella organisationen. Hur detta skall organiseras
mer konkret är svårt att ha någon generell uppfattning om. Men för
att kontrollarbetet skall fungera effektivt krävs ändå att de som arbetar
med detta ges en mycket privilegierad ställning i informationshanteringen
. Dessutom krävs självfallet goda utredningsresurser
rent allmänt, framför allt i form av personal som är specialiserad
och kompetent för uppgiften. Om förutsättningar av det slaget inte
tillgodoses så förvandlas kontrollfunktionen till ett fasadarrangemang
som inte har reella möjligheter att fullgöra de uppgifter som
den formellt sett är ålagd att göra.
Kontrollfunktionen är i huvudsak ansvarig inför styrningsfunktionen
på samma nivå och rapporterar i första hand till denna. Men
det verkar också rimligt att den kontrollfunktion som befinner sig
på en lägre nivå, dvs i det här sammanhanget närmare den organisation
som kontrolleras, låter informationen gå vidare uppåt till kontrollfunktionen
på nivån närmast ovanför. Säkerhetshänsyn måste
även i det här fallet avgöra hur mycket och hur detaljerad information
som kan tillåtas passera från en nivå till en annan. Fördelen
med ett inslag av rapporteringsplikt mellan kontrollfunktioner på
olika nivåer är emellertid att dessa då skulle få en något mer autonom
position i förhållande till styrningsfunktionen på ”sin egen”
nivå.
Ett annat sätt att försöka åstadkomma den maktbalans som diskuterades
ovan gäller tillsättningen av chefer och personal inom
kontrollfunktionerna.

Här kan man tänka sig att det sker genom
SOU 2002:95 Hemliga tjänster och det öppna samhället
113
någon form av samarbetsarrangemang mellan styrningsfunktioner
på olika nivåer. På organisationsnivå skulle alltså chefen för kontrollfunktionen
utses av organisationschefen i samråd med regeringen,
varpå regeringen sedan skulle samråda med parlamentet i tillsättandet
av en chef för kontrollfunktionen på regeringsnivå.
Den brittiske statsvetaren Peter Gill har i ett likartat nivåresonemang
framfört tanken att någon form av kontroll av de hemliga
tjänsterna skall finnas också på ”samhällsnivå” (1994:296-303).
Denna fjärde nivå skulle då syfta på sådant som de politiska partierna
och intresseorganisationer av olika slag. En sådan tanke skulle
kunna ges stöd i den statsvetenskapliga demokratilitteraturen.
Intresseorganisationernas deltagande i policyprocessen betraktas
där ofta som ett praktiskt sätt att skapa selektivt stöd för den förda
politiken hos de grupper som är närmast berörda av dess utformning
. Ett starkt inslag av organisationer är ju också något som brukar
anses kännetecknande för det svenska statsskicket i stort (se t
ex Rothstein 1992, Hermansson 1993).
Rent principiellt kan man naturligtvis tänka sig att intresseorganisationer
ges en roll även på säkerhetsområdet. I vissa länder existerar
också relativt slagkraftiga organisationer som utan formell
sanktionering säger sig värna om medborgarnas fri- och rättigheter
genom att vidta extern granskning av landets säkerhetstjänst (Gill
1994:299). För egen del ställer jag mig dock tveksam till tanken att
staten skulle ingå ett samarbete av det slaget med delar av det civila
samhället. Ett skäl för det är naturligtvis sekretessproblemet och
risken för läckor. Men det handlar också om de problem med representativitet
och ansvarsutkrävande som uppstår när intresseorganisationer
får möjlighet att deltaga i policyprocessen. Precis som
på andra politikområden är det svårt att motivera varför just vissa
organisationer tillåts ingå i ett sådant kontrollarrangemang medan
andra inte får det. I den mån organisationerna har ett inflytande på
policyprocessen så inställer sig också frågan om varför medborgarna
i egenskap av väljare inte skall ha en möjlighet att byta ut sådana
organisationer som de är missnöjda med.

Hemliga tjänster och det öppna samhället SOU 2002:95
114
4 Tillämpas detta i praktiken?
Jag kommer i den här avdelningen att diskutera några kontrollsystem
som tillämpas i ett antal olika länder. Som påpekats av den
brittiske juristen Laurence Lustgarten (1997:62-63) så finns i det
här sammanhanget ett generellt mönster. I nära nog alla västerländska
stater skapades nya säkerhets- och underrättelsetjänster
under den första tiden efter andra världskrigets slut. Det skedde i
ljuset av erfarenheterna av kriget och under den förutsättningen att
ett nytt storkrig snart nog kunde vara för handen. De nya organisationerna
kringgärdades av stor sekretess och försågs med avsevärd
handlingsfrihet. Runt mitten av 1970-talet, efter ungefär trettio år
av svag demokratisk insyn och kontroll, exponerades sedan dessa
organisationer i media. I land efter land ”avslöjades” de hemliga
tjänsterna, en granskning som överallt ledde till skandaler och anklagelser
om maktmissbruk och olagligheter.
Det är svårt att uttala sig om varför avslöjandena skedde vid den
här tidpunkten och i så många länder ungefär samtidigt. För egen
del är jag benägen att tro att det handlade om kombinationen av ett
förändrat samhällsklimat och avspänningen på det internationella
planet. Vad orsaken än kan ha varit så blev en följd att det i många
länder drogs igång ett stort utredningsarbete, vilket i sin tur resulterade
i organisatoriska reformer och nyinstiftade kontrollmekanismer
(se t ex Codevilla 1992, Gill 1994, Lustgarten & Leigh 1994,
Fijnaut & Marx 1995, Töllborg 1997 & 1999). De åtgärder som genomfördes
har varierat från land till land. Som ofta är fallet när det
gäller konstitutionell förändring har reformerna varit ”institutionella”
i den meningen att man i olika länder har byggt vidare utifrån
sina egna historiska erfarenheter och författningsmässiga förutsättningar
.
Det offentliga samtalet kring den här frågan verkar emellertid
inte ha avstannat. Problemet med hur man skall kontrollera de
hemliga tjänsterna förefaller vara ständigt aktuellt. Det kalla krigets
slut och upplösningen av Östblocket har i många fall inneburit en
intensifiering av den diskussion som inleddes under 1970-talet. Så
är ju uppenbart fallet i Sverige där det nya internationella politiska
läget har rest frågor kring vad neutralitetspolitiken egentligen in

SOU 2002:95 Hemliga tjänster och det öppna samhället
115
nebar och vad säkerhets- och underrättelsetjänsterna egentligen ägnade
sig åt. Men en liknande diskussion förs också i många andra
länder med en annan säkerhetspolitisk inriktning. Det finns därför
goda skäl att se hur man på olika håll i världen har försökt komma
tillrätta med motsättningen mellan hemliga tjänster och öppna
samhällen.
4.1 Kanada
Ett land som gjort sig känt för att ta den här typen av kontrollproblem
på allvar är Kanada. Den kanadensiska erfarenheten på säkerhetsområdet
passar väl in i det bredare västerländska mönstret. Efter
att en serie missförhållanden avslöjats tillsattes i slutet av 1970talet
en särskild utredningskommission under ledning av domaren
David McDonald. Den så kallade McDonaldkommissionens rapporter
resulterade i en organisatorisk nyordning. Från att tidigare
ha varit en del av den federala kanadensiska polisen, The Royal Canadian
Mounted Police (RCMP), förflyttades säkerhetstjänsten
1984 till en nyinrättad och från polisen fristående organisation, betecknad
The Canadian Security Intelligence Service (CSIS). Denna
nyordning åtföljdes av ett kontrollsystem som vid en internationell
jämförelse framstår som ovanligt avancerat.
I det kanadensiska politiska systemet råder ”ministerstyre”. Ministern
betraktas med andra ord som ansvarig inte bara för den
övergripande styrningen inom sitt politikområde, utan även för
förvaltningsorganens handläggning i enskilda fall.
Säkerhetstjänsten faller under justitieministerns område. Gällande
lagstiftning säger därför att chefen för CSIS regelmässigt skall
konsultera statssekreteraren på justitiedepartementet och då inhämta
instruktioner vad gäller såväl policyfrågor som handläggningen
av fall som anses vara av känslig natur (Lustgarten 1997:67).
Denna styrning understöds av en särskild avdelning inom justitiedepartementet
där ett antal personer på heltid ägnar sig åt jämförelsevis
konkreta och operativa säkerhetsfrågor kring exempelvis telefonavlyssning
och brevkontroll.
En stor del av kontakterna mellan justitiedepartement och CSIS
sköts dock av en så kallad Inspector General (IG). Detta är den kanadensiska
regeringens speciella kontrollorgan. IG-ämbetet har till
uppgift att hålla justitieministern underrättad om hur säkerhetstjänsten
faktiskt bedriver sin verksamhet; i vilken utsträckning den
följer sina direktiv, begår olagligheter eller använder tvivelaktiga

Hemliga tjänster och det öppna samhället SOU 2002:95
116
metoder. Chefen för ämbetet utses av regeringen. Denne har till
sitt förfogande en stab om ungefär tolv personer som är uppdelade
på två avdelningar: en för kontroll och översyn, en för policyfrågor
och normer för säkerhetstjänst (Gill 1994:264).
För att kunna genomföra sina uppgifter har IG rätt att få tillgång
till allt material och alla personer som finns inom CSIS. Utgångspunkten
för IGs arbete är emellertid vanligtvis den verksamhetsrapport
som chefen för CSIS årligen överlämnar till justitieministern.
IG granskar rapporten och gör sedan egna undersökningar.
Det handlar dels om mer sporadiska nedslag i syfte att granska faktauppgifter
, dels om mer omfattande genomgångar av särskilt utvalda
sakfrågeområden (Lustgarten 1997:68). På grundval av det
överlämnar IG ett omdöme i form av en rapport till justitieministern
.
IG-ämbetet används av justitieministern också för styrnings- och
policyfrågor. Det utgör därför inte något ”rent” kontrollorgan av
det slag som diskuterades ovan. På parlamentsnivå finns emellertid
ett organ som har just den karaktären, betecknat The Secret Intelligence
Review Committee (SIRC). Det är framför allt detta inslag i
det kanadensiska systemet som väckt uppmärksamhet internationellt.
SIRC fungerar på två sätt. För det första genomförs en fortlöpande
kontroll av att säkerhetstjänsten följer de stadgar som satts
upp för verksamheten. För det andra utgör SIRC en ”klagomur”
dit alla medborgare kan vända sig om de uppfattar sig vara felaktigt
behandlade av säkerhetstjänsten (Brodeur 1997:91). SIRCs kontroll
presenteras i en årlig rapport som formellt sett överlämnas till
justitieministern. Denne har sedan att överlämna rapporten till det
kanadensiska parlamentet, och varken justitieministern eller någon
annan del av regeringen har någon rätt att påverka rapportens innehåll.
SIRC består av en ordförande och mellan två och fyra ytterligare
ledamöter. Därtill finns ett sekretariat och en utredningschef. Tillsättningen
av SIRCs medlemmar sker genom speciell procedur där
regeringen samråder med de oppositionspartier som har minst tolv
mandat i parlamentet. För att komma ifråga för att ingå i SIRC
krävs att en person tillhör gruppen Privy Councillors, något som i
det kanadensiska politiska systemet innebär att man i något skede
varit såväl minister som ledamot av parlamentet. Inga sådana uppdrag
är dock tillåtna under den tid som personen ifråga ingår i
SIRC. I praktiken förefaller man ibland ha gjort undantag från kravet
på ministererfarenhet; personer har utsetts till Privy Councillors
enbart i syfte att göra det möjligt för dem att ingå i SIRC (Gill

SOU 2002:95 Hemliga tjänster och det öppna samhället
117
1994:286, Brodeur 1997: 92-93). Det centrala i sammanhanget är
att de som ingår i kontrollorganet skall ha politisk och administrativ
erfarenhet från federal nivå, samtidigt som de befinner sig på
viss distans från den partipolitiska hetluften.
SIRC har rätt att få tillgång till allt material som berör säkerhetstjänsten
. Det gäller inte bara sådant material som finns inom själva
säkerhetstjänsten CSIS, utan även utredningar och uppgifter som
finns inom regeringsorganet IG. Det finns med andra ord vissa inslag
av samarbete och koordinering mellan de två kontrollorganen
(Gill 1994:265-266). SIRC kan också ge IG direktiv att undersöka
förhållanden inom CSIS, exempelvis sådant som rör klagomål som
inkommit från allmänheten. Men det förekommer även överlappningar
och dubbelarbete mellan SIRC och IG, något som följer naturligt
av att de två organen befinner sig på olika nivåer och har
delvis olika funktioner i systemet.
Den yttersta avnämaren för SIRCs årsvisa kontrollrapporter är
parlamentets justitieutskott och dess underkommitté för nationella
säkerhetsfrågor. Det är i detta forum som justitieministern måste
stå till svars för hur säkerhetstjänsten har genomfört sin uppgift.
Samtidigt innebär den speciella konstruktionen, dvs samrådsförfarandet
vid utnämningen av medlemmarna och det faktum att årsrapporten
först överlämnas till justitieministern, att SIRC inte kan
betraktas som direkt underordnat justitieutskottet. Vid några tillfällen
har detta lett till konflikter mellan SIRC och justitieutskottet,
framför allt under perioder då utskottets politiska sammansättning
varit mycket olik den som rådde vid kontrollorganets tillsättning.
Utskottets ledamöter har då uttryckt misstroende mot SIRC
och begärt att lagen skulle ändras så att de själva fick ta del av hemligt
material för att utvärdera säkerhetstjänstens arbete.
I den kanadensiska debatten har man därför framfört tanken att
det vore lämpligt att ”klargöra rollerna” för SIRC och justitieutskottet
(jmf Brodeur 1997:126-127).
För mig som utomstående betraktare framstår det som en mindre
god idé. SIRC är i huvudsak ett kontrollorgan på parlamentsnivå
. Samtidigt förefaller man ha en relativt autonom position i förhållande
till såväl parlamentet som regeringen. Om SIRC gjordes
mer beroende av parlamentet och justitieutskottet, som ju även har
en styrningsfunktion på den här nivån, så skulle man omintetgöra
det inslag av ”maktbalans” som finns i den nuvarande konstruktionen.
Men samtidigt är kritiken begriplig när det gäller delar av den
information som passerar från SIRC via justitieministern till justitieutskottet.
Till skillnad från årsrapporten, som ju måste presente

Hemliga tjänster och det öppna samhället SOU 2002:95
118
ras till parlamentet i ograverad form, har ministern nämligen rätt
att redigera och hemlighålla delar av de många mindre utredningsrapporter
som SIRC producerar under ett år.
Det kanadensiska kontrollsystemet har således olika inslag som
avviker från de principer som diskuterades ovan. Samtidigt är de
flesta bedömare överens om att den kanadensiska säkerhetstjänsten
tillhör de mest välkontrollerade i världen (ex Brodeur 1997:123,
Johnson 1991:68). Det är också ett intryck som verkar delas av aktörerna
själva. Laurence Lustgarten hänvisar (1997:67) till en intervju
med IG-ämbetets chef Richard Thompson där denne säger sig
vara helt säker på att IG kan tränga in i säkerhetstjänstens innersta
kärna. Thompson sägs även beskriva IG som ett ”samvetets röst”
som uppmanar justitieministern att grundligt tänka över alla handlingar
som kan uppfattas som tveksamma. Inom det kanadensiska
justitiedepartementet förefaller man på motsvarande vis vara tillfredsställd
med den roll som IG spelar (Lustgarten 1997:69).
De positiva omdömena dominerar också bedömningen av SIRC.
Det faktum att ett sådant kontrollorgan existerar anses ha påverkat
säkerhetstjänstens arbete på ett flertal olika sätt. Såväl Peter Gill
(1994:287) som Laurence Lustgarten (1997:73-74) hävdar exempelvis
att hård kritik från SIRC har förmått säkerhetstjänsten att
kraftigt skära ned insatserna på det notoriskt svårdefinierade området
”subversiv verksamhet”. I andra fall anses säkerhetstjänsten ha
reagerat ”proaktivt” och på egen hand förändrat sådant där man
förväntat sig kritik från SIRC. Intrycket av att SIRC fungerar effektivt
förstärks av att kontrollorganet har varit benäget att använda
sig av media för att kritisera säkerhetstjänsten offentligt, en kritik
som inte sällan har framförts i ett klart respektlöst tonläge. Den
speciella kommission som hade till uppgift att granska nyordningen
inom säkerhetsområdet i slutet av 1980-talet kom även den till slutsatsen
att försöket med SIRC varit framgångsrikt och att kontrollorganet
verkligen hade lyckats få ett grepp om säkerhetstjänstens
verksamhet (Lustgarten 1997:74-75).
Det faktum att SIRC inte utvecklades till ett tandlöst fasadarrangemang
brukar delvis tillskrivas dess förste ordförande, Ron
Atkey, som ledde organet 1984-88 (Brodeur 1997:123, Lustgarten
1997:71). Atkey hade under en kort period på 1970-talet varit minister
i en konservativ regering. Men han hade också en bakgrund
som universitetslärare i författningsrätt, och han var sedan många
år en ledande person i rättighetsorganisationen Canadian Civil Liberties
Association. Atkey tog sitt uppdrag på mycket stort allvar
och valde att redan från börja söka profilera det nyinstiftade orga

SOU 2002:95 Hemliga tjänster och det öppna samhället
119
net som kritiskt och föga vördnadsfullt inför såväl regering som säkerhetstjänst
. Denna hållning förefaller därefter ha levat vidare
inom SIRC även under andra ordförande som har haft en helt annan
bakgrund.
En annan intressant iakttagelse är att det inte verkar ha förekommit
några läckor där hemliga uppgifter lämnats ut till obehöriga.
Det är ju annars en tungt vägande invändning mot kontrollarrangemang
som innebär att utomstående personer kommer i kontakt
med känsligt material. Mig veterligen har emellertid varken IG
eller SIRC anklagats för något sådant. De som arbetar inom kontrollorganen
har följt de strikta sekretessbestämmelserna. Om så
inte var fallet skulle med all sannolikhet hela kontrollsystemets utformning
snabbt komma att ifrågasättas.
De kanadensiska erfarenheterna verkar med andra ord vara av
klart intresse för andra länder. I den kanadensiska debatten har mer
skeptiska röster framfört en misstanke om att kontrollen av CSIS,
dvs den säkerhetstjänst som inrättades i början av 1980-talet, har
öppnat upp för andra aktörer på säkerhetsområdet. Man tror framför
allt att RCMP, som ju tidigare ansvarade för säkerhetstjänsten,
sakta men säkert bygger upp en ny sådan verksamhet, något som då
skulle falla utanför kontrollorganens kompetens (se Gill 1994:321,
Brodeur 1995:74). Man kan således inte med säkerhet säga att kontrollsystemet
inneburit att moraliskt och juridiskt tveksamma metoder
helt skulle ha avskaffats. Men problemet ligger i så fall inte i
verksamhetens natur, utan möjligen i att de kanadensiska kontrollorganen
givits i uppgift att granska en viss organisation snarare än
säkerhetstjänstområdet i dess helhet.
4.2 Storbritannien
De kontrollmekanismer som tillämpas i Storbritannien framstår
som betydligt mindre ambitiösa. Den brittiska säkerhetstjänsten
heter formellt The Security Service, men den är förmodligen mer
känd under beteckningen MI5. Liksom kanadensiska CSIS är MI5
en civil organisation i den meningen att den saknar polisiära befogenheter
. MI5 ägnar sig således åt att utreda säkerhetsrisker med
avseende på spionage, terrorism, subversiv verksamhet och annat.
Men i sådana fall där MI5s informationsinhämtning anses kräva frihetsberövanden
så hanteras detta av en specialavdelning inom den
reguljära polisen.

Hemliga tjänster och det öppna samhället SOU 2002:95
120
Under lång tid befann sig MI5 i ett slags juridiskt ingenmansland.
Chefen rapporterade direkt till premiärministern och ytterst få personer
utanför dennes kansli hade någon uppfattning om organisationens
förehavanden. Regeringen släppte över huvudtaget inte ut
någon information; såväl chefens identitet som var MI5 hade sina
lokaler var kringgärdat av strikt sekretess (de som intresserade sig
för saken verkar dock ha haft klart för sig att organisationen fanns
på Curzon Street i Londons innerstad).
Under 1989 introducerades emellertid en ny lagstiftning, The
Security Service Act, som syftade till att skapa en konstitutionell
grund för MI5s existens. Den nya lagen, som drevs igenom av
Douglas Hurd som inrikesminister, var oväntad för de flesta utomstående
bedömare. Till skillnad från vad som skett i många andra
länder så hade reformeringen av säkerhetstjänsten nämligen inte föregåtts
av något omfattande utredningsarbete.
Skälet var i stället det stora rabalder som uppstått i samband med
att den förre MI5-mannen Peter Wright givit ut sina memoarer
Spycatcher 1987. Wright hade ett särskilt syfte med boken: han var
övertygad om att organisationen under en tid varit utsatt för en betydligt
mer omfattande sovjetisk infiltration än vad man tidigare
hade trott. Men han beskrev också sin egen karriär, och gav därigenom
en bild av en organisation som mer eller mindre systematiskt
använde sig av metoder som framstod som juridiskt och moraliskt
tveksamma. Wrights bok fick följaktligen stor uppmärksamhet i
brittisk media och debatt, inte minst genom toryregeringens beslut
att förbjuda såväl publicering som distribution inom Storbritannien.
Den lagstiftning som nu gäller innebär att MI5-chefen utses av
premiärministern tillsammans med inrikesministern. Det är den
sistnämnde som formellt sett bär det yttersta ansvaret för verksamheten.
Chefen för MI5 anses fortfarande ha ett stort mått av
autonomi när det gäller organisationens arbete. Men ett visst mått
av styrning och koordinering med andra organisationer inom säkerhets-
och underrättelseområdet sker i organ som Joint Intelligence
Committee (JIC) och Joint Intelligence Organisation (JIO).
JIC och JIO består av organisationschefer och departementstjänstemän,
och svarar i sin tur inför ett ”inre kabinett” bestående av
premiärministern, utrikesministern, förvarsministern, inrikesministern
och finansministern (Gill 1994:140-142).
När det gäller kontrollmekanismer så har MI5 försetts med en så
kallad Staff Counsellor (SC). På ett formellt plan handlar det om
ett kontrollorgan som befinner sig på organisationsnivå. Rent fy

SOU 2002:95 Hemliga tjänster och det öppna samhället
121
siskt har denne person emellertid sitt kontor inom premiärministerns
kansli. SC skall fungera som en klagomur för tjänstemän som
får problem med sitt samvete eller av andra skäl vill påvisa missförhållanden
inom organisationen, utan att deras identitet röjs för chefer
och kollegor (Lustgarten 1997: 76-77, Gill 1994:258). SC kan
framföra klagomålen till MI5-chefen, men har också möjlighet att
vända sig till premiärministern direkt. Tanken är att man med en
konstruktion av det slaget skall minska risken för ”whistleblowers”,
dvs missnöjda tjänstemän som väljer att vädra sin kritik offentligt,
och i stället korrigera missförhållanden utan att de blir kända utåt.
På parlamentsnivå finns i Storbritannien ett organ kallat The Intelligence
and Security Committee (ISC). Detta upprättades i mitten
av 1990-talet och fanns inte med i den ursprungliga formuleringen
av The Security Service Act. SIC har till uppgift att granska
MI5, den militära underrättelsetjänsten MI6 och det brittiska signalspaningsorganet
GCHQ, och består av nio ledamöter från såväl
underhus som överhus. Sammansättningen bestäms av premiärministern
i samråd med oppositionsledaren. ISC producerar en årlig
rapport som först lämnas till premiärministern och därefter föreläggs
parlamentet. Erfarenheterna från ISC är hittills relativt begränsade
; dess arbete förefaller inte riktigt ha kommit igång förrän
under 1998. Men någon ingående granskning torde inte vara möjlig.
Det är nämligen cheferna för de olika säkerhets- och underrättelsetjänsterna
som förser ISC med information och dessa har juridisk
rätt att undanhålla material som de anser vara alltför känsligt.
För utomstående personer som anser sig felaktigt behandlade av
MI5 finns en annan kontrollstruktur. Det handlar om två olika organ,
kallade The Tribunal och The Commissioner (Gill 1994:291295).
The Tribunal består av tre till fem personer, vanligtvis jurister
, som tar emot klagomål från allmänheten. Om The Tribunal
uppfattar att den klagande har rätt – t ex därför att säkerhetstjänsten
genomfört förfrågningar eller husrannsakan utan att ha ”skälig
grund” för sina misstankar – så kan den ge MI5 order om att upphöra
med det, liksom att förstöra eventuella arkivuppgifter. I vissa
fall kan den även besluta att den klagande skall tilldelas ekonomisk
kompensation. The Commissioner som tillsätts med en hög domare
, har delvis i uppgift att assistera The Tribunal genom att undersöka
huruvida det finns någon grund för klagomålen. Därtill har
The Commissioner ett särskilt ansvar för att på egen hand granska
de tillstånd för husrannsakningar som ges av inrikesdepartementet.

Det är inte helt enkelt att placera in dessa två organ i det nivåresonemang
som diskuterades ovan. Det är den brittiska regeringen
Hemliga tjänster och det öppna samhället SOU 2002:95
122
som tillsätter medlemmarna. Men syftet med de två organen är ändå
att genomföra en viss kontroll för allmänhetens räkning, inte för
regeringens. Den som har posten som Commissioner skall dessutom
producera en årlig rapport till inrikesministern, som denne
sedan är skyldig att överlämna till parlamentet. I viss mening befinner
sig kontrollorganen således på parlamentsnivå. Samtidigt är det
uppenbart att det inte rör sig om särskilt kraftfulla kontrollorgan.
Varken The Tribunal eller The Commissioner har några riktiga utredningsresurser
till sitt förfogande, och den information som de
har tillgång till är beroende av vad man inom MI5 och inrikesdepartementet
väljer att förmedla till dem. Resultaten av kontrollen
redovisas inte heller offentligt på något vis; de personer som
framför klagomål har inte ens rätt till en motivering till kontrollorganens
beslut.
De forskare som granskat kontrollorganen är överens om att det
rör sig om ett skenarrangemang som inte har till uppgift att genomföra
någon kontroll i egentlig mening (Gill 1994:295-296,
Lustgarten 1997: 76-78). Det intrycket förstärks utan tvekan av de
statistiska uppgifter som finns om dem. På MI5s hemsida kan man
nämligen läsa att organisationen under perioden 1989-1997 var föremål
för 275 klagomål från allmänheten, av vilka kontrollorganen
inte i något fall gav den klagande rätt. Såväl Peter Gill som Laurence
Lustgarten ironiserar också kring den årsrapport som The
Commissioner lämnar till inrikesministern. Denna påstås vanligen
vara ungefär fyra och en halv sida lång, och i huvudsak bestå av
omotiverade försäkringar av typen ”jag finner situationen fullt tillfredsställande”.
Det finns goda skäl att tänka sig att inte heller MI5s interna kontrollorgan,
The Staff Counsellor, fungerar på något särskilt effektivt
sätt. I likhet med The Tribunal och The Commissioner är SC i
huvudsak ett ”reaktivt” organ; en undersökning vidtas om det inkommer
klagomål, men det sker ingen löpande kontroll av verksamheten
. Förmodligen finns det också vissa psykologiska spärrar
för den missnöjde MI5-tjänstemannen mot att vända sig till en person
av det slaget. Det finns ju ingen garanti för att det inte slår tillbaka
mot tjänstemannen själv.
Såvitt jag vet finns inga egentliga uppgifter som SCs arbete. Men
en indikation på att institutionen inte åtnjuter något stort förtroende
hos personalen inom MI5 är det så kallade Shayler-fallet som
tilldragit sig uppmärksamhet i Storbritannien. David Shayler, en före
detta MI5-tjänsteman, gick för några år sedan ut i tidningarna
och framförde påståenden om diverse oegentligheter inom organi

SOU 2002:95 Hemliga tjänster och det öppna samhället
123
sationen. Shayler hävdade bland annat att MI5 håller sig med ett register
där en rad framstående personer, bland annat ledande politiker
och kända musiker, utpekas som ”subversiva element”.
Shayler har efter tre år i landsflykt valt att komma hem till Storbritannien
för att under hösten 2002 genomgå en rättegång där han
anklagas för att ha röjt statshemligheter. Inför rättegången har
Shayler politiserat sitt agerande. I en intervju publicerad i tidskriften
Newsweek (September 4, 2000) förklarade han att hans ambition
är att verka för en förändring av lagstiftningen så att arkiven
öppnas och ett nytt inslag av parlamentarisk kontroll över de hemliga
tjänsterna införs. Shaylers påstår att hemlighetsmakeriet kring
säkerhets- och underrättelsetjänsterna till stora delar är onödigt.
Det egentliga syftet har enligt Shayler inget med nationell säkerhet
att göra. Det handlar i stället om att undvika att ett antal misslyckanden
och andra genanta inslag från det förgångna kommer i dagen.
Den brittiska regeringen har avstått från att kommentera anklagelserna
. Men man har samtidigt vidtagit åtgärder som påminner
om dem som vidtogs i samband med publiceringen av Spycatcher.
Så sent som under 1999 beslutades nämligen att den parlamentariska
kommittén, ISC, skall tilldelas nya resurser i form av en så kallad
Inspector som har till uppgift att undersöka de hemliga tjänsternas
arbete. Vad detta innebär i praktiken återstår att se. Klart är emellertid
att vid en jämförelse med det kanadensiska kontrollsystemet
så framstår det brittiska som svagt. Det saknas ett egentligt kontrollorgan
på regeringsnivå, och den struktur som finns på parlamentsnivå
är ineffektiv. De aktuella organen verkar sakna det mandat
, de utredningsresurser och den materialtillgång som krävs för
att bedriva en kontrollverksamhet av den typ som sker i Kanada.
4.3 Sverige
Det svenska kontrollsystemet är annorlunda utformat, men det
måste ändå anses ligga närmare det brittiska än det kanadensiska.
Liksom i andra länder finns det i Sverige flera organisationer med
uppgifter på säkerhetsområdet, men den största och viktigaste av
dessa är Säkerhetspolisen, SÄPO. Det är SÄPO som bär ansvaret
för sådant som kontraspionage, terrorismbekämpning och övervakning
av icke-demokratiska politiska grupperingar. I organisatoriskt
avseende utgör SÄPO en avdelning inom Rikspolisstyrelsen
(RPS). SÄPO-chefen är formellt underställd rikspolischefen. I förordningen
med instruktioner för RPS (1989:733) förklaras att

Hemliga tjänster och det öppna samhället SOU 2002:95
124
SÄPO-chefen skall leda den löpande verksamheten, men att
rikspolischefen skall hållas informerad och få avgöra frågor som
anses vara av särskild vikt. Samtidigt har man under senare år
genomfört åtgärder för att ge SÄPO en mer självständig position i
förhållande till RPS. Chefen för SÄPO har nu status av
generaldirektör, en beteckning som vanligtvis ges chefer för
självständiga myndigheter, och utses direkt av regeringen.
SÄPO utgör således en polisorganisation, till skillnad från kanadensiska
CSIS och brittiska MI5, och regleras juridiskt av polislagen
och annan lagstiftning avseende svensk polis. Den övergripande
inriktningen av verksamheten styrs av riktlinjer som regeringen
har utarbetat i samråd med ledarna för de politiska partier som är
representerade i utrikesnämnden. Någon styrning av hur SÄPO
agerar i enskilda fall skall inte förekomma. SÄPO ligger under justitieministerns
ansvarsområde, men den svenska regeringsformen
tillåter inte att vare sig regering, riksdag eller något annat beslutande
organ lägger sig i hur en förvaltningsmyndighet hanterar enskilda
ärenden (RF 11:7, jmf Holmberg & Stjernquist 1985:185-186).
Huruvida detta efterlevs i praktiken är svårt att veta; regeringen anses
dock i extraordinära lägen kunna utnyttja sin befälsrätt (11 kap.
6§ RF) till att på ett konkret sätt föra befäl över polisen (Töllborg
1991:42).
Det finns ett antal olika organ som har till uppgift att kontrollera
SÄPOs arbete. På regeringsnivå genomförs ett visst kontrollarbete
av RPS styrelse. Denna skall enligt den gällande förordningen
(1989:773) ”nära följa verksamheten vid Säkerhetspolisen, särskilt
med avseende på de riktlinjer som regeringen meddelar”. I praktiken
sker det genom att SÄPO-chefen regelbundet informerar RPS
styrelse om SÄPOs verksamhet. SÄPO-chefen ingår för övrigt
själv i styrelsen när man där behandlar frågor som berör Säkerhetspolisen
. För övrigt består styrelsen av Rikspolischefen och ett antal
lekmannarepresentanter, enligt praxis riksdagsledamöter från de
största partierna i riksdagen. Styrelsen får totalt inte överstiga åtta
personer, och samtliga ledamöter utses av regeringen. En gång om
året presenterar styrelsen resultatet av sin granskning i form av en
rapport som överlämnas till justitieministern.
Precis som när det gäller annan myndighetsutövning så har Justitiekanslern
(JK) och Justitieombudsmannen (JO) en central uppgift
. JK utses av regeringen medan JO utses av riksdagen. De två
organen har alltså olika uppdragsgivare, men deras kontrollfunktioner
är i princip desamma; bägge har att övervaka lagenligheten i
den offentliga myndighetsutövningen (Söderlind & Petersson

SOU 2002:95 Hemliga tjänster och det öppna samhället
125
1988:356-361). JK och JO är reaktiva organ i den meningen att de
genomför sitt kontrollarbete på grundval av anmälningar som
kommer in från allmänheten. Men de har också rätt att på eget initiativ
genomföra utredningar på områden där det finns skäl att tro
att det kan ha förekommit oegentligheter. JK är i sina instruktioner
dessutom ålagd att varje år gå igenom ärendeförteckningarna hos
alla statliga myndigheter.
JK och JO är i grunden åklagarämbeten. Det innebär att de i
princip har rätt att väcka åtal mot tjänstemän som anses ha brutit
mot lagen. Den typen av åtgärd vidtas emellertid mycket sällan.
Det vanliga är i stället att myndigheter som JK eller JO anser har
felat får en ”erinran” där de uppmanas att rätta till problemet. De
två kontrollorganen saknar möjlighet att tvinga myndigheterna att
agera på något särskilt sätt. En myndighet avgör i princip själv vilken
vikt som skall fästas vid en ”erinran”. I praktiken finns dock ett
starkt tryck att rätta sig efter kritiken, särskilt som denna offentliggörs
i kontrollorganens årsberättelser.
Med tanke på det breda kontrolluppdraget så har JK och JO begränsade
resurser. JK-ämbetet består av Justitiekanslern själv och
en personalstyrka på ett tiotal personer. JO-ämbetet, eller Riksdagens
ombudsmän som är den egentliga men sällan använda beteckningen
, består av fyra personer. Dessa har sinsemellan en arbetsfördelning
som innebär att ärenden fördelas mellan olika ansvarsområden.
En av dem fungerar som chefsjustitieombudsman med
ett övergripande ansvar för verksamheten. JO har dessutom en expedition
med ett trettiotal anställda. JK och JO har rätt till full insyn
i SÄPOs verksamhet. Om de så önskar har de således rätt att få
se allt skriftligt material som finns inom organisationen, liksom att
fråga ut tjänstemän på alla nivåer.
Inom ett av SÄPOs ansvarsområden, nämligen utlämnandet av
personuppgifter vid tillsättningen av säkerhetsskyddsklassade
tjänster, finns ett relativt nyinrättat och särskilt utformat kontrollorgan.
Det är den så kallade Registernämnden som sedan 1996 har
tagit över Rikspolisstyrelsens roll i samband med det som numera
kallas ”registerkontroll”. Registernämnden har två uppgifter. Den
ena är att fatta beslut om vilka uppgifter som skall lämnas ut till arbetsgivaren
. Den andra är att se till att SÄPO inte har personuppgifter
i sina register som strider mot gällande lagstiftning, framför
allt förbudet mot ”åsiktsregistrering” (Töllborg 1999:57-80). Den
förordning (1996:730) som reglerar nämndens verksamhet stipulerar
att det maximalt skall finnas åtta ledamöter. Inget sägs i förordningen
om ledamöternas kompetens, men tre av de fem som för

Hemliga tjänster och det öppna samhället SOU 2002:95
126
tillfället (oktober 2002) sitter i nämnden är jurister. En av dessa,
Carl-Anton Spak, innehar posten som nämndens ordförande. De
övriga två, Christel Anderberg och Ingvar Johnsson, var vid utnämningen
riksdagsledamöter. Samtliga ledamöter utses av regeringen.
Erfarenheterna från Registernämndens arbete är av naturliga skäl
begränsade. Men nämnden inrättades i kölvattnet av det så kallade
Leander-fallet där den svenska staten beslutade att betala ut skadestånd
till en person som på felaktiga grunder registrerats av SÄPO
och på grundval av det blivit av med sin anställning (se Töllborg
1997:179-197, 1999:177-94). Strax efter sin tillkomst fick nämnden
i uppdrag av regeringen att utreda hur personalkontrollfrågor hade
hanterats under 1969-1996. Resultatet överlämnades i form av en
rapport till regeringen den 16 december 1998. Nämnden riktar där
bitvis stark kritik mot såväl de hemliga registreringsföreskrifter
som den praxis som rådde på det här området under den undersökta
perioden (1998:82-88). De bestämmelserna har sedermera avskaffats
och registerkontrollen regleras numer av den så kallade polisdatalagen
som trädde i kraft den 1 april 1999.
Registernämnden själv anser sig ha varit framgångsrik i att skaffa
sig grundliga kunskaper om SÄPOs arbete. I verksamhetsberättelsen
för 1997 hävdar nämnden att den inte haft några svårigheter
med att få svar på frågor från SÄPO och att det material den begärt
fram omgående ställts till dess förfogande. Nämnden säger sig därför
ha ”trängt djupt in i SÄPO-registrets innehåll och utnyttjande”.
Även juristen Dennis Töllborg, som allmänt sett ger uttryck för en
kritisk hållning till de svenska kontrollorganen, förefaller i stora
delar vara positiv till nämndens arbete. Töllborg är förvisso skeptisk
till mycket i registernämndens konstruktion, men han ifrågasätter
inte att nämnden lyckats få fram trovärdiga uppgifter. Rapporten
om personalkontrollen karakteriserar Töllborg (1999:18)
som ett ”undantag” från den brist på kritiskt perspektiv som enligt
hans uppfattning varit utmärkande för de olika utredningar som
gjorts av det svenska säkerhetsskyddet. När det gäller uppgiften att
löpande kontrollera vilken typ av uppgifter som SÄPO för in i sitt
register konstaterar Töllborg (1999:142) emellertid att nämnden
här inte går in i registermaterialet på egen hand, utan låter sig nöjas
med föredragningar från en SÄPO-tjänsteman.
Hur stämmer då det svenska kontrollsystemet överens med de
principer som diskuterades ovan? Såväl JK, JO och Registernämnden
verkar leva upp till principen om att styrningsfunktioner inte
skall blandas samman med kontrollfunktioner.

När det gäller Re
SOU 2002:95 Hemliga tjänster och det öppna samhället
127
gisternämnden finns komplikationen att nämndens huvuduppgift
ligger på ett annat område, nämligen att avgöra vilka registeruppgifter
som skall lämnas ut. Men det innebär inte att nämnden har några
styrningsfunktioner vad gäller inriktningen på SÄPOs arbete. I
fallet med RPS styrelse uppstår däremot en sammanblandning av
uppgifterna. Det är svårt att avgöra i vilken utsträckning RPS styrelse
verkligen utövar någon styrning av Säkerhetspolisen; de gällande
instruktionerna lämnar avsevärt utrymme för tolkning, och
historiskt sett har relationen mellan rikspolischefen och SÄPOchefen
varit allt annat än glasklar (se Magnusson 1989). Men det
faktum att rikspolischefen formellt sett är högste chef för SÄPO
och samtidigt är ordförande i RPS styrelse, liksom att även SÄPOchefen
själv anses tillhöra styrelsen när vissa frågor behandlas, innebär
ändå att det här inte finns någon åtskillnad mellan styrnings och
kontrollfunktioner.
Att nivåkategorisera de olika kontrollorganen ställer även det till
vissa problem. Såväl RPS styrelse som Registernämnden har sina
uppdrag från regeringen och bör därför betraktas som kontrollorgan
på regeringsnivå. Det rör sig dock inte om några ”rena” regeringsorgan
såtillvida att ett flertal av medlemmarna i bägge fall utses
bland framträdande riksdagsledamöter. Dessa uppfattar med all
sannolikhet sina uppdrag som att de representerar riksdagen och
kanske sina politiska partier. Även JK har formellt regeringen som
sin uppdragsgivare. Men också där finns en viss dubbelhet såtillvida
att JK inte bara är regeringens kontrollorgan, utan även betraktas
som allmänhetens organ med uppgift att tillvarata den enskildes
rätt i förhållande till den statliga myndighetsutövningen.
Samma dubbelhet präglar naturligtvis JO, med den skillnaden att
uppdraget då utgår från riksdagen. I sitt stora översiktsverk över
svensk förvaltningspolitik påpekar Donald Söderlind och Olof Petersson
(1988:360) att det finns en spänning mellan de uppgifter
som JO och JK har att hantera, och att det är något som kan leda
till konflikter och problem. Särskilt tydligt är detta för JK-ämbetet.
Förutom sin roll som granskare fungerar JK som statens juridiska
ombud och har då att tillvarata statliga intressen i förhållande till
enskilda personer som exempelvis har framfört skadeståndskrav.
I vilken utsträckning de olika kontrollorganen samarbetar genom
att dela med sig av sin information om SÄPO är okänt för mig. Såvitt
jag vet finns i alla fall ingen formell uppgörelse av det slaget.
Men man kan naturligtvis föreställa sig att de studerar de öppna delarna
av varandras SÄPO-utredningar så som dessa kommer till uttryck
i verksamhetsberättelserna. Däremot har de inte tillgång till

Hemliga tjänster och det öppna samhället SOU 2002:95
128
de delar som är hemligstämplade. För att den typen av information
skall passera från ett kontrollorgan till ett annat krävs att regeringen
, som ju är den formelle uppdragsgivaren för tre av det fyra kontrollorganen
, av någon anledning tar ett beslut om att så skall ske.
Det finns goda skäl att tro att kontrollen av SÄPO inte är särskilt
effektiv. Frågan om missförhållanden inom Säkerhetspolisen
har ju varit något av en följetong i svensk samhällsdebatt under
mycket lång tid. En av de som givit uttryck för stor skepsis gentemot
kontrollorganen är förre statsrådet och Parisambassadören
Carl Lidbom. I slutet av 1980-talet fick Lidbom i uppdrag att leda
den statliga kommitté som skulle utreda SÄPO, något som efter
politiska kontroverser resulterade i att denne genomförde en utredning
på egen hand (SOU 1989:18) samt publicerade en bok på
samma tema (1990).
I utredningstexten hävdar Lidbom (SOU 1989:18:30) att SÄPO
har ”lärt sig att leva i gråzonen och undandra sig insyn från statsmakter
och tillsynsmyndigheter. . . Inga protokoll med rättsligt
tveksamma beslut lyser JO eller JK i ögonen när de någon gång företar
inspektion på SÄPO”. Mot bakgrund av erfarenheterna från
sitt eget utredningsarbete påstod Lidbom sig ”inte vara det minsta
förvånad över att varken inspekterande myndigheter, parlamentariska
ledamöter i RPS styrelse eller särskilt tillsatta kommissioner
[...] upptäckt några tvivelaktiga eller olagliga beslut eller förfaranden
[...] genom att lyssna på föredragningar av tjänstemän på
SÄPO eller genom att gå igenom handlingar hos myndigheten”.
Den som utreder SÄPO bör enligt Lidbom söka vinna förtroende
hos tjänstemän i lägre befattningar och fråga ut dessa om vilka
arbetsrutiner som gäller. Om man istället lyssnar på organisationens
chefer så finns en klar risk för att man serveras friserade versioner
, eller att cheferna själva inte är riktigt medvetna om vad som
sker. Den typen av granskningsstrategier anser sig Lidbom emellertid
inte ha stött på hos kontrollorganen. Tvärtom menar han att de
inte riktigt tar sitt uppdrag på fullt allvar. SÄPO-frågor är enligt
Lidboms uppfattning inte något som JK eller JO särskilt gärna befattar
sig med. Han går till och med så långt att han påstår att en av
justitieombudsmännen öppenhjärtigt bekänt för honom att ”det
nog [är] lika bra att vi inte vet så mycket” (Lidbom 1990:70). Ett av
kapitlen i Lidboms bok om utredningsarbetet bär följaktligen underrubriken
”Det räcker inte att lyssna på föredragningar av tjänstemän”
, en polemik riktad mot såväl kontrollorgan som tidigare
SÄPO-utredningar.

SOU 2002:95 Hemliga tjänster och det öppna samhället
129
Stark kritik mot kontrollsystemet har som nämnts ovan också
framförts i ett antal böcker av Dennis Töllborg (1986, 1991, 1999).
Det som Töllborg framför allt har uppmärksammat i sin omfattande
forskning är personalkontrollproblemet. Som ett av flera exempel
på de olika kontrollorganens oförmåga att tränga in i SÄPOs
arbete anför Töllborg (1991:49-50, 1999:140-142) den utredning
som JK Hans Stark i början av 1990-talet genomförde om åsiktsregistrering.
Efter att ha granskat registreringsförfarandet inom
SÄPO kom JK till slutsatsen att det inte förekommit några oegentligheter
och att personer inte i något avseende hade registrerats enbart
på grund av sina politiska åsikter. I ett senare skede kom JK
därför att avstyrka inrättandet av den nya Registernämnden med
motiveringen att det inte funnits något att anmärka på den tidigare
ordningen. Töllborg påpekar i lätt sarkastisk ton att mot bakgrund
av vad som nu är känt om detta, framför allt genom det så kallade
Leander-fallet, så framstår JK:s slutsatser som ”minst sagt anmärkningsvärda”
(1999:22).
Som Torsten Leanders juridiska ombud när fallet prövades i Europadomstolen
kan Dennis Töllborg förvisso betraktas som något
av en part i målet. Men han är ingalunda ensam i sin kritik av kontrollorganen
. Även Registernämnden har i sin omfattande utredning
av personalkontrollen 1969-1996 polemiserat mot JK:s slutsatser
och hävdat att det registreringsförfarande som tillämpades
stod i strid med både den svenska regeringsformen och regeringens
hemliga riktlinjer för SÄPO (1998:52). En mer underförstådd form
av kritik framfördes av den statliga kommitté som utredde Registernämndens
inrättande. Kommittén förklarar i sin utredning
(SOU 1997:67) att den tillsyn som utövas av kontrollorganen, dvs
JK och JO, ”blir med nödvändighet av sporadisk natur”. Registernämndens
arbete skulle däremot leda till ”en kontinuerlig insyn i
och en betydelsefull ökning av tillsynen av en viktig del av SÄPOs
arbete”.
Sammanfattningsvis är mitt intryck att det svenska kontrollsystemet
lider av klara brister. Förmodligen är detta ingen kontroversiell
slutsats. Inrättandet av Registernämnden innebär ju ett försök
att skapa ett kontrollorgan som är bättre lämpat för att granska den
speciella typ av verksamhet som det här är frågan om. Men viktiga
delar av SÄPOs verksamhet faller naturligtvis utanför nämndens
kontrollområde, t ex sådant som buggning och telefonavlyssning.
Jämfört med Storbritannien framstår det svenska systemet möjligen
i något bättre dager. Den brittiska staten har allmänt sett en
starkare ställning i förhållande till det civila samhället än vad som är

Hemliga tjänster och det öppna samhället SOU 2002:95
130
fallet i Sverige. Men även i Storbritannien har man ju under senare
tid genomfört reformer på säkerhetsområdet som möjligtvis kan
leda till en förbättring. I bägge länderna verkar emellertid ambitionsnivån
ligga betydligt lägre än vad den gör i Kanada.
4.4 Vad bör göras?
Statsvetare har ibland en tendens att vilja göra om politikens organisering
från grunden. Den rådande ordningen har ju vanligtvis
vuxit fram historiskt genom ett evigt lappande och lagande på befintliga
regelverk och förvaltningsstrukturer. Mer sällan händer det
att något politikområde organiseras om från början. På ett politiskt
plan finns det också mycket som talar mot ett sådant tillvägagångssätt
; stora och svepande förändringar har ofta lett till både oförutsedda
och oönskade konsekvenser. För en utomstående betraktare
innebär det emellertid att saker och ting inte alltid framstår som
särskilt effektiva. Samhällsförhållandena förändras i rask takt efter
sin egen logik, politiken har däremot en stark inbyggd tröghet och
förutsätter ständiga kompromisser mellan motstridiga intressen
och principer.
Att ställa upp långa önskelistor över politiska åtgärder kan därför
framstå som en aning naivt. Några ”optimala lösningar” kan ju aldrig
genomföras i praktiken. På just det här politikområdet finns det
emellertid ingen anledning att avstå från att föra fram relativt radikala
rekommendationer. De demokrativärden som står på spel är
alldeles för viktiga för det. Som jag uppfattar saken är det inte heller
så att fungerande kontrollmekanismer nödvändigtvis måste inkräkta
på säkerhetstjänstens rättmätiga behov av att hålla delar av
sin verksamhet hemlig för en bredare allmänhet.
Mot den bakgrunden anser jag att framför allt två åtgärder bör
genomföras när det gäller det svenska kontrollsystemet. För det
första bör de organ som har till uppgift att kontrollera Säkerhetspolisen
för regeringens räkning – framför allt RPS styrelse, men i
viss mån även JK och Registernämnden – ersättas med ett nytt
kontrollorgan. Till skillnad från RPS styrelse bör ett sådant organ
inte ha några styrningsfunktioner i förhållande till SÄPO, till skillnad
från JK bör det genomföra en fortlöpande och grundlig
granskning av SÄPO, och till skillnad från Registernämnden bör
dess kontrollmandat täcka samtliga delar av SÄPOs verksamhet.
För det andra bör det inrättas ett nytt kontrollorgan på parlamentsnivå
. Man kan på goda grunder hävda att dagens ordning in

SOU 2002:95 Hemliga tjänster och det öppna samhället
131
nebär att ett kontrollorgan på denna nivå helt enkelt inte finns. Ledamöterna
i det nya organet bör utses av riksdagen, men ledamöterna
själva bör befinna sig på en viss distans från såväl partipolitik
som olika förtroendeuppdrag. Organet skall genomföra en kontinuerlig
kontroll av verksamheten, och naturligtvis ha rätt till full
insyn i allt tillgängligt material. Resultatet av kontrollorganets
granskning bör redovisas i form av en årsrapport som föreläggs
riksdagen. Årsrapporten bör vara offentlig och tillgänglig också för
allmänheten. Vid sidan om detta bör kontrollorganet ha möjlighet
att genomföra mer avgränsade undersökningar av olika delar av
SÄPOs verksamhet. Dessa bör sedan presenteras i form av särskilda
rapporter som kan hållas hemliga om man inom kontrollorganet
anser att detta är nödvändigt.
De mer specifika aspekterna av de två nya kontrollorganens utformning
, liksom hur deras inbördes relationer kan ordnas, kommer
inte att diskuteras här. Vissa förslag har sedan tidigare presenterats
av Dennis Töllborg (1999:166-172). Men det är i det sammanhanget
viktigt att påpeka att kvaliteten i det arbete som utförs
av de nya kontrollorganen inte enbart avgörs av deras formella befogenheter
eller utredningsresurser. En viktig insikt inom organisationsforskningen
är att sådana faktorer inte har någon självklar inverkan
på utfallet. Det har många gånger visat sig att organisationer
som åtnjutit likartade förutsättningar har utvecklats på helt olika
sätt; vissa har framstått som framgångsrika medan andra har betraktas
som lika klara misslyckanden. Frågan är vad sådana variationer
beror på. Forskningen tyder på att det handlar om något
svårfångat: framgångsrika organisationer har vad den amerikanske
statsvetaren James Q. Wilson (1989:95-101) kallar”a sense of mission”.
Enkelt uttryckt innebär det att sådana organisationer genomsyras
av en gemensam ”ideologi” som är starkt omfattad av såväl
chefer som personal. Alla drar åt samma håll och nyanställda socialiseras
snabbt in i samma mönster.
Det finns dessvärre inget standardrecept för hur man bygger en
sådan ”ideologi”. Alla framgångsrika organisationer har på sätt och
vis sin egen historia. Men den existerande forskningen pekar ändå
ut några pusselbitar. En viktigt insikt är att organisationer inte bör
åläggas alltför många och alltför disparata uppgifter. Ju enklare och
mer koncis organisationens målformulering är, desto bättre blir oftast
resultatet. En annan central poäng är att det är betydligt lättare
att skapa en gynnsam ”ideologi” i en helt nybildad organisation än
vad det är att förändra en organisation som verkat under längre tid.

Hemliga tjänster och det öppna samhället SOU 2002:95
132
Attityder och handlingsmönster läggs fast under en ”formativ period”
och tenderar sedan att leva vidare över tiden.
Till detta måste naturligtvis fogas att framgångsrika organisationer
vanligen styrs av kompetenta chefer. Den mer populära managementlitteraturen
kännetecknas möjligtvis av en viss övertro på
ledarskapets betydelse. Men även den seriösa och forskningsbaserade
förvaltningslitteraturen betonar enskilda personers inverkan
på organisationers funktionssätt (t ex Doig & Hargrove 1994).
Den bild som ges är att framgångsrika organisationer åtminstone i
ett inledande skede har styrts av en person som haft en mycket klar
uppfattning om vad organisationen skall göra och hur den skall
göra det, och som på ett skickligt sätt kunnat förmedla detta till
personalen.
Avslutningsvis kan således konstateras att det även finns organisationsteoretiska
skäl som talar för en mer omfattande revidering
av det svenska kontrollsystemet. Om ambitionen är att utöva en
reell kontroll av SÄPOs verksamhet så skulle den gynnas avsevärt
av att det upprättades två nya och för ändamålet särskilt avsedda
organ, och att dessa då försågs med rätt sorts ledarskap. Att mot
den bakgrunden fortsätta att lappa och laga på den idag existerande
kontrollstrukturen framstår i mina ögon som en mindre god idé.
SOU 2002:95 Hemliga tjänster och det öppna samhället
133
Referenser
Agrell, W, 1998. Konsten att gissa rätt. Underrättelsevetenskapens
grunder. Lund: Studentlitteratur.
Alford & Friedland, 1986. The Powers of Theory: Capitalism, the
State and Democracy. Cambridge: Cambridge University Press.
Brodeur, J-P, 1997. ”Parliamentary versus civilian oversight”, i
Töllborg, D (ed) National Security and the Rule of Law. Cent rum
för Europaforskning, Göteborgs universitet, skrift nr 5.
Codevilla, A, 1992. Informing Statecraft. Intelligence for a New Cen tury
. New York: The Free Press.
Dahl, R, 1989. Democracy and Its Critics. New Haven: Yale Uni versity
Press.
Doig, JW & Hargrove, E C (red.) 1994. Leadership and Innovation.
Entreprenuers in Government. Baltimore: The Johns Hopkins
University Press.
Fijnaut, C & Marx, G (red.) 1995. Undercover. Police Surveillance
in Comparative Perspective. The Hague: Kluwer Law Interna tional
Förordning (1996:773) med instruktion för Registernämnden
Förordning (1989:730) med instruktion för Rikspolisstyrelsen
Gill, P, 1994. Policing Politics. Security Intelligence and the Liberal
Democratic State. London: Frank Cass.
Held, D, 1987. Models of Democracy. Oxford: Basil Blackwell.
Hermansson, J, 1993. Politik som intressekamp. Parlamentariskt be slutsfattande
och organiserade intressen i Sverige. Stockholm:
Norstedts.
Holmberg, E & Stjernquist, N, 1985. Vår författning. Stockholm:
Norstedts.
Johnson, 1991. ”Controlling the CIA: A Critique of Current Safe guards”
, i Hastedt, G P (ed). Controlling Intelligence. London:
Frank Cass.
Laqueur, W, 1994. The Uses and Limits of Intelligence. New Bruns wick:
Transaction Publishers.
Lidbom, C, 1990. Ett uppdrag. Stockholm: Wahlström & Wid strand
.
Lundquist, L 1991. Förvaltning och demokrati. Lund: Studentlitte

Hemliga tjänster och det öppna samhället SOU 2002:95
134
ratur.
Lundquist, L, 1998. Demokratins väktare. Lund: Studentlitteratur
Lustgarten, L, 1997. ”Accountability of Security Services in West ern
Democracies”, i Töllborg, D (ed) National Security and the
Rule of Law. Centrum för Europaforskning, Göteborgs universitet,
skrift nr 5.
Lustgarten, L & Leigh, I, 1994. In From the Cold. National Security
and Parliamentary Democracy. Oxford: Clarendon Press.
Magnusson, E, 1989. Maktkamp om SÄPO. Corona.
March, J G & Olsen, J P, 1995. Democratic Governance. New
York: The Free Press.
Moynihan, D P, 1997. ”Secrecy as Government Regulation”, i PS:
political science & politics, pp. 160-165.
Newsweek, Sept. 4, 2000
Palm, T, 1999. Några studier till T-kontorets historia. Kungl. Sam fundet
för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia.
Przeworski, A – Stokes, S C – Manin, B (eds.) 1999. Democracy,
Accountability and Representation. Cambridge: Cambridge University
Press.
Registernämnden, 1988. Personalkontroll den 1 oktober 1969 – den
30 juni 1996. Rapport till regeringen av Registernämnden beslutad
den 16 december 1998.
Registernämnden. Verksamhetsberättelse 1997.
Ross, A, 1967 (1946). Varför demokrati?. Storkholm: Tidens förlag.
Rothstein, B, 1992. Den korporativa staten. Intressorganisationer och
statsförvaltning i svensk politik. Stockholm: Norstedts.
SOU 1989:18. SÄPO. Säkerhetspolisens arbetsmetoder.
SOU 1997:65. Polisens register.
Söderlind, D & Petersson, O, 1988. Svensk förvaltningspolitik.
Uppsala: Diskurs förlag.
Töllborg, D, 1986. Personalkontroll. En ideologikritisk studie kring
den svenska personalkontrollkungörelsen. Göteborg: Synposion.
Töllborg, D, 1991. Under Cover. Den svenska säkerhetspolisen och
dess arbetsmetoder. Stockholm: Norstedts Juridikförlag.
Töllborg, D, 1997. National Security and the Rule of Law. Centrum
för Europaforskning, Göteborgs universitet, skrift nr 5.
Töllborg, D, 1999. Medborgerligt pålitlig? Svenskt säkerhetsskydd i
förvandling. Stockholm: Norstedts juridik.
Wilson, J Q, 1989. Bureaucracy. What Government Agencies Do and
Why They Do It. Basic Books.
Wright, P, 1987. Spycatcher. New York: Viking Penguin.

SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
135
ocDet En
av Thomas
undersamerikansventuökneJonter
lla
ikng kopa
spåav
plingaIB:s
ret.
r
bildande till USA.
1 Inledning
Varför skapades IB (eller Grupp B som den hemliga avdelningen
inom Försvarsstaben kallades före 1965)? Sedan Jan Guillou och
Peter Bratt publicerade sina artiklar i FiB/Kulturfront 1973 har flera
teorier lanserats.
Vissa journalister har hävdat att IB var socialdemokraternas
egen hemliga underrättelsetjänst och bildades för att övervaka och
kontrollera kommunistisk verksamhet i Sverige.1 Andra har förklarat
skapandet av IB med socialdemokraternas misstro mot Säkerhetspolisen
(Säpo), eller ”den särskilda polisverksamheten” som
enheten kallades fram till 1965. Enligt denna teori litade inte socialdemokraterna
på att Säpo skulle kunna göra korrekta bedömningar
av vilka som var säkerhetsrisker mot bakgrund av politiskt hemvist.
Därför vore det bättre att trogna socialdemokratiska fackföreningsmän
anlitades. Av den anledningen ingicks ett trepartsavtal
mellan försvaret, SAF och LO om att skapa en övervakningsorganisation
där Grupp B ingick som en hemlig säkerhetstjänst. Det var
försvarsstabens inrikesavdelning, och i synnerhet Grupp B under
ledning av Birger Elmér, som kom att ansvara för vitala delar av
denna verksamhet. Birger Elmér hade i sin egenskap av militär och
socialdemokrat breda kontaktytor både i försvaret och i SAP.2 Enn
Kokk drar också samma slutsats i sin Vitbok, där han hävdar att det
2
1 KF ad ngparter,
isTekrethomaesraren
/Gumomch esutsonrike, Jonasmins,
isKteorn
mmStunen isAntjägdersarnas.
oSton hcakhor vid
lm
flera 199t0.
illfällen hävdat att
detta var orsaken till att IB skapades.
Det amerikanska spåret SOU 2002:95
136
var militären som utnyttjade de socialdemokratiska kontaktnäten
för sin kartläggning av svensk kommunistisk verksamhet.3 Den
analysen gör också Försvarets underrättelsenämnd under ledning
av Anders Björck i sitt betänkande från 1998.4
En annan teori som framförts har gått ut på att amerikanska
krav låg bakom bildandet av IB. Enligt den teorin krävde USA säkerhetsgarantier
för att inte amerikanska försvarshemligheter
”läckte” till tredje makt, då avancerade vapensystem såldes och
hemliga tekniska uppgifter levererades till Sverige. Genom ett säkerhetsavtal
som slöts med Förenta staterna den 30 januari 1961
hade Sverige garanterat ett visst säkerhetsskydd för hemlig amerikansk
teknisk information som förvarades i landet. Den svenska
regeringen lovade att med egna säkerhetsorgan kontrollera att det
inte förekom kommunistisk eller annan infiltrationsverksamhet vid
de företag och myndigheter som handskades med hemlig amerikansk
information.5
Flera socialdemokratiska politiker har anfört de amerikanska
kraven som orsak till att IB bildades. Exempelvis för Ingvar Carlsson
fram denna förklaring i sina memoarer.6 Även f.d. försvarsminister
Anders Thunborg, som under 1960-talet var statssekreterare
i försvarsdepartementet, har för Säkerhetstjänstkommissionen
uttalat sig i samma riktning.7 ÖB Stig Synnergren har också hävdat
att amerikanska krav låg bakom bildandet av Grupp B.8 Den som
kanske tydligast uttryckt denna förklaring, är f.d.
departementsrådet i försvarsdepartementet, Ingemar Engman.
Inför såväl Neutralitetspolitikkommissionen 1992 som
Säkerhetstjänstkommissionen 2000 har han hävdat att det var de
amerikanska säkerhetskraven som låg till grund för att IB skapades.
Engman har emellertid inte kunnat uppge om
övervakningssystemet byggdes upp enligt direkta amerikanska krav
eller om Grupp B bildades av de svenska säkerhetstjänsterna utifrån
vad de själva bedömde som nödvändigt för att kunna leva upp till
säkerhetsavtalet.9
3
4 KoRedkk,
oviEsnin
,
g Viav tbvoissk.
a
Muppgilitärftens
r ohm
emdlein ga
minälittävera
k
ui nadrberrtarätterölrse-
lsocenh . Ssäktocerhkheolm
tstjän20ste01n. Försvarets
underrät7
5 6
8 CaSäkekerhetslsrshonettelsa,
tstIjäev
,
änämnd
tnUnsaslr ettkomms,
oksummie
gtgSill avin
erigsRegerisaiov es
nenOenölngen,
os
vs f
erensPalm1tskomtal
9ae9l
.
me8med S-t1mod
1ce-Ak2lse
Shn6tig
o
.
dmlem Sres yd
1nnergT999fhräumn,
bsmren,
.
oa15rnde g7. ,
25 7
mjjauanuakteri
200ri
. (S20.
0Ö00) .
1S9e 6ä1v:5en 1.
Synnergrens
uttalande vid ett seminarium vid FOA vilket hölls 1993, se FOA VET om försvarsfo9
Srsäkerhetsning
. FtOjänsA:
tkomms
försvarisfosiorsnenknins g
sas. m85ta
,
l Smed tockIhnolm
gema19r
9Eng5.
man, den 12 januari 2000. Se även
”Utskrift av utfrågning av direktör Engman”, Neutralitetspolitikkommissionen 25 februari
1992.

SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
137
1.1 Stämmer denna förklaring?
Den 31 augusti 1962 träffades en mer övergripande överenskommelse
mellan USA och Sverige rörande militärt tekniksamarbete
med beteckningen Memorandum of Understanding Concerning
Technical Information.10 Till varje enskilt avtal knöts ett hemligt
s.k. ”annex” (bilaga), vilka specificerade särskilda villkor för varje
enskild överenskommelse mellan USA och den svenska motparten
(försvarsindustri eller vapenslag).
En första fråga som infinner sig är hur detta går ihop rent kronologiskt.
Grupp B bildades nämligen år 1957. De som fört fram denna
förklaring har dock menat att de förhandlingar och diskussioner
som utmynnade i säkerhetsavtalet fördes redan under senare hälften
av 1950-talet. Mot den bakgrunden skulle det alltså vara möjligt
att de amerikanska kraven påverkade Grupp B:s utformning, även
om säkerhetsavtalet undertecknades först den 30 januari 1961.
1.2 Rapportens syften och frågeställningar
Syftet med denna undersökning är att pröva om hypotesen med de
amerikanska kraven äger giltighet. För att kunna testa hypotesen
måste även de svensk-amerikanska förbindelserna i teknikexportfrågor
i bred betydelse under tiden 1948-1973 analyseras.
Med teknikexport avses här de frågor som gällde krigsmateriel. Det
är inte fråga om att analysera exportkontrollen inom ramen för den
framväxande embargopolitiken mot kommunistblocket under det
kalla kriget, även om den frågeställningen berörs. I denna undersökning
kommer följande frågor att besvaras:
1. Hur växte teknikexportsamarbetet fram mellan Sverige och USA
under tiden 1948-1973?
2. Vilka överenskommelser och avtal på krigsmaterielområdet har
funnits mellan Sverige och USA under nämnda tid?
3. Vilka eventuella krav måste Sverige leva upp till för att Förenta
staterna skulle acceptera en vidgad export av krigsmateriel?
4. Vilket syfte hade de eventuellt framförda kraven och genom vilka
kanaler skedde det i så fall?
10 Memorandum of Understanding concerning Technical Information, 31 augusti 1962 (Om
noteväxlingen mellan Sverige och USA, se SÖ 1962:38).

Det amerikanska spåret SOU 2002:95
138
5. Vilka svenska reaktioner ledde de eventuellt framförda amerikanska
kraven till och fördes några förhandlingar om implementering
av dessa?
6. Vilka åtgärder ledde det svensk-amerikanska tekniksamarbetet på
krigsmaterielområdet för Sveriges del?
7. Hur informerades de berörda myndigheterna i USA om de eventuellt
vidtagna åtgärderna?
1.3 Arkivbilden och periodiseringar
I Sverige har flera arkiv genomsökts, både tillhörande statliga myndigheter
och enskilda organisationer. Kommissionen har ägt full
tillgång till de statliga arkiven, även till kvalificerat hemliga handlingar
. Därmed inte sagt att allt som kan vara av värde för denna
rapports syften har bevarats. I exempelvis Militära underrättelsetjänstens
(MUST) arkiv har många dokument, vilka möjligen kunnat
ge mer kunskap om de svensk-amerikanska förbindelserna, utgallrats
.
Följande myndighetsarkiv har genomsökts i Sverige: Försvarets
materielverk (FMV), Krigsarkivet, MUST, Säkerhetspolisen, Försvars-
, Inrikes- och Utrikesdepartementens och Neutralitetspolitikkommissionens
arkiv (förvaras vid Regeringskansliets centralarkiv).
Även enskilda militärers arkiv har genomsökts. Dessutom har av
Säkerhetstjänstkommissionens gjorda samtalsuppteckningar använts
som källa (se lista över arkiv i käll- och litteraturförteckningen).
I USA är det främst National Archives och Library of Congress i
Washington DC som har genomsökts.
Följande periodiseringar har gjorts för att underlätta en analys av
de svensk-amerikanska förbindelserna. Perioden 1948-1953 har
valts eftersom de svenska påstötningarna om att få köpa amerikansk
krigsmateriel började kring 1948 och de första mer omfattande
svenska sonderingarna om att förvärva avancerade amerikanska
vapensystem inleddes kring årsskiftet 1953/54. Under den
följande perioden, 1954-1958, diskuterade svenska och amerikanska
experter en svensk import av vapensystem från USA. En
konsekvens av dessa samtal blev att en amerikansk expertgrupp i
säkerhetsfrågor gjorde ett viktigt besök i Sverige i maj 1958. Besöket
resulterade i att USA sade ja till en mer omfattande teknikexport
. Under nästa period, 1959-1962, undertecknades olika krigs

SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
139
materielavtal mellan de bägge staterna, och slutligen slöts det ovan
nämnda ramavtalet, Memorandum of Understanding Concerning
Technical Information, år 1962. Den sista perioden som valts är
åren 1963-1973, eftersom den möjliggör en analys av hur avtalet efterlevdes
och vilka kontakter som upprätthölls fram till dess att IB
avslöjades år 1973. Under dessa år rasade även Vietnamkriget och
det kan vara av intresse att se om denna konflikt påverkade det
svensk-amerikanska tekniksamarbetet på krigsmaterielområdet mot
bakgrund av att Sverige kritiserade USA:s politik.
Det amerikanska spåret SOU 2002:95
140
2 USA:s exportkontrollpolitik 19401972:
en kort bakgrund
Den amerikanska exportkontrollens historia börjar sent. Först år
1940 fick Förenta staterna en lagstiftning som avsåg att kontrollera
exporten av militärstrategiskt viktiga produkter. The Export Control
Act skapades för att förhindra en export till andra länder av
produkter vilka ansågs betydelsefulla för det amerikanska försvaret.
Det primära syftet med lagen var att stärka en inhemsk produktion
och därmed minska beroendet av utländska produkter. I motsats
till senare lagstiftning var The Export Control Act inte speciellt inriktad
på att försvåra amerikansk export av strategiskt viktiga produkter
till reella och tänkbara fiender. Den målsättningen, vilken
syftade till att tjäna den nationella säkerheten, var snarare av sekundär
betydelse. Lagen var tänkt att fungera tillfälligt, men den
förlängdes 1942, 1945, 1946 och 1947.11
Exportlagstiftningen hängde således kvar efter kriget. År 1947
kom dock kontrollsystemet att luckras upp i och med att licenskravet
för export till Tyskland och Japan försvann. Men när kalla kriget
var ett faktum, och den amerikanska säkerhetspolitiken därmed
ändrade fokus, fick exportkontrollen ny aktualitet. Hotbilden hade
visserligen förändrats. Sovjetunionen och öststatskommunismen
fick ta över den roll som tidigare spelats av Tyskland och Japan.
Den amerikanska kongressen ansåg att den nya situationen krävde
en mer passande lagstiftning.
Lagen från 1940 var anpassad till en krigssituation och av den anledningen
röstades en ny lag igenom, The Export Control Act of
1949. Den nya lagen gällde alla, inte bara militärt betingade, exportsituationer.
Således kunde även export av civila varor till en potentiell
fiende förbjudas med hänsyn till den nationella säkerheten.
Syftet var att förhindra att det kommunistiska blocket erhöll strategiskt
viktiga varor från väst, vilka kunde användas för att stärka
den östeuropeiska krigsmaskinen. Av den anledningen var det viktigt
att även andra västländer deltog i den nya embargopolitiken.
11 Mörth, Ulrika & Sundelius, Bengt, Interdependens, konflikt och säkerhetspolitik. Sverige och
den amerikanska teknikexportkontrollen. Stockholm 1998, s. 10.

SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
141
Intresset från de övriga västländerna var vid denna tid svalt. Orsaken
till det svala intresset var att den västeuropeiska handeln med
Östeuropa bedömdes komma att minska. Efter långdragna förhandlingar
, där Förenta staterna sammankopplade embargopolitiken
med mottagande av militär hjälp, accepterade merparten
av de västeuropeiska staterna USA:s krav på bildandet av en multilateral
organisation för exportkontroll.
År 1949 antogs Mutual Defense Assistance Act. Lagen tillät militär
export till länder som var beredda att ansluta sig till den framväxande
globala exportkontrollen. I november samma år konstituerades
den organisation som skulle administrera detta samarbete, Coordinating
Committee for Multilateral Export Controls (CoCom)
.12 Kärnan utgjordes av Nato-staterna Belgien, Frankrike, Italien,
Luxemburg, Nederländerna, Storbritannien och USA. Kanada,
Danmark, Norge och Västtyskland anslöt sig år 1950. Japan och
Portugal blev medlemmar påföljande år och 1953 gick Grekland
och Turkiet med i organisationen. USA ville att även de alliansfria
västländerna Finland, Schweiz, Sverige och Österrike skulle bli
medlemmar i CoCom, men de avstod med hänsyn till neutralitetspolitiken13
(Sverige och Schweiz skulle senare inlemmas i exportkontrollen
men då genom ett informellt samarbete, se nedan).
Inte alla varor blev föremål för embargot. I själva verket ansågs
handeln med Östeuropa viktig för de flesta västeuropeiska stater.
Dessa hade lidit stora ekonomiska förluster under andra världskriget
och ett lyckat Marshallprogram var beroende av denna handel.
Den principiella hållningen var att begränsa embargot till att gälla
enbart strategiskt viktiga produkter, vilka ansågs kunna användas i
den kommunistiska krigsmaskinen. Kontrollistor upprättades över
dessa strategiskt viktiga varor. Koreakriget, som bröt ut 1950, medförde
att dessa kontrollistor utökades. Denna utvidgning av embargot
uppskattades inte av de västeuropeiska medlemsstaterna, som
befarade en reducerad handel. Det var främst Storbritannien som
reagerade mot de hårdare amerikanska kraven. År 1954 kom också
embargopolitiken att uppmjukas, till stor del beroende av britternas
motstånd. Den brittiska regeringens huvudsakliga argument var
att spänningen mellan öst och väst minskat efter Stalins död och
det uppnådda stilleståndsavtalet i Korea. Av den anledningen kunde
även kontrollistan reduceras, hävdade britterna i samtalen med de
12 Om CoCom:s framväxt, se Førland, Tor Egil, Cold Economic Warfare: The Creation and
13PrÅsimte röm,
of CoSCverkerom, 194
, Ö8g-o19nblick.
54. OsFlro
å19n et91t
.
halvsekel i UD:s tjänst. Stockholm 1992; Mörth &
Sundelius, s. 53.

Det amerikanska spåret SOU 2002:95
142
amerikanska representanterna. CoCom:s kontrollistor reducerades
överhuvudtaget mellan 1953 och 1958 och därmed ökade den västeuropeiska
handeln med Östeuropa.14
Den amerikanska exportkontrollen kom att bli mer flexibel under
presidenterna John F Kennedy och Lyndon B Johnson under
1960-talet. Enbart mycket strategiska produkter belades nu med
embargo. I slutet av 1960-talet var den allmänna uppfattningen i
USA att ett totalembargo mot Sovjetblocket endast skulle få marginella
effekter. Orsaken till omorienteringen var inte enbart att
det internationella läget ansågs mindre hotfullt. Den försämrade
amerikanska ekonomin påverkade också uppluckringen av exportkontrollen.
Den amerikanska exporten behövde helt enkelt ökas
för att få fart på den inhemska ekonomin igen. En konsekvens av
denna omorientering blev att ett omfattande teknik- och forskningsavtal
undertecknades med Sovjetunionen 1972. I sak innebar
denna politik att USA lät stryka de varor i kontrollistorna som
Sovjetunionen ändå kunde skaffa från andra länder. Det övergripande
villkoret var att den nationella säkerheten inte fick hotas.15
14 Mörth & Sundelius, s. 56. Om olika tolkningar av den amerikanska hållningen, se AdlerKarlsson
, Gunnar, Western Economic Warfare 1947-1967. Stockholm 1968. Se även Mastanduno
, M, ”Trade as a Strategic Weapon: American and Alliance Export Control Policy in the
Early Postwar Period”. Ingår i Ikenberry, D, Lake, D och Mastanduno, M, The State and
A15 mMeöricarth n
&
FoSruenigdn
elEcoius,
ns. om56 ic
fPf.
olicy. Itacha, NY: Cornell University Press.
SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
143
3 USA:s militära exportkontroll och
Sverige (perioden 1948-1953)
När väl kalla kriget var ett faktum började svenska militärer att förhöra
sig om inköp av högteknologisk krigsmateriel från USA och
Storbritannien. Sverige hade i motsats till sina skandinaviska grannländer
en omfattande egen tillverkning av vapen, men likväl behövde
det svenska försvaret stärkas. Det var i synnerhet spaningsradarstationer
för luftbevakning och stridsledning som efterfrågades.
Den svenska flygförvaltningen beställde ett radarsystem med beteckningen
PJ-21 från Storbritannien. Den första stationen kom i
mitten av 1948, men fler blev det inte eftersom britterna stoppade
leveranserna med hänvisning till det spända internationella läget.
Av den anledningen vände sig den svenska flygförvaltningen till det
amerikanska bolaget Bendix Aviation Corporation i juni 1948 med
en beställning av 23 stationer. Ett avtal skrevs, men de amerikanska
myndigheterna16 sade nej till exporten och avvisade de övriga
svenska förfrågningarna om köp av krigsmateriel. Den främsta anledningen
var att USA ville markera sitt missnöje med den svenska
neutralitetspolitiken.17 Förenta staterna hade i samband med Natos
bildande förgäves försökt förmå den svenska regeringen att ansluta
sig. Ett annat skäl, som framfördes till de svenska representanterna,
var att USA var mer angeläget om att tillgodose de allierades behov
av krigsmateriel än att hjälpa en neutral stat. Slutligen fanns även en
oro över att Sverige skulle hamna på ”fel sida” i händelse av krig
mellan västmakterna och Sovjetunionen och att den exporterade
materielen skulle kunna hamna i fiendens händer.18
När Nato väl var bildat våren 1949 och USA insåg att Sverige
skulle förbli neutralt, ändrades både den amerikanska och brittiska
hållningen. Att försöka pressa in Sverige i västalliansen med en restriktiv
politik ansågs nu som utsiktslöst. Dessutom hade USA:s
förtroende för den svenska krigsmakten ökat och av den anled16
Agrell, Wilhelm, Fred och fruktan. Sveriges säkerhetspolitiska historia 1918-2000. Lund
17 2000O,
m
15kr0
if. get kommit…Förberedelser för mottagande av militärt bistånd 1949-1969, SOU
18 994Ibid. :11, s. 129.

Det amerikanska spåret SOU 2002:95
144
ningen borde Sveriges slagstyrka förbättras ytterligare för att stå
emot sovjetisk aggression, resonerade beslutsfattarna på amerikansk
sida. En konsekvens av denna hållning var att Sverige fick
köpa stridsflygplan från Storbritannien. I september 1950 togs också
Sveriges nya förfrågningar om köp av framför allt spaningsradarstationer
upp till diskussion. Ett godkännande var nu på väg.19 I maj
1951 beviljade USA exportlicens för ett antal radarstationer från
Bendix Aviation Corporation.20
Nu inleddes en intensiv diplomatisk aktivitet för att skapa förutsättningar
för en utvidgad export av krigsmateriel till Sverige. Även
om Sverige inte var medlem av Nato, låg det i både västmakternas
och svenskarnas intresse att landet hade ett starkt försvar. Om
USA skulle ta steget att förse Sverige med avancerade vapensystem,
måste svenskarna vara beredda att samarbeta inom ramen för en
isolering av östblocket och andra kommunistiska stater. Från Förenta
staternas sida utgjorde embargopolitiken och Marshallplanen
(Sverige deltog i Marshallplanen21) två sidor av samma mynt. Att
stärka Europas stabilitet betydde inte enbart ekonomisk återuppbyggnad
utan också att den hotande öststatskommunismen kunde
isoleras. Om vissa västeuropeiska stater ställde sig utanför det
framväxande embargosamarbetet, löpte man risken att isoleringen
av kommunistblocket skulle misslyckas. Då kunde strategiskt viktiga
produkter fortsätta att vidareexporteras till Sovjetunionen. I
och med att Mutual Defence Assistance Act of 1949 antogs fick USA
ett starkt påtryckningsmedel.
I samband med Koreakrigets utbrott 1950 ökade den amerikanska
pressen på Sverige för en anslutning till CoCom. Året därefter
nåddes en kompromiss mellan svenska representanter och USA:s
regering, vilken innebar att Sverige lovade att undvika export av
strategiskt viktiga varor till kommunistblocket. Det var inte fråga
om ett formellt avtal utan en unilateral deklaration från svensk sida.
Från svenska regeringens horisont var det viktigt att samarbetet
fick denna informella karaktär för att inte misstanken skulle kunna
19 ”Radar Sets for Sweden”, Memorandum of Conversation, 25 augusti 1950, 758.5-MAP/82550
, Snow till Secretary of State, 26 september 1950, 758.5-MAP/9-2650, National Archiv20
Oes m
(NAkrig)et .
kommit…Förberedelser för mottagande av militärt bistånd 1949-1969, SOU
21 994Om :11S,
vserig
. 130es .
politik i förhållande till Marshallplanen, se Sevon, Cay, Visionen om Europa.
Svensk neutralitet och europeisk återuppbyggnad 1945-1948. Helsingfors 1995; Silva, Charles,
Keep them Strong, keep them Friendly. Swedish-American Relations and the Pax Americana,
1948-1952. Stockholm 1999.

SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
145
uppkomma att den svenska alliansfriheten övergivits.22 Genom detta
”gentlemen’s agreement” hade Sverige lovat att informera USA
vid eventuella avvikelser från CoCom:s exportpolitik. Det var med
andra ord fråga om en samkörning med CoCom men utan bindande
och formella avtal. I USA:s ögon hade Sverige i praktisk mening
förbundit sig att föra en handelspolitik som övriga Nato-länder.23
Mot den bakgrunden var USA villigt att sälja krigsmateriel till
Sverige. En överenskommelse träffades den 30 juni och den 1 juli
1952 i form av en noteväxling, där det framgick att Sverige skulle få
köpa utrustning, materiel och tjänster från Förenta staterna. Sverige
lovade att följa FN:s stadga och att föra en fredlig politik och
inte angripa andra stater. Dessutom förband sig den svenska regeringen
att inte vidareexportera hemlig utrustning av amerikanskt ursprung
utan medgivande från USA samt att garantera ett säkerhetsskydd
för de importerade varorna, tjänsterna och informationerna:
Vad beträffar i enlighet med denna note förvärvad utrustning,
material, upplysningar eller tjänster kommer Sveriges regering
icke utan Förenta Staternas regerings samtycke uppgiva rätt till
eller besittning därav. Sveriges regering kommer också att vidtaga
nödiga säkerhetsåtgärder till skydd för sådan utrustning,
material, tjänster eller upplysningar.24
Överenskommelsen var inte till formen ett avtal med specificerade
villkor, vilka angavs enligt vissa distinkt formulerade krav och förpliktelser
. Noteväxlingen var uttryckt i en allmänt hållen form där
Sveriges utfästelser utgjorde en generalisering av förpliktelser enligt
den amerikanska exportlagstiftningen (Mutual Defense Assistance
Act).25 Tidigare krävdes särskilda villkor för varje enskilt fall av import
av amerikansk krigsmateriel. Tanken var att överenskommelsen
skulle resultera i en smidigare och mindre tidsödande process.
De neutrala staterna Sverige och Schweiz klassades i en kategori för
22 Karlsson, Birgit, ”Sveriges relationer till Östeuropa 1945-1950”, s. 50 f. Ingår i Silva/Jonter
(Red), Sverige inför en ny världsordning, 1945-1950. Formativa år för svensk utrikespoliti23
k?
AgUtrell
ike2s0p0o0lit
,
is.
k2a
0in1.
stSitvuteriget
e
19lä9m5.
nade samarbetet år 1967. Den svenska regeringen satte
punkt för den mångåriga anpassningen till de amerikanska exportkontrollkraven. Men å andra
sidan hade redan då CoCom-samarbetet förlorat sin betydelse, se Mörth & Sundelius, s.
1024 2.
Sveriges överenskommelser med främmande makter 1954:74 (SÖ 1954:74); Se även Butterworth
till State Department, ”Procurement by Sweden from United States of Military
E25 qDe uipmolika ent,
kaMattegeorrier
als oar
v
Sekrigvismcesa”,
terie758.l som
5-MSP/fick 7-3ex5p2o,
rtNeraA
.
s till andra länder stipulerades i en
av presidenten undertecknad lista över vapen och ammunition, ”Enumeration of arms, ammunition,
and implements of war, By the president of United States of America.

A Proclamation”,
HP 24, V I, 1953-juni 1955, UD:s arkiv (UDA).
Det amerikanska spåret SOU 2002:95
146
sig för att undvika sammanblandning med allierade eller kvasiallierade
stater.26
Med hänsyn till den svenska regeringen offentliggjordes noteväxlingen
först efter ett par år.27 Anledningen sägs ha varit att några
veckor före undertecknandet försvann det svenska DC 3-planet
över Östersjön och Catalinan som spanade efter det sköts ned av
ryssarna. Om noteväxlingen blev känd skulle den sovjetiska regeringen
kunna påstå att USA och Sverige hade ett operationellt samarbete
mot Sovjetunionen över Östersjön med hänvisning till avtalet
.28
Avtalet ledde inte till någon nämnvärd ökad amerikansk export
av krigsmaterie. Inte heller levererade Förenta staterna mängder av
hemlig teknisk information till svenska försvarsindustrier eller till
det svenska försvaret. Som Neutralitetspolitikkommissionen
mycket riktigt påpekar köpte det svenska försvaret krigsmateriel
från andra länder under de närmaste åren. Det var Storbritannien
som var huvudleverantör, exempelvis av stridsflygplan, navigationssystem
och stridsvagnar.29
Varför blev då inte USA den stora leverantören? Neutralitetspolitikkommissionen
analyserar inte orsaken till detta. En av anledningarna
var att avtalet inte tillät export av avancerad utrustning
och behövlig teknisk information. Den amerikanska krigsmaterielexporten
reglerades i olika listor över vad som fick säljas till andra
länder. Listorna innehöll olika kategorier klassificerade efter känslighetsgrad
för varje enskild vara eller information. Avtalet tillät således
inte export av den typ av utrustning och hemlig teknisk information
som Sverige ansåg sig behöva.30 Medlemsländerna i Nato
hade ett avtal med USA, Multilateral Development Assistance Program
(MDAP). Den svensk-amerikanska överenskommelsen från
1952 hade skapats för att möjliggöra en specialställning vid sidan av
MDAP med avseende på inköp av krigsmateriel och erhållande av
tekniska och taktiska informationer. MDAP innebar en mer omfattande
krigsmaterielimport från Nato-staternas sida i jämförelse
med det svensk-amerikanska avtalet.31
29
26 27 28
30 SOU SÖ
“ÅOEsnumU
tröm 1919549e94ra:74t4ill
tio:11
.
J1,
n
a
,
rrings.
of . 13a4
,
r50 m2
,
f8 fos.
,
stneapmot ember
3u6ni; stioe
1ävn9
,
6e0an
n
,
ÅHP
d
simtr2öpl4m
,
emV
19enI92/Uts ,
Ssof
.
A,
65
wUfa
.
Dr, A.
By the president of United
St31 atOm es ovf
ilka
Ameprioca.
gram
A Prooch laregler mations”,
om
HP om24gärdade
, V I, 195det 3-juamerikans 1955, UDka
fAö
.
rsvarssamarbetet med
andra länder och i synnerhet kriterierna för att få delta i MDAP, se Stig Wennerströms rapport
till chefen för försvarsstaben,16 januari 1957, HP 24, V I/USA 1955 juli-1957, UDA.

SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
147
En annan orsak till USA:s ovilja att förse Sverige med mer
krigsmateriel och hemlig teknisk information hade med politiska
anledningar att göra. Amerikanerna ville se mer av tillmötesgående
samarbete från svensk sida. De följande årens säkerhetspolitiska
diskussioner mellan de bägge länderna kom i mångt och mycket att
handla om att förmå svenskarna att ta ett större militärt ansvar för
hela Skandinavien. I ett policy-dokument av USA:s högsta organ
för säkerhetsfrågor, National Security Council (NSC), sägs det
rakt ut att Sverige skulle uppmuntras till att inleda ett militärt samarbete
med sina skandinaviska grannländer.32 Svenska militärer försökte
övertyga den amerikanska militärledningen att Sverige var berett
att ta ett större säkerhetspolitiskt ansvar, vilket även innebar
ett samarbete med USA. Exempelvis träffade ÖB Nils Swedlund
amerikanska militärer vid flera tillfällen i början av 1953. Vid dessa
tillfällen försökte Swedlund få amerikanerna att förstå att Sverige
accepterade och uppskattade USA:s politik i Europa och att Sverige
var berett att slåss om landet blev angripet.33 Mot den bakgrunden
vore det olyckligt, menade Swedlund, om inte USA tog hänsyn till
Sverige i sina planläggningar:
…he felt that is was important that a highly-qualified American
officer should sit down with him and his officers with necessary
maps and he wld (would, min anmärkning, TJ) be glad to discuss
Sweden´s plans of defense and problems connected therewith
.34
Ambassadör Butterworth skrev i en rapport hem till Washington
att flera indikationer tydde på att Sverige var berett att koordinera
sina planer och sin strategi med västmakterna. Att Swedlund och
militären var villiga till en sådan gemensam planläggning var en sak,
men var den socialdemokratiska regeringen inställd på samma sak,
frågade sig Butterworth.35Ännu var inte den amerikanska regeringen
villig att gå de svenska önskemålen till mötes.
32 National Security Council (NSC 121), ”The position of the United States with respect to
Sc33 anBudttinearvwia
oranth
d
tFilil
nSelancrde”t,
ar2y
0 auof guStstatei 19
, 2520
,
janRuG ar2i
71953, Re3, c758ord.5s
/1-of
Se205cu3, ritNy
AC;
o2u7 ncfeilb,
rNuAar
.
i 1953,
735
34 5Bu8.5/tterw2-275ort3,
h
Ntill A.
SMecreatthewtary
sof , 18
Stfaetbrue, 2a0
ri
ja1nua953r
,
i 715985.
35,
/27-5188
.
5/31,
-NA. 2053, NA

Det amerikanska spåret SOU 2002:95
148
3.1 Sammanfattning: Perioden 1948-1953
När kalla kriget var ett faktum, försökte Sverige köpa krigsmateriel
från USA. Men den amerikanska administrationen avvisade de
svenska propåerna med hänvisning till den svenska alliansfriheten.
Förenta staterna kunde inte gå med på en mer omfattande export
till Sverige, om inte den svenska regeringen tog steget mot ett förpliktande
västsamarbete. Men när väl Nato var bildat och den
svenska regeringen hade gått med på att samarbeta inom ramen för
en exportkontroll gentemot Östeuropa, svängde USA:s tidigare
negativa hållning. Exempelvis fick det svenska försvaret köpa radarstationer
år 1951. Påföljande år slöts en överenskommelse mellan
de bägge länderna, vilken innebar att Sverige tilläts en ökad import
av amerikansk krigsmateriel. Sverige förband sig i avtalet att inte
vidareexportera hemlig utrustning av amerikanskt ursprung utan
medgivande från USA samt att garantera ett nödvändigt säkerhetsskydd
för de importerade varorna, tjänsterna och informationerna.
Vad gjorde Sverige för att vidta nödvändiga säkerhetsåtgärder?
Det finns ingenting i dokumenten som talar för att svenska myndigheter
förde samtal om hur ett tillfredsställande säkerhets- och
övervakningssystem borde utformas mot bakgrund av dessa krav.
Däremot vidtogs säkerhetsåtgärder i Sverige av andra skäl. De spionaffärer
som rasade under tidigt 1950-tal fick till konsekvens att
den civila polisen, inklusive ”den särskilda polisverksamheten”, och
den militära underrättelsetjänsten genomgick stora förändringar.
USA gjorde heller inga ansträngningar för att kontrollera eller
godkänna det svenska säkerhetsskyddet. Från amerikansk sida
fanns egentligen inga behov av kontroller, eftersom det inte var
fråga om att exportera topphemlig utrustning och teknisk information
.

SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
149
4 De svenska förfrågningarna om
ökad krigsmaterielimport
kommer igång (perioden 19541958)
De svenska militärerna fortsatte sina ansträngningar att visa upp en
mer samarbetsvillig sida. Det svenska försvaret behövde förbättras
och framför allt förnyas. Av den anledningen gjordes huvudsakligen
två förfrågningar. Den första gällde det svenska flygvapnets
önskan att köpa avancerad radarutrustning av den amerikanska vapenindustrikoncernen
Westinghouse. Den amerikanska administrationen
var splittrad i frågan. State Department förordade en
försäljning medan Department of Defense var emot med tanke på
att lagstiftningen förbjöd detta.36
State Department ansåg att tjänstemännen vid Department of
Defense hade agerat alldeles för byråkratiskt. Enligt den amerikanska
utrikesförvaltningen var dessa tjänstemän förmodligen inte
insatta i vad det nationella säkerhetsrådet (NSC) hade bestämt för
policy rörande USA:s militära samarbete med Sverige. State Department
syftade på NSC 121, i vilket USA:s säkerhetspolitiska
mål gentemot hela Skandinavien formulerats.37 Utifrån State Departments
horisont hade Sverige redan rört sig i rätt riktning mot
att ta större militärt ansvar för Skandinavien samt att visa att man
verkligen avsåg att försvara sig i händelse av krig. State Departments
hållning skulle med tiden vinna.
I december 1954 meddelade svenska ambassaden i Washington
UD i Stockholm att det inte skulle bli någon försäljning av radarstationer
på grund av att den efterfrågade utrustningen tillhörde
kategorin icke frisläppta (”non-releasable”) varor.38 Däremot kunde
stater som deltog i det nya samarbetsprogrammet The Mutual Weapons
Development Program (MWDP) få tillgång till dessa krigs36
Memorandum for Major General George C. Stewart, 27 december 1954; Memorandum
for Assistant mutual security, DCS/M, Department of the Air Force, 1 oktober 1954, Neutr37
38 aRAliatbeybtnospor
t
olttilil tll iHkHikilollikermerm
, 2issi
,
7 2o2
onkdecteonbs
ember ar r195kiv,
4,
1vol 9755428,
0
.
756
,
5R8/10.
e5g/e-12r2i754n-2g2sk
,
5N5an, NA
sl
.
iets centralarkiv.

Det amerikanska spåret SOU 2002:95
150
materiel. MWDP hade skapats för att få till stånd en utveckling av
mer avancerade vapensystem inom ramen för ett samarbete mellan
USA och länder med vilka Förenta staterna hade försvarsavtal.
Denna utveckling krävde en högre grad av sekretesskydd och av
den anledningen ingick enbart ett fåtal stater i samarbetsprogrammet
.39
Sveriges Washingtonambassadör Erik Boheman vände sig nu till
en tjänsteman vid State Department och frågade om det var möjligt
för Sverige att delta i MWDP. Boheman var nämligen osäker på huruvida
en import av avancerad krigsmateriel från USA krävde ett
deltagande i MWDP. Tjänstemannen vid State Department kunde
inte svara på rak arm, men lovade att undersöka saken.40
Den andra förfrågan rörde svenska önskemål om att få hjälp med
att utveckla fjärrstyrda robotar. De svenska påstötningarna genom
militära kanaler hade inte lett någonstans. Av den anledningen besökte
Boheman den amerikanske utrikesministern Allen Dulles i
början av januari 1954 för att undersöka om denne kunde göra något
för att påskynda processen. Boheman gick rakt på sak och
framhöll att som han hade förstått det var Sveriges neutralitetspolitik
nu fullt accepterad:
och att någon ändring av de allmänna riktlinjerna för densamma
icke eftersträvades från den amerikanska utrikes- och försvarsledningen.
Allen Dulles bekräftade omedelbart detta.41
Boheman förklarade vidare att Sverige befann sig i ett dilemma.
Frågan det svenska försvaret ställde sig var om man skulle fortsätta
att utveckla ett mer konventionellt luftförsvar eller om man skulle
försöka att övergå till ett toppmodernt robotsystem med fjärrstyrda
missiler (s k ”guided missiles”). Sverige hade kommit ganska
långt i försöksverksamheten med dessa fjärrstyrda system men ville
få teknisk hjälp och assistans av USA för det fortsatta utvecklingsarbetet:
”Det måste ju vara ett amerikanskt intresse, att vårt försvar
i detta hänseende bleve så modernt och effektivt som möjligt.”42
39 Stig Wennerström kom att reda ut begreppen angående de olika amerikanska vapenexportlagarna
i en promemoria ett par år senare, Wennerström till chefen för försvarsstaben,16 jan40
41 uRBoarai
yhema195nor
7,
tin ll Htill HiP
2llikerka4,
biV net
,
I/2USA
t2 ssdeckre19eteramber
55 jrue
1li9Lundberg-514957, 75
,
8UD.5
,
/8A8 -1
.
ja5n5u5a
,
rNAi 19
.
54, HP 24, V I 1953-juni 1955,
U42 DIb:
id.
s arkiv (UDA).

SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
151
Utrikesminister Dulles uppgav att han hade förståelse för de
svenska önskemålen och att han skulle ”förbereda marken så att det
hela kunde äga rum i för oss önskvärda former” 43.
State Department förordade, som sagt, att det svenska försvaret
skulle utrustas med avancerad amerikansk utrustning och tekniskt
know-how. Det fanns dock ett stort problem som framförallt Department
of Defense lyfte fram i de interna diskussionerna inom
den amerikanska administrationen: sekretessen. Det fanns nämligen
en rädsla för att hemliga, tekniska uppgifter som rörde det
amerikanska robotsystemet skulle läcka ut. Inte bara till fienden
utan även till vissa av de allierade inom Nato, vilka inte bedömdes
ha ett fullgott säkerhetssystem. Den amerikanska amiralen Espe vid
Naval Department hade exempelvis framfört till svensk militär att
USA:s försvarsdepartement beslutat att inga sådana samtal fick föras
.44 Mot den bakgrunden rekommenderade kabinettssekreteraren
Arne S Lundberg Boheman att försöka få amerikanerna att förstå
att det inte handlade om att få tillgång till ”komponentkonstruktioner”
. Vad som behövdes var tekniska råd och hjälp, hävdade
Lundberg i instruktionen till Boheman, för att få en vink om
”framkomliga och icke framkomliga utvecklingsvägar”. Lundberg
menade att det vore önskvärt att få igång en diskussion mellan
svenska och amerikanska tekniker om dessa utvecklingsvägar, där
Sverige var berett ”att framlägga vår uppfattning och våra resultat
inom de områden som diskuteras”.45
Boheman meddelade i slutet av januari att de svenska marin- och
flygattachéerna hade fått nekande svar på sina förfrågningar. Samtidigt
hade utrikesminister Dulles talat med CIA:s militära chef
Bedell Smith och några toppar i det amerikanska flygvapnet. Enligt
Dulles lär Bedell Smith ha blivit imponerad av den svenska hållningen
i Koreakriget, något som kanske kunde gynna Sverige i robotfrågan.
Reaktionerna var alltså inte negativa men, skriver ambassadör
Boheman, det krävdes ”top level pressure” för att förmå lägre
instanser att övervinna sina betänkligheter”.46
En annan orsak till USA:s ovilja kunde ha att göra med de spionaffärer
som skakat om Sverige i början av 1950-talet. I amerikanska
ögon vittnade de uppdagade fallen om ett ineffektivt svenskt säkerhetstjänstsystem
. Det fanns nämligen ett visst tvivel på amerikansk
sida rörande svenskarnas förmåga att skydda hemlig infor46
43 44 45 IBILbuoid.
nhdeman berg till
LBuonhedbmanerg
,
29 15 januari 1954, HP 24, V I, 1953-juni
1955, UD:s arkiv, UDA.

Det amerikanska spåret SOU 2002:95
152
mation. I en rapport till State Department från början av 1952 diskuteras
fallet med den svenske marinunderofficeren Hilding Andersson
som gripits för spioneri för Sovjetunionens räkning några
månader tidigare. De erfarenheter som kunde dras från fallet var
inte uppmuntrande, skriver rapportens två författare, Werner
Lansburgh och Marshall Green. Dessa tjänstemän var stationerade
vid ambassaden i Stockholm och hade till huvudsaklig uppgift att
kartlägga den svenska kommunismen. Säkerhetspolisen och den
militära underrättelsetjänsten hade ett skamfilat rykte från andra
världskriget och det blev inte bättre av vad som framkom i fallet
Hilding Andersson, står det att läsa i rapporten. Även om säkerhetspolisen
genomgått omstruktureringar och fått mer resurser,
måste tvivel resas huruvida dessa förbättringar var tillräckliga, konkluderade
författarna.47
Dessa tvivel minskade inte då Fritiof Enbom och dennes påstådda
kumpaner greps. I en rapport hem till Washington i slutet av
april 1952 uttryckte Marshall Green sin skepsis och oförståelse inför
den svenska säkerhetspolisens handfallenhet. Enligt Marshall
Green talade det mesta för att det var tack vare Fritiof Enboms
egna bekännelser, inte den svenska säkerhetspolisens arbete, som
flera spioner kunnat gripas. Enbom hade trots allt spionerat för
Sovjetunionens räkning i tio års tid och borde hållits under uppsikt,
fortsatte Marshall Green.48 Syrligt konstaterades:
It is at any rate a fairly belated date that Enbom´s 10 years activities
are now being discovered.49
Enbom figurerade t.o.m. i ett personregister som den amerikanska
ambassaden upprättat för att kartlägga svensk kommunism. Detta
personregister var baserat på öppna svenska källor:
This embassy´s index on Swedish Communists based on overt
sources already in 1948 listed Fritiof Enbom as the leader of the
Communist youth organization of the key garrison town of
Boden.50
Det är svårt att säga om rapporter av det här slaget påverkade de
beslutande organen i Washington. Men att informationen fanns
48
50
47
49 GrILIbaid.
nesebn utill rgh
Docepah rGtmreen t
tof ill
SDteatpea,
r75tme8
.
n5t 2/o4f -St285ate2,
75NA8.5. MSP/2-0152, NA.

SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
153
med i helhetsbilden då beslut skulle fattas om en ökad tillgång av
hemlig teknisk information till Sverige eller inte, bör tas för självklart
.
I mars 1954 meddelade Boheman att ett genombrott hade skett.
Ett möte mellan svenska och amerikanska tekniker skulle få äga
rum. Ambassadören hade haft två samtal med CIA:s militära chef,
Bedell Smith, och även träffat ordföranden i Joint Chiefs of Staff,
amiral Radford. Det var på amiral Radford det hela hade hängt, enligt
Boheman. Dessutom hade ett möte arrangerats med en statssekreterare
i Department of Defense. Statssekreteraren betonade
att diskussionerna mellan de bägge ländernas tekniker skulle ske på
ett informellt sätt och enbart handla om tekniska saker.51
I slutet av april 1954 besökte den svenska expertgruppen USA.
Enligt Boheman ansåg de amerikanska experterna att det presenterade
svenska programmet var väl avvägt och klokt planerat med
tanke på Sveriges förhållandevis begränsade resurser. Samtidigt
hade de amerikanska teknikerna slagits av att Sverige använde små
anslag för att utveckla det nya vapnet. Även om det planerade
svenska robotsystemet var avpassat för svenska förhållanden, talade
mycket för att en import av vissa komponenter från USA skulle
förkorta produktionstiden:
…att vissa delar och vissa instrument, som redan serietillverkas
här eller komma att serietillverkas för det amerikanska försvaret
här, kunna få köpas, och att sådana köp kunna förkorta vägen
till produktionsstadiet och vara ekonomiskt fördelaktiga.52
Processen var i gång. De svenska förfrågningarna hade börjat hitta
in i den amerikanska administrationen. USA:s attityd hade nu klart
slagit om från ett rent avvisande till en mer tillmötesgående hållning.
Vid årsskiftet 1954/55 gjordes två informella framstötar från
svensk sida om att få delta i The Mutual Weapons Development
Program. Det var främst det fjärrstyrda robotsystemet som intresserade
svenskarna.53
I början av 1955 studerade det amerikanska försvarsdepartementet
det tekniska samarbetet med Sverige och en viktig del av frågan
var huruvida ett svenskt deltagande i MWDP var den bästa lösningen
. I mitten av augusti var ställningen den att mycket talade för ett
vidgat samarbete med svenskarna. I själva verket kunde Sverige
53
51 52 BoMBoehemrchaeman
t till
LuHenundbersbele
,
r2g5 ,
23 1ma7
apmrs ar1ril s
91954,
574
,
5
,
H8H.
P 5P 624/243
,
-
,
2V 55I, 5
,
195,
UNDA3-A
.
j. uni 1955, UD:s arkiv, UDA.

Det amerikanska spåret SOU 2002:95
154
med sin höga tekniska nivå även bidra till att förbättra det amerikanska
försvarsprogrammet. Av den anledningen var det inte säkert
att MWDP (som var formulerad i form av att USA hjälpte och bidrog
till mottagande parts försvarsstyrka) var den bästa formen för
ett tekniskt utbyte. Den handläggande tjänstemannen framkastade
idén att kanske skulle ett mer ömsesidigt förpliktande avtal träffas
där det framgick att det var fråga om två jämbördiga parter:
…that technical assistance to Sweden might be handled on a
straight quid pro quo basis rather than through the Mutual
Weapons Development Program.54
Men innan ett beslut om ett medgivande kunde fattas borde ytterligare
utvärderingar av frågan göras:
We propose to study this matter further…55
State Department var fortfarande för ett tillmötesgående i syfte att
uppnå målen i NSC 121. Den amerikanska ambassaden hävdade
visserligen att den amerikanska utrikesförvaltningen inte hade den
kompetens som behövdes för att avgöra vilka säkerhetsrestriktioner
ett sådant program krävde. Trots denna brasklapp hade ambassaden
med sina erfarenheter från Sverige en positiv syn på den
svenska säkerhetsnivån i motsats till vissa delar av det amerikanska
försvarsdepartementet:
We do feel that the standard of security in Sweden is high and
compares favorably with many of our NATO partners, and we
have the impression that the Pentagon, at least at certain levels,
is unduly apprehensive on this point.56
Hur ska detta uttalande tolkas? I State Departments ögon hade antingen
de senaste åren inneburit en förbättring av det svenska säkerhetssystemet
eller ansågs inte den tidigare negativa bedömningen
av i synnerhet säkerhetspolisens arbete som alltför relevant. Mot
bakgrund av detta uttalande talar det mesta för att State Departments
tidigare ovilja att gå de svenska önskemålen till mötes hade
mer att göra med politiska orsaker. State Department ville se mer
av svenskt tillmötesgående då det gällde försvarssamarbete med
55
54
56 AbboQIbuid.
arlt es
till
lHillik Mercer, han2t7 ,
a15 pril
au1g9u5s5ti
,
1975558
.5
,
/754-8.2755/58,
-1NA555
.
, NA.

SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
155
USA och västmakterna. När väl den svenska hållningen förändrats i
en mer samarbetsvillig riktning i början av 1950-talet, fick detta till
resultat att den amerikanska utrikesförvaltningen blev mer positiv i
sitt bemötande. Sverige ansågs nu som en trovärdig och informellt
allierad stat som Förenta staterna ville hjälpa i syfte att öka landets
försvarsstyrka.
Samtidigt hade Department of Defense och de behöriga militära
myndigheterna vissa betänkligheter mot det svenska säkerhetssystemets
effektivitet. De ansvariga militära organen krävde att säkerhetsaspekten
skulle lösas inom ramen för ett vidgat vapentekniskt
samarbete mellan USA och Sverige. Detta var ett krav som
ideligen kom att framföras till svenska militärer och diplomater
under den närmaste tiden.
Från svensk sida var man införstådd med denna problematik.
Det gällde att få de amerikanska beslutsfattarna att godkänna det
svenska säkerhetsskyddet. Möjligen togs säkerhetsaspekterna upp
under ÖB Nils Swedlunds nära fyra veckor långa hemliga besök i
USA hösten 1955. I försvarsstabschefen Rickard Åkermans dagboksanteckning
från den 13 oktober står följande om Swedlunds
resa: ”Sw avreste på em till USA. Få se om det kommer ut."57 Den
sista meningen syftade på om det verkligen skulle gå att hemlighålla
ÖB:s resa till USA. Chefen för den hemliga underrättelsetjänsten
T-kontoret, Thede Palm, skulle även han bege sig till USA för att
vara Swedlund behjälplig. Exempelvis var en lunch inbokad i Pentagon.58
Marcus Wallenberg hade, mot bakgrund av sitt breda och inflytelserika
kontaktnät i USA, skrivit ett rekommendationsbrev för
Swedlunds räkning för att möjliggöra ett besök hos CIA-chefen
Allen Dulles.59
I sin bok ”Några studier till T-kontorets historia” berättar Thede
Palm att han vid sitt första besök i Washington träffade CIA:s militära
chef general Bedell Smith.60 Av Palms dagboksanteckningar
framgår att han även träffade CIA:s högsta chef Allen Dulles, bror
till dåvarande utrikesministern John Foster Dulles. Väldigt lite är
känt av vad som avhandlades vid Palms möten med Bedell Smith,
Allen Dulles och andra tjänstemän vid CIA. Av de knapphändiga
anteckningar som nedtecknats av Palm, finns inget som rör säkerhetsfrågor
.61
60
57
61
58 59 Pa18MSäkerh3W
/10lm10
,
2,
Th,
19etv/o5sede,
11
5l
tjän
,
11R39552Nsick,
tkåWgr
,
oarRammisa
d
llenbicstÅkudarsergid
ieomr
Ånenatiarkivetnll es rT-manhrku
.
oivEn
v,
nts
udsarorevokiekreotl
v,
s
pia
2.,
hitvseaKotrarev ol
rrA.
brev2.ia
,
,
KrFStoAvet
rAedrik
skchi
.
khorttaift
delvm
aov
s
n 19Mav Ar99aMgno
,
asug.
lds
n82us
H
,
. är
jorHjden
ort.
enda som
har haft tillstånd att gå igenom Thede Palms arkiv. Enligt de anteckningar vilka von Arnold

Det amerikanska spåret SOU 2002:95
156
Vi vet heller inte om ÖB Nils Swedlund tog upp säkerhetsfrågorna
vid sina möten med amerikanska militärer. En omständighet pekar
dock möjligen i den riktningen. Med sig på resan befann sig nämligen
Wallenberggruppens säkerhetsansvarige, bankdirektör Karl Arvid
Norlin. Denne hade ett förflutet som en av landets mest kunniga
då det gällde uppbyggnaden av det civila flyget i Sverige. Norlins
uppgifter för Wallenbergsfären verkar mer ha handlat om att sköta
kontakterna med det amerikanska militärindustriella komplexet.
Med sitt stora kontaktnät i Förenta staterna kunde Norlin öppna
viktiga dörrar för Swedlund. Men det verkar som om han inte bara
följde med som dörröppnare utan också deltog aktivt själv. Exempelvis
informerade Norlin Marcus Wallenberg om USA-resan och
om Thede Palms besök hos CIA-chefen. Vad som avhandlades
framgår dock inte av vare sig Norlins eller Marcus Wallenbergs arkiv.62
En genomgång av Karl Arvid Norlins korrespondens visar att
han hade omfattande kontakter med den amerikanska underrättelsetjänsten.
Exempelvis träffade han brigadgeneral John M Schweizer
vid AC/S Intelligence och överste Westenbaker från Air Technical
Intelligence Center vid Air Force Base i Ohio. Av breven
framgår bara att de träffades, men inte vad som sades. Möjligen
rörde det sig enbart om kommersiella kontakter då Norlin representerade
Wallenbergsfären, vilket innebar ekonomiska intressen i
form av köp och försäljning av vapen och vapenteknologi. Ett brev
till Erik Boheman från maj 1957 talar dock för att Karl Arvid Norlin
kan ha spelat en aktiv roll i det framväxande samarbetet med
USA:
Tyvärr fick Henning (Holger Henning var chef för sektion II
vid försvarsstaben vilket innebar att han ansvarade för underrättelsetjänsten
, min anmärkning, T J) och jag ej tillfälle att se Dig
en gång till före vår avresa, men jag hoppas att Du fått en redogörelse
av Stig Löfgren (svensk försvarsattaché i Washington,
min anm., TJ). Jag hoppas att inom snar framtid åter få besöka
Washington och skulle då sätta värde på att få orientera Dig om
den förbättring jag hoppas på efter vårt första besök.63
gjort vid ett besök i arkivet framgår det inte huruvida säkerhetsaspekter vid svenska vapenköp
diskuterades överhuvudtaget. Däremot står det att Palm och CIA-chefen Dulles disku62
teradKarl-e ”lAägervid t i
NFiorlinans
d,
aradkiva,
rlӊgePM t,
till
rel3an
:an
dssfråganmt
re
,
sberaltpporfråganter
”.
från KA Norlin 1955-58”, Wallenberg63
Brev taill
rkiveErik t (WBoA).
heman, 6 maj 1957, vol 1, ”1947-1958” , Karl-Arvid Norlins arkiv, WA.

SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
157
Syftade Norlin på diskussionerna om att köpa de amerikanska robotsystemen
? Det framgår inte. Däremot var Norlins kontakter i
USA viktiga för Wallenberggruppen och han kan ha utgjort en förbindelselänk
mellan amerikanska militärer och vapentillverkare, och
den svenska Wallenberggruppens försvarsindustrier och svenska
försvaret.
Men som sagt: vi vet inte vad som i detalj avhandlades då Thede
Palm träffade CIA-chefen, inte heller vad Norlin tog upp med
amerikanska militärer. Vi vet heller inte om säkerhetsaspekterna
diskuterades då Swedlund träffade höga amerikanska officerare.
Generalmajor Rickard Åkerman träffade USA:s ambassadör
John M Cabot och amerikanska militärer vid en middag i november
1955. Åkerman framhöll att Sverige hoppades på teknisk hjälp från
USA, i synnerhet inom kärnenergiområdet. Åkermans förfrågan
handlade om att Sverige skulle få tillgång till teknisk kunskap och
komponenter för att utveckla egna kärnvapen. Forskningen om
svenska kärnvapen var i full gång vid FOA och AB Atomenergi
under denna tid.64 Cabot framhöll att ett starkt svenskt försvar
även låg i USA:s intresse och att av den anledningen åtgärder hade
vidtagits för att hjälpa Sverige med att lösa tekniska problem. I det
sammanhanget omnämndes speciellt de svenska önskemålen om att
få teknisk hjälp rörande ”guided missiles”. Av samtalen framgick
det även att general Gaither, vilken också deltog i middagen, samma
dag hade träffat Holger Henning. De båda lär ha haft en, som
det står i rapporten, ”lengthy conversation of mutual interest”.65
I vilken form borde den tekniska hjälpen och utbytet med Sverige
ske? Det var flygattachén i Washington, den senare till livstid
dömde spionen, överste Stig Wennerström som fick reda ut begreppen.
I en koncist formulerad PM från januari 1957 redogjorde
Wennerström för vad som krävdes för att Sverige skulle få tillgång
till hemliga tekniska uppgifter och önskade vapensystem. All amerikansk
militär hjälp till utlandet hade tidigare kanaliserats i samarbetsprogrammet
Multilateral Assistance Program (MDAP), konstaterade
Wennerström. Den svensk-amerikanska överenskommelsen
från 1952 hade skapats för att möjliggöra en specialställning för
Sverige med i stort sett samma rättigheter som deltagarländerna i
64 Se Jonter, Thomas , Sverige, USA och kärnenergin. Framväxten av en svensk kärnämneskontroll
1945-1995. SKI Rapport 99:21; Försvarets forskningsanstalt och planerna på svenska kärnvapen
. SKI Rapport 01:5; Kärnvapenforskning i Sverige. Samarbetet mellan civil och militär
f65 orMesknmoing,
ra19nd47u-m
1972of .
cSoKnI veRrasppatiornt ,
027 :1n9.
ovember 1955, Deltagare: Major General Rickard
Åkerman, Major General Ridgely Gaither och ambassadör John M Cabot, 758.5/11-2755,
NA.

Det amerikanska spåret SOU 2002:95
158
MDAP. Den accelererande vapenforskningen hade lett till ett ökat
behov av stärkt sekretesskydd. Av den anledningen hade en ny organisation
skapats - Mutual Weapons Development Program
(MWDP). Ett medlemskap i MDAP berättigade inte till ett deltagande
i MWDP, hävdade Wennerström. I det nya samarbetsprogrammet
deltog enbart ett mindre antal stater vilka hade en egen
avancerad forskningsverksamhet. Konsekvensen av denna nyordning
innebar att 1952 års överenskommelse hade upphävts i praktiken.
En ny överenskommelse med USA måste träffas för att möjliggöra
köp av önskad vapenteknologi, konkluderade Wennerström
.66
Mycket riktigt sonderade svenska militärer huruvida det var möjligt
att delta i MWDP, i synnerhet då det gällde, som det heter i ett
dokument från januari 1957, ”technical advice in developing advanced
weapons”.67 Frågan hade nu också rests inom den avdelning
som ansvarade för att den politik som försvars- och utrikesdepartementen
hade formulerat, då det gällde handhavandet av amerikansk
hemlig militär information, efterlevdes – State-Defense Military
Information Control Committee (S-DMICC).68
Även om Wennerström i sin promemoria tydligt pekat på att
USA krävde en ny överenskommelse med skärpta krav på sekretesskydd
, verkade flera av de involverade svenska militärerna tro att
Sverige skulle kunna förvärva de efterfrågade krigsmaterielen utan
några nya avtal. Det var i och för sig inte så märkligt med tanke på
att flera amerikanska representanter, med vilka svenskarna förde
samtal, inte ansåg att något nytt avtal behövdes. I slutet av november
1957 meddelade den svenske försvarsattachén i Washington,
Stig Löfgren, chefen för försvarsstabens sektion II, Holger Henning,
att behandlingen av de svenska förfrågningarna gick trögt.69
Löfgrens rapport är mycket informativ av flera anledningar. För det
första visar den att frågan hade utvecklats från att ha handlat om
svenska önskemål om teknisk hjälp för att utveckla sina egna robotar
till att köpa mer eller mindre färdiga robotsystem. För det andra
att diskussionerna mellan USA och Sverige dittills hade förts genom
underrättelsetjänstkanaler. Eftersom det var de båda ländernas
underrättelsetjänster som dittills skött frågan är det fullt möjligt att
66 Wennerström till chefen för försvarsstaben, 16 januari 1957, HP 24, V I/USA 1955 juli168
67 957BeIb,
aid. m
UDOtilAm
l
. ASrm-DMstroInCC, g, 75s8.e 5M/1e-mora957,
ndum
NA.
for the Secretary of Defense, ”Continuation of
DOD Representation on an interdepartemental Committee”, RG 218, Records of the U.S.
Join69
Löt fgrChiefn ts ilof l HSetnafnfi
,
nChag, 25/irm11
an19´s
57Fi,
le,
HP
bo2x
4,
27V,
I/NAUSA
.
1955 juli-1957, UDA.

SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
159
säkerhetsaspekterna inte bara diskuterades utan blev föremål för
åtgärder från svensk sida. Nu tog istället de båda ländernas flygvapen
över samordningen av det fortsatta arbetet.
För att komma fram till ett lämpligt handhavande av de svenska
önskemålen, bestämdes att ett antal konferenser skulle hållas där
olika aspekter av en sådan procedur ventilerades. Tanken var att en
preliminär konferens skulle äga rum i december 1957, där de amerikanska
representanterna presenterade en översikt över de robotsystem
som överhuvudtaget skulle kunna komma i fråga:
Avsikten vore inte att vid detta första meningsutbyte gå in på
tekniska detaljer utan att ge svenska vederbörande ett underlag
för vidare diskussioner. Den svenska sidan skulle därpå välja ut
de vapen, som vore av intresse. Vid en senare konferens skulle
mer detaljerade diskussioner föras beträffande de utvalda vapnen.
70
Vid den första konferensen, vilken lämpligen borde äga rum i
Stockholm, skulle även formerna för det fortsatta meningsutbytet
diskuteras. För det tredje är Löfgrens rapport informativ mot bakgrund
av att den klart visar att USA skulle komma att kräva säkerhetsgarantier
för att de hemliga uppgifterna skyddades. Om dessutom
svenska krigsmaterielprodukter skulle bli föremål för export
där amerikanskt tekniskt know-how ingick, måste även denna hemliga
information skyddas mot insyn från tredje makt. Det var första
gången som detta krav tydligt uttrycktes.
Vad innebar då de steg som tagits i konkret mening? Diskussionerna
hade gjort framsteg, men det innebar inte att Förenta staterna
hade gett grönt ljus för en försäljning av robotsystem eller att
Sverige skulle få ta emot hemliga tekniska informationer. Löfgren
uttryckte det på följande vis till Henning:
Genom att upptaga diskussioner av detta slag förbinder sig
amerikanska försvarsdepartementet inte till några materielleveranser.
Sådant får bli en senare fråga.71
Några dagar efter det att Löfgren skrev sin rapport, framgår det i
ett utkast till ett memorandum inom State Department att svenska
flygvapnet hade varit i kontakt med Joint Chiefs of Staff (JCS).
JCS hade gett klartecken till en försäljning och därmed kunde det
70
71 Ibid.

Det amerikanska spåret SOU 2002:95
160
amerikanska försvarsdepartementet påbörja preliminära komparativa
studier av olika missilvapen som kunde komma i fråga. Men det
fanns en restriktion i valet av tänkbara missiler:
The weapons under discussion will be limited to the types being
made available to our NATO allies.72
Förmodligen var det Löfgrens möte (vilket beskrivs i rapporten till
Henning) som här avsågs. Av den amerikanska promemorian framgår
det inte med vilken svensk representant som samtalen fördes.
I januari 1958 besökte överste Taylor Stockholm för att bekanta
sig med de svenska önskemålen. Överste Taylor ställde sig positiv
till att det svenska försvaret utrustades med amerikanska robotar.
De robotsystem som diskuterades var följande:
“Air-to-air”: i form av ”Falcon” och ”Sidewinder”;
“Surface-to-air”: ”Hawk” och ”Nike”;
“Surface-to-surface”: ”Honest John” och ”Matador”;
”Bomarc”.
Taylor hävdade att 1952 års avtal var tillräckligt, men att svenska
regeringen måste kunna garantera att den förvärvade krigsmaterielen
inte vidareexporterades samt att informationen om vapenkonstruktionerna
hölls hemlig.73
Den 20-22 januari 1958 ägde den andra konferensen rum i Washington
. Chefen för flygvapnet, Torsten Rapp, ledde den svenska
delegationen bestående av representanter från alla tre vapenslagen.
Från svensk sida hävdades att det svenska flygvapnets svaghet
främst bestod i att man inte kunde försvara sig mot attacker från
mycket höga höjder och från jämförelsevis låga nivåer. En komplettering
av det svenska vapensystemet med amerikanska robotar
kunde råda bot på denna svaghet, hävdade de svenska officerarna.
Under en av besöksdagarna presenterades olika typer av amerikanska
missiler. Även kostnader och försäljningsvillkor diskuterades
. 74
Den 21 mars 1958 lämnade Erik Boheman en officiell förfrågan
till USA:s utrikesminister, John Foster Dulles, om att den svenska
72 Memorandum (”DRAFT”), 26 november 1957, RG 59, Lot files 72 D 339, Box 3, Bureau
of European Affairs Office of Northern European Affairs. Records Relating to Sweden
174
73 957OLuf-75nfidce
b
,
eNMrg
Aetm.
ilol Braondumheman
, ”Tocah lkÅs on
ströSmw.
edis3
jah nneeuari
d
1f958or
M
, HissiP
les24 ,
V
JaI/nuaUSAry
,
20U-D22A,
.
1958”, 31 januari
1958, 758.5611/1-3158, NA.

SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
161
regeringen nu önskade att få tillgång till luftrobotsystem samt ett
luftburet varningssystem (”airborne warning and control systems
for air defense”). Han hänvisade bl.a. till överenskommelsen från
1952.75 Redan samma dag behandlades förfrågan av State Department.
Av promemorian framgick det att nästa steg i processen var
att inspektera det svenska säkerhetssystemet med avseende på
skyddet av sekretessbelagd information. Samtidigt som denna kontroll
gjordes, rekommenderade den amerikanska utrikesförvaltningen
att en analys av kostnader och tillgänglighet för de efterfrågade
robotsystemen borde göras. Den svenska motparten skulle
inte meddelas att sådana analyser utfördes. Inte heller skulle vidare
samtal få föras i robotfrågan med svenskarna förrän resultatet av
kontrollen av det svenska säkerhetskontrollsystemet var klart.76
Under våren 1958 planerade de berörda svenska myndigheterna
det kommande besöket av den amerikanska expertgruppen från
State-Defense Military Information Control Committé (SDMICC)
. 77 Av ett program som utarbetats för expertgruppens besök
framgår det att en bred genomgång av det svenska säkerhetstjänstsystemet
presenterades. Först lämnades en allmän orientering
av de statliga myndigheter vilka ansvarade för denna verksamhet
samt en redogörelse för vilken lagstiftning som gällde och hur den
fungerade i praktiken. Det var chefen för Inrikesavdelningen vid
Försvarsstaben (Fst/In), Filip Grudemark respektive kapten Normann
(Fst/In) som höll dessa genomgångar. Chefen för säkerhetsfrågor
vid Kungliga flygstyrelsen, kommissarie Gruvhammar, redogjorde
därefter för säkerhetsavtal med andra stater. Intressant att
notera är att Birger Elmér föreläste om den allmänna opinionen i
Sverige samt över huvud taget om statligt anställdas attityd till säkerhetsfrågor.
De nationella säkerhetstjänsternas arbete och organisation
presenterades av Grudemark och åtgärder vid säkerhetsskydd
föredrogs av Gruvhammar och kapten Sjöström (Fst/In).
Grudemark lade ut texten om personskydd och kapten Segerström
och Gruvhammar redogjorde för industriskydd. Sjöström berättade
om hur arbetet med sekretessbelagd information var utformat i
Sverige. Övrig tid ägnades åt besök vid vissa industrianläggningar
och militära förband.78 (se S-DMICC:s rapport nedan).
76
75 B”Mohemman
orantdum
ill Duflolers
:
, D2i1 remarctors ,
19O58ffi,
c7e
5of 8.56Pr12/ogr3-am215mi8,
ng
NaAnd .
Control Office of the Assistant
Se77 c”Prertearlimy oinf
aDry
efePlann se
f(oIr
SAconf)”,
er21 encmare”
s
219 958apr.
il
75198.55618
, a2/v
3-2Sver158ke,
r
NÅAstr.
öm, Holger Henning och
T78 oIrbsid. ten Rapp 5/5-9/5 1958”, HP 24, V I/USA, UDA.

Det amerikanska spåret SOU 2002:95
162
Besöket ägde rum 5-9 maj 1958. Den amerikanska expertgruppen
leddes av chefen för Munition Control vid Department of State,
Merrill M. Hammond. Övriga deltagare utgjordes av representanter
från utrikes- och försvarsdepartementen samt från armén, marinen
och flygvapnet, med observatörer från Joint Chiefs of Staff och
CIA.79 S-DMICC ansvarade för kontrollen av vilken hemlig information
som fick och inte fick överlämnas till andra stater samt att
den policy som hade bestämts i säkerhetsfrågor efterlevdes.80
Rapporten blev godkänd av S-DMICC vid ett möte den 13 augusti
1958. Inledningsvis konstaterar gruppen att nuvarande överenskommelser
med den svenska regeringen enbart tillät USA att
överlämna en begränsad mängd hemlig militär information till Sverige
. Den amerikanska kunskapen om den svenska kompetensen att
skydda hemlig information hade dittills varit otillräcklig:
The United States Government has had scanty knowledge of
the capability of the Swedish Government to protect classified
information.81
Förutom att gruppen träffade de ansvariga för säkerhetstjänsterna i
Sverige, gjordes besök vid SAAB i Linköping, Svenska flygmotor
AB i Trollhättan och vid LM Ericssons anläggningar i Mölndal. De
tre företagen var alla involverade i sekretesskyddat militärt arbete.
Gruppen besökte och inspekterade även en underjordisk hangar avsedd
för stridsflygplan av jettyp.
Rapportens innehåll och struktur stämmer kronologiskt med det
ovan refererade svenska programmet över besökets uppläggning.
Efter en allmän inledning under punkt I följde en redogörelse för
den svenska lagstiftningen på säkerhetsområdet, där sekretessfrågor
och lagar som reglerar skydd och spionage med straff och påföljder
ventilerades (II.). Det rörde sig om en mycket allmän
79 Övriga deltagare: Arthur Tyler Port, Director, Office of Security Policy; Manpower, Personnel,
and Reserve, Department of State, Colonel James S Simmerman, Chief, Security of
Information Branch, Security Division, Department of Army, Captain O F Salvia, Assistant
Head, Foreign Disclosures Policy and Control Staff, Office of Naval Intelligence, Department
of the Navy, Colonel Gordon T Sowers, Chief, Security Policy, Directorate of Intelligence,
Department of the Air Force, Charles V Broadley, Central Intelligence Agency och
Arthur D Foley, Assistant to Director, Office of Munitions Control, Department of State;
Team Secretary, The State-Defense Military Information Control Committee.
”An Evaluation of the Security System of Sweden”, (RG 59, Lot File 67 D 75, Box 1. ”Records
Relating Swedish Affairs 1958-1964” . Bureau of European Affairs Country Director
t80 o
“ScManemdioranavnidun
a and
foFr
inthe land
Secre(EUR/tary
Sof CADefN)e,
nse”NA
.
, ”Continuation of DOD Representation on
an interdepartemental Committee”, RG 218, Records of the U.S. Joint Chiefs of Staff,
Cha81
Ibid.
rman´s File, box 27, NA.

SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
163
genomgång. Under punkt III ”NATIONAL ORGANIZATION
FOR SECURITY” behandlades den civila och militära säkerhetstjänsten
. Enligt rapporten var inrikesdepartementet ansvarigt för
den interna säkerheten i Sverige. Under inrikesdepartementet sorterade
den civila polisen med olika avdelningar specialiserade på
kontraspionage. Statspolisintendenten, vilken var chef för statspolisen,
kontrollerade de centrala säkerhetsakterna i Sverige. Kontrollen
av utlänningar sköttes av Statens utlänningskommission, som
förde ett register utländska medborgarna som vistades i Sverige.
Sektion II vid Försvarsstaben var den avdelning som ansvarade
för den militära säkerhetstjänsten i landet. Enligt rapporten existerade
ett mycket aktivt samarbete mellan säkerhetspolisen och den
militära säkerhetstjänsten. Den militära säkerhetstjänsten var beroende
av den civila polisen, då det gällde att ansvara för och utföra
personalkontroll av militär personal. Ingen formell organisation
fanns för koordinering av säkerhetsfrågor mellan olika departement.
Även om inget formellt samarbete ägde rum, fortsatte rapporten
, kunde man tala om ett gränsöverskridande samarbete mellan
de olika departementens säkerhetsorganisationer. Den amerikanska
gruppen fick veta att regeringsorganisationen var liten och
därför fanns ett utvecklat informellt samarbete. Regelbundna möten
hölls mellan säkerhetsansvariga vid de olika departementen.
När det gällde arbetet med sekretessbelagd information vid försvarsindustrin
var det försvarsdepartementet som var ansvarigt. Civilförsvaret
skötte säkerhetsaspekterna i den icke försvarsinriktade
industrin.
Under punkten ”IV. PHYSICAL SECURITY” redogjordes för
hur det yttre säkerhetsskyddet var reglerat. Den svenska klassifikationen
av sekretess jämfördes med den amerikanska och de två systemen
hade, trots olika etiketter, en snarlik uppbyggnad, enligt
rapporten.
Reglementena för överlämnande, distribution och förvaring samt
förstörelse av hemligstämplade dokument gicks igenom. Slutligen
behandlades ”Building Security”. Det rörde sig om hur säkerhetsvakter
arbetade, alarmsystem fungerade, vilka typer av byggnader
som utrustats med skyddsstängsel etc. Gruppen kunde konstatera
att:
The foregoing descriptions of security procedures and practices
apply equally to government and industry.82
82 Ibid.

Det amerikanska spåret SOU 2002:95
164
Personalkontrollen sammanfattades under punkt V (”PERSONNEL
SECURITY”). Varje departement ansvarade självt för godkännandet
av personal som skulle arbeta med sekretessbelagd information.
Alla departement fick hjälp av säkerhetspolisen för att
få den nödvändiga informationen för att kunna ge tillstånd för arbete
med skyddsklassad verksamhet i statliga myndigheter och i de
industrier där sekretessbelagd verksamhet ägde rum. Därefter redogjordes
för rutinerna vid personalkontroll, där rapporten konstaterade
att en fullständig kontroll för tjänst med kvalificerat hemlig
information kunde jämföras med en amerikansk kontroll för arbeten
under beteckningen ”top secret”:
A full investigation may be compared, in general to a U.S. full
field investigation.83
När väl säkerhetspolisen överlämnat informationen till departementen
, påbörjades en utvärdering av denna. När det gällde militär
personal och anställda vid försvarsindustrin var det Fst/In som utvärderade
de från säkerhetspolisen mottagna uppgifterna. Personalkontrollens
bedömningsgrund bestod av flera kriterier, exempelvis
kriminellt förflutet, homosexualitet, alkoholism, medlemskap
i möjlig landsförrädisk organisation (framförallt det svenska
kommunistpartiet) och äktenskap med utländsk medborgare.
Under rubriken ”Designations and Disposition of Security
Risks”, rapporterade expertgruppen att de personer vilka ansågs
vara säkerhetsrisker nekades att få de sökta tjänsterna utan att orsakerna
angavs för de drabbade. Därefter lämnades följande mycket
intressanta upplysning rörande hur den svenska fackföreningsrörelsen
samarbetade med regeringen i syfte att stoppa säkerhetsrisker
på arbetsplatserna:
Swedish officials said that in the industrial area the labor unions
bear the brunt of complaints on refusals of security risks. It was
stated that labor union leaders cooperate with the government
in this matter. The Defense Ministry has told the labor leaders
that the communists are not eligible for classified work, although
this disqualification is not made public.84
83 84 Ibid.

SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
165
Vad som sägs i detta citat är att fackföreningarna samarbetade med
regeringen i syfte att förhindra att kommunistiska arbetare fick
tjänster som ansågs ha betydelse för rikets säkerhet. I direkt anslutning
till detta påstådda samarbete meddelades att fackföreningarna
även hjälpte till att få bort säkerhetsrisker som redan var anställda
:
No Swedish employee can be dismissed without cause and
without due form. However, administrative transfers can be
made, and Swedish officials state that this method is used to
remove security risks from sensitive jobs. Labour union leaders
are said to understand the necessity for such transfers.85
Vad som förklarades här var alltså dels att svenska arbetare genom
sina kollektivavtal var skyddade mot godtyckligt avskedande, dels
att omflyttningar ändå kunde ske och att de fackliga ledarna var införstådda
med detta. De amerikanska gästerna har fått en inblick i
det industriskyddssystem som inom ramen för personalkontrollen
successivt växt fram efter 1945.
Det sista området som rapporten behandlade var det svenska industriskyddet
. Rapporten hävdade att det ytterst var försvarsdepartementet
som ansvarade för att säkerheten efterlevdes i de företag
som i någon mening var involverade i hanteringen av statligt sekretessbelagd
information. Varje vapenslag kontrollerade att säkerheten
efterlevdes i de företag som anlitats. Leverantörer och underleverantörer
förpliktade sig att efterleva sekretessreglerna. Ett säkerhetsavtal
ingick i varje kontrakt:
When a firm is being considered for classified contract, the
firm´s officials are cleared for contract talks. If a contract is let,
the firm appoints an official who will be responsible for security
of information. Names of all employees who are to have access
to classified information are then sent to the cognizant military
service which forwards the names to the State Police for investigation
. Clearances are determined by the military service.86
S-DMICC-rapporten landade i följande slutsatser då det gällde
värderingen av det svenska säkerhetstjänstsystemet:
86
85 I”bAid.
n Evaluation of the Security System of Sweden”, RG 59, Lot File 67 D 75, Box 1. Records
Relating Swedish Affairs 1958-1964. Bureau of European Affairs Country Director to
Scandinavia and Finland (EUR/SCAN), NA.

Det amerikanska spåret SOU 2002:95
166
The Swedish government is acutely alert to the threat of
espionage.
Physical security arrangements in Sweden, although
differing from U.S. systems, are considered highly
developed and are exellent by U.S. standards.
Personnel security practices in Sweden are considered to be
adequate and effectively applied.
Industrial security in Sweden is adequate for the protection
of all classified information.87
Dessa slutsatser ledde till följande sammanfattande bedömning:
The over-all security system of the Swedish Government and
industry is considered competent to protect whatever information
the United States may deem appropriate for release to that
country.88
Den viktiga frågan att besvara är nu: Stämmer den bild som representanterna
för de svenska säkerhetstjänsterna målade upp för den
amerikanska expertgruppen? Att både den civila och den militära
säkerhetstjänsten hade genomgått stora förändringar under 1950talet
är helt klart. De spionaffärer som skakat om landet hade lett
till att de s.k. spionlagarna drivits igenom i riksdagen. Både ”den
särskilda polisverksamheten” och den militära säkerhetstjänsten
hade tillförts ytterligare anslag för att genomföra de behövliga förändringarna
i takt med den upplevda allt mer tilltagande hotbilden.
En särskild industriskyddskommission tillsattes även 1957 mot
bakgrund bl.a. av att en ingenjör vid LM Ericsson Anatole Ericsson,
föregående år gripits för spionage för Sovjetunionens räkning.89
Men hade alla de åtgärder som beskrivs i S-DMICC:s rapport
verkligen vidtagits? Att avsikten var att det svenska säkerhetstjänstssystemet
skulle fungera som det presenterades i maj 1958 är
nog riktigt, men hade alla igångsatta reformer lett till dessa resultat
i praktisk mening?
Vad som talar emot detta är ett par omständigheter som måste beröras
. För det första är det, som sagt, tveksamt om personalkontrollen
verkligen fungerade på det sätt som det beskrevs i presentationen
för S-DMICC. Exempelvis företogs inte fältundersökningar
89
87 88 ISbe id.
Eliasson, Ulf, Politisk övervakning och personalkontroll 1945-1969. Säkerhetspolisens
medverkan i den politiska personalkontrollen, SOU 2002:88.

SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
167
fullt ut enligt de principer som den amerikanska rapporten
beskrev.90 Den andra omständigheten rör industriskyddet. Fungerade
det verkligen på det sätt som framgår av S-DMICC:s rapport?
Industriskyddskommissionen hade tillsatts 1957 och ett delbetänkande
kom redan den 31 augusti 1957.91 Två delbetänkanden var
klara först efter det att S-DMICC:s besök hade ägt rum, nämligen
den 27 maj 1958. Visserligen utesluter inte detta att förbättringar
redan hade ägt rum och då möjligen i synnerhet vid de försvarsindustrier
som var av intresse för USA. Men hade det verkligen skett
vid alla försvarsanläggningar och företag som i någon mening skulle
hantera amerikansk hemlig information? Det är tveksamt.
Det finns ytterligare en omständighet som möjligen talar emot
att det svenska säkerhetstjänstsystemet fungerade på det sätt som
S-DMICC:s rapport beskrev. Under punkt III, ”NATIONAL
ORGANIZATIONS FOR SECURITY” angavs att ett mycket aktivt
samarbete ägde rum mellan den civila och militära säkerhetstjänsten
. Men rimmade inte denna uppgift illa med hur de aktörer
som representerade ”den särskilda polisverksamheten” och den militära
säkerhetstjänsten själva såg på det dåtida samarbetet. Samma
dag som S-DMICC:s besök i Sverige inleddes den 5 maj 1958 färdigställde
chefen för Fst/In, Filip Grudemark, en promemoria över
tänkbara samarbetsformer mellan den militära säkerhetstjänsten
och den civila polisen. Promemorian lämnades till cheferna Thulin,
Åke Hasselrot och Andermark vid den särskilda polisverksamheten
. Grudemark hävdade i promemorian att det lätt kunde uppstå
definitionsproblem ute på fältet. Exempelvis började ofta ett sabotage
i den civila sektorn men det yttersta syftet var att skada det
svenska försvaret. Vem skulle då agera – den militära säkerhetstjänsten
eller polisens särskilda verksamhet? Inrikesavdelningens
chef föreslog att syftet med en aktion borde definiera vem som
skulle agera:
Avgörande för en företeelses hänförande till den militära säkerhetstjänstens
informationsområde bör sålunda vara det mål som
riktar sig mot eller det syfte, som ligger bakom. Självfallet
kommer gränsfall uppstå, där bägge parters - den militära och
den civila sektorns - intressen äro berörda. I sådana fall uppstår
frågan om fallet skall tas upp som ett gemensamt arbete eller
90
91 I”bPid.
M ang ordnande av sekretesskydd vid vissa industrier m.m.”, 31 augusti 1957, uppgiften
är hämtad från Ulf Eliassons Politisk övervakning och personalkontroll 1945-1969. Säkerhetspolisens
medverkan i den politiska personalkontrollen, SOU 2002:88.

Det amerikanska spåret SOU 2002:95
168
om det kan delas upp och sålunda bearbetas eller lösas delvis av
de olika parterna. Lösningen i sådana fall torde helt enkelt ligga
i ett långt drivet samarbete och gemensam utvärdering av arbetsmaterial
för det slutgiltiga resultatet.92
Påpekandet kan verka trivialt. Ute på fältet uppstår, om inte alltid
så väldigt ofta, intressekollisioner, eftersom problemet många
gånger består i att avgöra vad ett sabotages egentliga syfte är. Det
intressanta med promemorian är de förslag som Grudemark presenterade
för hur samarbetet kunde förbättras. Först följde en lista
på vad den militära säkerhetstjänstens mål borde vara när det gällde
att förhindra skadlig verksamhet riktad mot det svenska försvaret.
Därefter konstaterade Grudemark att inrikesavdelningen inte hade
tillräckliga resurser för att själv att klara den uppgiften. Av den anledningen
borde inrikesavdelningen få upplysningar och hjälp av
statspolisen för att kunna göra relevanta utvärderingar:
Inför dessa problem har det synts önskvärt, att från inrikesavdelningens
sida något klarlägga i vilken utsträckning från statspolisen
eller andra håll lämnade uppgifter eller informationer
kan tjäna syftet att göra inrikesavdelningens eller rättare den
militära säkerhetstjänsten effektivare i sitt arbete.93
Det var främst hjälp med följande upplysningar Grudemark var intresserad
av:
Personuppgifter
Upplysningar om använda metoder
Upplysningar om utnyttjad materiel
Upplysningar om bedriven verksamhet.94
Mot ovanstående bakgrund kan man fråga sig om den bild som målades
upp för den amerikanska expertgruppen av ett aktivt samarbete
mellan den militära säkerhetstjänsten och statspolisen verkligen
stämde. Ett aktivt och effektivt samarbete mellan den militära säkerhetstjänsten
och statspolisen var en förutsättning för att den beskrivna
personalkontrollen skulle kunna göras i försvaret, i försvarsindustrin
och överhuvudtaget i de civila sektorer som var in92
”5/5 1958 Avdelningschefen” ”PM angående önskvärda uppgifter (informationer) för
Fst/In”, HK 18 1960, Säkerhetspolisens arkiv (SPA). Avskrift gjord av Ulf Eliasson 26/9
293
94 000Ibid.

SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
169
volverade i den svenska försvarsplaneringen. Samarbetet mellan den
militära säkerhetstjänsten och statspolisen fungerade i allmänhet
väl i avseende på personalkontrollen under denna tid. Det fanns väl
utarbetade rutiner för hur detta samarbete skulle gå till. Vad konflikten
handlade om var att Grudemark ville ha uppgifter från
statspolisen som rörde spaningsverksamheten vid sidan av det rena
personalkontrollarbetet. Avsikten var att utveckla den militära säkerhetstjänstens
metoder för att få fram uppgifter för en effektivare
säkerhetstjänst. Revirstriden kom att fortsätta ytterligare några
år. Olika försök till att formalisera ett samarbetsavtal gjordes utan
några större framgångar. Till slut kom de båda parterna fram till att
ett förtroendefullt, icke formaliserat samarbete var den enda framkomliga
vägen.95
Två andra omständigheter talar möjligen för att det svenska säkerhetssystemet
inte fungerade som det utmålades för den amerikanska
expertgruppen. Under sommaren 1958 utarbetade Fst/In
under ledning av Filip Grudemark och försvarsstabschefen Curt
Göransson en promemoria, vilken kunde användas för såväl utbildning
i som kontroll av säkerhetstjänstens bedrivande. I promemorian
behandlades diverse säkerhetsåtgärder som exempelvis tystnadsplikten,
rutiner vid arbetet med hemliga handlingar, nycklars förvarande
och order rörande sekretessföreskrifter. Dessutom handlade
en punkt om utbildning och sekretesskontroll och vissa om instruktioner
för säkerhetsmän.96 I början av januari 1959 genomfördes
kontroller av säkerhetstjänstens effektivitet. Birger Elmér och
Filip Grudemark medverkade i de olika kontrollerna.97 Det kan i
och för sig invändas att rutinkontroller och överhuvudtaget förändringar
av verksamheten är ett naturligt inslag i säkerhetstjänsternas
utvecklingsarbete. Det är nog riktigt, men det är svårt att föreställa
sig att alla dessa händelser inte hade med det amerikanska expertbesöket
att göra.
95 ”Pm med anledning av vid sammanträde den 14/1 1959 upptagna frågor angående samverkan
ifråga om underrättelseverksamheten mellan försvarsstaben och den särskilda polisverksamheten
för hindrande och uppdagande av spioneri m m ”; ”Protokoll vid sammanträde hos
statspolisintendenten Thulin med representanter för försvarsstaben inrikesavdelning ang vissa
”konkurrensfrågor” den 26/1 1959; ”Protokoll, hållet vid sammanträde hos statspolisintendenten
med representanter för försvarsstabens inrikesavdelning den 11 juni 1959”. Närvarande:
Thulin, Grudemark, Berendt, Elmér, Hasselrot, Andermark och Danielsson.”; Från
Åke Hasselrot till Andermark, ”Pm ang disposition över förslag till samarbetsavtal med
Fst/In p g a det samråd som hittills hållits”; Från G Thulin till C H Henning; 22/1; 1960
F96 rån
”SeHcuerintny
inCg
lteiall ranThcuel”in,
,
av 23C /6
Gö1961, ranHssoK n
18o,
cSäph F
oG:s
rarudkiev.

mark, Ö III, vol 18, 6:001/2 (836),
MUST97
”Rap:s poarkirt öv e(Mr koa)n
.
troll av säkerhetstjänsten på Hd 9/1 1959, Ö III, vol 103, 300:50, Ma.
Det amerikanska spåret SOU 2002:95
170
Med ledning av de genomgångna dokumenten måste en slutsats
bli att en koppling fanns mellan S-DMICC:s besök i Sverige och de
vidtagna åtgärderna för att förbättra det svenska kontroll- och
övervakningssystemet.
Varför skulle de svenska säkerhetstjänsterna överdriva sin effektivitet?
En uppenbar anledning var att Sverige var i skriande behov
av att få tillgång till hemlig teknisk information för att få fram effektivare
krigsmateriel. Av den anledningen måste svenskarna övertyga
de amerikanska experterna om att det svenska kontroll- och
övervakningssystemet var effektivt. En annan anledning kan ha att
göra med de svenska säkerhetstjänsternas professionella prestige i
förhållande till supermakten USA. Det ansågs viktigt att uppvisa
att även det lilla landet Sverige hade effektiva säkerhetstjänster.
Om nu det presenterade säkerhetssystemet inte fungerade fullt
ut i praktiken i maj 1958, kan det tänkas att de svenska säkerhetstjänsterna
var öppna för att utforma de olika delarna inom ramen
för kontroll- och övervakningsverksamheten för att tillfredsställa
amerikanska krav. Vi vet också att säkerhetskraven inte var en helt
ny fråga för de svenska aktörerna. Från mitten av 1950-talet berördes
säkerhetsaspekterna i de samtal som fördes mellan svenska och
amerikanska militärer. Vi vet också att dessa samtal fördes genom
de bägge ländernas underrättelsetjänster fram till 1957.
Chefen för T-kontoret, Thede Palm, och chefen för Försvarsstabens
sektion II, Holger Henning, träffade amerikanska militärer
och representanter för underrättelsetjänsten vid flera tillfällen. Det
är fullt möjligt, eller t o m rimligt, att anta att säkerhetsaspekterna
avhandlades vid dessa möten. Men några empiriska belägg har inte
påträffats. Dessutom företogs svenska studier av de amerikanska
säkerhetssystemen före 1958. Förrådskommittén, vilken studerade
frågor rörande personalkontroll, sekretesskydd, förvaring av hemliga
handlingar och industriskydd, gjorde exempelvis en studieresa i
USA under 1950-talet. I två bilagor från 1956 förvarade i MUST:s
arkiv står det att läsa att förrådskommittén hade genomfört egna
undersökningar på plats i Förenta staterna där man samlat på sig
reglementen, handböcker och överhuvudtaget litteratur om det
amerikanska industriskyddet.98
Att förrådskommittén lärde sig mycket om hur det amerikanska
säkerhetssystemet var uppbyggt är självklart, men om dessa erfa98
Bilaga 1, ”Vissa synpunkter på USA:s inre säkerhet mot spionage, sabotage osv”; Bilaga 2,
”Personalkontroll, sekretessgrader, handhavande och förvaring av hemliga handlingar, industriskydd”
, F I:3, MUST:s arkiv (Ma). Ulf Eliasson hittade rapporten i MUST:s arkiv.

SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
171
renheter påverkade de svenska säkerhetstjänsternas utformning går
inte att besvara inom ramen för denna undersökning.
4.1 Sammanfattning: Perioden 1954-1958
Vid årsskiftet 1953/54 började svenska militärer och diplomater att
göra förfrågningar om att få tillgång till mer avancerade vapensystem
och hemliga tekniska uppgifter från USA. Efter vissa betänkligheter
sade USA sig vara villigt att diskutera de önskemålen med
svenska experter. Redan år 1954 fick de involverade svenska tjänstemännen
veta att den krigsmateriel och de tekniska uppgifter som
man önskade var underkastade sträng sekretess i USA. Om Sverige
skulle tillåtas att ta emot vapenutrustning och hemliga tekniska
uppgifter av topphemlig karaktär, måste den svenska regeringen
kunna garantera att de levererade varorna och informationerna inte
hamnade hos tredje makt. De samtal, som fördes mellan de bägge
staterna på olika nivåer, samt de undersökningar som den amerikanska
administrationen lät göra i frågan fick till konsekvens att en
expertgrupp skickades till Sverige i maj 1958 för inspektion av det
svenska säkerhetsskyddet. Expertgruppen, State Defense Military
Information Control Committee, kom fram till att den svenska säkerhetsnivån
då det gällde att skydda hemligstämplade verksamheter
var god. Den rapport som gruppen sammanställde ledde till att
den amerikanska regeringen sade ja till en ökad export av avancerade
vapensystem och hemliga tekniska uppgifter till Sverige.
Frågan är om de svenska säkerhetstjänsterna kunde leva upp till
den bild av hur säkerhetsskyddet fungerade som presenterades för
S-DMICC. Flera omständigheter talar för att den presentation som
gjordes för den amerikanska expertgruppen inte var fullt ut korrekt,
ja t.o.m. gav en överdriven bild av systemets effektivitet. Mot
den bakgrunden skulle det vara möjligt att det svenska säkerhetssystemet
fortfarande var öppet för influenser från amerikansk sida i
avseende på hur personalkontrollen och industriskyddet utformades
, trots att Grupp B i formell mening hade bildats redan i augusti
1957. Från ansvarigt svenskt håll var man väl medveten om att exempelvis
den licenstillverkning, som skulle ske i svensk försvarsindustri
med ledning av amerikanska sekretesskyddade ritningar,
måste ha ett säkerhetsskydd som godkändes av USA. När Förenta
staterna krävde att den svenska regeringen skulle ansvara för detta
arrangemang måste det lösas på ett praktiskt fungerande sätt.

Det amerikanska spåret SOU 2002:95
172
5 Förhandlingar inleds (perioden
1959-1962)
Hur skulle säkerhetsfrågorna hanteras i samband med förvärvandet
av de amerikanska robotsystemen? Den nya Washingtonambassadören,
Gunnar Jarring, skrev i ett brev till chefen för politiska avdelningen
, Sverker Åström, att det bästa vore att sekretessbestämmelserna
manifesterades i form av en svensk-amerikansk noteväxling.
Med det arrangemanget kunde processen gå vidare och de
konkreta säkerhetsfrågorna kunde lösas vid kontraktskrivandet.99
När väl den amerikanska regeringen gett sitt medgivande till en
vidgad vapenexport, meddelade flygvapenchefen general Torsten
Rapp att Sverige var intresserat av robotsystemen Sidewinder, Falcon,
Hawk, Bomarc och Tartar. Nu gick det undan. Den 17 februari
1959 avslutades förhandlingarna mellan USA och Sverige beträffande
ett avtal om 2000 missiler av märket Sidewinder.100 Att avtalet
om en försäljning var klart innebar dock inte att leveransen kunde
påbörjas omgående. För det första tog det tid att lösa alla praktiska
problem med en leverans. För det andra måste säkerhetsaspekterna
regleras. Dessutom hade Sverige efterfrågat andra typer av missiler,
inte bara Sidewinder. Under år 1959 kom villkoren för köp av andra
missiler att bli föremål för många samtal och ställningstaganden.101
Sammantaget ledde dessa samtal till att Sverige fick köpa de efterfrågade
missilerna, men att de slutgiltiga villkoren måste anpassas
till vissa specifika säkerhetskrav och andra mer praktiska problem
rörande tillverkningen och leveranstider.
En utdragen diskussionsfråga blev vem som skulle förse Sverige
med de efterfrågade missilerna – USA eller Nato? Robotköpen innebar
en komplex process med flera berörda parter på amerikansk
100
99 JaWrrillougng till
hly
Åstrill ömTimm, 29 sonseptem
, ”Sber ale
1of 958U, H
. SP .
2M4,
isV sileI/s
Uto SA,
SwUedeDA. n”, 758.5612, NA; se även
”News Release”, 17 februari 1959, ”SWEDISH AIR FORCE PURCHASES U.S. NAVY
AIR-TO-AIR MISSILES”, HP 24, V I/USA, Neutralitetspolitikkommissionens arkiv, vol
2101 ,
SRetagete
riDepangskrantmsleinet s
ticll
enAmtralarkiembav.
ssy, 758.5612/4-2559; ”Sale of U.S. Missiles to Sweden”,
758.56/8-1759; 758.5612/10-2059; Secretary of Defense, ”Sale of U.S. Missiles to Sweden”,
30 September 1959, Rg 59, Lot file 67 D 75, box 1, Bureau of European Affairs Office of
Northern European Affairs. Records Relating to Sweden, 1957-75. NA.

SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
173
sida: de tillverkande företagen, Department of Defense, State Department,
flera nivåer inom den amerikanska underrättelsetjänsten
och de tre vapenslagen.102 Det förekom även svenska önskemål om
licenstillverkning av komponenter för robotsystemen i Sverige.103
Det gällde i synnerhet Hawk och Sidewinder, men det amerikanska
försvarsdepartementet avvisade dessa planer. I samband med att det
svenska förslaget om licenstillverkning tillbakavisades gav det amerikanska
försvarsdepartementet klartecken till att även robotsystemet
Hawk skulle få säljas till Sverige.104
För att säkerhetsavtalen skulle kunna regleras krävdes en regeringsöverenskommelse
enligt amerikansk lagstiftning. Jarring meddelade
utrikesdepartementet i april 1960 att ingenting hindrade att
ett säkerhetsavtal av interrimskaraktär förhandlades fram innan en
mer omfattande överenskommelse träffades. Ett sådant förfarande
skulle kunna skynda på leveransen av luftvärnsroboten Hawk.105
I maj 1960 diskuterades formerna för ett säkerhetsavtal i mer
konkreta ordalag. Den svenska regeringen gick på linjen att det
bästa vore att frågan löstes i form av ett tillägg till överenskommelsen
från 1952. Dessutom var det viktigt att även USA kunde garantera
Sverige säkerhet då svenska komponenter och teknisk information
användes i USA.106 Det var ju inte fråga om en enkelriktad
trafik av avancerade och hemliga informationer. I ett svenskt förslag
till säkerhetsöverenskommelse med USA från september 1959
listades de villkor, som borde gälla i samband med att uppgifter och
data rörande J 35 Draken måste överlämnas till amerikanska industrier
då en flygsimulator skulle beställas.107
USA krävde dock att ett nytt avtal med mer omfattande säkerhetsbestämmelser
skulle träffas. Chefen för det amerikanska flygvapnet
, Thomas D White, föreslog i ett brev hur frågan borde hanteras
steg för steg. I det första steget föreslogs att ett bilateralt avtal
beträffande säkerhetsarrangemangen mellan USA och Sverige skul102
Memorandum of Conversation, ”Swedish Request for U.S: Missiles”, 758.5612/10-2059,
NA.
103 Jarring till Herther, 758.56/12-259; Memorandum of Conversation, ”Swedish Request for
U.S. Missiles”, RG 59, Lot file 67 D 75, Box 1, Bureau of European Affairs Office of Norther104
n
MemoEuroprandum
ean Affafoirsr .
tRhe
cdeorputds Ry eflaotr ing
the
to
muSwtuedeal sne
,
c1u9rit57y
-7pro5. NA.
gram , ”Request Involving purchase
of Military Equipment, Materials or Services Under the Mutual Security Act of 1954,
a105
106 s A”MPme.Memn.”odrae
,
dandum v
”, L2e1 wmeof nharCs
ou1pt
9n6v0ersa8 ,
a75ptior8.il
5n196
,
/”67S0-w
,
1H66edisP 0;
h
2se 1S,
uäV
vgegIn
/eUssvated SA,
r
AnntiUll
DJaeAx rr
.
itno g1,
9752
8.A56g/reem3-960ent , Non A.
Security
Concerning Procurement of Military Equipment”, Från Jarring till State Department, 10
maj
107 ”1F960örs
,
la75g
8.till 56/sä5-kerhe1060,
tsöNverA
.
enskommelse med USA beträffande krigsmateriel”, HP 21, V
I/USA, september 1959, UDA.

Det amerikanska spåret SOU 2002:95
174
le slutas. Därefter skulle ett avtal rörande tekniskt samarbete förhandlas
fram. Slutligen skulle ett avtal ingås mellan tillverkaren (företaget)
och den svenska myndighet som ansvarade för köpet.108
Torsten Rapp svarade att han accepterade villkoren.109 Svenska utrikesdepartementet
var dock inte lika tillmötesgående. I ett brev från
Sverker Åström till Jarring uttrycktes både förvåning och olust inför
det amerikanska förslaget. Det hade, enligt Åström, tidigare
enbart varit tal om att lösa själva säkerhetsaspekterna:
Förslaget om avtalskomplex omfattar ju inte mindre än tre olika
överenskommelser: säkerhetsavtalet, överenskommelser om
tekniskt samarbete och skydd av patenträttigheter, förutom säkerhetsavtal,
jämväl överenskommelser om tekniskt samarbete,
respektive om skydd av patenträttigheter m.m.110
Förslaget ansågs inte acceptabelt. Åström menade i linje med tidigare
svenska förslag att avtalet borde utformas som en komplettering
till 1952 års noteväxling, ”vilket är enligt vår uppfattning ett
grundläggande avtal på detta område som inte bör negligeras”.111
Under sommaren och hösten 1960 fortsatte diskussionerna om
villkoren för köpen av robotsystemen. Från USA:s sida hade det
ansetts viktigt att ett nytt avtal förhandlades fram, eftersom 1952
års överenskommelse inte bedömdes som tillräcklig. Ett nytt avtal
skulle reglera följande områden:
1. Any classified equipment, materials, services or information
acquired by one Government from the other country will be
subject to the same security measures as are applied in respect
of similar military equipment, materials, services, or information
produced in the receiving country.
2. Classified equipment, information etc. will not be used by
the receiving Government for other purposes than those for
which such equipment etc. have been acquired or released. Furthermore,
the receiving Government will not relinquish title
108 White Papers, ”Release of Guided Missile Information to Sweden”, 17 maj 1960, Library
of Congress, kopia av originalet finns i Neutralitetspolitikkommissionens arkiv, vol 20, Rege109
ri”nRgseleakanse slieof ts cGenutided ralarkiMvissi.
le Information to Sweden”, av Colonel Howard L Burris,
USAF, White Papers, Library of Congress, kopia av originalet finns i Neutralitetspolitikko110
111
mmiÅIbsid.
trssöm
iontielnl s
Jaarkinvg
,
, v5 oal
u20gu
,
sReti
ge19ri60, ngHskP an21sli
,
eV ts
Ic/eUntSrAal,
arkiUDvA.
.

SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
175
thereto or possession thereof without the consent of the other
Government.
3. Classified equipment, materials, services or information
which have been acquired with reference to this agreement may
only be transferred on a government to government basis.112
Svenska utrikesdepartementet fick backa. Det amerikanska förslaget
om tre avtal inom ramen för en överenskommelse vann. I december
1960 accepterade Sverige de principer som framfördes från
amerikanska regeringen.113
UD sammanfattade förhandlingarna i en promemoria från 26 januari
1961. Fem dagar senare undertecknades säkerhetsavtalet. På
en punkt vann ändå den svenska hållningen, nämligen att principen
om nationell behandling i säkerhetsavseende skulle gälla. Detta innebar
att svenska, inte amerikanska, säkerhetsföreskrifter skulle
gälla i Sverige och amerikanska i USA.
Från svensk synpunkt var det viktigt att ett avtal kunde träffas
snabbt för att möjliggöra de brådskande leveranserna av den efterfrågade
mark- och flygplansutrustningen, i synnerhet den utrustning
som behövdes för att få Falcon-systemet att fungera.114
Det färdiga avtalet reglerade i stort sett de tre punkter som Torsten
Rapp fick som förslag från den amerikanske flygvapenchefen.
En särskild tillämpningsöverenskommelse utarbetades för att implementera
säkerhetsavtalet från den 30 januari 1961. Grundprincipen
var att varje land skulle hantera den mottagna informationen på
samma sätt som det nationella säkerhetsskyddet föreskrev. Implementeringsföreskrifterna
reglerade inspektioner, handhavande av
sekretesskyddat materiel, personalkontroll, kategorisering av hemligstämplat
materiel, besök vid anläggningar där sekretessbelagt arbete
utfördes, etc.115
I mars 1961 meddelade flygöverdirektör Westergård vid Kungliga
Flygförvaltningen utrikesdepartementet att tillstånd för att köpa
följande krigsmateriel från USA hade erhållits:
112 Memorandum of Conversation, ”Swedish Comments on United States Draft Notes Relating
to Patent Rights, Technical Assistance and Security Arrangements”, 7 oktober 1960,
75113 8.”5N6eg/1otia0-76ti0,
on
Nof A.
Agreement with Sweden for Exchange of Classified Information”, RG
59, Lot file 72 D 339, Box 3, Bureau of European Affairs Office of Northern European Affai115
114 r”sPS.
ecurity
Re.Mc
.
oanrdgs
åprocedurenRede
latisänkg
es
to rhimSwetsaplemvtadenlen
,
n 19tinm57-g
ed
the
75U.
.SGN.
eA.”n
.
era,
l 2S6 ecurity januari
Ag196reem1
, HeP
n21t of
, V
30 I/JUanuaSA,
rUy
D19A.
61
between the Governments of Sweden and United States”, HP 21, V I/USA, UDA.

Det amerikanska spåret SOU 2002:95
176
1. Jaktrobot Sidewinder: 2000 missiler till en kostnad av 9
miljoner dollar.
2. Jaktrobot 327 och 328 (Falcon), till en kostnad av 24 miljoner
dollar.
3. Luftvärnsrobot 327 (Hawk): 119 missiler till en kostnad
av 22 miljoner dollar. Leverans skulle ske under andra halvan
av 1962.
4. Utrustning för J 35 Draken, till en kostnad av 6 miljoner
dollar.116
Slutligen undertecknades det omfattande ramavtalet Memorandum
of Understanding Concerning Technical Information den 31 augusti
1962. Avtalets parter på den svenska sidan var Kungliga arméförvaltningen
, Kungliga marinförvaltningen och Kungliga flygförvaltningen
. Motparten på den amerikanska sidan var Department of
Defense. Enligt noten förband sig Sverige att vidta ”nödvändiga säkerhetsåtgärder
till skydd för sådan utrustning, materiel, tjänster
eller upplysningar”.117
Själva överenskommelsen var en offentlig handling men till varje
enskilt kontrakt om köp slöts en hemlig bilaga, ett s.k. annex. I varje
enskilt annex angavs vad avtalet handlade om och vad för slags
krigsmateriel och/eller hemlig teknisk information som skulle levereras
och vilken grad av sekretesskydd som skulle gälla. Dessutom
angavs i varje enskilt annex de involverade företagen och de ansvariga
myndigheterna. Kontakterna mellan de involverade parterna
skulle skötas av s.k. ”project officers” och berörda svenska försvarsattachéer
.118 Då det gällde sekretessbedömning för varje enskilt
köp hade ÖB utarbetat särskilda föreskrifter som skulle följas.
Enligt dessa skulle den behöriga projektmyndigheten göra en sekretessbedömning
av varje annexförslag. Försvarsdepartementet avgjorde
vilka annex som skulle bli föremål för sekretess. ÖB kunde i
sin tur utfärda tillstånd för icke sekretessbelagda annex.119
117 116 ”MeInkmöp
oraandv um
aterof ieUl fnrdåen
rsUtaSndA”in
,
g 16 Comncares r1ni9ng
61,
THecP hni21c
,
aV l
In/fUorSmA,
atUion,
DA.
den 31 augusti 1962.
O118 m
”PnoM
tevägällaxlnde ing mbesllatän
mmelsSveriger
e ocangh
åUenSde
A,
teknise
SÖ sk
1inf962:orma38.
tion mellan USA och Sverige samt
synpunkter på kontrollgruppens (US Military Information Control Committée) besök i
Sv119 eIrbigid. e”, av S. Nordlander, Fst/In 15/1 1969, Säpo:s arkiv, HSC 111/65, Säpo:s arkiv.

SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
177
5.1 Sammanfattning: Perioden 1959-1962
Under år 1959 blev det helt klart att Sverige skulle få köpa de efterfrågade
robotsystemen. I maj 1960 började de amerikanska och
svenska ansvariga militärerna och diplomaterna att diskutera hur ett
säkerhetsavtal skulle utformas. Från svensk sida framhölls att det
bästa vore att detta skedde i form av ett tillägg till 1952 års överenskommelse.
Den uppfattningen delades inte av den amerikanska
regeringen, vilken hävdade att ett nytt övergripande avtal måste
undertecknas med specifika krav då det gällde tre förhållanden:
1. säkerhetsbestämmelser vilka skulle reglera skyddet av levererade
tjänster och information;
2. ett avtal om hur teknikutbytet mellan de bägge länderna skulle
hanteras;
3. ett avtal om hur patenträttigheter skulle skyddas inom ramen
för teknikinformationsutbytet.
Sverige fick backa och ett mer övergripande säkerhetsavtal undertecknades
den 30 januari 1961. Grundprincipen var att respektive
lands säkerhetsföreskrifter och lagar skulle gälla. Den 31 augusti
1962 undertecknades det övergripande avtalet gällande teknikutbytet.
Avtalet om patenträttigheter drog ut på tiden och undertecknades
först den 4 oktober 1964.120
120 SÖ 1964:68
Det amerikanska spåret SOU 2002:95
178
6 Perioden 1963-1973
År 1965 gjorde S-DMICC ett nytt besök i Sverige för att kontrollera
det svenska säkerhetssystemet. Försvarsstabens inrikesavdelning
sammanställde en promemoria inför besöket. Av promemorian
framgår att de svenska myndigheterna skulle beskriva de förändringar
i lagstiftningen och i de berörda bestämmelserna som ägt
rum sedan besöket 1958. En annan viktig punkt som presenterades
för S-DMICC var de förändringar som skett då det gällde säkerhetstjänstens
organisation, i synnerhet rörande ansvarsförhållanden
och samordningen mellan de olika säkerhetsorganen. Det gällde i
synnerhet infiltrationsskyddet mot bakgrund av de erfarenheter
som gjorts med anledning av att Stig Wennerström kunde gripas
som spion. Två av föreläsningarna som hölls 1965 finns bevarade
som manuskript i Säpo:s arkiv. En föreläsning hade titeln ”National
Security organizations in Sweden” och handlar om de omorganisationer
som skett inom polisen i och med att polisväsendet förstatligades
1965. I manuskriptet redogörs det för den nya säkerhetspolisens
uppbyggnad och dess huvudsakliga uppgifter. Därefter följde
en historisk genomgång av säkerhetspolisens utveckling sedan andra
världskriget. Det framkom bl.a. att säkerhetspolisen genomgått
förbättringar under de senaste åren med anledning av Wennerströmaffären.
En viktig reform i den omstruktureringen var att industriskyddsdetaljen
flyttades över från försvarsstaben till Säkerhetspolisen
inom Rikspolisstyrelsen och fick det nya namnet Industriskyddsgruppen
(IG). I manuskriptet ”Basic Security legislation
in Sweden” behandlades den svenska lagstiftning som reglerade den
nationella säkerheten samt reglementen för säkerhetsarbetet (rutiner
för anställning av personal, personkontroll, sekretesskontroll,
fysisk skydd etc.). Föreläsningarna var mycket allmänt hållna och
innehöll inga uppseendeväckande informationer.121
Nästa kontroll skulle ha ägt rum 1969. En promemoria gjordes
för att förbereda S-DMICC:s besök i Sverige (”PM gällande be121
”Besök av expertgrupp från USA 1965 och 1972”, av Fst/In (AC) 15/3 1965, HSC
111/65, Säpo:s arkiv.”PM angående besök av US Military Information Control Committee
6/4-15/4 1965”, HSC 111/65, Säpo:s arkiv.

SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
179
stämmelser angående teknisk information mellan USA och Sverige
samt synpunkter på kontrollgruppens US Military Information
Control Committee´s besök i Sverige”). Överste Selander vid Fst
tog med sig promemorian i samband med ett privat besök i USA.
Av promemorian framgick att inga förändringar hade skett sedan
besöket 1965. Av den anledningen sköts besöket upp på obestämd
tid.
Tre år senare, i oktober 1972, kom dock gruppen på ett fem dagars
besök. I en promemoria utarbetad av Fst/Säk togs de punkter
upp som borde delges den amerikanska gruppen. Förutom den sedvanliga
genomgången av säkerhetstjänsternas organisation och de
grundläggande lagarna och föreskrifterna rörande säkerhetsskyddet
, skulle även organisationen vid Försvarets materielverk (FMV)
presenteras. S-DMICC skulle även besöka svenska försvarsindustrier
och militära myndigheter vilka förfogade över hemlig amerikansk
information. Vid dessa besök skulle den amerikanska gruppen
förevisas hur handlingar och materiel hanterades och förvarades
.122
Ett planeringsschema över föreläsningarna finns bevarat i Säpo:s
arkiv och enligt detta program skulle följande ämnen delges SDMICC:
1. lagstiftning (tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen,
brott mot rikets säkerhet med påföljder, skyddslagen samt
bevakningskungörelsen;
2. ansvarsförhållanden för organisationen av säkerhetstjänsten;
3. personbedömning med personalkontroll (Personalkungörel
sens grunder, ÖB:s tillämpningsföreskrifter, skyddsklassindelning,
förfaringssätt inom krigsmakten vid personbedömning.
Grunder för registrering och utlämnande av personuppgifter)
;
4. sekretesskydd;
5. tillträdesskydd (tillämpningsföreskrifter, skyddslagar och be vakningskungörelsen);
6. industriskydd;
7. utbildning och säkerhetstjänst.123
122 ”PM ang utländskt besök”, av Överstelöjtnant B Wallroth, Fst/Säk 1972.09.27, HSC 111/65,
Säpo:s arkiv.
123 ”Av Fst och RPS ledda genomgångar i samband med NDCP besök 1972.10.161972.10.20”,
av Övlt Wallroth, HSC 111/65, Säpo:s arkiv.

Det amerikanska spåret SOU 2002:95
180
Manuskript till ett par av föreläsningarna finns bevarade från besöket.
De är, liksom de refererade föreläsningarna från 1965, allmänt
hållna.124 En av föreläsningarna, ”NATIONAL SECURITY ORGANIZATIONS
IN SWEDEN” är styckevis identisk med den
som hölls med samma titel 1965. Dock finns vissa förändringar, exempelvis
redogörs för personalkontrollkungörelsen från 1969. Av
föreläsningen framgår det att Sveriges arbetsgivarförening (SAF)
hade sin egen säkerhetsorganisation med ett eget kontor för säkerhetsfrågor
. Två gånger per år arrangerade SAF konferenser. Säpo
brukade delta i dessa konferenser, enligt föreläsningen. I ett anförande
med titeln ”Protective security in industry” av Sigge Heyner
vid Rikspolisstyrelsen angavs att Industriskyddsgruppen (IG) har
inspekterat ca 1500 svenska företag. Av dessa hade ca 1000 utformat
sina egna säkerhetsinstruktioner i enlighet med IG:s rekommendationer.125
Vid de tre inspektionsresor som S-DMICC gjorde i Sverige
1958, 1965 och 1972 besöktes nedanstående företag, myndigheter,
regementen och försvarsanläggningar:
1958 1965 1972
L M Ericsson X X
Bofors X X
Kockums X
FFV-CVA, Arboga X X X
FOA X
Radarskolan, Gbg, F 9 X
F 3 X
Lv 6 X
F 8 X
F 12 (Kalmar) X
SAAB X
FMV X
124 ”THE SWEDISH POLICE ORGANIZATION”. ”BASIC SECURITY LEGISLATION
IN SWEDEN” och ”NATIONAL SECURITY ORGANIZATIONS IN SWEDEN”,”GENERAL
REGULATIONS AS TO THE APPLICATION OF THE PROTECT125
IVIbE
id.
ORDDeltaINgAarNe Cpå E
s(v1en97s0k
)”
si”Seda
cvaur iftöy
ljaof nInde
fopermsatonioer: n”
ÖHvSlt
C
T 111Ca/6rliu5,
sSäp, Fost,
:s
Sarigkigv. e Heyner,
RPS, övlt R Westerberg, FMV-F, B Andersson, FMV/Säk, Thunborg, FÖD, Edelman, UD,
Övlt Wallroth, Fst, Avd dir I Hägerström, FMV. Bd E Gruvhammar, Flygstaben, major H
Molin, Marinförvaltningen. B Ågren, Arméförvaltningen, 1:e akt Sager, Fst/SÄK

SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
181
Av det genomgångna materialet att döma verkar inget uppseendeväckande
ha framkommit vid S-DMICC:s kontrollbesök.
Hur påverkades det militärtekniska samarbetet mellan länderna
mot bakgrund av den svenska kritiken av USA:s Vietnamkrig? Det
finns ingenting i de genomgångna handlingarna som talar för att
det militärteknologiska samarbetet påverkades av de frostiga diplomatiska
förbindelserna mellan USA och Sverige från slutet av
1960-talet och fram till 1972.126 Exempelvis begav sig generalmajor
Carl-Gustav Ståhl vid FMV till Washington på uppdrag av ÖB Stig
Synnergren för att diskutera det aktuella läget. Ståhl hade varit arméattaché
i Washington under perioden 1966-72 och hade av den
anledningen goda kontakter med amerikanska militärer. I Washington
träffade han chefen för Joint Staff (vilket motsvarar försvarsstaben
i Sverige), George M. Seignious. Ståhl undrade om det nuvarande
politiska läget skulle få negativa konsekvenser för det militära
samarbetet:
Seignious svarade att han ansåg det nödvändigt att företrädare
för försvaret i USA och Sverige höll goda kontakter, även om
samarbetet just nu måste ske på en lägre nivå.127
En annan kontakt vid Department of State, Robert A Basil, DIR
International Programs, Defence Research and Engineering, Department
of Defense ansåg att det tekniska samarbetet borde kunna
fortgå normalt även i nuvarande situation:
Däremot ansåg Basil att om Sverige just nu skulle begära att få
anskaffa ny materiel av hemlig natur, t. ex för Viggenprogrammet,
skulle en sådan framställning icke kunna bifallas.
Basil ville dock se detta som en temporär situation och menade
att när läget åter förbättrades skulle det icke vara några problem”.128
I en promemoria med titeln ”De aktuella militära kontakterna
USA-Sverige” sammanfattades läget. Promemorian var baserad på
försvarsledningens erfarenheter, den svenska Washingtonambassadens
bedömning samt generalmajor Ståhls analys av det svenskamerikanska
teknikutbytet. Enligt denna analys hade visserligen
126 Om de frostiga förbindelserna, se Leifland, Leif, Frostens år- om USA:s diplomatiska ut127
128 frysLeifInibid. ng
laav nd
Svtill erWigea.
chSttmeiockholm ster 4
1ma997rs .
1973, HP 21, V I/USA, UDA.

Det amerikanska spåret SOU 2002:95
182
den amerikanska administrationen bestämt att svenska militära besök
på hög nivå (vilket innebar överste av 1.a graden och uppåt)
måste föregås av ett godkännande av State Department och/eller
presidentstaben i Vita huset. Men den praktiska konsekvensen var
ändå att samarbetet fortsatte som tidigare:
Några störningar har emellertid ännu icke konstaterats i attachéernas
normala förbindelser med vederbörande ”intelligence”-chefer
och ”Liaison”-avdelningar, ej heller i fråga om beviljande
av besöksansökningar på nivå överste och lägre. 129
Umgängestonen mellan svenska och amerikanska militärer var fortfarande
positiv, står det att läsa i promemorian. När det gäller teknikutbytet
lär det inte överhuvudtaget ha påverkats negativt:
I fråga om det militärtekniska samarbetet så tycks det för närvarande
icke ha påverkats.130
Det var sant i sak men samtidigt hade den amerikanska regeringen
vidtagit en åtgärd som i förlängningen kunde leda till negativa
konsekvenser för Sverige:
Sverige har i fråga om det militära samarbetet tidigare behandlats
i huvudsak som NATO-länderna. Så är nu icke längre fallet
– vi har skiljts ut från denna grupp. Försämras de politiska förbindelserna
ytterligare kan en stegvis fortsatt nedfrysning av de
militära förbindelserna aktualiseras. Försvarsavdelningen bedömer
det därvid vara möjligt att såväl besöksverksamhet som
samarbetsavtal kan komma i den omedelbara farozonen.131
Det finns dock ingenting i dokumenten som pekar på att ett sådant
ytterligare steg togs av USA. Självklart var den information som
kom från USA oerhört viktig för det svenska försvaret. USA var
den överlägset viktigaste exportören av krigsmateriel och teknisk
information till Sverige. Av all krigsmateriel som kom från andra
länder härstammade över hälften från Förenta staterna. CarlGustav
Ståhl gjorde en uppskattning i februari 1973 vilken kom
fram till att 70 % av informationsutbytet mellan USA och Sverige
gick i riktning mot Sverige. Samtidigt var Sverige ”ett av de få län129
”De aktuella kontakterna militära kontakterna USA-Sverige, 6 mars 1973, HP 24 V
131
130 /UIbSid. A.

SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
183
der som överhuvudtaget har något att erbjuda supermakten USA
på det militärtekniska planet”.132
Även om Sveriges behov av amerikansk militär teknik var stort,
får man inte glömma att trots allt gick 30 % av informationsflödet
från Sverige till USA. Kanske utgjorde denna omständighet en av
anledningarna till att USA inte tog steget mot en hårdare politik.
Självklart fanns även andra tänkbara orsaker till denna hållning. En
anledning kan ha varit att det låg i amerikanskt intresse att Sverige
hade ett starkt försvar med udden vänd mot Sovjetunionen. Mot
den bakgrunden var inte USA berett att offra hjälpen till Sverige
även om en kritik mot USA:s Vietnamkrig framförts av den svenska
regeringen.
132 ”Det militära samarbetet Sverige-USA”, 28 februari 1973, HP 24, V I/USA, UDA.
Det amerikanska spåret SOU 2002:95
184
7 Slutsatser
Det militära tekniksamarbetet mellan Sverige och USA växte fram
successivt under perioden 1948-1973. En självklar konfliktaxel mellan
de bägge staterna utgjorde Sveriges alliansfria hållning och Förenta
staternas krav på svensk uppslutning kring ett västligt försvarssamarbete.
Mellan åren 1948 och 1951 var den amerikanska inställningen
negativ till att förse det svenska försvaret med utrustning
och teknisk hjälp. Först efter det att Sverige tagit steget mot
ett fördjupat samarbete med västmakterna tillät USA en ökad export
av krigsmateriel. Det var främst den militära samkörningen
med Nato och att Sverige deltog i embargopolitiken gentemot
kommunistblocket som gjorde USA välvilligt inställt. År 1952 slöts
en överenskommelse om krigsmaterielexport mellan de bägge staterna,
vilken innebar att Sverige fick tillgång till utrustning och
hemlig teknisk information utan att tidsödande prövningar behövde
göras från fall till fall. I överenskommelsen förband sig Sverige
att inte vidareexportera krigsmateriel och hemlig information av
amerikanskt ursprung samt att vidta nödvändiga säkerhetsåtgärder
för att den levererade utrustningen inte skulle kunna hamna hos
tredje makt. Det var inte fråga om specifika krav utan noteväxlingen
var formulerad i en allmänt hållen ton där Sveriges utfästelser
utgjorde en generalisering av de förpliktelser enligt amerikansk lagstiftning
på krigsmaterielexportområdet.
Några inspektioner och kontroller av det svenska säkerhetsskyddet
gjordes inte, vare sig före eller under tiden som överenskommelsen
ägde laga kraft och fram till S-DMICC:s besök i Sverige
i maj 1958. Det fanns inga större behov av detta eftersom ingen
topphemlig utrustning och information levererades till Sverige.
Överenskommelsen tillät nämligen inte export av sofistikerad vapenteknologi
och topphemlig information. Under perioden 19541958
förekom förfrågningar från svensk sida om att få tillgång till
mer avancerade vapen. Representanter för den amerikanska regeringen
svarade att sådana leveranser krävde en högre grad av säkerhetsgarantier
från den svenska regeringens sida. En amerikansk expertgrupp
skickades till Sverige i maj 1958 för att undersöka det
svenska säkerhetsskyddets effektivitet. Gruppen kom fram till att

SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
185
det svenska säkerhetsskyddet var tillfredställande. Mot den bakgrunden
tillät USA:s regering att förhandlingar med Sverige om en
vidgad teknikexport kunde påbörjas.
Den viktiga och avgörande frågan att besvara i denna rapport är:
Fick de amerikanska kraven på säkerhetsgarantier till konsekvens
att Grupp B (föregångaren till IB) bildades? En slutsats är att det
inte går att tala om direkta krav från Förenta Staternas sida. Det
finns ingenting i de genomgångna dokumenten som tyder på att
USA fick utförliga och detaljrika informationer om hur det svenska
säkerhetsskyddet var utformat i konkret mening och vilka specifika
avdelningar som var ansvariga för varje enskild verksamhet. De
svenska säkerhetstjänsterna presenterade en bred genomgång av
hur säkerhetsskyddet var utformat och vilka myndigheter som var
ansvariga. Från amerikansk horisont var den avgörande frågan om
Sverige kunde uppvisa ett effektivt säkerhetsskydd. Hur det svenska
säkerhetssystemet skulle vara utformat i detalj, med ansvariga
myndigheter och särskilda sektioner för specifika ansvarsområden,
var en fråga som överlämnades till de svenska myndigheterna att
avgöra.
Mot den bakgrunden kan en amerikansk påverkan enbart betyda
en eventuell indirekt sådan, dvs. att de berörda svenska myndigheterna
utformade säkerhetstjänsterna mot bakgrund av hur de uppfattade
de amerikanska intentionerna.
Det finns vissa omständigheter som möjligen talar för en indirekt
påverkan. För det första var involverade svenska militärer och diplomater
införstådda med att svenska säkerhetsgarantier var en
förutsättning för ett utvidgat tekniksamarbete mellan länderna redan
från år 1954. För det andra sköttes frågan om att få tillgång till
de avancerade robotsystemen av de bägge ländernas underrättelsetjänster
fram till 1957 då Department of State tog över ansvaret på
den amerikanska sidan. Exempelvis träffade T-kontorets chef Thede
Palm och chefen för försvarsstabens sektion II, Holger Henning
, företrädare för USA:s underrättelsetjänst vid ett flertal tillfällen.
Det framgår inte av dokumenten om säkerhetsfrågorna diskuterades
vid dessa samtal, men det vore märkligt om frågan överhuvudtaget
inte togs upp. För det tredje gjorde den s k förrådskommittén
en studieresa till USA 1956 för att studera personalkontroll
, sekretesskydd, förvaring av hemliga handlingar och industriskydd.
Förrådskommittén hade exempelvis tagit med sig ett antal
handböcker, reglementen och överhuvudtaget litteratur över det
amerikanska industriskyddet. I vilken grad förrådskommittén påverkades
av hur industriskyddet var utformat i USA är svårt att av

Det amerikanska spåret SOU 2002:95
186
göra. Det är rimligt att anta att besöket genererade idéer och influenser,
vilka i sin tur kan ha inverkat på industriskyddets utformning
i Sverige. Industriskyddskommissionens tre betänkanden blev
klara under tiden den 31 augusti 1957 och den 27 maj 1958 och mot
den bakgrunden är en sådan påverkan fullt möjlig. För det fjärde
verkar inte personalkontrollen ha fungerat fullt ut som den beskrivs
i rapporten som färdigställdes av S-DMICC efter besöket i
Sverige i maj 1958. För det femte verkade det amerikanska besöket
ha lett till flera åtgärder för att förbättra säkerhetsrutinerna inom
den militära säkerhetstjänsten. Det amerikanska expertbesöket verkar
ha genererat aktivitet för att förbättra säkerhetsskyddet mot
bakgrund av vad man utlovat i de presentationer som gjordes i maj
1958.
Sammantaget talar dessa omständigheter för att den bild som
presenterades för den amerikanska expertgruppen inte riktigt
stämde. En rimlig slutsats är, med ledning av hela det genomgångna
materialet, att de svenska säkerhetstjänsterna måste ha påverkats av
de amerikanska kraven på säkerhetsgarantier vilka fördes fram från
år 1954 och fram till att säkerhetsavtalet slöts i januari 1961. Därmed
inte sagt att denna indirekta påverkan resulterade i att Grupp
B bildades. Med ledning av de genomgångna dokumenten kan man
inte påstå att denna koppling fanns. En möjlig tolkning är att
Grupp B:s formella skapande gjordes för att de svenska myndigheterna
skulle kunna få till stånd ett effektivare säkerhetssystem, vilket
i sin tur var en förutsättning för svensk import av avancerade
vapensystem och mottagande av hemliga tekniska uppgifter. Kanske
tänkte de involverade svenska aktörerna i dessa banor, men det
finns ingenting i de tillgängliga dokumenten vare sig i USA eller
Sverige som styrker denna tolkning.
Säkerhetsavtalet mellan USA och Sverige undertecknades den 30
januari 1961 och grundprincipen var att respektive stats säkerhetsföreskrifter
och lagar skulle gälla. Den 31 augusti 1962 undertecknades
det övergripande avtalet gällande teknikutbytet. Avtalet om
patenträttigheter drog ut på tiden och undertecknades först 1964.
Den ansvariga myndigheten för att avtalet efterlevdes i USA var
Department of Defense och i Sverige Kungliga armé-, flyg- och
marinförvaltningarna. Det svensk-amerikanska militärtekniska
samarbetet fungerade utan allvarliga störningar fram till 1973 då
denna undersökning gör halt. Inte ens den svenska regeringens kritik
av USA:s Vietnamkrig verkar ha påverkat detta samarbete negativt
.

SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
187
Källor och litteratur
Otryckta källor:
Försvarets materielförvaltning (FMV), Stockholm
”SMF Diarium över ankomna och avgångna hemliga skrivelser av
synnerlig betydelse 16/9 1941 – 25/10 1964”
Försvarsdepartementet, Stockholm
Diarium, Kvalificerat hemliga arkivet
Militära underrättelsetjänstens arkiv (MUST), Stockholm
Ö III 1955-1961
Ö IV 1961-1972
F III, vol 1-3
Riksarkivet, Stockholm
Försvarsdepartementets arkiv
Försvarsdepartementets hemliga handlingar diarium 1956-1962.
Föd, hemliga diarium 1958-64
Föd, Kommandoexpeditionen, hemliga arkivet diarier 1961
Föd, Hemliga arkivet, Koncept 1961-1962
Föd, Fsekt, Attachéärenden, 1957-62
Föd, Kommandoexpeditionen, Asekt/Att Attachéärenden 1960,
1961, 1962
Föd, Försvarets kommandoexpedition, Expeditionen, Inkomna
handlingar, Serie H
1962, vol 1-VII
Inrikesdepartementets arkiv (Ind)
Hemliga arkivet
Det amerikanska spåret SOU 2002:95
188
Akter i departementschefsärenden, 1958-1964 E II
Ind, Hemliga arkivet, Koncept till Kungl. Maj:td beslut 1958-1962
B
Ind., Hemliga arkivet, Ingående hemligt diarium 1947 Regeringskansliets
centralarkiv, Stockholm
Neutralitetspolitikkommissionens arkiv
Vol 13-15, 19-21 National Archives 1947-09-22 – 1969–09-17
Krigsarkivet, Stockholm
Curt Göranssons arkiv
Tjänsteanteckningar
C-E Almgrens arkiv
DagsPM
Richard Åkermans arkiv
Säkerhetspolisens arkiv, Stockholm
HK 18/60
HSC 111/65
Utrikesdepartementets arkiv, Stockholm
H 114 Ea
Diplomatiska framställningar, underhandlingar och avtal som rör
handel och sjöfart. Östeuropa i allmänhet. 1956-62.
SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
189
HP 24 V I/USA
Tillstånd till in- och utförsel av vapen, ammunition och krigsmateriel
. 1950-1973.
Säkerhetstjänstkommissionen
Anteckningar från samtal och förhör
Ingemar Engman den 12 januari 2000.
Stig Synnergren den 27 januari 2000.
Anders Thunborg den 5 juni 2000.
Stiftelsen för ekonomisk historisk forskning inom bank och
företagande, Stockholm (även kallat Wallenbergarkivet)
Karl-Arvid Norlins arkiv
Marcus Wallenbergs arkiv
United States National Archives and Records Administration,
Washington DC (NA)
RG 59 General Records of the Department of State
Central Decimal File 1950-1963
Subject-Numeric File 1963-1973
Lot Files/Office Files
RG 84 Records of the Foreign Service Posts of the Department of
State, Sweden
Stockholm Embassy
Classified General Records 1953-1963
RG 218 Records of Joint Chiefs of Staff
RG 263 Records of Central Intelligence Agency

Det amerikanska spåret SOU 2002:95
190
- Raymond Murphy Papers on International Communism, Sweden
file
- CIA Office of Research and Estimates Reports
RG 273 Records of National Security Council (NSC)
RG 330 Records of the Secretary of Defense
RG 341 Records of the Secretary of the Air Force
Library of Congress, Washington, DC
Manuscript Division
Nathan Twining Papers
Thomas D White Papers
Litteratur
Agrell, Wilhelm, Fred och fruktan. Sveriges säkerhetspolitiska historia
1918-2000. Lund 2000.
Adler-Karlsson, Gunnar, Western Economic Warfare 1947-1967.
Stockholm 1968.
Eliasson, Ulf, Politisk övervakning och personalkontroll 1945-1969.
Säkerhetspolisens medverkan i den politiska personalkontrollen, SOU
2002:88.
Førland, Tor Egil, Cold Economic Warfare: The Creation and Prime
of CoCom, 1948-1954. Oslo 1991.
Jonter, Thomas, Sverige, USA och kärnenergin. Framväxten av en
svensk kärnämneskontroll 1945-1995. SKI Rapport 99:21;
- Försvarets forskningsanstalt och planerna på svenska kärnvapen.
SKI Rapport 01:5. se
- Kärnvapenforskning i Sverige. Samarbetet mellan civil och militär
forskning, 1947-1972. SKI Rapport 02:19.
SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
191
Leifland, Leif, Frostens år- om USA:s diplomatiska utfrysning av
Sverige. Stockholm 1997.
Mastanduno, M, ”Trade as a Strategic Weapon: American and Alliance
Export Control Policy in the Early Postwar Period”. Ingår i
Ikenberry, D, Lake, D och Mastanduno, M, The State and American
Foreign Economic Policy. Itacha, NY: Cornell University Press.
Kanger, Thomas & Gummesson, Jonas, Kommunistjägarna. Stockholm
1990.
Karlsson, Birgit, ”Sveriges relationer till Östeuropa 1945-1950”.
Ingår i Silva/Jonter (Red), Sverige inför en ny världsordning, 19451950.
Formativa år för svensk utrikespolitik? Utrikespolitiska
institutet 1995.
Kokk, Enn, Vitbok. Militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen.
Stockholm 2001.
Mörth, Ulrika & Sundelius, Bengt, Interdependens, konflikt och säkerhetspolitik.
Sverige och den amerikanska teknikexportkontrollen.
Stockholm 1998.
Om kriget kommit…Förberedelser för mottagande av militärt bistånd
1949-1969 . SOU 1994:11. Stockholm 1994
Palm, Thede, Några studier till T-kontorets historia. Stockholm
1999.
Sevon, Cay, Visionen om Europa. Svensk neutralitet och europeisk
återuppbyggnad 1945-1948. Helsingfors 1995.
Silva, Charles, Keep them Strong, Keep them Friendly. SwedishAmerican
Relations and the Pax Americana, 1948-1952. Stockholm
1999.
Sveriges överenskommelser med främmande makter. Utgiven av Utrikesdepartementet
Sthlm 1954, 1962. (SÖ)
Åström, Sverker, Ögonblick. Från ett halvsekel i UD:s tjänst.
Stockholm 1992.



BILAGOR

2002

1. sou 2002 95 d2
   2002:95, d2, datum: 2003-01-01