Kammarens protokoll
Riksdagens protokoll
2004/05:72
Onsdagen den 9 februari
Kl. 09:00 - 21:45
1 § Utrikespolitisk debatt
Anf. 1 Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):
Herr talman! Tsunami: ett ord som ingen av oss någonsin kommer att glömma. En jordbävning så kraftig att jordaxeln rubbades, jättevågor som krossar allt i sin väg, ofattbara 300 000 döda.
Vi förlorade sannolikt fler barn på annandagens morgon än någon annan dag i vår historia. Ett hack som för alltid kommer att synas i statistiken över barnadödligheten i vårt land. Ett hack i tiden, och ett sår i hjärtat på alla som förlorat någon.
Vi vill kunna bistå människor i nöd, även på andra sidan jordklotet. Vi vill kunna göra mer, och göra det tidigare. Regeringen ser fram mot förslag från den särskilda kommissionen till hur Sveriges kapacitet i krissituationer ska kunna förbättras. Några initiativ har redan tagits.
För det första: Förstärkning och samordning av de olika system som finns för information, underrättelser och analys i Regeringskansliet ska säkerställas. Ett databaserat konsulärt informationssystem ska tas fram. Utbytet av information med andra EU-länder ska förstärkas.
För det andra: Hjälpinsatser ska kunna sättas in utan dröjsmål. Räddningsverket ska kunna agera direkt vid nödsituationer. En konsulär beredskapsstyrka inrättas vid UD.
För det tredje: EU ska med snabbinsatsstyrkor kunna bistå sina medborgare vid kriser och katastrofer utomlands.
I katastrofens spår har vi sett många bevis på uppoffringar och samarbete. Regeringen riktar ett varmt tack till alla som gjorde fantastiska insatser i Sverige, i Thailand och i andra länder. Men många kommer att behöva hjälp länge till. De barn, de föräldrar, de systrar och bröder som måste leva vidare med ett sår i hjärtat, ska vi ge all den omtanke, allt det stöd och all den respekt som vi förmår.
Tsunamin är en skoningslös påminnelse om att vi delar samma värld. Naturkatastrofer och miljöförstöring, fattigdom och globala epidemier, terrorism och organiserad brottslighet, sviktande stater och regionala konflikter, krig och massförstörelsevapen – allt detta utgör hot mot alla länder.
De nya hoten kräver ett breddat säkerhetsbegrepp. De kräver en säkerhetspolitik med individens skydd och rättigheter, och folkrätten i centrum. De kräver en aktiv utrikespolitik. Utrikespolitiken är vår främsta försvarslinje, hette det under det kalla kriget. I dag går den linjen i Afghanistan, i Afrika, på Balkan, och på andra platser där Sverige deltar i insatser för fred och i aktivt utvecklingssamarbete.
”Vi som tillsammans utgör FN har ett stort gemensamt ansvar. Kommande släkten kan tänkas säga om oss, att vi aldrig uppnådde vad vi försökte uträtta. Må de aldrig kunna säga att vi misslyckades därför att vi brast i tro eller tillät egoism att vanställa våra ansträngningar.”
Så formulerade Dag Hammarskjöld sin vision om vårt ansvar för världsorganisationen. Han lyckades även i en tid av skarpa motsättningar att förstärka FN.
Generalsekreterare Kofi Annan bygger vidare i den andan. I december offentliggjorde den högnivåpanel som han tillsatt ett av de mest omfattande reformdokumenten i FN:s historia: rapporten om globala hot, utmaningar och förändringar. Sverige har bidragit både finansiellt och med konkreta förslag. I januari lanserades också Millennieprojektets uppfordrande rapport. Nu är det upp till medlemsstaterna att ta sitt ansvar.
I år firar FN 60-årsjubileum. Världens stats- och regeringschefer samlas i september i New York. Inför detta toppmöte, som kommer att ledas av den då nyvalde ordföranden i generalförsamlingen Jan Eliasson, verkar Sverige aktivt för att det också ska leda till konkreta resultat. Vad är det vi vill se?
Vi vill se ett legitimt och effektivt säkerhetsråd som tar sitt fulla ansvar för internationell fred och säkerhet. Sammansättningen av rådet måste bättre spegla att världen har förändrats sedan 1945. Sedan FN-stadgan antogs har antalet medlemsstater nästan fyrdubblats, och ett antal nya länder världen över har utvecklats till särskilt viktiga politiska och ekonomiska aktörer. Sverige anser att dessa stater bör få en roll i säkerhetsrådet som motsvarar deras växande betydelse, vilja och möjlighet att bidra till FN:s arbete. Genom en utvidgning av säkerhetsrådet skulle dess legitimitet och relevans säkerställas. Genom att begränsa vetorättens användning kan säkerhetsrådets effektivitet samtidigt förbättras. Högnivåpanelen har lanserat två modeller för hur säkerhetsrådet skulle kunna utvidgas. Båda uppfyller det principiella målet att göra rådet mer representativt. Oavsett vilken modell som väljs är det mest angelägna att vi når beslut om en utvidgning i samband med årets toppmöte.
Vi vill också se ett starkare skydd för människors säkerhet. Det primära ansvaret för människors säkerhet måste alltjämt ligga på den suveräna staten. Men 60 år efter Auschwitz och tio år efter Srebrenica och Rwanda vet vi att stater kan vara ovilliga eller oförmögna att stoppa övergrepp. Då måste det internationella samfundet agera. Av FN-stadgan följer att säkerhetsrådet måste ta sitt ansvar för att förhindra folkmord, massmord och etnisk rensning. Om inte säkerhetsrådet tar det ansvaret, eller om vetorätten missbrukas, måste vi, efter en noggrann bedömning av de politiska och folkrättsliga aspekterna, överväga vad som på andra sätt kan göras för att i akuta lägen rädda människor från grova övergrepp. Skyldigheten att skydda är ett gemensamt ansvar som vi alla bör vara beredda att ta.
Vi vill se ett kraftfullt gemensamt agerande mot internationell terrorism. Det kräver ett långsiktigt globalt samarbete med full respekt för mänskliga rättigheter och rättsstatens principer.
Vi vill se ett tydligare kollektivt ansvar i kampen mot massförstörelsevapen. Spridningen av kärnvapen måste förhindras. Det är angeläget att alla ansträngningar fullföljs för att hindra länder som Nordkorea och Iran att skaffa sådana vapen, liksom att kärnvapenstaternas åtaganden om nedrustning genomförs utan ytterligare dröjsmål. Detta kommer att vara Sveriges prioriteringar inför den översynskonferens som hålls i maj.
Vi vill vidare reformera FN:s ekonomiska och sociala råd så att det blir ett verkningsfullt globalt forum och bidrar till att förverkliga millenniemålen.
Vi vill se en vital generalförsamling som tar sig an relevanta aktuella frågor. Repetitiva och resultatlösa diskussioner måste bort.
Vi vill se en stärkt krishanteringsförmåga inom FN. FN måste kunna agera snabbt – och långsiktigt. Vi vill se att en fredsbyggande kommission under säkerhetsrådet får ansvar för att fylla gapet mellan akut krishantering och långsiktig utveckling. Liberia är ett aktuellt exempel där en fredsbevarande insats lyckades stoppa de stridande, men där hållbar fred ändå inte har säkrats eftersom de stridande inte har återanpassats till ett civilt samhälle. Den pågående FN-insatsen i landet, där Sverige deltar, har ett bredare och mer långsiktigt mandat.
Vi vill att kvinnor mer aktivt ska involveras i fredsprocesser och fredsfrämjande insatser och att skyddet för kvinnors rättigheter stärks i enlighet med FN:s resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet.
Vi vill stärka skyddet för konfliktens mest sårbara offer, barnen.
Vi vill förbättra FN:s förmåga att förebygga väpnade konflikter. I Sudan är fem miljoner människor på flykt i sitt eget land. Samtidigt som vi välkomnar fredsavtalet i söder förvärras situationen i Darfur, där två miljoner människor är i akut nöd. Det här är en första prövning av den afrikanska unionens förmåga. Vi välkomnar att AU tar ledningen i arbetet för att lösa kontinentens konflikter. Ett partnerskap växer fram mellan AU och EU. I dag bidrar EU med militär och civil personal samt finansiering av AU:s insatser i Darfur.
Vi vill stärka den internationella rättsordningen. Vi vill att de ansvariga för brott mot de mänskliga rättigheterna i Darfur ställs till svars vid den internationella brottmålsdomstolen och att säkerhetsrådet ska överväga när riktade sanktioner mot ansvariga för övergreppen ska införas.
Allt detta vill vi med FN. Regeringen vill ta vara på folkrörelsernas engagemang i arbetet för att reformera FN. Dag Hammarskjöld-jubileet i år blir ett viktigt tillfälle liksom det seminarium som Sverige tillsammans med Norge kommer att arrangera i april om FN-reformen.
FN:s roll för den globala säkerheten är central. Men FN kan inte och ska inte göra allt. Regionalt samarbete får en allt viktigare roll över hela världen. Som Kofi Annan har påpekat kan inte världsorganisationen prioritera insatser i Europa. Vår rika världsdel måste själv ta huvudansvaret. De insatser som krävs är stora, trots välståndet i vår del av världen.
Många gränsöverskridande hot är sammankopplade i Europa. 90 % av allt heroin i Sverige förs från Afghanistan via kriminella nätverk på Balkan och i andra delar av EU:s närområde. Sådana nätverk är ansvariga för att hundratusentals kvinnor och barn faller offer för sexhandel och finansierar ofta terrorism. Vi behöver stärka det europeiska samarbetet för att möta de här hoten.
Det effektivaste motmedlet är demokrati, ekonomisk utveckling och respekt för mänskliga rättigheter och rättsstatens principer över hela Europa. Det var förutsättningen för framsteg och välstånd i vårt land liksom det är det för alla andra europeiska länder. EU:s förmåga att sprida dessa värden är det främsta bidraget till säkerhet i Europa. EU:s dragningskraft har hjälpt ett dussintal länder till imponerande demokratiska, ekonomiska och sociala framsteg, och lett till att en genomgripande omvandling av det turkiska samhället har inletts.
De fredliga revolutionerna i Georgien och senast i Ukraina visar att drömmen om frihet aldrig kan besegras. När Viktor Jusjtjenko nyligen svor presidenteden var det en historisk händelse jämförbar med tidigare omvälvningar i Central- och Östeuropa. Vi måste stödja den nya ukrainska regeringens reformsträvanden. Sverige ökar besöksutbudet och fördubblar biståndet. Drömmen om frihet är också drömmen om EU. Det ukrainska folket har tydligt visat att det delar de grundläggande värderingar som EU bygger på. Ukraina har samma rätt som andra europeiska länder till ett medlemskapsperspektiv.
När krigen i forna Jugoslavien bröt ut i början av 1990-talet räckte EU inte till. I dag tar EU ett huvudansvar för utvecklingen på västra Balkan. Ett frihandelsområde byggs upp med EU som förebild för varaktig fred. EU-perspektivet är en viktig drivkraft för reformarbetet. Men förhandlingar om medlemskap förutsätter samarbete för att ställa krigsförbrytare inför rätta. Sverige fortsätter också att verka aktivt för en lösning av Kosovos framtida status.
Vitryssland är ett grannland. Det är närmare till Minsk än till Kiruna från den här kammaren. Men demokrati och mänskliga rättigheter är satta på undantag. Därför måste den högsta politiska ledningen isoleras och de demokratiska krafterna stödjas. Det vitryska folket har en naturlig plats i den alleuropeiska gemenskapen.
Moldavien är ett närmast bortglömt land i Europa. Men vi kan inte acceptera frusna konflikter, laglösa utbrytarrepubliker och människohandel. Vi måste stödja Moldavien att komma på rätt kurs.
Samarbetet med Ryssland är en hörnsten i arbetet för säkerhet i vårt gemensamma närområde. Vi har ett utvecklat regionalt samarbete som bidrar till att föra Ryssland närmare Sverige, Norden och EU. Sverige vill fördjupa samarbetet med Ryssland. Vi vill att Ryssland engageras mer i globala frågor. Det var viktigt att Ryssland ratificerade Kyotoprotokollet. Vi verkar för att underlätta för frihandel mellan EU och Ryssland. Vi delar engagemanget för de problem som Ryssland står inför, inklusive hot från terrorismen. Med bestörtning bevittnade vi terroristdådet i Beslan. En förutsättning för fördjupat samarbete är dock att den ryska regeringen ser till att den demokratiska utvecklingen i landet går åt rätt håll och att överträdelser av de mänskliga rättigheterna upphör. Situationen i Tjetjenien måste lösas med en politisk process.
Med en befolkning på 450 miljoner människor och en fjärdedel av världens samlade BNP, med världens största handelsområde genom den inre marknaden och med mer än hälften av världens utvecklingsbistånd är EU obestridligen en global aktör. Med en EU-agenda för de globala utmaningarna där alla unionens instrument samverkar – bistånd, konfliktförebyggande, fredsbevarande, miljö- och handelspolitik – kan unionen effektivt motverka de nya hoten.
Därför verkar vi inom EU för ett ambitiöst och samstämmigt agerande till stöd för FN:s millenniemål. Politiska beslut påverkar inte bara de egna medborgarna utan världen i dess helhet. I Sveriges nya politik för global utveckling samverkar alla politikområden. Men utvecklingssamarbetet har kvar sin viktiga roll. Mer bistånd behövs. Sverige når nu enprocentsmålet, och driver på för att EU:s totala bistånd ska höjas.
Vi verkar inom EU för öppnare och rättvisare regler för världshandeln. Handel skapar förutsättningar för tillväxt och utveckling också i fattiga länder, och motverkar hot och konflikter. Vi vill se resultat i WTO-förhandlingarna. Tullmurar och andra handelshinder ska rivas och jordbrukssubventioner ska minskas radikalt. Sverige satsar också på särskilt bistånd för att utvecklingsländerna på allvar ska kunna delta i den internationella handeln.
Vi verkar inom EU för en ambitiös flyktingpolitik. Att människor söker sig över gränser för att arbeta och studera främjar samarbete, utveckling och tillväxt. Men ingen ska tvingas lämna sitt land på grund av konflikter och förtryck. Där börjar vår flyktingpolitik. Människor som är förföljda ska erbjudas en fristad i Sverige och i EU. Sverige ska bidra till fungerande asylsystem i länder där det saknas, och utveckla vårt eget flyktingmottagande. Rättssäkerheten i asylprocessen ska stärkas både nationellt och på EU-nivå. Sverige vill se gemensamma regler också för internationell migration. Vi har ett fungerande globalt system för rörlighet över gränserna för varor, tjänster och pengar, men inte för människor. Den globala migrationskommissionens rapport i sommar kan förhoppningsvis bli ett första steg.
Vi verkar inom EU för att främja fred och hantera kriser. EU har krishanteringsinsatser i Afrika, Mellanöstern, södra Kaukasus och på Balkan. Sverige deltar i alla EU-operationer. Men vi måste kunna agera snabbare, inte minst när FN behöver stöd. Därför är vi stolta över att Sverige, tillsammans med Finland, Norge och Estland, snart kommer att kunna sätta upp en militär snabbinsatsstyrka inom EU. I år ökar regeringen anslaget för deltagande i fredsfrämjande insatser, också för mer långsiktiga insatser under ledning av FN, EU eller Nato.
Vi verkar inom EU för att civila snabbinsatsgrupper med räddningstjänst, sjukvård, evakuering, administratörer och polis ska inrättas. De ska snabbt kunna sättas in också för att bistå medborgare som drabbas av naturkatastrofer eller andra kriser utanför EU:s gränser. EU:s krisberedskap bör kompletteras med en nordisk. Den första stora gruppen av svårt skadade svenskar flögs hem från Thailand med ett norskt plan. Vi kan bli ännu bättre på att bistå varandra i krislägen.
Sverige har under tio års medlemskap varit med om att utveckla EU till vårt, vid sidan av FN, viktigaste forum för att påverka den globala agendan. Det nya fördraget och arbetet för att skapa världens mest konkurrenskraftiga kunskapsbaserade ekonomi är viktiga steg mot ett mer öppet och effektivt samarbete på mellanstatlighetens grund.
Men också andra samarbeten är betydelsefulla. Regeringen kommer att lägga fortsatt vikt vid vårt närområde och det nordisk-baltiska samarbetet. 100-årsminnet av unionsupplösningen med Norge uppmärksammas på många sätt, bland annat som ett exempel på fredlig konfliktlösning och på hur ett långsiktigt nära samarbete kan ersätta allvarlig motsättning.
Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE, var betydelsefull när folk i Central- och Östeuropa vann friheten, och den har nu en liknande roll för Ukraina, Vitryssland och andra länder i EU:s östra närområde och i Centralasien. Genom OSSE verkar vi också mot organiserad brottslighet, terrorism och människohandel och för minoritetsrättigheter.
Sverige är militärt alliansfritt. Samtidigt är Nato en viktig partner till Sverige när det gäller insatser i krisområden. Vi fortsätter att bidra med styrkor till Nato/PFF:s insatser på Balkan och i Afghanistan. Sverige står i maj värd för ett ministermöte inom partnerskapet med Nato, ett tillfälle att diskutera dagens säkerhetspolitiska utmaningar i den breda kretsen.
Som medlem i EU och som partner i olika organisationer får vi fler vägar att bedriva en aktiv utrikespolitik och utveckla vår långa tradition av medling och konfliktlösning.
Sverige bidrar till en säkrare värld genom engagemanget i Mellanöstern och genom den nya Anna Lindh-stiftelsen för dialog mellan kulturer. Vi ska ta vara på de palestinska och irakiska folkens imponerande ja till fred och frihet och tydliga nej till terror och förtryck.
Det irakiska parlamentsvalet utgör en lovande inledning på en politisk process mot full demokrati. Den internationella militära närvaron bör successivt avvecklas. Sverige bistår Irak genom att utbilda polis och domare. Vi stöder demokrati och mänskliga rättigheter och ska hjälpa till att bygga upp förstörd infrastruktur.
Det palestinska presidentvalet blev en symbol för den nya strimma av hopp som nu finns om en lösning på konflikten mellan israeler och palestinier. Insikten måste öka, med Abu Mazens ord från presidentinstallationen, om att ”vi är två folk som måste leva sida vid sida”.
Vi har sett hur våld föder våld, men vi vet också att fred föder fred. Den nya palestinska ledningen behöver stöd. Israel förbereder sig för att utrymma samtliga bosättningar i Gaza. Regeringen välkomnar ett israeliskt tillbakadragande som ett första steg mot ett slut på ockupationen av de palestinska områdena. Separationsbarriären på ockuperat område strider mot internationell rätt och kan aldrig accepteras.
Det palestinska ledarskapet har ett ansvar att fortsätta bygga demokrati och att vidta åtgärder mot terrorism. Sverige bidrar med personal i den EU-grupp som ska stödja palestinierna att förbättra lag och ordning. Israel har, liksom Förenta staterna, ett stort ansvar för att hjälpa det palestinska ledarskapet att etablera sig. Israel måste underlätta rörelsefriheten i de palestinska områdena så att en normal ekonomisk aktivitet kan komma i gång.
Hela det internationella samfundet måste bidra till de här ansträngningarna. Det krävs ett tydligt engagemang från samtliga medlemmar i kvartetten för att färdplanens mål om en livskraftig och demokratisk palestinsk stat och ett Israel inom säkra och erkända gränser ska kunna förverkligas. Gårdagens överenskommelse om eldupphör mellan president Abu Mazen och premiärminister Sharon är en glädjande viljeyttring. Det är hög tid att förverkliga visionen om fred och utveckling i Mellanöstern.
Den israelisk-palestinska konflikten är ett tydligt exempel på behovet av ett amerikanskt engagemang. EU och USA måste samverka för att världssamfundet ska kunna möta de utmaningar som det står inför. Åsiktsskillnader får inte överskugga insikten om att vi delar grundläggande värderingar om frihet och demokrati. Regeringen vill se ett vitaliserat transatlantiskt samarbete.
Sverige bidrar till en säkrare värld också genom kontakter med världens folkrikaste land, Kina, som har blivit en allt viktigare global aktör. Regeringen är övertygad om att dialog och samarbete är en förutsättning för att kunna påverka landet i riktning mot demokrati och ökad respekt för mänskliga rättigheter. Kina är också ett nyckelland i arbetet för en miljömässigt hållbar utveckling och mot smittsamma sjukdomar som hiv/aids. Vi vill samtidigt betona vikten av dialog mellan Kina och Taiwan. Den konflikten måste lösas på fredlig väg utan användning av militära hot som påtryckningsmedel.
Sverige bidrar till en säkrare värld genom arbetet för att stoppa världens svåraste farsot, hiv/aids, som hotar utvecklingen i stora delar av Afrika och alltmer i länder i Asien och Europa. Regeringen vill bekämpa hiv/aids med alla tillgängliga metoder från massiva förebyggande insatser och ökad forskning till en stor satsning för att ge fler rätt till vård på samma villkor som i den rika världen. Det är en fråga om solidaritet och rättvisa.
Herr talman! Efter tsunamin har vi delat sorgen, men vi har också förenats i solidaritet. Låt det bli en utgångspunkt för fördjupat internationellt samarbete, för ökad säkerhet och utveckling.
Låt oss fortsätta att stärka samarbetet i vårt närområde och inom den nordisk-baltiska kretsen. Vi behöver våra närmaste vänner också i en global värld.
Låt oss verka för frihet och utveckling i hela Europa, och låt oss inom EU också ta oss an de globala utmaningarna.
Låt oss stödja det palestinska, det irakiska, det afghanska, det ukrainska och andra folk på vägen från förtryck mot frihet och demokrati.
Låt oss ta den historiska chansen att utveckla Förenta nationerna. Låt oss göra FN till den kraft världssamfundet behöver i kampen för internationell fred, säkerhet, utveckling, demokrati och mänskliga rättigheter.
Det här är utmaningarna för en aktiv svensk utrikespolitik.
(Applåder) Anf. 2 GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m):
Herr talman! Vi lever i dag i en värld som öppnar nya möjligheter samtidigt som vi står inför nya typer av hot. Och mitt i allt detta gör sig naturens krafter påminda med en flodvåg som ödelade stränder, städer och familjer. Vi delar de drabbades sorg, och vi glömmer aldrig.
Effekterna av flodvågen i Sydostasien sköljde över även oss i Sverige och visar på hur sammanflätad världen är. I dag ska vi diskutera hur vi kan säkerställa att Sverige liksom EU står rustat inför vår tids utrikes- och säkerhetspolitiska utmaningar. Behovet av internationellt samarbete med fungerande EU och FN och en stark transatlantisk länk som vitala delar är stort.
Under de senaste åren har världen kommit att präglas av terror, krig, våld och hotet från massförstörelsevapen, men vi har också sett en positiv utveckling där strävan mot frihet, öppna samhällen och demokrati fortsätter oförtrutet. De demokratiska val som trots svåra förutsättningar framgångsrikt har genomförts i Afghanistan, Ukraina, de palestinska områdena och nu senast i Irak talar sitt tydliga språk: Precis som vi i Sverige vill människor överallt i världen ha rätten att bestämma över sin framtid.
I den moderata utrikespolitiska traditionen har vi alltid framhållit att Sveriges säkerhet och trygghet i världen bygger på att frihetliga och demokratiska samhällen utvecklas och växer sig starka i vårt närområde, men självklart också i världen. En friare värld med fler länder som är öppna samhällen och demokratier gör Sverige, Europa och världen säkrare och tryggare. Sverige måste därför aktivt fortsätta stödja människors strävan efter frihet och demokrati. Vi har ett särskilt ansvar för vårt närområde. Vi måste kunna agera där vi har störst förmåga och inflytande.
Herr talman! Valet i Irak måste betraktas som en stor framgång. Irak har tagit de första stegen mot demokrati genom att enskilda människor, som med sina lila fingertoppar gav besked och trotsade våld och terrorism, röstade för att äntligen kunna påbörja det mödosamma arbetet att bygga institutioner och demokrati. Mycket återstår, och bakslag kan ske, men vi har sett civilbefolkningens tydliga vilja: ett fritt och demokratiskt Irak. Detta är krafter som Europa nu måste understödja. Det viktiga är att EU kan visa ett tydligare och mer konstruktivt politiskt engagemang för att bistå i återuppbyggnaden i Irak. Det är dags att vända blad och agera för framtiden. Sverige kan göra både politiska och praktiska insatser och sälla sig till de länder som redan gjort betydande insatser för människorna i Irak och därmed också för Europas säkerhet.
Utvecklingen i Irak kommer att ha stor betydelse för frihetens och demokratins framtid i Mellanöstern och i arabvärlden. Valet i de palestinska områdena visar den väg som kan leda till en framtida demokratisk palestinsk stat. Målsättningen är att Israel och Palestina ska kunna leva sida vid sida under fredliga förhållanden och inom säkra och erkända gränser. Med ett genuint och långsiktigt engagemang från amerikansk sida ökar möjligheterna att uppnå verklig fred i Mellanöstern. Från europeisk sida ska vi fortsätta vårt stöd till färdplanen. Nu är det avgörande att inte enskilda europeiska länder agerar på ett sätt som uppfattas som kontraproduktivt.
EU har länge haft stora ambitioner att spela en större roll på den internationella arenan. Det nya konstitutionella fördraget skapar bättre förutsättningar för att en sammanhållen europeisk utrikes- och säkerhetspolitik ska kunna förverkligas och fördjupas. Med fördraget blir det också tydligt att vi ingår i en union, präglad av solidaritet mellan medlemsstaterna. Viljan att ha kapacitet att gemensamt agera för andra regioners fred och säkerhet stadfästs.
Europeiska unionen måste leva upp till sina egna kriterier och slå vakt om mänskliga fri- och rättigheter. När den svenska regeringen nyligen gick med på omfattande eftergifter till den kubanska regimen försvagade det EU:s trovärdighet. Beslutet innebär att Sverige inte längre kommer att bjuda in oppositionella till mottagningar på den svenska ambassaden. Detta beslut inkräktar på vår suveränitet och på våra diplomatiska traditioner att föra en löpande dialog med oppositionella krafter även i slutna samhällen och diktaturer. Det förekommer fortsatt grova brott mot mänskliga rättigheter i Kuba. Flertalet av 75 oppositionella som för några år sedan dömdes till ända upp till 28 års fängelse har inte släppts. Varför övergav den svenska regeringen dissidenterna? Inte blir det bättre av att Sverige var ett av de EU-länder som fick positiv särbehandling av den kubanska regimen. Detta har inte regeringen talat öppet om. Tror verkligen den svenska regeringen på allvar att man ska kunna utveckla en positiv dialog med envåldshärskaren Fidel Castro? I så fall är det ett stort mått av önsketänkande.
FN:s högnivåpanel lade i början av året fram sin rapport om hur multilateralismen ska kunna effektiviseras. Här borde Sverige kunna bidra konstruktivt. En effektiv multilateralism måste vila på två ben: för det första samverkan inom ramen för internationell rätt och väl fungerande institutioner och för det andra förmågan att ingripa för att påverka – i alltifrån diplomatiska förbindelser och avtal till att ytterst kunna tillgripa internationella och militära medel.
En förutsättning för att Sverige ska kunna spela en aktiv roll är att vi är beredda att ta vår del av ansvaret i internationella konflikthärdar. För närvarande har Sverige nått en absolut bottennivå när det gäller internationella insatser. Sveriges bidrag präglas i dag av en plottrighet som tyder på att det saknas en nationell strategi för var vårt land kan göra bäst nytta. Med det nyligen fattade försvarsbeslutet riskerar svensk närvaro i världen, trots stor efterfrågan från FN, EU och Nato, snarare att ytterligare skäras ned. Vi i den borgerliga alliansen vill se en tydlig ökning av de internationella insatserna så att Sverige åter kan etablera sig som ett land som tar sin del av ansvaret. Därmed skulle också vårt inflytande kunna öka väsentligt.
Vi måste våga reagera och kunna agera när det begås grova övergrepp mot civila. Konflikten i Darfur i Sudan är ett sorgligt exempel på när det internationella samfundet inte räcker till. Vi kan inte blunda för det folkmord som nu pågår. Att låta 2 miljoner lidande människor i Darfur få användas för, som det uttryckts, en första prövning av den afrikanska unionens förmåga, är cyniskt. Det krävs ett tydligare europeiskt engagemang, och det är skamligt att det drar ut så på tiden.
Samtidigt har FN:s generalsekreterare föreslagit en omfattande FN-operation om närmare 10 000 man för att övervaka vapenvilan i södra Sudan. Det är avgörande att generalsekreteraren får tillräckligt stöd för denna insats. Har Sverige fått någon förfrågan om att ställa upp med trupp i Sudan? Skulle Sverige ha förmåga att bidra till denna avgörande FN-operation, annat än med en handfull personer? Retorik och resurser måste hänga ihop.
Herr talman! I dag har vi hört en mekanisk redovisning av ett antal aktuella utrikespolitiska frågor. I stället för att bidra till tydlighet om Sveriges inriktning väcker deklarationen ett antal frågetecken. Vilket är regeringens övergripande synsätt i den brännande frågan om frihetens och demokratins utveckling i världen och nödvändigheten av att bekämpa våld och terrorism? Det räcker inte att säga att vi är för det första och inser nödvändigheten av det andra.
Vilken är regeringens grundläggande hållning när det gäller demokratiseringsprocessen och återuppbyggnaden av Irak? Hur vill regeringen påverka, och hur ska Sverige vara delaktigt? Hur ska regeringen kunna hävda att MR-frågorna står i centrum när den inte protesterar mot eftergifter mot diktaturen på Kuba? Vilket ansvar har det internationella samfundet för att människor dödas, skändas och fördrivs i Sudan? Vem ska göra insatserna? Vilket ansvar har Sverige?
I den uppräkning som utrikesministern gjorde är det svårt att identifiera en enda fråga som Sverige faktiskt driver aktivt. Sanningen är att den svenska regeringen för en mycket färglös utrikespolitik.
Förmågan att tillvarata vårt lands intressen och att solidariskt bidra i världen utgörs i högsta grad av Sveriges ställning i den europeiska unionen. Sverige både förväntas och kan spela en mer aktiv roll vad gäller vårt eget närområde. Kring Östersjön kan inte bara ökad handel, kultur och turism utvecklas utan också mer av gemensamt säkerhetspolitiskt tänkande. Norden tillsammans med Östersjöstaterna borde kunna dra nytta av erfarenheterna från murens fall och gemensamt och mer aktivt främja demokratiska processer i Vitryssland och Moldavien, påverka EU:s Rysslandspolitik och bredare engagera sig i Ukraina.
Under hösten gjorde Ukrainas folk ett historiskt vägval när de gick ut på gator och torg för att protestera mot omfattande valfusk Detta banade vägen för att landet skulle få en reformvänlig president. Moderata samlingspartiet tog 2003 ställning för att Ukraina skulle erbjudas medlemskapsperspektiv i EU, vilket nu också är Sveriges riksdags uppfattning. Nyligen ställde sig också utrikesministern bakom denna linje. Hur avser regeringen att agera för att uppnå framgångar i detta åtagande?
I sin Rysslandspolitik måste EU uppvisa en bättre samstämmighet. Det är viktigt att EU och Ryssland kan bygga ett konstruktivt partnerskap, och det kräver att båda sidor är beredda att göra betydande politiska investeringar. Tyvärr finns det en allt större anledning att vara orolig över den politiska utvecklingen i Ryssland. Det är viktigt att klargöra för den ryska regeringen att när vi talar om demokrati så menar vi demokrati och rättsstat.
Herr talman! Den fortsatta EU-utvidgningen har goda förutsättningar att bidra till ett säkrare och mer stabilt Europa. Det är ett historiskt och avgörande steg att EU nu äntligen beslutat att inleda medlemskapsförhandlingar med Turkiet.
På västra Balkan är läget långtifrån tillfredsställande. Kroatiens EU-medlemskapsförhandlingar och Makedoniens ansökan är angelägna viljeyttringar och visar den starkaste kraften som EU har för att driva på för reformer, utveckling och stabilitet i regionen. Det krävs ett fortsatt både politiskt och ekonomiskt engagemang från EU:s sida. Politiska utmaningar saknas inte. Kosovos framtida status ska beslutas under året, och EU måste ha en förstärkt och samlad politik för regionen.
Situationen i Bosnien kan hetta till. Nya oroligheter i Kosovo kan inte uteslutas. Sverige måste ha beredskap att snabbt kunna agera och förstärka trupp på plats, dels för att kunna understödja våra egna soldater, dels för att Europa inte har råd med ännu ett misslyckande med att säkra freden på Balkan.
Irans kärnvapenambitioner bekymrar oss alla. Jag menar att det finns utrymme för EU att göra fortsatta diplomatiska insatser på detta område, men det måste ske på ett sätt som gör att det amerikanska förtroendet för insatserna upprätthålls.
Sverige bör delta aktivt i kampen mot massförstörelsevapen. När det gäller det initiativ som kallas för Proliferation Security Initiative, PSI, som syftar till att kontrollera och förhindra spridning och transporter av massförstörelsevapen verkar det som om regeringen både vill och inte vill vara med. Därmed hamnar vi, till skillnad från våra nordiska grannländer, inte bland de länder som ingår i kärnan av detta samarbete även om regeringen försöker ge sken av att vi är med fullt ut.
Herr talman! Jag skulle önska att vi kunde diskutera framtida svensk och europeisk säkerhetspolitik utan att fastna i gamla teser. Jag blev lite bekymrad när jag nyligen hörde försvarsministerns syn på dessa frågor: ”Sverige är alliansfritt och Sverige måste ha förmågan att klara sig själv inledningsvis. Men Sverige som alla andra länder har rätt att gå till FN om vi skulle bli angripet och begära hjälp från hela världssamfundet. Men vi måste ha ett tillräckligt försvar för att kunna klara en ordentlig påfrestning som tar tid i början.”
Jag är förvånad över att en svensk försvarsminister i dag uttrycker sig på det sättet och tycker att det är ett gott tillfälle för utrikesministern att förtydliga i dag.
Året som har gått har påmint oss om livets skörhet och tillvarons oförutsägbarhet. Katastrofen i Sydostasien kommer under lång tid att prägla oss alla. Den 26 december blev dessutom bristen på beredskap i Sverige plågsamt uppenbar, åtminstone för alla oss som trodde att det i Regeringskansliet fanns krishanteringsrutiner och fungerande beslutskedjor. Det fanns det inte. Organisationen fungerade inte. Det politiska ledarskapet brast och visar på försummelser av icke obetydande mått.
Jag hoppas att regeringen drar lärdomar av sin hantering av tsunamikatastrofen. Jag säger detta för det kan hända nya katastrofer där svenskar utomlands drabbas eller där oförutsägbarhet och otänkbara hot realiseras i vårt eget trygga land. Det skulle till exempel kunna handla om ett terroristattentat, här hemma eller mot ett svenskt turistmål. Då får inte regeringen på nytt stå handfallen.
Jag vill avsluta med att rikta ett tack till Thailand och det thailändska folket men också till de europeiska regeringar som solidariskt hjälpte oss under flodvågskatastrofen. Jag tänker bland annat på Finland, Italien, Island, Norge och Tyskland som hjälpte svenskar med hemtransporter och genuin omsorg.
(Applåder) Anf. 3 CECILIA WIGSTRÖM (fp):
Herr talman! Ärade åhörare! Vi har nu fått höra regeringens utrikespolitiska deklaration. Jag följer den svenska utrikespolitiken dagligen även de övriga 364 dagarna om året och måste tyvärr säga att orden inte alltid implementeras och genomförs. Det som sägs stämmer inte överens med det som görs.
Deklarationen måste fyllas med handling och engagemang, men det ledarskapet saknas. Ord och handling går i otakt.
Folkpartiet vill se en annan utrikespolitik, särskilt inom tre områden som jag tänker tala om här i dag. Vi vill se att biståndsmålet på 1 % uppnås, i solidaritet med de fattiga i världen. Vi vill se att mänskliga rättigheter alltid står i centrum för Sverige även i praktiken. Det tredje, som jag tänkte ta upp i nästa runda, är att vi vill se en aktiv Europapolitik från Sveriges sida.
Min kollega Birgitta Ohlsson kommer att ta upp vikten av kvinnors rätt i världen, och min kollega Cecilia Wikström från Uppsala kommer att prata om vikten av fred i Mellanöstern.
Herr talman! Tsunamin har berört oss alla mer eller mindre nära. Själv var jag orolig för min kollega och vän Johan Pehrson och hans familj som befann sig i området. Som tur var lyckades de klara sig. Jag lider med dem som inte hade samma tur.
Oavsett hur vi alla har berörts av katastrofen på olika sätt har vi en sak gemensamt: Svenska folket har gått man ur huse för att visa solidaritet med katastrofens offer. Nu gäller det att katastrofbiståndet övergår till ett långsiktigt utvecklingsbistånd, så att människor inte blir beroende av bistånd för sin försörjning utan får bostäder och nya fiskebåtar.
Katastrofen visar värdet av det ibland ifrågasatta svenska biståndet. Regeringen säger i sin deklaration att nu uppnår vi enprocentsmålet. Vi har inte uppnått enprocentsmålet i dag. Vi har aldrig uppnått enprocentsmålet så länge Socialdemokraterna har styrt landet, trots att de har styrt så länge. Vallöftet är redan brutet.
Folkpartiet har alltid sett till att uppnå enprocentsmålet. Det är bara två gånger som Sverige har gjort det, och båda gångerna var när den borgerliga alliansen styrde, på 70-talet och 90-talet.
Tsunamikatastrofen visar också att regeringen, utrikesministern och statsministern, inte har klarat av sitt uppdrag, nämligen att släppa allt de hade för händer för att se till att samordna hjälpen till krisdrabbade svenskar ute i världen.
Herr talman! I regeringsdeklarationen sägs att mänskliga rättigheter ska stå i centrum. Men regeringen lever inte som man lär.
Folkmordet i Darfur har vi haft vetskap om i mer än ett år, men dödandet pågår fortfarande. Varför händer det ingenting? FN är lamslaget, säkerhetsrådet splittrat.
Dag Hammarskjöld var född i Jönköping, och staden är stolt över vad han uträttade som generalsekreterare. När jag växte upp i Jönköping trodde jag på FN-tanken. Jag trodde att FN kunde utrota svält. Jag trodde att FN kunde stoppa krig. Jag trodde på det så mycket att jag till och med skrev ett brev till utrikesminister Sten Andersson på lilablommigt brevpapper och undrade hur jag skulle göra för att bli FN:s generalsekreterare. Men det var 20 år sedan, och jag vet någonting nu som jag inte visste då. Det är att FN inte stoppar folkmord.
Vi vet vad som hände i Rwanda 1994. Vi vet vad som hände i Kosovo 1999. Och vi vet att FN är handlingsförlamat i dag, i Darfur 2005.
Jag hoppas fortfarande på FN-tanken. Men vi kan inte vänta på reformer. Vi kan inte gömma oss bakom ett splittrat säkerhetsråd. Vi har en skyldighet att agera i dag, att stoppa dödandet.
Sverige har inte tagit ledarskapet för att pressa Europa, och självt ställa upp, till att på plats förstärka Afrikanska unionen och stoppa dödandet. Ord sägs, men handling följer inte efter. Jag undrar vad utrikesministern lärt sig av folkmordskonferenserna. Det är ingen retorisk fråga. Jag skulle vilja ha svar på den i dag.
Före jul fick Kina en stor julklapp av EU och Sverige, herr talman, genom att vi lovade att ta bort vapenembargot. Under ett års tid fördes diskussioner i EU. Laila Freivalds satt tyst på möte efter möte och försökte inte bygga allianser för att stoppa beslutet. Folkpartiet vill ha vapenembargot mot världens största diktatur kvar. Vi sätter mänskliga rättigheter i centrum – före affärsintressen.
Beslutet är allvarligt också för att det vidgar den klyfta som uppstått mellan Europa och USA. Europeiska vapen riskerar att användas från Kina mot det demokratiska Taiwan och där ställas mot amerikanska vapen. Europeiska vapen mot amerikanska vapen. Det rimmar illa med den utrikespolitiska deklarationens ord om ett intensifierat samarbete med USA.
Folkpartiet värnar det samarbetet, och bland annat därför vill vi gå med i Nato. Även om vi har viss kritik att rikta mot USA delar vi ändå gemensamma värderingar. Vi måste tillsammans stödja de demokratiska krafterna i världen mot diktaturer, så att de diktaturer som hotar sin egen befolknings frihet – och vår frihet – inte vinner ökat utrymme.
Oenigheten mellan Europa och USA uppstod särskilt när vi inte kunde komma överens om hur vi skulle handskas med Saddam Hussein. Tyvärr kastar den oenigheten i dag en skugga över Sveriges insatser i Irak, som är alltför återhållsamma. För Iraks skull måste vi dock lägga oenigheten bakom oss. Det irakiska valet har varit en framgång, även om det förstås funnits vissa problem. Men medborgarna har gett en tydlig signal till terroristerna.
Nu måste säkerhetsläget förstärkas, och Irak har bett om hjälp. De vill ha hjälp med att utbilda soldater. Jag tyckte det var lite beklämmande att höra Laila Freivalds efter valet gratulera irakierna för att de trots våldsdåden vågade gå och rösta och sedan erbjuda svensk hjälp med att skriva författningen. Vi ska komma med våra välmanikurerade händer och hålla i pennan, när det i stället är säkerheten de behöver hjälp med. Men det grovjobbet får någon annan sköta.
Jag vill fråga utrikesministern om hon är beredd att utbilda irakiska soldater och om hon är beredd att öppna den svenska ambassaden i Irak. Det vore att visa solidaritet med det irakiska folket. 46 länder finns där redan, och vår före detta partiledare Maria Leissner jobbar i dag i Bagdad. Om hon kan, varför kan inte vi?
Herr talman! En annan diktatur som fått en present av EU och Sverige är Kuba. För två år sedan genomfördes den största arresteringsvågen sedan 60-talet på Kuba. EU reagerade kraftigt med diplomatiska sanktioner och beslöt att bjuda in dissidenter – de dissidenter som inte sattes i fängelse – till varje lands nationaldagsfirande på Kuba. Det var det främsta erkännande demokratirörelsen på Kuba någonsin fått.
Nu har man bestämt sig för att häva sanktionerna och sluta bjuda in demokraterna till nationaldagsfirandet. Det beslutet tog EU nyligen, trots att Castro inte gjort någonting för att förbättra situationen för mänskliga rättigheter. Han har i och för sig flyttat ett tiotal från fängelse till husarrest, men de är inte friade. Straffet finns kvar, och de kan närsomhelst flyttas tillbaka i fängelse.
Sverige agerar som om arresteringarna aldrig hade ägt rum, men Hector Palacios Ruíz, Adolfo Fernandez Saínz, Ricardo Gonzalez Alfonso, Julio César Galvez, Hector Maceda och många fler är kvar i fängelse.
Jag förstår inte varför det demokratistöd till Kubas demokrater som Jan O. Karlsson för två år sedan utlovade i denna kammare dröjt. Jan O. Karlsson, då biståndsminister, sade att det var lika angeläget att stödja demokratirörelsen på Kuba som det en gång var att stödja ANC i Sydafrika, men fortfarande har vi inte sett något demokratiprogram för Kuba. Sådana presenter vill vi i Folkpartiet se delas ut. Inte en enda gåva vill vi ge till Castro.
Herr talman! I regeringsdeklarationen sägs att mänskliga rättigheter ska stå i centrum. Tyvärr efterlevs inte detta, och jag har gett tre exempel på det: Darfur, Kina och Kuba. Det ligger i Sveriges intresse att demokratin får ökat fäste i världen. Det är genom demokrati vi kan nå fred. Det är genom demokrati vi kan nå social och ekonomisk utveckling. Demokratier har aldrig startat krig med varandra.
För att återknyta till det jag började mitt anförande med vill jag göra en liten sammanfattning av vad Folkpartiets utrikespolitik går ut på. En liberal utrikespolitik genomför en solidarisk biståndspolitik och uppnår enprocentsmålet, och en liberal utrikespolitik ställer krav på mänskliga rättigheter 365 dagar om året.
Avslutningsvis vill jag låna några ord av Vaclav Havel, som kritiserat EU:s beslut i Kubafrågan, för att förklara varför vi i Folkpartiet aldrig kan acceptera regeringens undfallenhet mot diktaturer. Havel säger: ”Trots allt förenas Europa för att försvara sin frihet och sina värderingar, inte för att offra dem för idealet om fredlig samexistens med diktatorer och därigenom riskera att dess själ gradvis förgiftas av det antidemokratiska tankesättet.”
(Applåder) Anf. 4 HOLGER GUSTAFSSON (kd):
Herr talman! Svensk utrikespolitik måste bygga på en tydligare rågång mellan demokrati och diktatur. Kristdemokraterna tolererar inte diktaturernas människosyn och värderingar, och vi kommer aldrig att backa från kravet på alla människors rätt till mänskliga fri- och rättigheter. Vi anser att demokratier alltid är bättre än diktaturer.
Kristdemokraterna anser att den socialdemokratiska regeringen har en svajig balansgång mellan demokratier och diktaturer. Regeringen driver en utrikespolitik som har ett alltför svagt fokus på demokratiutvecklingen.
Herr talman! Jag har viktiga frågor till utrikesministern som vi önskar svar på. Det gäller svensk utrikespolitik på fyra områden. Lyssna!
1. Hur kommer svensk Irakpolitik att utformas den närmaste tiden? Kommer regeringen att ta initiativ för att påverka EU, i synnerhet Tyskland och Frankrike, till en förändrad hållning till utvecklingen i Irak för att med europeiskt ekonomiskt och politiskt stöd ge demokratin en chans? 2. Konflikten mellan Israel och Palestina har djupa rötter i kulturella och religiösa skillnader. Dessa skillnader måste överbryggas för att man ska nå fred och stabilitet. När ska den socialdemokratiska regeringen inse att det krävs mer än materiell input för fred i Mellanöstern?
3. Oppositionella kubaner är inte längre välkomna som gäster på EU-ländernas ambassader på Kuba. Vi har hört talas om detta förut. Det är den indirekta konsekvensen av ett beslut i ministerrådet. Hur kan ett sådant beslut fattas år 2005, och hur kan Sveriges regering ställa sig bakom det? Ni har nu gått från er tysta och passiva Kubapolitik till ett fullfjädrat svek. Utrikesministern menar att EU-beslutet är bra för oppositionen. Hur? undrar vi kristdemokrater. Är detta verkligen ett bra sätt att främja demokratisk utveckling på Kuba?
4. Vad kommer Sveriges regering att göra för att konkret stödja demokratiutvecklingen i Ukraina? Hur ser man på ett EU-medlemskap? Blir det geografin eller demokratin som ska styra den tillhörigheten?
Herr talman! Socialisterna i Sverige har med banderoller och slagord uttryckt sin vrede över USA:s invasion av Irak. Ingen ska förneka att felsteg har begåtts i sammanhanget, men det är märkligt att dessa vänstergrupper inte med ett enda ord uttrycker glädje över att Irak nu har hållit sitt första flerpartival på 50 år. Vad beror det på?
Har vänstern redan glömt att Saddam Hussein under sitt vanstyre avrättade flera hundra tusen irakier och fördrev hundratusentals från landet? Har man glömt att Saddam Husseins soldater 1980 gick över gränsen till Iran? Har man glömt att stridsgas användes mot både iranier och kurder, bland annat 1988 då 5 000 människor dödades? Har man glömt att Saddam Husseins stridsvagnar 1990 rullade över Kuwaits gränser? Har man glömt att de kristna minoritetsgrupperna i Irak levde i förtryck? De gör det dessvärre än i dag.
Våldet var Saddam Husseins medel att upprätta ett skräckvälde och sin diktatur. Nu är diktatorns terrorvälde borta, och ur askan reser sig en demokratiprocess.
Vi skulle kunna älta hur Frankrike, Tyskland, Storbritannien, Ryssland, Kina och USA agerade innan konflikten. Vi skulle kunna älta huruvida FN:s resolution 1441 gav de allierade staterna rätt att använda våld mot Saddamregimen. Vi skulle kunna dividera fram och tillbaka om de misstag som har gjorts under ockupationen och det faktum att kriget är över men freden ännu inte vunnen. Vi kan säkert också göra en lista över bristerna i det irakiska valet.
Herr talman! Det centrala är att Saddam Hussein är borta och att irakierna äntligen har fått möjlighet att rösta i ett flerpartival. Irakierna har för första gången fått chansen att säga sitt om landets ledarskap. Det är en seger för mänskliga rättigheter och för demokratin.
Valdeltagandet blev högre än väntat trots alla terrorhot. Enligt valkommissionen deltog 60–75 %, vilket får ses som en stor framgång. Det visar att medborgarna i Irak har varit beredda att ta stora personliga risker för att välja sin första demokratiska regering.
Terroristerna som inte vill se demokratin segra kommer att fortsätta med sin terrorverksamhet. Det är därför viktigare än någonsin att världssamfundet inte överger Irak. Det vore förödande om USA drog sig tillbaka ur Irak innan landets egen administration, ordningsmakt och militär nått en sådan nivå att de själva kan stå emot de antidemokratiska krafterna.
Herr talman! EU får inte lov att vänta längre! Europas stormakter måste lägga prestigen åt sidan och enas kring Irak. Utrikesministern! Detta gäller inte minst Sverige.
Det borde inte finnas någon som vill att demokratiprocessen i Irak ska avstanna. Vi måste erbjuda konstruktiv hjälp, inte minst för att stärka demokratin och samhällets institutioner. Att som vänstern fortsätta att skandera mot USA kommer inte att hjälpa irakierna, inte ett dyft. Nu behövs alla goda krafter för att tillse att det nya Irak vilar på en bred folklig representation. Det irakiska samhällets strukturer och grundvalar får inte exkludera någon etnisk grupp, och det är mycket viktigt att kvinnornas roll stärks redan från början i Irak.
Herr talman! Det andra stora glädjebeskedet i Mellanöstern är förstås gårdagens löfte om ömsesidig vapenvila mellan palestinierna och israelerna. Den palestinske ledaren Abbas och Israels premiärminister Sharon accepterade ömsesidig vapenvila. Det historiska mötet i Egypten kan vara den milstolpe vid vilken israeler och palestinier äntligen får lämna det mörka förflutna och ta steg för steg mot en normaliserad vardag av fred och trygghet.
Det är uppenbart men bör ändå poängteras att den folkvalde Abbas på kort tid har visat mer vilja och handlingskraft för fredlig samvaro med israelerna än vad hans företrädare gjorde under många år. Just nu, i denna stund, finns en historisk möjlighet att gå vidare, att börja läka såren. USA finns på plats med sin nya utrikesminister. Men vad gör EU för att stödja den här fredsprocessen? Utrikesministern! Vilka initiativ har den svenska regeringen tagit under senaste tiden i den här konflikten?
Herr talman! Vad gör Sveriges regering för att sätta press på Castro så att fängslade oppositionella kubaner kan släppas ur fängelse? De som hittills har blivit frigivna har blivit det på grund av svår sjukdom och för att Castro inte vill behålla dem i sina fängelser och få dålig publicitet. Anna Lindh var aktiv när det gällde den förtryckta demokratiska rörelsen på Kuba, men nu är det väldigt tyst från svenskt håll. Utrikesministern! Varför?
Den leende diktatorn håller på att vinna en historisk seger över EU. Vem hade väl trott för några månader sedan att den europeiska unionen med demokrati och värnande av alla människors frihet som grundidé överraskande skulle ge efter för den spanska socialistiska regeringens strävan att krossa EU:s gemensamma hållning gentemot Castroregimen. Det är ett snedsteg som vi kristdemokrater inte kan acceptera.
Kristdemokraterna har sedan länge ett nära samarbete med demokratirörelsen på Kuba, och det kommer vi givetvis att fortsätta med ännu starkare än någonsin.
Jag uppmanar regeringen att ta sig en rejäl funderare över sin syn på demokratiprocessen på Kuba. Vi ser den nya hållningen som ett tydligt uttryck för den socialdemokratiska regeringens mycket svajiga ståndpunkt mellan demokratins förkämpar och socialismens diktatur – ett svek på ren svenska.
För att visa det kubanska folket att det finns svenskar som öppet stöder kubanernas kamp för demokrati, att det finns ett alternativ till det socialistiska sveket, har Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund officiellt nominerat den framstående kristdemokratiske oppositionspolitikern Oswaldo Payà till Nobels fredspris. Hans arbete för demokrati på Kuba väcker alltför lite uppmärksamhet i Sverige. Här rapporterar i stället TV om planerna på att införa rökförbud på Kuba.
Herr talman! Den orangea revolutionen i Ukraina kom som en överraskning för många. Kristdemokraterna har länge arbetat med oppositionen i Ukraina – den opposition som visade sitt mod och stod upp för folkets rätt till demokrati. Det är ett mod som knappast kan förstås utifrån.
Den nye presidenten Justjenko har i en rad uttalanden sagt att han har satt upp en tidsplan för sitt land att uppnå de krav som EU sätter på sina kandidatländer. Sverige bör driva på så att Ukraina ges förutsättningar att skynda på viktiga reformer. Inte minst bör handeln med EU uppmuntras och möjliggöras så att vägen västerut blir lika lätt som den som omkringliggande länder nu vill öppna för landet.
President Putins alltmer auktoritära styre i Ryssland kopplat till utvecklingen i Kaukasus med utländsk hjälp ger ingen ljus bild av framtiden i regionen. Sveriges regering och EU måste sätta press på Ryssland och statscheferna i Kaukasus för att ge medborgarna demokrati. Först då kan man skönja en fredlig utveckling.
Min fråga till utrikesministern är: Hur ser svensk Ukrainapolitik ut?
Anf. 5 ALICE ÅSTRÖM (v):
Herr talman! De tre grunderna i svensk utrikespolitik är respekt för folkrätten, kamp för demokrati och mänskliga rättigheter och fattigdomsbekämpning.
Vad har då hänt de senaste åren på dessa områden? Vi har sett grova folkrättsbrott. Vi har sett att FN har satts åt sidan. Vi har sett brott mot mänskliga rättigheter – stora och grova brott mot mänskliga rättigheter från stater som kallas för demokratier.
Vi har sett kampen mot terrorism som sakta men säkert håller på att montera ned dessa viktiga principer.
Vi har sett tortyr. Vi har sett utomrättsliga avrättningar. Vi har sett människor bli fängslade under långa tider utan rätt till rättegång. Vi har sett stater som använder sig av terroristbekämpningsmanteln för att begå övergrepp mot sin egen befolkning på ett sätt som aldrig tidigare har setts.
Folkrättsbrott som tidigare aldrig hade accepterats ursäktas i dag i efterhand med terroristbekämpning, demokratiutveckling och mänskliga rättigheter för den enskilde individen. Därför har man kunnat sätta folkrätten ur spel.
Motsättningar mellan folkrätten och mänskliga rättigheter har målats upp.
Jag säger inte att det är lätt. Den enskilde individens rätt till skydd jämfört med staternas rätt till suveränitet är svåra och komplicerade frågor. Men det innebär inte att man kan acceptera att man sätter folkrätten ur spel och ursäktar det i efterhand.
Det vi har kunnat se är att efter folkrättsbrotten har brott mot mänskliga rättigheter följt. Väldigt många har velat koppla den utvecklingen till tiden efter den 11 september – världen stod inför ett nytt fenomen som krävde nya ställningstaganden och nya metoder. Det stämmer delvis, men dessa krafter och metoder har funnits långt tidigare. Skillnaden är att det tidigare skedde i det fördolda. När övergreppen upptäcktes fördömdes de i kraftiga ordalag. I dag har världen tystnat. I dag har helt andra möjligheter öppnats i terroristbekämpningens namn.
Man behöver inte ens begå övergreppen i det fördolda. USA:s angrepp på Afghanistan blev klassat som självförsvar. Rysslands agerande i Tjetjenien innebär att övergrepp begås i terroristbekämpningens namn. Vi har Israels tidigare upptrappning av utomrättsliga avrättningar. Samarbetet med Kina har förstärkts. Man säger att det är viktigt i terroristbekämpningens namn och för världens säkerhet att Kina också är en viktig samarbetspartner.
Regimer världen över har tagit tillfället i akt att slå till mot oppositionella utan att behöva oroa sig för alltför mycket kritik från omvärlden.
Jag skulle kunna ge många fler exempel.
I dag står vi inför ett val. Ska folkrätt, demokrati och mänskliga rättigheter kunna försvaras måste det också ges ett verkligt innehåll och inte bara vara vackra ord.
Herr talman! Listan på övergrepp som sker i världen skulle kunna göras mycket lång, men protesterna hörs inte längre. Jag saknar i utrikesministerns tal något om de övergrepp som sker och hur Sverige ser på dem.
Irakkriget är ett folkrättsvidrigt krig där FN ställdes åt sidan. Vad alla tycks ha glömt i dag är vad man sade var anledningen till attacken, nämligen Iraks massförstörelsevapen. Man sade att Irak hotade världen, att Irak inom väldigt kort tid faktiskt kunde anfalla resten av världen med massförstörelsevapen. Därför var attacken nödvändig.
I dag har inga massförstörelsevapen hittats. I dag säger man att kriget i Irak var ett krig för demokratin. Det var ett krig för att avsätta Saddam Hussein och befria folket.
Efter ockupationen tillsattes en interimsregering som i efterhand har sagt att man vill att ockupationsmakterna ska stanna. Med detta har Sverige och den svenska utrikesministern sagt att Irak inte längre är ockuperat.
I dag har det hållits val i Irak. Man kan ställa sig frågan: Var det ett demokratiskt val under de premisser som fanns? Det fanns inga möjligheter till valövervakning eftersom läget var alldeles för våldsamt. Det fanns ingen möjlighet att kontrollera om valet gick riktigt till. Det fanns inte de demokratiska grunderna i en situation där landet är under ockupation att kunna genomföra ett fullt demokratiskt val.
Var då valet inte betydelsefullt? Jo, det var det. Vad det irakiska folket visade när man gick och röstade var att Iraks befolkning är beredd att ta ansvar för Irak. Iraks befolkning vill ha demokrati och kan driva fram demokrati. Det visar att Iraks befolkning måste ges möjligheten att ta ansvar för sin egen utveckling, att ockupationen måste upphöra och att ockupanterna måste lämna landet. Här måste FN gå in och ta ett större ansvar. Då måste världen också erkänna att detta var ett folkrättsbrott, att Irak är ockuperat, att irakierna nu har visat vilken väg de vill ta och att man måste ge den möjligheten till Iraks folk.
Herr talman! Israel–Palestina är en konflikt vi har följt under många år. Den senaste tidens process och presidentvalet i Palestina öppnar för nya möjligheter. De samtalen och överenskommelsen om vapenvila måste man se som något oerhört positivt. Men man får inte bli blåögd. Man måste se att det är långt kvar för att det ska kunna bli en fred i Israel och Palestina.
Det som krävs i dag, herr talman, är att omvärlden också sätter press på Israel. Israel fortsätter att bygga apartheidmuren. Israel fortsätter att ta mark från palestinierna. Israel fortsätter att öka sina bosättningar. Israel fortsätter att behandla palestinierna som andra klassens medborgare.
Herr talman! Vi måste i denna fredsprocess kräva att man inte gör avsteg från den internationella rätten och från Haagdomstolens utslag. Vi måste kräva att detta inte får bli en del i förhandlingsprocessen utan att palestinierna måste få sina internationella rättigheter tillgodosedda innan en ordentlig fredsprocess kan komma i gång.
Herr talman! Situationen i Sudan har flera talare berört. Situationen i Sudan är katastrofal. FN kunde på sitt senaste möte inte enas om att människor skulle kunna ställas inför den internationella brottmålsdomstolen för de brott som begåtts av Sudans regering då Sudan motsatte sig detta. Det får dock inte innebära att FN, Sverige och EU slår sig till ro. Man måste trycka på. Framför allt måste man nu se till att öka stödet till den afrikanska unionen för att denna ska kunna gå in och utföra sitt oerhört viktiga arbete.
Det är viktigt att det också blir den afrikanska unionen. Det har framförts kritik från den här talarstolen mot att man nu säger att den afrikanska unionen ska göra detta. Samma personer brukar dock prata om vikten av att vi kan ta ansvar i vårt eget närområde, och det är också viktigt att vi låter den afrikanska unionen få ta ansvar i sitt närområde. Men det krävs mycket stöd och ett stort mod.
Herr talman! Det finns också konflikter i världen som sällan berörs. En sådan är konflikten mellan Västsahara och Marocko. Västsahara har gjort allting som FN ålagt dem, men Marocko vägrar att följa detta. Vi kräver att FN och den svenska regeringen också agerar för att Västsahara ska bli fritt.
Det finns många fler viktiga frågor och områden som man skulle vilja ta upp, herr talman, men tiden räcker inte till.
Jag har i detta anförande framför allt velat lyfta fram den negativa utvecklingen när det gäller den internationella rätten. Jag har också velat lyfta fram den dubbelmoral som finns i världen. På vissa länder ställs det krav att förbättra mänskliga rättigheter; andra länder kritiserar vi inte ens. Kina häver vi vapenembargot mot därför att vi har handelspolitiska intressen. USA säger vi är världens största demokrati med vilken vi har en nära värdegemenskap. Trots att man har Guantánamobasen, Abu Ghraib-fängelset, Irakkriget och Afghanistankriget riktas ingen kritik.
Ska mänskliga rättigheter och kampen för demokrati bli verklighet måste det bygga på principen om alla människors lika värde, oavsett var i världen brotten begås och oavsett av vem – oavsett om det är av en stormakt eller av ett litet land, oavsett om det är av ett land som kallar sig demokrati eller av en diktatur. Mänskliga rättigheter är individens rättigheter. Mänskliga rättigheter bryr sig inte om ifall det är en stormakt eller ett litet land, en diktatur eller en demokrati som utför brotten.
Ska Sveriges utrikespolitik kunna ha något ordentligt innehåll får inte kampen för demokrati och mänskliga rättigheter föras med brott mot just dessa rättigheter. Sverige behöver en utrikespolitik som inte bara är vackra ord utan där de fylls med verkligt innehåll. Sveriges utrikespolitik behöver en vision – en vision där kampen för demokrati och mänskliga rättigheter, respekten för folkrätten samt fattigdomsbekämpningen ges ett verkligt innehåll och inte bara är vackra ord, ett innehåll där inte egenintresset sätts före de principiella värdena.
(Applåder) Anf. 6 AGNE HANSSON (c):
Herr talman! Det finns mycket att göra i den internationella politiken. Freden är fortsatt en utmaning i den stora konfliktbågen från norra Afrika till Nordkorea. Där finns kärnvapenhotet i Iran och Nordkorea. Där finns konflikten Indien–Pakistan och Indien–Kashmir, förutom vad som återstår att göra i Irak och i Mellersta Östern.
Vad händer med ett växande Kina med möjlighet att upprusta och köpa vapen? Kommer Kina–Taiwan-frågan, med USA inblandat, att bli nästa stormaktskonflikt? Dessutom har vi hot om våld och terrorism samt de brott mot mänskliga rättigheter som sker på alltför många ställen i världen fortfarande.
Men den kanske största utmaningen finns på miljöområdet. Världsnaturfondens årliga rapport Living Planet Report 2004 konstaterar att mänskliga samhällen i dag konsumerar 20 % mer av jordens förnybara tillgångar än vad de levande ekosystemen förmår återskapa. Med andra ord blir världen för vart år som går fattigare och mindre förmögen att upprätthålla liv. Samtidigt tillkommer varje år 70 miljoner fler människor, merparten av dem med fullständigt berättigade krav på bättre liv än vad deras föräldragenerationer har fått uppleva.
Utsläppen av klimatförändrande gaser från fossilbränsleanvändningen växer snabbt, världens oljeberoende likaså. I dag står fossila bränslen – kol, olja och fossilgas – för 90 % eller mer av energitillförseln i de flesta industriländer. För världen som helhet har denna del ökat med nästan 700 %, en sjudubbling, under de fyrtio åren mellan 1961 och 2001. Allra värst är Nordamerika. En människa som lever i USA eller Kanada lämnar ett ekologiskt fotavtryck efter sig som är dubbelt så stort som en europés och sju gånger större än det en genomsnittlig människa i Asien eller Afrika lämnar. Det ställer stora krav på oss alla, men det gör det inte minst på USA, som förbrukar allra mest av de ändliga naturresurserna.
Länder som Kina och Indien växer. Enbart i Kina ökar andelen transporter med 15 % årligen. Konsekvenserna för världens miljö när alla människor i dessa länder vill ha samma levnadsstandard som den vi har här i väst kommer att bli stora.
Herr talman! Vilken enorm tickande bomb mot en trygg värld i framtiden är inte detta.
Den största utmaningen är därför att fasa ut de ändliga bränslesystemen och skapa energi- och bränslesystem som är långsiktigt hållbara och förnybara. Med förnybara bränslen kan vi minska utsläppen, minska sårbarheten och skapa arbete och sysselsättning inte minst i länder som är i stort behov av jobb. Det mesta av råvarorna till sådana lösningar finns inte minst i utvecklingsländerna. Kärnkraften är inte en sådan lösning.
Närmare hälften av all olja produceras i instabila regioner. Ett fortsatt starkt beroende av oljan, och därmed fortsatt beroende av säker leverans från dessa regioner, innebär stora risker säkerhetsmässigt. Den omständigheten talar för att ett fortsatt fredsarbete bör ha största prioritet framöver, men det talar också för att den internationella politiken bör sätta fokus på miljö-, bränsle- och energifrågorna.
Det är dags att föra upp dessa frågor på den internationella agendan på ett betydligt kraftfullare sätt än som har skett hittills. Det fanns inte ett enda ord om en uthållig jord och värld i regeringens deklaration. Min fråga till utrikesministern blir: Är regeringen beredd att sätta miljöfrågorna på den internationella agendan? Är regeringen beredd att internationellt driva omställningen av bränslesystemen mot ekologiskt hållbara och förnybara bränslen?
Herr talman! Valet i Irak blev en framgång. Det kunde genomföras trots hot om våld och terror. Alla som stod upp mot våldet och vågade kandidera, liksom alla som vågade gå till valurnorna är att gratulera. De gjorde det därför att de tror på en demokratisk utveckling i Irak. De gjorde det med livet som insats. De måste nu ges all hjälp och allt stöd internationellt så att inte deras förhoppningar om ett demokratiskt och fredligt Irak går om intet. Deras första steg mot en hoppfullare framtid får inte vara förgäves.
Det är viktigt att USA på allvar visar att man vill åstadkomma ett fritt, demokratiskt styrt Irak. De kan inte fortsätta spela den dominerande roll som de själva har åtagit sig utan får aktivt stödja ett FN-övertagande av den fortsatta processen.
Det är mycket som talar för att EU borde påta sig ett större ansvar i Irak. Det skulle kunna ha en återhållande effekt på våldsutvecklingen. EU kan och bör göra större insatser, i varje fall när det gäller utbildandet av poliser, utvecklandet av rättsväsendet och insatser för att få det civila samhället på fötter, allt detta med FN i rollen som huvudaktör. Samtidigt är det viktigt att de demokratiska partierna får stöd i sitt fortsatta demokratiarbete i Irak.
Valet av ny palestinsk ledare efter Arafat har öppnat möjligheterna till fortsatta samtal och förhandlingar mellan Israel och Palestina. Det kan förhoppningsvis vara ett första viktigt steg mot en lösning på en historisk konflikt som sett ut att aldrig kunna lösas. Båda parter bör nu anstränga sig att komma vidare till en slutlig lösning med en palestinsk stat inom säkra och erkända gränser, som kan leva i fredlig vänskap med sina grannstater. Även här bör Sverige och EU agera.
Herr talman! Sverige har av tradition drivit en aktiv utrikespolitik. Vår alliansfrihet gör att vi kan tala utan bindningar i världen. Vi kan göra vår röst hörd och räkna med att bli respekterade. Sverige har gett lyskraft åt kampen för fred, demokrati och solidaritet med fattiga i världen. Det här är en position som vi ska värna. Det förutsätter att vi gör det med omdöme, att vi agerar genomtänkt med fasthet och med konsekvens. Vi ska vara modiga i utrikespolitiken. Alliansfriheten ger oss den möjligheten.
Men det har varit dåligt med modet och röststyrkan den senaste tiden. Frimodigheten har avtagit, och röstläget har sänkts. Regeringens agerande i tsunamikatastrofen var inte snabbt. Det vet vi. Men det var inte heller särskilt modigt.
I fallet med de utvisade egyptierna var agerandet långt ifrån modigt. Det var närmast en underkastelse för stormakten USA.
Det var inte modigt att undvika att tidigt ge besked till EU-ledningen om att inga löften fick ges till Kina om ett hävande av vapenembargot.
Det var inte och det är inte modigt att vara lågmäld gentemot Ryssland och Putin om det som sker i Tjetjenien eller för den delen om den ryska inblandningen i det nyss genomförda presidentvalet i Ukraina.
Det är inte modigt att undvika att kalla det som sker i Darfur i Sudan för vad det verkligen är, ett folkmord.
Det är inte modigt att vid officiellt besök hos USA:s president undvika att ta upp känsliga saker som kränkningarna av mänskliga rättigheter och det som hänt i Abu Ghraib och på Kuba. Det hade varit modigt att kunna säga att Sverige står upp för fred och nedrustning och att Sverige står på USA:s sida när det gäller att stoppa EU från att häva vapenembargot mot Kina och hålla tillbaka export av vapen till en stormakt.
Den svenska statsministern säger sig vara god vän med president Bush. Det misstror jag inte alls. Goda vänner ska och bör vara ärliga mot varandra och våga säga sanningen åt varandra. En god vän som undanhåller sanningen är inte någon god vän.
När tänker statsministern, utrikesministern och den svenska regeringen visa att de är goda vänner till den amerikanska regeringen? När kommer den svenska regeringen att vara ärlig och säga sanningen till den amerikanska? När ska man säga sanningen om att krigsfångar på Kuba inte är acceptabelt, att behandling av fångar i stil med vad som hände i Abu Ghraib inte är acceptabelt, säga att miljöfrågorna måste ges högsta prioritet, att det är hög tid för USA att skriva under Kyotoprotokollet, precis som Ryssland nu har gjort? När ska den svenska regeringen bevisa för det svenska folket och för våra samarbetspartner i andra länder att vi fortfarande talar med hög röst i utrikespolitiken?
Vi ska göra vår röst hörd, och vi ska göra det också i samarbete med andra. Om Sverige, som hittills, inte helhjärtat engagerar sig i Europa försvagas den europeiska rösten globalt. Därmed tystnar också den enda organisation som kan balansera den amerikanska dominansen på världsfronten.
Sverige är inne på ett stickspår om vi av andra börjar betraktas som tysta, försiktiga och ängsliga i utrikespolitiken, om vi betraktas som ett land här uppe i norr som vill vara vän med alla och inte stöta sig med någon på bekostnad av solidariteten med utsatta i världen.
Centerpartiet vill att Sverige ska fortsätta att tala med hög och ljudlig stämma i utrikespolitiken. Vi ska fortsätta att stå upp för de svaga och fattiga i världen, för mänskliga rättigheter, för hållbar utveckling, för fred och nedrustning och för värnet om demokratin.
Anf. 7 LOTTA HEDSTRÖM (mp):
Herr talman! Tack för att det finns folk kvar i kammaren, på läktaren och förhoppningsvis hemma i tv-sofforna.
I år firas 100-årsminnet av FN:s förre generalsekreterare Dag Hammarskjölds födelse. Så här uttrycker sig denna kloka statsman och tänkare i boken Vägmärken: ”Livsströmmen genom årmiljoner, människoströmmen genom årtusenden. Ondska, död och nöd. Offervilja och kärlek. – Vad betyder ’jag’ i detta perspektiv?”
Med samma ständiga självprövning bör även vi i riksdagen, ansvariga som vi är för utformningen av många svenska ställningstaganden i världen, pröva vårt arbete.
Förra veckan kom jag hem från fyra dagar med World Social Forum i Pôrto Alegre. Det var ett lugnt, seriöst, disciplinerat och vackert jättearrangemang i Brasilien, där i stället världens likaledes kloka gräsrötter träffades. Här manifesterade i år över 150 000 vanliga människor sitt engagemang och sin vilja att bidra till en i grunden rättvisare och fredligare världsordning. Under fem dagars seminarier, kulturprogram och manifestationer diskuterades, analyserades, kritiserades och formulerades en långsiktig agenda som tar parti för de svaga i världen, för nollsvält, och som inte stämmer in i marknadsmegafonernas ekonomistiska ylande. Det var minst sagt befriande att få vara där!
De civila organisationer som deltog på World Social Forum litar mer på direkt medmänsklig samverkan än på formella strukturer. De har nämligen alltför ofta visat sig medföra det gamla vanliga förtrycket, fast kanske maskerat till ”demokratiska beslut”.
Tilltron till USA som en äkta demokrati var i detta forum rejält urholkad, liksom att det skulle vara demokratins tillskyndare i världen. Väggmålningar, pamfletter och flygblad vittnade om hur anfallskriget mot Irak uppfattats; som en draksådd ur vilken ingen genuin demokrati kan få näring och växa på länge än.
Därmed är det inte sagt att valet nyligen i Irak var fel. Nej, i det rådande läget måste man verkligen bejaka det.
Men – ockupationen pågår ju! Uppbyggnadskontrakt skrivs företrädesvis med amerikanska bolag. Legitimiteten för den utifrån framskapade demokratiseringsprocessen är svår att bevisa, och split mellan olika folkgrupper gror. Med andra ord: Drakar skördar bara giftig frukt på de flesta områden.
Irakkrigets agenda, liksom dessförinnan Afghanistaninvasionens, har tvingat sig på mig under hela min riksdagstid, trots sin brist på konstruktivitet och mening. I stället för debattutrymme för hur vi till exempel bättre ska kunna bidra till att FN:s millenniemål om halverande av hungern, om utbildning för alla, om aidsbekämpning och om halverande av mödra- och barnadödlighet ska ske, eller hur de fattiga ländernas egna strategier för detta ska kunna bli så välförankrade som det var tänkt, har vi måst lägga tid på, Holger, att bevisa att vi som var mot USA:s folkrättsvidriga invasioner inte automatiskt var för Saddam eller talibanstyret.
Verkligheten, Laila Freivalds, vad än säkerhetsrådet har beslutat om att ockupationen formellt skulle upphöra i somras, är dock att 150 000 soldater är kvar och att utplåningsräden mot Falluja i höstas med tusentals döda tillåts ske utan svensk officiell protest. Den illegitima ockupationen fortsätter.
Men med det felaktiga hotet om massförstörelsevapen som förevändning fyllde kriget dock sin funktion: Världens största ekonomiska och militära makt säkrade sina oljeintressen till det facila priset av 1 500 döda amerikaner och mot ett litet nätt budgettillskott på ca 80 miljarder US-dollar bara för det senaste året.
Mina vänner! Notera då samtidigt att det i de färska beräkningarna i FN:s nya plan för att uppnå millenniemålen framgår att det fattas totalt 74 miljarder dollar i biståndsmedel för att uppfylla målen ända fram till 2015. Alltså 80 miljarder dollar för ett krig under ett år mot 74 miljarder dollar för utveckling i hela världen under tio år. Så ser USA:s prioriteringar ut.
I Pôrto Alegre och annorstädes talades det även, och talas, om risken för att en amerikansk invasion av Iran står för dörren. Condoleezza Rice förnekar detsamma. Men vi gröna vill i dag gärna höra att vårt utrikesdepartement kraftfullt vill och tänker försöka förhindra det. Det räcker med Irak. Det räckte med Afghanistan.
Herr talman! Förtroendekrisen mot USA finns alltså där, djupt rotad hos tusentals civila Social Forum-organisationer, hos vanliga sydamerikaner som till exempel mina rumskompisar i Pôrto Alegre från den lilla fredsgruppen i São Paulo, hos aktivister från hela världen liksom hos oss gröna. Nu senast har USA:s Donald Rumsfeld begärt att amerikanska försvarsdepartementet ska få återuppliva ett atombombsbyggarprojekt, samtidigt som USA fortfarande vägrar ratificera provstoppsavtalen för kärnvapen.
Det blir inte bättre av att världssamfundet inte på allvar vågar ställa Israels kärnvapen under lupp, att Nordkorea och Iran upprustar och att kärnvapenländerna Indien och Pakistan fortfarande inte är pålitliga i sin konflikt. Stora delar av Irak är i dag dessutom starkt kontaminerat av utarmat men långtidsverkande och starkt sjukdomsalstrande uran.
Det verkligt storskaliga hotet från massförstörelsevapnet kärnvapen är således långt ifrån över, och hela icke-spridningsavtalet NPT är i fara. Det här kommer nu upp på en internationell konferens i Stockholm om någon vecka.
På tal om vapen, Laila Freivalds, kan du också här i dag garantera oss i riksdagen och Sveriges medborgare att det rykte som har läckt ut från Svärds utredning om en katastrofal urvattning av våra strikta vapenexportregler, vilka vi så länge berömt oss av, inte kommer att verkställas? Det ryktet kräver en omedelbar och kraftfull dementi här och nu för att inte massdemonstrationer ska utbryta i landet.
Herr talman! Detta med vapenspridning och export har självklart bäring på en ny och bredare global säkerhetsdiskussion, som kan sägas ha startat på allvar efter tsunamins fruktansvärda härjningar och som vi i Miljöpartiet länge arbetat för. Förebyggande sårbarhetsstrategier och effektivt akut bemötande måste förenas med långsiktig hållbarhet, både hemma och borta och i metoder, i produktionssätt, i miljö- och energisystemen – tack, Centerpartiet! – likväl som i infrastruktur, planering och beslutsgångar.
Hade till exempel mangroveträsken fått vara orörda runt Indiska Oceanen där vågen slog till, och hade vår lyxkonsumtion av jätteräkor i nord varit förbjuden och korallreven inte skövlats eller blivit sköra av klimatpåverkan, hade vågens kraft och hastighet dämpats avsevärt. Lidandet hade också blivit påtagligt mycket mindre om man inte tillåtit att hotell byggts direkt på stranden, som traditionen egentligen förbjuder. Men nu är cirka två tredjedelar av världens mangroveträsk förödda därför att vi konsumenter i nord inte förstått sambandet mellan odlade jätteräkor, skövlad mangrove och vad som sker då en jättevåg slår till.
Så här resonerar även två betydelsefulla och kloka kvinnliga tänkare från syd: Vandana Shiva, ekofeministen från Indien, och den gröna fredsprisvinnaren, kenyanskan Wangari Maathai. De lär oss att söka naturens visdom och koppla ihop fred, miljö och demokrati med säkerhet för människor.
Säkerhet i dag innebär inte längre bara frånvaron av militära hot, utan också just kunskap om och konkret handlingsberedskap inför till exempel klimatkatastrofen, som redan är ett faktum. En sådan bredare syn på global säkerhet och med facit från den ohyggliga flodvågskatastrofen i julas och orkanens skogsskövlingar i Sydsverige måste innehålla strategier mot klimatproblematiken, mot internationell terrorism och statsterrorism, mot världsvida epidemier och hunger samt förebygga fördelningskonflikter om vatten, olja och mat.
Slutsats: Vad världen nu behöver är
en annan sorts tänkande och klokskap än den kortsiktiga och den ekonomistiska – mer Hammarskjöld, Maathai och Shiva och mindre Timbro och CNN, bättre och bredare definitioner på vad säkerhet är än vad vapenmånglarna och försvarspakterna vill få oss att tro,
ett återupprättande av antikärnvapenarbetet och ett absolut vidmakthållande av den svenska restriktiva vapenexporten,
vanliga människors intuitiva och traditionella kunskap, det civila samhället,
många fler kloka kvinnors insikter och deltagande i beslut om uppbyggnad av en bättre värld samt i allt konfliktarbete, det vill säga i enlighet med FN:s resolution 1325,
ökad kunskap om hur konflikter kan lösas med fredliga medel, genom så kallade smarta sanktioner, civila fredskårer och tydliga konfliktförebyggande åtgärder – där ska pengarna läggas – samt
ökad förståelse mellan kulturer, kanske i form av ett euro–islam-projekt.
Vi behöver också akut en stor gemensam klimatfond för att bemöta och förebygga alla de skadeverkningar som obönhörligt kommer att fortsätta i årtiondena framöver, även om USA skulle ansluta sig till målet om halvering av växthusgaserna. Istäcket runt Arktis, mina vänner, har blivit hälften så tjockt de senaste 20 åren. Världens små öriken, med Vanuatu i spetsen, skräder inte orden när de utpekar de rika ländernas skuld till växthuseffekten. Nästa vecka träder Kyotoavtalet i funktion, men koldioxidproducenten nr 1 i världen, USA, vägrar fortfarande ansluta sig.
Herr talman! Tillbaka till det oförglömliga World Social Forum. Där har man länge sagt att man inte vill och behöver göra gemensamma uttalanden, utan man vill snarare se att det hela är en civil pågående process av medvetandegörande. Men i år ville flera frontpersoner för den alternativa världsrörelsen, bland annat den kloke Walden Bello från Filippinerna, vinnare av det så kallade alternativa fredspriset häromåret, pröva om man inte kunde få till stånd ett Porto Alegre Consensus, i form av ett tolvpunktsprogram. Det skulle innehålla åtgärder som radikal skuldavskrivning, Tobinskatt, rätt till arbete och basala välfärdstjänster, rättvisa handelsregler, lokal självförsörjning av mat och förändrade patentregler som gynnar de fattiga etcetera.
Hur det än blir med det papperet skulle i alla fall den gröna rörelsen i världen inte ha några problem med att fortsätta att verka för det som ingår i utkastet, och många av kraven verkar sammanfalla med Jeffrey Sachs handlingsplan för FN:s millenniemål.
Rättvisa handelsregler i en reformerad världshandelsorganisation som är underordnad FN:s konventioner om miljö och socialt ansvar är nämligen, vid sidan av en kraftfull skuldavskrivning för de fattiga länderna, den mest akuta åtgärden; det som helt enkelt ger mest positiva effekter på världsfattigdomen och förverkligandet av de stolta men hotade millenniemålen.
I höstas lanserade också nollsvältspresidenten Lula från Brasilien tillsammans med Frankrikes Jacques Chirac en tänkbar vidgad finansiering av millenniemålsarbetet genom globala avgifter på till exempel flygbiljetter, vapenhandel, koldioxidutsläpp och valutatransaktioner – ett mycket välkommet initiativ som 100 länder, bland andra Finland, skrev på.
Jag vill i dag, Laila Freivalds, veta om den svenska regeringen nu är beredd att stödja det initiativet på ett aktivt sätt. Svaret jag fick från UD på den frågan i höstas var tyvärr både undvikande och ljummet. Missa inte att svara på denna fråga i nästa inlägg, snälla Laila!
Herr talman! Jag inledde med några ord av Dag Hammarskjöld. Denna vecka har regeringen hållit ett stort internationellt seminarium här i Stockholm till hans minne. Han valde förhandlingens och organiserandets väg, men inte våldets, och han såg FN:s stora potential för fred och utveckling.
På seminariet behandlades olika betydelsefulla reformdokument för stärkandet av FN, Cardosopanelen, högnivåpanelen om säkerhet som kom i december och, tror jag, även Sachs handlingsplan för hur millenniemålen ska uppnås. Professor Sachs säger: ”Att minska skillnaderna mellan rika och fattiga är en mycket akut säkerhetsfråga. När människor saknar tillgång till mat, sjukvård, rent dricksvatten och utsikter till en bättre framtid, finns alltid risken för instabilitet.”
Det rimmar så väl med vad Walden Bello sammanfattar World Social Forum med och vad Maathai och Shiva poängterar i sina säkerhetsresonemang. Människan måste ges ett skydd inte enbart från direkta utan också från indirekta och långsiktiga hot, som fattigdom, analfabetism, sjukdomar, diskriminering och ojämlikhet mellan könen. ”Mänsklig säkerhet”, herr talman, är det nya begreppet.
Slutligen vill jag ge ett stort tack till en annan klok tänkare, Sverker Åström, för det han skrev i Aftonbladet i går. Han liksom jag och, har jag hört, många här i kammaren efterlyser verkligen vår regerings starka röst för en god, medborgerlig och långsiktigt hållbar världsordning och modet att frondera mot USA:s önskan om världsherravälde.
För övrigt, herr talman, anser jag att muren borde förstöras.
Anf. 8 Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):
Herr talman! Jag tror att ingen egentligen kan säga annat än att Sverige trots sin relativa litenhet har en aktiv, tydlig och hörbar utrikespolitik. Ändå anklagar Gunilla Carlsson oss för plottrighet och för att inte ta vårt ansvar när det gäller internationella fredsinsatser. Det är grovt felaktigt. Det tyder på dålig hörsel eller dålig fattningsförmåga – jag vet inte.
Sverige deltar i alla EU:s och Natos insatser. Vi har massiv långsiktig närvaro på Balkan, i Afghanistan och i Liberia. Vi har över 300 man i Kosovo, 100 i Afghanistan och 230 i Libanon. Där gör Sverige verkligen en skillnad.
Vi ökar anslaget till insatser för deltagande i fredsbevarande insatser, för alla typer av insatser. Vi sätter upp en snabbinsatsstyrka tillsammans med Norge, Finland och Estland. Vi tar ansvaret för 1 200 man av nödvändiga 1 500 man, och vi har fått gehör för civila snabbinsatsstyrkor inom EU.
För Gunilla Carlsson är det här bottennivå. Det är till att leva i en uppochnedvänd värld!
Cecilia Wigström sade att hon trodde en gång på FN men inte längre. Jag tror fortfarande på FN. Sverige tror fortfarande på FN. EU tror fortfarande på FN. Men ingen i denna kammare sade ett enda ord om det nödvändiga, viktiga arbete som vi har framför oss – att reformera FN så att FN är kapabelt att möta de nya utmaningar som världen ser.
När det gäller Sudan är Sverige ett av de länder som tydligast driver på och där det också tydligast syns att FN inte fullt ut kan fylla rollen som vi vill att FN ska göra. Men vi driver på för en massiv fredsbevarande insats under Afrikanska unionens ledning, och där deltar vi också själva.
Vi verkar för medling i konflikten, och där deltar också en svensk aktivt på ett EU-mandat. Vi driver på för att de skyldiga ska ställas till ansvar inför den internationella brottmålsdomstolen för de brott som begås i Darfur. Det finns inget land i EU som mer aktivt än Sverige driver frågan om sanktioner mot de ansvariga i Sudan för de övergrepp som har skett där.
När FN:s säkerhetsråd beslutade om FN-insatser i södra Sudan var Sverige omedelbart berett att delta. Vi driver på, och vi är beredda att göra allt utom det som Gunilla Carlsson och Cecilia Wigström tycks vilja, nämligen skicka svensk trupp mot Afrikanska unionens uttryckliga vilja. Kan ni här i kammaren förtydliga hur ni har tänkt er detta? På vilket sätt tror ni att svensk trupp skulle kunna bidra till freden om den skickas till ett område som är större än Frankrike och utan en samordning med dem som leder fredsinsatserna?
Sverige har inte övergivit de oppositionella vare sig på Kuba eller i Kina – tvärtom! När det gäller Kuba innebär det nya EU-beslutet att vi tydligt slår fast att kontakterna med de oppositionella, med dissidenterna, ska öka och att den nya politiken ska utvärderas redan i sommar.
Anledningen till beslutet är ju att det tidigare beslutet inte fick någon som helst effekt. Tvärtom ledde det till ett försvårande av ett medvetet, långsiktigt arbete med att ge stöd till de oppositionella på Kuba.
Vi ska utvärdera igen om det här ger bättre resultat och sedan diskutera hur vi kan gå vidare. Vi måste både kunna stödja de oppositionella på Kuba och samtidigt trycka på den kubanska regimen och ha en politisk dialog och utnyttja de möjligheter som finns till påverkan och en förändring.
Det här tycker jag är ett bra exempel på det som vi ibland beskylls för, att vi pratar men inte handlar – ord och ingen handling. Det är tvärtom så att just att bara använda sig av gester och ord är det som vi måste komma bort från. Vi måste vara beredda att vidta handlingar som kan tyckas inopportuna just då. Men om ambitionen är att åstadkomma resultat, att faktiskt göra en förändring, måste man vara beredd att göra även det och frångå de tomma orden och de tomma gesterna.
När det gäller Kina hoppas jag att vi är överens om att vi måste göra allt för att påverka Kina att respektera de mänskliga rättigheterna och driva på mot en demokratisk utveckling.
Jag tror att det är bara genom dialog och samarbete med Kina som Sverige kan påverka. Vi bedriver redan ett arbete för de mänskliga rättigheterna och för rättsstatens principer och en demokratiseringsprocess. Vi utbildar människor i demokrati och mänskliga rättigheter, och vi gör det på ett sådant sätt att vi långsiktigt tror att det faktiskt kan ha effekt även i ett så gigantiskt land som Kina är. Även lilla Sverige kan genom det sätt vi arbetar på och med den respekt vi ändå möter faktiskt göra skillnad.
Men när det gäller vapenförsäljningen från EU till Kina ser vi att det inte har fungerat. Nu ökar försäljningen av vapen till Kina från EU oavbrutet. Det embargo som beslutades var inte mycket till embargo. Det är en tom gest som motverkar vad vi vill åstadkomma. Därför vill vi hellre se en stärkt uppförandekod inom EU som faktiskt kan betyda att vi får kontroll på vapenförsäljningen till Kina.
EU:s toppmöte har slagit fast att ett hävande av embargot inte får leda till en ökning av EU:s vapenexport vare sig kvantitativt eller kvalitativt.
Till Lotta Hedström vill jag när det gäller den svenska vapenexporten säga att Ulrica Messing, som är ansvarig minister, har sagt att syftet med utredningen inte var att göra en grundläggande förändring av vår restriktiva vapenförsäljningspolitik.
Cecilia Wigström tog upp frågan om biståndet och enprocentsmålet. Borgarna lyckades vid ett tillfälle uppnå enprocentsmålet, men det var på grund av sjunkande BNI som det uppnåddes. Den här gången ska vi uppnå enprocentsmålet – detta kombinerat med en ekonomi i balans och i tillväxt. Det har därför förutsättningar att bli ett långsiktigt uppnått mål och att ligga kvar på den höga nivån 1 %.
Lotta Hedström tog också upp frågan om millenniemålen och biståndets betydelse i sammanhanget och även andra åtgärder. Jag kan bara hålla med Lotta Hedström om att det är oerhört viktigt att världens rika länder uppnår de mål som FN har lagt fram – det är en förutsättning för att uppnå millenniemålen – och även att handelspolitik och annat förändras. Det är viktiga uppdrag, och här är Sverige pådrivande och fyller en viktig roll.
Bland annat Holger Gustafsson undrar över EU:s Irakpolitik. Cecilia Wigström raljerar däremot. Jag måste säga att jag blir nästan arg när hon säger att den irakiska övergångsregeringens viktigaste uppgift är någonting som man gör som manikyr på fingrarna. Att skriva en ny konstitution för det nya demokratiska Irak är verkligen en statsbyggaruppgift av gigantiska mått, så även stöd i den processen kan behövas.
Sverige bidrar till säkerheten i Irak genom att utbilda poliser. Vi kommer också att aktivt ta del i EU:s nya projekt med att utbilda 800 poliser. Det gäller också andra nödvändiga insatser för att öka Iraks möjligheter att upprätthålla ordning och säkerhet. Sverige bidrar med utbildning av domare och med andra insatser. Sveriges riksbank bidrar med att bygga upp Riksbanken i Irak. Vi är aktiva på många sätt.
Till Holger Gustafsson kan jag säga: Vi har inga problem med enigheten om detta inom EU. Vi är eniga om att EU måste spela en mycket aktiv roll i Irak. En del av oss var kritiska. Vi fördömde USA:s agerande i Irak inledningsvis. Men nu är det inte ockupation längre, och nu har vi ett ansvar för att bygga upp Irak till att bli det demokratiska land som det har möjligheter att bli och där folket avger sin viljeyttring i samband med valen, genomförda under svåra förhållanden – inte helt tillfredsställande genomförda men ändå med en mycket tydlig politisk inriktning.
Alice Åström kritiserar valen men erkänner att det var betydelsefulla val. Jag tror att vi alla måste enas kring det. Det finns olika uppfattningar om tidigare agerande, men vi måste vara eniga om att detta är ett viktigt steg, och vi måste stödja fortsättningen av den här processen.
Det är alldeles för kort talartid. Jag återkommer till en del av de andra frågorna i mitt sista inlägg.
Anf. 9 GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m):
Herr talman! Jag tackar utrikesministern för en del svar och en reaktion som föranleder mig att säga att en läkare får väl bedöma min hörselförmåga, men jag har tillräcklig fattningsförmåga för att inse att Sverige i dag har hälften så mycket resurser som i början av 90-talet i internationell förmåga ute i världen i oroshärdar för att kunna lindra våld, krig och förtryck. Detta är för mig i alla fall en indikation på att Sverige inte har de höga ambitionerna, att vi inte är där vi en gång var, samtidigt som världen behöver mer av vårt engagemang, mera av våra resurser.
Det var ett tag sedan vi var i Libanon. Numera är vi i Liberia, i en FN-operation som intecknar ungefär en tredjedel av våra resurser för internationella operationer det här året. I Kosovo har vi dragit ned från ungefär 700 till 300 personer, något som gör att vi tappar i inflytande och säkert också i trygghet. Vi har väldigt många människor i vårt land som kommer från Balkan och som har ett stort engagemang. Vi har lång erfarenhet av att ha varit engagerade på västra Balkan. I Bosnien har Sverige 70 av 7 000 soldater i en EU-ledd styrka.
Jag är inte nöjd med det. Jag tycker inte att det räcker. Det är därför som jag vill resa den här typen av frågor.
Jag behöver förtydliga detta med Afrikanska unionen. Anledningen till att jag tycker att det är cyniskt att man hänskjuter hela ansvaret till Afrikanska unionen är att Afrikanska unionens uppbyggnad fortfarande är i sin linda. Kapaciteten och förmågan finns inte, samtidigt som vi ser att 2 miljoner människor är drabbade. Miljontals är på flykt. Kvinnor och män dödas, våldtas och lemlästas, och vi säger att vi ska vänta och se att Afrikanska unionen gör någonting. Det är det jag menar är cyniskt. Det är därför jag säger att man borde ha mycket tydliga diskussioner i EU om att faktiskt ingripa. Utrikesministern lyckas knappt ens få igenom att EU ska ha sanktioner mot dessa våldshärdar.
Jag vill ha en regionaliserad struktur för utrikes- och säkerhetspolitik. Jag tycker att det är bra att vi bygger upp AU, att olika regioner kan ta sitt ansvar. Men om vi menar allvar med det som skrivs i utrikesdeklarationen att det finns en skyldighet att skydda, att vi behöver kunna ingripa, måste vi också ha förmåga att diskutera det för att kunna skilja de stridande åt. Den debatten vill inte utrikesministern ha här i Sverige. Den debatten ser jag tyvärr heller inte i EU.
Slutligen om Kuba och dissidenterna. Igen har den svenska socialdemokratiska regeringen valt att gå bakom ryggen på både riksdagen och allmän opinion. Vi blir mer eller mindre bara helt plötsligt meddelade att man nu tänker inta en helt ny attityd till kommunisten och envåldshärskaren Castro, som under 30 års tid har torterat och dödar sin egen befolkning. Nu ska man på något vis, säger utrikesministern, samtala med honom på ett lite mer innovativt sätt och vända dissidenterna ryggen. Det är så jag tolkar det beslut som EU har fattat. Det har fattats mot många av oss som i EU-nämnden var tveksamma. Det har fattats mot ett grundligt resonemang, och framför allt har Sverige valt att ställa sig på Kubas och Castros sida mot många EU-länder som var väldigt tveksamma. Jag undrar varför. Om Sverige ska vara ett aktivt land som står upp för mänskliga rättigheter och som vill att EU ska vara trovärdigt, måste vi också se till att vi gör vår röst hörd och driver de här frågorna på ett bra sätt.
Jag skulle också vilja fråga utrikesministern om FN-reformer. Ett stort problem med den utrikespolitiska deklarationen är att den uttrycker många målsättningar, men det saknas något om hur de ska genomföras. Det är därför som jag har väldigt många frågor. En gäller reformering av FN. Det står: ”Oavsett vilken modell som väljs är det mest angelägna att vi når beslut om en utvidgning i samband med årets toppmöte.” Betyder det att Sverige inte har någon uppfattning i sak och att man inte heller driver något? Sverige ska vara en trovärdig anhängare av FN för att FN behövs. Då ska man också göra sin röst för hur man tycker att reformerna ska se ut, hur FN agerar. Man kan gärna ha synpunkter på korruptionsskandaler och andra tillkortakommanden just därför att man är en av FN:s bästa vänner. Kring detta uttrycks det bara goda målsättningar, men rätt så lite om hur det hela ska gå till.
Allra sist tog jag upp PSI, Proliferation Security Initiative. Utrikesministern säger att vi ska se ett tydligt kollektivt ansvar i kampen mot massförstörelsevapen. Men vad är Sveriges ansvar? Vilken delaktighet har Sverige i kampen mot massförstörelsevapen? Vad gör man mer konkret? Det går inte bara att uttrycka fina ord, utan man måste också ha en förmåga att genomföra.
Vi brukar rätt så sällan inom Moderaterna tala om FN-resolution 1325 inför den här kammaren. Jag tycker att det är en väldigt viktig resolution, och det finns mycket intressant att ta ut av den. Men det som jag tycker är kul i dag och i många andra sammanhang är att även i det lilla kan den spela en roll. Jag noterar igen att utrikesministern följs åt av kompetenta och lojala medarbetare, medan jag har stor glädje av att från den borgerliga sidan ha tre kompetenta kvinnor som hjälper mig att på plats förverkliga FN:s resolution 1325.
Anf. 10 CECILIA WIGSTRÖM (fp):
Herr talman! Jag vill börja med att bemöta det utrikesministern säger om Darfur. Utrikesministern säger här att Sverige ställer upp med en massiv fredsbevarande insats. Ja, menar du den handfull observatörer som skickades i väg för en vecka sedan? I ett område lika stort som Frankrike är en handfull observatörer inte så mycket. Det står i den utrikespolitiska deklarationen att det internationella samfundet måste agera vid ett folkmord. Men utrikesministern gömmer sig bakom Afrikanska unionen och är villig att ge den vetorätt. Sverige agerar inte för att stoppa detta folkmord. Det är en skam att man inte gör mer.
När det gäller vapenembargot mot Kina vet vi att en ny uppförandekod aldrig kommer att stoppa europeiska vapen från att skickas till Kina därför att regeringen är mot överstatlighet. Det kommer inte att vara bindande.
Jag blir över huvud taget förbryllad. Regeringen målar upp bilden av att vi ska skapa en ökad dialog med Kina, att vi ska öka dialogen med Kuba om mänskliga rättigheter. Men vi kan inte ha en dialog enbart på deras villkor.
Vi ställer krav på varje land som vill komma med i EU, och det har gett resultat. Fler och fler länder runtomkring oss har blivit demokratier och respekterar mänskliga rättigheter. Vi måste vara tydliga med våra krav. Demokraterna på Kuba är urbesvikna på EU:s beslut. De ser det här som ett stort svek. Jag förstår inte heller varför vi plötsligt ska gå med på Castros villkor att inte bjuda in dissidenter till vår nationaldagsmottagning. Varför måste vi avstå från att bjuda in dem för att sedan ha en ökad dialog med demokraterna? Det går inte ihop.
Jag har inte heller fått svar från utrikesministern om varför vårt demokratistöd till Kuba har dröjt två år. Det utlovade Jan O. Karlsson för två år sedan. Varför dröjer det utlovade demokratistödet till Kuba?
Har den borgerliga alliansen uppfyllt målet för det svenska biståndet? Ja, med råge, och det har Socialdemokraterna aldrig lyckats med. Men jag kan berätta för utrikesministern att det inte beror på att BNI just höll på att gå upp eller ned, utan det gjorde den borgerliga regeringen just under de år då vi hade det svårt i Sverige, under de år som ni brukar hävda som år då vi hade en havererad ekonomi. Då stod vi fast vid solidariteten och skänkte 1 % av BNP till den fattiga delen av världen. Men det klarar inte ni av. Ni pratar om biståndet, men ni uppfyller inte målen.
Konstitutionen är viktig i Irak. Men säkerheten är just nu ännu viktigare. Iraks regering har bett om hjälp med att utbilda soldater. Flera månader har den hjälpen efterfrågats. Säkerheten är en förutsättning för att demokratin och konstitutionen ska kunna fungera. Det är sant att Sverige har utbildat poliser, men det är soldater som situationen kräver. Tyvärr är det så våldsamt i Irak.
Jag förstår inte hur regeringen har mage att inte bidra med soldatutbildning och samtidigt deklarera att internationell trupp borde lämna landet så fort som möjligt. Ska vi lämna irakierna helt själva att handskas med terroristerna?
Herr talman! Jag sade att jag i den andra omgången skulle ta upp Folkpartiets kritik mot regeringens sviktande Europapolitik. På den utrikespolitiska deklarationens dag får vi återigen höra hur viktigt EU är. Men när man ser vad regeringen gör under de återstående 364 dagarna är det uppenbart att orden i dag inte fylls med handling och engagemang.
Vi har varit medlemmar i unionen i tio år. Det har inte varit revolutionerande, men det har varit väldigt positivt för Sverige. Under dessa tio år har vi haft socialdemokratiskt styre, och man har lyckats att ställa Sverige vid sidan av. Sverige har blivit en randstat i Europa.
Vi står utanför valutaunionen, och vi säger nej till gemensamma lösningar därför att regeringen är rädd för överstatlighet. Man säger nej till att göra Lissabonstrategin överstatlig, vilket skulle behövas för att sätta fart på jobben i Europa. Man säger nej till tjänstedirektivet och till att ge mer befogenheter till Europol.
Värst av allt är att man har misslyckats med att förankra EU-projektet bland svenska medborgare, och det är inte så konstigt när man lutar sig mot en vänsterkartell som vill att Sverige ska gå ur EU, när Bosse Ringholm har blivit EU-minister och knappt syns till och när EU-motståndaren Marita Ulvskog har blivit partisekreterare.
Nej, Folkpartiet liberalerna vill ha en stark Europapolitik. Vi vill engagera medborgarna och aktivera Sverige i unionen.
Anf. 11 HOLGER GUSTAFSSON (kd):
Herr talman! En av de fyra frågor som jag ställde i mitt förra inlägg valde utrikesminister att ge ett uns av svar på. Det gick i stort sett ut på att Sverige deltar i EU:s arbete.
Ett annat svar till en annan ledamot var: Borgarna lyckades att höja biståndet till 1 %, och det berodde på att BNI sjönk. Jag kan upplysa utrikesministern om att också den dåvarande biståndsministern Alf Svensson kanske hade en viss betydelse i sammanhanget. Det kan vara intressant att fundera över det ibland.
Herr talman! Kristdemokraterna har länge sett med både oro och irritation på den socialdemokratiska regeringens brist på tydlighet och kreativitet i svensk utrikespolitik. Ett exempel på otydligheten är Socialdemokraternas oförmåga eller ovilja att föra en vital och informativ EU-debatt i Sverige under de senaste tio åren. Att Socialdemokraterna inte initierade debatten innan Sverige blev medlem i unionen är illa nog, men att man därefter konsekvent behandlat EU-frågorna så styvmoderligt är helt oacceptabelt. En stor del av den utbredda EU-skepticism som finns i Sverige i dag ligger på regeringens skuldkonto.
Genom sin vacklande hållning i många EU-frågor har den socialdemokratiska regeringen under tio års tid försuttit möjligheten att etablera Sverige som en konstruktiv och framåtblickande medlem av Europeiska unionen. Beslutet att ge Bosse Ringholm ansvar för europafrågorna får väl betecknas som ett effektivt sätt att också framöver ”lägga locket på” en konstruktiv europapolitik. Jag delar den åsikten med många andra.
Herr talman! Den socialdemokratiska regeringen lider av en svårartad oförmåga att ta initiativ både i EU och i FN. Vanligtvis tar den socialdemokratiska regeringen endast ställning till förslag från andra länders regeringar. Antingen säger regeringen ja eller nej. Väldigt sällan har regeringen utvecklat egna förslag och agerat för dem innan beslut ska fattas.
Ledstjärnan för socialdemokratiska ställningstaganden i EU och FN är:
Vi väntar och ser… Vi väntar och ser vad de andra tycker.
Vi väntar och ser vad som händer efter det att beslutet har fattats.
Vi väntar och ser om vi kan slippa undan ännu en gång utan att fatta något obehagligt beslut.
Vi väntar…
Det är ledstjärnan. Den socialdemokratiska utrikespolitiken i EU och FN kännetecknas också av de tillfällen när man har sällat sig till en kollektiv fördömandekör, speciellt om det handlar om att fördöma USA och Israel.
Bristen på initiativ och tydlighet kan illustreras med regeringens hantering av EU:s vapenembargo mot Kina, och det har berörts tidigare i debatten. Vi har en regering som talar om vikten av respekt för mänskliga fri- och rättigheter, men som sedan faller till föga för de stora staterna inom EU och ställer sig bakom ett hävande av EU:s vapenembargo mot Kina – Kina som avrättar fler människor än resterande världen tillsammans.
På samma sätt framstod den socialdemokratiska regeringen lika famlande och handlingsförlamad i Irakfrågan. Att sälla sig till de tyska, franska och ryska regeringarna blev resultatet av den förhärskande vänta-och-se-politiken kombinerat med viljan att sjunga i kör så fort det är USA eller Israel som ska fördömas.
Herr talman! Intresset för den svenska socialdemokratiska regeringen håller på att tyna bort internationellt.
Ibland lyfts Sverige fram som ett föredöme. Vår syn på biståndsnivåer och mänskliga rättigheter är ett par exempel. Äntligen har också den socialdemokratiska regeringen klivit på tåget mot enprocentsmålet. Vi får väl se om det når ända fram, för inom socialdemokratin råder det en bakvänd skola; det är viktigare att lova än att hålla löften.
Herr talman! För att Sverige ska inta en starkare position internationellt behövs uppenbarligen ett regeringsskifte.
Anf. 12 ALICE ÅSTRÖM (v):
Herr talman! I det här anförandet ska jag beröra EU-frågan och den nya konstitutionen. I den utrikespolitiska deklarationen finns det två rader där detta mycket kort tas upp. Ändå är det nya fördraget oerhört aktuellt just när det gäller utrikespolitiken och säkerhetspolitiken. Det handlar om gemensam utrikesminister, om mer gemensam utrikespolitik, om ett mer gemensamt försvar, även om Sverige säger att vi kommer att välja själva. Det innebär aktioner utan FN-mandat. Ändå berör utrikesministern inte detta mer än på två rader i deklarationen.
Detta kommer att påverka den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken i allra högsta grad. Ändå talar man inte om det.
Inte nog med att man inte talar om det, inte nog med att man inte för den här diskussionen när vi har en debatt om utrikespolitiken och framtiden, utan man väljer också – till skillnad från vad man säger om kampen för demokrati, människors inflytande och möjligheter att medverka – att säga nej till en folkomröstning.
Regeringen vill inte diskutera det nya fördraget. Man vill inte tala om vilka konsekvenser som det kommer att få, och man vill inte ha en folkomröstning.
För oss i Vänsterpartiet är det här ett farligt sätt att handskas med EU-frågan. Vi i partierna kan sinsemellan ha olika uppfattningar om det är positivt eller negativt med EU. Var Vänsterpartiet står är väldigt tydligt. Men det blir en demokratibrist om man inte för en öppen debatt och en öppen dialog om vad det här innebär för Sveriges framtida utrikespolitik.
Herr talman! Jag önskar att regeringen faktiskt börjar föra en offentlig debatt kring de här frågorna. Framför allt önskar jag att regeringen också ska ta ett demokratiskt steg och låta människor i Sverige få folkomrösta, som man gör i många andra länder.
Herr talman! Jag ska beröra ytterligare några saker kring EU-frågan och det som Folkpartiet tog upp, att den svenska regeringen inte är aktiv nog, att Sverige är en för passiv medlem i EU. Jag delar inte den uppfattningen. De frågor som lyftes upp var att Sverige nu står utanför EMU, att vi säger nej till tjänstedirektivet, att vi säger nej till det ena och det andra. Men vad har Folkpartiet i så fall för demokratisyn? Det är bara att lyssna på folkopinionen och höra vad det svenska folket vill att Sverige ska föra för politik. Demokrati måste också få råda när det gäller EU-frågan.
Herr talman! Jag ska återigen ta upp några frågor om mänskliga rättigheter och folkrätten.
Det står i deklarationen att vi har en nära värdegemenskap med USA. Många tycks vara helt blinda för de brott som USA begår. Kina är det land i världen som avrättar mest människor. USA kommer tvåa.
USA har Guantánamobasen där människor fängslas utan rättegång, utanför all internationell rätt och utanför all rättssäkerhet. Men det säger man ingenting om.
Övergreppen i Abu Ghraib-fängelset, som var systematiska, säger de borgerliga partierna heller inte någonting om från talarstolen, men också den svenska utrikesministern är alldeles för tyst.
När man räknar upp de här brotten mot mänskliga rättigheter är faktiskt frågan om USA skulle kunna uppfylla EU:s krav inför ett medlemskap, något som vi så tydligt betonar när det gäller utvecklingen för mänskliga rättigheter och demokratier i vårt närområde och i våra nya medlemsstater. Det är viktigt att man faktiskt har samma standard och riktar samma kritik, oavsett vilket land det är.
Herr talman! Till sist vill jag lyfta upp frågan om Irak igen. Ingen nämner de förluster som har varit i Irak. Ingen nämner Falluja, en stad av Malmös storlek som i stort sett är helt förödd. Ingen nämner att man i dag säger att uppemot 100 000 människor kan ha mist livet hittills i Irak, och det ser inte ut att ta slut med det. För de här människorna blev det ingen demokrati, ingen frihet. De mötte bara död. Låt oss se till att det blir slut på ockupationen och att fler människor inte ska behöva dö i kampen för att få styra sitt eget land.
Anf. 13 AGNE HANSSON (c):
Herr talman! Jag vet inte vad Alice Åström räknar mig till, men jag tog faktiskt upp händelserna i Abu Ghraib-fängelset i ett par omgångar i mitt förra anförande.
Jag tror att ingen vet och tror annat än att Sverige har en hög röst i utrikespolitiken och driver en tydlig och aktiv utrikespolitik, säger utrikesministern och sträcker på sig lite extra. Men det går inte för den svenska regeringen att leva på Dag Hammarskjölds och Olof Palmes lyskraft och röststyrka i världen hur länge som helst.
Jag gav en rad exempel i mitt anförande där jag tycker att röststyrkan har försvagats och modigheten avtagit betydligt: Egyptierna, Kinaembargot, Tjetjenien, Darfur och klanteriet vid tsunamikatastrofen, underlåtenheten att ta upp känsliga och kritiska frågor med USA.
Jag vill ställa en fråga och hoppas att få svar på den. Jag fick inte svar på någon av mina frågor i mitt förra inlägg. Vad har den svenska regeringen sagt till Bush om att USA inte har undertecknat Kyotoprotokollet? Är det regeringens mening att världens rikaste land ska få fortsätta att exploatera världens resurser på ett sätt som gör att de levande ekosystemen inte förmår att återskapa dem? Är det regeringens uppfattning, eller vad har man sagt i det fallet också till USA?
Herr talman! Tsunamikatastrofen, som flera har tagit upp här, var en fruktansvärd händelse med ohyggliga förluster och lidanden som drabbade hundratusentals människor, också många svenskar. Den har på ett dramatiskt sätt pekat på behovet av internationella insatser och ansträngningar som måste göras för att förutse och förebygga sådana olyckor i framtiden. I utrikesdeklarationen pekar regeringen på att vissa insatser har satts i gång, och det är riktigt. Men fortfarande saknar jag en gemensam samordnande beredskapsenhet i Regeringskansliet.
Jag tycker att katastrofen har lärt oss en sak till av mer långsiktig karaktär som påverkar vår självbild och vår syn på världen. Vi har fått en påminnelse om att begreppet säkerhet inte bara avser staters säkerhet utan också enskilda individers säkerhet. Med en ökad internationalisering ökar människors rörlighet. Det måste vara ett allmänt intresse att organisera för att kunna garantera en hög säkerhet också för enskilda individer, oavsett var i världen de befinner sig och oavsett nationalitet. Kort sagt: Vi måste bygga en säkrare värld också för individer.
Herr talman! Jag är orolig för kärnvapenhotet i världen. Under våren ska nedrustningsavtalet om kärnvapen revideras. Utvecklingen tycks för närvarande gå åt fel håll, mot upprustning och inte mot nedrustning. Såväl USA som Ryssland har mer eller mindre öppet deklarerat att de ökar kärnvapenarsenalen. Det faktum att samtliga vetostater i FN:s säkerhetsråd förfogar över kärnvapen är ett observandum men inte desto mindre en realitet.
Ett annat kärnvapenland är Frankrike, ett av EU:s medlemsländer. Det är väl ingen vild gissning att Frankrike kommer att utgöra en bromskloss för EU i arbetet för en reducering av kärnvapenarsenalen i världen. Det har hänt förr. Och här har Sverige, liksom av tidigare tradition, anledning till en hög svansföring.
Kärnvapenstaternas åtaganden om nedrustning måste genomföras utan dröjsmål, säger regeringen i sin deklaration, och det är bra. Det är en hög och bra målsättning, men den är inte alldeles enkel. Min fråga är hur regeringen förbereder sig för den kommande nedrustningskonferensen i vår.
Slutligen, herr talman, vill jag vara positiv i ett avseende. Jag tycker att regeringen förtjänar beröm för inställningen att närma de östliga grannländerna till Sverige. Det är viktigt för vår framtida säkerhet och för demokratiutvecklingen i vår del av världen.
Anf. 14 LOTTA HEDSTRÖM (mp):
Herr talman! Låt mig få gå igenom ett ”I” per minut i mitt inlägg: Israel, Iran och Indonesien. Därefter kan jag kanske komma med lite kompletteringar.
Den mur som jag i slutet av mitt förra inlägg menade måste förstöras var naturligtvis Israels illegala och vidriga bygge tvärs igenom palestinska byar, fördömt av hela världen. Om Sharon nu menar allvar med sitt handslag med Abbas i Sharm el-Sheikh i går måste inte bara utrymningen av Gaza genast verkställas. Murbygget måste också omedelbart stoppas. Detsamma gäller de vägspärrar och vägrestriktioner som finns i detta apartheidland, där palestinier inte får åka på många av de fina, breda vägarna utan måste ta åsnestigarna i långa omvägar bredvid. Låt oss verkligen uppriktigt hoppas att de historiska beslut som slöts mellan Israel och Palestina i går äntligen leder till den tvåstatslösning som vi alla hoppas på och att det till slut också blir ett slut på ockupationen av palestinskt territorium.
Vi i Sverige måste också ge vårt beslutsamma stöd till den här fredsprocessen. Ett sätt hade varit att ge Mordechai Vanunu, mannen som avslöjade Israels kärnvapenprogram och fängslades i 18 år, asyl i Sverige. Men det vågade inte Migrationsverket och Utlänningsnämnden. Vilken miss! Kanske kan han i stället få upprättelse genom ett rättmätigt norskt fredspris. Det hoppas vi på som nyligen nominerade honom för hans stora mod.
Sedan övergår jag till Iran. Det är en förtryckarregim vars grymhet mot sina egna medborgare, även minderåriga och förståndshandikappade, är rent medeltida. Mullorna måste förmås att förstå – inte genom militära ingripanden men väl genom öppna, direkta, diplomatiska metoder med smarta sanktioner och starka politiska påtryckningar – vad som är acceptabel människorättsstandard på 2000-talet.
Vi frågar oss igen: Var är de svenska internationella markeringarna? Kanada har tagit initiativ till en fördömande FN-resolution om de grova brotten mot de mänskliga rättigheterna, och Norge har sänt brev direkt till Khatami. Så vill vi också se vårt land agera mot övergrepp i världen.
Så har vi Indonesien. Det som förtryckets militärregim i Indonesien tränade på i Östtimor upprepas nu i Aceh och på Västpapua. Folkfördrivning med ytterst brutala metoder och storskalig plundring av naturtillgångar av en militärmakt som inte riktigt kontrolleras av staten är en bister verklighet. Det skildras inte i medierna trots att sökljuset just nu faller på detta det mest drabbade tsunamilandet.
USA har stött Indonesien militärt förut, och röster har höjts för att återuppta detta stöd efter katastrofen. Paul Wolfowitz, före detta amerikansk ambassadör i Indonesien och nu vice försvarsminister, säger att ett sådant samarbete ”skulle förbättra landets MR-facit”. Men de militärbevakade läger som nu sätts upp i katastrofområdena i Aceh för att eventuellt kontrollera frihetsrörelsen, liksom de brutala förföljelser som pågår mot ursprungsbefolkningen i Västpapua sedan 1969, kommer sannolikt inte att minska av ett sådant stöd – tvärtom menar flera människorättsorganisationer och även jag.
Sedan kommer jag till det som har sagts förut i debatten. Det är inte så lätt att lyssna och höra allting. Alice missade också att jag hade sagt saker om Irak. Du efterlyste detta och sade att ingen hade sagt ett ord.
Laila Freivalds missade att jag talade ganska mycket om stärkandet av FN. Jag tror faktiskt att det är en samfälld, gemensam ambition hos alla partier. Men du svarade egentligen inte på om UD är berett att agera också för att det inte blir en invasion av Iran, alltså att man inte tillgriper militära medel för att kritisera kärnvapenupprustningen och MR-förtrycket utan att det sker just genom politiska och diplomatiska påtryckningar. Det är viktigt att UD gör den markeringen och att man vågar säga det till USA.
Den andra saken som jag önskar att utrikesministern svarar bättre på är frågan om de utvidgade möjligheterna till finansiering av millenniemålen. Det gäller inte bara att de allmänt ska uppfyllas, för det tycker vi alla är så bra, så bra. Men hur ska det gå till? Hur ska vi få in pengarna? Monterrey räcker inte. Det var ett mycket konkret initiativ som Lula och Chirac kom med. Det handlar om att hitta globala former för avgifter och beskattning av till exempel flygbiljetter, koldioxidutsläpp, vapenhandel och valutatransaktioner. Jag vill veta om svenska regeringen nu, för jag har nämligen hört rykten om det, är mer positiv och hittar en öppning för att stödja det här initiativet.
Anf. 15 Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):
Herr talman! Antalet svenskar i internationella uppdrag går givetvis upp och ned över tiden, Gunilla Carlsson. Vi deltar redan nu i alla EU:s och FN:s insatser, och enligt försvarsbeslutet ska de militära internationella insatserna öka ytterligare. Vi tar huvudansvaret för en militär snabbinsats i EU. Att då döma ut det här och kalla det för plottrigt tycker jag närmast är genant.
Jag är annars överens med Gunilla Carlsson om att vi ska bedriva en aktiv utrikespolitik. Men vi kanske har lite olika syn på hur lätt det är att åstadkomma en påverkan och en förändring. Utrikesministern kunde inte ens få igenom sanktioner mot Sudan i EU, säger Gunilla Carlsson. Jag vet inte om det är naivitet eller vad det är som gör att hon tror att det är lätt att övertyga alla andra länder inom EU i varje fråga där vi har en egen uppfattning. Men tvivla inte ett ögonblick på att vi driver frågan. Ibland lyckas vi, och ibland tar det tid innan vi lyckas. När det gäller Kuba var det ett enigt beslut. Det var viktigt för Sverige att det beslutet innebar att vi syftar till att öka kontakterna med dissidenterna och dessutom följa upp det så att vi ser att vi får effekt av de åtgärder vi vidtar.
Så några ord om PSI, Gunilla Carlsson. Redan när jag träffade Condoleezza Rice för ett år sedan kunde jag meddela att Sverige vill ta aktiv del i den insatsen mot massförstörelsevapen. Det trodde jag faktiskt var allmänt känt.
EU hänskjuter inte cyniskt ansvaret för Sudan och Darfur till AU. Det är faktiskt Afrikanska unionens uttryckliga vilja att det ska vara de som tar ansvaret för insatserna. Vår uppgift är att ge det stöd till Afrikanska unionen som de begär, finansiellt och materiellt på olika sätt.
Cecilia Wigström lever i en drömvärld. När det gäller EU-frågorna till exempel: Att göra Lissabonprocessen överstatlig! Det finns absolut inga förutsättningar för det bland medlemsstaterna i EU. Det är just genom att vi har gjort det mellanstatligt som vi över huvud taget har fått upp de här viktiga frågorna och gjort dem till en del av EU:s uppgifter.
När det gäller Irak finns det ingen efterfrågan från EU gällande soldatutbildning. Det är en uppgift som Nato hanterar. Nato tillgodoser de behov som finns. EU har därför riktat in sig på, och utlovat, ett omfattande stöd när det gäller utbildning av civilpoliser, rättsväsende och institutionsbyggande. Vi har delat upp ansvaret mellan olika internationella aktörer. Då är det inte särskilt meningsfullt att någon i Sveriges riksdag försöker tala om för alla aktiva länder hur de egentligen borde göra.
Holger Gustafsson, du påstår att intresset för Sveriges utrikespolitik har sinat. Det är fel. Vi efterfrågas faktiskt mer än någonsin i alla olika sammanhang i de olika internationella forum som vi verkar i – men också bilateralt i länder som söker Sveriges stöd och medverkan i ambitioner som man själv har. Holger Gustafsson vill ha en ny regering. Men då skulle jag vilja veta hur den viktiga frågan om alliansfriheten ska hanteras. I den borgerliga alliansen är det två som är för medlemskap i Nato och två som är mot. Hur ska den frågan lösas i en borgerlig regering? Jag är rädd att det kan få katastrofala följder för svensk utrikespolitik, så för min del hoppas jag verkligen att vi kan fortsätta ha en socialdemokratisk regering.
Alice Åström, vi är inte blinda för USA:s brott mot internationell rätt. Vi var inte tysta om till exempel Irak, vi är fortfarande inte tysta om Guantánamo, och vi trycker på för förändringar av synen på internationell rätt och respekten för den. Detta var bara två exempel.
Jag hann inte med några kommentarer till Agne Hansson och Lotta Hedström.
Anf. 16 GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m):
Herr talman! Vi lever i en drömvärld. Vi är naiva. Vi borgerliga har väl inte fattat allt fantastiskt som Socialdemokraterna försöker fixa åt oss ute i världen. Men kring språkbruket kan man ha synpunkter. Och detta med kvinnor i konfliktlösning kanske kan få nya dimensioner efter dagens debatt.
Jag kallade den utrikespolitiska deklarationen för färglös. Jag tycker att den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken saknar en viljeinriktning. Det finns en oförmåga att beskriva hur man ska genomföra den och också en oförmåga att bilda allianser.
Här hemma hos oss har regeringen det inte så lätt. Det är en minoritetsregering, och allra svårast tror jag att utrikesminister Laila Freivalds har det, inte minst om man tittar på regeringsunderlaget. Vi har nu hört en attack på EU och EU-samarbetet igen. Vi saknar fortfarande EU-flaggan i vår vackra kammare. Men vi ser att man har en oförmåga att även inom landet försöka få till stånd någonting som skulle kunna liknas vid mer av en gemensam svensk linje. Man är attackerad från samtliga håll.
Jag har tyvärr inte fått svar på så många av mina frågor. FN:s generalsekreterare Annan har kallat Sudan för världens allvarligaste humanitära katastrof. Han har föreslagit en omfattande FN-operation för att säkra situationen i södra Sudan. Om Sverige får frågan, har vi då resurser att ställa upp med internationella insatser?
Faktum kvarstår ju, och alldeles oavsett om det går lite upp och ned ibland har vi sällan haft så få ute i internationella operationer som vi har i dag. Vi har mindre än hälften av våra nordiska grannländer. Och jag tror tyvärr att om FN:s generalsekreterare ställer frågan till oss blir svaret: Ja, vi vill, men vi kan inte.
Jag vill tacka för årets utrikespolitiska debatt. Vi har inte hunnit med allt vi hade velat tala om. Det finns mycket mer att säga om Kuba. Vi har inte fått svar på varför Sverige blev en av de gynnade nationerna från den kubanska regimen. Omkring PSI kvarstår faktum att Sverige inte är med i den inre kärnan.
Tack snälla för dagens debatt. Min kollega i utrikesutskottet Ewa Björling kommer att tala om moderat globalt utvecklingssamarbete.
Anf. 17 CECILIA WIGSTRÖM (fp):
Herr talman! Dagens debatt har visat att utrikesdeklarationens viktiga ord inte fylls med handling och engagemang de resterande 364 dagarna om året. Enprocentsmålet i biståndet når vi inte, men det säger man att vi når.
När det gäller att sätta mänskliga rättigheter i centrum, som man också hävdar att man gör, är det ett faktum att Sverige inte gör det längre i utrikespolitiken.
Det är inte trovärdigt att tillmötesgå diktaturerna Kina och Kuba och hävda att man gör det för att man vill stödja demokratiska reformer. Det är ganska uppenbart att det inte är trovärdigt eftersom jag fortfarande inte har fått svar på min fråga om varför demokratistödet till Kuba som regeringen utlovade för två år sedan har dröjt. Hade det varit sant att man ville stödja demokratikrafterna hade detta program varit på plats i dag. Man anar att Pierre Schoris ande dröjer sig kvar borta vid Arvfurstens palats.
Vi ser detta också när det gäller Irak. Det finns ett behov av att utbilda soldater. Det kanske inte görs via EU, men Nato gör det, och det räcker inte till. Vi som samarbetar så nära med Nato kan väl ställa upp? Det finns ett behov. Ställ därför upp och utbilda trupperna i Irak. Lämna inte Iraks folk i sticket.
Till slut när det gäller Folkmordskonferensen: Vad har utrikesministern lärt sig? Jo, tydligen att skriva i utrikespolitiska deklarationer att det internationella samfundet måste agera. Men hon har inte lärt sig att man inte kan fortsätta att gömma sig bakom FN och AU. Vi har en skyldighet att agera. Men utrikesministern svarar nej på min fråga om Sverige kan bidra med trupp för att stoppa dödandet.
Anf. 18 HOLGER GUSTAFSSON (kd):
Herr talman! Utrikesministern bekymrar sig för en kommande borgerlig regering. Jag kan påminna om att Socialdemokraterna sade att samarbetet med Vänstern och Miljöpartiet inte skulle omfatta vare sig säkerhetspolitik eller Europapolitik. Men nu sitter regeringen med dem båda i sitt knä.
Vi kommer med svar på den borgerliga utrikespolitiken. Och jag kan säkerligen garantera att den doktrin som Sverige vilar på i dag kommer att gälla också i fortsättningen. Sedan får vi återkomma till den utrikespolitiken i övrigt senare. Det är säkert intressant för många fler än Laila Freivalds att lyssna på den framöver. Men den kommer.
Herr talman! Avslutningsvis skulle jag vilja säga några ord om de kristna minoriteternas situation i Irak och lyfta fram den svenske kristdemokratiske ledaren som har kidnappats i Irak nyligen.
Både före och efter Saddamregimens fall har kristna i Irak utsatts för trakasserier, övergrepp och död. Förövarna finns i praktiskt taget samtliga av de större etniska grupperna i landet.
Kristna irakier är hårt pressade att konvertera till islam. Deras kyrkor attackeras, och de utmålas ibland som medlöpare till den kristna ockupationsmakten och mycket annat. Misshandel och mord är inte ovanligt.
Svenska Kommittén för Assyrier är mycket oroad över situationen, och det borde den svenska regeringen också vara.
Jag har fortfarande en fråga i detta sammanhang. Vad tänker utrikesministern göra i relevanta sammanhang för att lyfta fram de kristna minoriteternas utsatta tillvaro i Irak?
Vi kristdemokrater noterar gång efter annan att dessa minoritetsgrupper i Irak nästan aldrig nämns när man i svenska och internationella sammanhang diskuterar säkerheten för olika etniska grupper i Irak. Vad tänker regeringen göra för att ändra på detta? Situationen är akut.
Akut är också situationen för den svenske medborgaren Minas Ibrahim al-Yousifi. Han är i dag partiledare för det kristdemokratiska partiet CDP i Irak. Enligt uppgift hålls han fången av beväpnade män. Jag kan inte utesluta att han är tillfångatagen på grund av sin kristna tro. Det är högst troligt, givet den allmänna fientligheten mot kristna i Irak. Vad gör regeringen för att Minas Ibrahim al-Yousifi ska frisläppas? Jag kan inte få dessa svar nu, men de behöver komma till allmän kännedom.
Utrikesministern, låt oss inte behöva se ett nytt fall liknande det med Dawit Isaac i Etiopien. Svenska medborgares väl och ve är regeringens ansvar.
Anf. 19 ALICE ÅSTRÖM (v):
Herr talman! Inför dagens debatt funderade jag ganska mycket. Och jag tittade på vår partiordförande Lars Ohlys tal i den förra utrikespolitiska debatten som var helt inriktat på kvinnors situation i världen, kvinnors mänskliga rättigheter. Tyvärr, herr talman, hade jag kunna ta hela det talet och läst upp det i dag igen och kunnat konstatera att ingenting har skett.
Kvinnors situation och kvinnors mänskliga rättigheter är frågor som lätt glöms bort men som vi alla har ett ansvar för att lyfta fram. Och det är väldigt viktigt att man betonar FN:s resolution 1325. Och jag är glad över att utrikesministern också betonar den i deklarationen. Det behövs om vi också ska kunna stärka kvinnors rättigheter runtom i världen.
Herr talman! Jag vill också lyfta upp en organisation som regeringen nästan aldrig nämner. Regeringen talar mycket om EU. Däremot verkar man vara näst intill ointresserad av Europarådet. Det är djupt beklagligt att den inte nämns över huvud taget i de här sammanhangen.
Det är en alleuropeisk organisation med lång erfarenhet bakom sig och stora strategiska arbetsuppgifter framför sig – demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer. Det är fortfarande inte några självklarheter.
När Europarådets tredje toppmöte äger rum, som kommer att vara i maj, hoppas jag att Europas ledare har insett vilken betydelse Europarådet kan ha och att den svenska regeringen också tar till vara Europarådets viktiga roll och är en stark stöttepelare i dess arbete.
Anf. 20 AGNE HANSSON (c):
Herr talman! Den här utrikespolitiska debatten har kunnat föras mot en bakgrund där vissa ljuspunkter i världsläget kan skönjas. Det gäller bland annat det som händer i Mellanöstern. Det gäller vad som kan förväntas hända i Irak efter ett framgångsrikt val och efter utgången av det ukrainska presidentvalet och möjligheten till ett närmande mot väst. Men det krävs mer av internationella insatser för att demokrati, fred och mänskliga rättigheter ska få fullt spelrum.
Samarbetet i vårt närområde och närmandet till Ryssland är viktigt för fred, stabilitet och demokrati.
Men vi står också inför stora utmaningar och allvarliga hot. Miljön håller på att förödas. Infasningen av förnybara energikällor som minskar sårbarheten, minimerar utsläppen och skapar utveckling är det tvingande vägvalet för en bestående värld.
Orättvisorna i världen är många. Mänskliga rättigheter kränks dagligen. Starka stater tar för sig och vill diktera en utveckling som passar dem själva bäst. Det finns anledning att arbeta för en värld byggd på mångfald med starka institutioner som FN, grundad på respekt för folkrätt, demokrati och mänskliga rättigheter. Det behövs ett högt röstläge i utrikespolitiken.
Från Centerpartiets sida vill vi se ett Sverige som fortsatt talar med hög och ljudlig stämma i utrikespolitiken, mot orättvisor i världen och för mänskliga rättigheter, för en hållbar utveckling, för fred och nedrustning och för värnet av demokrati.
Annika Qarlsson från Centerpartiet kommer i fortsättningen av debatten att ta upp fattigdomsbekämpningen i världen, kvinnornas roll och jämställdheten i världen.
Anf. 21 LOTTA HEDSTRÖM (mp):
Herr talman! Som sist ut i den första debattvändan kan jag göra ett litet försök till en pedagogisk sammanfattning av positionerna i svensk utrikespolitik.
Enighet råder om allvaret i situationen i Sudan, men oenighet råder eventuellt om vilken roll Afrikanska unionen ska spela. Mitt svar är: Ge den ledningsansvaret för FN-trupper från hela världen.
Enighet råder om värdet av valen som varit i Irak, Palestina och Ukraina.
Enighet råder också om behovet att fördöma alla MR-brott i världen, och kanske även i Sverige, och förhoppningsvis också om att fördöma både USA och Kina vad gäller dödsstraff.
Djup oenighet råder om värdet av EU:s konstitution, om den kan medföra en stärkt svensk position i världen och om vi kan vara fortsatt alliansfria i denna megastatsbildning. Mitt svar är där: Nej, och nej.
Enighet råder om stärkandet av FN, och oenighet råder om det fortsättningsvis pågår en ockupation av Irak. Vi säger: Ja.
Till slut råder det nog en rätt stor enighet. I varje fall sex partier av sju tycker att det finns en stor förbättringspotential för ökad aktivitet och tydlighet i världspolitiken från svenska regeringen. Jag hoppas att Laila hörde vad jag sade nu.
Anf. 22 URBAN AHLIN (s):
Herr talman! Efter en tre timmar lång utrikespolitisk debatt kan det kännas som att det finns väldigt få ytterligare saker att tillägga i denna debatt. Jag ska ändock göra ett försök att under mina åtta minuter redovisa tre olika områden som jag tror är väsentliga att ha diskuterat.
Det första är Mellanöstern. Handslaget mellan Ariel Sharon och Abu Mazen i går var ett viktigt steg framåt i den fredsprocess som måste ta tag i hela Mellanöstern. Tyvärr finns det – och det måste vi vara ärliga nog att säga – många krafter på både den palestinska sidan och den israeliska sidan som vill att dessa fredsansträngningar ska misslyckas.
I hopplöshetens Palestina, i den fattigdom och arbetslöshet som råder där, är det lätt för olika terroristorganisationer att rekrytera såväl självmordsbombare som terrorister. Vi kan vara klara över att det just nu sitter många och funderar på hur man ska få denna vapenvila att spräckas.
Vårt ansvar från Sveriges och från Europeiska unionens sida måste vara att stödja de demokratiska krafter som finns både på den israeliska och på den palestinska sidan. Det gäller kanske främst att stödja det palestinska samhället i dess återuppbyggnad så att demokrati, välstånd och frihet präglar Palestina. På det sättet minskar utrymmet för de mörkar krafter som vill rekrytera självmordsbombare i området.
De antiamerikanska stämningarna i Europa skrämmer mig. George W. Bush har gått ut och sagt att han vill sprida demokrati och frihet över världen. Jag ser att det finns en del som i sitt antiamerikanska nit som faktiskt tar avstånd också från målet att sprida demokrati och mänskliga rättigheter.
Låt mig göra klart från den här talarstolen att jag delar målet om demokrati, mänskliga rättigheter och frihet. Däremot är jag inte helt säker på att jag delar medlen som George W. Bush ställer till förfogande för att sprida demokrati.
Vi har under den utrikespolitiska debatten redan haft en hel del diskussioner om Irak och vad som hände innan. Låt mig klart deklarera att jag inte tror att demokrati och mänskliga rättigheter växer fram ur gevärspipan. Jag är övertygad om att det är ett arbete som måste ske långsamt, långsiktig och intensivt för att påverka människor i den här regionen.
Jag tror att Sverige och den europeiska unionen ska svara upp mot USA:s inställning och säga: Okej, vi delar målet om demokrati och frihet i regionen, men hur allvarliga är ni? Hur uthålliga är amerikanerna? Sanningen är att USA under en väldigt lång period har talat om demokrati och mänskliga rättigheter i världen men låtit sina kortsiktiga intressen styra.
Det gäller Saudiarabien. Är det någon här som på fullt allvar tror att man tänker låta sitt kortsiktiga intresse av en stabil oljeleverantör i regionen stå tillbaka för det långsiktiga intresset för demokrati i området? Jag tillåter mig att tvivla. Likadant är det i Egypten och i andra områden.
Jag tycker att vi ska ha ett klart besked till George W. Bush och hans nya utrikesminister: Ja, vi delar målen. Medlen kan vi ha olika synpunkter om. Men vi kräver först och främst av er att ni visar handlingskraft och ni har bestämt er för att de långsiktiga perspektiven måste vinna över de kortsiktiga perspektiven.
Så till frågan om terrorismen. Jag har tidigare sagt i den här kammaren att jag tycker att det finns en många gånger naiv inställning i Sveriges riksdag och i den svenska allmänna debatten om hotet från terrorismen.
Själv blev jag alldeles skakad när jag tog del av det fruktansvärda illdåd som skedde i Beslan. Flera av er ledamöter vet att jag reser till Ryssland ganska ofta. Den chockvåg som detta sände genom den ryska folksjälen går inte att förstå, på samma sätt som attacken den 11 september mot USA skrämde upp det amerikanska folket. Man blev attackerad på sitt eget område. Likadant har naturligtvis den israeliska befolkningen haft det med olika terroristattentat.
Vi måste vara på det klara med att dessa terrorister har ett fruktansvärt vapen, och då talar jag inte om vapen som dödar människor i deras attacker. Jag menar i stället hur detta påverkar människor i de regioner som drabbas av terrorism – ropen på hårda tag och att presidenten eller statschefen måste ta i ordentligt med terroristerna för att utrota terrorismen. Vi ser hur det öppna samhället trampas ned i kampen mot terrorismen. Det sker i USA, det har definitivt skett i Ryssland och det har också skett i Israel. Vi måste vara på det klara med att det är ett fruktansvärt starkt vapen som terroristerna har.
Vi måste våga säga att vi slår vakt om det öppna samhället, om de demokratiska institutionerna och om vårt rättsväsende. Det är med det som grund som kampen mot terrorismen ska föras. Om vi inte klarar den debatten så går vi terroristernas ärenden och låter vårt demokratiska samhälle drabbas.
Jag tycker att det finns en naivitet. Ibland låter det så här: Ja, ja – det är klart att amerikanerna reagerar på det sättet! Det är klart att ryssarna reagerar på det sättet! Jag vill ha sagt i den här talarstolen att jag är helt övertygad om att det svenska folket kommer att agera likadant den dagen ett terroristattentat sker i vårt land.
Därför måste vi vinna kampen mot terrorismen. Jag tror inte att det uteslutande sker med militära medel. Jag tror inte ens att det kan ske till en liten grad med militära medel, men jag utesluter det dock inte. Jag tror i stället att det sker genom det målmedvetna arbetet med att sprida demokrati och mänskliga rättigheter. Kom ihåg att terrorismens största fiende är demokrati, välstånd och mänskliga rättigheter. Det är inte lätt att rekrytera en självmordsbombare eller en terrorist i ett land som präglas av välfärd och demokrati.
Det tredje som jag skulle vilja ta upp är vårt närområde. Det är det gemensamma grannskap som den europeiska unionen har ihop med Ryssland. Jag är oroad. Jag tycker att EU har en svaghet i sin policy gentemot det grannskap vi har – European Neighbourhood Policy, som den kallas. Det gäller Vitryssland, Moldavien och Ukraina. Jag är av åsikten att många europeiska länder ville ha Ukraina, Vitryssland och Moldavien som grannländer till Europeiska unionen, och därmed sätta gränsen för unionens utvidgning just där.
Ryssland har legitima intressen i området. Det är Rysslands grannländer. Det är också våra grannländer. Vi måste våga tala om för Ryssland att det är bra för Ryssland om dessa grannländer är demokratiska och välmående. Det är inte ett geopolitiskt nollsummespel. Det är bra för oss och det är bra för Ryssland. Därför måste vi våga engagera oss i en diskussion tillsammans med den ryska federationen om hur vi ska utveckla samarbetet med de här länderna så att de går i riktning mot demokrati och mänskliga rättigheter.
Förra året avslutades på ett, som jag tycker, helt underbart sätt. Det ukrainska folket visade den politiska eliten i Europa: Vi vill tillhöra era värderingar! Vi har en moralisk skyldighet att ställa upp på deras önskan.
Anf. 23 CARL B HAMILTON (fp) replik:
Herr talman! Urban Ahlin säger: Vi socialdemokrater delar målen med USA i Irak och Mellanöstern. USA måste visa handlingskraft, säger han. Men ni delar inte uppfattningen att de valda medlen är de rätta.
Jag tror inte att detta är särskilt trovärdigt. Jag ifrågasätter inte att Urban Ahlin delar målen. Men det är inte trovärdigt att säga: Ni har valt medel som inte passar oss, och därmed passar vi i hela frågan.
Nu är situationen som den är. USA, Storbritannien och andra är i Irak. Då är frågan hur målen främjas i den situation som vi lever i och i den verklighet som finns i Irak. Som jag ser det måste medlet vara att man stöder fortsatt brittisk och amerikansk närvaro till dess att irakierna själva har en fungerande demokrati, kontroll över sin ekonomi och så vidare.
Herr talman! Anser Socialdemokraterna att Europeiska unionen ska ge Ukraina ett medlemskapsperspektiv?
Anf. 24 URBAN AHLIN (s) replik:
Herr talman! En gång i tiden förde jag en debatt med vice partiledaren i Folkpartiet Jan Björklund. Han ville att vi skulle skicka trupp till Irak. Redan innan amerikanerna hade beslutat sig för att attackera Irak ville Jan Björklund skicka trupp dit. Det är fortfarande i den andan som Folkpartiet i den här kammaren agerar. Det finns inget stöd för att skicka trupp dit. Amerikanerna gjorde detta i brott mot den internationella folkrätten. Vi ställer inte upp på det; vi tror att det var ett misstag.
Om man ska se det i ljuset av att bekämpa terrorismen så måste vi vara på det klara med att det har misslyckats kapitalt. Den insats som har skett i Irak har väl snarare mångdubblat antalet terrorister i regionen.
Låt mig ändå säga att jag tycker att det är rätt att vi ska stödja det irakiska folket i dess demokratiska strävanden. EU har inte gjort tillräckligt. Vi har enorma resurser i medlarprogram och annat som vi har använt i alldeles för liten utsträckning för att stödja de demokratiska krafterna. Det tycker jag att jag och Carl B Hamilton kan ta varandra i hand på.
Det sista, som gäller Ukraina, uttryckte Laila Freivalds på ett alldeles utmärkt sätt i den utrikespolitiska deklarationen. Hon säger: Ukraina har, precis som alla andra europeiska länder, rätten att ha ett medlemskapsperspektiv. Tydligare kan det icke sägas.
Anf. 25 CARL B HAMILTON (fp) replik:
Herr talman! Det kan sägas tydligare. Det kan sägas på samma sätt som till exempel Polen och Litauen har sagt, nämligen att Ukraina ska ges ett medlemskapsperspektiv av Europeiska unionen. Det kan sägas klarare av Socialdemokraterna, av utrikesministern och av Urban Ahlin. Varsågod, Urban Ahlin – instäm! Ja eller nej?
Anf. 26 URBAN AHLIN (s) replik:
Herr talman! Jag kan inte riktigt förstå skillnaden mellan det som Laila Freivalds sade och det som Carl B Hamilton läste upp. Det står så här: Det ukrainska folket har tydligt visat att det delar de grundläggande värderingar som EU bygger på. Ukraina har samma rätt som andra europeiska länder till ett medlemskapsperspektiv.
Det var precis vad Carl B Hamilton läste upp förut, och det var precis vad Laila Freivalds sade för ungefär tre timmar sedan från den här talarstolen.
Jag hoppas verkligen att EU visar det ukrainska folket sitt intresse av att stödja det i dess reformsträvanden. Det finns inte någon självklar garanti, precis lika lite för Ukraina som för andra länder, för att bli medlem i den europeiska unionen. Nu är det upp till Ukraina att visa allvar i sina reformsträvanden och lyckas med att transformera sitt samhälle så att landet klarar att bli medlem i Europeiska unionen. I det mödosamma arbetet hoppas jag att Sverige och den europeiska unionen, gärna tillsammans med grannländerna Polen, Lettland, Litauen och andra, deltar för att stödja Ukraina.
Anf. 27 EWA BJÖRLING (m):
Herr talman! Jag kommer att fokusera tre teman: Mellanöstern, som är brännande akut i dag, skuldavskrivningar inom bistånd och, som alltid när jag står i talarstolen, hiv.
Herr talman! Situationen i Mellanöstern ser nu ljus ut efter många mörka år av hopplöshet. Palestina, Israel och USA har nu visat nytt engagemang och Europa måste vara med som en aktiv del i detta. Vi kan känna riktig optimism i luften. Vi har sett många brutna löften och många attentat, men just nu är det lugnare och mer förhoppningsfullt än på länge.
Alla är förstås konflikttrötta. Vi kan härifrån se att demokratin faktiskt är på frammarsch, alldeles speciellt efter valet i Palestina och det sköra valet i Irak. Just valet i Irak är en oerhört betydelsefull signal till folken i hela Mellanöstern. Det är en signal som dock inte uppskattas av alla. Just därför behöver vi stötta demokratiutvecklingen med all kraft vi kan uppbringa. Vi behöver mer demokrati i flera länder i Mellanöstern. Vi får aldrig, inte för en sekund, ge upp den tanken eller bli handlingsförlamade när det gäller demokratiseringsprocessen. Den behövs för att få fungerande samhällen.
Vad kan Sverige och EU då göra? Vi måste vara ytterst tydliga när det gäller demokratistöd till länder i Mellanöstern. Vårt stöd måste hela tiden genomsyras av total transparens och dessutom vara kopplat till krav på reformer i rätt riktning.
Vi måste också våga ta upp diskussionen om roten till terrorism. Det är så lätt att vi fastnar i att bara skydda oss mot den terrorism som pågår i dag. Vi stänger våra gränser, utökar övervakning inom EU och blir introverta. I stället måste vi våga agera precis tvärtom. Vi måste ut i världen och trycka på hårdare när det gäller demokrati och välstånd och visa att vi vill se fler människor som har rätten till och kan göra fria val.
Jag skulle vilja se att Sverige och EU agerar och sätter ett enormt ökat tryck på de stater i Mellanöstern som stöder terrorism i dag. Vi var nyligen med utrikesutskottet på besök i Syrien. Där hävdar man bestämt att Hizbullah är en rent libanesisk politisk organisation som inte har något stöd av Syrien.
Sådana uttalanden är för mig skrämmande att höra. Jag skulle vilja ta fram dem och diskutera dem i dagsljus. Det här är bara ett exempel. Varför tar vi inte upp diskussionen om Hizbullah och dess inblandning i terrorism? De har visserligen olika grenar. Det sociala, politiska och militära grenar. Men man kan inte riktigt särskilja det på det sättet. Det är tillräckligt farligt att man stöder terrorism ekonomiskt och politiskt. Det här var bara ett exempel. Det finns ju fler som Hamas, där vi har varit tydligare, och Jihad.
Alla de här organisationerna behöver genomlysas mycket mer än vad som görs i dag. Det svåra i den är balansgången är också att just de här organisationerna också gör mycket gott bland den fattiga befolkningen och i flyktinglägren. Man hjälper till med många olika goda insatser. Man ordnar rent vatten, skola till barnen, sjukvård och mycket mer. Allt detta är tätt sammanflätat. Därigenom har man också väldigt svårt att särskilja rätt och fel.
Det vi kan hjälpa till med är i stället att bistå för att skapa rumsrena politiska partier, en ökad pluralism och ge fattiga människor i Mellanöstern ett annat val. Vi måste vara ytterst tydliga med att vi inte accepterar organisationer som har militanta inslag. Det är ett mycket viktigt sätt att kunna stötta till exempel Palestina, som är aktuellt i dag, och dess ledare Abu Mazen i hans goda intentioner till fred.
Herr talman! Världen har börjat inse att millenniemålen inte kommer att uppnås utan mycket större ansträngningar än vad vi hittills sett. Commission for Africa, ett nätverk som bildats för att fokusera på dessa frågor, ska skriva sin slutrapport senare i februari. Jag hoppas att man kommer att säga att vi inte ska bilda ytterligare en organisation som ska bekämpa fattigdom eller sjukdomar. Vi har tillräckligt många sådana redan. I stället behöver vi se en betydligt mer utökad samordning mellan de organisationer vi redan har med tydliga gemensamma mål. Ett viktigt budskap är att låta de afrikanska regeringarna verka så självständigt som möjligt och att de får möjlighet att driva sin egen politik, gärna tillsammans i ett panafrikanskt parlament, i Afrikaunionen och i Nepad.
Vad kan då vi i Sverige och EU göra? Vi kan till att börja med försöka motverka den brain drain som nu pågår i flera fattiga afrikanska länder och stötta eget engagemang i större utsträckning. Visst behövs det mer pengar för att bekämpa fattigdom. Vi ser nu en större givarvilja än någonsin. Men det är bara den ena delen. Sedan gäller det också tänka till hur vi ska använda de här pengarna. Vi måste hela tiden ställa krav, som jag sade tidigare, att det sker reformer som leder till ökade mänskliga rättigheter, fred, demokrati och säkra rättssystem, att det är full transparens i olika regeringar, att man får ökad kunskap och kompetens och framför allt en skola för alla barn.
Resurserna behöver också kopplas till nationella fattigdomsstrategier, ibland till och med regionala planer. I de här ska också ingå att bekämpa hiv och planer för hur Afrika värnar om, ofta till följd av hiv, utsatta föräldralösa barn. Det är i alla de här delarna som det stora arbetet och energin måste förstärkas och förtydligas. Där kan Sverige och EU bli mycket bättre.
Gordon Brown, Storbritanniens finansminister, har nu försökt få övriga G 7-länder att starta en ny internationell biståndsfond, International Finance Facility. Inget av de här länderna uppfyller i dag kravet på 0,7 % av BNP i bistånd. Men via IFF skulle de låna upp pengar på kapitalmarknaden mot en säkerhet bestående av G 7-ländernas framtida biståndsavsättningar. Det här skulle preliminärt kunna ge ytterligare 100 miljarder i bistånd.
I det här förslaget ingår också att man vill skriva av u-landsskulder till Världsbanken och Internationella valutafonden för ungefär ett 40-tal länder. Det här är verkligen ett steg i rätt riktning. Det skulle innebära att de rika länderna avskriver 70 miljarder dollar, huvuddelen av dessa u-länders skulder. Det skulle vara ett slags Marshallplan för Afrika. Det här är någonting som Moderaterna har drivit i svensk biståndspolitik under många år. Det är mycket glädjande att se att många länder nu verkar vara intresserade av att enas om detta.
En viktig sak som EU kan göra, förutom att vara stödjande i egen afrikansk politik, är att avskaffa tullar gentemot afrikanska länder och driva på att detta sker mellan de afrikanska länderna själva.
Herr talman! Låt mig till sist säga några korta ord om hiv. Unaids har varnat för att hiv börjar bli ett seriöst hot mot säkerheten när det gäller social och ekonomisk stabilitet även i Europa. Via flera olika organ slussas det in pengar från den globala fonden i kampen mot hiv/aids. EU har nyligen tagit fram ett dokument som uppmanar de 25 medlemsstaterna att visa politiskt ledarskap med anledning av epidemin. Hur gör man då detta? Det gör man på många olika sätt, och framför allt krävs det större öppenhet när det gäller att tala om hiv. Det handlar om att politiska ledare på högsta nivå ska tala om hiv. Det handlar om att vi behöver ha ökad samordning i EU-kommissionen för att kunna göra rätt insatser och satsa på rätt forskningsinsatser. Det handlar också om att vi behöver ha en mycket högre kompetens bland oss politiker som talar om detta för att vi ska kunna göra rätt saker och agera aktivt.
Sverige har varit, och är fortfarande, ett föredöme i kampen mot aids. Det måste vi fortsätta att vara. Just därför ska vi delta ännu mer aktivt både inom Sverige och internationellt när det gäller hiv.
Anf. 28 BERNDT EKHOLM (s) replik:
Herr talman! Ewa Björling hade ett väldigt bra anförande med ett rikt innehåll när det gäller vad vi kan göra för att hjälpa de fattiga folken. Det finns inte mycket i det som har sagts som jag skulle kunna ha en annan åsikt om, men det finns en grundläggande fråga. Ewa Björling nämner här vikten av att uppnå millenniemålen och att vi måste göra mer. Ewa Björling talar om hur andra länder försöker uppnå 0,7-procentsmålet i sina biståndsinsatser.
Samtidigt har Cecilia Wigström haft ett passionerat anförande för enprocentsmålet. De borgerliga partierna har försökt att framträda på så enad front som möjligt när det gäller angreppen på socialdemokratisk politik. Mot den bakgrunden måste frågan ställas om Ewa Björling och Moderata samlingspartiet äntligen är beredda att överge motståndet mot enprocentsmålets uppfyllande. Får vi se en ny moderat politik? Om inte undrar jag hur alliansen ska få ihop det i denna fråga som vi har tjatat om i många år och som faktiskt är väldigt viktig.
Anf. 29 EWA BJÖRLING (m) replik:
Herr talman! Moderaterna har en annan procentsats i sitt budgetförslag. Det är vi väl medvetna om. Men man ska också komma ihåg att vi har en annan del som gör att vi skulle komma över 1 %, om det nu är procenten vi ska diskutera. Vi vill ha totala skuldavskrivningar, vilket ni andra inte är beredda att göra. Som jag sade är jag väldigt glad över att G 7-länderna nu föreslår det. Jag tycker att det är fel att landa diskussionen där. Det ska ju handla om kvalitet och inte kvantitet.
Slutligen vill jag bara kort säga att den enda gången vi har uppnått 1 % var när vi hade en borgerlig regering, så jag är inte särskilt orolig.
Anf. 30 BERNDT EKHOLM (s) replik:
Herr talman! Ska jag ta den sista kommentaren till intäkt för att Moderaterna lägger sig på den här punkten?
Anf. 31 EWA BJÖRLING (m) replik:
Herr talman! Vi har inte haft någon slutlig diskussion angående budgeten. Jag tror att det är viktigare att diskutera innehållet till att börja med. Sedan finns det olika sätt att uppnå 1 %. Jag tycker nog att vi i Sverige behöver diskutera kvaliteten mer. Vad ska vi göra för dessa pengar? Det är viktigare än att 1 % ska vara ett mål i sig. Den övriga världen har ett mål på 0,7 %. De har inte ens nått dit ännu.
Anf. 32 BIRGITTA OHLSSON (fp):
Herr talman! Atefeh Rajabi, en 16-årig tonårsflicka från Iran, blev hängd offentligt i höstas för att hon som ogift kvinna kysst en man. Hennes brott: att vara kvinna och vilja styra över sin egen sexualitet.
En annan kvinna skrev ned sina åsikter om förtrycket i ett land i arabvärlden. Hon lever inte längre. Hennes brott: att vara född som kvinna och längta efter att få tycka, tänka och tro fritt.
En tredje kvinna, eller spillrorna efter hennes unga, våldtagna kropp, ligger i en anonym massgrav i krigets Liberia. Hennes brott: att vara kvinna och önska ett liv i frihet.
Dessa medsystrar världen över är inte ensamma. Miljoner kvinnor är i dag sexslavar, utsatta ekonomiskt, sexuellt och själsligt, med brist på makt över sina liv. Det förekommer massvåldtäkter i våldets Darfur som jag besökt, nya steningar av otrogna kvinnor i Iran och att flickebarn i Somalia könsstympas och förvägras rätten till sin egen kropp, sexualitet och njutning.
Det här var ett axplock från världens patriarkat året 2005, ett år då kvinnor fortfarande är andra klassens medborgare i praktiken i alla länder i världen och där kvinnors rättigheter aldrig toppar den absoluta maktens utrikesagenda. Därför behövs det en feministisk utrikespolitik.
Jag tror att 2005 kan bli ett historiskt årtal för världens kvinnor. Det är i år 60 år sedan FN-stadgan skrevs, det första folkrättsliga dokument som slog fast just lika rättigheter mellan könen. Det är 30 år sedan FN:s första kvinnokonferens ordnades i Mexico City, där kvinnokonventionen utarbetades. Det är tio år sedan FN:s fjärde historiska kvinnokonferens ordnades i Beijing 1995. Vad som har hänt sedan dess uppmärksammas i en debatt i kväll kl. 18 i Sveriges riksdag i förstakammarsalen, som vi i Riksdagens utrikespolitiska klubb ordnar. Ni är hjärtligt välkomna dit!
Under konferensen i Beijing fick dåvarande jämställdhetsminister Mona Sahlin ta emot ett pris för Sverige som världens då mest jämställda land, men även här råder fortfarande stora skillnader mellan könen. Över 20 000 fall av våldtäkt och misshandel anmäls varje år. Kvinnor har upp till 20 % lägre lön. Bara i snitt 17 % av föräldraledigheten tas ut av män.
Men vad har då egentligen hänt i världen de senaste tio åren, och vad kan vi göra? Man ska inte underskatta framgångarna för kvinnors rättigheter och feminismen globalt.
U-landet Rwanda, där för tio år sedan ett folkmord ägde rum, har i dag flest kvinnor i världen i sitt parlament, nästan 49 %. I Afghanistan får kvinnorna nu rösta och gå i skolan och lever inte längre under kvinnohatande talibaner.
På fält efter fält kan man se hur kvinnor når mera makt och inflytande. Fattigdomen minskar, barnadödligheten sjunker och alltfler småtjejer skrivs in i grundskolan. Våldtäkt har de senaste åren blivit ett krigsbrott i artikel 1325.
Men bakslagen för feminismen finns också där.
Minst en halv miljon kvinnor och barn säljs varje år som sexslavar i vårt eget Europa. Den globala prostitutionen omsätter i dag miljoner kvinnokroppar och barnkroppar världen över. Det är vår tids moderna slaveri. I arabvärlden finns det i snitt bara 5 % kvinnor i parlamenten, och i Kuwait saknar kvinnor fortfarande rösträtt.
USA:s president, George W. Bush, och hans amerikanska kristna höger har lierat sig med påven och det muslimska prästerskapet i ett krig mot kvinnors rätt till fri abort och sexualupplysning, och fattiga u-länder pressas att skärpa sin abortlagstiftning för att inte förlora bistånd eller handelsavtal.
Jag tycker att Sverige ska följa tre tydliga principer för att faktiskt ställa sig på kvinnornas sida på allvar.
För det första måste vi slå fast att kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter och att de är universella. Rätten till fri abort, rätten till sin egen sexualitet och rätten till föräldraansvar är inga lyxfrågor för vita medelklasskvinnor hos oss i västvärlden. Det handlar om globala frihetsfrågor. Det är rasism och kulturrelativism att säga att inte alla kvinnor ska ha rätt till de här sakerna.
För det andra handlar det om att sätta hårt mot hårt. Det handlar om att ta strid i världen mot kvinnoförtryckarna, oavsett om det är religiösa ledare eller diktatorer. Det är vår plikt. På samma sätt som vi aldrig ska tolerera att svenska biståndspengar går rakt i diktatorers fickor får vi inte heller tillåta att patriarkala regimer får fortsätta förtrycka kvinnor och får pengar från Sverige.
När demokrati är överordnat biståndsmål finns jämställdheten alltid med. Kom ihåg att kvinnoförtrycket alltid är starkast och mest vidrigt och nedtryckande i de länder som inte har demokratiska ideal. Därför tycker vi i Folkpartiet att man ska göra en könskonsekvensanalys av det bistånd som vi ger. Det här kan man också ta upp i handelsavtal och vad gäller mänskliga rättigheter. Man bör också lyfta upp andra utsatta grupper, exempelvis homosexuella, bisexuella och transsexuella personer.
För det tredje: Våga lyfta kvinnliga förebilder i världspolitiken! Vi som har en fri röst är förpliktade att nyttja den också. Alla vi som sitter här i dag tillhör ett av världens allra mest jämställda parlament, och då måste vi också ta den här diskussionen på allvar. Jag är väldigt stolt över att vi har en kvinnlig svensk utrikesminister och att många av dem som talat för sina partier som huvudtalare är starka, kompetenta kvinnor. Det här måste också synas utåt i världen.
Feminism är inte bara en kamp för kvinnor. Det är en kamp för frihet och för moderna könsroller. Men det är viktigt att lyfta fram flera kvinnor globalt. Sverige har inte haft någon kvinnlig statsminister ännu. Inte heller Förenta nationerna har hittills letts av en kvinna. Jag hoppas, då Kofi Annan avgår inom några år, att Sveriges riksdag som ett enat parlament faktiskt ska föreslå en bra och kompetent kvinnlig kandidat – från Asien, som är en region som står på tur. Det finns massor med duktiga tjejer som är kompetenta. Thoraya Obaid från Saudiarabien, som leder FN:s befolkningsfond, är ett namn som jag tycker är värt att stödja.
Att förtrycket av världens kvinnor upphör är för oss liberaler en grundförutsättning för att framtida generationer ska utvecklas och för att samtida samhällen ska skrida framåt.
Herr talman! Jag vill avsluta med ett par ord från socialliberalismens fader, John Stuart Mill, som var en insiktsfull man och feminist redan på 1800-talet. Han sade: ”Den princip som styr de sociala relationerna mellan könen – det ena könets legala underordnande under det andra – är fel i sig och utgör ett av de huvudsakliga hindren för mänskliga framsteg och bör ersättas med en fullkomlig jämlikhetsprincip som inte tillåter någon makt eller något privilegium på den ena sidan eller någon diskriminering på den andra.” Dit är det dessvärre långt – han levde för över 100 år sedan – men de orden hoppas jag att vi gemensamt kan kämpa för på allvar ute i världen.
Anf. 33 CARINA HÄGG (s) replik:
Herr talman! Birgitta Ohlsson talar på ett på många sätt väldigt klokt sätt när det gäller vikten av att kvinnor har sina sexuella och reproduktiva rättigheter tillgodosedda överallt där man befinner sig. Men jag har under en längre tid känt en stor besvikelse när det gäller Folkpartiets praktiska agerande i de här frågorna där man har konkret inflytande. Då tänker jag på Danmark och Färöarna och vårt eget nordiska samarbete. Birgitta Ohlssons partikamrat härifrån kammaren, Gabriel Romanus, har ett stort inflytande över Nordiska rådets parlamentariska arbete, men så långt jag har kunnat utröna använder inte Folkpartiet den här posten för att verka för att våra systrar i Norden, så nära oss, på Färöarna, får samma självklara rätt som vi har här i Sverige, nämligen rätten till fri och säker abort.
Är Birgitta Ohlsson beredd att driva på inom sitt parti och då inte bara från talarstolen utan se till att också kvinnorna på Färöarna kan känna att de har stöd från Folkpartiet generellt och från de ledamöter som finns i Nordiska rådet? Jag kan säga att jag vet att det finns ett engagemang från den svenska regeringen, men från Folkpartiets sida har det hittills varit tyst i den här väldigt viktiga frågan.
Anf. 34 BIRGITTA OHLSSON (fp) replik:
Herr talman! Folkpartiet var det parti som drev igenom för ungefär ett och ett halvt år sedan att det står i svensk utrikespolitik att alla kvinnor i världen ska ha rätt till fria och säkra aborter. Det tog en tid innan vi fick majoritet för detta, bland annat därför att Carina Häggs parti, Socialdemokraterna, inte stödde det.
Jag får ta upp den här diskussionen med Gabriel Romanus. Jag hoppas att Folkpartiet för den politiken också utåt. Jag vet att i sammanhang som Liberala internationalen, där jag har deltagit för partiet på kongresser, drivs den här frågan väldigt intensivt. Definitivt ska kvinnor på Färöarna, liksom på alla andra ställen i världen, också ha den här självklara rättigheten.
Anf. 35 CARINA HÄGG (s) replik:
Herr talman! Jag ska inte ge mig in i någon ordstävsanalys av vem som sade vad på vilket sammanträde och av var olika texter ska stå. Jag tycker att det är viktigt att uppnå konkreta resultat. Birgitta Ohlsson bekräftar här att Folkpartiet i en konkret fråga där de har ett konkret ansvar inte har drivit den frågan, men det ger öppningar för framtiden.
Jag har en annan infallsvinkel också. Jag har under en längre tid följt Folkpartiets agerande när det gäller stöd till falungong. Jag ska inte upprepa det jag har sagt så många gånger tidigare, hur viktigt det är att även en sådan rörelse får sin yttrandefrihet, religionsfrihet och sina demokratiska rättigheter tillgodosedda såväl i Sverige som i Kina. Men för den skull kan man inte oförblommerat vara ett redskap för någon organisation.
Jag måste reagera när jag gång på gång hör folkpartister i kammaren säga: De är ju så snälla! Senast i går sade din partikamrat det. Det här är en rörelse som bland annat inte respekterar homosexuellas rättigheter.
Är det så för Birgitta Ohlsson och Folkpartiet att homosexuellas rättigheter inte är det viktigaste utan när man kan använda den frågan här, i vilket syfte man kan driva den? Eller omfattar de också en rörelse som falungong? Ska Folkpartiet börja se vad rörelsen står för och också vara lite mer kritiskt och inte bli ett redskap för en så tveksam rörelse?
Anf. 36 BIRGITTA OHLSSON (fp) replik:
Herr talman! Folkpartiet driver förstås att Kina ska bli en demokrati som alla andra länder i världen. Många av ledamöterna från mitt parti lyfter ofta upp det. Det innebär inte att det finns en oförblommerat romantisk syn på falungong. Jag har själv flera gånger tagit upp och varit kritisk mot den syn som finns på homosexualitet och andra minoritetsgrupper. Det är beklagligt om liberaler inte är principfasta på den punkten. Det ska man definitivt betona.
När det gäller synen på HBT-personers rättigheter är det intressant att Carina Hägg och Socialdemokraterna inte har stött våra motioner i riksdagen om att man ska ha en konvention för homosexuellas rättigheter. Inte heller har regeringen aktivt stött socialistpartiet i Brasilien som har lagt fram just detta förslag aktivt. Där ska man kanske städa rent framför egen dörr innan man börjar angripa de partier som officiellt har en partilinje som innebär att de faktiskt vill föra upp de här frågorna på den absolut mest centrala agendan.
Anf. 37 ROSITA RUNEGRUND (kd):
Herr talman! Jag ska fortsätta på samma tema som Birgitta. Jämställdhet mellan män och kvinnor är en mänsklig rättighet, precis som vi hörde tidigare, och en nödvändig förutsättning för att uppnå politisk, social och ekonomisk säkerhet i samhället.
Parallellt med jämställdhetsarbetet måste kränkande företeelser såsom hedersmord, trafficking, prostitution, kvinnlig könsstympning och våld mot kvinnor bekämpas med krafttag. Genom våld och systematisk diskriminering förtrycks kvinnor runtom i världen, så även i Sverige.
Varje år säljs mer än en miljon kvinnor och barn runtom i världen som sexslavar – en miljon. Det motsvarar hela Region Skånes befolkning – en ohygglig mängd människor. Hälften av dessa slavar säljs till Europa, och Sverige är inte förskonat. Unga kvinnor och flickor mellan 17 och 20 år utgör en majoritet av offren för sexslavhandeln, och de allra flesta kommer från fattiga och desperata förhållanden i de forna öststaterna och Asien. Genom löften om arbete och höga löner luras de till Västeuropa. Många gånger vet inte kvinnorna var de befinner sig. De säljs i ett land och fraktas till ett annat. När de väl har kommit till destinationslandet blir de berövade sin frihet och värdighet. De fråntas sina pass och stängs in i lägenheter och tvingas in i prostitution.
Människohandel för sexuella ändamål är ett sammansatt problem. I de ursprungsländer där den så kallade rekryteringen sker råder ofta fattigdom, arbetslöshet och olika former av ojämlikhet såsom kvinnoförtryck och rasism. I de länder som offren transporteras till, de så kallade destinationsländerna, finns en efterfrågan, vanligtvis från män, på kvinnor och barn att utnyttja för sexuella ändamål. Dessa omständigheter utnyttjas sedan av kriminella nätverk som vill tjäna stora pengar med så små risker som möjligt.
Människohandeln för sexuella ändamål är lika välorganiserad som droghandeln. FN uppskattar att människohandeln omsätter 7 miljarder dollar varje år. Det motsvarar 130 miljoner per dag.
Herr talman! De åtgärder som hittills vidtagits för att hindra människohandel har varit otillräckliga. Mot den bakgrunden kräver Kristdemokraterna att kampen mot människohandel ska ha högsta prioritet för Sverige och EU. För att stoppa den smutsiga, olagliga och förnedrande sexslavhandeln krävs det snara och kraftfulla åtgärder på flera nivåer.
För att effektivt och långsiktigt bekämpa människohandeln måste man gå till roten av problemet: Varför uppstår människohandel? Givetvis finns det flera förklaringar. Men den i särklass största bidragande orsaken är att det finns en efterfrågan. Utan efterfrågan skulle det inte finnas en slavhandel.
Sexköparen i Sverige avviker inte från genomsnittsmannen när det gäller yrke, ekonomi eller civilstånd. Men han måste däremot sägas vara avvikande när det gäller inställningen till sexualitet och kvinnor. Enligt en rapport från Folkhälsoinstitutet har 13 % av de svenska männen åtminstone en gång köpt en sexuell kontakt – 13 %. Utan att peka ut någon innebär det 24 av Sveriges 187 manliga riksdagsledamöter.
Arbetet med att ta död på efterfrågan är centralt för att stävja människohandel. Den svenska sexköpslagen är bra, men dess resultat har lämnat mycket att önska. När ska tillräckliga resurser sättas in?
Herr talman! Kristdemokraterna vill att Europols arbete förstärks och att kampen mot människohandel blir dess prioriterade uppgift. Kriminalitet frodas i ekonomiskt och rättsligt svaga länder. Det är därför viktigt med särskilda satsningar på polis och rättsligt samarbete i de nya medlemsländerna i Öst- och Centraleuropa samt i grannländerna i öst och på Balkan, som går hand i hand med övrigt utvecklingssamarbete.
Den fria rörligheten inom EU ökar möjligheten för människohandlare, och risken för att bli upptäckt kan befaras minska om inte motåtgärder sätts in. Tullens roll som brotts- och missbruksförebyggande myndighet har fått större betydelse. Större insatser för att effektivisera bevakningen kräver utökade resurser.
Människohandel kan hindras i betydligt större utsträckning om tullen ges ökade resurser och befogenheter. Det krävs också mer resurser till polis som arbetar med människohandelsbrott. Det har visat sig att riktade resurser till de poliser som arbetar med människohandel har haft effekt. Större resurser skulle således resultera i att fler brott upptäcks och därmed även verka förebyggande.
Kristdemokraterna har länge krävt att svenskt utvecklingssamarbete i ökad grad ska riktas till kvinnor i mottagarländerna. Kvinnor befinner sig ofta längst ned i samhället. De kvinnor som blir offer för människohandel kommer dessutom från utsatta miljöer, precis som jag har nämnt tidigare, där fattigdomen är utbredd.
Internationellt bistånd, inte minst bistånd inriktat på kvinnor och barn, kan bidra till en större ekonomisk frihet, självkänsla och även öka förståelsen för mänskliga rättigheter. Ett ökat genusperspektiv på biståndet skulle i högre utsträckning ta hänsyn till kvinnors behov av utbildning, deltagande, självbestämmande och inflytande.
Sommaren 2002 antog EU ett rambeslut om arbetet mot människohandel som ska gälla alla medlemsländer. I ramlagen har man straffbelagt hela kedjan i människohandel: rekrytering, transport och upplåtelse av utrymme för att hyra och sälja. Däremot har man inte straffbelagt köparen av sexuella tjänster.
I Sverige är det förbjudet att köpa sexuella tjänster, men i andra europeiska länder är det tillåtet. Och eftersom efterfrågan på prostituerade är problemets kärna måste köp av sexuella tjänster bestraffas. Vi anser att efterfrågesidans del i människohandeln måste komma till klart uttryck i lagstiftningen genom att EU:s ramlagstiftning mot människohandel kompletteras med köp av sexuella tjänster, så att dessa straffbeläggs.
Herr talman! Det är dags att EU tar sin opinionsbildande uppgift på allvar och riktar sig till dem som köper sexuella tjänster för att de ska förstå att de är en del av människohandeln och därmed ansvariga för den förnedring och det utnyttjande som barn och kvinnor utsätts för. EU måste poängtera att synen på kvinnor och barn som handelsvara är ett uttryck för människoförakt, och den liberala synen på prostitution som finns i många europeiska länder, bland annat Holland och Tyskland, måste med kraft motarbetas.
Anf. 38 CARINA HÄGG (s) replik:
Herr talman! Jag har inte begärt ordet för att angripa Rosita Runegrunds anförande. Tvärtom kan jag instämma i det allra mesta av det som Rosita framfört från talarstolen.
Det jag i stället vill veta är hur Rosita Runegrund och Kristdemokraterna verkar i sin partigrupp utanför Sveriges gränser. Hur verkar de i ett EU-perspektiv? Hur verkar de internationellt? Jag menar att där finns stora möjligheter att påverka. Om vi ska förbättra kvinnors villkor runtom på vår jord, och även i EU-området, är det nödvändigt att alla partier tar ett ansvar för att påverka sina partikamrater.
Vi vet att president Bush, islamister och Heliga stolen har en ohelig allians, och vi märker hur den alltmer slår sig in också i den europeiska politiken, bland annat när man tillsatte kvinnokommitténs ordförande i EU-parlamentet. Det är en partikamrat till Rosita Runegrund som står för uppfattningar som jag vet att Rosita Runegrund inte delar, men det är ändå fråga om samma partigrupp.
Jag menar att de svenska kristdemokraterna här har ett stort ansvar för att påverka sina partikamrater. Hur går denna påverkan till? Tar Kristdemokraterna sitt ansvar?
Anf. 39 ROSITA RUNEGRUND (kd) replik:
Herr talman! Kristdemokraterna ingår inte i några oheliga allianser och lär inte heller komma att göra det. De så kallade kristdemokrater som stöder det som Carina tar upp har inget stöd från Kristdemokraterna i Sverige i dessa frågor. Lika lite som utrikesministern i dag anser sig stödja Kubas regim lika lite stöder de svenska kristdemokraterna de uppfattningar som Carina nämnde.
Anf. 40 CARINA HÄGG (s) replik:
Herr talman! Även om Rosita Runegrund säger att de svenska kristdemokraterna inte ingår i den oheliga alliansen sympatiserar många av hennes partikamrater, som är valda av sina respektive länders väljare, med – och är en del av – den oheliga alliansen. Därför menar jag att Rosita Runegrund och de svenska kristdemokraterna har ett stort ansvar för att påverka sina partikamrater och se till att inte stödja nomineringar som den vi såg i Europaparlamentets kvinnokommitté.
Jag kan i Europarådets parlamentariska församling möta kristdemokrater som kommer från andra länder och har uppfattningar som står långt från både Rositas och mina uppfattningar. Därför är jag alldeles övertygad om att det är mycket viktigt att de svenska kristdemokraterna tar ett stort ansvar för att påverka och övertyga sina kamrater i andra länder, inte minst i Europa. Hur tar de detta ansvar? Det är det jag vill ha svar på.
Anf. 41 ROSITA RUNEGRUND (kd) replik:
Herr talman! Jag delar inte Carinas syn när det gäller just den utpekade personen. Det är nog med henne som med många andra personer som engagerar sig politiskt att de har en trosuppfattning. Men sedan blandar i synnerhet Socialdemokraterna ihop trosuppfattningen med det politiska uppdraget, vilket jag tycker är oerhört allvarligt.
Vi politiker går till val på ett program. Det gäller att inte blanda in en religiös tro, oavsett vilken den är, med den politiska uppfattningen. Just när det gäller synen på det politiska uppdraget skiljer vi oss åt. Jag tycker att Carina Hägg drar lite för snabba slutsatser i fråga om den person som är ordförande för det utskottet.
Anf. 42 ANNIKA QARLSSON (c):
Herr talman! 30 000 barn dör varje dag av sjukdomar som kan förhindras – 30 000 barn varje dag under alla årets dagar. Det handlar om mer än 10 miljoner barn, en ständigt pågående katastrof.
I millenniedeklarationen har stats- och regeringschefer slagit fast att andelen extremt fattiga ska ha halverats till 2015. Med dagens tempo kommer det inte att ta tio år utan 130 år att uppnå det målet. Därför måste man fråga sig: Vad är det som görs?
Målet om en rättvis och hållbar global utveckling är bra, men det gäller att också fundera på hur det ska genomföras i praktiken. Vi ser att kvinnor runtom i världen arbetar mer än män, tjänar mindre, får mindre utbildning och har svårare att få tillgång både till trygghet, information och kunskap – något som självklart borde vara lika tillgängligt för alla.
Framgångarna vid Beijingkonferensen firar nu tio år. Då satte man målen på pränt. Efter det har följt både framgångar och bakslag. Vi närmar oss uppföljningskonferensen i New York, och tyvärr har så lite hänt runtom i världen att det vi nu har att göra mest handlar om att bevaka de framsteg som gjordes för tio år sedan. Det finns inga stora öppningar för att flytta fram positionerna på det här området, vilket är både frustrerande och mycket allvarligt. Och man måste fråga sig: Varför görs det så lite?
Herr talman! Kvinnor är mer utsatta för fattigdom än män. Eftersom huvudansvaret för barnen dessutom ligger på kvinnorna ger det dubbel effekt. Men kvinnorna innebär också en möjlighet, nämligen möjligheten att uppnå millenniemålen 2015 i stället för 2135.
Naturkatastrofer drabbar rik som fattig, kvinnor som män, barn kanske mer än vuxna. Krig riktas alltmer in på civila, och våldtäkter och övergrepp används som ett långtidsverkande vapen inifrån. Man raserar stabilitet och trygghet i familjen och det lokala samhället, vilket får mer långtgående konsekvenser för samhället än vad bomber och granater någonsin kan åstadkomma.
Det är också på kvinnorna som ansvaret för att hålla samman familjer och släkter ligger, och ofta tar kvinnorna ett stort ansvar i återuppbyggnaden efter katastrofer och krig – men utan att få ta del i besluten. Det är inte säkert att de över huvud taget får delta i planering och beslut.
FN:s resolution 1325 måste implementeras. Sverige är en trovärdig förespråkare i dessa frågor. Men det krävs mod för att fortsätta argumentera och driva på frågan, att ständigt lyfta upp frågan vid olika möten internationellt.
För att trygga kvinnors och barns rättigheter är det viktigt att säkerställa att de mänskliga rättigheterna överordnas ett lands lagar, kultur och religion. Konsekvenserna kan annars bli könsstympning, att kvinnor inte har rätt att äga eller ärva, att de inte kan välja sin make och inte har rätt till sin sexuella och reproduktiva hälsa.
För oss i denna kammare kan sådant te sig som självklart samtidigt som vi vet att kvinnors rättigheter dagligen kränks på de mest brutala sätt både i vår närhet i Europa och i stora delar av den övriga världen.
Herr talman! För att kvinnor verkligen ska ha möjlighet att påverka alla beslut måste vi stödja organisationer och partier som jobbar för kvinnors villkor runtom i världen. Centerkvinnorna har ett demokratiprojekt bland annat i Bosnien. Där hölls val i oktober. Tyvärr blev det ett bakslag i fråga om kvinnors inflytande. Av de få som trots allt valdes in har flera utsatts för hot och trakasserier i syfte att få dem att lämna över sina platser till män.
Vi har samarbetat med Peasant Party sedan 1998. Vi har varit en samarbetspartner och bland annat ordnat utbildningar. Informationsinsatser, men också erfarenhetsutbyte, har varit en mycket viktig del av det samarbetet. I Bosnien, precis som på många andra håll, är det tufft att engagera sig politiskt. Det är ett hårt och smutsigt hantverk.
Efter ett tufft val för samarbetspartiet i Bosnien, där man gjorde stora personliga insatser och där kvinnorepresentationen blev mindre än tidigare, är man just nu nedslagen. Det är lätt att misströsta. Men det är också nu det blir tydligt hur viktigt det här arbetet är, vårt fortsatta arbete och engagemang tillsammans med kvinnorna där.
Det är också viktigt att det är ett samspel mellan vårt lokala arbete och påtryckningar från den nationella nivån, att kraven kommer från Sverige, från grannländer, från EU och övriga världen. Det handlar om att ge kvinnor och män samma demokratiska möjligheter. Då kan det börja hända saker, och då gäller det att frågan är prioriterad, att den står först på dagordningen. Man kan fråga var den står i dag på dagordningen.
Herr talman! En utredning som kom 2002 sade bland annat att en prioriterad satsning på kvinnor krävdes för att man skulle kunna bekämpa fattigdom och hunger. Man föreslog också en könsuppdelad statistik och analyser, eftersom kunskap om kvinnors agenda, kvinnors arbete och kvinnors tillgång till resurser krävs för att insatserna ska bli effektivare, nå de fattigaste och över huvud taget nå kvinnorna. Man kan fråga i vilken byrålåda denna utredning ligger och samlar damm. Är den på gång? Kommer det några förslag i den här riktningen?
30 000 barn dör varje dag av sjukdomar som kan förhindras. Om kvinnor fick kontrollen över familjens inkomster skulle den övervägande delen användas till hälsa, mat och utbildning. För att nå framgång när det gäller millenniemålet om halverad fattigdom eller när det gäller att nå framgång i arbetet med de mänskliga rättigheterna måste vi satsa på kvinnorna, ge dem makt över medlen och över besluten.
I Katatura, Windhoek i Namibia finns en organisation som heter KWID. De har målmedvetet jobbat för att ge kvinnor möjligheter: möjligheter att få ett yrke, möjligheter att ge de små barnen grundläggande utbildning och omsorg och möjligheter att påverka sin egen vardag.
Under de tre år som centerkvinnorna hittills har jobbat tillsammans med dessa kvinnor har över 600 kvinnor utbildat sig till sömmerskor, servitörer, läderarbetare med mera. Under de kommande tre åren kommer vi att gå vidare men då också rikta in oss på möjligheten för kvinnor att skapa sitt eget jobb, att starta företag. Eftersom det är kvinnor som har huvudansvaret i familjen är det många fler än de 600 som har gått utbildningen som får del av ett arbete som det här. Det är viktigt att vi når de enskilda människorna som vi gör i Katatura och att vi då har kvinnornas vardag i fokus.
Samtidigt måste det finnas en gemensam linje i ett lands utrikespolitik, både mellan människor och mellan nationer. Det skrämmer mig därför att det i en kommande utredning om svensk vapenexport ryktas om en acceptans för att exportera till krigförande länder som bryter mot de mänskliga rättigheterna. Det är intressant att fundera över hur riksdag och regering ser på en sådan kursändring.
Anf. 43 BERNDT EKHOLM (s):
Fru talman! Jag tänkte uppehålla mig vid några kommentarer och reflexioner kring situationen kring Medelhavet och i arabvärlden. Jag tar min utgångspunkt i ett besök som några parlamentariker gjorde i början av november i Palestina och Israel, där vi studerade konflikten. Vi kunde konstatera under vilka vidriga förhållanden palestinier lever när det gäller muren som byggs upp och stängslet, som det också är frågan om. Vi kunde se villkoren vid de olika checkpoints och de levnadsvillkor över huvud taget som palestinier lever under. Vi såg också de levnadsvillkor som många israeler lever under, den oro och det hot man har känt från palestinsk terrorism.
Det är naturligtvis väldigt glädjande att i dag kunna konstatera att vi kan se någon form av vändning. Det började med ett ganska bra utfall av det palestinska valet, även om det valet kan diskuteras i fråga om hur demokratiskt det var genomfört. Det accepteras ändå väl av det internationella samfundet. Vi kan nu i dagarna konstatera att detta val har lett fram till en ambition att stoppa våldet, att få en vapenvila till stånd, att få i gång fredsförhandlingarna igen. Det måste man naturligtvis hälsa med stor glädje, även om man kan dela Sverker Åströms reflexioner i Aftonbladet om de enorma svårigheter som möter oss.
Sverker Åström berör också situationen i Irak som rör det här området och det val som har varit där. Jag tycker att det är väldigt positivt att man har hållit val. Det kan naturligtvis i ännu större utsträckning kritiseras i fråga om hur demokratiskt det har varit. Med de förutsättningar som råder är det naturligtvis bra att det ändå har hållits val. Men vi kommer aldrig bort ifrån att vi också kan se i Irak vad en nations ensidiga agerande kan ställa till med för utveckling. Vi har fått en explosion av terrorism som följd av hur Irakkriget kom till. Man måste naturligtvis känna en väldig oro för hur det kommer att utvecklas fortsättningsvis.
Vi har en annan fråga som berör den här regionen, nämligen Greater Middle East Initiative eller Broader som det också kallas ibland. Det är ett väldigt viktigt initiativ. Det kan hälsas med glädje när det gäller engagemanget för att utveckla demokrati, men man måste samtidigt konstatera att det sätt som man försökte lansera och genomföra det inte har varit särskilt lyckosamt. Urban Ahlin har redan varit inne på det. Någon större entusiasm finns inte i arabvärlden för USA:s intresse att bestämma och diktera villkoren. Det gör att man också dödar positiva initiativ. Orsaken är att amerikanerna visar bristande respekt för det som kallas ömsesidighet. Amerikanerna är intresserade av att man ska göra som amerikanerna vill, och om man inte gör så är inte amerikanerna särskilt intresserade. Man kan ställa sig frågan om demokrati kan påtvingas utifrån. Jag tvivlar. Goda motiv och ett gott intresse som man har av demokrati och mänskliga rättigheter måste genomföras på ett sådant sätt att det också mottas.
Jag skulle vilja vidga perspektivet och notera att när vi talar om Medelhavssituationen och vår relation till arabvärlden är det en fråga om västerlandets möte med arabvärlden. Mellanösternkonflikten är naturligtvis väldigt central i det sammanhanget, också Irakkonflikten. Det är kärnfrågor. Men vi behöver framför allt lära oss ökad förståelse. Det råder så mycket missuppfattningar mellan västerlandets kristna arv och arabvärldens muslimska. Bilden av den andre är inte ärlig i våra västliga länder och definitivt inte ärlig i arabvärlden. Det räcker att titta på tv hur vi speglar varandra, läsa tidningar eller gå till läroböckerna. Vi kan konstatera att den bild som vi ger av den andre är mycket olycklig. Det bygger naturligtvis inte upp något förtroende.
Vi måste få ärligare framställningar av varandra. Det får vi genom ökad kunskap om varandra, och kunskap kräver att vi för en dialog. Ensidiga proklamationer är ganska meningslösa. Vi måste tala med varandra så att motparten förstår. Att respektera den andre och dennes värden är grundläggande. Man kan inte starta en dialog genom att säga att det den andre har som värden och värderingar är värdelöst. Då kommer man ingenstans.
Det krävs ömsesidighet för att det ska bli en bra dialog och ett riktigt partnerskap. Denna ömsesidighet kräver en öppenhet för den självbild som vi har, vår egen självbild av våra brister. Vi behöver lära oss av muslimernas syn på solidaritet exempelvis, och den muslimska världen behöver lära sig vår syn på demokrati och mänskliga rättigheter. I Arab Human Development Report erkänner man själv stora brister som kan sammanfattas under begreppet bristande samhällsstyre men också fattigdomsperspektiv, utbildningsfrågor och annat. World Value Survey visar att det är stora skillnader mellan de styrande och de styrda i arabvärlden. Det är klart att detta leder till emigration, tyvärr emigration där människor går under och drunknar i Medelhavet.
Vi behöver utveckla dialogen kring Medelhavet – det finns ett stort behov av det – och angripa de brister som finns på båda sidor. Vi gör en hel del. Vi har Barcelonaprocessen och dess tre korgar som handlar om politik, ekonomi och kulturfrågor. Barcelonaprocessen, som är regeringarnas möte med partnerländerna söder om Medelhavet, kan skapa ökad förståelse men också bidra till konkreta insatser.
Vi har den nybildade Anna Lindh-stiftelsen som Sverige har varit mycket aktivt att driva. Det är en form av dialogcentrum förlagt till Alexandria. Vi har också det svenska institutet i Alexandria som jobbar med att skapa förståelse och ökat partnerskap runt Medelhavet.
Vi har den nyligen bildade parlamentariska församlingen i Medelhavsområdet där det finns stora möjligheter för parlamentariker att mötas och skapa ökad kunskap om varandras synsätt.
Jag vill påstå att Sverige satsar mycket. Man kan också ställa frågan varför Sverige lade ned det så kallade euro–islam-projektet. Sverige har nämligen en alldeles unik ställning i den här regionen. USA har inte alls samma möjligheter att agera. Förtroendet för USA är mycket lågt. Förtroendet för EU är mycket bättre. Sveriges förtroende i regionen är mycket stort. Det är alltså en utmaning för svensk utrikespolitik.
Vi har tagit upp det här temat i utrikesutskottet och arbetat med frågan: relationen västerlandet och den muslimska världen, inte minst när det gäller den muslimska världen runt Medelhavet. Jag tror att det är väldigt bra att vi ägnar oss åt det. Jag tror också att regeringen behöver förnya sitt arbete kring de här frågorna.
Jag skulle vilja påstå att det här också är en väldigt viktig del av utrikespolitiken. Det talas om den i den utrikespolitiska deklarationen. Det är bra, men det här behöver utvecklas och man behöver lägga ned en hel del ambition på området.
För att återknyta till min inledning: För att man ska lyckas med det här relationsbygget måste vi framför allt lösa konflikten Israel–Palestina, annars har vi små möjligheter att lyckas med att utveckla relationen mellan västerlandet och arabvärlden och den muslimska världen i övrigt.
Anf. 44 BIRGITTA OHLSSON (fp) replik:
Fru talman! Både jag och Berndt Ekholm är ju starkt engagerade i biståndsfrågor och tycker att biståndet från Sverige ska vara starkt och generöst.
Berndt bekymrade sig tidigare över hur det skulle gå med enprocentsmålet i en borgerlig regering. Jag tackar för den omsorgen och omtanken om borgerlig politik.
Har du ingen omsorg och omtanke om ditt eget partis politik? Socialdemokraterna har aldrig själva nått upp till enprocentsmålet. Det är bara under borgerliga regeringar – folkpartiregeringen i mitten av 70-talet och den borgerliga regeringen i mitten av 90-talet – som man har nått till målet.
Vad har du för garantier för att vi ska kunna tro på Socialdemokraterna den här gången?
Anf. 45 BERNDT EKHOLM (s) replik:
Fru talman! Debatten om vem som har nått upp till vad är egentligen ganska meningslös. Det fungerar ju inte på det sättet att pengarna fördelas ut samma år som beslutet fattas. Det ligger förskjutningar mellan åren. I fallet med de borgerliga regeringarna har uppnåendet – de gånger det varit aktuellt – varit grundat i tidigare beslut som socialdemokratiska regeringar fattat.
Det är som sagt en ganska meningslös diskussion.
Vi har ett gemensamt intresse av att arbeta för enprocentsmålet, inte för att just det målet är så strategiskt viktigt utan för att det är en signaleffekt för resten av världen att åtminstone uppnå 0,7-procentsrekommendationen från FN. Det är viktigt att Sverige och ett antal andra länder har en högre ambition.
Jag kan försäkra Birgitta Ohlsson att det socialdemokratiska partiet kommer att göra allt som står i dess makt för att uppfylla det målet under 2006.
Anf. 46 BIRGITTA OHLSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag är den första att glädjas om Socialdemokraterna når upp till målet. Jag tycker ändå inte att man kan komma ifrån att det har varit en oerhörd turbulens de senaste åren kring svenskt bistånd som har varit nere på skammens gräns när Socialdemokraterna har lett Sverige.
Vi sitter ju båda i Sidas styrelse. Där kan vi se att vi förra året hade frysningar på 1,4 miljarder kronor. Vi ser hur biståndet har blivit en budgetregulator.
Vad har vi för garantier, vi som är varma solidaritetsvänner, för att Socialdemokraterna inte sviker oss den här gången?
Anf. 47 BERNDT EKHOLM (s) replik:
Fru talman! Vi är också beroende av att Sida betalar ut de pengar de disponerar. Såvitt jag vet rör det sig om ungefär en halv miljard kronor 2004 som inte är utbetalade trots budgettaket. Vi är många som måste dra igenom målsättningarna så att de verkligen fungerar. Byråkratin måste också hjälpa till med det.
Jag är ganska övertygad om, genom den enorma uppbackning som resonemanget kring enprocentsmålet har, att vi kommer att uppnå det och att vi kommer att genomföra det.
När vi har uppnått enprocentsmålet kanske vi kan koncentrera oss lite mer på kvalitetsdiskussionerna. Även om jag tidigare i debatten har tagit upp bristerna när det gäller att uppnå enprocentsmålet kan jag tycka att vi tjatar för mycket om målsättningen. Vi måste orientera oss mot hur vi använder biståndsmedlen.
Det är utmärkt om vi tillsammans, över blockgränserna i det här fallet, kan kämpa för att Moderaternas politik inte blir genomförd.
Anf. 48 CECILIA WIKSTRÖM (fp):
Fru talman! Vi lever i ett formativt skede när det gäller utvecklingen i Mellanöstern. Demokratiutvecklingen har tagit några steg framåt, men vägen är ännu lång att gå innan demokratin är säkerställd i regionen.
Nu har val genomförts både i Palestina och i Irak. Den politiska kartan i Mellanöstern är på väg att få ett nytt utseende. Det fönster av möjligheter som stått på glänt sedan Arafats död öppnades i går på vid gavel.
In strömmar ny livsluft och nya möjligheter manifesterade i ett handslag mellan Mahmoud Abbas och Ariel Sharon i går i Sharm-el-Sheikh. En ny möjlighet till fred såg dagens ljus. Nu måste världen stötta dessa båda i deras ömsesidiga strävan att se till att den blodiga konflikten är över och att vapenvilan så småningom kan övergå i växande tillit för att en dag uppnå fred för hårt prövade människor på båda sidor.
Misstron och pessimismen sitter djupt rotade. Därför behövs omvärldens engagemang i frågan. Nu är det hög tid att EU och USA koordinerar sina insatser för fred och demokrati i Mellersta Östern. Den svenska regeringen bör bryta den handlingsförlamning och tystnad som har präglat den senaste tiden.
Varför tar inte utrikesministern vara på möjligheten att inom EU agera i stället för att gång på gång fira de tigande sångernas fest, som Laila Freivalds gjort hittills, när det gällt avgörande viktiga utrikespolitiska frågor inom EU?
Nu är det upp till Europa att tillsammans med USA stötta Palestina när det gäller demokratiutveckling och återuppbyggnad av en rättsstat. Samtidigt måste absoluta krav ställas på att terrorgruppernas aktiviteter mot civila mål i Israel upphör omedelbart. Detta krav måste vara kompromisslöst och konsekvent.
Motsvarande krav måste ställas på Israel att fullfölja tillbakadragandet från Gaza och Västbanken. Inget är givet. De svåraste frågorna, fru talman, återstår. De handlar om flyktingarnas rätt att återvända, om bosättningarna och om Jerusalems ställning.
Grundförutsättningarna för en trovärdig fredsprocess kräver ömsesidig tillit. Det kunde vi se och glädjas åt i går genom handslaget i Sharm-el-Sheikh.
Hoten mot fredsprocessen finns där hela tiden. Förr eller senare kan en bomb brisera och man riskerar att allt går om intet. Israel och Palestina är av historien bundna till varandra på ett sätt som båda sidor kan beklaga och fördöma, men ingen av dem upphäva.
Fru talman! I Irak har diktaturens lakejer förlorat ett viktigt slag. Segrarna i valet förra söndagen framstår i all sin glans. Det är alla de män och kvinnor, unga och gamla som trotsade hot om våld och terror och gick till vallokalerna för att rösta i landets fria demokratiska val.
Fru talman! Det pågår en folkfördrivning och förföljelse i det tysta i medieskugga i Irak. Det gäller Iraks kristna, assyrier/syrianer och kaldéer som förtrycks och tvingas att fly undan islamistiska grupper.
I skuggan av nyhetsrapporterna från Irak, fru talman, pågår i det tysta vad den förre ärkebiskopen av Canterbury karakteriserar som ”etnisk rensning”. Kyrkor bränns. Kristnas hem vandaliseras. Människor som liksom jag bär ett kors runt halsen misshandlas och torteras. Kvinnor som går ut utan slöja våldtas. Hundratals människor har de senaste veckorna torterats, fängslats och försvunnit.
Assyrier/syrianer och kaldéer i norra Irak uteslöts också från deltagande i valet den 30 januari. 150 000 kristna irakier fick inte rösta. Valurnor och röstsedlar fattades. Vallokaler och valfunktionärer tillhandahölls inte i Mosul och byarna däromkring. Detta innebär tio platser i det irakiska parlamentet.
Nu bestraffas också assyrier/syrianer och kaldéer i Irak efter söndagens demonstrationer runtom i världen – i Bagdad såväl som i USA, Kanada, Storbritannien och här hemma i Stockholm på Sergels torg där jag själv talade inför hundratals svenska assyrier/syrianer och kaldéer. Kravet på demokratiska rättigheter för dessa människor ledde omedelbart till intensifierade förföljelser. Den sedan 1984 svenske medborgaren Minas Ibrahim al-Yousifi, med assyriskt ursprung men under lång tid bosatt i Småland, har kidnappats i Irak.
Nu, fru talman, kräver Folkpartiet att utrikesministern omedelbart lämnar den åskådarplats hon alltför ofta har intagit i tystnad i stället för att agera i viktiga utrikespolitiska frågor. Nu måste Sverige sluta vara handlingsförlamat, sluta sitta och vänta på initiativ från FN och EU, sluta sitta tyst och höra på medan andra förväntas agera. Nu kräver vi att Sverige tar initiativ för att synliggöra den förföljelse av assyrier/syrianer och kaldéer som sker i Irak. Vi kräver också att UD nu börjar agera för att svensken Minas Ibrahim al-Yousifi omedelbart friges.
Vi som lever i Sverige, fru talman, i ett demokratiskt land som levt i fred i snart 200 år, har ett moraliskt ansvar att inte stå passiva inför utvecklingen i Mellersta Östern. Vi kan inte fortsätta gömma oss bakom FN och EU. Världen har rätt att förvänta sig mer av ett land som vårt.
Anf. 49 BERNDT EKHOLM (s) replik:
Fru talman! Också i Cecilia Wikströms med ”k” anförande finns det mycket som jag kan instämma i, kanske det mesta. Men sedan har vi denna eviga klagan på regeringen. Det är oppositionens uppgift, men det skulle bli mycket bättre om man koncentrerade sig på det som det var någon mening med att klaga på. När man klagar på allt blir det inte trovärdigt. Cecilia förföll nog till det när det gäller situationen i Mellanöstern.
Jag tycker att detta är en av de mest aktiva socialdemokratiska regeringar vi haft sedan 1970 ungefär när det gäller att ta tag i den här konflikten. Då tycker jag också att det ska erkännas. Det gäller också de senaste åren. Regeringen sitter inte passiv. Regeringen är mycket aktiv på alla möjliga sätt – med diplomati, genom vår ambassad, genom våra konsulat och också genom vårt agerande i EU. Det stämmer inte att vi är så passiva som Cecilia Wikström beskriver det.
Anf. 50 CECILIA WIKSTRÖM (fp) replik:
Fru talman! På frukten bedömer man trädet. Att döma av den frukt som den socialdemokratiska regeringen har uppvisat under den senaste tiden är detta träd fullständigt knastertorrt och dött. Man gömmer sig gång efter annan bakom förväntade initiativ som ska tas i EU, men man kommer själv aldrig med något initiativ. Det är som jag sade i mitt anförande, fru talman: Det är de tigande sångernas fest man firar gång efter annan.
Den diplomati som Berndt Ekholm hänvisar till när det gäller Mellersta Östern har det senaste halvåret varit knäpptyst, så tyst att inte ens vare sig den israeliska ledningen eller den palestinska myndigheten har känt till oerhört stora och viktiga utrikespolitiska frågor som har varit aktuella. I de ärenden som varit aktuella, till exempel de fem kidnappade barnen, har UD misslyckats. Jag är ledsen att behöva tillstå detta.
Anf. 51 BERNDT EKHOLM (s) replik:
Fru talman! Det där är inte sant. Förmodligen går Cecilia Wikström och letar efter den där frukten när vintern har inträtt. Då är den redan upplockad. Man måste vara ute i rätt tid.
Regeringen är faktiskt väldigt aktiv i de här frågorna. När det gäller de här barnen skulle jag vilja säga att det inte är högljudda protester som lett till att barnen blivit fria och kommit hem till Sverige, utan det är framför allt intensivt arbete av palestinier som har bidragit till detta.
Låt mig ändå få komma med lite positivt medhåll på slutet. Det är väldigt viktigt att regeringen engagerar sig i assyrier/syrianernas situation. Utan att gå in på det här enskilda namnet som jag inte känner till kan jag säga att dessa generellt sett har en mycket svår situation överallt, inte minst i Irak. Det är viktigt att den socialdemokratiska regeringen engagerar sig i deras situation.
Anf. 52 CECILIA WIKSTRÖM (fp) replik:
Fru talman! När det gäller frukten från det utrikespolitiska trädet i UD under socialdemokratisk ledning kan man säga antingen att den är nedfryst eller att den är övermogen. Man har spelat ut sin roll för länge sedan och är inte längre trovärdig på den politiska arenan i Mellersta Östern. Det har inte hänt speciellt mycket. Det man hänvisar till är gamla lagrar vunna för länge sedan under helt annan ledning.
Jag är dock mycket glad att Berndt Ekholm sällar sig till mitt hjärteområde här, nämligen att tillgodose demokratiska rättigheter för en hårt pressad folkgrupp. Jag förväntar mig stöd av Berndt Ekholm när det gäller detta i framtiden.
Anf. 53 VERONICA PALM (s) replik:
Fru talman! Sedan al-Aqsa-intifadan startade har vedergällningarna från israelerna varit oproportionerliga. För varje israel som har dödats har bombräder dödat tre palestinier. Jag säger inte att någon människas liv är mer värt än andras, men den israeliska statens vedergällningspolitik har varit oproportionerlig.
Precis som Cecilia Wikström är jag väldigt glad över handslaget i Sharm el-Sheikh i går och hoppas att detta faktiskt kan leda till ett förtroende i området. Men Mahmoud Abbas värdighet kräver att han får möjlighet att styra sitt land för att en stabil fred ska vara möjlig. Där är det man kallar säkerhetsbarriären, den mur som Israel bygger, ett problem. Jag är övertygad om att muren i sig är en säkerhetsrisk. Hur ser Cecilia Wikström på det?
Anf. 54 CECILIA WIKSTRÖM (fp) replik:
Fru talman! Det står varje land fritt att bygga en mur eller göra vad man vill för att säkerställa överlevnaden för befolkningen. Det var vad man var tvingad att göra i Israel under en tid då terrorattackerna var legio och i princip skedde varje dag. Man har också visat att muren eller säkerhetsbarriären har fyllt den funktionen. Men en mur kan man alltid riva ned. Denna mur är konstruerad på ett sådant sätt att man segment för segment kan montera ned den på ett väldigt enkelt sätt, och det är också vad man kommer att göra när man har etablerat en stabil och varaktig fred i regionen.
Det är dock upp till varje land att skydda civilbefolkningen. Detta var ett sådant sätt.
Det som nu är viktigt för oss att komma ihåg är att vi ska stötta den här processen. Nu kommer Bush till Bryssel om två veckor, och det är ett utomordentligt tillfälle för Europas ledare att demonstrera viljan att samarbeta och dela ansvaret för framväxten av en varaktig fred och en demokratisk utveckling i Mellersta Östern. Här tycker jag att Sverige har en hel del att bidra med. Jag förväntar mig att man slutar med de tigande sångernas fest också när det gäller detta.
Anf. 55 VERONICA PALM (s) replik:
Fru talman! Visst är det upp till varje land att bygga en mur på sitt eget territorium. Muren är dock inte enbart byggd på det egna territoriet utan också på ockuperad mark inne på Västbanken för att isolera byar och göra checkpoints som gör det än mer komplicerat för det palestinska folket att ta sig mellan varandra, bedriva handel och bedriva någon form av normalt liv. Jag är övertygad om att både den del av muren som byggts på det ockuperade området och den som finns inne i Israel är provocerande och i sig skapar en säkerhetsrisk för det israeliska folket och för det palestinska folket.
För mig är det solklart, en varaktig fred och ett stabilt område måste bygga på överenskommelsen om gränser från 1967. Det kräver ett tillbakadragande från Västbanken, från Gaza. Det kräver att man lämnar bosättningarna och att man löser frågan om Jerusalem. Men muren i sig är provocerande och skapar inte säkerhet utan snarare motsatsen.
Anf. 56 CECILIA WIKSTRÖM (fp) replik:
Fru talman! Som jag sade tidigare är muren lätt att montera ned när man kan garantera säkerhet för civilbefolkningen. Där muren är dragen på felaktig sträckning ska den också rivas ned enligt beslut från Israels högsta domstol. Jag hoppas att Veronica Palm är medveten om det så att inte det här replikskiftet blir ett slag i luften.
Jag hoppas att jag har svarat på frågan tydligt nog.
Anf. 57 CARINA HÄGG (s):
Fru talman! Jag vill bara först kommentera Cecilia Wikströms inlägg när det gäller assyrier/syrianernas och kaldéernas besvärliga situation i Irak, och jag välkomnar det uppvaknande vi nu hört från Folkpartiets sida. Vi som har minsta hum om situationen för de kristna minoriteterna i det här geografiska området, som kunde följa krigsutvecklingen och argumentationen om korståg och så vidare från Bushs sida, insåg ju att det här var en situation som skulle komma att uppstå. Dock var vi inte säkra på i vilken form och i vilken omfattning. Jag är inte det minsta förvånad. Vi kunde ha gjort mer för att förebygga om vi hade fått se en annan utveckling i Irak och en annan infallsvinkel på åtgärderna. Vi är där vi är, och vi har ett gemensamt ansvar att se till att vi kan vända den här utvecklingen. Det är bra att Folkpartiet har kommit på detta sent omsider.
Fru talman! I år är det hundra år sedan Dag Hammarskjöld föddes. Ibland har vi en överdriven tro på hur kända våra svenskar är internationellt. Vi vill tro att de är mer berömda än vad som faktiskt ofta är fallet. Förklaringen är ofta att deras berömmelse ligger långt tillbaka i tiden och att de numera är bekanta för en kunnig, men ändå begränsad krets. Men så är det inte med Dag Hammarskjöld.
Dag Hammarskjöld omkom i en flygolycka i Ndola i Zambia. Men han är fortfarande ett aktat namn. Det är inte ovanligt att personer i ledande ställning som respekteras högt när de är aktiva ifrågasätts efter sin död. Men Dag Hammarskjöld har inte omprövats på det sättet. Hans arbete som FN-chef och för internationellt samarbete lovordas fortfarande. Dag Hammarskjöld ses som ett föredöme av många, så också av mig.
Som representant för Jönköpings läns valkrets känner jag mig stolt att här i kammaren detta jubileumsår få uttrycka min respekt för och samtidigt säga att han ger mig inspiration. Vid så skilda geografiska besök som Backåkra, Zambia och FN i New York känner man att denna internationalist arbetade för ökad förståelse och ökat samarbete mellan världens länder. För honom var inte världen svartvit. Han såg komplexiteten, men han såg också möjligheterna att lösa svåra frågeställningar.
Dag Hammarskjölds Vägmärken, boken som finns att köpa i ny upplaga sedan något år tillbaka, ger inspiration och eftertanke. För att uttrycka mina tankar kring katastrofen i Sydostasien har jag använt mig av en av hans texter. Jag vill även här citera hans text från den 11 juni 1961 för att understryka vikten av att vi fortsätter att uppmärksamma det som har hänt i Sydostasien.
Kallad att bära den, avskild att pröva den, utvald att lida den, fri att förneka den såg jag, ett ögonblick, seglet i solstormen, ensamt i vågkammen, fjärran, på väg mot land såg jag ett ögonblick –
Fru talman! Nu byter jag ämne. Min oro för Globala fonden har jag tidigare gett uttryck för här och den har också dementerats. Min oro för Unicef har dessvärre inte kunnat dementeras. Hur Ann Veneman från USA ska kunna stärka barns utsatta situation i världen är svårt att förstå. Hennes utnämning ger funderingar också för oss i denna kammare, då vi tillhör dem som kraftigt stöder Unicefs viktiga verksamhet och dess stora uppdrag.
I linje med dessa krafters agerande kopplar man nu abort till handikappfrågorna i samband med en kommande FN-konferens. Jag är djupt orolig för den kristna högerns agenda genom den oheliga alliansen mellan USA:s president Bush, konservativa islamister och Heliga stolen. Men vi vet ju också att ledamöter i denna kammare låter sig inspireras och stöder den kristna högerns agenda.
Fru talman! Många folkpartister höjde nog trots allt på ögonbrynen när deras partiledare Lars Leijonborg, generöst i och för sig, sade sig vilja bistå kd, som har sviktande opinionssiffror, med sina väljarröster. Nu väntar jag på att Cecilia Wikström i Uppsala ska gå ut och erbjuda sina väljares röster och sitt stöd till Mikael Oscarsson och att Birgitta Ohlsson kanske ska stödja Tuve Skånberg, som står senare på dagens talarlista, med flera medlemmar i denna som jag benämner högerkristna klubb.
Fru talman! Denna generositet från Folkpartiets sida visar att de borgerliga inte värderar kvinnors rättigheter högre än så när makten lockar. Man får gärna skriva en artikel, säga något här från talarstolen i kammaren, men när det gäller får sexuella och reproduktiva rättigheter vika undan. Jag kan bara beklaga. Ni har förstått att jag är orolig.
I en värld där kvinnors rättigheter inte bara har satts på undantag utan också ifrågasätts behöver vi tvärtom kraftsamla ytterligare. I ett tidigare tal redovisade jag arbetet från utrikesutskottets projektgrupp, Jämställdhets- och utvecklingssamarbetet. Det är något som vi ska arbeta vidare med både som utskott och på annat sätt. Nu har vi påbörjat ett arbete om hiv/aids och globala smittor. Vi tar initiativ i riksdagen och från regeringens sida för att göra en tydlig politik vassare. Det är angeläget.
Det är också angeläget att få största möjliga genomslag och att Sverige kan stå samlat. Sverige var en av de få som vågade och ville tala klartext när det gällde SRHR-frågorna förra året under Kairo +10. I år har vi en uppföljning av Beijing +10, som även någon talare tidigare har nämnt. Vi kommer än en gång att få märka att Sveriges röst behövs och att Sveriges röst hörs.
Jag har också reagerat mot att man i en del av inläggen här talar om en färglös politik, att det är päron på marken och allt vad det är. Men i det här ligger också att man inte blir respekterad på ett område där Sverige har en mycket tydlig röst. Det kan bara bero på att det här politiska området inte är tillräckligt viktigt. Det syns inte tillräckligt. Mer feministiska glasögon på dem som granskar Sveriges utrikespolitik. Man skulle även kunna lägga sina partipolitiska intressen åt sidan och kunna säga att på det här området är Sverige tydligt, här behövs Sveriges röst och här är vi också beredda att stödja Sveriges arbete framöver. Tvärtom ser jag att det finns oroande tecken som går åt ett annat håll. Det beklagar jag.
Fru talman! Ännu ett annat ämne, Swaziland. Folket lider. Rubrikerna förtäljer att kungen skaffar nya fruar och bilar medan två tredjedelar av befolkningen i landet lever under fattigdomsgränsen. Många är beroende av matbistånd genom olika NGO:er för att överleva. Folkets förenade demokratiska rörelse, Pudemo, det största av de förbjudna oppositionspartierna i landet, har begärt att internationella sanktioner ska införas mot kungafamiljen. Man vill utöver reserestriktioner till Sydafrika – det finns i dag en del restriktioner som handlar om att komma som politisk flykting och så vidare till Sydafrika – också ha reserestriktioner i Europa.
För ett par veckor sedan organiserade landets fackfederationer, SFTU, en protest mot ett konstitutionellt förslag som sägs befästa monarkins makt. Den ekonomiska bristen på disciplin går från toppen och nedåt, enligt generalsekreteraren Jan Sitholes formulering.
Det finns flera positiva förhållanden och steg att peka på i Swaziland, men det finns också motsatsen. Jag respekterar varje lands rätt, inklusive Swazilands, att utvecklas i sin egen takt. Det här ett patriarkalt samhälle där lagen ger kvinnor rättigheter, men samhällets tradition tar ändå ofta över till männens fördel. Med nära 40 % av den vuxna befolkningen smittad av aids finns det anledning att föra en annan politik och göra en annan fördelning av de resurser som står till landets förfogande.
Anf. 58 BIRGITTA OHLSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag tycker att det är beklämmande att Carina Hägg försöker sammankoppla Folkpartiet med något slags kristen höger. Vi är ett av de partier som alltid har tagit den starkaste striden för tolerans, öppenhet och den enskilda individens rättigheter.
Folkpartiets ungdomsförbund var den första politiska kraft i Sverige som stod för kvinnors rätt till fri abort, och vi har alltid drivit homosexuellas rättigheter hårt och kraftigt.
Det är då beklämmande att Carina Hägg på något sätt vill sammankoppla oss med de element i Sveriges riksdag som inte kämpar för dessa rättigheter när hon vet att sanningen är helt annorlunda.
Anf. 59 CARINA HÄGG (s) replik:
Fru talman! Jag hade nästan förväntat mig att Birgitta Ohlsson skulle begära replik. Faktum är att Lars Leijonborg har erbjudit borgerliga röster, inklusive Folkpartiets röster, för att stödja kd när deras opinionssiffror sviktar. Då kan man inte bara säga att man är generellt generös. Det är naturligtvis röster som går till kristdemokratiska ledamöter. Han har inte gjort något undantag för sådana som uttrycker någon annan uppfattning än vad Birgitta Ohlsson uttrycker här från talarstolen.
Jag skulle önska att folkpartiledaren Lars Leijonborg, Birgitta Ohlsson eller båda samlat skulle uttrycka en tydlighet i att man inte är beredd att ge efter för högerkristna krafter för att öka möjligheterna att komma till makten under nästa mandatperiod. Jag kan bara tolka det som att när det gäller möjligheterna att stärka sina förutsättningar för att nå makten är man beredd att offra de frågorna. Då kommer man att uppmana Cecilia Wikström från Uppsala att skänka sitt engagemang och de väljare som sympatiserar med henne – deras röster – till Mikael Oscarsson och Tuve Skånberg. Det är det konkreta innehållet i det Lars Leijonborg har sagt, Birgitta Ohlsson. Inse det och ta ansvar för det.
Anf. 60 BIRGITTA OHLSSON (fp) replik:
Fru talman! Nu tycker jag att den här debatten börjar spåra ur lite grann.
Låt oss titta tillbaka. Det finns fyra partier i den borgerliga alliansen som går fram på egna program, och så tror jag det definitivt kommer att förbli. Det finns inga andra tecken på det.
Det är intressant. Jag undrar om inte Carina Hägg faktiskt kastar sten i sitt eget glashus. Vi kan titta tillbaka på den borgerliga regeringen i början av 1990-talet. Då drevs det igenom pappamånad, partnerskap för homosexuella och så vidare. Det var under en borgerlig regering, trots att Folkpartiet var ett av de få partierna som stödde detta.
Låt oss titta på hur riksdagen ser ut i dag när det gäller den stora frågan om homosexuella ska kunna ingå äktenskap på lika villkor som vi heterosexuella. Där har Socialdemokraterna inte tagit ställning fullt ut. Det kanske vore bättre om ni sopade rent för egen dörr och vågade visa riktiga toleransreformer innan ni börjar angripa Sveriges liberala parti som alltid har legat många steg före er i frågorna.
Anf. 61 CARINA HÄGG (s) replik:
Fru talman! Jag konstaterar att Birgitta Ohlsson inte vill ta debatten. Hon vill inte ta ansvar för vad Folkpartiet och partiledaren Lars Leijonborg har gjort för utspel. Hon försöker tala om historien. Vi kan alltid prata om den. Jag kan räkna upp oerhört många landvinningar som Socialdemokraterna har drivit igenom och stått för historiskt sett.
Nu talar jag om det kommande. Hur kommer det att se ut i framtiden? Det gör jag därför att jag är så oerhört angelägen om att den samlade kraft som har funnits till stöd för kvinnors rättigheter i vår utrikespolitik ska bestå och inte luckras upp inifrån. Då vill jag inte att det i framtiden ska räcka med att eventuellt hålla i och för sig kraftfulla anföranden från talarstolen. Det måste också finnas en samlad kraft att driva frågorna när man kommer utanför talarstolen.
Jag hoppas att Birgitta Ohlsson kommer tillbaka och förklarar att det inte var så man menade, att Folkpartiet backar och säger att man står för sin politik och inte är beredd att skänka sina röster till högerkristna krafter.
Anf. 62 BIRGITTA AHLQVIST (s):
Fru talman! Redan i januari 1946 krävde FN:s säkerhetsråd att kärnvapen skulle avskaffas.
Atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945 chockade en hel värld. Människan hade tillverkat ett vapen som kunde utplåna hela mänskligheten. En stark opinion krävde omedelbart att detta vapen skulle avskaffas.
När FN:s generalförsamling träffades för första gången i januari 1946 beslutade man att tillsätta en kommission som skulle se till att alla kärnvapen i hela världen avskaffades. Planen för avskaffandet, som för övrigt USA arbetade fram, innebar att kärnkraften skulle stå under internationell kontroll och att den bara skulle få användas i fredligt syfte.
USA:s kärnvapen skulle förstöras när den internationella kontrollen var färdig, men detta accepterade inte Sovjet. De ville att USA skulle avveckla, och sedan skulle planen träda i kraft. USA och Sovjet kunde inte komma överens. Det blev ingen plan. I stället fortsatte upprustningen av kärnvapen i världen.
I dag finns det fem officiella kärnvapenstater: USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina. Men vi vet att det i verkligheten finns många fler.
År 1959 togs frågan på nytt upp i FN. Då lade Irland fram ett förslag till en FN-resolution om icke-spridning av kärnvapen. Ett avtal, som vi brukar kalla NPT, Non-Proliferation Treaty, blev klart 1968 och trädde i kraft 1970. I dag är 187 länder parter i NPT. Sverige blev det redan 1968. NPT vill hindra spridning av kärnvapen, underlätta fredlig användning av kärnkraft och nedrusta både kärnvapen och konventionella vapen. Vart femte år ses genomförandet av NPT över.
År 1995 förlängdes avtalet på obestämd tid. Och år 2000, vid den senaste genomgången, åtog sig kärnvapenmakterna att på sikt helt eliminera sina kärnvapenarsenaler. Dessutom beslöt man att återstående kärnvapenberedskap skulle minskas och att de taktiska kärnvapnen skulle reduceras. Men tyvärr verkar president Bush betrakta NPT som en relik från kalla kriget som han inte behöver bry sig om. Och president Putin har visat nytt intresse för kärnvapen.
Kärnvapenstaterna, som tidigare hävdade att kärnvapen inte är till för att användas utan för att avskräcka, pratar nu om att kärnvapen ska fungera som redskap i krigföring, vilket är mycket oroväckande. Inte verkar de ha några planer på att göra sig av med kärnvapen. Tvärtom satsar man på att modernisera sin kärnvapenarsenal och göra den mer effektiv.
De fem officiella kärnvapenstaterna har i dag nästan 30 000 kärnvapen. Av dessa är 5 000 i högsta beredskapsläge och kan avfyras på bara några minuters varning. De är alltför många, tillräckligt många för att utplåna hela mänskligheten flera gånger om. I dag finns dessutom en stor risk att terrorgrupper lyckas komma över kärnvapen och radioaktivt material och använda dem vid terrorattentat.
För att avveckla detta farliga vapen, som chockade en hel värld 1945, och som 60 år senare fortfarande finns kvar och kan utplåna denna värld, krävs en bred folklig opinion. Vi måste få en nytändning för kärnvapenmotståndet. Det är viktigt att vi riksdagsledamöter – och regeringen – åter engagerar oss i kärnvapennedrustning och driver frågor som innebär en säkrare och tryggare värld utan kärnvapen.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag också ta upp en annan fråga som jag brinner för, nämligen FN-resolution 1325. Frågan om fred och nedrustning har alltid haft en central roll i kvinnorörelsen. Kvinnor har i århundraden varit i fronten för fredsarbete, ofta som individuella initiativtagare men nu också i nätverk.
Vi har vägrat använda militära medel för att lösa konflikter, och vi har använt oss av icke-våldsmetoder för att hindra konflikter att eskalera till våld och krig.
FN:s säkerhetsråds resolution 1325 antogs år 2000 efter ett enormt lobbyarbete från NGO:er. Eftersom jag vet att många i riksdagen inte känner till vad den innehåller vill jag läsa upp dess första paragraf: ”Säkerhetsrådet uppmanar enträget medlemsstaterna att se till att kvinnor i ökad utsträckning deltar på alla beslutsnivåer i nationella, regionala och internationella institutioner och mekanismer för förebyggande, hantering och lösning av konflikter.” Sverige har undertecknat denna resolution.
Det är mycket angeläget och nödvändigt att öka kvinnors inflytande i arbetet med fred, konflikthantering och återbyggnad. Den svenska regeringen måste utforma en sammanhängande strategi för hur detta ska ske så att kvinnors medverkan i alla led utökas. Och vi bör sträva efter att vara ledande, att vara bäst i dessa frågor. Vi bör sträva efter att vara en förebild för övriga världen.
I dag deltar få kvinnor i det internationella fredsarbetet som fredsmäklare, medlare, förhandlare och utredare av krigsförbrytelser. Sverige har dock vidtagit en del åtgärder för att implementera FN:s resolution 1325, men trots detta återstår mycket arbete.
Att nå målen i resolutionen är inte en kvinnofråga utan en fråga för hela samhället, för både kvinnor och män. För att skapa långsiktig trovärdighet i internationellt arbete måste vi implementera 1325 och ta den på största allvar. Kvinnor är inte bara viktiga utan också nödvändiga för en varaktig fred.
Anf. 63 KAJ NORDQUIST (s):
Fru talman! Det är vårt delade ansvar att skapa en säkrare värld. Jag är stockholmare och EU-medborgare men också övertygad internationalist. Jag föddes samma år som Dag Hammarskjöld tillträdde som generalsekreterare. Jag växte upp i skuggan av Bromma flygfält, som på den tiden var det internationella fönstret mot världen sett från svensk sida.
På den tiden var Sverige ett mycket optimistiskt land, med stor framtidstro. För mig kändes det naturligt att så småningom bli socialdemokrat. Det känns också naturligt att socialdemokratin finns som en del i Socialistinternationalen, som har partier i 160 länder.
Det här har lett mig till en ganska enkel insikt: Världen är en. Alla hotas, men några av oss är i stor fara.
Det finns ett arbete inom FN, och det är det som jag tänker fokusera på.
Fru talman! Jag tror att det först är viktigt att man definierar: Vad finns det för globala hot? Vad är det vi alla kan bli hotade av? Det finns en del nyckelord kring detta.
Det är den omfattande fattigdomen, terrorismen, miljöhoten, den internationella organiserade brottsligheten, drogerna och de sjukdomar som hotar oss alla.
Det är krigen mellan stater, inom stater och mellan icke-statliga aktörer.
Det är massförstörelsevapnen, som vi flera gånger har diskuterat i dag. Det är det som förr i tiden hette ABC: atomvapen, biologiska vapen och kemiska vapen.
Allt detta har vi egentligen vetat ganska länge, och vi har diskuterat det länge på olika sätt. Men någonting som demonstrerades av det som hände annandag jul är också att vi bör vara medvetna om naturkatastroferna. Naturkatastrofer som drabbar en del av jorden drabbar oss alla. Det var väldigt tydligt på annandag jul, när det inte bara var människor långt borta i Asien utan även vi som blev starkt drabbade.
Fru talman! Vi måste ta tag i de utmaningar vi har gemensamt. En av de viktigaste utmaningarna är att få FN att bli en fungerande global resurs. Själva tanken med att skapa FN för 60 år sedan var att skapa fred och säkerhet, för världen hade precis upplevt andra världskriget. Det upplevdes på den tiden som ett bra och effektivt sätt att lösa problemen, att bland annat instifta ett säkerhetsråd, som var det viktigaste beslutsorganet i FN och där man byggde in de fem stormakterna. Det är de som alldeles nyss har apostroferats flera gånger, för det är samma stater som har kärnvapen: USA, Ryssland, Kina, England och Frankrike.
Det framstod på den tiden som ett mycket intelligent sätt att se till att man inte kunde agera utan att ha stormakterna med. Det har fått den konsekvensen att man inte kan agera när någon av stormakterna är emot det. Man kan å andra sidan vända på det och säga att när stormakterna är för någonting kan man också agera.
Fru talman! Någonting som vi behöver arbeta för nu är en förändring av FN-systemet så att det verkligen blir en global resurs. Det känns viktigt att använda möjligheten 2005 för den reform som är på väg inom FN-systemet, att FN kommer att mer präglas av både legitimitet, effektivitet och genomskinlighet. Jag tänker ta upp några punkter som jag tycker skulle vara väsentliga ur den synpunkten.
Säkerhetsrådet måste reformeras. Vi måste hitta en vetofri kultur, så att länder inte kan blockera väsentliga resultat. Vi måste hitta en bättre representation, en bättre balans mellan olika delar av världen. Vi måste ha en bättre balans mellan nord och syd, alltså mellan rika och fattiga länder. Vi måste ha en bättre balans mellan de regioner som är representerade.
Det här kan lösas på olika sätt. Jag har inte den färdiga lösningen på detta, men det är väsentligt att de här principerna kommer att prägla det som vi så småningom tar tag i.
Det finns också helt andra frågor. Jag tycker att idén om att skapa ett ekonomiskt och socialt säkerhetsråd, som naturligtvis också ska ha frågan om hållbarhet på sin agenda, skulle vara ett oerhört fall framåt. Det är möjligt att det går att göra det i form av att utveckla det Ecosoc som finns nu, men det kanske är bättre med ett helt nytt råd. Det är viktigt att ett sådant råd får samma status som det säkerhetsråd som finns nu, att det är parallellt, men att det inte heller byggs upp på ett sådant sätt att stater kan blockera beslutsmässigheten i det.
Det vore väsentligt, tycker jag, att säkerhetsrådet kunde vara ett forum där man fokuserar på sociala frågor, ekonomiska frågor och miljöfrågor. Det är viktigt att man kan ta beslut om vilka målsättningar som gäller, vilka prioriteringar som gäller, hur man ska följa upp det arbete som har varit.
Det känns också viktigt inom området att FN ska ha större legitimitet, att man starkare anknyter till Bretton Woods-institutionerna, det vill säga Världsbanken och Internationella valutafonden. Varför skulle inte ledarna kunna utses av det här rådet? På samma sätt: Varför skulle inte ledarna för FN:s fackorgan kunna utses av det här rådet?
Det känns viktigt – en mindre fråga men en väsentlig fråga – att FN hittar ett system för att legalt pröva vad man gör. Det är absurt att FN kan skicka ut människor i fält och arbeta mot olika former av förtryck och självt vara exploaterare av förtrycket. Det är inte acceptabelt att man har en sådan dubbel standard. Detta måste på något sätt lösas.
Det känns viktigt att man effektiviserar FN-apparaten. Generalförsamlingens arbete kan inte präglas av att man år ut och år in tröskar igenom samma resolution. Man måste minska där.
För att öka genomskinligheten kan man trycka på olika åtgärder. En sak som vore väldigt bra vore att ha en öppen nominering när det gäller generalsekreteraren. Det vore viktigt att generalförsamlingens arbete på olika sätt anknöts till det civila samhället och att det civila samhället kunde ta initiativ.
Fru talman! Vidare känns det viktigt att poängtera FN:s värde från handikappsynpunkt. Jag kan inte tänka mig att en konvention för handikappade skulle kunna ha någon vidare status om den inte togs i FN. Knappast skulle den heller ha någon vidare status om inte FN skulle vara det organ som skulle följa upp den här konventionen.
Fru talman! FN är inte en gång för alla givet. Vi måste aktivt stödja den reformprocess som finns och den generalsekreterare som arbetar för detta. Om katastrofen borta i Sydostasien och vår insikt om hur vi alla hänger samman ledde till ett starkare FN vore det ett enormt framsteg för oss alla, och då menar jag verkligen alla.
Anf. 64 KENNETH G FORSLUND (s):
Fru talman! Vad är en utrikespolitisk debatt? Lång, spännande och alldeles, alldeles – ja, vadå? Vad spelar utrikespolitik för roll för lagerarbetaren på Göteborgs Kex, för hotellstäderskan på Laholmen eller för Volvofabriks-vd:n i Uddevalla? Vid första anblick kan det synas avlägset, men det finns faktiskt en direkt koppling mellan till exempel läget i Afghanistan och sommarstugan i Marstrand eller stereon i bilen.
En heroinist kan konsumera droger för uppemot 3 000 kr per dygn. För att ha råd att köpa droger begår många missbrukare brott. Den som ska stjäla ihop till sitt missbruk på den här nivån behöver knycka grejer för 10 000–15 000 kr per dygn. Det är då som det blir inbrott i sommarstugan i Marstrand eller som stereon i bilen blir stulen – allt för att köpa heroin som till 90 % antas komma från just Afghanistan.
Det är när man vet det sambandet som utrikespolitiken blir en angelägenhet för var och en. Utrikespolitiken är en del av vardagen för oss alla. Det är därför som det är viktigt för oss alla med de arbeten som Sverige och svenskar är engagerade i för att bygga upp ett fritt, säkert och demokratiskt Afghanistan. Det är med svenska pengar som en stor del av det afghanska skolsystemet drivs. Det är med bland annat svensk personal som den Natoledda Isafstyrkan arbetar med att stabilisera säkerhetsläget i Afghanistan. Framgång i dessa insatser är avgörande både för Afghanistans och för Sveriges framtid. Situationen i Afghanistan har betydelse ända ut i de svenska sommarstugorna.
Även om det finns egenintressen också i utrikespolitiken är det framför allt solidaritet och demokratisträvanden som är det centrala. Det är av solidaritet vi stöder strävanden för demokrati runtom i världen. Vi njuter själva demokratins frukter i detta land sedan mindre än hundra år tillbaka. Men vi vill att fler ska få möjlighet att göra det. Samtidigt vet vi att ju fler länder som blir demokratier, desto säkrare blir världen.
Därför är det så glädjande att det har hållits fria val i de palestinska områdena trots stora praktiska och säkerhetsmässiga svårigheter. När det bortfuskade ukrainska valet faktiskt gjordes om och folkets röst verkligen fick gälla tändes hoppet för många miljoner andra människor världen över – hoppet om att kanske även de någon gång i framtiden ska få vara en del i en demokrati. Just då och när valresultatet blev officiellt spred sig glädjen inom mig.
En söndag för ett par veckor sedan åkte jag in till Göteborg för att titta på vad vi i Sverige väl kan kalla för den irakiska poströstning som pågick. Redan på väg in till Göteborg mötte jag bilar på E 6:an som hade irakiska eller kurdisk-irakiska flaggor spända över motorhuven. Det var människor som uppenbart redan hade röstat. Väl framme vid vallokalen såg jag hur irakier kom tillsammans i små demonstrationståg för att rösta, hur de dansade folkdanser och hur det kom hela busslaster med människor som skulle rösta. Jag pratade med några av dem som hade röstat. De hade rest från Borås och Uddevalla, och några hade rest ända från Norge. De hade inte rest bara en gång och denna dag utan faktiskt två gånger – den första gången för att registrera sig och nu, denna söndag, för att rösta.
När jag såg och pratade med dessa människor kände jag en värmande glädje inom mig. Det finns en styrka i demokratin som varje diktator världen över underskattar, eller i varje fall försöker bortse från. Jag är övertygad: Demokratin kommer att segra!
Demokratin är ett mål i sig men samtidigt enbart ett medel. Det är i den fortsatta ständigt pågående processen som framstegen kommer. Det är då som demokratin föder välfärd, utveckling och trygghet. Kampen tar alltså inte slut när demokratin är vunnen, utan det är tvärtom då som den på allvar börjar.
Där är vårt EU-grannland Ukraina nu. Det är avgörande för deras fortsatta utveckling att de får stöd av oss i EU. Det är avgörande att EU nu går vidare, från att i ord stödja demokratisträvanden till att i handling stödja demokrati och samhällsbygge i Ukraina. Det är ingen självklarhet inom EU i dag att ge Ukraina ett medlemskapsperspektiv.
I dag är det Sverige och några få länder till inom EU som har den uppfattningen. Där har Sverige en viktig uppgift att driva på i EU, på samma sätt som gjordes för att alla de tre baltiska länderna skulle få förhandla om EU-medlemskap parallellt. Det var ingen självklarhet i EU från början – tvärtom! Sverige drev på, och det fick effekt.
Det Sverige gör i EU har betydelse; det kan konstateras efter tio års svenskt EU-medlemskap. Framför allt har det betydelse inom EU och i omvärlden. Samtidigt har det förvånansvärt lite genomslag och betydelse här hemma i Sverige.
Självkritiskt kan det konstateras att det behöver pratas mer om EU här hemma. Det behövs en mer aktiv Europadiskussion i Sverige där vad som verkligen görs blir belyst, där nyttan av EU-medlemskapet får komma fram och där EU:s framtida utveckling diskuteras. EU har för mindre än ett år sedan genomfört sin största utvidgning, och förberedelser pågår för en fortsatt utvidgning.
Det är i dag ett helt annat EU som Sverige är medlem i jämfört med det EU som vi gick med i för tio år sedan. I allt väsentligt är det nu ett bättre EU. Alldeles avgjort är det ett större och mer alleuropeiskt EU som vi nu är medlemmar i. Runtom i detta EU vittnar andra länder, tjänstemän inom EU:s omtalade byråkrati och till och med journalister om att Sverige är både skickligt och effektivt i att påverka processer och beslut. De här vitsorden står i stark kontrast till den bild som vissa vill sprida här hemma om en passiv svensk EU-politik.
Sverige måste på allvar diskutera hur EU borde utvecklas, vad Sverige vill få ut av medlemskapet och hur Sverige genom EU:s gemensamma utrikespolitik kan bidra till en säkrare värld så att fler kan njuta av demokratins frukter och att EU utvidgas och utvecklas till en alleuropeisk organisation.
Avslutningsvis, fru talman! En utrikespolitisk debatt är alldeles, alldeles underbar!
Anf. 65 VERONICA PALM (s):
Fru talman! ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.” Så inleds FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter. Att stärka och respektera mänskliga rättigheter är, och måste vara, en prioriterad uppgift både multilateralt och bilateralt i svensk utrikespolitik.
Kampen för mänskliga rättigheter är en svensk profilfråga. Runtom i världen är Sveriges arbete känt och respekterat. Vi är enträgna, tydliga och har ingen dold agenda. Men vi har långt kvar innan respekt för mänskliga rättigheter är en självklarhet i världen. Varje dag, varje minut förnekas människor runtom i världen rättigheter som vi ser som självklara.
Statistiken i Amnestys senaste årsbok talar sitt tydliga språk. Tortyr förekommer i 132 länder. Samvetsfångar, alltså personer som fängslats på grund av sin politiska eller religiösa åsikt, etniska tillhörighet, kön eller sexuella läggning, hålls i 44 länder. Dödsstraff utdömdes i 63 länder, och fångar avrättades i 28 länder.
Tänk att det kan vara ett brott att uttrycka en viss åsikt, att utöva en religion, att anordna ett möte eller att bara råka vara född i en annan etnisk grupp än den som är i majoritet i det land där man lever. Vi som lever i en demokrati får aldrig sluta att bry oss. Vi måste ständigt agera för de människor som lever i förtryck och under hot. Vår röst gör skillnad.
Mänskliga rättigheter är också kvinnors rättigheter. Det låter självklart, men behöver tyvärr fortfarande betonas.
Låt oss förflytta oss till den indiska delstaten Gujarat. För snart tre år sedan utbröt där ett massivt våld, och många övergrepp begicks. Ett exempel av många är Buildis. Hon förlorade 14 släktingar i våldsamheterna och blev själv utsatt för gruppvåldtäkt. I hennes fall hävdade polisen att det inte gick att få fram förövarna, trots att hon hade namngett dem. Förundersökningen lades ned.
I Liberia har tusentals våldtäkter skett under de 14 år som inbördeskriget pågått. Ingen har ställts till svars. En gravid kvinna på flykt blev förra året tillfångatagen av tre regeringssoldater som våldtog och misshandlade henne så grovt att hon förlorade det ofödda barnet.
Dessa två kvinnors berättelser är späckade av våld och blir nästan overkliga för oss. Det är svårt att förstå att det händer bara några flygtimmar härifrån. Runtomkring i världen utsätts kvinnor för våld, sexualiserat våld och förföljelse just för att de är kvinnor. Men de blir också dubbelt straffade då det inte finns någon stat som kan eller vill skydda dem och ge dem säkerhet och inte heller ställa förövarna till svars.
Fru talman! Dödsstraffet strider mot den mest grundläggande av alla rättigheter, rätten till liv. Staten ska inte få döda för att visa att det är fel att döda! Dödsstraffet utgör dessutom den yttersta formen av tortyr. Ändå finns dödsstraffet kvar i nära hälften av världens länder.
Irans regering har vid flera tillfällen utlovat att man ska leva upp till kraven i FN:s barnkonvention som förbjuder dödsstraff för barn. Trots det dömdes under förra året flera barn till döden, och minst tre avrättningar verkställdes. En 14-årig pojke i Iran avled den 12 november i fjol efter att ha fått 85 piskrapp. Brottet var att han åt på offentlig plats under ramadan.
Stödet för dödsstraff i USA är det lägsta på 19 år, 64 %. Det har alltid varit mellan 25 och 30 % av USA:s befolkning som motsatt sig dödsstraff. Nu har motståndet blivit mer högljutt. Alltfler ifrågasätter dödsstraffssystemet. Trenden är global. Under de senaste 15 åren har över 35 länder avskaffat dödsstraffet, men det finns naturligtvis undantag. Det finns stater som återinför dödsstraff och som häver moratorium. Samlat är bilden dock positiv vad gäller dödsstraffet. Vi går åt rätt håll även om vi har långt kvar.
Under 90-talet arbetade jag på en flyktingförläggning i södra Sverige. Där träffade jag många trasiga människor. En som finns tydligast på näthinnan är en kvinna som vi kan kalla Elina, en albansk trebarnsmor från Kosovo. Kort innan de lyckades fly till Sverige blev hon och hennes barn utsatta för tortyr. Mannen i familjen satt häktad, och hem till dem kom det tre poliser för att kräva Elina på uppgifter om hennes man. De band Elina vid en stol, tog av henne kläderna på underkroppen. De brände henne sakta med cigaretter från fotsulorna och ända upp till hennes kön. Hela tortyrscenen skedde inför ögonen på hennes pojkar, som då var fyra och sex år gamla, och en nyfödd dotter.
Tortyr är ett medvetet, överlagt angrepp på en enskild människas psyke, kropp och värdighet. År 1984 antog FN konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, den så kallade tortyrkonventionen. Många stater har ratificerat konventionen, men flera har undantag som i praktiken gör ratificeringen meningslös. Företrädesvis är det stater där sharialagar är en grund för lagstiftning.
Arbetet för att tortyrkonventionen ska antas i sin helhet måste fortgå, och från svensk sida kan vi aldrig acceptera undantag. Varje enskild människas skydd mot tortyr är en grundläggande mänsklig rättighet.
Kampen för mänskliga rättigheter får aldrig tystna. Det är en kamp för varje enskild människas rättigheter, rätten för varje kvinna, man och barn och för varje människas okränkbarhet. Arbetet måste ske på olika nivåer och med olika aktörer, av enskilda stater, av FN och EU och enskilda organisationer. Inte minst förs kampen för värnandet av mänskliga rättigheter av alla de modiga människor som varje dag riskerar sin egen och sina näras trygghet och säkerhet i kampen för rättigheter som vi tar för självklara.
Anf. 66 TUVE SKÅNBERG (kd):
Fru talman! Vi hörde alla glädjebeskedet i går om att nu äntligen är en ömsesidig vapenvila ingången i Mellanöstern. Den palestinska ledaren Mahmoud Abbas och Israels premiärminister Ariel Sharon accepterade vapenvilan. Det är oerhört glädjande.
Jag skulle vilja ta er med till tiden strax före jul på ett besök som jag gjorde i Ramallah i sällskap av en fredsdelegation med parlamentariker från olika länder i Europa och EU-parlamentariker. Det var den första fredskonferensen efter Arafats död med temat What are the Chances for Peace?
Ett fönster var öppet. Så mötte vi de ledande palestinierna. Där var ordföranden för den lagstiftande församlingen, talmannen för den palestinska myndigheten och ytterligare någon från parlamentet. Sedan fick vi parlamentariker med olika bakgrund och olika inställning i Mellanösternfrågan sitta ned och fråga de palestinska ledarna hur de såg på möjligheten till fred och om de stod fast vid att man inte kunde använda självmordsbombningar och dödande av barn som redskap i den kampen.
Det var mycket som sades. En del var förvirrat och annat var väl klokare, men det som särskilt skakade om mig var när en av företrädarna för den palestinska myndigheten sade:
Jag är humanist. Jag ska berätta för er att på 1970-talet var jag i Libanon. Regelmässigt gjorde vi raider mot judiska bussar, drog ut israelerna och hade ihjäl dem. Men en gång kom det en buss där det bara var en kvinna och ett barn som satt. Eftersom jag är humanist sade jag att vi skulle skona den bussen och låta dem leva. Men det har gått 30 år sedan dess. Man vet ju aldrig vad det barnet har för position i Israel nu. Det kanske för befäl över trupper som slåss mot oss palestinier. Så i slutändan… Han lämnade den sista meningen oavslutad. En av kollegerna, en parlamentariker, gick ut för att kräkas efter detta.
Hur kan man som parlamentariker i mötet med andra parlamentariker över huvud taget resonera så, att det kanske är befogat att ha ihjäl barn. De växer ju upp till soldater.
Detta är krafter som Mahmoud Abbas måste hålla tillbaka, som kan tänka sig att använda självmordsbombning mot barn och ungdomar i Israel som ett redskap. Det illustrerar hur svår hans situation är.
En annan ögonblicksbild handlar om när vi var på Knesset och mötte parlamentariker från alla partier från höger till vänster vid en lunch i det israeliska parlamentet. Vi berättade om våra intryck och sade:
Nu har ni en gyllene chans. Nu är fönstret öppet. Nu när Arafat är död bör ni ta den chansen. Då var det en i ett mittenparti som sade:
Det är intressant att ni säger att vi nu har en chans när Arafat är död. Medan han levde lät det inte så. Då skulle vi ta honom på allvar. Alla statsöverhuvud besökte honom. Då var han nyckeln. Nu är han plötsligt problemet som är ur världen. Hur ska ni ha det egentligen? Sammanfattningsvis har Abbas en oerhört svår uppgift. Parlamentariker, kolleger till oss, säger att barns liv är möjligt att ända eftersom de en gång kan bli vuxna krigare. Dessa krafter måste hållas tillbaka. Hamas är ännu mer extremt än vad den palestinska myndigheten och de folkvalda är.
När nu USA flyttar fram positionen och sätter tryck på båda parterna måste också EU handla. Vi måste vara mycket mer konstruktiva i vårt handlande än vad vi hittills har varit. Sverige och EU har svansat för Arafat på ett sätt som nu har visat sig vara alldeles felaktigt. Det är till den nya fredsstiftande kraften i Abbas som vårt hopp ska stå.
Anf. 67 VERONICA PALM (s) replik:
Fru talman! När man talar om palestiniernas situation i Libanon får man inte glömma att den som har det tjockaste torkade blodet på fingrarna är Ariel Sharon och de trupper som han förde befäl över i södra Libanon. De dödade många, och det skadade fredsprocessen.
När det gäller Abbas möjligheter vill jag ställa en fråga till Tuve Skånberg. Min bild är att efter den senaste intifadan har de israeliska myndigheterna mer och mer förnedrat de palestinska myndigheterna och förminskat möjligheterna till fred. Det tydligaste exemplet var naturligtvis Yasir Arafats husarrest i Ramallah.
Hur ser Tuve Skånberg på möjligheterna för Abbas att ta chansen att vara med och skapa fred? Vad ger det för möjligheter för de israeliska myndigheterna?
Anf. 68 TUVE SKÅNBERG (kd) replik:
Fru talman! Jag menar att det nu verkligen finns ett öppet fönster. Arafat var ett problem. Veronica Palm upphöjde honom till en fredsstiftare. Det var han inte. Han var ett problem för freden.
Nu är möjligheterna större än vad de har varit på många år, åtminstone under detta århundrade. Det är nödvändigt att EU investerar allt som går för att stödja fredsprocessen på ett sätt som inte målar upp israelerna som den stora boven.
Anf. 69 VERONICA PALM (s) replik:
Fru talman! Det har varit oproportionerliga vedergällningar från de israeliska myndigheterna efter den senaste intifadan. Det visar alla dokumentationer. För varje israel som har dödats har det dödats tre palestinier. Jag säger inte att något liv är mindre värt, men det är ett faktum.
Det är inte längre svårt att rekrytera självmordsbombare. Förnedringen har gått så långt. Det är klart att EU:s insatser måste fokuseras på fredssträvanden, på att 1967 års gränser ska respekteras, på ett tillbakadragande från Gaza och Västbanken samt på en lösning för östra Jerusalem.
Det är bara med 1967 års fredsavtal som grund som man kan fortsätta att arbeta. Bollen ligger hos den israeliska staten när det gäller att uppfylla det.
Anf. 70 KALLE LARSSON (v):
Fru talman! ”Nu är det inte ockupation längre.” Så sade Laila Freivalds för några timmar sedan i den här kammaren syftande på situationen i Irak. Det är enligt min uppfattning ett fullkomligt häpnadsväckande påstående.
Efter ett krig i strid med folkrätten befinner sig tiotusentals soldater ledda av USA-alliansen på irakiskt territorium, och utrikesministern vill inte beteckna det som en ockupation. Vad är det då? Ett befrielsekrig, kanske? Ärligt talat säger det en hel del om svängningarna och vingligheten i den socialdemokratiska utrikespolitiken.
Fru talman! I den deklaration som har lästs upp här i kammaren sade Laila Freivalds också en hel del annat som är värt att kommentera. Det var kanske ett rekordförsök i bockande för George W. Bush som vi fick höra – det var i alla fall så det lät.
Regeringens utrikespolitik har förvandlats från att tidigare ha varit relativt radikal och självständig till att bli alltmer underdånig gentemot den enda supermakten USA. Inte med ett ord berörde Laila Freivalds det krig i Irak som USA med allierade startade i strid med folkrätten och en stor folkopinion i hela världen.
När regeringen hyllar tillkomsten av den internationella brottmålsdomstolen avstår utrikesministern från att kritisera USA som gör allt för att sabotera domstolens verksamhet och arbete.
Med Miljöpartiets stöd har regeringen fortsatt att medverka till EU:s militarisering, och kravet på att svensk trupp endast ska få användas internationellt efter beslut i FN:s säkerhetsråd förbigås med tystnad.
Att en perifer figur som Tuve Skånberg tar den israeliska regimen i fullständigt och villkorslöst försvar är kanske inte så konstigt. Men när det gäller den israeliska ockupationen av palestinska områden väljer också utrikesministern ockupationsmaktens egna ord och delvis också deras förhållningssätt. Denna apartheidmur som byggts långt inne på palestinskt område kallas av Freivalds för ”separationsbarriären”. Det är väl knappast för att spara tid som man använder det uttrycket. ”Mur” hade varit mer lämpligt och hade dessutom tagit kortare tid att säga.
Sverige vägrar Mordechai Vanunu asyl i vårt land, trots att han länge fängslats och förföljts för att han avslöjat sanningen om Israels kärnvapenbyggen. Det borde i stället vara självklart att välkomna Vanunu till Sverige och – vilket många av oss har föreslagit – ge honom Nobels fredspris.
Värst av allt är nog ändå den starka värdegemenskap med USA som regeringen framhåller i deklarationen. Freivalds påstår att Sverige och EU har samma syn på demokrati och frihet som USA. Det måste vara en nyhet för alla dem som drabbats av USA:s otillbörliga inblandning i sina egna inre angelägenheter i den politiska utvecklingen i andra delar av världen. USA har bedrivit underrättelseverksamhet, använt ekonomiska sanktioner, stött militärkupper och invaderat länder militärt för att stärka sina egna ekonomiska intressen, befästa sin egen politiska makt.
I internationell politik står USA:s regering i dag för motsatsen till demokrati och frihet. USA uppträder arrogant mot världssamfundet och struntar i internationell lag. Man tar sig rätten att agera världspolis och struntar dessutom i mycket av den internationella lagstiftning som man har undertecknat och därmed förbundit sig att följa. Om detta borde en svensk regering berätta. Mot detta borde en svensk regering självklart protestera, men inte mycket hörs.
Fru talman! Det är förstås inte lätt att ta upp varje konflikt eller problem när talartiden är begränsad. Men nog hade det varit på sin plats att nämna det västsahariska folkets rätt till självbestämmande eller behovet av stöd, bistånd och uppmärksamhet i Polisario och den demokratiska utvecklingen i Västsahara i utrikesdeklarationen.
Marockos ständiga undanflykter och ibland öppna vägran att följa det internationella samfundets återkommande uppmaningar är beklämmande och borde ha varit värt att nämna och kritisera av den svenska regeringen. Det handlar trots allt om ett systematiskt förtryck, om upprepade brott mot de mänskliga rättigheterna, om flyktingar som förvägras sina grundläggande rättigheter, om ett helt folk som berövats rätten att tro på framtiden.
Fru talman! I en annan del av världens mest utplundrade världsdel dog 3,5 miljoner människor – kanske det högsta talet i något krig sedan andra världskriget – i en strid i ett omfattande krig, uppmärksammat av få. Officiellt tog kriget slut 2002, men oroligheterna är i praktiken långt ifrån över i Kongo. I krigets spår har nu multinationella företag med skoningslösa metoder inlett plundringen av Kongos naturtillgångar. Sverige har tidigare gjort en del insatser för att minska de akuta problemen med kriget, men det räcker inte. Sverige måste i FN agera för att plundringen av naturtillgångar upphör och inte vända ryggen till.
Fru talman! För en vecka sedan genomfördes en militärkupp som också den passerar oberörd i den utrikespolitiska deklarationen. I ett av världens fattigaste länder, där 11 000 människor dödats i ett blodigt inbördeskrig mellan kungaregimen och en maoistisk gerilla som båda av människorättsorganisationer anklagats för omfattande brott mot mänskliga rättigheter, tog kungen ensam makten i sina händer. Undantagstillstånd, uppemot tusen ledande politiker och fackliga aktivister fängslade eller satta i husarrest, över tusen journalister sparkade för illojalitet mot den nye diktatorn och en fullständig avstängdhet mot omvärlden är ännu så länge resultatet av den militära statskuppen.
Nu behövs ett omfattande stöd till demokratirörelsen i Nepal och ett enstämmigt fördömande av kungens militärkupp. Vi hoppas att någon från det socialdemokratiska partiet är beredd att ge stöd på den punkten. I utrikesministerns skriftliga svar till mig, som jag i dag erhöll, omnämns visserligen EU sex gånger på 13 rader, men det står ingenting om vad Sverige är berett att göra.
Fru talman! Låt mig avsluta med att kommentera ytterligare en av provokationerna i den utrikespolitiska deklarationen. Det anges att Sverige inom EU verkar för en ambitiös flyktingpolitik. Ingenting kunde faktiskt vara mer felaktigt. Sverige har gång på gång lagt sig platt och låtit andra länder sätta dagordningen för EU:s flyktingpolitik. Man kan tala väl i denna kammare om internationella konventioner, till exempel konventionen mot tortyr. Men man ska samtidigt vara medveten om att Sverige innehar världsrekordet i antalet fällningar för brott mot just denna tortyrkonvention. Det är resultatet av den socialdemokratiska flyktingpolitiken.
Det vi nu ser är att mursten fogas till mursten i bygget av ”Fästning Europa”, och en och annan svensk minister tycks också stå där i ledet beredd att hugga in med mursleven.
När man talar så väl om kvinnors mänskliga rättigheter ska man också vara medveten om att den kvinna som kom från Bangladesh till Sverige, våldtagen av polismän i sitt hemland, skickades tillbaka till Bangladesh med rådet att hon skulle söka polishjälp, för det var ju olagligt i Bangladesh att utsätta någon för våldtäkt.
Anf. 71 HOLGER GUSTAFSSON (kd) replik:
Fru talman! Jag önskar fråga Kalle Larsson: Finns det något glädjande i att händelseutvecklingen i Irak har lett fram till ett val där det irakiska folket har fått välja sina ledare efter 50 år, alltså i ett flerpartival?
Anf. 72 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Svaret på frågan är ja.
Anf. 73 KENNETH G FORSLUND (s) replik:
Fru talman! Kalle Larsson talar mycket om utrikesdeklarationen, och man kan väl sammanfatta hans betygssättning av den som att den är en samling provokationer och ryggkrökning för USA.
Han efterlyser den radikala socialdemokratiska utrikespolitiken. Jag ser mönstret i det här. Det har ju varit Vänsterpartiets strategi under lång tid att försöka framställa sig som något slags bättre socialdemokrater samtidigt som man säger sig vara någonting annat också.
Sverige och USA delar mål. Urban Ahlin, som är utrikesutskottets ordförande, pekade på det tidigare i debatten. Men han pekade också på att vi många gånger är djupt oeniga om medlen. Jag är ganska intresserad av vilken vision, vilka mål det är som Kalle Larsson står för. Därifrån där jag står ser jag den röda stjärnan på Kalle Larssons kavajslag, och det kanske inte är den mest internationellt gångbara symbolen för fred, frihet och demokrati.
Anf. 74 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Där har nog Kenneth G Forslund alldeles fel. Den röda stjärnan har när jag besökt partikamrater i Indien, de miljontals människor som har sökt sig till Vänsterpartiet, kommunistpartierna där, setts som en symbol för befrielse. Det gör man till exempel i Kerala där man bygger nya former för demokrati, deltagande demokrati, och jag förstår att begreppet är nytt. Det gör man till exempel i Latinamerika där många av dem som har kämpat mot militärdiktaturer har gjort det med samma politiska symboler. Jag följer nu den tradition av kämpande människor som runtom i hela världen, också i vårt land, har bidragit till utvecklingen av demokratin.
Nej, även om betygssättningen som Kenneth G Forslund gav uttryck för var ganska riktig, nöjer jag mig inte med att själv bli en bättre socialdemokrat, för det tror jag i längden leder till en alldeles konstig riktning. Jag är nöjd om Kenneth G Forslund och den svenska regeringen försöker vara socialdemokrater.
Anf. 75 KENNETH G FORSLUND (s) replik:
Fru talman! Men, Kalle Larsson, den röda stjärnan är väl knappast vad man associerar med fred, frihet och demokrati om man besöker Ukraina, Vitryssland eller något annat land som finns i vår östra närhet exempelvis. Jag vet inte om Kalle Larsson anser sig ha några partikamrater i de trakterna nuförtiden eller haft det någon annan gång i tiden, för den delen. Men fortfarande är jag intresserad av vad Kalle Larsson egentligen har för vision. Har han en annan vision än den vision som uttrycks i svensk utrikespolitik om att demokrati och frihet faktiskt är grundläggande?
Anf. 76 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Min vision om en svensk utrikespolitik handlar om att frihet och demokrati är grundläggande, men inte bara som allmänna floskler som man sätter först i meningen för att därefter legitimera övergrepp och förtryck i olika delar av världen.
Nej, jag ser nyanserna. Jag ser skillnaderna. Jag är fullt medveten om att en borgerlig utrikespolitik skulle vara etter värre. Men jag efterlyser ändå bland socialdemokraterna lite mer av den känsla som tidigare har präglat svensk socialdemokrati. Varför var vi tvungna att dra er ut på torgen och gatorna när det var motståndsmarscher mot USA:s krig i Irak? Varför var ni inte först på plats tillsammans med oss? Varför var vi tvungna att tala om för er att det var ett brott mot folkrätten att USA attackerade Afghanistan? Varför är det vi som så många gånger de senaste åren har varit tvungna att tala om för er vad ert eget parti tidigare har stått för?
Anf. 77 TOBIAS KRANTZ (fp) replik:
Fru talman! Jag tänkte ställa en mycket enkel fråga till Kalle Larsson. Är Kuba en diktatur?
Anf. 78 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Kuba är ingen demokrati. Är Kuba en diktatur? En diktatur kännetecknas av flera olika saker. Det är enpartisystem – som på Kuba. Det är inskränkningar i de demokratiska fri- och rättigheterna – som på Kuba. En diktatur kännetecknas väldigt sällan av att en stor del av befolkningen trots detta stöder den sittande regimen och regeringen, men det sker trots allt på Kuba. En diktatur kännetecknas väldigt sällan av att man gör sociala, ekonomiska framsteg och visar att utbildningsnivån kan överträffa den i grannländer runtomkring. En diktatur kännetecknas mycket sällan av att man ligger så långt framme i den sociala utvecklingen som Kuba gör i dag.
Anf. 79 TOBIAS KRANTZ (fp) replik:
Fru talman! Jag ställde en mycket enkel fråga: Om Kuba var en diktatur. Jag fick inget klart och entydigt svar. I stället fick jag en massa andra resonemang och haranger kring Kubas utveckling. Jag skulle vilja ha ett rakt svar från Kalle Larsson. Det är inte för mycket begärt att av Kalle Larsson få ett klart och entydigt svar på hur Kalle Larsson ser på utvecklingen på Kuba. Det är ju så att det inte tillåts fria val på Kuba. Det tillåts inte att ifrågasätta statschefens ställning. En mängd olika saker som vi tycker är självklara i en demokrati tillåts inte.
Så jag skulle vilja ställa frågan till Kalle Larsson, för den här frågan är viktig. Den är viktig också i bedömningen av Vänsterpartiets demokratiska trovärdighet generellt sett. Så jag upprepar frågan, Kalle Larsson. Kan jag få ett enkelt och tydligt svar: Är Kuba en diktatur?
Anf. 80 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Tänk om verkligheten var så enkel som Tobias Krantz vill. Då kan man enkelt i en liten ruta säga: demokrati – diktatur. Jag undrar var Colombia hade hamnat på en sådan lista, vilket kryss det hade blivit. Visserligen finns det flerpartisystem. Visserligen får man rösta. På det viset hade kanske Tobias Krantz ändå kryssat för demokrati. Men de inskränkningar som görs i fråga om de mänskliga rättigheterna och yttrandefriheten, de försvinnanden av politiskt aktiva människor som sker där, är ju mer kännetecknande för en diktatur. Så var hade krysset egentligen hamnat?
Nej, Kuba är ingen demokrati. Det svaret har jag givit. Jag tänker efter det korta anförande som jag nu har tid för gå ned och överräcka Vänsterpartiets uttalande om Kuba, som vår partistyrelse har antagit, till Tobias Krantz. Då kan han fördjupa sig i Vänsterpartiets demokratisyn och i synen på både de framsteg som har kommit till på Kuba och de inskränkningar som vi kraftfullt kritiserar och fördömer.
Anf. 81 ANA MARIA NARTI (fp):
Fru talman! Detta är slutet på den utrikespolitiska debatten. Såsom det brukar vara har blod, tortyr, övergrepp, våld och hemska konflikter fyllt en stor del av debatten. Men jag vill berätta en annan historia. Jag vill berätta en historia om hur blod, orättvisor och konflikt vänds till fredlig samvaro.
En dag våren 1990 såg jag på tv hur rumäner och ungrare slogs i Tîrgu-Mureş. Varje slag med knytnäven eller med en påk eller med en yxa kändes som om det var i min kropp. Det var på gränsen till en långvarig konflikt som kunde ha blivit lika tragisk och lika förödande som kriget i Jugoslavien. Det var före detta kommunister som hade satt i gång blodbadet med högerextremistiska förtecken för att skapa kaos och förvirring och för att kunna behålla makten. 15 år har gått. Ungern är redan medlem i EU. Rumänien är på väg in i EU. Den extremnationalistiska provokationen är lyckligtvis ett minne.
Detta har hänt för att folk vände sig till EU, för att folk ville vara med i den europeiska unionen och för att folk fick hjälp från Europeiska unionen. Därför har de här hemska krafterna kunnat hållas på plats. Det är säkert så att liknande historier kan berättas från till exempel var och en av de baltiska republikerna. EU har varit hoppet, och EU har skapat fred. Det är inte retorik och tomma ord för oss som kommer från den plågade delen av kontinenten.
En annan dag, också 1990, på hösten, satt jag och lyssnade på radion. Då hörde jag jublet, glädjen, över att barnkonventionen skulle skrivas under i New York. Men jag var inte glad, för jag visste att de hemska barnhem som den kommunistiska diktaturen hade lämnat efter sig fortfarande var lika hemska. Jag hade sett fotografierna och lyssnat på berättelserna som mina vänner från Individuell människohjälp hade kommit med. De var på väg att bilda en liten oas av hjälp för de här barnen. Jag tyckte att man inte skulle låta presidenten från Rumänien åka till New York och skriva under konventionen, för brott mot barn begicks i tusentals fall – mycket grova brott – i Rumänien. Då hade han inte rätt att skriva under.
Två veckor senare hade filmen visats på TV. Då plötsligt hade bilden av Rumänien förändrats, och kritiken kom fram. Men den faktor som bäst hjälpte till när det gällde hjälpen till de här barnen kom också från Europeiska unionen.
Så fort Rumänien började närma sig unionen ställdes det ett mycket hårt krav: Förbättra barnens situation i hela landet och framför allt i de institutioner som fortfarande är beroende av staten!
Om folk försöker säga till mig, vilket jag har hört massor av gånger, att EU är de rikas union och kapitalisternas stora konspiration mot folket svarar jag: Varför har EU intresserat sig för de övergivna och handikappade barnen i mitt hemland? Varför har EU systematiskt arbetat för den mest försvarslösa och den mest hjälplösa gruppen i landet?
Jag ska ta upp ett annat vittnesmål. 1995 kom Sverige in i EU. Jag måste bekänna mina synder – jag hade jobbat för det. Och jag är faktiskt väldigt glad för det. Jag var glad då, men jag blev ännu gladare lite senare när vi i den lilla grupp utländska akademiker som jobbar för att få en bättre position i vårt nya land upptäckte att vi via EU äntligen kunde lägga fram egna förslag till egna verksamheter. Det fanns en speciell arena för detta. Vi kunde samarbeta med turkarna i Tyskland och med tunisierna i Frankrike, och vi kunde förverkliga drömmar som vi aldrig någon gång hade fått gehör för i Sverige. Om nu Europeiska unionen är dessa hemska kapitalistiska människoförtryckares sammansvärjning, varför fick vi då så många möjligheter via EU? Varför står det i EU:s dokument om hur den verksamhet som bygger på samarbete mellan länderna ska utvecklas? Varför står ordet empowerment, egenmakt, där?
Varför kommer jag upp i talarstolen som den sista talaren i dag? Jag gör det för att tala om min kärlek till Europeiska unionen och för att tala om Europeiska unionen som en arena för dessa grupper, för invandrare, för arbetslösa och för bortglömda barn.
Jag kan inte förstå varför attityden gentemot EU är så negativ i Sverige. Men jag vet att det finns människor som är oerhört populära i Sverige och som arbetar med en mycket djup tro och en djup lojalitet gentemot Europeiska unionen. Vi har ett mycket strålande exempel i vårt parti, och det är Cecilia Malmström. Hon fick ett strålande resultat för sin kampanj nu i somras. Och det visar att det går att lyfta fram EU:s positiva egenskaper i den politiska dialogen i Sverige. Och jag tycker att väldigt många av oss har en plikt att göra just detta i dag.
Den utrikespolitiska debatten var härmed avslutad.
2 § Justering av protokoll
Justerades protokollet för den 3 februari.
3 § Anmälan om kompletteringsval till vissa utskott
Andre vice talmannen meddelade att Socialdemokraternas riksdagsgrupp anmält
Yoomi Renström som suppleant i konstitutionsutskottet och i kulturutskottet under Kenth Högströms sjukledighet och
Conny Fogelström som suppleant i trafikutskottet under Carina Mobergs föräldraledighet.
Andre vice talmannen förklarade vald under tiden den 14 februari–31 mars till
Yoomi Renström (s)
suppleant i kulturutskottet
Yoomi Renström (s)
Andre vice talmannen förklarade vald under tiden den 24 februari–24 mars till
Conny Fogelström (s)
4 § Anmälan om fördröjda svar på interpellationer
Till riksdagen hade inkommit följande skrivelser:
Till riksdagen
Interpellation 2004/05:337 av Torsten Lindström om tillsättning av ledamöter i lärosätenas styrelser
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen den 17 februari 2005.
Skälet till dröjsmålet är utlandsresa.
Stockholm den 7 februari 2005 Utbildningsdepartementet
Leif Pagrotsky
Till riksdagen
Interpellation 2004/05:338 av Annika Qarlsson (c) om företagsklimatet i bland annat Dalsland
Interpellationen kommer att besvaras den 18 februari 2005.
Skälet till dröjsmålet är bland annat tjänsteresor.
Stockholm den 7 februari 2005 Näringsdepartementet
Thomas Östros
Enligt uppdrag
Dag Ekman
Expeditionschef
Interpellation 2004/05:341
Till riksdagen
Interpellation 2004/05:341 av Jan-Evert Rådhström (m) om fusk inom bidragssystemen
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den 15 februari 2005.
Skälet till dröjsmålet är nytillkommet engagemang.
Stockholm den 8 februari 2005 Socialdepartementet
Berit Andnor
Enligt uppdrag
Erna Zelmin
Expeditions- och rättschef
Interpellation 2004/05:342
Till riksdagen
Interpellation 2004/05:342 av Lena Adelsohn Liljeroth om regeringens planer att flytta Riksantikvarieämbetet till Gotland
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen den 17 februari 2005.
Skälet till dröjsmålet är utlandsresa.
Stockholm den 7 februari 2005 Utbildnings- och kulturdepartementet
Leif Pagrotsky
Till riksdagen
Interpellation 2004/05:358 av Torsten Lindström (kd) om skydd mot diskriminering vid föräldraledighet
Interpellationen kommer att besvaras den 1 mars 2005.
Skälet till dröjsmålet är tjänsteresa.
Stockholm den 8 februari 2005 Näringsdepartementet
Hans Karlsson
Enligt uppdrag
Dag Ekman
Expeditionschef
5 § Anmälan om inkommen faktapromemoria om förslag från Europeiska kommissionen
Andre vice talmannen anmälde att följande faktapromemoria om förslag från Europeiska kommissionen inkommit och överlämnats till utskott:
2004/05FPM41 Förordning om läkemedel avsedda för barn KOM(2004)599 till socialutskottet 6 § Hänvisning av ärenden till utskott
Föredrogs och hänvisades
Motioner 2004/05:MJ12–MJ19 till miljö- och jordbruksutskottet
7 § Offentlighet och sekretess samt integritetsfrågor
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande 2004/05:KU12 Offentlighet och sekretess samt integritetsfrågor.
Anf. 82 INGVAR SVENSSON (kd):
Fru talman! I betänkandet om offentlighet, sekretess och integritet finns bara en reservation, nämligen Kristdemokraternas. Jag ber att få yrka bifall till den. Reservationen handlar om behovet av analys av och utredning om ett DNA-register för hela befolkningen. Frågan är så pass intressant att vi tycker att man borde göra denna analys.
Det betyder inte att området i sig är problemfritt, och det är möjligt att man vid en sådan avvägning kommer fram till att det inte är nödvändigt eller möjligen till motsatt ståndpunkt.
Det är i och för sig intressant att notera att mycket av debatten bygger på missförstånd om vad ett sådant DNA-register innebär. Det är ingen biobank som innehåller prover av genetiskt material, liknande det som PKU-biobanken är. Det är också intressant att notera att någon väldigt ifrågasättande debatt om PKU-biobanken med dess genetiska resurser inte förekommit. Däremot har man nu och då, till exempel nyligen, haft en diskussion om de regler som kringgärdar biobanken.
Den del som lagras i ett DNA-register är det som kallas skräp-DNA och som finns inbakat mellan våra gener, eftersom vi där hittar de största skillnaderna mellan människor. Då har man alltså upptäckt att detta går att använda för identifiering.
Då information om våra gener inte lagras, lagras heller ingen information om vilka genetiska egenskaper vi har. Vad det handlar om är en motsvarighet till ett fingeravtrycksregister. Egentligen skulle man kunna kalla detta för ett slags streckkod för identifiering.
Fingeravtrycksregister är ju inte offentliga. Men i många länder använder man fingeravtryck som identifiering vid röstande i allmänna val. I framtiden kommer våra pass att innehålla fingeravtryck.
Är förekomsten av fingeravtryck i slutna register en kränkning av integriteten? Ja, det kan man fråga sig och fundera över. Den diskussionen bör också appliceras i fråga om ett motsvarande DNA-register.
Att underhålla ett register med 9 miljoner DNA-profiler torde kosta i storleksordningen 60 miljoner kronor per år. Detta kan man jämföra med det engelska registret med omkring 2 ½ miljoner DNA-profiler som kostar 17 miljoner kronor per år.
Mot den kostnaden ska vägas situationen att så få brott klaras upp i Sverige. År 2003 anmäldes enligt Brottsförebyggande rådet ca 1,25 miljoner brott i Sverige. Samma år klarades ca 361 000 brott upp. Det inkluderar även de avskrivna brotten, det vill säga sådana som man avskrev direkt eller efter att man efter någon förundersökning inte gick vidare med.
Antalet uppklarade brott där en gärningsman kunde bindas vid brottet var ca 191 000. Det betyder att andelen brott som blev ”personuppklarade” var ca 15 %. Vid vissa typer av vardagsbrott, såsom bostadsinbrott, var andelen personuppklarade brott endast 5 %. Vid våldtäkt var den 12 %, och vid mord, dråp och misshandel med dödlig utgång var den 33 %. Det är den bilden man ska ställa i relation till ett register vid en kommande analys.
Fru talman! Det finns alltså klara skäl till att analysera behovet av ett generellt DNA-register. Man kan också säga att om alla registreras är det varken kränkande eller diskriminerande. Nu finns det de som hävdar att ett sådant register innebär ett förstatligande av den privata identiteten. Man skulle kunna ställa frågan: Vad ska man då säga om personnummer och fingeravtryck i passen?
Men integritetsfrågorna är viktiga i sammanhanget. Skulle man komma fram till att det finns ett behov av ett sådant register måste det klart kringgärdas av tydliga åtkomstregler. Finns det missbruksrisker? kan man fråga sig. Ja, i all mänsklig verklighet finns det missbruksmöjligheter. Har PKU-biobanken missbrukats trots att den innehåller all genetisk information från de flesta som fötts efter den 1 januari 1975? Det är en bra fråga. Man ska veta att ett DNA-register inte kan användas för genetisk information utöver identifieringen.
Fru talman! Jag ska sluta med att citera Madeleine Leijonhufvud och Björn Eriksson i Dagens Nyheter:
”Brott kan klaras upp. Detta är en central samhällsuppgift. Begränsade polisresurser kan räcka till mer. Kostnader kan skäras ner. Mänskligt lidande kan besparas. Men brottslighet kommer också att motverkas. Inget är så effektivt för att förhindra brott som en hög upptäcksrisk. Den som vet att hans DNA finns registrerade kommer rimligen att tänka sig för innan han begår ett brott som lämnar ett ovedersägligt bevis att det var han som gjorde det.
Ett heltäckande DNA-register skulle vara ett utomordentligt effektivt vapen mot våldtäkt och andra sexualbrott. Kvinnor och barn behöver det skyddet. Detsamma gäller den tröstlösa raden av seriebrott – inbrott, smårån, etcetera – som framför allt begås för att finansiera narkotikakonsumtion.”
Det tål att fundera på i en kommande analys av ett heltäckande DNA-register.
Anf. 83 BARBRO HIETALA NORDLUND (s):
Herr talman! I betänkandet redovisar konstitutionsutskottet att det just nu sker väldigt mycket inom det här området gällande dessa frågeställningar. Det är utredningsarbete på gång. Det kan vara intressant för kammaren att få veta att Integritetsskyddskommittén i dag har sammanträtt för andra gången. Jag nämner det därför att det är just den här kammaren som så ivrigt har hejat på utredningens tillsättande. Den är nu i fullt arbete.
Flera av motionsyrkandena avstyrks med hänvisning till att Offentlighets- och sekretesskommitténs förslag till ny sekretesslag just nu bereds i Regeringskansliet. I vårt betänkande kan man utläsa att Oseks förslag är i linje med flera av de motionsyrkanden som vi behandlar. Det gäller till exempel upphävande av nuvarande sekretessregler mellan myndigheter för att öka möjligheterna till samkörning för att avslöja missbruk av bidragssystem.
Det är också ett genombrott när det gäller en öppning av sekretesslagens tillämpning inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten för att kunna lämna uppgifter till polis och åklagare även vid misstankar om försök till brott. I det förslag till ny sekretesslag som är under beredning behandlas också frågan om möjligheterna för sjukvårdspersonal att anmäla misstankar om brott vid könsstympning.
Utskottet är, som vi också hörde Ingvar Svensson säga, enigt i sina ställningstaganden när vi på punkt efter punkt hänvisar till det arbete som pågår med de här frågorna. Det gäller förutom på en punkt. Där är vi kanske egentligen också överens, även om Kristdemokraterna ger uttryck för i sin reservation och också i sin motion att man vill initiera en utredning om ett allmänt DNA-register.
Utskottet säger ingenting på den punkten i sak annat än att det för närvarande inte finns någon anledning att initiera eller att göra ett tillkännagivande om behovet av en utredning. Kristdemokraterna ligger kanske steget före här när de pekar på de många frågeställningar som man behöver få analyserade innan man kan ta ställning till ett generellt DNA-register.
Jag tycker att Kristdemokraternas motion är klok. Den tar också upp många av de problematiseringar som finns om detta. Samtidigt pekar man i motionen också på möjligheterna med ett sådant framtida register. Men möjligen ligger de i tid lite före frågan. Vi menar att den inte är aktuell för närvarande.
Ett beslut i frågan om att i framtiden registrera alla svenska medborgare måste föregås av noggranna utvärderingar, säger Kristdemokraterna. Det tror jag att vi kan vara väldigt överens om i den här kammaren. Det råder ingen åsiktsskillnad där.
De båda särskilda yttranden som finns i betänkandet tar också upp det viktiga i att det finns klara avgränsningar för användningsområdet för ett generellt register.
Frågan om DNA-teknikens möjligheter att stärka rättssäkerheten i brottsbekämpande verksamhet bereds just nu i Regeringskansliet. Vad jag har inhämtat är man på väg med ett förslag om att utvidga möjligheterna i polisdatalagen till DNA-registrering. Det innebär att DNA-prov ska kunna tas och registreras på personer som är misstänkta för brott som kan ge fängelse. Det förslaget ska vi inte debattera i dag. Det får vi i sinom tid ta ställning till.
Det kommer inget förslag om ett allmänt DNA-register för hela befolkningen, även om den debatten har förekommit i samhället. I en radiointervju för några dagar sedan hörde jag justitieministern säga att det inte är aktuellt. Han hänvisade just till de farhågor som finns om många integritetsaspekter.
Konstitutionsutskottet säger att vi inte är beredda att tillstyrka eller förorda en utredning just nu. Frågan är inte aktuell på det sättet. Men om och när ett sådant register blir aktuellt, Ingvar Svensson, måste frågan utredas, analyseras och tydligt lagregleras. Användnings- och tillämpningsområdet ska avgränsas, och säkerhets- och integritetsaspekterna ska vaktas. Det råder nog enighet om det.
Herr talman! När det gäller frågor och bestämmelser på området offentlighet, sekretess och integritet rör det sig alltid om många motstående intressen som måste vägas mot varandra. Insyns- och öppenhetsintresset måste vägas mot skydds- och sekretessintresset. Det är en grannlaga uppgift.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet, och jag yrkar också avslag på reservationen.
Anf. 84 HENRIK S JÄRREL (m):
Herr talman! I det KU-betänkande som vi nu debatterar berörs bland annat frågan om inrättandet av ett centralt DNA-register över personer bosatta i vårt land och faran med att ett sådant skulle kunna missbrukas och användas också för andra ändamål och syften än blott och bart att klara ut begångna brott och övergrepp mot andra. Vi moderater motsätter oss att ett sådant kontrollsamhälle kommer till stånd. Det skulle allvarligt inkräkta på den enskildes rätt till integritet.
De förslag som föreligger tar nu sikte på att utöka möjligheterna att registrera sådana uppgifter som enligt polisdatalagen får föras i DNA-register över personer som är misstänkta för eller har dömts för brott på vilket fängelse kan följa eller för förberedelse av brott som är straffbelagt.
Vi delar uppfattningen att det är angeläget att förbättra möjligheterna för säkrare brottsutredningar också på detta sätt. Vi utgår dock från att regeringen vid den fortsatta beredningen av hanteringen av DNA-registrering och andra biobanker utöver detta – PKU-banken till exempel – noga beaktar den rätt till individens integritet som här också gör sig starkt påmind.
Det finns också några angelägna motioner i betänkandet om att det ska vara möjligt att registrera personer som har fått djurförbud på grund av misshandel och vanvård av djur och att de också ska kunna vara spår- och identifierbara för myndigheter som är berörda av tillsyn över djurhållningen – detta för att de som har djurförbud inte heller ska kunna få tillstånd att ha djur enligt djurskyddslagen. Djurskyddsmyndigheten har dock fått ett uppdrag av regeringen att inrätta ett djurskyddstillsynsregister, och ska i detta sammanhang också pröva om ett register över personer som har djurförbud ska inrättas.
När det gäller den viktiga frågan om gränsen för statens data- och teleövervakning pågår det för närvarande flera utredningar och beredningar som på olika sätt berör huvudfrågan. Från moderat utgångspunkt är skyddet av den personliga integriteten därvidlag av ett överordnat intresse, som i och för sig inte alltid kan vara absolut. Vi utgår ifrån att integritetsaspekter också beaktas i de här sammanhangen, och det blir så småningom också anledning att återkomma i det ärendet.
Åtgärder för att komma till rätta med bidragsfusk av olika slag är synnerligen viktigt, herr talman. Den som vill komma i åtnjutande av något offentligt stöd skulle samtidigt få godkänna att vederbörande också kommer att hamna i ett register som kan komma att kontrollköras mot andra register. Ett sådant förbehåll kan faktiskt redan i dag uppställas av en myndighet enligt 14 kap. 9 § sekretesslagen. Vidgade möjligheter till samkörning av register övervägs för övrigt för närvarande inom Regeringskansliet.
När det gäller skyddet för fingerad identitet och sjukvårdspersonals möjligheter att anmäla misstankar om könsstympning bereds också dessa sekretessfrågor för närvarande inom Regeringskansliet.
Vi har därför, herr talman, från moderat sida mot bakgrund av att alla de här berörda frågeställningarna antingen för närvarande bereds eller utreds valt att avvakta pågående utredningsarbeten och inte i detta skede reservera oss. Vi lär få anledning och skäl att återkomma.
Anf. 85 INGVAR SVENSSON (kd) replik:
Herr talman! Jag har några frågor till Henrik Järrel.
Först ska jag förklara att vi inte har sagt att ett DNA-register för hela befolkningen ska inrättas. Men vi har sagt att tanken är så pass intressant att man borde pröva den i en analys och en utredning. Jag vill bara slå fast det.
Henrik Järrel avvisar detta med att det finns missbruksrisker i samband med detta. Vad är det för missbruksrisker som finns i sammanhanget? En kanske mer generell fråga är: Vilka mänskliga organisationer och regler kan inte missbrukas?
Han säger att han inte vill ha detta för att det leder till ett kontrollsamhälle. Låt oss säga att det finns ett DNA-register på nio miljoner DNA-profiler. Man kan jämföra detta med PKU-biobanken, som innehåller all genetisk information. Det gör inte ett DNA-register. PKU-biobanken innehåller i dag cirka tre miljoner profiler med total genetisk information. Hur ser man egentligen på missbruksrisker i de sammanhangen?
Anf. 86 HENRIK S JÄRREL (m) replik:
Herr talman! Som framgår av motionsbetänkandet sägs det att missbruk bland annat skulle kunna visa sig i att sociala myndigheter intresserar sig för att spåra vad man definierar som problemrisker, släktskap och predestination till brottslighet eller alkoholism och dylikt.
Den typen av forskning måste i så fall användas med stor försiktighet och tveksamhet när det gäller om man ska använda den för ett sådant här ändamål och register över huvud taget utan att träda den enskildes integritet för när. Det här är sådana exempel som vi varnar för kan uppstå.
Det är riktigt som Ingvar Svensson påpekar; det är mycket som kan missbrukas. Mycket i vårt samhälle bottnar i och bygger på ett förtroende från enskilda människor gentemot varandra, vare sig vi nu är anställda i offentlig eller privat tjänst. Det är ett förtroende för att man har någon form av heder i sitt sätt att förhålla sig till andra och till sitt arbete. Så visst – missbruksrisken föreligger alltid. Det är tyvärr väldigt svårt att helt värja sig för den.
Anf. 87 INGVAR SVENSSON (kd) replik:
Herr talman! Jag blir något konfunderad över den första delen i Henrik Järrels replik om att sociala myndigheter skulle kunna utnyttja det här för att analysera sjukdomar och så vidare. Det går inte! DNA-registret innehåller skräp-DNA som inte säger någonting om egenskaperna hos personen utöver identifikationen. Jag trodde att vi hade rensat ut de där konstigheterna som finns i den moderata motionen i sammanhanget. Det har tydligen inte gått in riktigt.
Anf. 88 HENRIK S JÄRREL (m) replik:
Herr talman! Jag kan bara svara att från forskningens nuvarande ståndpunkt så kanske man kan säga att det förhåller sig på det sätt som Ingvar Svensson säger. Men vad framtidens forskning kan frambringa när det gäller att via DNA få fram nya kunskaper om den mänskliga organismen och kropp och själ står ännu skrivet i stjärnorna. Det vet vi inte så väldigt mycket om.
Men det är angeläget att i slutna laboratorier ändå etablera någon form av forskningsetik som grundar sig på respekten för den enskilda människan och hennes okränkbara rätt. Det är viktigt att slå vakt om det. Det vet jag att Kristdemokraterna gör, men det gör faktiskt även Moderaterna.
Anf. 89 LISELOTT HAGBERG (fp):
Herr talman! Vad är egentligen integritet? Själva ordet går förstås att definiera med hjälp av en ordbok, men det är troligtvis omöjligt att komma fram till en entydig och allmänt accepterad definition av begreppet personlig integritet.
Möjligen underlättar det om man utgår från vad det är som ska skyddas och varför. Ändå är det inte självklart att vi alla här inne kommer fram till samma slutsatser.
Något som vi däremot kan bli överens om är att det är angeläget att förebygga, bekämpa och beivra brott. Det är mycket enklare att enas om det. Jag menar att det är särskilt viktigt att tillvarata de möjligheter som ges just för att nå målet att färre brott begås och att fler klaras upp. Här har DNA-tekniken öppnat nya möjligheter just när det gäller att binda människor till brott.
När det en gång blev möjligt att identifiera brottslingar via fingeravtryck var det ett viktigt steg framåt för kriminaltekniken. Nu är det faktiskt mer än 50 år sedan som den tekniken upptäcktes. Ändå är det nog många som fortfarande betraktar det som någonting nytt. Upptäckten har ju påverkat oss alla.
Ett område där tekniken har fått särskilt stor betydelse är just kriminaltekniken och rättsmedicinen. I vårt land har DNA använts i större omfattning vid utredande av brott sedan 1999, då registren inrättades.
Men ingenting är som bekant så bra att det inte kan bli bättre. De möjligheter som DNA-registreringen ger i dag i den så kallade polisdatalagen, som flera har hänvisat till här, är inte tillräckliga. Dagens lagstiftning innebär nämligen begränsningar när det gäller att använda den moderna tekniken för att utreda brott. Här behövs förändringar som underlättar arbetet.
Lagen är utformad på så vis att om ett brott som inte ger mer än två års fängelse i straffskalan klaras upp med hjälp av DNA-prov måste materialet kasseras när utredningen är färdig. Vid vissa brott, som till exempel skadegörelse, sexuellt ofredande och överträdelse av besöksförbud, får inte proverna sparas. Man kan tycka att det är märkligt med tanke på att det skulle underlätta utredningar och spara en massa resurser.
Lika viktigt som det är att möjligheten till registrering ökar är det förstås att de prover som tas och som sedan sparas används på rätt sätt. Det krävs självfallet klara och tydliga begränsningar när det gäller i vilket sammanhang proven och resultaten av desamma får användas.
Envar förstår naturligtvis att det är ett jättestort steg att gå så långt som att registrera en hel befolkning. Det är verkligen tveksamt vad ett sådant register skulle användas till och hur.
Herr talman! Jag och Folkpartiet menar att det är ett viktigt och betydelsefullt steg framåt att utöka möjligheten att spara prover som tagits på människor som begått brott dels för att öka antalet uppklarade brott, dels för att på ett tidigt stadium frikänna oskyldiga människor.
Precis som har sagts här tidigare är den här frågan föremål för beredning i Regeringskansliet. Vi ser med tillförsikt fram emot en väl avvägd proposition i ämnet. Det finns med andra ord anledning att återkomma till den här frågan.
I detta anförande instämde Helena Bargholtz och Tobias Krantz (båda fp).
Anf. 90 MATS EINARSSON (v):
Herr talman! Jag tror att sekretess- och integrationsfrågorna har blivit alltmer centrala i den politiska debatten. Man kan urskilja åtminstone två huvudskäl till det. Det ena är tekniskt, och det andra är politiskt. De tekniska möjligheterna har ökat oerhört när det gäller att bevaka, övervaka, registrera, dokumentera, lagra, ordna och söka uppgifter om vad vi har för oss under dygnets alla timmar.
Det politiska skälet är det krig mot terrorismen, eller hur man nu uttrycker det, som förs, i synnerhet efter den 11 september.
Det finns också andra skäl som tas upp, till exempel det som har med fusk i olika välfärdssystem att göra och sådana saker.
Det finns ett tryck på oss som lagstiftare att tillhandahålla möjligheter att förebygga och utreda brott av olika slag. Det är naturligtvis inte alltid så lätt att i varje enskilt fall hävda att här ska vi inte använda de möjligheter som finns att förebygga och utreda brott.
Samtidigt finns det en annan tendens som kan tyckas gå i motsatt riktning. Det är en tendens i riktning mot mer sekretess. Vi i den här kammaren är i alla fall beskyllda för att ägna oss åt att steg för steg öka sekretessen och minska offentligheten i samhället. Om nu detta är sant är väl detta en sekretess som inte skyddar den enskilde i första hand, utan en sekretess när det gäller myndigheters förehavanden.
Man skulle kunna få en bild av att vi går emot en utveckling med allt mindre integritet för den enskilde och alltmer sekretess för myndigheter och deras förehavanden.
Jag påstår inte att det är på det sättet. Jag tror att bilden är något mer komplicerad. Men vi bör ändå ställa oss frågan om vi bör vara oroliga. Jag tror att vi ska vara lite oroliga, åtminstone uppmärksamma.
Låt mig ta ett exempel, och detta gör jag inte för att måla fan på väggen eller så utan för att tydliggöra argumentationen. Låt oss säga att man kunde operera in ett datachip i varje medborgare vid födseln som gör det möjligt att minut för minut följa varje människas rörelser dygnet runt och att man i efterhand kan ta reda på exakt var var och en och har varit vid varje enskild tidpunkt. Det skulle vara ett strålande verktyg i brottsutredningar, men jag tror inte att någon skulle föreslå något sådant. Det intressanta är varför inte någon skulle föreslå något sådant. Jag tror att man ska tänka efter där. Vilka är skälen till att vi inte föreslår detta? De skäl, även om ett sådant scenario inte skulle bli verklighet, som vi har för att inte föreslå något sådant gör sig nog också gällande när det gäller betydligt mindre ingripande inskränkningar av den personliga integriteten.
I det här betänkandet föreslår vi ett avslag på de motioner som finns på några lite olika delområden inom det här stora politiska området. Vi gör det dels med hänvisning till en sittande utredning, Integritetsskyddskommittén, som arbetar, dels med hänvisning till beredningen av förslagen från Offentlighets- och sekretesskommittén. Jag tror att det är klokt att göra på det sättet. De här frågorna behöver bedömas i ett bredare perspektiv med en ordentlig utredning, beredning och remissförfarande.
Men vi ska vara medvetna om att samtidigt som vi säger stopp och belägg och att vi väntar på utredningar när det gäller de här motionerna, kommer i ett annat politiskt spår hela tiden en förhållandevis strid ström av förslag, framför allt från EU, om att vi ska vidta åtgärder på det här området. Där har vi inte alls samma möjligheter – vi har inte använt oss av dem hittills i alla fall – till utredningar, beredningar och remissförfaranden. Det är något som inte minst vi i KU har tittat på vid flera tillfällen. Jag ska inte gå in på exempel på detta, men det finns ett antal sådana frågor som nu ligger i ”pipelinen”, som det heter. Vi ska inte använda sådana ord och uttryck, men ni förstår vad jag menar.
Jag tror att vi ska vara lite oroliga för detta också. På en del av det politiska området har vi goda möjligheter att tänka efter före och göra ordentliga beredningar av ärenden och så vidare, men i en annan del av den politiska processen har vi inte alls samma möjligheter att tänka efter.
Det här betänkandet tar upp ett antal motionsyrkanden från den allmänna motionstiden och är därför inte heltäckande på något sätt. Som redan påpekats finns det en reservation från kd. Vi föreslår avslag på den vad gäller en utredning om det här DNA-registret. Det gör vi av det enkla skälet att en utvidgning av den nuvarande DNA-registreringen är föremål för beredning. Jag tror att det inte är helt galet att vänta på den beredningen. Sedan får vi väl se efteråt vad som kan finnas anledning att göra.
Anf. 91 KERSTIN LUNDGREN (c):
Herr talman! Offentlig verksamhet, offentligt rum, den här kammaren, det vi gemensamt finansierar med våra skattepengar ska vara offentligt och öppet att granska för dem som finansierar, det vill säga för våra uppdragsgivare. De ska kunna granska vårt styre och också kunna granska övrig offentlig verksamhet. Det är det som är utgångspunkten. Det är också en grund för att kunna utkräva ansvar i andra sammanhang. Därför är offentlighet ett oerhört viktigt ingångsvärde när vi pratar om vår gemensamt finansierade verksamhet. Offentlighet måste alltid ha företräde när man pratar om vår verksamhet.
Men det finns ju några fall som ändå måste skyddas. Det rör sekretessfrågorna. Det rör enskilda som kan lida skada. Det kan vara enskilda personer eller enskilda företag. Civilsamhället kan drabbas i mötet med det offentliga rummet om uppgifter når ut.
Det finns ett intresse i vissa sammanhang att skydda människor, och det intresset är då större än det offentliga allmänintresset. Därför har vi en sekretesslagstiftning som vi ska vara uppmärksamma på. Om det offentliga rummet blir mer stängt så kommer medborgarnas möjligheter att kunna delta, utkräva ansvar och granska våra göranden och låtanden att försvåras, och det kan inte vara vårt uppdrag. Därför måste vi ge noga akt på alla önskemål om sekretess och sekretesslagstiftning.
Här har vi då en kommitté som redan har relaterats till, Offentlighets- och sekretesskommittén, som har gjort en genomlysning. Den rör den kommunala verksamheten och landsting, och den rör en lång rad olika frågeställningar. Vi har, som redan har framgått av debatten, kommit fram till att vi inte nu flyttar positioner innan vi har fått den här kommitténs slutsatser och regeringens bedömningar på bordet. Men vi ser med all önskvärd tydlighet att det finns skäl att göra en rad justeringar.
I det här sammanhanget är det viktigt att lyfta integritetsfrågorna. Respekten för den enskilda människan, för det privata rummet, är någonting som riskerar att komma i bakvattnet när, precis som Mats Einarsson sade, tekniken ger allt större möjligheter att granska, kontrollera och gripa in. Många talar om övervakningssamhällen med kameror, tekniska möjligheter och information om oss som enskilda medborgare som blir allt större, och det är klart att det här är viktigt att hävda integritetsaspekterna – att vi som enskilda människor äger vårt eget liv och inte blir fångar i systemet.
Men det är, som framgått tidigare, inte en helt enkel avvägning, därför att det finns ju intressen när det gäller att kunna bekämpa brott. En av de motioner som finns med i det här betänkandet handlar om kontantkort till mobiltelefonnätet och möjlighet för personer att kunna komma till rätta med sådana som trakasserar via mobiltelefon. Möjligheten att registrera den typen av uppgifter skulle naturligtvis vara oerhört betydelsefull för de människor som drabbas, ofta kvinnor. Men frågan är om det är rätt avvägning.
Från vår sida är vi inte beredda att gå dit än i det här skedet. Vi ser fram emot och är glada för den integritetskommitté som uppenbarligen haft sitt andra sammanträde nu. Det finns en stor uppgift och en stor förväntan på att den kommittén kan bringa reda i en hel del av just de här frågorna, eftersom det finns alltmer knepiga avvägningar som måste göras, alltfler möjligheter, alltfler konflikter och allt svårare avvägningar.
I det sammanhanget har vi då haft den diskussion som har funnits om biobankerna och biobanksregistret där man från många enskilda har uppfattat att de justeringar som vi har öppnat för har misstänkliggjorts. Många har dragit sig ur och sagt att man inte vill vara med därför att uppgifter har samlats in med en utgångspunkt men använts på ett annat sätt.
När man då pratar om att ett DNA-register skulle införas tror jag att man först måste reda ut de här frågorna. Det är då bra att vi får en översyn också i den här delen när det gäller biobankslagen.
DNA-register – ja, men inte ett som registrerar alla medborgare. Där står inte vi i dag. Vi ser inte det som skälig avvägning. Det är också en fråga om att inte registrera för mindre brott. Och självklart – där tror jag att vi alla är överens – är det så att om vi ska ha ett DNA-register, om det bedöms rimligt, så är det bara för identifiering, inte de andra uppgifterna, och det är viktigt att hålla isär när vi pratar om de här frågorna.
Vi har från Centerns sida valt att stå bakom det utskottsbetänkande som föreligger och har nöjt oss med ett särskilt yttrande om DNA-registret, herr talman. Jag yrkar alltså bifall till förslaget i utskottets betänkande.
Anf. 92 INGVAR SVENSSON (kd) replik:
Herr talman! Jag har ett par frågor till Kerstin Lundgren. I den sista meningen i det särskilda yttrandet står det så här: ”En förutsättning måste också vara att tekniken är utformad så att det inte går att använda DNA-registreringen till något annat än identifiering.” Nu är det ju så att det redan finns ett DNA-register. Har Kerstin Lundgren någon invändning mot detta? På vilket annat sätt skulle man kunna använda detta än till identifiering?
Sedan blev jag något förvånad – jag såg det faktiskt inte förrän jag satt här i bänken – över att man i meningen före motsätter sig ”DNA-registrering vid mindre brott som renderar böter eller korta fängelsestraff”. Man kan alltså förutse att Centerpartiet kommer att motsätta sig det förslag som regeringen kommer med om misstänkanderegister på DNA-sidan.
Sedan har jag en sista fråga. Man säger att det inte är skäligt att DNA-registrera alla medborgare. Jag vill då ställa en fråga. Man jämför då tre miljoner prover i PKU-biobanken, där all genetisk information finns, med nio miljoner i ett DNA-register som bara innehåller identifikationsuppgifter. Var finns skälighetsbedömningen i det sammanhanget?
Anf. 93 KERSTIN LUNDGREN (c) replik:
Herr talman! En grund när det gäller biobanksregistret – det var det jag försökte antyda i tidigare inlägg – är att jag som förälder har fått ge godkännande till att mina barn registreras i PKU-registret och att man har tagit det här PKU-provet. Det har jag medgivit för att det ska få användas till forskning. Det är utgångsläget för den registreringen. Därför är det så viktigt att det inte används på ett sätt som gör att vi misstänkliggör att registret öppnas för andra ändamål. Därför ser vi fram emot den översyn som också ska komma.
När det gäller frågan om DNA-registrering vet jag inte om det är så att Ingvar Svensson och Kristdemokraterna tänker sig att det ska vara utgångspunkten för ett DNA-register att jag som medborgare ska få avgöra om jag ska finnas registrerad i ett DNA-register. Det vore i så fall ett intressant ingångsvärde för ett sådant register.
Vi ser fram emot det nya förslaget från regeringen och att vi får pröva det, men utgångspunkten har ju varit att man inte ska jobba med mindre brott. Det är ju också så att brott som man inte blir fälld för ska leda till att man bygger upp och bygger vidare på registret.
Vi ser också naturligtvis vad gäller frågan om identifiering att det när vi bygger den här typen av system är viktigt att vi säkerställer det, oavsett om det är DNA-register eller annat. I goda tider fungerar allt så som vi önskat, men vi måste också säkerställa att det inte kan missbrukas, eller i alla fall försöka undvika att det kan missbrukas på annat sätt. Det är just därför som det är viktigt att säkra tekniken så att man inte får detta framtida överspillande.
Anf. 94 INGVAR SVENSSON (kd) replik:
Herr talman! Med det resonemanget innebär PKU-biobanken en oerhört farlig ingrediens i vårt samhälle.
Jag vill bara fråga om det här med medgivande. Beträffande ett kommande förslag om ett generellt DNA-register har jag ju inte sagt om det ska vara medgivande eller inte. Det kan ju mycket väl vara så att man vid en analys kommer fram till att det ska bygga på ett medgivande. Då kan vi säga att den som är brottslig inte vill vara med i ett sådant register. Men de som inte ägnar sig åt brottslig verksamhet kan ju vara med där, och då finns det en poäng med detta, därför att de kan då frias i det sammanhanget.
Anf. 95 KERSTIN LUNDGREN (c) replik:
Herr talman! Det är intressant att höra ingången här, nämligen att det inte är säkert att Kristdemokraterna eller Ingvar Svensson anser att det ska vara ett DNA-register som gäller hela befolkningen. Det var ju ett av våra resonemang, det vill säga att det inte finns skäl att tvinga fram ett register som gäller för hela befolkningen. Där är ju uppenbarligen också då Kristdemokraterna beredda att föra ett resonemang, herr talman.
Anf. 96 SIW WITTGREN-AHL (s):
Herr talman och konstitutionsutskottets ledamöter! Alla ska behandlas lika inför lagen. Det är en grundläggande hållning som rättsväsendet har. I de fall det inte fungerar måste vi reagera. I min motion gäller det hyresgästernas rätt att förbli anonyma inför utomstående, till exempel inför journalister som vill få ut uppgifter om de boende i viss fastighet.
Bor man i ett allmännyttigt bostadsbolag kan hyresvärden tvingas lämna ut uppgifter om sin hyresgäst enligt offentlighetsprincipen. Bor man däremot hos en privat hyresvärd har ingen rätt till några uppgifter om vare sig hyreskontrakt eller något annat. Så kan det väl inte få vara.
Herr talman! Det kommunala bostadsföretaget Poseidon hemma i Göteborg har varit tvunget att lämna ut sina hyresgästers namn, adress och personnummer till en journalist genom en dom i kammarrätten. Även Uppsalahem har hamnat i en liknande situation liksom ett bostadsbolag i Nässjö.
Det är klart att offentlighetsprincipen ska vara stark och ha hög legitimitet. Därför är sekretesskyddet för den enskilde hyresgästen viktigt. Balansen mellan dessa två har rubbats i och med domslutet. Därför vill jag understryka vikten av att arbeta för att integritetsskyddet för individen stärks.
Herr talman och konstitutionsutskottets ledamöter! Ni har avgivit ett väldigt uttömmande svar på min och Hans Unanders motion. Detsamma gäller Lars Johanssons motion. Men jag anser att ni har missat poängen i min motion. Den har inte kommit fram i betänkandet.
Jag förstår hur utformningen av lagstiftningen är tänkt att fungera och att det ska ge hyresgästerna i allmännyttan tillräckligt integritetsskydd. Det är väl självklart att hyresgäster i allmännyttan ska kunna känna sig trygga i att personliga uppgifter om dem inte lämnas ut. Men det är inte det som är min huvudpoäng.
Vi kan helt enkelt inte ha ett regelsystem där hyresgäster behandlas olika av lagen beroende på vilken hyresvärd man har. Det är orimligt och orättvist.
Herr talman! Jag kommer att fortsätta arbeta för att alla hyresgäster ska behandlas lika inför lagen vad gäller sekretessfrågorna. Jag ser fram emot en fortsatt dialog med utskottet i denna fråga. Jag är säker på att vi på något sätt kommer att kunna lösa detta.
Anf. 97 BARBRO HIETALA NORDLUND (s) replik:
Herr talman! Det var trevligt att få tillfälle till dialog med en motionär. Välkommen Siw Wittgren-Ahl! Konstitutionsutskottet har missat poängen, säger Siw Wittgren-Ahl. Vi har utgått från det som gäller i sekretesslagen. Den föreskriver tydligt det sekretesskydd som gäller i bostadsuthyrningsverksamhet – 7 kap. 25 § sekretesslagen. Där gäller sekretess om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till honom lider om uppgiften röjs.
Det exempel som Siw Wittgren-Ahl och medmotionären har använt gäller ett domstolsbeslut. Det var också utifrån det som frågan ställdes till justitieministern. Det svar som justitieministern då avgav handlade om att domstolen hade låtit en annan bestämmelse ha företräde framför sekretesslagen. Det gällde partsinsyn i mål. Det exemplet kan ha bidragit till att vi har följt upp det på det sätt vi har gjort.
Jag tycker att det är bra att den här frågan får bli föremål för återkommande diskussion. Det kan finnas öppningar, om utvecklingen av praxis och samhället har medverkat till de starka orättvisor som åtminstone motionären ger uttryck för.
Detta är offentlig verksamhet, och där har vi ett starkt öppenhetskrav. Det är avvägningen mellan behovet av skydd och ett starkt krav på öppenhet i offentlig verksamhet som har gjort att det finns skillnad. Jag vill bara få det sagt. Jag hälsar med tillfredsställelse att motionären möjligtvis återkommer.
Anf. 98 SIW WITTGREN-AHL (s) replik:
Herr talman! Jag vill understryka att vi inte är emot den insyn och granskning av offentlig verksamhet som sker i dag. Vi menar dock att det kan ske utan att hyresgästernas intresse så uppenbart skadas, som det gör i dag. Inom till exempel socialtjänsten bedrivs kostsam och förtroendekänslig verksamhet som fortlöpande granskas, till exempel genom de kommunala revisorerna. Meddelarfriheten vars syfte är att motverka maktmissbruk skulle alltjämt gälla för de kommunala bostadsföretagen, även med ett förstärkt sekretesskydd.
Jag menar att den avvägning som har skett i och med detta domslut inte är till gagn för hyresgästerna hos de kommunala bolagen. Det är tio år sedan man gjorde den senaste översynen. Man kanske måste titta på frågan, som Barbro Hietala Nordlund säger. Det är rimligt att man gör en översyn eftersom det bor 1,5 miljoner hyresgäster hos de allmännyttiga bostadsföretagen.
Anf. 99 MATS EINARSSON (v) replik:
Herr talman! Barbro Hietala Nordlund har redogjort för hur utskottet har resonerat. Jag tycker i och för sig att Siw Wittgren-Ahls utgångspunkt är rimlig, nämligen att man som hyresgäst ska ha samma skydd oavsett vem som äger den lägenhet man hyr. Det finns mycket som talar för det.
Den olikhet som nu finns går att åtgärda på olika sätt, åtminstone teoretiskt. Mina liberala kolleger viskade och föreslog att man skulle avveckla de kommunala bostadsbolagen, så löser man problemet. Jag kan inte personligen stödja en sådan lösning. En annan lösning är naturligtvis att utvidga de regler som nu gäller för kommunala bolag till att i större utsträckning också gälla privata bolag. Det är en linje som vi från Vänsterpartiet på andra områden har drivit och väl har fått något stöd för även från socialdemokratiskt håll, dock ej i den omfattning som vi skulle önska.
Jag ser fram emot en fortsatt diskussion på detta och andra områden.
Anf. 100 SIW WITTGREN-AHL (s) replik:
Herr talman! Jag är glad att utskottet visar en sådan vilja till dialog med mig som är bostadspolitiker. Jag tror att samtliga ledamöter i bostadsutskottet kommer att hälsa detta med glädje.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 10 februari.) 8 § Offentlighet och sekretess samt integritetsfrågor – förenklad ordning
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande 2004/05:KU22 Offentlighet och sekretess samt integritetsfrågor – förenklad ordning.
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 10 februari.) 9 § Statlig förvaltning, m.m.
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande 2004/05:KU14 Statlig förvaltning, m.m.
Anf. 101 HENRIK S JÄRREL (m):
Herr talman! Det här är ett betänkande som behandlar ett antal motioner från höstens allmänna motionsperiod och även året dessförinnan. Vi moderater har några reservationer i det här betänkandet och några särskilda yttranden. Jag tänkte be att kort få redogöra för dem.
Herr talman! Den första reservationen, som jag också ber att få yrka bifall till, har vi tillsammans med Folkpartiet. Den berör myndighetsstrukturen i vårt samhälle.
Statskontoret har studerat myndighetsutvecklingen under de fyra år som vi har tillryggalagt på det nya årtusendet och funnit att inte mindre än 31 helt nya myndigheter har inrättats. Man kan fråga sig om regeringens främsta botemedel för att lösa frågor är att antingen tillsätta en utredning, skapa en ny myndighet eller både–och. Många är de i alla fall, och flera av myndigheterna är ganska små.
Statskontoret varnar, i en rapport som man har lämnat till regeringen, för bristande överskådlighet i myndighetsförvaltningen, svårigheter att lotsa sig fram för den enskilde och en överbyråkratisering. Statskontoret är ju regeringens organ för att upprätthålla effektivitet och god hushållning i den offentliga förvaltningen.
Moderater och folkpartister vill gärna hejda myndighetsexpansionen, som vi tycker har antagit överdrivna proportioner. Man skulle kunna tänka sig att om regeringen vill inrätta en ny myndighet får den också vara snäll och överväga om inte någon annan bör kunna avskaffas i samma stund. Det är inte oskäligt att göra ett sådant övervägande, och därför föreslår vi det.
Man kan också tänka sig att ompröva en myndighets existensberättigande när ett visst antal år passerat. Vi för fram dessa funderingar i reservation 1 och hade gärna sett att majoriteten ställt sig bakom den.
Reservation 4 tar upp dröjsmål vid myndigheter. Det hänger ihop med en svårighet för den enskilde att alltid få sitt ärende, om det gäller ett enskilt myndighetsutövningsärende riktat mot en enskild individ, prövat i god tid inom rimlig – skälig – tid. Ärenden kan bli liggande väldigt länge på myndigheternas bord. Ibland kan det finnas skäl till att beredningen tar lite längre tid, men det finns också fall där tidsutdräkten i handläggningen är onödigt lång.
Därför överväger vi möjligheten att man ska kunna få föra dröjsmålstalan gentemot en myndighet som inte inom skälig tid avgjort ett enskilt myndighetsärende. Man skulle också kunna tänka sig att, som ett alternativ, införa en ordning med straffavgift för myndigheter som inte korrigerar sina egna misstag inom en angiven, definierad, skälig tidsrymd. Över huvud taget bör en reform av det här slaget syfta till att stärka den enskildes rättstrygghet, och till den hör inte bara att få ett beslut korrekt berett och avgjort utan att också få det avgjort inom skälig tid.
Reservation 6 tar upp frågan om opinionsbildande myndigheter. Vi kan konstatera att en hel del av de myndigheter som sett dagens ljus under de senaste tio åren, och även under de senaste fyra, är myndigheter som kanske inte alltid har ett uttalat traditionellt myndighetsuppdrag, nämligen att pröva enskilda ärenden och tillhandagå den rättssökande allmänheten med beslut, utan också fått en alltmer opinionsbildande funktion i samhället.
Vi tycker att opinionsbildning ska anförtros politiker, möjligen också organisationer och fristående föreningar, men knappast i första hand myndigheter. En sådan myndighet är till exempel Folkhälsoinstitutet, som har synpunkter på hur vi bäst bör leva våra liv. Vi undrar om inte den frågan bättre skulle kunna avgöras av den enskilde. Vi har ju en Socialstyrelse som även har hälsouppgifter i vårt samhälle.
Vi skulle alltså gärna vilja se en tydligare rollfördelning mellan tjänstemän som arbetar inom en myndighetssfär, och inte i första hand ska ha opinionsbildande uppgifter, och de förtroendevalda, de folkvalda, som ska ha opinionsskapande och opinionsbildande uppgifter.
Låt mig sedan, herr talman, kort beröra reservation nr 13 i betänkandet. Den handlar om regelförenkling, som är en gammal traditionell moderatfråga. Vi får ett alltmer komplicerat och för den enskilde tolkningsbart regelverk. Det är snårigt, svåröverskådligt och för den enskilde svårt att lotsa sig fram i. Vi behöver enklare regler.
Vi har ibland föreslagit att man bland annat skulle kunna ha en permanent inrättad avregleringsdelegation som får i uppgift att systematiskt gå igenom regelverket, titta på vilka bestämmelser som används och vilka inte använts på kanske 20, 30, 40, 50 eller 60 år och som därför skulle kunna utmönstras eftersom de spelats över av tiden.
Man kan också tänka sig att låta komplettera den så kallade kommittéförordningen med en bestämmelse om att samtliga offentliga utredningar som tillsätts i sina betänkanden ska tvingas ange vilka avregleringar som skulle kunna göras inom deras bestämda beredningsområden. Det är några förslag som man skulle kunna överväga. Syftet är ju att få enklare, överskådliga och för den enskilde medborgaren mera lättolkade regler.
Låt mig, herr talman, också säga något om de särskilda yttrandena. Vi menar att vi bör låta Diskrimineringskommittén, som redan har ett uppdrag att se över myndighetsorganisationen, såvitt avser de diskrimineringsombudsmän vi har – vi har ett antal sådana – se över möjligheten att slå samman dessa för att därigenom få ett effektivare, sammanslaget, ombudsmannaämbete som får syssla med diskrimineringsfrågor och frågor som rör respekten för de mänskliga rättigheterna.
I ett annat yttrande menar vi att vi ska överlåta åt Ansvarskommittén, som har uppdraget att titta på fördelningen av uppgifter mellan stat och kommun, att slutföra sitt arbete. När det gäller den regionala verksamheten har Moderaterna länge förfäktat uppfattningen att landstingen är överflödiga. Vi vill lösa hälso- och sjukvårdsfrågorna på ett annat sätt. Vårt sätt – där försäkringslösningar i högre grad vore en lösning – skulle göra landstingen överflödiga. Vi har av den senaste tidens debatt märkt, herr talman, att även ledande socialdemokrater tycks vara inne på tanken att landstingen i nuvarande form kanske blivit överflödiga.
Slutligen har vi ett särskilt yttrande som rör tillsättningen av högre statliga tjänster. Vi tycker oss märka att regeringen i sin utnämningspolitik blivit mer intresserad av att ta hänsyn till partipolitiska meriter än vad regeringsformen föreskriver, jag tror att det är 11 kap. 9 §, nämligen att endast sakliga grunder, det vill säga förtjänst och skicklighet, ska vägleda vid utnämning av högre befattningar, och över huvud taget av statliga tjänster.
Vi konstaterar att Grundlagsutredningen efter förhandlingar nu fått i uppdrag att se över även utnämningspolitiken. Vi menar i detta särskilda yttrande att det kanske vore skäl för Grundlagsutredningen att prioritera frågan om den utnämningspolitik som regeringen fört och komma med ett bättre verksamt förslag om hur man i fortsättningen ska utse ledande befattningshavare i den offentliga förvaltningen.
Anf. 102 TOBIAS KRANTZ (fp):
Herr talman! Staten det är jag. Ludvig XIV:s berömda ord yttrades för flera sekler sedan, men de hade lika gärna kunnat yttras av Göran Persson i Sverige 2005. I Socialdemokraternas Sverige växer stat och parti samman. Regeringsmakt och förvaltning integreras, vävs ihop. Överallt detta tornar den röde patriarken, brukspatronen på Harpsund, Göran Persson: Staten det är jag.
Det finns en svensk demokratisk tradition som bygger på principen om självständiga myndigheter. Tanken med den principen är att politiker ska styra genom lagar och direktiv. Tjänstemän och myndigheter ska verkställa, precisera och tolka de riktlinjer som politikerna dragit upp. Tanken med den principen är att värna rättssäkerhet och rättstrygghet för den enskilde, att inte några ovidkommande partipolitiska sidoblickar ska påverka den enskildes möjligheter att få rätt hos myndigheter. Inför lagen är vi alla lika.
Förvaltning och myndigheter ska vara hela folkets tjänare. I engelskt språkbruk heter dessutom tjänsteman civil servant. Det antyder också hur den svenska traditionen har sett på frågan om tjänstemännens och myndigheternas uppgift. Myndigheterna ska så effektivt, rättssäkert och opartiskt som möjligt sköta sitt uppdrag och tjäna medborgarna. Det är medborgarna som är de yttersta uppdragsgivarna.
Den här principen som är ett grundfundament i den svenska konstitutionella traditionen är nu allvarligt hotad. Den undergrävs successivt. Undan för undan raseras en central del av den svenska grundlagen. Den socialdemokratiska makthungern vet inga gränser. Låt mig få ge tre exempel på hur denna centrala princip nu undergrävs.
Det handlar för det första om myndighetsexpansionen. Sedan sekelskiftet har Sverige fått 31 helt nya myndigheter. Det är en ökning med 17 %. Sverige hade senast när Statskontoret räknade 234 myndigheter som avger årsredovisning till regeringen. Myndigheterna kostar i dag 207 miljarder kronor och har 192 000 anställda. Det är en utveckling som accelererar. Vi får alltfler myndigheter. Förra året och i år planeras det för inrättande av 20 nya myndigheter.
Vad beror då den här trenden på? Jag tror att det i huvudsak handlar om två saker. För det första handlar det om att för en regering, som är svag och har stora problem att visa handlingskraft, symboliskt visa handlingskraft genom att inrätta en ny myndighet. Om man inte har någon politik på ett område kan man alltid inrätta en ny myndighet. Det är slående inom integrationspolitiken där regeringen ju inte har någon politik. Då är det klart att vi har en myndighet där. Regeringen har inte heller någon glesbygdspolitik, alltså finns det en särskilt inrättad myndighet för den. Det senaste exemplet som en kommitté har föreslagit är att det ska inrättas en särskild myndighet för att ge bidrag till organisationer som vill ägna sig åt EU-upplysning. Det är klart att om regeringen inte har någon EU-politik är lösningen att en ny myndighet ska inrättas.
För det andra tror jag att den här myndighetsexpansionen också i stor utsträckning beror på ett behov hos den socialdemokratiska regeringen att belöna partibröder och partisystrar, också företrädare för andra likasinnade partier, med myndighetschefsposter.
Herr talman! Den här myndighetsexpansionen har flera problem. För det första ser vi att ett expanderande Myndighets-Sverige leder till ökad ineffektivitet. Många av de myndigheter som har skapats under de senaste åren är väldigt små. Statskontoret har pekat på den sårbarhet och de effektivitetsproblem som finns i små myndigheter. Det ökar krånglet för enskilda och företag. Om man som enskild företagare har tre, fyra eller fem myndigheter med helt olika regelverk att handskas med är det klart att det är mycket krångligare och mycket besvärligare att hantera än om man hade haft en myndighet att gå till.
Det är också för det tredje ett problem ur demokratisk synvinkel. Jag hade förmånen att ha en debatt med biträdande finansministern om detta för en tid sedan. Han erkände då att han inte hade en aning om hur många myndigheter vi har i Sverige. Om inte ens den biträdande finansministern vet hur många myndigheter det finns i Sverige, hur ska man då kunna utöva kontroll över de myndigheter som finns?
Jag tror att det finns flera sätt att angripa den här utvecklingen. Det handlar om att inrätta ett tak för hur många myndigheter som ska finnas vid den nuvarande nivån, ett myndighetsstopp. Det handlar om att inrätta en solnedgångsparagraf för nya myndigheter. Så fort vi inrättar en ny myndighet säger vi att den får finnas ett visst antal år, och om vi inte vid den tidpunkten talar om att den ska få fortsätta att finnas avvecklas den automatiskt. I dag är det ju tvärtom. Myndigheter lever sitt eget liv utan att omprövas. För det tredje måste vi naturligtvis ta fram en rejäl plan, en strategi för hur antalet myndigheter ska minskas.
Det andra exemplet på den socialdemokratiska maktaptiten handlar om utnämningspolitiken. Vi vet att de stora centrala ämbetsverken i Sverige i dag övervägande styrs av människor med socialdemokratisk partibok. Folkpartiet har undersökt hur många av dem som ledde statliga utredningar mellan 2001 och 2003 som hade partipolitisk bakgrund och hur många av dem som är socialdemokrater. Det visade sig då föga förvånande att mellan 70 och 80 % av dem som har en partipolitisk bakgrund har en socialdemokratisk partibok.
Sveriges Television har undersökt hur det ser ut när det gäller ordförandeposterna i de svenska högskole- och universitetsstyrelserna. 13 av 16 av dem som har en partipolitisk bakgrund är socialdemokrater. Så hade man kunnat fortsätta.
Den här utvecklingen leder ju till att det skapas en lojalitet, en följsamhet och en underdånighet i den svenska förvaltningen som inte är sund. Det senaste exemplet är utnämningen av Göran Persson till hedersdoktor vid Örebro universitet. Den frågan ska nu prövas juridiskt. Den prövningen tänker jag inte föregripa, men det är väldigt intressant att läsa den motivering som Örebro universitet använder sig av för att ge Göran Persson hedersdoktoratet. Det är en situation där man kan säga att betalt nu har blivit kvitterat. En tjänst har återbördats med en annan.
Verner von Heidenstam skaldade klokt: Det är skam, det är fläck på Sveriges banér att medborgarrätt heter pengar. Jag skulle vilja travestera det och säga: Det är skam, det är fläck på statsförvaltningens banér att kompetens heter partibok.
En tredje byggsten i det socialdemokratiska maktbygget handlar, som Henrik S Järrel också var inne på, om myndigheternas tilltagande politiska propaganda. Vi har sett Skatteverket och Naturvårdsverket under senare år bedriva kampanjer som haft en tydlig partipolitisk slagsida. Ett antal myndigheter har inrättats enbart med syfte att bedriva politisk propaganda.
Herr talman! Nu finns trots allt chansen att skapa en liten spricka i det socialdemokratiska maktbygge som håller på att byggas upp. Det handlar om att bifalla reservation 4 som de fyra borgerliga partierna och Miljöpartiet gemensamt står bakom. Det handlar om att se till att människor får en säker och snabb handläggning av ärenden som ligger hos myndigheter. Vi pekar på möjligheten att införa dröjsmålstalan och att införa straffavgift om en myndighet inte korrigerar felaktiga uppgifter inom rimlig tid.
Till sist, herr talman, skulle jag vilja säga att den kris i statsförvaltningen som vi ser i dag inte handlar om de tjänstemän som jobbar där. Det är inte deras fel. De sviks i dag av en socialdemokratisk politik som premierar lyhördhet gentemot makten framför integritet och självständighet. Detta ska vi ändra på, allra senast vid ett maktskifte 2006.
Med dessa ord vill jag yrka bifall, herr talman, till reservationerna 1 och 4.
I detta anförande instämde Helena Bargholtz och Liselott Hagberg (båda fp).
Anf. 103 Tredje vice talman HELENA HÖIJ (kd):
Herr talman! Läst men ej förstått, är det många som suckar när de har försökt att ta del av lagar och andra regler. Läst men ej förstått. Det orsakar inte problem bara för den enskilde utan medverkar till ett för samhällsutvecklingen negativt utanförskap. Samtidigt ökar antalet lagar och regler som påverkar våra medborgares vardagsliv. De ökar inte bara i omfattning utan också i antal. Många gånger är det inte självklart vart man ska vända sig för att få information och svar på frågor om lagar och regler. Det är svårt att skaffa sig en uppfattning om huruvida man känner till relevanta regler och bestämmelser.
Det är ingen som vinner på ett överbyråkratiserat samhälle. Särskilt drabbas de som inte har kunskaper, tid eller resurser. Vi kristdemokrater anser därför att reglerna behöver ses över och förenklas. Behovet av åtgärder på det här området tycker vi bör ges regeringen till känna, och det har vi skrivit i reservation 13.
Med det korta konstaterandet vill jag ägna resten av mitt anförande till det som tidigare debattörer också har ägnat huvuddelen av sin tid till, nämligen åt frågan om vi har en ändamålsenlig myndighetsorganisation, om vi har ett effektivt resursutnyttjande hos våra myndigheter. Här återstår, anser jag nämligen, en hel del för regeringen att göra.
Statskontoret har gjort en analys av myndigheternas organisation och ledning. I sin rapport är man kritisk till förekomsten av små myndigheter, bland annat därför att de inte är kostnadseffektiva.
Regeringen har gett Statskontoret ytterligare uppdrag att redovisa myndighetsorganisationen på central nivå. Ansvarskommittén har för närvarande ett uppdrag att titta på principerna för den centrala myndighetsorganisationen.
Kristdemokraterna har därför valt att inte reservera sig till förmån för vår motion, utan vi har uttryckt vårt ställningstagande i ett särskilt yttrande. Med tanke på det beslut som regeringen förväntas fatta omkring många myndigheter – en flyttkarusell – känner vi kristdemokrater ett stort behov av att fortsätta att kritiskt granska myndighetsstrukturen.
Även om frågan inte explicit behandlas i det här utskottet, herr talman, så låt mig ändå slå fast att Kristdemokraterna egentligen bara ser fördelar med att förlägga myndigheter utanför Stockholmsregionen. Vi anser dock att det bör göras när myndigheterna bildas. Av de 88 myndigheter som har bildats eller ombildats mellan åren 1992 och 2002 har endast 23 lagts utanför Stockholms län, det vill säga 75 % av myndigheterna har förlagts inom Stockholms län.
Det är inte ett exempel på ett effektivt resursutnyttjande att genom en flyttkarusell riskera att slå sönder fungerande organisationer och sprida värdefull kompetens för vinden. Kristdemokraterna kommer att fortsätta att granska regeringens agerande när det gäller den centrala myndighetsstrukturen.
Låt mig övergå till några frågor som rör myndighetsutövningen.
I en rättsstat är det viktigt att medel står till buds som garanterar den enskilde medborgarens rätt till en säker och snabb handläggning av ett ärende. Det är självklart särskilt angeläget när det gäller myndighetsutövning mot den enskilde.
Kristdemokraterna har länge föreslagit en förstärkning av den enskildes ställning gentemot den offentliga förvaltningen genom införande av så kallad dröjsmålstalan. En sådan talan skulle ge den enskilde möjlighet att i domstol få prövat om ett förvaltningsärende onödigtvis har uppehållits hos den myndighet som ska fatta beslut i ärendet.
Handläggningstiderna hos svenska myndigheter är ofta oacceptabelt långa. En lag om dröjsmålstalan, eller passivitetstalan, skulle avsevärt stärka den enskildes ställning i förhållande till myndigheten och också ha en viss preventiv betydelse. Detta visar inte minst erfarenheter från kontinenten där rätt till så kallad passivitetstalan förekommer.
I detta sammanhang vill jag nämna Fri- och rättighetskommittén. Den presenterade för över tio år sedan ett förslag vad gäller just dröjsmålstalan. Vi vill ge ett tillkännagivande till regeringen. Det gör vi i reservation 4 under punkt 6 som jag härmed yrkar bifall till. Regeringen bör få i uppdrag att lägga fram ett lagförslag på det här området. Jag hyser stora förhoppningar om att förslaget kommer att vinna kammarens gillande. Jag hoppas på en snabb handläggning hos regeringen. Det är som sagt mer än tio år sedan som Fri- och rättighetskommittén kom med ett sådant förslag.
Det finns ett par andra områden där Kristdemokraterna reserverar sig när det gäller myndigheternas verksamhet. Det gäller myndigheters avgifter. Riksrevisionen har nyligen granskat Regeringskansliets och myndigheternas hantering av tvingande avgifter. Granskningen visar att det råder flera oklarheter och brister. Det är inte rimligt att belägga småföretagare med höga avgifter för olika typer av kontroller och inspektioner om inte resurserna går till det.
Kommuner och länsstyrelser bör kunna utöva viss verksamhet utan att onödigt höga kostnader vältras över på företagarna. Här har vi en reservation tillsammans med Folkpartiet.
Jag vill, precis som föregående talare var inne på, slå ett slag för en översyn av att utreda regler som sätter gränser för myndigheters informations- och opinionsbildning. Opinionsbildande roll kan flera i ett samhälle ha. Det kan vara folkvalda politiker, fristående föreningar eller organisationer i det civila samhället. Det finns självklart också exempel där statliga myndigheter och deras tjänstemän har en viktig opinionsbildande roll.
I förlängningen kan det bli ett problem för demokratin om gränserna suddas ut eller görs otydliga. Vi har reserverat oss tillsammans med Moderaterna, Folkpartiet och Centern för att vi ska göra en översyn i syfte att sätta gränser för myndigheternas informations- och opinionsbildning.
Anf. 104 MATS EINARSSON (v):
Herr talman! Det är många frågor på bordet. Jag hinner inte kommentera alla.
Jag börjar med att fästa kammarens uppmärksamhet på att jag står bakom tre reservationer, nämligen nr 7, nr 9 och nr 10. För tids vinnande nöjer jag mig med att yrka bifall till reservation nr 7. Jag återkommer till den strax.
Tobias Krantz hade ett ganska underhållande inlägg om den svenska förvaltningsmodellen och vissa aspekter på den. Tyvärr lägger han sig på en debattnivå som det är svårt att ta sig ned till utan att skrapa både knän och armbågar. Jag kan därför inte vara lika underhållande tillbaka. Det är lite synd. Den polemiska stilen kan vara både effektiv och underhållande i andra sammanhang men gör det lite för lätt för mina vänner på den socialdemokratiska sidan att avfärda argumentationen.
Han har nog inte fel i riktigt alla delar. Det fanns korn som det finns anledning att diskutera.
Det har uppkommit en diskussion kring den svenska förvaltningsmodellen och huruvida modellen med självständiga myndigheter egentligen är så bra. Man börjar ropa på starka ministrar och att man kanske ska inordna myndigheterna i en ministeriell struktur och så vidare.
Jag tror att man ska vara mycket försiktig med en sådan utveckling. Jag uppfattade att Tobias Krantz var överens med mig på den punkten.
Vid en internationell jämförelse tror jag att den svenska förvaltningsmodellen trots allt fungerar tämligen väl. Den kanske fungerar väl i förhållande till andra länder. Den fråga som måste ställas är naturligtvis: Fungerar den tillräckligt väl i förhållande till de uppgifter som myndigheterna har? Det är nog inte alltid så. Det är nog till och med säkert att det inte alltid är så.
Det finns naturligtvis sådant som måste åtgärdas. Jag tror dock inte att lösningen ligger i att gå ifrån den svenska förvaltningsmodellen med självständiga myndigheter och en regering som är kollektivt ansvarig. Jag tror att det är en bra modell.
Däremot tror jag att vi kommer att tvingas att börja fundera över om regeringen har de resurser och den organisation som krävs för den styrning som man också enligt dagens modell är skyldig att utföra.
Jag tror att man kan peka på ett antal exempel där det har brustit därvidlag. Det finns, som sagt, anledning att återkomma till vad de bristerna eventuellt kan bero på och hur de ska åtgärdas.
Jag tycker att frågan om antalet myndigheter är något av ett stickspår. Ståndpunkten att varje ny myndighet är ett framsteg för civilisationen tycker jag är lika fånig som den motsatta uppfattningen att antalet myndigheter är ett mått på medborgarnas förslavande under byråkratin.
Det är ju inte antalet myndigheter det handlar om. Det handlar om att ha en vettig myndighetsstruktur. Och det är inte så lätt, i synnerhet inte i en ganska omfattande förvaltningsapparat som den svenska. Därför vore det alldeles utmärkt om regeringen skaffade sig den här överblicken över myndighetsstrukturen – visst! Men den gör ju det, kan vi konstatera. Det blir alltså lite svårt att få till en reservation på det.
Därför finns det ingen anledning att i det här läget fatta några extra beslut just nu. Denna översyn pågår och kommer att ge någon typ av resultat och någon typ av bedömning, och den bedömningen ska naturligtvis vi i den svenska riksdagen vara med och göra. Det är möjligt att vi kommer att få anledning att både göra tillkännagivanden och fatta beslut här i kammaren om inte regeringen lever upp till det vi har rätt att förvänta oss av den, men i det här läget tror jag att det är alldeles riktigt att avvakta denna kartläggning och det arbete som sker.
Inom parentes kan jag säga att det hänvisas till Statskontoret, som har kommit fram till att det är dåligt med många små myndigheter. Jag har all respekt för Statskontoret; det är en mycket kompetent myndighet. Men det kanske vore förvånande om en så stor myndighet som Statskontoret kom fram till att det är dåligt med stora myndigheter och bättre med små. Om man talar med en del små myndigheter tror jag att de kommer att kunna peka på en del fördelar som finns med små myndigheter. Det finns nog flera sidor av det där, men det var som sagt mer ett parentetiskt inskott.
Jag ska också säga någonting om reservation 7, som handlar om myndigheters tillvaratagande av forskningsresultat. I en motion föreslås att det i regleringsbrev införs att myndigheter är skyldiga att söka och använda befintlig kunskap och forskningsresultat samt att man bör utveckla strategier för att bättre utnyttja kunskap och forskning inom statliga myndigheter. Ingen har någonting emot detta, inte heller utskottets majoritet.
Utskottsmajoriteten säger: ”Att anställda inom offentlig förvaltning besitter hög och relevant kompetens för sina arbetsuppgifter har enligt utskottets mening stor betydelse för om myndigheterna skall kunna fullgöra de uppgifter som åläggs dem. Det arbete som pågår med kvalitetsutveckling och kompetensförsörjning inom den statliga förvaltningen är därför mycket viktigt.” Vi är alltså helt ense.
Sedan säger dock utskottsmajoriteten: ”Något skäl för att riksdagen härvidlag skulle tillkännage för regeringen vikten av att forskningsresultat tas till vara finner dock inte utskottet.” Tvärtom, säger jag. Just därför att detta är viktigt finns det nu anledning att göra detta tillkännagivande i enlighet med reservation nr 7.
Anf. 105 TOBIAS KRANTZ (fp) replik:
Herr talman! Mats Einarsson förklarade att han slår vakt om den svenska förvaltningsmodellen, rågången mellan politik och förvaltning. Problemet, Mats Einarsson, är ju att denna förvaltningsmodell nu håller på att förfuskas. Det sker ett omfattande missbruk av utnämningsmakten på ett antal olika områden. Rapporterna kommer slag i slag. Det kan ju inte vara så, Mats Einarsson, att det enbart är socialdemokrater som exempelvis är lämpliga att leda statliga utredningar, att leda statliga verk eller att sitta som ordförande i universitets- och högskolestyrelser.
Jag skulle vilja ställa frågan så här, Mats Einarsson: Om det nu är så – och jag får ju lita på den uppgift du kommer med – att du och Vänsterpartiet slår vakt om den svenska förvaltningsmodellen, varför håller ni då hela tiden den socialdemokratiska regeringen om ryggen?
Anf. 106 MATS EINARSSON (v) replik:
Herr talman! Det är nog en missuppfattning från Folkpartiets sida att vi håller den socialdemokratiska regeringen om ryggen. Vi tar naturligtvis ställning i sakfrågor och ingenting annat.
Det finns ett polemiskt drag i Folkpartiets argumentation – jag var inne på det tidigare – som gör att den ganska lätt kan avvisas. Man kan misstänkliggöra er för att ni egentligen är sura för att ni inte har tillräckligt många poster och sådana saker. Det är lite synd att debatten förs på det sättet. Jag tycker att det är överord – det förfuskas, det är allmänt elände och det finns snart ingenting kvar av den svenska modellen. Det där stämmer naturligtvis inte.
Det vi hittills har sett när vi granskat utnämningsmakten är naturligtvis en bild man kan ha synpunkter på. Är det en rimlig proportion? Är det lite för mycket sossar här och lite för lite folkpartister där? Javisst, det kan man ha synpunkter på. Det är inte konstigt om man har synpunkter på det utifrån olika politiska utgångspunkter. Men är det fråga om ett förfuskande av den svenska förvaltningsmodellen eller någonting i den stilen? Nej, jag tycker faktiskt inte att det går att visa det.
Visst kan man vara missnöjd med folk som regeringen utser och vilja se andra människor utsedda. Det kan vi från Vänsterpartiets sida också. Men det är en annan sak att säga att man här missbrukar sin makt eller förfuskar den svenska modellen. Jag menar att detta är överord. Den typen av argumentation gör det som sagt också ibland lite svårt att föra en konstruktiv debatt om de här frågorna.
Anf. 107 TOBIAS KRANTZ (fp) replik:
Herr talman! Mats Einarsson säger att det ska föras en konstruktiv debatt och föras fram en saklig kritik. Mats Einarsson har ju alla möjligheter att föra fram den typen av kritiska synpunkter mot regeringens utnämningspolitik, och jag har inte någon gång som denna fråga varit uppe hört Mats Einarsson yttra några som helst kritiska synpunkter mot den utnämningspolitik som har förts. Vill Mats Einarsson ta tillfället i akt att göra det tycker jag att han ska göra det. Välj i så fall gärna mindre polemiska ordalag, men ta chansen att nu yttra den här kritiken!
Vid ett av de värsta övertrampen i den socialdemokratiska utnämningspolitiken yttrade Lars Ohly att det nu behövde ske en ändring när det gällde reglerna för hur utnämningar går till. Tyvärr har Vänstern efter det yttrandet backat från det, så man kan ju undra vem som egentligen tecknar firma inom Vänsterpartiet.
Min fråga till Mats Einarsson kvarstår: Varför ägnar ni er ständigt åt att skydda den socialdemokratiska regeringen? Varför tar ni inte fram den här kritiken, som Mats Einarsson säger att det finns skäl att föra fram?
Anf. 108 MATS EINARSSON (v) replik:
Herr talman! Lyssna då noga: Jag är mycket kritisk till den socialdemokratiska regeringens utnämningspolitik. Det finns mängder av mycket kompetenta vänsterpartister som skulle kunna göra ett mycket bra jobb som verkschefer, som utredningsordförande och på många andra poster. Regeringen tar inte till vara den kompetens som finns i Vänsterpartiet. Jag är mycket kritisk på den punkten.
Men regeringen begår inte ett konstitutionellt brott när den utser, i mitt tycke, fel personer ibland. Eftersom jag nu råkar tillhöra konstitutionsutskottet har det i regel varit de konstitutionella aspekterna på utnämningspolitiken som har diskuterats här. Jag tror kanske att det ibland är en fördel om vi håller oss till de konstitutionella aspekterna när vi debatterar åtminstone konstitutionsutskottets betänkanden.
Anf. 109 KERSTIN LUNDGREN (c):
Herr talman! Statlig förvaltning handlar om en ny tid med gamla strukturer. Vi lever i en flernivådemokrati. Vi skulle behöva mer av federal maktdelning för att skapa tydlighet. Vi skulle behöva stärka det civila samhället för att ge mer makt till medborgarna och ökat utrymme för medborgarnas egna val och överväganden.
Regeringen, och för den delen även denna kammares majoritet, stärker i stället ofta den statliga maktstrukturen. Myndighets-Sverige, myndighetsstrukturen, är ett medel i det arbetet. I stället för civilsamhälle får vi fler myndigheter. I stället för ökad makt åt medborgarna får vi fler myndigheter. Här finns en otydlighet som delvis följer av bristande maktdelning där nya myndigheter blir sättet att styra från ovan.
I betänkandet finns förslag om att vi ska införa ett tak för myndighetsantalet. Är det en lösning? Kanske. Men det är enkelt att kringgå ett sådant. Vi har sett och ser runtomkring i dag hur den ena myndigheten går in i den andra och blir en större myndighet, och så får vi färre myndigheter. Det är ju ett enkelt sätt att kringgå både tak- och solnedgångsmodeller.
Det intressanta är egentligen att titta på behovet av myndigheter, att se på vad som är uppdraget. Där har vi i det här betänkandet pekat på ett uppdrag som vi inte behöver utveckla, nämligen de opinionsbildande myndigheternas roll. Här behöver man hitta en tydligare struktur för att bidra till just en synlighet och en tydlighet när det gäller våra myndigheter och för att stärka det civila samhället.
Att titta närmare på uppdraget är alltså en uppgift, men också att se på regelförändringar och regelminskning. Det är också frågan, om nya regler alla gånger är det som stärker vårt svenska samhälle och stärker medborgarna. En förenklingsgenomlysning av regelverket är någonting som vi också ser som ett botemedel för att minska behovet av myndigheter, för nya regler ger nya krav som ger nya myndigheter. Låt oss i stället se på en annan färdriktning.
I den här delen, som gäller just förenklingar av regelverket, herr talman, vill jag också yrka bifall till reservation 13 under punkt 20.
Vi har kunnat se här och i andra sammanhang att regeringens bild av sina myndigheter inte är övertydlig, oavsett om man tittar på det uppdrag som givits Statskontoret eller annan granskning. Det här är naturligtvis ett bekymmer för medborgare, för oss här i kammaren, men också för regeringen. Det blir en otydlighet om man inte vet riktigt vilka myndigheter som finns eller hur det är. Det bidrar inte till att skapa en bra ledning för den strukturen heller. Det visar måhända att växten har varit för stor när det gäller den statliga myndighetsstrukturen.
Här finns en översyn både i Ansvarskommittén, som vi hoppas ska få ett sådant uppdrag – det kommer vi att diskutera i annat sammanhang – och i Grundlagsutredningen, där vi hoppas att vi ska kunna nå en väg med tydligare maktdelning, med ett starkt civilsamhälle och myndigheter och ett statligt system som inte tar över.
Vi har när det gäller myndighetsstrukturen ett särskilt yttrande tillsammans med Kristdemokraterna som pekar på några av de här punkterna.
Det finns också i betänkandet en diskussion om myndigheternas självständighet, frågan om utnämningsmakten. Här finns ett uppdrag till Grundlagsutredningen att titta på detta. Det är viktigt. Det är en del av strukturen, hur man använder utnämningsmakt, hur maktdelningen ser ut och hur ansvarsutkrävandet görs möjligt.
Visst är det möjligt att med dagens system göra utnämningsmakten mer genomsiktlig. Visst är det möjligt att med dagens utnämningsmakt få en bättre kontroll över grunderna, så att man verkligen lever upp till bokstaven i regeringsformen. Men i den här delen ser vi att ett uppdrag är givet. Därför deltar vi inte i en reservation som rör detta. Men vi ser fram emot det arbete som görs och kommer att göras i Grundlagsutredningen för att se över de här frågorna.
Till sist, herr talman, är det en fråga som är viktig när det gäller att stärka det civila samhället. Det är att stärka medborgarnas makt och medborgarnas röst gentemot myndigheterna. Det är naturligtvis ett bekymmer när vi som medborgare har till uppdrag att snabbt svara och reagera när myndigheter ställer frågor. Vi kan bli ansvariga på olika sätt om vi inte lever upp till de krav som myndigheterna ställer. Men som medborgare eller enskilda företagare har vi inte någonting att sätta emot när myndigheterna inte svarar på våra frågor, när inte myndigheterna lever upp till de krav som vi har rätt att ställa.
Det är mot den bakgrunden vi med glädje noterar att det ser ut att kunna bli en majoritet i den här kammaren för just ett tillkännagivande när det gäller frågan om dröjsmålstalan. Det är ett sätt att stärka det civila samhället. Det är ett sätt att skapa en bättre balans i strukturen, och det är en del av en utveckling som vi från Centerpartiet välkomnar.
En stor fråga i Myndighets-Sverige, men liten i betänkandet, är naturligtvis bemötandefrågorna. Det finns en punkt i betänkandet som rör just bemötandefrågorna, som vi annars också brukar ta upp. Det är HBT-frågorna. Myndigheterna måste också kunna bemöta medborgarna på ett gott sett oavsett vem man är när man kommer. Det är naturligtvis en viktig sak att HBT-kompetensen byggs upp. Här sades att man skulle jobba med utbildningsprogram och annat. Låt oss se att det verkligen blir någonting. Fortfarande hörs signaler om dåligt bemötande just på de här grunderna. Och det är naturligtvis någonting som vi inte kan acceptera.
Herr talman! Jag står naturligtvis bakom alla reservationer, men för tids vinnande nöjer jag mig med att yrka bifall till det jag redan gjort.
Anf. 110 MATS EINARSSON (v) replik:
Herr talman! Kerstin Lundgren använde begreppet maktdelning ett flertal gånger. Men det var lite oklart för mig i vilken betydelse. Ursprungligen användes det som en paroll riktad mot den gamla kungamakten som i sin hand hade koncentrerat den dömande makten, den lagstiftande makten, finansmakten och den exekutiva makten. Maktdelning riktad mot denna maktkoncentration banade väg för en demokrati.
På senare tid har maktdelning använts i en delvis annorlunda betydelse, nämligen om att dela den lagstiftningsmakt som nu ligger hos riksdagen som folkets främsta företrädare, enligt amerikansk modell eller enligt det gamla tvåkammarsystemet, alltså olika sätt att försvåra för en majoritet att få genomslag för sin politik.
Nu undrar jag lite grann vilken maktdelning det är Kerstin Lundgren talar om.
Anf. 111 KERSTIN LUNDGREN (c) replik:
Herr talman! Det är en maktdelning i flera steg. Det är naturligtvis viktigt att skapa tydliga strukturer där vi också får en maktdelning. Vi kan även tänka oss att resonera om lagstiftningsfrågor eller förordnandefrågor på flera nivåer, därför att vi har flera nivåer som vi verkar på. Vi har en maktdelning i dag mellan EU-nivå, som stiftar lagar, och Sveriges riksdag, som också stiftar lagar. Vi har redan en maktdelning på den nivån, som vi har delegerat.
Vi ser naturligtvis möjligheten att skapa en tydligare maktdelning också i den offentliga verksamheten i vårt land. I den maktdelningen ingår också domstolar och annat som en del, därför att det är fråga om att utgå från medborgarna, stärka den enskilda individen och stärka det civila samhället, inte genom att göra det offentliga rummet till allt överskuggande utan till att få en bättre balans i hela vår struktur för medborgarnas ökade möjlighet till makt.
Anf. 112 MATS EINARSSON (v) replik:
Herr talman! Nu tror jag att vi är uppe i tre olika betydelser av maktdelning. Först har vi den funktionella maktuppdelningen mellan dömande, exekutiv och lagstiftande makt. Sedan hade vi den som jag tog upp, att man alltså delar på den lagstiftande makten i syfte att begränsa majoritetens möjligheter att få genomslag för sin politik. Och sedan har vi den vertikala maktdelningen, heter det väl, mellan olika nivåer i samhället.
Det här är alltså tre helt olika typer av uppdelning. Jag tror att det kan finnas skäl att i debatten försöka hålla isär de sakerna. Jag ska läsa protokollet i morgon och se om jag kanske lite bättre kan förstå vad Kerstin Lundgren säger. Men för tillfället tror jag ändå att det finns anledning att uppmana till en viss ordning i debatten kring de olika aspekterna av maktdelning, om jag nu får använda det begreppet för hela det här perspektivet.
Anf. 113 KERSTIN LUNDGREN (c) replik:
Herr talman! Läs gärna protokollet och låt oss fortsätta att föra en diskussion både om horisontell och om vertikal maktdelning. Det är naturligtvis det som det handlar om.
Sedan är det så att Mats Einarsson och jag har helt olika utgångspunkter. För Mats Einarsson och Vänsterpartiet, eller kommunisterna, väljer ju att ha en koncentrerad punkt som makten ska samlas hos. Det är någonting som vi från vår sida vill strida för att förändra och förhindra. Vi vill säkerställa maktdelning som en grund för medborgaren. Den enskilde individens möjligheter och maktutövning ska kunna bli tydligare och utökad.
Anf. 114 INGER JARL BECK (s):
Herr talman! Jag får börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.
”Statlig förvaltning” är rubriken till detta betänkande. Det låter varken spännande eller upplyftande, snarare lite stelt och byråkratiskt. Men mer än vad vi tror och vad vi möter i vår vardag är faktiskt statlig förvaltning. När vi kör på motorvägen, besöker Försäkringskassan, registrerar vårt företag eller får vår skattsedel är det statlig förvaltning i en eller annan form vi använder oss av.
För oss socialdemokrater är statlig förvaltning en viktig del av medborgarnas vardag. En statlig förvaltning är till för medborgarna och ska präglas av öppenhet, lyhördhet, pålitlighet, effektivitet, kvalitet och rättssäkerhet. Genom en välskött statlig förvaltning kan alla medborgares lika värde och allas rätt till likabehandling komma till uttryck i samhället. Ett exempel på likabehandling är vårt sjukförsäkringssystem, där sjukdomen snart inte är avgörande för behandling och ersättning, där alla har rätt till 80 % av sin inkomst i sjukersättning, där förvaltningen och regelverket är lika oavsett vilken inkomst man har eller vilken ställning man har i samhället.
Herr talman! Som varma anhängare av allas rätt till likabehandling, också vad gäller statlig förvaltning, motsätter vi socialdemokrater oss på det bestämdaste Moderaternas förslag om att sjukdomens art ska vara avgörande för vilken sjukersättning som ska tillämpas. Frågan till Moderaterna är: Vari ligger medborgarnas lika värde i detta förslag? Vilken trygghet ska medborgarna känna mot myndigheterna på så slappa grunder?
Ett annat exempel är hur det skulle se ut om vi inte hade statlig förvaltning och regelverk för trafiken. Hur skulle det se ut om var och en själv fick bestämma trafikreglerna? Det skulle bli fullständigt kaos på vägarna.
Dessa vardagsnära exempel påvisar tydligt att statlig förvaltning inte bara är byråkrati, eller till och med onödig byråkrati, utan en viktig del i vårt demokratiska samhälle.
Herr talman! Medborgarna ska känna trygghet i kontakter med myndigheterna. Därför står den statliga förvaltningen i ständig utveckling. Styrningen av myndigheterna har förbättrats under de senaste åren. Men ytterligare åtgärder behövs. En särskild satsning genomförs för närvarande, och en handlingsplan har tagits fram för fortsatt arbete med styrning av myndigheterna.
En fråga som behandlas i betänkandet är 24-timmarsmyndigheten. Utvecklingen av 24-timmarsmyndigheten innebär att medborgarna och företag på ett enkelt och snabbt sätt ska kunna få information, lämna uppgifter och uträtta andra ärenden. Exempel på detta är statistik, bygglovsansökan och ansökan om gymnasieprogram. Detta ska ske oberoende av tid, plats och oavsett hur ansvaret för olika samhällsuppgifter är fördelat mellan olika myndigheter eller mellan stat, kommun och landsting. Det är viktigt att myndigheterna kan erbjuda sina tjänster via olika kanaler, bland annat med hjälp av elektroniska tjänster. Medborgare och företag ska på så sätt göras mer delaktiga i den offentliga beslutsprocessen.
För att stimulera utvecklingen har Delegationen för utveckling av offentliga e-tjänster tillsatts och Nämnden för elektronisk förvaltning inrättats. Därutöver har Statskontoret fått i uppdrag att utarbeta ett system för en återkommande uppföljning av 24-timmarsmyndigheten.
Herr talman! Informationstekniken gör det möjligt att utforma nya servicelösningar och organisationsformer i den offentliga verksamheten. Sex myndigheter har gemensamt fått uppdraget att utveckla och pröva nya former för lokal service- och produktionssamverkan. Arbetet genomförs i regionala samverkansprojekt i Skåne, Västra Götalands, Västerbottens och Norrbottens län.
För närvarande bedrivs 15 olika delprojekt. I Skåne pågår bland annat projekt som syftar till att förenkla och samordna flyktingars och invandrares kontakter med myndigheterna. I Norrbotten och Västerbotten är projekten inriktade på att genom myndighetssamverkan bibehålla och utveckla offentlig verksamhet i glesbygdskommunerna. Försöksverksamheten med samtjänst vid medborgarkontor, som vi debatterade i kammaren i fjol, har permanentats.
Andra typer av samverkan sker i gemensamma projekt mellan myndigheter kring specifika frågor, till exempel finansiell samordning inom rehabiliteringsområdet. Syftet är här att effektivisera resursanvändningen samt ta hand om individer som behöver rehabiliteringsinsatser från flera olika aktörer. Inom exempelvis Finsam arbetar Försäkringskassan, länsarbetsnämnden, en eller flera kommuner och landstinget. Verksamheten bedrivs genom så kallade samordningsförbund där de samverkande parterna är representerade. Finsam är ett bra exempel på hur statlig förvaltning tillsammans med regional och lokal förvaltning kan förbättra vardagen för medborgarna.
Herr talman! Möjligheten för enskilda att föra dröjsmålstalan mot myndigheter har diskuterats flera gånger i kammaren. Hittills har alla förslag i den riktningen avvisats. Vi har redan genom JO:s och JK:s tillsynsverksamhet bra möjligheter att ingripa mot alltför långsam handläggning av myndigheterna. Problemet med orimligt långa handläggningstider finns förvisso, men om det är ett stort problem och orsakerna till det löses genom rätten att föra dröjsmålstalan är mer osäkert. Om dröjsmålet beror på en tillfällig hög arbetsbelastning eller ett särskilt komplicerat ärende ger förslaget i reservationen ingen faktisk förbättring av sakläget. Det går inte heller att bortse från att möjlighet att föra dröjsmålstalan i vissa fall kan gå ut över kvaliteten på handläggningen och därmed myndighetsbeslutet. I valet mellan snabb och fel eller långsam men rätt väljer vi socialdemokrater hellre det senare.
Herr talman! Många av de borgerliga förslagen under senare tid, både här i kammaren och i den offentliga debatten, har gått ut på att avskaffa eller begränsa de statliga myndigheterna och i stället inrätta olika typer av fristående kommissioner för att lösa olika frågor. Fristående från vad? kan man fråga. Från riksdagen, från regeringen eller någon annan form av direkt eller indirekt demokratisk styrning?
På vilket sätt skulle invånarna i Sverige gynnas av att man genom kommissioner skapar parallella system för statlig förvaltning, beslutsfattande och kontroll av densamma? Eller är det bara ett sätt att försöka flytta makten från de statliga myndigheterna till mer halvofficiella, halvprivata alternativ? En myndighet är reglerad och kontrollerad ytterst av riksdagsbeslut och har därför större demokratisk förankring än de borgerliga kommissioner som ska lösa än den ena, än den andra, frågan – oklart med vilket mandat. Mycket arbete görs redan kring de frågor som tas upp i motionerna. Det sker i Ansvarskommittén med hela dess uppdrag, i Diskrimineringskommittén och i Jämställdhetspolitiska utredningen. Men det räcker inte.
Herr talman! Statlig förvaltning är en bra idé och nödvändig för en fungerande demokrati. Men verksamheten måste hela tiden ses över och förbättras. Varje myndighet har att varje dag vinna medborgarnas förtroende och få sin verksamhet ifrågasatt i den allmänna opinionen. Vi vet till exempel att många medborgare känner en viss vanmakt inför bristen på samverkan mellan myndigheter, och man upplever att regler snarare än behov styr verksamheten.
Riksdagens viktigaste arbete vad gäller den statliga förvaltningen är därför att ge myndigheterna rätt förutsättningar för att vinna just allmänhetens förtroende. Vi socialdemokrater kommer i fortsättningen att arbeta både i och utanför kammaren med detta.
Anf. 115 HENRIK S JÄRREL (m) replik:
Herr talman! Jag blev lite fundersam på Inger Jarl Becks inlägg, när hon talade om att sjukdomars art ska likabehandlas och likabedömas. Vi har inte någon annan mening från Moderaternas sida – tvärtom. Rättstillämpningens likhet och likformigheten i rättstillämpningen är utomordentligt viktig för ett rättssamhälle.
Jag vill erinra om att mot socialdemokratiskt bättre vetande fick de borgerliga, inte minst Moderaterna, tala för en sammanslagning till en gemensam försäkringskassa. Socialdemokraterna ville länge behålla en regional organisation med regionala styrelser. Med den nya myndigheten ökas möjligen förutsättningarna för en bättre likformighet vid bedömningen av sjukdomars art.
Jag vill också påpeka att det är Försäkringskassan som slutligen bedömer arbetsförmågan eller arbetsoförmågan hos den som är sjukskriven eller som gör anspråk på att få bli sjukskriven eller förtidspensionerad. Där har, som vi har sett de senaste dagarna, kritiken mot en skärpt tillämpning av gällande regelverk gjort sig gällande hos många ur försäkringstagarkollektivet runtom i landet, därför att fortfarande finns det olikheter i rättstillämpningen hos försäkringskassorna.
Inger Jarl Beck föredrar långsam och sen handläggning när det gäller frågan om eventuell dröjsmålstalan. Det var väl bra att vi fick ett besked om att Socialdemokraterna föredrar det. Men det behöver inte vara något motsatsförhållande mellan en noggrann och kompetent handläggning av ett ärende och att det sker rimligt snabbt. Det handlar om effektiviteten på arbetsplatsen, organisationen av arbetet och kompetensen hos handläggarna. Den kanske kan stärkas både här och var.
Anf. 116 INGER JARL BECK (s) replik:
Herr talman! När det gäller arten av sjukdom har, vad jag vet, den moderate partiledaren Fredrik Reinfeldt gått ut och sagt att man kan tänka sig att sänka sjukförsäkringsersättningen till 65 %, men att det också kan vara så att den som har en annan sjukdom, som cancer, ska ha 70 eller 75 %. Därför har det varit en diskussion om ersättningen. Detta är det budskap som man i de moderata leden går ut med till allmänheten.
När det gäller dröjsmål har vi ingen annan uppfattning än vad som står i betänkandet. Det kan vara långa handläggningstider i vissa ärenden. Men man kan också konstatera när det gäller dröjsmål att Justitieombudsmännen i sin ämbetsberättelse redovisar att under treårsperioden 1999–2003 hade 18 ärenden handlagts. Jag har svårt att hålla med om att det är en stor fråga.
Anf. 117 HENRIK S JÄRREL (m) replik:
Herr talman! När det gäller den procentuella ersättningsgrunden för olika sjukdomar har det egentligen inte så mycket att göra med en rättssäker och korrekt handläggning av själva ärendet. Det är det vi talar om nu, om kompetensen i handläggningen och att man ska bedöma samma sjukdomars art likvärdigt runtom i landet, just för likformighet och rättvisa i bedömningen av olika sjukdomar och sjukdomars art. Det andra har mer med behov att göra, och det är inte riktigt det vi behandlar i den här debatten.
Anf. 118 INGER JARL BECK (s) replik:
Herr talman! Statsrådet Hans Karlsson har också tagit upp frågan och sagt att om det skulle vara på det sättet att det är olika handläggningstider ute i landet kommer man att ta tag i det och vidta åtgärder.
Anf. 119 TOBIAS KRANTZ (fp) replik:
Herr talman! Först upphöjer regeringen Högskolan i Örebro till universitet. Sedan utser samma universitet, med en rektor med socialdemokratisk bakgrund och en universitetsstyrelse med tydlig socialdemokratisk dominans, landets statsminister till hedersdoktor. Min enkla fråga till Inger Jarl Beck är: Anser Inger Jarl Beck att detta är ett uttryck för en sund relation mellan svensk statsförvaltning och regeringsmakten?
Anf. 120 INGER JARL BECK (s) replik:
Herr talman! När det gäller utnämningen av statsminister Göran Persson har högskolan tagit det beslutet. Jag har inget inflytande över det.
Anf. 121 TOBIAS KRANTZ (fp) replik:
Herr talman! Nej, jag inser att Inger Jarl Beck inte har något inflytande över det beslut som universitetet har fattat. Min fråga gällde om Inger Jarl Beck och socialdemokraterna i kammaren anser att det är ett uttryck för en sund relation mellan regeringsmakten och svensk förvaltning i form av Örebro universitet att regeringen först upphöjer Högskolan i Örebro till universitet och att sedan universitetet utnämner en av dem som har varit delaktiga i beslutet till hedersdoktor.
Jag upprepar frågan: Är detta ett uttryck för en sund relation mellan svensk statsförvaltning och regeringsmakten?
Anf. 122 INGER JARL BECK (s) replik:
Herr talman! Jag vet inte riktigt vad Tobias Krantz menar med ”sund relation”. Jag utgår från och anser att man har en väldigt bra relation mellan förvaltningen och högskolan.
Anf. 123 Tredje vice talman HELENA HÖIJ (kd) replik:
Herr talman! När det gäller dröjsmålstalan skriver Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i betänkandet att ”en generell reglering skulle riskera att försvåra anpassningen till enskilda myndigheters förutsättningar”. I sitt anförande säger Inger Jarl Beck att det är viktigt att medborgarna kan känna trygghet i kontakten med myndigheterna.
Jag vill då fråga Inger Jarl Beck hur medborgarna ska kunna känna trygghet i kontakterna med myndigheterna när utgångspunkten är enskilda myndigheters förutsättningar och inte enskilda medborgares förutsättningar.
Anf. 124 INGER JARL BECK (s) replik:
Herr talman! Alla myndigheter har ett åliggande att följa regelverket. Jag utgår från att varje myndighet gör det, oavsett om det är en liten eller en stor myndighet, att det finns frågor av olika karaktär och att frågorna handläggs skyndsamt.
Anf. 125 Tredje vice talman HELENA HÖIJ (kd) replik:
Herr talman! Vi vet att det finns ärenden som har tagit oacceptabelt lång tid, och vi vet att enskilda individer och enskilda företag har farit mycket illa av det här. Jag kan bara konstatera med glädje och se fram mot att kammaren i morgon får en majoritet bakom det förslag som Kristdemokraterna har drivit, först själva och nu med stöd av fyra andra partier, för en reglering när det gäller dröjsmålstalan.
I min andra replik skulle jag vilja ställa ytterligare ett par frågor till Inger Jarl Beck, och det handlar om myndighetsstrukturen. Ser Socialdemokraterna ett problem med det växande antalet myndigheter, att myndigheterna växer och att de blir fler? Anser Socialdemokraterna att det är förenligt med effektivitet och gott resursutnyttjande att sätta i gång en flyttkarusell, som riskerar att sprida värdefull kunskap för vinden och flytta runt arbetslöshet, i stället för att från början ha en strategi för hur myndigheter ska förläggas utanför Storstockholmsregionen?
Anf. 126 INGER JARL BECK (s) replik:
Herr talman! När det gäller dröjsmålstalan kan jag läsa ur KU:s betänkande från 2002/03 där man säger så här: Enligt 7 § i författningslagen ska varje ärende där någon enskild är part handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att säkerheten eftersätts. Jag utgår från att våra myndigheter handlägger ärenden utifrån förvaltningslagen.
När det gäller myndighetsorganisationen kan man säga att under riksmötet 2003/04 lades det ned 14 myndigheter. Det var bland andra Centrala djurförsöksnämnden, Nämnden för statens avtalsförsäkringar och Steriliseringsnämnden.
14 nya myndigheter bildades. Av dessa ingår, kan jag säga, sju i den nybildade organisationen för etikprövning av forskning som består av en central och sex regionala myndigheter. Mest påtaglig är nedläggningen av de regionala skattemyndigheterna och Riksskatteverket vid bildandet av Skatteverket. Vidare har vi delningen av Patent- och registreringsverket i två myndigheter: Patent- och registreringsverket som har att handlägga det industriella rättsskyddet och Bolagsverket som sköter bolagsregistreringar.
Från och med i år är Riksförsäkringsverket sammanslaget med Försäkringskassan som därmed har bildat en myndighet. Därmed har 20 myndigheter lagts ned.
Jag kan säga att en reformering av domstolarnas yttre organisation pågår med bland annat en sammanslagning av tingsrätterna. Det finns nämligen ett utredningsförslag om att slå samman myndigheter inom kriminalvården. Samtidigt ska man se över kronofogdemyndigheterna. Denna fråga ligger fortfarande hos Ansvarskommittén, som har att se över myndighetsstrukturen.
Anf. 127 KERSTIN LUNDGREN (c) replik:
Herr talman! Det senaste inlägget från Inger Jarl Beck är ett tydligt exempel på hur man kan leka med, förändra, myndighetsstrukturer utan att förändra någonting i sak när det gäller uppdrag – relativt snabbt kan antalet myndigheter minskas eller ökas.
Jag skulle vilja ställa följande fråga till Inger Jarl Beck: Vad är det största behovet i dag – att stärka den enskilde medborgarens och den enskilde företagarens möjligheter och makt eller att stärka myndigheternas möjligheter och makt?
Anf. 128 INGER JARL BECK (s) replik:
Herr talman! Myndigheterna lyder fortfarande, som jag sagt, under förvaltningslagen. Jag läste här upp att man har skyldighet att se till den enskildes rätt. Därmed utgår jag självklart från att man ska följa förvaltningslagen. Det är ju ett regelverk för den enskilde medborgarens rätt. Man har också skyldighet att informera den enskilde om regelverket.
Anf. 129 KERSTIN LUNDGREN (c) replik:
Herr talman! Jag noterar att Inger Jarl Beck i valet mellan att stärka medborgarnas makt och att stärka myndigheternas makt väljer förvaltningslagen. Det är ett tydligt svar. Det är alltså myndigheterna som är utgångspunkten.
Det räcker inte att titta på JK:s eller JO:s ämbetsberättelser, utan det man från Socialdemokraternas sida måste våga se är att många enskilda medborgare och många enskilda företagare känner att de inte har makt och möjligheter utan känner sig som offer för myndigheternas agerande. Goda regelverk kan, som sagt, också missbrukas. Möjligheterna att komma till rätta med detta är oerhört små som det ser ut i dag. Därför är det oerhört angeläget att vi får en förändring i stort både när det gäller myndighetsstrukturer och regelförenklingar och när det gäller att införa dröjsmålstalan. Jag beklagar att Socialdemokraterna inte verkar vilja se den problematiken.
Anf. 130 INGER JARL BECK (s) replik:
Herr talman! De borgerliga partierna, som har förespråkat dröjsmålstalan, har inte på något sätt kunnat bevisa för oss socialdemokrater att det skulle bli en bättre ordning om vitesföreläggande eller strafföreläggande infördes.
Om nu ett strafföreläggande inrättas, på vilket sätt får då den enskilde medborgaren ett bättre inflytande över det? Det handlar ju om att få ett reellt inflytande, men jag anser att man har ett inflytande och att man får hjälp. Vi socialdemokrater är för att se till den enskilde medborgarens rätt och jobbar aktivt med den frågan.
Anf. 131 HELENA BARGHOLTZ (fp):
Herr talman! Jag tänker tala om någonting som ingen annan talat om här i dag, nämligen om Justitiekanslern.
JK är en gammal institution. Den förste JK:n tillträdde ämbetet redan år 1714. JK:s uppgift var då bara en enda: att se till att kungens fogdar och tjänstemän fullgjorde sina skyldigheter.
JK var alltså redan från början, liksom är fallet i dag, regeringens företrädare. Knappt hundra år senare fick vi genom 1809 års grundlagsreform Justitieombudsmannen, JO, som har riksdagens uppdrag att kontrollera förvaltning och offentliga tjänstemän. Både JK och JO har rätt att på eget initiativ inspektera myndigheter. Den enskilde medborgaren kan också vända sig till såväl JO som JK med klagomål. Men med tiden har JK fått många fler uppgifter utöver att bara utöva tillsyn över statstjänstemän.
JK är juridisk rådgivare åt regeringen och ett slags statsadvokat. Som en sådan ska JK företräda staten i rättsliga tvister mellan staten och enskilda liksom mellan svenska staten och utländsk stat.
Man kan notera att den som har ett skadeståndsanspråk på staten kan först vända sig till Justitiekanslern och få sin begäran om ersättning prövad. Blir den enskilde inte nöjd kan han stämma staten och möter då samma JK som statens ombud vid rättegången.
En fjärde huvuduppgift är att vara övervakare av yttrande- och tryckfriheten. JK är ensam behörig åklagare i tryckfrihetsmål och vid andra brott mot yttrandefriheten.
Utöver de här uppgifterna åligger det JK bland annat att utöva tillsyn över Advokatsamfundets disciplinära verksamhet. Det, herr talman, kan medföra att en advokat som är ombud för någon i ett tvistemål med JK kan vara föremål för JK:s granskning.
En annan grannlaga uppgift som jag vill nämna är att JK ska bevaka allmänintresset i ärenden enligt datalagen, inkassolagen och kreditupplysningslagen.
Utan att i detalj gå igenom JK:s alla uppgifter har jag visat att den rådande ordningen – eller kanske oordningen – innebär problem för medborgarna som inte bör nonchaleras.
Vi liberaler anser det befogat att ifrågasätta om det verkligen är rationellt, bra och viktigt för rättssäkerheten att både JO och JK utövar tillsyn över myndigheter och tjänstemän.
Förhoppningsvis – men säkert är det inte – kommer de här båda myndigheterna till samma resultat när en medborgare är missnöjd och vill få sin sak prövad. Till detta kommer att de här två myndigheterna enligt praxis aldrig prövar samma ärende samtidigt. Man kan alltså först gå till JK och få sitt ärende prövat. Lite senare försöker man kanske med JO. Tala om att det blir förvirrat för medborgarna!
Herr talman! Det är uppenbart att JK:s uppgifter och organisation behöver ses över. Det är särskilt betydelsefullt att de dubbla roller som JK har skiljs åt – alltså att vara både medborgarnas talesman i vissa frågor och regeringens företrädare i andra frågor. De här rollerna är mycket förvirrande för medborgarna. Jag är övertygad om att vi alla har fått samtal från människor som vill veta hur de ska gå till väga i olika fall. Jag har i alla fall inte kunnat ge några bra råd.
JO, riksdagens ombudsmän – vilket också framgår av namnet – utses av riksdagen och har en fristående ställning, så JO är mer lämpad för att handlägga klagomål mot företrädare för det allmänna än vad justitiekanslern med sina dubbla roller är.
Nuvarande ordning med JK:s dubbla roller är inte tillfredsställande i ett rättssamhälle. Därför menar vi att man, som också framgår av Folkpartiets reservation, måste överväga om skyldigheten att ta till vara enskildas intressen gentemot staten bör överföras till JO. Då skulle JK:s roll renodlas och förtydligas till att vara bara regeringens företrädare, till att vara ett slags statsadvokat. Då skulle många medborgare inte känna sig så lurade och förvirrade som de i dag gör.
Avslutningsvis, herr talman, vill jag säga att jag tycker att det är en urdålig motivering som utskottet har när det gäller avstyrkandet av Folkpartiets yrkande om en översyn.
Man säger från utskottets majoritet att JK:s uppgifter förvisso till en del kan ses som motstridiga – ja, jag tackar, det kan de verkligen – men JK ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklig opartiskhet. Då skulle jag vilja veta: Vilka myndigheter ska inte göra det?
I detta anförande instämde Liselott Hagberg (fp).
Anf. 132 INGER JARL BECK (s) replik:
Herr talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till Helena Bargholtz. Enligt min uppfattning finns det ingenting som tyder på att JK skulle ha tagit avstånd från att iaktta saklig opartiskhet i sin roll att företräda staten.
Min fråga är dock: Kan Helena Bargholtz här sakligt redogöra för något ärende som inte JK har klarat av?
Anf. 133 HELENA BARGHOLTZ (fp) replik:
Herr talman! Det var för en del år sedan väldigt uppmärksammat omkring Ebbe Carlsson-affären där dåvarande JK fick mycket kritik för sitt agerande. Jag har också sett att nuvarande JK har gått in i ett domstolsmål och fått kritik för detta.
Jag vill påpeka att det har gjorts utredningar. År 1993 kom en utredning om översyn av JK:s roll på begäran av ett antal dåvarande riksdagsledamöter. Tyvärr ledde den utredningen inte fram till några förändringar av JK:s uppgifter.
Anf. 134 INGER JARL BECK (s) replik:
Herr talman! Menar Helena Bargholtz att om det inträffar ett ärende vart tjugonde år måste vi ändra regelverket för JK? Om vi ska tro på vad massmedierna säger är det inte relevant för de beslut som vi ska fatta här i riksdagen. Är det så att vi ska ändra JK:s roll för att det inträffar ett ärende vart tjugonde år?
Anf. 135 HELENA BARGHOLTZ (fp) replik:
Herr talman! Ett mycket viktigt skäl för mitt ställningstagande är att vi vill klargöra för medborgarna vad det är man ska vända sig till. Jag tycker att det är väldigt frustrerande att veta att många medborgare inte vet om de ska vända sig till JK eller till JO. Som jag sade i mitt anförande är det faktiskt så att man kan vända sig till bägge instanserna och få samma fråga prövad. Då kan man undra om det är rimligt av effektivitetsskäl och med tanke på rättssäkerheten att ha den här dubbla möjligheten för medborgarna.
Jag är övertygad om att det skulle bli bättre för allmänheten om man hade en renodlad roll för JK. Men en översyn kan naturligtvis visa på hur det förhåller sig i detta avseende. Men som sagt är jag övertygad om att det vore mycket bättre för medborgarna med en renodling av JK:s roll.
Anf. 136 GÖRAN MAGNUSSON (s):
Herr talman! Vår arbetsfördelning i vår grupp är sådan att jag skulle beröra själva utnämningsfrågorna. Jag vill dock börja med en liten kommentar kring det allra senaste inlägget från Helena Bargholtz. Om man råkar skicka sitt ärende fel följer det av förvaltningslagen, och det i medborgarnas intresse, att den myndighet som har fått den felaktiga framställningen ska hjälpa till att se till att den kommer till rätt myndighet. Alldeles hopplöst bör det således inte vara.
Ytterligare en kommentar till detta med myndigheter. Det inrättades efter tsunamikatastrofen två nya myndigheter i Sverige, den ena på ett direkt krav från borgerligheten. Jag tänker på Granskningskommissionen och det nationella råd som inrättades av regeringen för att ge stöd till dem som har drabbats av tsunamikatastrofen. De är myndigheter med den definition som vi har. Jag hörde inga protester då, mot att antalet myndigheter ökar. Det kan möjligen förklaras, herr talman, av att Tobias Krantz i en motion som vi behandlar i det här betänkandet har två yrkanden, ett om ett tak för antalet myndigheter i Sverige, ett om en ny myndighet som ska granska myndigheterna. Men en ny myndighet har Tobias Krantz yrkat på i sin framställning, och det stämmer rätt illa med den myndighetsjakt som han i övrigt har gjort sig till tolk för.
Herr talman! Jag är ganska bekymrad inför arbetet i Grundlagsutredningen, inte för de direktiv som vi har fått och inte heller för de ledamöter som vi har, där Folkpartiet representeras av professor Tarschys, utan för den ton som finns i en del av de framställningar som jag har tagit del av. Grundlagsutredningen har när det gäller utnämningsfrågorna uppgiften att se igenom huruvida man kan skapa en större öppenhet i utnämningsfrågorna. Bakom det ligger ett tillkännagivande från en majoritet i riksdagen, en majoritet som Socialdemokraterna inte tillhörde. På det sättet har de framförhandlade direktiven till Grundlagsutredningen väl tillgodosett den borgerliga ståndpunkten där. Jag tycker att det är bra att man diskuterar igenom detta. Utnämningsmakten är en viktig fråga, och där gäller det att vi har en hyggligt gemensam syn på hur denna grundlagsreglerade utnämningsmakt ska användas.
Herr talman! I det särskilda yttrande som finns i betänkandet står det att runtom i statsförvaltningen kommer det, efter en eventuell borgerlig valseger 2006, att finnas mängder av socialdemokrater i ledande ämbets- och tjänstemannapositioner med goda möjligheter att – nu kommer nästan det allra värsta – medvetet eller omedvetet sätta käppar i hjulet för en ny väljarmajoritets politiska vilja. Vad är det för tänkande som ligger bakom detta?
Jag blir än mer förskräckt när jag läser en artikel i Dagens Nyheter från en av stöttepelarna i maktalliansen. Där står det: Den socialdemokratiska makthegemonin måste brytas. Vid ett regeringsskifte efter valet 2006 – han är mer övertygad, det är inte ens ”eventuellt” – anser jag att det är ohållbart att alla de socialdemokrater som tillsatts utifrån sina partipolitiska meriter får behålla sina chefs- och styrelseuppdrag. En borgerlig regering måste göra rent hus. Det går förstås inte att behålla chefer och styrelseledamöter som arbetar för att genomdriva en socialdemokratisk politik, som går på tvärs mot den politik som väljarna röstat fram.
Är det ett totalt systemskifte i den svenska förvaltningen som Tobias Krantz, Helena Höij, Kerstin Lundgren och Henrik Järrel här pläderar för? Jag utgår från att ni står bakom pelaren Hägglunds argumentation här, för den stämmer väl överens med det ni har sagt tidigare. Det innebär, såvitt jag förstår, herr talman, att jag måste ställa frågan: Står ni bakom det här? Vad ligger bakom detta tänkande? Är det ett helt nytt omtänkande där alla som är socialdemokratiskt anfrätta i förvaltningen ska ut därför att det ska in med rent och fräscht folk som hyllar de liberala politiska idéerna, alltså ett upphörande av den svenska väl fungerande förvaltningstraditionen? Jag måste också få fråga, herr talman, om de fyra partierna står bakom det konstitutionsutskottet i åratal har sagt beträffande utnämningsfrågorna. Regeringens utövande av utnämningsmakten har varit föremål för konstitutionsutskottets granskning vid flera tillfällen, senast hösten 2003. KU gjorde då, liksom tidigare, den bedömningen att den omständigheten att en person har en politisk bakgrund inte ska vara diskvalificerande vid tillsättningen så länge endast sakliga grunder som förtjänst och skicklighet vid tillsättningen har tillämpats. Utskottet menar att politisk erfarenhet är en tillgång som ska utnyttjas även sedan den aktiva politikertiden har upphört.
Jag måste, herr talman, dessvärre fråga: Är det här tecken på att ni bryter upp från vår gemensamma ståndpunkt i konstitutionsutskottet kring synen på tillsättningsfrågorna och inför ett systemskifte i den svenska förvaltningen – ut med socialdemokrater och in med pålitligt folk som genomför den politik som riksdagen har beslutat? Det är i och för sig ingen ny uppfinning att förvaltningen ska genomföra den politik som riksdagen beslutar. Så är det redan i dag, och det är ingenting konstigt med det.
Anf. 137 TOBIAS KRANTZ (fp) replik:
Herr talman! Några klargöranden kanske kan vara på sin plats.
Först till antalet myndigheter: Jag kan lova dig att vid ett borgerligt regimskifte 2006 kommer det säkerligen att inrättas många nya myndigheter, men ännu fler kommer att läggas ned. Vi har inte sagt att det inte kommer att ske några förändringar i myndighetsstrukturen, utan vi har sagt att antalet myndigheter inte ska öka utan snarare minska. Vi har massor av förslag om det som vi lägger fram i ett antal motioner, och det vet naturligtvis Göran Magnusson om.
Det är rätt magstarkt av Göran Magnusson att här göra sig till tolk för den svenska förvaltningsmodellen när det är hans regering som ägnar sig åt att torpedera den genom att på område efter område åsidosätta det som står i grundlagen, nämligen att endast sakliga grunder ska vara gällande vid tjänstetillsättningar.
Visst kan en politisk bakgrund vara en god tillgång om man ska tillsättas som statlig chef. Problemet i dag är ju att det bara är en viss typ av partipolitisk bakgrund som räknas, det vill säga socialdemokratisk partibakgrund. Gå till statistiken, Göran Magnusson!
Jag har följt debatten under de senaste åren, och såvitt jag förstår finns det ingen enighet om hur utnämningspolitiken och utnämningsmakten ska bedrivas. De borgerliga partierna och Miljöpartiet har ju tvingat igenom tilläggsdirektivet till Grundlagsutredningen om att utnämningsmakten ska utredas. Utan detta initiativ hade det aldrig kommit med i utredningen.
Till sist vill ställa en fråga till Göran Magnusson. Först bestämmer regeringen att högskolan i Örebro ska bli universitet. Sedan utser samma universitet Göran Persson till hedersdoktor. Det handlar om ett universitet som har en socialdemokratisk rektor och en styrelse med tydlig socialdemokratisk dominans. Jag vill ställa samma fråga till Göran Magnusson som jag tidigare ställde till Inger Jarl Beck: Anser Göran Magnusson att detta är ett uttryck för en sund relation mellan svensk statsförvaltning och regeringsmakten?
Anf. 138 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Herr talman! Jag har samma uppfattning på den punkten som Inger Jarl Beck gjorde sig till tolk för. Dessutom är detta genom Krantz partikollega anmält till Riksåklagaren som funderar över hur han ska bete sig i den frågan, så jag gör över huvud taget inget uttalande. Dessutom kan frågan komma till konstitutionsutskottet, och det är ytterligare ett skäl att avvakta något. Men Tobias Krantz har ju redan, i enlighet med Expressens och Dagens Nyheters föreskrifter, intagit sin ståndpunkt i den saken. Ur den aspekten är det meningslöst att vi tar upp ärendet i konstitutionsutskottet.
När det gäller utnämningsmakten har det funnits, och finns väl förhoppningsvis fortfarande, en stor enighet om att grundlagen ska tillämpas – eller hur, Tobias Krantz? Doktor Krantz nickar instämmande. Och detta sker enligt grundlagen.
Inför en granskning gjorde Moderata samlingspartiet en egen granskning av hur utnämningsmakten har fungerat, och etiketterade då åtminstone Socialdemokraterna. Hägglund och andra får säkert problem med att veta vilka som kan tänkas fylla kraven på att vara odugliga i statsförvaltningen, för det är ju det som det ytterst handlar om.
Min fråga är alltså: Står Tobias Krantz bakom Göran Hägglunds beskrivning? Är det en korrekt beskrivning av hur äntringstrupper och andra i alliansen nu förbereder att slänga ut oförvitliga statliga tjänstemän från deras befattningar? I så fall är det ju dags att meddela dem så att de kan se sig om efter nya jobb.
Anf. 139 TOBIAS KRANTZ (fp) replik:
Herr talman! När det först gäller Örebrofrågan sade Göran Magnusson att han står fast vid samma uppfattning som Inger Jarl Beck redovisade. Jag undrar då: Vilken uppfattning är det? Jag begär inte att Göran Magnusson ska göra en juridisk bedömning, utan jag ställer bara den enkla frågan: Anser Göran Magnusson att det är ett uttryck för en sund relation mellan svensk statsförvaltning och regeringsmakten att ett universitet som har fått sin status av landets statsminister utser samma statsminister till hedersdoktor vid nämnda universitet? Är det ett uttryck för en sund relation – ja eller nej?
Göran Magnusson säger att vi är överens om att grundlagen ska tillämpas. Ja, det var ju skönt att få höra det. Men den intressanta frågan är ju: Tillämpas grundlagen? Är det så att grundlagens krav på att endast sakliga grunder såsom förtjänst och skicklighet är avgörande vid en tjänstetillsättning? Tillämpas detta? Det är det som är den intressanta frågan.
Jag menar att det finns ovedersäglig statistik som på område efter område visar att det är en överrepresentation av Socialdemokrater som inte kan motiveras utifrån sakliga grunder, utan den har sin grund i att Socialdemokraterna använder utnämningsmakten till att utse lojala partikamrater till viktiga och avgörande poster.
Det kan ju inte vara så att det bara är Socialdemokrater som kan leda statliga utredningar, som kan leda statliga verk, som är lämpliga att leda universitets- och högskolestyrelser. Är det verkligen så, Göran Magnusson, att kompetensen att leda verk, styrelser och utredningar bara innehas av socialdemokrater?
Anf. 140 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Herr talman! Med den briljans till analys som Tobias Krantz alltid gör sig till tolk för använder han orden ”bara socialdemokrater”. Jag vill berätta för Tobias Krantz att jag är ledamot av Ansvarskommittén som leds av den förre moderate statssekreteraren, numera landshövdingen Mats Svegfors. Det kan ju inte vara ”bara socialdemokrater”.
Det finns en brist på stringens i den läsning av statistik som Tobias Krantz alltid gör sig skyldig till för att försöka att skaffa sig kortsiktiga politiska poänger. Det är klart att han kan välja det debattklimatet. Jag är mer intresserad av att diskutera frågor från en principiell synpunkt, men det behöver man inte bekymra sig om när man har en duell med Tobias Krantz.
Jag kommer inte att svara på den fråga som Tobias Krantz provocerar fram kring Örebro universitet och regeringen. Det var ju regeringen som upphöjde den högskolan till universitetsnivå. Det får vara till dess att vi har anledning att befatta oss med ärendet, om vi nu får någon sådan anledning.
Jag har den uppfattningen att det är angeläget att man tillämpar grundlagen. Tobias Krantz säger att det finns exempel efter exempel, men då vore det ju intressant att få reda på vilka det är som har så stor inkompetens – därför att han eller hon har partibok – att hon eller han inte längre får vara kvar i statsförvaltningen i samband med en eventuell ny borgerlig regering.
Anf. 141 HELENA BARGHOLTZ (fp) replik:
Herr talman! Jag vill fråga Göran Magnusson vilka fördelar han ser i Justitiekanslerns dubbla roller. Han ska vara allmänhetens företrädare mot regeringen i vissa ärenden och regeringens företrädare mot allmänheten i andra ärenden.
Det räcker inte med att skicka ärenden mellan JO – som är allmänhetens företrädare och riksdagens ombudsman – och JK, om JO anser att det är ett ärende för JK. Som jag nämnde i mitt inlägg finns det ibland möjligheter att få ärenden prövade både av JK och av JO.
Inger Jarl Beck frågade mig vilka fall jag kunde peka på där det inte har fungerat bra. Jag räknade då bara upp de fall som är offentliga och som det har skrivits om. Men jag har fått samtal från personer som har varit väldigt missnöjda därför att de har trott att JK var deras företrädare. Sedan upptäckte de att så var det inte alls, utan JK var statens företrädare. Detta skapade stor förvirring och frustration hos dessa personer.
Därför vill jag höra varför Göran Magnusson inte tycker att det vore bra om man gjorde en renodling och en översyn av Justitiekanslerns uppgifter och lade över det som gäller allmänheten på Justitieombudsmännen.
Anf. 142 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Herr talman! Rent faktiskt är det svårt att visa på vilka svårigheter som JK:s olika roller har, och det har också Helena Bargholtz svårigheter att göra. Hon anförde diskussionen om domslutet i ett mordfall med romsk anknytning, och som ett skäl mot JK-organisationen säger hon att JK har fått kritik.
Vad är det som säger att kritiken mot JK är berättigad i det avseendet? Det är väl inte alldeles uteslutet att JK faktiskt kan vara den som har rätt på den här punkten. Det är en tvist som vare sig jag eller Helena Bargholtz kan lösa.
Sedan har Justitieombudsmannen och JK inte samma roller även om de har kontakt med de enskilda. JK kan faktiskt åstadkomma förlikningsbeslut, ersättningsbeslut och annat till förmån för den enskilde, medan Justitieombudsmannen egentligen bara kan påtala ett missförhållande. Justitieombudsmannen kan inte fatta något annat beslut i stället eller lösa problemet, utan det måste ske i annan ordning. Det är mycket möjligt att man vid något tillfälle kan fundera ytterligare ett varv över vad man skulle kunna tänkas göra åt Justitiekanslersämbetet, inte därför att det är gammalt utan för att titta på vilken funktion det kan tänkas spela i olika sammanhang. Men jag har nog den uppfattningen att JK väl sköter sitt värv.
Om JK inte ska ha med den enskilde att göra utan exklusivt vara statens företrädare, måste man möjligen skapa något annat. Då är inte JO det instrument som man behöver, utan i så fall är det något helt annat som man ska titta på, som jag kan förstå.
Anf. 143 HELENA BARGHOLTZ (fp) replik:
Herr talman! Det är glädjande att Göran Magnusson medger att, som det står i majoritetstexten, JK:s uppgifter är motstridiga och att det kanske finns anledning att se över de här uppgifterna. Jag nämnde tidigare de möjligheter som finns i andra länder där man renodlar uppgifterna genom att ha någon typ av statsadvokat.
Jag är inte ute efter att hudflå JK i sig och arbetet där, utan vad jag vill peka på är att vi utifrån medborgarnas intressen måste renodla uppgifterna. Det är mycket troligt att JK tycker att det fungerar alldeles utmärkt, men medborgarna, vars intressen vi är satta att bevaka, är uppenbarligen inte nöjda med detta. Det är därför som jag vill väcka frågan om en översyn av Justitiekanslerns uppgifter och en renodling av de dubbla rollerna.
Anf. 144 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Herr talman! Frågan utreddes för tiotalet år sedan, och det ledde då inte fram till någon ny lösning. Det berodde väl på, kan jag tänka mig, att det inte var alldeles enkelt att hitta ett alternativ och kanske inte ens heller att hitta särskilt goda skäl för att ändra det förhållande som är.
Jag får erkänna – men det är möjligt att jag har bristande kontakt med min omgivning – att jag inte har träffat en enda enskild person som har tyckt att vi borde organisera om Justitiekanslersämbetet. Men vi har naturligtvis olika kontakter, så jag ska inte påstå att det inte förekommer.
Jag tar inte avstånd från majoritetstexten. Jag konstaterar bara att det inte är alldeles uteslutet att en ny myndighet i form av en utredning, för det blir ju en ny myndighet om det blir en utredning, kan tänkas komma att titta på den här saken vid något tillfälle.
Anf. 145 HENRIK S JÄRREL (m) replik:
Herr talman! Göran Magnusson var inne på att till och med oppositionen minsann hade kunnat vara med och med dess tillskyndan fått till en eller annan myndighet. Då vill jag påminna om att när det gäller tsunamikatastrofen tillsattes kommissionen mycket på grund av att det fanns skälig anledning att misstänka att regeringen inte i alla delar kunnat leva upp till den katastrof- och krisberedskap som riksdagen vid flera tillfällen inskärpte att det var regeringens skyldighet att upprätthålla. Kommissionen var alltså högst berättigad. Och jag vill påminna om att den är en myndighet, men den har ett begränsat förordnande och ska till den 1 december detta år avlämna sitt betänkande. Likaså är rådet en högst tillfälligt inrättad myndighet som vid månadsskiftet i juni eller juli också ska avsluta sitt arbete, och då upphör den myndigheten, så de är båda högst tidsbegränsade.
När det gäller frågan om utnämningsmakten är det måhända lite förståeligt att man, när man som Göran Magnusson företräder ett parti som har innehaft makten i det här landet under de i stort sett senaste 65 åren av de förlidna 73 eller 74, blir lite hemmablind. Det tycker jag att vi får prov på när vi hör Göran Magnusson frenetiskt försvara regeringens utnämningspolitik.
Jag vill minnas att det var Olof Palme som hade den ganska så deciderade inställningen att man skulle se till att utse rätt folk på rätt plats ifall borgarna skulle få ta över. Då kunde man i alla fall bromsa om det skulle behöva omsättas en och annan borgerlig tanke.
Skälet till misstanken, Göran Magnusson, om att det här inte sköts på rätt sätt är att vi misstänker, och har goda grunder för det, att man i allt högre grad inte tar hänsyn till 11 kap. 9 § i regeringsformen, där det talas om att saklighet såsom förtjänst och skicklighet endast ska utgöra grund för tillsättning, utan det blir en alltmer politiserad hänsyn.
Någon sade: Det förstår ni väl att om flera socialdemokrater sitter i högskolestyrelsen blir det lättare för regeringen att genomdriva sin universitets- och högskolepolitik.
Anf. 146 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Herr talman! Det är inte förbjudet för regeringen att styra sina myndigheter. Myndigheterna lyder under regeringen och ska se till att den politik som beslutas i riksdagen genomförs. Det är ju myndigheternas uppgift plus att utöva myndighetsutövning enligt lagarna.
Det finns ett slags föreställning om att dessa myndigheter skulle leva något alldeles eget liv. Deras verksamhet ska utgå från den politik och inriktning som riksdagens majoritet har beslutat om. Det är väl alldeles uppenbart.
Antalet myndigheter är meningslöst att diskutera. Frågan är väl om de behövs eller ej, och behövs inte en myndighet ska den inte finnas. Det är alldeles uppenbart, och det är väl ingen som har slagit fast något annat.
När det gäller detta att vi har haft makten under närmare 65 år och har blivit fartblinda kan jag försäkra Henrik S Järrel om att jag i alla fall har fått upp ögonen ordentligt vid två tillfällen, 1976–1982 och 1991–1994. Då spärrades ögonen upp inför den politik som exekverades från det här huset.
Men bortsett från det är det väl lika bra att ni talar om vilka generaldirektörer som är krypare, vilka generaldirektörer som är utsedda därför att de har socialdemokratisk partibok eller i varje fall har hälsat på någon socialdemokrat vid något tillfälle, vilket ju också kan vara förfärligt för en generaldirektör att ha gjort. Tala om vilka det är i stället för att säga att ni har goda skäl för era misstankar och att statistiken är omisskännlig. Allt det där finns inte i verkligheten, utan det finns i era fantasier när ni diskuterar de här frågorna. Kom fram med namnen! Är det generaldirektören i Skolverket som påstås ha krupit för ett statsråd därför att statsrådet tyckte illa om en rapport? Är det han som tillhör kryparna och som inte har ryggrad nog att stå för vad hans verk håller på med? Det är ju er filosofi och ert sätt att resonera. Vi ska nog be den här generaldirektören komma till KU, så får vi höra vad han tycker om det här.
Anf. 147 HENRIK S JÄRREL (m) replik:
Herr talman! Jag tänker inte namnge någon här. Det räcker att ange partibeteckningarna, och de med (s) är ganska rikligt förekommande här och var i styrelser, råd och andra sammanhang.
Göran Persson har någon gång svarat på frågan vad skälet är till att ni utnämner så många socialdemokrater i olika sammanhang att näringslivet inte står öppet för socialdemokrater i samma mån som det gör för borgerliga företrädare. Därför skulle det möjligen finnas någon orsak för det offentliga att placera de begåvade och kunniga socialdemokrater som finns runtom på centrala poster. Men det är ett ganska dåligt skäl. Jag lyfte fram det här för att just visa att det inte finns någon anledning att markera i den delen, som Göran Persson gjorde vid det tillfället.
Myndighetsutövningen lever ett eget liv. Ja, men det är väl ganska känt och möjligt att en myndighet också kan bromsa genomförandet av saker och ting, återkalla saker och ting eller lägga dem på is. Det kan man naturligtvis göra med mer eller mindre kända politiska förtecken.
Tro inte att vi är så godtrogna från oppositionens sida att vi inbillar oss att det inte skulle kunna gå att desavouera en borgerlig politik genom utnämningar. Det tror jag att vi har fått klart för oss redan under de korta perioder då vi har suttit i regeringsmakten och som Göran Magnusson förfasade sig över.
Anf. 148 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Herr talman! Jag får erkänna att jag hade ännu svårare att hänga med i Henrik S Järrels resonemang här på slutet än vad jag tidigare hade. Det där kommer jag att lämna okommenterat.
Däremot skulle jag vilja ha lite undervisning i statskunskap. Styrelser är inte statliga befattningar. Vilka som sitter i styrelser regleras inte i grundlagen. Det vore kanske bra om Tobias Krantz, Henrik S Järrel och andra tittade på vad det är man faktiskt påstår och säger och delade upp det här. Ett styrelseuppdrag eller ett utredningsuppdrag är inte en statlig befattning som är reglerad i grundlagen. Det är lite pinsamt att behöva tala om det, särskilt för Tobias Krantz, men jag gör det i alla fall för jag tror att det är bra för den fortsatta diskussionen att göra det.
Henrik Järrel vill inte namnge någon usel generaldirektör. Det räcker med att titta på partibeteckningarna. Alltså är alla som kan anföras som socialdemokrater presumtiva föremål för avsked när Henrik Järrel och hans äntringstrupp tar hand om kanslihuset – eventuellt – 2006. Jag tycker faktiskt, Henrik Järrel, att diskussionen borde ha något lite högre nivå. Om man har starka skäl och vet att det är på ett visst sätt, då kunde man väl lika gärna namnge folk? Vi lever ju i ett öppet, offentligt samhälle. Nu misskrediterar man alla som har någon politisk anknytning på den socialdemokratiska sidan. Tror ni att generaldirektörer och andra befattningshavare tycker att ni behandlar dem på ett människovärdigt och respektfullt sätt när ni säger att de alla kryper för Göran Persson och den socialdemokratiska regeringen? Är det inte dags att något bromsa munnen och koppla in tankarna och eftertänksamheten lite grann i den här debatten också?
Anf. 149 Tredje vice talman HELENA HÖIJ (kd) replik:
Herr talman! Jag ska först försäkra Göran Magnusson om att jag står bakom Göran Hägglund. Det gör jag inte bara för att han är min partiledare utan också för att han har fog för de åsikter och den kritik som han framför i artikeln som förut refererades här.
Det är inte endast Göran Hägglund som framför den här typen av kritik. Våren 2004, alltså för ungefär ett år sedan, biföll kammaren en reservation där ställningstagandet var: ”Enligt vår mening är emellertid tendensen vid utnämningar sådan att misstanke kan uppstå om att vid tillsättning inte enbart – såsom grundlagen föreskriver – avseende fästs vid sakliga grunder.” Det här är alltså en misstanke som den här kammaren har ställt sig bakom, så Göran Hägglund är i gott sällskap.
Kristdemokraterna har sedan gått vidare och tittat på de utnämningar som regeringen har gjort. Där har vi inte skilt på formella utnämningar som statliga tjänstemän, utan vi har tagit alla de utnämningar som regeringen tittar på. Det som det refereras till i den här artikeln handlade ju om universitets- och högskolestyrelser. Det är ett faktum att 13 av de 16 ordförandena i universitets- och högskolestyrelser som har politisk bakgrund är socialdemokrater. Styrker inte det den åsikt som kom till uttryck här i kammaren och den åsikt som Göran Hägglund ger uttryck för? Styrker inte det misstanken om att Socialdemokraterna inte endast fäster avseende vid sakliga grunder när man utser personer till universitets- och högskolestyrelserna?
Anf. 150 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Herr talman! Alldeles nyss pekade jag på att när det gäller statliga styrelser gäller inte grundlagsstadgandet. Det hindrar inte att man ska ha en bred representation, men man kan inte ta sin utgångspunkt i den diskussionen i grundlagsstadgan.
Sedan talar Helena Höij om den studie som kd har gjort. Och det är ju en upplysande studie. En väsentlig upplysning i en asterisk är att en befattningshavare i, jag tror att det var Dansinstitutets styrelse, Kurdo Baksi, belastas med att vara bror till socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande Nalin Pekgul. Jag tycker faktiskt att den rapporten saknar en del vetenskaplig stringens för att peka på en sak sammanhanget.
Det är alltså så att Helena Höij ska medverka till att göra rent hus med socialdemokratiska generaldirektörer och myndighetsföreträdare om det blir en borgerlig regering. Jag förstår att också de andra borgerliga partierna står bakom detta med att göra rent hus. Först är man med och förhandlar fram en grundlagsutredning som ska titta på de här frågorna, sedan ska man genomföra en ny politik 2006 om man kommer fram till köttgrytorna, som Göran Hägglund uttrycker saken.
Sedan får jag säga något om riksdagsbeslutet och misstänksamheten. Jag pekar på att riksdagen faktiskt inte tar någon ställning till KU:s betänkande, utan riksdagen lägger denna anmälan till handlingarna. Det här voterandet om olika uppfattningar är alltså fel i förhållande till riksdagsordningen och reglerna. Riksdagen lägger enbart konstitutionsutskottets anmälan om sina funna resultat till handlingarna.
Anf. 151 Tredje vice talman HELENA HÖIJ (kd) replik:
Herr talman! Ja, kammaren har alltså lagt den här granskningen till handlingarna med bifall till den reservation som jag nyss redogjorde för.
Med tanke på de diskussioner som föregår här tycker jag att det är konstigt att Socialdemokraterna fortsätter sitt ihärdiga motstånd mot det uppdrag som nu ligger om att utreda frågan om tillsättning av höga statliga tjänster, om att det skulle kunna göras på ett mer öppet sätt. Då skulle vi också ha lättare att i efterhand granska och utvärdera de tillsättningar som görs. Det tror jag att åtminstone den här debatten skulle tjäna på.
Jag ska också tala om för Göran Magnusson att det Helena Höij kommer att medverka till efter ett regeringsskifte 2006 är att återupprätta akademins frihet, att tillsätta styrelser som skapar fria, självständiga forsknings- och utbildningsinstitutioner och att vi ska styra med de regleringsbrev och de budgetar som vi fattar beslut om på ett öppet och demokratiskt sätt. Det är vad jag kommer att medverka till efter valet 2006.
Jag kan väl avsluta med att peka på det något märkliga uttalandet av Göran Magnusson om att eftersom utnämningen av personer till statliga styrelser inte finns med i grundlagen behöver vi inte fästa vikt vid den här typen av kriterier, som grundlagen ändå föreskriver. Jag tycker att de kan tjäna som rättesnöre även för övriga utnämningar som regeringen gör, men jag förstår att Göran Magnusson i det avseendet inte delar min uppfattning.
Anf. 152 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Herr talman! Jag förbehåller mig rätten att själv bestämma vad jag har för uppfattning. Jag delar uppfattningen att det ska vara kompetent folk i styrelser även om det inte är grundlagsreglerat. Det är klart att det ska vara kompetent folk. Det är väl ingen tvekan om det? Det är väl egentligen ingen som någonsin har försökt att diskutera på ett annat sätt.
Jag vill också deklarera en sak, så att det inte råder någon oklarhet om det. Jag är ledamot i Grundlagsutredningen. Det är inget oklart i det, för det har jag ett regeringspapper på. Jag följer naturligtvis riksdagsbeslutet och det som är inskrivet i Grundlagsutredningens direktiv, nämligen att man ska ha en översyn och se om det går att öka öppenheten i tillsättningsärenden. Varför ska Helena Höij påstå att jag motsätter mig detta?
Det är ju fullständigt meningslöst att diskutera utifrån de termerna. Jag följer riksdagsbeslutet, för det har jag blivit lärd att göra i alla sammanhang, långt folkrörelsearbete och annat. Man får acceptera att man inte alltid tillhör majoriteten och att man får ta konsekvenserna av detta. Men som jag uppfattar Grundlagsutredningen har den väl nu snart berövats sitt uppdrag, för här ska det ju sättas upp andra principer om det blir en borgerlig regering. Jag förstår inte riktigt varför det är så nödvändigt att rusa fram så väldigt fort och ha så höga tonlägen och skarpa ord, som ”rent hus” och annat, för att ordna detta.
Får jag göra, herr talman, en liten kommentar till kd:s förslag om de här självständiga universitets- och högskolestyrelserna.
När jag läste detta fick jag klart för mig att de kommer att vara som slutna ordenssällskap därför att ledamöterna i styrelsen ska utses av den sittande styrelsen. Man skapar tydligen först en styrelse, och sedan ska den styrelsen i fortsättningen rekrytera de nya ledamöterna i styrelsen. Jag tycker inte att det tyder på någon särskilt stor öppenhet. Jag tror att det snarare leder till en introvert verksamhet.
Anf. 153 KERSTIN LUNDGREN (c) replik:
Herr talman! I dagarna har man kunnat läsa om krav på ökat ministerstyre. Det finns uppenbarligen en stor anledning för Grundlagsutredningen att med förtur titta på frågor om utnämningsmakt. Spoil-system skulle naturligtvis kunna vara en modell. Det finns som sagt olika resonemang som man kan föra i denna del när det gäller vår regeringsform.
Frågan är: Är Göran Magnusson beredd att titta på dessa frågor skyndsamt eller vill han precis som tidigare hantera det långsamt, som när vi talar om myndigheter i andra sammanhang?
Anf. 154 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Herr talman! Beträffande takten i översynen håller jag mig till den överenskommelse som har träffats mellan regeringen och samtliga partier om när Grundlagsutredningen ska vara klar. Det är väl uppenbart att sådana överenskommelser kanske inte är så mycket värda när man närmar sig valet. Men jag håller mig för min del strikt till den uppfattningen.
Det har här inte yrkats på en snabbare handläggning än vad som har överenskommits i grundlagen, i varje fall inte från någon stor minoritet.
Jag ska säga något om ministerstyret. Jag förstår inte riktigt vad det har med utnämningsfrågorna att göra. Ministerstyre handlar väl om att en minister själv bestämmer någonting som regeringen borde bestämma kollektivt, och det har väl inte ifrågasatts att regeringen ska göra dessa utnämningar kollektivt?
Det som dök upp häromdagen om ökat ministerstyre kan man ha många kommentarer på. Men jag tycker att det bygger på en missuppfattning. Och det hade förmodligen varit bättre för debatten om vi hade fått en debatt om de åtgärder som den särskilda utredaren föreslog för att förhindra rymningar från fängelserna än att få en debatt om vem som ska ha ansvaret för de rymningar som tydligen även utredaren föreställer sig kommer att inträffa även i fortsättningen.
Anf. 155 KERSTIN LUNDGREN (c) replik:
Herr talman! Det är naturligtvis intressant att höra om Göran Magnusson inom ramen för det uppdrag som Grundlagsutredningen har fått är beredd att med förtur titta på utnämningsmakten om frågan skulle väckas, vilket man kan utgå från kommer att bli föremål för diskussion. Det vore intressant att veta om Göran Magnusson är beredd att ha den öppenheten i fråga om ett sådant agerande.
Det är ett bekymmer som Göran Magnusson och regeringen inte har kunnat hantera enligt dagens modell, och det är just att kunna visa att det verkligen är förtjänst och skicklighet som ligger bakom regeringens utnämningsmakt. Vi har så att säga borrat i dessa frågor i andra sammanhang från KU:s sida och har kunnat konstatera att det inte finns något underlag för att verkligen kunna granska den delen av utnämningsmakten. Och där finns ett uppenbart bekymmer som Göran Magnusson borde vara angelägen om att komma till rätta med. Och det skulle kunna ske genom ett snabbt agerande i Grundlagsutredningen.
Anf. 156 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Herr talman! Jag betraktar Grundlagsutredningen som en sammanhållen helhet. Väsentliga förändringar i utnämningsmakten kan komma att påverka andra delar av vår författning. Därför finns det ett intresse av att försöka se dessa frågor i ett sammanhang så att man får rätt balans när det gäller regeringen i förhållande till riksdagen och regeringen i förhållande till myndigheterna. Att plocka ut en bit ur den här frågan bara för att det finns ett stort intresse från några partier att nu göra det tycker jag vore alldeles fel. Det intresset fanns inte när grundlagsdirektiven förhandlades. Då var man överens om tidsplanen. Man måste alltså se grundlagsförändringar i ett sammanhang där man kanske får ge och ta eller väga fördelar mot nackdelar och se vad som faktiskt behöver ändras. Så har författningsarbetet gått till i Sverige i varje fall under 1900-talet. Det gick väl något snabbare när man skrev 1809 års regeringsform. Men senare har man tagit rätt god tid på sig.
Det kan naturligtvis finnas ett intresse även från Socialdemokraterna att bryta loss någon fråga – kanske tanken om enmansvalkretsar. Vi ska se över valsystemet. Varför inte fixa till ett bättre valsystem till 2010?
Jag säger detta bara för att ni ska fundera över hur klokt det är att rycka och slita i detta i stället för att se det i ett samlat sammanhang.
Anf. 157 GUSTAV FRIDOLIN (mp):
Herr talman! Jag ska börja med att be kammaren och mina utskottskolleger om ursäkt för att jag inte har kunnat delta i hela debatten. Som ledamot i riksdagens minsta grupp är det ibland svårt att hinna med alla engagemang.
Ingången i frågan om den statliga förvaltningen för någon som kommer från ett grönt parti är det begrepp som vi fortfarande håller kärt såsom decentralism. Medan andra partier ger upp den typen av tankar och börjar tala om federalism och annan utveckling som snarare skulle riskera att flytta makt uppåt håller vi fast vid att decentralism är det som samhället ska utgå från.
Herr talman! Eftersom jag har bara fyra minuters talartid får jag avstå från att kommentera mycket av det som har sagts i diskussionen. Jag skulle gärna ha velat tala om hur kampen mot diskriminering kan föras med bibehållande av de ombudsmän som vi har i dag med en ökad samordning, om hur man måste se över de statliga avgifterna som vissa talar om, om att också myndigheterna måste syssla med ett opinionsbildande arbete för att komma till rätta med samhällsproblem som växthuseffekt eller homofobi, om utnämningsmakten och om vikten av att det faktiskt kommer fram något ur Grundlagsutredningen som stärker riksdagens möjligheter i detta sammanhang.
Jag vill göra en rättelse på en punkt i det som tidigare sades av Göran Magnusson. Det finns ingen överenskommelse om när Grundlagsutredningen ska vara klar. Det har skett ett samråd mellan partierna. I det samrådet förde Miljöpartiet fram att vissa frågor, framför allt de frågor som baseras på tillkännagivanden från riksdagen, det vill säga kommunala folkinitiativ och frågan om utnämningsmakten, borde behandlas i ett snabbspår i utredningen så att de inte grävs ned.
Med detta sagt vill jag kommentera några frågor vidare. Om man har en decentralistisk utgångspunkt på statsförvaltningen ser man dess minsta enhet, individen, såsom den största. Gör man det finns det en del intressanta motioner och reservationer i det betänkande som vi nu behandlar.
En reservation handlar om att man ska upprätta en offentlig statistik över myndigheterna och hela den offentliga verksamheten så att man får en brukaraspekt på det som görs, en statistik där man kan se hur en viss myndighet eller en viss offentlig verksamhet egentligen fungerar. Vi utvecklar detta i reservation 5.
Vi tar också upp det bemötande som individer får av myndigheter och av det offentliga Sverige. Särskilt tar vi fasta på frågor som jämställdhet i förvaltningen – vi utvecklar det i reservation 9 – och HBT-kompetens i offentlig verksamhet. Att offentlig verksamhet inte har en fullgod HBT-verksamhet känner vi till. Det har vi sett till exempel i den offentliga verksamheten som sker inom den landstingskommunala världen. Homo- och bisexuella personer som söker vård får inte det bemötande som de som individer är värda att få. Jag vill därför yrka bifall till reservation 10.
En annan fråga som handlar om att stärka individen gentemot det allmänna är dröjsmålstalan. Frågan om dröjsmålstalan har flitigt tagits upp i debatten, och jag behöver inte utveckla den. Men jag yrkar givetvis bifall även till fempartireservationen 4.
Ser man individen som det största i ett samhälle vill man också begränsa de regler som finns. I reservationerna 14 och 15 talar vi om hur regelmängden skulle kunna begränsas. Det behövs regler. Men det kan också vara nyttigt att varje gång man stiftar en lag också bestämmer ett slutdatum för då denna lag inte längre ska gälla. Jag tycker att det är synd att de borgerliga partierna som brukar tala om att begränsa reglerna inte är med på den principen.
Man behöver också ständigt göra översyner av regler med vissa glasögon på. Ett par sådana glasögon skulle kunna vara queer-glasögon, att man ser över om reglerna biträder en heteronormativitet. Vi tar upp detta i reservation 14 där vi tyvärr inte har fått med oss Vänsterpartiet vilket vi tidigare har fått på dessa yrkanden. Det är synd.
Anf. 158 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Herr talman! Jag sade förut att jag var bekymrad inför Grundlagsutredningen. Det bekymret har ju förstärkts ytterligare av Gustav Fridolins definition av de överläggningar som var kring direktiven. De var tydligen inte något värda. Jag ska upplysa kammaren om hur det gick till. Företrädare för regeringen träffade först vart och ett av partierna. Sedan cirkulerades förslag till direktiv, och därefter var det en gemensam överläggning där man, enligt min uppfattning i varje fall, enades om vad som skulle utredas och hur det hela skulle gå till. Man hade också en tidsplan framme vid det tillfället.
Jag ska inte tala för regeringen, men det känns från min utgångspunkt som socialdemokrat något knepigt att först ha denna förankringsomgång och sedan i kammaren och även i andra sammanhang få höra att det inte var mer än att vi träffades och att det inte är så mycket värt i dag. Jag tror att ni behöver tänka efter lite grann vad det ska vara för stämning och attityd i den här grundlagsutredningen med utgångspunkt i att man på allvar söker att förankra de direktiv och den uppgift som vi gemensamt har att lösa, nämligen att se över den svenska regeringsformen.
Anf. 159 GUSTAV FRIDOLIN (mp) replik:
Herr talman! Jag kan nog inte säga att jag och Göran Magnusson är personliga vänner. Det är synd. Vi kanske blir det under vår tid här i riksdagen. Men om vi hade varit personliga vänner jag och Göran Magnusson och mötts över en middag, diskuterat ett samhällsproblem av något slag, kanske EU-politiken, framfört våra olika åsikter om EU över ett gott glas mineralvatten och sedan mötts på arbetsplatsen nästa dag hade jag inte förutsatt att bara för att vi växlat åsikter och brutit dem i en diskussion med varandra att någon av oss har bytt åsikt. När regeringen hade samråd med de andra partierna om direktiven till Grundlagsutredningen var det just ett samråd. Det kom aldrig till ett tillfälle där regeringen sade: Är vi nu överens om det här? Är det här den gemensamma positionen? Nej, vi träffades, och vi sade vad vi tyckte. I vissa fall lyssnade regeringen, i några andra fall lyssnade regeringen inte.
En av de åsikter som regeringen inte lyssnade på var att man tydligt och klart skulle skriva in i direktiven att de frågor som Grundlagsutredningen har och som baseras på riksdagstillkännagivanden, det vill säga frågan om lokalt folkinitiativ och frågan om utnämningsmakten, ska behandlas snabbare av Grundlagsutredningen eftersom de baseras på en majoritet i denna kammare.
Det krävde vi, och vi ville att regeringen skulle komma fram. Vi fick inte det. Det var till och med så att regeringen hade haft överläggningar med ett annat riksdagsparti för att se till att det inte fanns någon majoritet på mötena för de åsikterna. Regeringen hade haft olika samråd innan det här samrådet. Det tycker jag är märkligt.
Vi vidhåller vår ståndpunkt: På en punkt borde direktiven förändras. Man borde kräva att utredningen kommer fram fortare i folkinitiativet och utnämningsmakten. Sedan får vi gärna mötas över ett glas mineralvatten i alla fall, Göran Magnusson.
Anf. 160 INGER JARL BECK (s) replik:
Herr talman! Den 25 mars 2004 stod Gustav Fridolin här i kammaren och sade: Jag förstår bättre de tankegångar som borgerligheten har i reservationerna om myndigheternas bemötande. Miljöpartiet biträder inte dessa reservationer. Vi i Miljöpartiet finner det inte påkallat att införa dröjsmålstalan.
Den enda avvikelsen från årets reservation mot fjolårets reservation är att det skrivs till en hänvisning till den statliga utredningen från 1994 som den borgerliga regeringen lade fram i augusti strax innan regeringsskiftet.
Min fråga till Gustav Fridolin är: Vad är det som har förändrat läget från 2004 till 2005 som fått Miljöpartiet att ändra ståndpunkt?
Anf. 161 GUSTAV FRIDOLIN (mp) replik:
Herr talman! Det är klart att man kan hugga sönder inlägg när partier byter fot och mena att man är någon sorts vingelpellar. Riktigt så är det inte. Den första mening som Inger Jarl Beck själv läste var att jag förstår bättre de synpunkter som framförs i de borgerliga reservationerna bland annat om bemötandefrågor och dröjsmålstalan. Jag förstod de tankegångarna redan då. Jag tyckte att de var ganska vettiga men ville inte riktigt gå fram ännu.
Efter det har det skett en process. Miljöpartiet och Folkpartiet har satt sig ned för att diskutera bland annat medborgarmakt. I den processen utbyttes idéer fram och tillbaka, och en idé som vi fastnade för och förstod bättre var den om dröjsmålstalan. Jag hoppas att vi sådde några frön i det folkpartistiska lägret också.
Jag hade gärna fortsatt med de samtalen, men sedan var man i Folkpartiet så väldigt benägen att hålla ihop sin maktallians att man inte ville prata med oss. Det är inte så konstigt. Det ingår i den folkpartistiska politiken. Man har svängt från att en gång vara individens förkämpar och för socialliberalismen till en liberalism som faller högerliberaler på tungan. Så är det. Så fungerar det politiska livet. Det var en idé vi fick i de samtalen. Jag tyckte att den var bra, och jag tycker att den är bra att gå vidare med. Det här är den första av den typen av idéer som kommit vid det samråd som vi hade med Folkpartiet. Några andra kommer i lagutskottets betänkande som vi behandlar senare och handlar om konsumentens rättigheter.
Anf. 162 INGER JARL BECK (s) replik:
Herr talman! Menar Gustav Fridolin att han och Miljöpartiet kommer att hoppa mellan de här tuvorna? När det passar gör man uppgörelser tillsammans med Folkpartiet, när det passar Miljöpartiet bättre gör man upp med Socialdemokraterna och Vänstern.
Anf. 163 GUSTAV FRIDOLIN (mp) replik:
Herr talman! Jag menar att Miljöpartiet kommer att föra fram sin politik. Om det finns andra som tycker att den är bra kommer vi att försöka driva igenom den. Jag tror att förutsättningarna för samarbete har minskat i och med att borgerligheten har svängt åt höger och Moderaterna blivit det ledande partiet. Jag hoppas på ett bättre samarbete med Socialdemokraterna.
Jag tycker inte att det är att hoppa mellan tuvor. Jag tycker att det är att visa respekt för varandra partier emellan. Vi för fram vår politik.
Jag menar, herr talman, att man ska lyssna på sina motståndare, inte bara ha den ibland väldigt trista samtalston som vi får när vi debatterar i konstitutionsutskottet. En av de frågor som jag har lyssnat på är motståndare Tobias Krantz fråga om dröjsmålstalan. Jag tycker att det var vettigt. Jag tycker inte att det är vettigt utifrån samma utgångspunkter som Tobias Krantz. För mig handlar det om det jag började med att säga, decentralismen och att individen är den grundläggande enheten i samhället. Jag tycker, för att citera något jag har citerat många gånger i den här kammaren, att kanske vore den bästa samhällsboten för den trötta samhällskroppen ifall tankarna från toppen i stället kom från roten. Om samhället ska spira underifrån måste medborgarna ha möjlighet att kräva saker av det allmänna. Ett av de kraven kan vara att myndigheterna faktiskt ska komma fram i tid med det man begär. Om de inte gör det ska man kunna väcka dröjsmålstalan.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 10 februari.) 10 § Konsumentfrågor
Föredrogs
lagutskottets betänkande 2004/05:LU8 Konsumentfrågor.
Anf. 164 MARIANNE CARLSTRÖM (s):
Fru talman! Det ärende som vi nu ska behandla handlar om konsumentfrågor, LU8, och det är ett motionsbetänkande. Betänkandet består av ett sextiotal motioner från den allmänna motionstiden 2004 och ett mindre antal motioner med anledning av regeringens skrivelse 2003/04:129 En svensk strategi för hållbar utveckling – ekonomisk, social och miljömässig.
Till betänkandet finns 23 reservationer och tre särskilda yttranden.
Konsumentfrågorna är en viktig del av välfärdspolitiken som har ökat i betydelse. Att intresset för frågorna är stort visar det stora antalet motioner.
Konsumentfrågorna är stora också i EU, och vi är berörda, både som EU-medlemmar och i den gränsöverskridande handeln som ökat i och med vårt EU-medlemskap och globaliseringen.
Motionsyrkandena rör många olika områden som till exempel konsumentpolitikens mål och inriktning, Sveriges arbete med EU-frågor, konsumentvägledning, resegarantin, Konsumentverkets roll, konsumentorganisationerna, konsumenttjänstlagens tillämpning i den offentliga sektorn och könsdiskriminerande reklam.
Senare i år kommer det att läggas en proposition om den framtida konsumentpolitiken. Vi får då återigen möjlighet att diskutera konsumentfrågorna här i kammaren, men först kommer dagens debatt.
Anf. 165 HENRIK VON SYDOW (m):
Fru talman! I lagutskottets betänkande nr 8 om konsumentfrågor finns det fem borgerliga fyrpartireservationer. Jag vill börja med att yrka bifall till den första, reservation 1 om konsumentpolitikens inriktning. Vi vill se tydliga och effektiva regler i konsumentlagstiftningen som ger trygga och säkra produkter och tjänster och också välinformerade konsumenter och som därtill öppnar för mer av marknadsekonomi och sund konkurrens.
Den reservationen och inriktningen på politiken är viktig, inte minst eftersom vi under vintern och det år som gått har fått nya rapporter som återigen belägger vilket högkostnadsland Sverige har blivit med Europas högsta matpriser. Svenska folket får betala mer för mjölken, brödet och flingorna i matkassen än vad andra européer behöver göra. Sverige är ett högkostnadsland. Här är det dyrt för konsumenterna.
Som Konsumentverket konstaterar i sin rapport Konkurrensen i Sverige är svenska matpriser nästan 25 % högre än genomsnittet i den europeiska unionen. Det innebär att en svensk tvåbarnsfamilj skulle spara 6 700 kr per år om vi låg i nivå med Tyskland.
Slutsatserna i Konsumentverkets rapport är mycket tydliga. Det handlar till stor del om att konkurrensen här hemma i Sverige måste öka. Inte minst inom dagligvaruhandeln och mathandeln är det angeläget att nya utländska konkurrenter kan sätta fart på hela den svenska matmarknaden. Det är inte nog med att priserna sjunker, de gamla traditionella, väletablerade företagen har tvingats förbättra sitt utbud och sin service för att hålla lågpriskedjorna från livet.
Pensionärernas riksorganisation pekade i sin årliga prisundersökning på hur angeläget det är att konkurrensen nu är med och pressar ned priserna. Det finns en liten utveckling mot det, men det är fortfarande långt kvar.
Jag vill understryka att en stark konkurrens, en bättre konkurrens och en sundare konkurrens inte bara leder till lägre priser. Vi har också fått en mycket större valfrihet eftersom de etablerade företagen måste möta lågprisalternativen med större urval, högre kvalitet, bättre service och ökad tillgänglighet.
Fru talman! På en punkt i betänkandet väljer majoriteten i utskottet att sila mygg och svälja kameler. Det gäller punkten om konsumenträtten i offentlig verksamhet. Hantverkare, radiohandlare och livsmedelsbutiker hålls efter på ett gott sätt med både ångerveckor och möjlighet att reklamera och få pengarna tillbaka.
Konsumentskyddet i offentlig sektor talar man tyst om. Där biter tyvärr Socialdemokraterna och Vänstern ihop. Det är sorgligt av flera skäl. Vi behöver inte vara särskilt observanta eller skarpsynta för att se var konsumentmakten är som allra klenast och mest eftersatt. Den offentliga sektorn nämns inte ens i konsumentsammanhang. Där finns det inga konsumenter. Där behövs det tydligen ingen konsumentmakt. Det är sorgligt på flera sätt. Det är just de områdena som är de mest angelägna för så gott som alla människor i Sverige. Det är de tjänsterna som är mest skyddade från de oftast goda och höga krav som varje enskild medborgare kan ställa mot radiohandlare och livsmedelsbutiker.
Om jag frågade en konsumentrådgivare om anhöriga skulle kunna rikta en reklamation mot de ansvariga för brister och missgrepp i vården, omsorgen eller skolan skulle det sannolikt bli tyst i luren. Reklamera fel och brister i offentlig sektor är något som man inte kan göra. Några pengar tillbaka blir det inte tal om.
Anhöriga och engagerade hänvisas till samma politiker som är ansvariga för bristerna och missgreppen eller till de tjänstemän som politikerna har anställt.
Den borgerliga reservationen på det här området – som vi hoppas få stöd för – öppnar för en annan inriktning.
Fru talman! Till sist vill jag påpeka att jag tror att Sverige behöver fler frivilliga konsumentorganisationer – fler och starkare och dessutom fristående från myndigheter och fristående från kopplingar till det socialdemokratiska partiet och dess rörelser.
Det finns en tilltagande utveckling där engagemanget i de här viktiga frågorna monopoliseras av stat, kommun och myndigheter. Det vore olyckligt. Frågorna är viktigare och mer angelägna än så. Därför vill vi styra om de medel som i dag slussas till statliga instanser till att underlätta och riva hinder för en framväxt av större mångfald av konsumentrörelser i det civila samhället.
Vi måste öppna för verkliga gräsrotsrörelser som jobbar för ett brett utbud, låga priser, god kontroll, god information och att makten verkligen ges till konsumenterna – mindre pekpinnar men mera möjligheter.
Jag tror att det är många uppgifter som den politiska majoriteten inte alltid intresserar sig för. Därför finns det utrymme att fylla och många uppgifter att ta sig an.
Anf. 166 MARTIN ANDREASSON (fp):
Fru talman! Jag törs säga att det finns få områden inom politiken där de högtidliga orden duggar så tätt som inom konsumentpolitiken. Ge konsumenterna ett starkt rättsligt skydd. Värna konsumenternas hälsa och säkerhet. Ge konsumenterna goda möjligheter att utnyttja sina resurser. Vem skulle kunna vara emot det?
Varför finns det över huvud taget reservationer, nästan två dussin till antalet, på ett område där de vackra fraserna är så övergripande?
Det är först när man går bakom dessa fraser som man börjar se skillnader mellan partierna, skillnaderna mellan grundsynen i en mer socialistiskt präglad konsumentpolitik och grundsynen i det liberala alternativ som Folkpartiet står för.
I mångt och mycket handlar det om perspektiv, vem konsumentpolitiken är till för men också vem som är aktören i konsumentpolitiken. Ska den ses som den enskilde individens verktyg för att han eller hon ska kunna stärka sin egen makt över sin tillvaro eller ska den ses som ett verktyg för myndigheterna, ett av många välfärdspolitiska instrument?
Den som vill hitta svaret på den frågan måste naturligtvis se till den politik som bedrivs. Låt oss titta på de nuvarande konsumentpolitiska målen och se hur tillämpningen av dessa skiljer sig mellan Folkpartiet och Socialdemokraterna.
Ett av målen lyder: Konsumenterna har en stark ställning och inflytande på marknaden. Det mäts bland annat i att konsumenternas rättsliga skydd är starkt – så lyder den måttstock som detta mål mäts igenom.
Det är ett mycket bra mål. Men om man ansluter sig till det, varför är det då så förtvivlat svårt för regeringen att säkerställa att den enskilde har ett starkt rättsligt skydd också när det handlar om tjänster där leverantören är den offentligt finansierade sektorn? Varför är det så förtvivlat svårt att också på detta område se till att den enskilda människan har de rättsliga möjligheterna att utmana de stora systemen, i detta fall de offentliga byråkratierna?
Den konsumentmakt och konsumenträtt som gäller för livsmedel, kläder eller semesterresor gäller inte för sjukvård, utbildning, barnomsorg eller äldreboende. De regler som i dag tillämpas är naturligtvis inte i alla delar fullt ut tillämpbara på alla sektorer inom den offentligt finansierade sektorn, men det är viktigt att göra en översyn av regelverket för att åstadkomma en neutral och enhetlig tillämpning oavsett om tjänsten levereras i privat eller offentlig regi.
Det kan handla om ett tydligt kontrakt för innehåll och kvalitet i offentligt producerad tjänsteverksamhet där man som enskild brukare har rätt att hävda vissa utlovade villkor så att man ges en viss ställning som konsument också i den skattesubventionerade men avgiftsbelagda tjänsteverksamheten. Det handlar om att ha möjlighet att reklamera tjänster som hemtjänst, färdtjänst och barnomsorg när det som levereras inte motsvarar det som har utlovats. Det handlar om en omsorgsgaranti inom äldreomsorgen där man måste ges rättsliga möjligheter att hävda sina rättigheter även när den garantin inte efterlevs.
Ett annat exempel, fru talman, på mål i konsumentpolitiken där synsättet skiljer sig åt mellan regeringen och Folkpartiet är hur man åstadkommer framsteg på kunskapsområdet. Kunskapsmålet handlar om konsumenternas tillgång till vägledning, information och utbildning. Här görs inom den offentliga sektorn ett storartat arbete av Konsumentverket, lokala konsumentvägledare och andra offentliga aktörer. Men varför är det så svårt för regeringssidan att ge enskilda organisationer och frivilligrörelser för konsumenter den uppbackning och det erkännande som de behöver? Jämfört med de offentliga medel som satsas på myndigheters arbete med konsumentfrågor är stödet till konsumentrörelsen en rännil.
Det är ett problem för Sverige att en så stor del av konsumentfrågorna uteslutande bevakas i offentlig regi. Det är viktigt att se till att det ges en starkare uppbackning till de frivilliga krafter och de enskilda organisationer som bevakar konsumenters intressen. Folkpartiet har drivit denna fråga länge tillsammans med andra partier. Vi gör det i detta betänkande, och vi kommer att göra det också i fortsättningen.
Låt oss titta på ytterligare ett mål, det så kallade hushållningsmålet som handlar mycket om hushållsekonomi. Det lyder: Konsumenternas möjligheter att utnyttja sina resurser är goda. Jag förstår inte hur regeringens företrädare kan uttala det målet utan att rodna, med tanke på att regeringssidan på punkt efter punkt avslår de förslag som läggs fram av bland annat Folkpartiet för att stärka konkurrensen i det svenska samhället.
Den allmänna prisnivån för varor och tjänster för privat konsumtion ligger omkring 20 % över genomsnittet i EU, det vill säga det tidigare EU före utvidgningen. Om vi hade en bättre fungerande konkurrens skulle det enbart vad gäller matpriserna för en tvåbarnsfamilj kunna handla om i runda tal 500 kr i månaden, kanske mer. För den som lever på ett riksdagsmannaarvode kan förlusten av 500 kr i månaden kanske vara hanterbar. För många människor är de pengarna skillnaden mellan ifall det alls blir någonting kvar i kassan vid slutet av månaden eller inte.
De förslag som Folkpartiet lägger fram – av vilka några finns i detta betänkande, några i andra betänkanden – handlar bland annat om att stärka tillsynen över kartellbildningen inom företagssektorn och att stärka möjligheten till etablering av livsmedelsbutiker så att kommunerna inte får möjlighet att stoppa uppkomsten av uppstickare mot de etablerade bjässarna i livsmedelssektorn.
Fru talman! Att vässa konkurrensen är en av de viktigaste konsumentfrågorna.
Nu är en ny konsumentpolitisk strategi under utarbetande. Jag ska naturligtvis inte föregripa det förslag som så småningom kommer från regeringen, men låt mig något orda om det mål som har föreslagits i en departementspromemoria som nu är ute på remiss. Alla de nuvarande målen ska ersättas av ett nytt mål, lydande: Trygga konsumenter med makt agerar för välfärd och hållbar utveckling. Detta motiveras med att det är viktigt att ett mål ska vara tydligt, mätbart och realistiskt samt att det inte ska finnas utrymme för alternativa tolkningar. Låt mig uttrycka det så här: Det kan nog råda delade meningar om ifall man åstadkommer ett tydligare mål med den målformulering som nyss lästes upp. Men låt oss som sagt invänta regeringens förslag på detta område.
Avslutningsvis, fru talman, är det viktigt att den höga ambitionsnivån för den svenska konsumentpolitiken också fullföljs på det internationella planet. Sverige har kommit långt på konsumenträttens område jämfört med de flesta andra länder. Vi ska vara pådrivande i den europeiska unionen när det gäller att nu stärka och harmonisera de konsumenträttsliga reglerna inom EU på en hög och gemensam nivå. Det räcker inte med gemensamma minimiregler, utan det krävs ett visst mått av enhetlighet. I många delar av konsumenträtten är det själva det faktum att reglerna skiljer sig åt som gör att konsumenterna inte har möjlighet att utnyttja de möjligheter som finns inom den gemensamma marknaden. Det är inte skillnaderna i sak som är problemet utan att det finns skillnader mellan länderna. Därför är det viktigt att Sverige visar en tydlig ambition att harmonisera konsumenträtten i EU och är pådrivande i det arbetet.
På den punkten, fru talman, har vi en reservation som jag dock inte yrkar bifall till. Jag vill i stället yrka bifall till reservation 1, som handlar om de grundläggande principerna för konsumentpolitikens mål och inriktning – till vilka vi också får återkomma när regeringens förslag till ny konsumentpolitisk strategi så småningom kommer.
Anf. 167 YVONNE ANDERSSON (kd):
Fru talman! Först vill jag säga att jag står bakom alla Kristdemokraternas reservationer, men av tidsskäl yrkar jag här bifall enbart till reservation 10 under moment 11.
Kristdemokraterna tror på människans förmåga att själv få välja och ta ansvar för fattade beslut. Konsumentpolitiken får aldrig bli en förmyndarpolitik och passivisera människor i eget ansvarstagande. Den enskilde medborgaren ska få göra sina val och tryggt kunna förlita sig på sin egen kunskap. Sunda lagar samt en lyhörd och ansvarstagande marknad ska utgöra stöd.
En väl fungerande marknad är den bästa förutsättningen för att kunna tillgodose konsumenternas önskemål om bra produkter till låga priser och god service. Därför ska marknaden vårdas genom fritt in- och utträde, fri prisbildning och fri konkurrens. God information och marknadsvårdande insatser är viktiga förutsättningar också när det gäller den offentligt styrda och finansierade tjänstesektorn. Konsumentpolitikens syfte bör vara att stärka konsumentens ställning genom ökad medvetenhet och kunskap om de val man gör och konsekvenserna av dessa val.
Konsumenttjänstlagen är i dag tillämplig på avtal om sådant som näringsidkare utför åt konsumenten. Den är inte tillämplig på offentlig verksamhet som exempelvis sjukvård, skola och äldrevård. Precis det här har vi hört i ett par anföranden, och det förtjänar tydligen att upprepas. Trots att vi i ett par omgångar när vi har diskuterat och debatterat konsumenttjänstlagen har fäst uppmärksamheten på detta tycks det inte ha gått in.
Många av de tjänster som betyder mest för medborgarna i vardagen är offentligt reglerade och omfattas således inte av den konsumentmakt och den konsumenträtt som gäller för andra varor och tjänster och som vi här i kammaren är överens om ska gälla för människor i ett välfärdssamhälle. Trots det torde just på detta område valfriheten betyda mest. Konsumenträttens tillämpningsområde bör självklart utvidgas så att den så långt som möjligt också gäller offentligt producerad och styrd verksamhet.
Jag vill ta ett exempel från verkligheten, fru talman.
Julen har vi passerat för drygt en månad sedan. Det är en tid när familjen samlas och umgås. Men de som inte kan förflytta sig på egen hand utan är beroende av färdtjänsten riskerar att tvingas tillbringa julen i ensamhet. Det händer faktiskt att färdtjänsten inte kommer eller att den är fullbokad. Det händer att de äldre får åka så lång omväg att när de väl kommer till min och din familj är de dåliga och uttröttade.
Men de äldre betalar för sin färdtjänst, som egentligen är en vanlig taxiresa. Skillnaden för konsumenten är att färdtjänsten subventioneras av offentliga medel.
Vi kristdemokrater anser att det är självklart att man som medborgare ska ha samma rätt att reklamera kommunala tjänster, såsom färdtjänst, som andra tjänster. Producenten ska ha samma ansvar gentemot konsumenten oavsett hur tjänsten betalas. Om den betalas av den äldre fullt ut eller som färdtjänsten till viss del av skattemedel ska inte spela någon som helst roll för den enskildes trygghet. Valmöjligheten och